RH 1998:73

Den 17 december 1992 upprättades mellan M.K. såsom företrädare för Manzic Trading AB, och A.N. ett avtal som betecknades som anställningsavtal. Mansoob K. angavs vara arbetsgivare och A.N. arbetstagare. Avtalet lyder.

Anställningen gäller från och med den 18 december 1992 tills vidare (fast anställning). Uppsägningstid åtta månader. – A.N. anställs som controller i bolaget. Anställningen avser heltid. Placering i Skellefteå. - Arbetstagaren skall utföra de arbetsuppgifter som han föreläggs av arbetsgivaren. - För anställningen gäller vid varje tidpunkt gällande ordningsregler hos arbetsgivaren. - Under anställningstiden utgår lön med 22 000 kr per månad samt ersättning för resekostnader, traktamenten m.m. till ett belopp av 4 000 kr per månad. På totalbeloppet 26 000 kr tillkommer arbetsgivaravgifter som utbetalas till arbetstagaren. Det ankommer på arbetstagaren att inbetala de erhållna arbetsgivaravgifterna samt p-skatt till skattemyndigheten. Det angivna beloppet (26 000 kr samt arbetsgivaravgifter) gäller också för semestermånad. - Anställningen börjar den 18 december 1992.

Manzic Trading bildades under 1990. I september 1992 förvärvade bolaget inkråmet och övertog verksamheten i Kanwar Textilindustri AB (Textilindustri) av detta bolags konkursbo. A.N, som arbetat i Textilindustri, fick efter detta bolags konkurs ersättning enligt lönegarantilagen. Han hjälpte konkursförvaltaren att avveckla Textilindustris verksamhet, bl.a. vid försäljningen till Manzic Trading. Detta företag ägnade sig efter övertagandet av verksamheten åt tillverkning av textilvaror vid en fabrik i Jörn och åt försäljningsverksamhet. Såväl i Textilindustri som i Manzic Trading utgjorde M.K. och A.N. styrelsen och envar av dem tecknade firman. M.K. ägde 95 procent och A.N. 5 procent av aktierna i Manzic Trading. Företaget försattes på egen begäran i konkurs den 28 juni 1993. Bristen i boet uppgick till mellan sex och sju miljoner kr. – M.K. och A.N. hade även gemensamma intressen i Anak AB som bildats 1992 och vars verksamhet bestod i försäljning av Manzic Tradings produkter i Anaks lokaler i Umeå och Luleå men med personal från Manzic Trading. M.K. ägde 70 och A.N. 30 procent av aktierna. De utgjorde tillsammans styrelsen och A.N. var verkställande direktör. – A.N. som är jurist med inriktning på arbetsrättsliga frågor, har sedan många år tillbaka i Umeå drivit verksamhet i Juristkonsult i Norr Kommanditbolag (Juristkonsult) men verksamheten har tidvis varit nedlagd.

A.N. anmälde hos konkursförvaltaren i Manzic Tradings konkurs, advokaten K.F. löneanspråk för de tre månaderna på sammanlagt 100 000 kr och begärde att beloppet skulle utbetalas enligt lönegarantilagen. Konkursförvaltaren beslutade den 20 september 1993 att lämna yrkandet utan bifall.

A.N. väckte vid Skellefteå tingsrätt talan mot staten, företrädd av kronofogdemyndigheten i Umeå i egenskap av tillsynsmyndighet i konkursen, och yrkade att tingsrätten skulle förordna att ersättning för lön enligt lönegarantilagen skulle lämnas till honom med 100 000 kr.

A.N. åberopade som grund för sin talan att han varit anställd hos Manzic Trading och att anse som löntagare med rätt till ersättning enligt lönegarantilagen, att anställningen kvarstod fram till konkursen, att hans krav avsåg månaderna april, maj och juni 1993 samt att den överenskomna lönen var skälig. Han anförde vidare. Sedan engagemanget för Textilindustris konkursbo var avslutat startade han i oktober 1992 på nytt sin verksamhet i Juristkonsult för att ägna sig åt affärs- och arbetsrätt. Manzic Tradings bank, Nordbanken, framställde emellertid önskemål till bolaget om att han skulle återgå till bolagsverksamheten, eftersom han kunde både juridik och administration. Han kom därefter att på begäran av M.K. anställas i Manzic Trading. Hans arbetsuppgifter bestod av avtalsskrivning, handhavande av personalfrågor samt kontakter med banker och tullmyndigheter. Han skötte i princip allt förutom affärerna som sköttes av M.K.

Staten bestred A.N:s talan. I första hand åberopade staten såsom grund för bestridandet att det inte rått något anställningsförhållande mellan Manzic Trading och A.N. utan i stället varit fråga om ett uppdragsförhållande. I andra hand gjorde staten, under åberopande av 5 kap. 2 § 1 st konkurslagen, gällande att A.N:s löneanspråk var uppenbart oskäligt. Det vitsordades i och för sig att beloppet 100 000 kr enbart avsåg lön.

Staten anförde till stöd för påståendet att ett anställningsförhållande inte förelåg bl.a. följande. Manzic Trading var likvidationspliktigt och på obestånd alltsedan våren 1992. En rad omständigheter visar att A.N. kände till detta och de ekonomiska svårigheter Manzic Trading hela tiden befann sig i. Enligt styrelseprotokoll från början av maj 1992 tog han upp frågan om bolagets eget kapital var förbrukat och den 21 maj samma år fann styrelsen att så var fallet. Brister förelåg också vad gällde mervärdesskatteredovisningen och inbetalningen av arbetsgivaravgifter. A.N. var också den som under hösten 1992 förde förhandlingar med Nordbanken om kapitaltillskott. Banken finansierade inköpet av inkråmet i Textilindustri i september 1992. A.N. fortsatte förhandlingarna med banken om ytterligare finansiering. Under räkenskapsåret den 1 maj 1992 - den 30 april 1993 uppgick omsättningen till omkring 3 000 000 kr och underskottet till omkring 3 500 000 kr. I november 1992 uppgick bolagets underskott till 1 400 000 kr. Nordbanken tillsatte en externkonsult, G.L. som skulle utreda bolagets ekonomi. Denne fastslog att tillverkningsenheten inte var lönsam och i mars 1993 konstaterade han att inte heller tradingdelen var lönsam, varför Nordbanken på hans inrådan inte kom att ge någon ytterligare kredit. – A.N. arbetade inte heltid i bolaget och hade bara ett fåtal arbetsuppgifter som inte var särskilt omfattande. Han företrädde bolaget vid enstaka kontakter med banker och med tullmyndigheter. Verksamheten i Manzic Trading trappades ner allteftersom och låg i stort sett nere i april 1993. A.N. gjorde inte någon nytta i bolaget, i vart fall inte från april 1993. A.N. var hela tiden bosatt i Umeå, där Juristkonsult fanns, och han besökte sitt arbetsrum på Manzic Tradings kontor i Skellefteå sporadiskt, högst en- två dagar i veckan. Hans arbetstid var oreglerad. – A.N:s verksamhet i Manzic Trading utgjorde inte något hinder för honom att åtaga sig andra uppdrag. Han hade också vissa sådana uppdrag och hade enligt inkomstdeklarationen för år 1993 inkomster därifrån. Enligt mervärdesskattedeklarationer från Juristkonsult hade detta bolag viss verksamhet under den tid A.N. arbetade i Manzic Trading. Han arbetade också för Anak och ansvarade för detta bolags försäljningsverksamhet i Umeå och Luleå. Han skötte också Anaks bokföring. Den 1 maj 1993 utskiftade M.K. och A.N. 50 000 kr från Anak, därvid A.N:s andel uppgick till 15 000 kr. A.N. gjorde större uttag i Anak, tillhopa 182 000 kr, vilka inte framgår av Anaks bokföring. - Det förhållandet att Juristkonsult påförde mervärdesskatt på lönefakturorna till Manzic Trading talade också för att fråga var om ett uppdragsförhållande, eftersom Juristkonsult uppenbarligen ansett A.N:s lönefordringar utgöra intäkt av näringsverksamhet. A.N. skulle enligt avtalet med Manzic Trading själv svara för såväl sociala avgifter som preliminärskatt. A.N. uppgav till skattemyndigheten att han var uppdragstagare i uppbördslagens mening.

I målet blev ostridigt att A.N. av Manzic Trading erhållit ersättning för arbete och kostnader, inklusive arbetsgivaravgift och preliminärskatt, vad gäller månaderna januari, februari och mars 1993, att ersättningarna fakturerats av Juristkonsult, att Juristkonsult avgivit mervärdesskattedeklarationer avseende dessa samt att Manzic Trading tillställts fakturor också för april, maj och juni 1993 men ej erlagt betalning för dessa månader.

Vid tingsrätten åberopades viss skriftlig bevisning. A.N. hördes under sanningsförsäkran och som vittnen M.K. K.F. L.H. civilekonom och anställd vid skattemyndigheten, I.K. bokföringsansvarig hos Manzic Trading, J.B. kontorschef vid Nordbanken, samt den av Nordbanken utsedde konsulten, civilekonomen G.L.

A.N. bekräftade i förhöret sina sakframställningsvis lämnade uppgifter och uppgav bl.a.: Visserligen var Manzic Trading likvidationspliktigt i maj 1992 men han upplevde det som att bolaget hade goda förutsättningar att överleva. Han arbetade heltid men hade ett fritt arbetsschema. Han befann sig på kontoret tre-fyra dagar i veckan. Personalfrågorna skötte han på fabriken i Jörn. M.K. som var hans chef, ledde och fördelade arbetet och hans kontakter med Nordbanken om finansiering av bolaget och med tullmyndigheter togs på begäran av M.K. Vid något enstaka tillfälle utförde han arbete åt Manzic Trading på Juristkonsults kontor i Umeå men under anställningstiden arbetade han inte alls för Juristkonsult. Under den tiden ägnade han sig till 100 procent åt Manzic Trading och inte åt verksamhet utanför bolaget. Bokföringen i Anak sköttes av en person vid namn R.B. Han erhöll inte någon lön från Anak men en skifteslikvid. Han visste inte varför lönen för hans arbete kom att faktureras via Juristkonsult. Det bara blev så. Han var inte medlem av någon arbetstagarorganisation och var anmäld till försäkringskassan som egen företagare. Då han från april 1993 inte fick ut någon lön uppmanade han både muntligen och skriftligen bolaget att betala denna.

M.K:s vittnesmål om A.N:s arbete för Manzic Trading överensstämde med vad A.N. uppgivit. Vad övriga vittnen uppgivit framgår i huvudsak av tingsrättens dom.

Skellefteå tingsrätt (1997-03-11, lagmannen Torgny Johansson, hovrättsassessorn Gudrun Persson Härneskog och tingsfiskalen Jan Wallström) lämnade käromålet utan bifall med följande motivering.

Målet gäller frågan om A.N. har rätt till ersättning ur den statliga lönegarantin.

Det är klarlagt att Manzic Trading försattes i konkurs den 28 juni 1993. En första förutsättning för att A.N. skall ha rätt till ersättning ur lönegarantin är att det visas att han varit anställd i bolaget, dvs. att han varit arbetstagare. I denna del antecknar tingsrätten följande.

A.N. har - jämte den hävdade anställningen hos Manzic Trading - sedan oktober 1992 drivit egna företaget Juristkonsult. Han har därjämte under denna tid varit VD i ett annat bolag, Anak.

Mellan Manzic T och A.N. har förelegat ett skriftligt avtal som tecknades den 17 december 1992. Dess rubrik är Anställningsavtal och enligt handlingens lydelse är fråga om ett anställningsförhållande.

Frågan om A.N. varit anställd i bolaget bör dock avgöras på grundval av en helhetsbedömning av omständigheterna i det fallet. Det är inte avgörande vad parterna valt att kalla sitt avtal utan hänsyn skall tas till den sakliga innebörden av de avtalade villkor och de faktiska förhållanden under vilka den ena parten har utfört arbete åt den andra.

De uppgifter som A.N. och M.K. lämnat under sanningsförsäkran respektive ed utgör stöd för att A.N. varit anställd.

Att A.N. haft en självständig ställning, att han själv bestämt sina arbetstider och att han bott och haft kontor i Umeå utesluter i och för sig inte att han varit anställd i Manzic Trading. Det faktum att han via Juristkonsult varit näringsidkare - under den aktuella tiden var han anmäld till Försäkringskassan och skattemyndigheten som egen företagare - är inte heller i sig avgörande.

Även följande omständigheter bör emellertid beaktas. A.N hade enligt decemberavtalets avfattning att ansvara för att arbetsgivaravgifter och preliminärskatt inbetalades. Detta är, som L.H. påpekat, åligganden som vanligen åvilar arbetsgivaren, inte en anställd. Konstruktionen i sig pekar således knappast på att ett anställningsförhållande rått.

Vidare är klarlagt att Manzic Trading inte betalat ut lön i vanlig mening till A.N. Av åberopade handlingar framgår således att Juristkonsult fakturerat Manzic Trading för de tjänster A.N. utfört åt bolaget under tiden januari-juni 1993 och att medel utbetalats till det bolaget. Juristkonsult har därvid påfört mervärdesskatt på beloppen enligt fakturorna. Förfarandet ger vid handen att betalningen från Manzic Trading kommit Juristkonsult till handa, inte A.N. personligen. A.N. har inte gett någon övertygande förklaring till arrangemanget.

Härtill kommer vad som framgår av den muntliga bevisningen i målet. Enligt L.H. har A.N. själv till henne medgett att han inte var anställd. Det saknas skäl att ifrågasätta den uppgiften från L.H; den har också stor betydelse i målet.

I.K. har ostridigt arbetat i bolaget fram till konkursen. Hon har sagt bl.a. att M.K. brukade framhålla att bolaget inte hade råd att anställa A.N. och att det var först efter konkursen som hon fick uppgift om att A.N. skulle ha varit anställd. Med tanke på att I.K. i bolaget sysslat med ekonomi och administration, och att A.N. skulle ha varit anställd som s.k. controller, vore det enligt tingsrättens mening anmärkningsvärt om A.N. skulle ha varit anställd utan att hon känt till det. M.K:s uppgift om att I.K. skulle ha känt till anställningsförhållandet är genom vad hon berättat vederlagt. I.K:s vittnesmål är därmed ett starkt stöd för statens ståndpunkt i målet.

Inte heller det K.F. och J.B. uppgett utgör stöd för att A.N. varit anställd i bolaget. Således är den förres utsaga, om att A.N. inte var väl insatt i bolagets ekonomi och affärer, knappast förenlig med vad A.N. och M.K. uppgett om A.N:s arbetsuppgifter och ställning i bolaget.

Det finns slutligen skäl att uppmärksamma de förhållanden under vilka decemberavtalet kom till stånd. Avtalet upprättades ungefär tre månader efter att Manzic Trading förvärvat det s.k. inkråmet i Textilindustri. Vid denna tidpunkt har framgått att A.N. och M.K. var införstådda med att Manzic Trading var på obestånd. Avtalet anger en relativt förmånlig månadslön om 22 000 kr. Det anger också en påfallande lång uppsägningstid om åtta månader. Förhållandena tyder - som staten låtit antyda - närmast på att A.N. som sedan tidigare var införstådd med hur den statliga lönegarantin fungerar, tecknat avtalet den 17 december av andra skäl än att för att bekräfta ett anställningsförhållande med Manzic Trading.

Enligt tingsrättens mening ligger det vid en samlad bedömning av de omständigheter som nu angetts, närmast till hands att förhållandena varit sådana som staten hävdat, nämligen att A.N. som en konsult utfört uppdrag åt Manzic Trading. A.N. har därmed inte förmått visa att han varit anställd i bolaget och han saknar därför rätt till ersättning ur den statliga lönegarantin. - Vid dessa förhållanden behöver tingsrätten inte ta ställning till det som i övrigt förekommit i målet.

A.N. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan. Staten bestred ändring.

A.N. och staten åberopade i hovrätten samma grunder som vid tingsrätten.

Vid tingsrätten åberopad skriftlig bevisning förebragtes också i hovrätten och nya förhör ägde rum med samtliga vid tingsrätten hörda personer.

A.N. gjorde följande tillägg till berättelsen vid tingsrätten: Hösten 1992 började det komma in en hel del uppdrag i Juristkonsult. Han var i det längsta ovillig att på nytt lägga ned verksamheten i Juristkonsult. Emellertid medförde hans tro på Manzic Tradings framtida möjligheter och medkänsla för M.K. att han trots allt accepterade erbjudandet att börja arbeta i Manzic Trading. För att kunna känna sig motiverad var det emellertid nödvändigt för honom att få ett anställningsavtal. Avtalet skrevs av M.K. med avtalet rörande hans anställning i Textilindustri som förebild. Hans arbetsuppgifter var i stort sett desamma som i Textilindustri. Personalproblemen hänförde sig till bolagets tillverkningsverksamhet i Jörn, som vid tidpunkten för hans anställning hade cirka 15 personer anställda. Det var bråk mellan M.K. och personalen. M.K. var från Pakistan och var okunnig när det gällde den svenska arbetsrätten, vilket lett till konflikter. Det var också tvistigheter mellan förmannen och personalen i övrigt. Han hade att göra med fyra olika fackförbund. I regel var han i Jörn en gång i veckan, ibland två gånger. Efter uppsägningen av personal efter nyåret 1993 uppgick personalen till omkring fem personer. Därmed minskade också hans arbetsuppgifter i detta hänseende men ännu i juni 1993 kvarstod en del personalproblem att lösa. I takt med att arbetet med personalen minskade, ökade arbetet med bankkontakterna. Hans och M.K:s uppfattning var att bolaget hade goda möjligheter att leva vidare, om man kunde få fortsatta lån från Nordbanken eller någon annan bank och få fram säkerheter för kundernas betalningar. På grund av M.K:s språksvårigheter var det han som i huvudsak fick sköta kontakterna med banker, myndigheter och andra. När det gällde Nordbanken förekom besök, telefonsamtal och brevväxling. Från början besökte han kanske banken en gång i veckan men allteftersom kreditläget blev mer kritiskt utökades kontakterna. Sedan G.L. av Nordbanken var han ibland med på de samtal som fördes mellan denne och M.K. Han företog också en del undersökningar om delfinansiering från SE-banken och låg även i förhandlingar med utländska banker om säkerheter, bl.a. en dansk bank och en bank i Bryssel. På grund av att 95 procent av bolagets försäljningar gick till utlandet var dessa kontakter av stort intresse. Arbetet med bankkontakterna fortsatte fram till konkursen. En av hans uppgifter, särskilt mot slutet av anställningen, var att försöka hålla fordringsägarna stången genom att peka på bolagets arbete med orderstockar och förhandlingarna med olika banker. Han hade också många kontakter med tullmyndigheten i Umeå beroende på att allt råvarumaterial importerades från Pakistan och att bolaget sålde till många olika länder, vilket gjorde att han fick utreda de olika ländernas tullbestämmelser. Det juridiska arbetet innebar också att han skrev avtal åt M.K. och granskade de order denne hade på gång. Han besökte ibland Anaks försäljningsställen i Umeå och Luleå. Han var i Skellefteå minst tre-fyra dagar i veckan. Han hade inte något "åtta till fem-jobb". M.K. kände i förväg till under vilka tider han skulle vara på kontoret. Denne ville att han alltid skulle vara på kontoret i Skellefteå vid nio- tiden på måndag morgon för att gå igenom de försäljningskontrakt som arbetats fram under helgen. De flesta dagarna var han på kontoret mellan kl. 9 och 18 men det hände att han fick arbeta ända fram till kl. 24, eftersom många telefonsamtal gick till länder med annan tidsrytm än Sverige. Han arbetade i regel omkring 40 timmar per vecka och ibland mer. Han bodde i Umeå men hade ett övernattningsrum i Skellefteå, så att han kunde vara där två eller flera dagar i sträck. M.K. var den som ledde bolaget och bestämde allt. M.K. gav honom klara order om vad som skulle uträttas och vad han skulle framföra till banker och myndigheter. Någon gång var M.K. med själv. Om han vid samtal med banker eller andra måste ta ställning i någon fråga bad han alltid efteråt om sin chefs välsignelse. Han agerade aldrig självständigt och utnyttjade aldrig sin firmateckningsrätt förutom tillsammans med M.K. Om M.K. var utomlands talades de vid per telefon. Då han anställdes sade M.K. att han ville ha en person som han kunde ge direktiv och inte en "sleeping partner". Ordet "controller" i anställningsavtalet hade inte den innebörd det brukar ha. Han är inte ekonom och utövade inte någon tillsyn över bokföringen, årsredovisningarna eller ekonomin över huvud taget. M.K. skötte ensam försäljningsverksamheten men berättade för honom vad som var på gång. Han kände därför till att bolaget hade, även om slutliga avtal eller orderhandlingar inte skrivits, arbetat upp en orderstock på sex till åtta miljoner dollar. Även Nordbanken kände till detta. Ibland deltog han i de samtal som fördes mellan G.L. och M.K. Det var genom "morot och piska" från banken som en del personal avskedades. Det var också tal om att banken ville godkänna bolagets utbetalningar men det var dock först i maj 1993 som G.L. avrådde Nordbanken från att ge bolaget ytterligare krediter. Banken sade för övrigt aldrig upp kreditavtalen med bolaget. Om bolaget hade lyckats skaffa sig säkerheter och finansiering är han övertygad om att det i dag skulle ha varit ett blomstrande företag. Han trodde hela tiden fram till konkursen att bolaget skulle kunna drivas vidare och att han själv skulle få ut obetald lön. - Arbetet för Manzic Trading tog så mycket tid i anspråk att han praktiskt taget inte alls kunde ägna sig åt Anak. Visserligen var han ansvarig för detta bolag men han misskötte sitt uppdrag och gjorde egentligen inte mer än att han försökte hinna med att se till att Anak betalade sina räkningar. Intäkterna från försäljningarna genom Anaks försorg bokfördes i vanlig ordning av I.K. och han själv tog hem kassaintäkterna till Manzic Tradings kontor. Anaks bokföring sköttes av R.B. i Umeå. I samband med en utskiftning från Anak fick han i egenskap av aktieägare ut ett belopp på 15 000 kr. I övrigt har han inte fått några pengar från Anak. De uttag om tillhopa 182 000 kr som gjorts från Anak har skett för att betala skulder. Han förnekar att han under sin anställning hos Manzic Trading skulle ha arbetat för Juristkonsult eller de organisationer staten anger. Av sammanställningen rörande mervärdesskatt avseende Juristkonsult kan utläsas att huvudparten av omsättningen utgjordes av löneinkomsterna från Manzic Trading. Övrig del av omsättningen för aktuell tid utgjordes av inkomster som intjänats innan anställningen hos Manzic Trading påbörjades. Hans arbete i bolaget har till stor del gått ut på att säkra bolagets framtid och arbetet har fortsatt även under maj och juni 1993. - Fakturorna på hans lön bokfördes av I.K. och det var hon som skickade lönen till Juristkonsult. Något lönebelopp erhölls, efter medgivande av M.K. genom kvittning mot försäljningsintäkter. Han har talat om för I.K. att han var anställd men har inte visat avtalet för henne. - Han har aldrig sagt till L.H. att han inte var anställd. Tvärtom sade han till henne att han ansåg att så var fallet och att han skulle hävda detta i en kommande process. Han höll emellertid med henne om att han skatte- och uppbördsmässigt inte var att betrakta som anställd.

Vittnena gjorde vissa ändringar och tillägg till sina berättelser vid tingsrätten. M.K. bekräftade i allt väsentligt A.N:s redogörelse i hovrätten samt uppgav att han varit mycket angelägen om att A.N. skulle arbeta som anställd och inte som konsult, eftersom han ville ha full tillgång till denne och önskade att A.N. uteslutande skulle ägna sig åt Manzic Trading. Vad gäller övriga vittnesmål framgår dessa i relevanta delar av hovrättens domskäl.

Hovrätten för Övre Norrland (1998-09-14, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Bertil Eriksson, adjungerade ledamoten f.d. hovrättslagmannen Ingrid Andersson och tf. hovrättsassessorn Susanne Lundgren, referent) förklarade, med ändring av tingsrättens dom, att A.N. var berättigad till utbetalning med 100 000 kr enligt lönegarantilagen. Hovrätten anförde i domskälen följande.

Frågan i målet är om A.N. skall anses som arbetstagare hos Manzic Trading vid tillämpning av lönegarantilagen.

Begreppet arbetstagare förekommer i ett flertal arbetsrättsliga lagar, däribland nu gällande lönegarantilag (1992:497), som i aktuellt hänseende inte skiljer sig i sak från lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, och förmånsrättslagen (1970:979). Arbetstagarbegreppets innehåll har inte reglerats i författningstext. I förarbetena till olika arbetsrättsliga lagar har det givits vissa allmänna riktlinjer för tolkningen av begreppet. I arbetsrättskommitténs betänkande SOU 1975:1, s. 722, finns en sammanställning av dåvarande praxis vad gäller omständigheter som tyder på att den arbetspresterande parten skall betraktas som en arbetstagare och sådana som tyder på att fråga är om en självständig uppdragstagare. Även inom den juridiska litteraturen analyseras begreppet och i vissa fall förekommer också sammanställningar som i allt väsentligt överensstämmer med dem som upptagits i den nyss nämnda utredningen (Walin, Rydin och Kihlgren, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., 4 uppl. 1995, s. 106 ff; Schmidt, Löntagarrätt, 1994, s. 63 ff; Adlercreutz, Svensk arbetsrätt, 10 uppl. 1997, s. 29 ff och Danhard, Konkurs Arbetsrätt, 1995, s. 96 ff). Såsom framhålles inom doktrinen har det överlämnats åt rättstillämpningen att under beaktande av de förändringar som förhållandena inom arbetslivet genomgår forma begreppet arbetstagare vid tillämpningen av de föreskrifter där det förekommer. Med hänsyn härtill utgår hovrätten vid sin bedömning från de avgöranden från Högsta domstolen som avser tillämpningen av lönegarantilagen och förmånsrättslagen, särskilt NJA 1981 s. 601, 1982 s. 784, 1992 s. 631 och 1996 s. 311, därvid sistnämnda fall i tiden ligger nära det fall som hovrätten har att bedöma.

De allmänna principer som framkommer genom rättsfallen visar att vid bedömningen om fråga är om en arbetstagare eller inte ledning skall hämtas i det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet, därvid avgörande är vad som kan anses avtalat mellan parterna. Hänsyn skall emellertid inte endast tagas till uttryckliga avtalsvillkor, utan en samlad bedömning måste ske av samtliga omständigheter som kan vara ägnade att belysa hur parternas inbördes förhållanden och därmed avtalet är att uppfatta. Högsta domstolen uttalar i 1996 års rättsfall att det genom rättsutvecklingen under de senaste årtiondena har framträtt en princip att tveksamma fall bör avgöras till arbetstagarens fördel, dvs. ett arbetstagarförhållande bör anses föreligga. Högsta domstolen har i sina avgöranden lagt vikt vid olika omständigheter, såsom om parterna varit ense om att ett anställningsavtal föreligger, om den som gör gällande att han varit arbetstagare själv utfört arbetet, om bestämd lön varit avtalad och om företaget stått för resekostnader och andra utlägg. Vad som vidare enligt Högsta domstolen talar för att fråga är om en arbetstagare är att personen i fråga ställt sin arbetskraft till förfogande för under hand uppkommande sysslor, att arbetet haft sådan omfattning att det varit svårt att hinna med arbete för annan än företagaren i fråga och att vederbörande varit underställd företagets direktiv och kontroll. Det förhållandet att den person som utfört arbetet själv svarat för inbetalningen av preliminär skatt och sociala avgifter har ansetts i och för sig tala mot ett anställningsförhållande men har å andra sidan inte haft någon avgörande betydelse vid bedömningen av om fråga varit om en arbetstagare.

Hovrätten övergår härefter till att med ledning av angiven praxis granska och värdera omständigheterna i målet.

Det mellan A.N. och M.K. träffade avtalet är, om man bortser från vad som upptagits om arbetsgivaravgift och preliminärskatt, sådant till sitt innehåll att Alf N. framstår som arbetstagare och inte som konsult. Avtalet har också betecknats som anställningsavtal och A.N. anges som arbetstagare. Det förhållandet att arbetsgivaravgiften och preliminärskatten skulle betalas in till skattemyndigheten av A.N. har enligt vad nyss upptagits om praxis inte någon avgörande betydelse, om andra viktiga omständigheter talar för att ett anställningsavtal föreligger. Med hänvisning till 1996 års rättsfall synes inte heller det förhållandet att ersättningen till A.N. fakturerats av Juristkonsult ha någon självständig betydelse vid bedömningen.

A.N. och M.K. har i hovrätten hävdat att det skriftliga avtalet gav uttryck för deras önskan att A.N. skulle vara anställd. Båda har uppgivit rimliga skäl för detta. Sålunda har A.N. angivit att det förhållandet att han på nytt skulle få lägga ned verksamheten i Juristkonsult just som denna börjat komma i gång gjorde att han ville ha den trygghet som följer med en anställning. M.K. har å sin sida framfört att han, i den svåra situation som bolaget var, ville kunna förfoga helt över A.N:s arbetskraft. M.K. har tillagt att ett anställningsavtal även var bäst ur den synvinkeln att han själv ville leda företaget utan inblandning av minoritetsägaren. I detta sammanhang bör noteras att I.K. i hovrätten uppgivit att en av henne vid tingsrätten lämnad uppgift blivit felaktig. M.K. hade aldrig sagt till henne att A.N. inte skulle anställas eftersom Manzic Trading inte hade råd med det. Det rätta förhållandet var att han vid ett tillfälle, som hon inte kunnat placera i tiden, sagt att han inte skulle anställa någon mer och därvid åberopat ekonomiska förhållanden. Av vittnesmålet framgår vidare att I.K. grundat sin uppfattning att A.N. inte var anställd på den omständigheten att han själv betalade arbetsgivaravgift och preliminärskatt och att faktureringen skedde genom Juristkonsult. Vidare har inte A.N. såsom framgår av L.H:s vittnesmål i hovrätten, hållit med henne om att han inte var anställd utan medgivit att han enligt skatte- och uppbördslagarna inte var att anse som anställd men gjort gällande att han var det ur civilrättslig synvinkel.

Av det skriftliga avtalet framgår att A.N. - såsom ofta är utmärkande för ett anställningsavtal - skulle ha en viss bestämd lön per månad samt ersättning för resor och traktamenten m.m. I de fakturor som utfärdats och tillställts Manzic Trading har krävts ersättning enligt avtalet och ersättningen har också ostridigt utbetalats för månaderna januari, februari och mars 1993. Det förefaller emellertid något egendomligt att ersättningen för arbete i fakturorna betecknats som arvode och inte som lön.

Utredningen i målet ger vid handen att A.N:s arbete i bolaget huvudsakligen bestått i att föra förhandlingar och stå för kontakterna med banker, myndigheter och fordringsägare, att ha hand om personalärenden samt att vara M.K:s juridiska rådgivare, därvid upprättande och granskning av avtal och orderhandlingar varit ett väsentligt inslag. Vad gäller frågan vilken omfattning detta arbete haft och vilken tid det tagit har M.K. under ed bekräftat A.N:s uppgift att fråga varit om en heltidssysselsättning som krävt minst 40 timmars arbete per vecka. J.B:s vittnesmål tyder på att kontakterna med främst Nordbanken varit betydande. Av I.K:s vittnesmål kan man däremot få uppfattningen att arbetet varit mindre omfattande än vad A.N. själv uppgivit. Med hänsyn till att I.K. haft en flexibel arbetstid och ofta inte kommit till kontoret förrän på eftermiddagarna förefaller det emellertid som om hon inte haft full insyn i A.N:s arbetsförhållanden, i synnerhet som dennes arbetsuppgifter varit sådana att han ofta måste vara på resande fot och sköta förhandlingar på andra ställen än bolagets kontor. Ej heller K.F:s uppgift att han fått uppfattningen att A.N:s arbetsinsatser varit av mindre omfattning än vad denne uppgivit är av avgörande betydelse. K.F. har, som förvaltare i bolagets konkurs, av naturliga skäl inte under anställningstiden med egna ögon kunnat göra några iakttagelser. K.F. grundar sitt uttalande på att själva verksamheten i bolaget avtagit allt mer för att slutligen praktiskt taget upphöra. Det mesta i målet tyder emellertid på att A.N:s arbetsuppgifter, allt eftersom läget blivit mer prekärt, koncentrerats på att få till stånd bankfinansiering, skaffa säkerheter och, som A.N. själv uttrycker det, hålla fordringsägarna stången. Hovrätten finner på grund av denna genomgång av bevisningen att A.N:s uppgift att han arbetat heltid inte kan anses motbevisad.

Fråga uppstår då om, såsom staten hävdat, A.N. haft så många andra uppdrag att utrymme inte funnits för honom att på heltid ägna sig åt bolaget.

Vad till en början gäller Anak har A.N. såsom verkställande direktör varit ansvarig för detta bolag. Såvitt framkommit har Anaks verksamhet varit av tämligen begränsad omfattning. Omsättningen för tiden från oktober 1992 till augusti 1993 uppgick till 790 000 kr. Vad A.N. uppgivit om att han misskött sitt uppdrag som verkställande direktör i Anak vinner stöd av L.H:s berättelse om hur bristfällig bokföringen varit. Vare sig A.N. själv, som staten gjort gällande, eller R.B. som A.N. uppgivit, skött bokföringen är det uppenbart att A.N. inte ägnat erforderlig tid åt denna. Det bör också uppmärksammas att Manzic Trading ägde varorna som såldes i Anaks lokaler och regi samt att personalen på försäljningsställena i Umeå och Luleå - en person på varje ställe - var anställd av Manzic Trading. A.N. har därför redan på grund av sina åligganden i Manzic Trading haft anledning att besöka nämnda försäljningsställen samt se till att försäljningsintäkterna blev bokförda av I.K. och omhändertagna för Manzic Tradings räkning. L.H. har vid sin revision av Anak hittat en handling med A.N:s namn som rörde en biluthyrning hänförlig till Anak men sammantaget talar omständigheterna för att det arbete som A.N. renodlat utfört för Anaks räkning inte varit av sådan omfattning att det inkräktat på ett heltidsarbete hos Manzic Trading. Det finns inga belägg för att A.N. skulle ha gottgjorts för sitt arbete i Manzic Trading med medel ur Anak. Huruvida han som aktieägare uppburit medel från Anak saknar betydelse i nu förevarande mål.

Vad gäller Juristkonsult kan av en sammanställning av detta bolags mervärdesskatteredovisningar utläsas att en stor del av omsättningen för januari-juni 1993 hänför sig till A.N:s ersättning från Manzic Trading. A.N:s påstående att han under någon månad i slutet av år 1992 arbetat för Juristkonsult och att övrig omsättning hänför sig till inkomster av detta arbete har inte vederlagts i målet. Detsamma gäller A.N:s uppgift om att övriga av staten uppgivna inkomster från olika organisationer hänför sig till arbete före eller efter anställningen hos Manzic Trading.

På grund av vad sålunda upptagits utgår hovrätten från att A.N. arbetat heltid i Manzic Trading.

Staten har i målet gjort gällande att A.N. haft en självständig ställning i bolaget. Av stort intresse härvidlag är att I.K. i hovrätten uppgivit att det var M.K. som var företagsledare och bestämde över bolaget samt att fakturor endast betalades på order av M.K. och med dennes signum. M.K. har i sitt vittnesmål uttalat att det varit viktigt för honom att själv få bestämma över bolaget. A.N. har visserligen haft en flexibel arbetstid och i stor omfattning själv kunnat bestämma över när han skulle vara på kontoret, men i viss utsträckning har M.K. haft bestämda krav och enligt vad denne uppgivit har han alltid vetat när A.N. skulle vara på kontoret och när han var någon annanstans. De arbetsuppgifter A.N. haft har också, såsom framgått av vad tidigare upptagits, med nödvändighet medfört att han ibland gjort resor, deltagit i förhandlingar och arbetat efter ordinarie arbetstid. Hovrätten finner på grund av det anförda annat inte visat än att A.N. varit underställd M.K. fortlöpande ställt sin arbetskraft till dennes förfogande samt varit underkastad dennes direktiv och kontroll.

Staten har inte i målet gjort gällande att sådant fall som anges i 9 b § lönegarantilagen, vilken bestämmelse trätt i kraft den 1 juli 1994, föreligger. Enligt bestämmelsen ersätts inte en lönefordran om det finns grundad anledning anta att en av förutsättningarna för den anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordran grundar sig har varit att den skulle betalas helt eller delvis genom lönegarantin. Tingsrätten har emellertid anfört att staten låtit antyda att A.N. som sedan tidigare var införstådd med hur den statliga lönegarantin fungerar, tecknat avtalet den 17 december 1992 av andra skäl än för att bekräfta ett anställningsförhållande med Manzic Trading samt har själv anslutit sig till en sådan misstanke. Uttalandet kan inte tydas på annat sätt än att tingsrätten funnit att misstanke förelåg att avtalet ingåtts för att A.N:s arbetsprestationer skulle ersättas genom lönegarantin. Enligt hovrättens mening finns inte anledning till sådan misstanke. Sålunda framgår av J.B:s och G.L:s vittnesmål inte endast att Nordbanken vid tiden för avtalets ingående och åtminstone ett par månader därefter hyste förhoppningar att företaget skulle kunna räddas utan också att M.K. med bistånd av A.N. in i det sista arbetade för att undvika konkurs. Det kan också noteras att bolaget till A.N. utbetalade ersättning för januari, februari och mars månader 1993.

Vid en samlad bedömning av samtliga upptagna omständigheter får A.N. anses i förhållande till Manzic Trading ha intagit ställning av arbetstagare.

Staten har vidare bestritt A.N:s talan i andra hand på den grunden att hans löneanspråk är uppenbart oskäligt.

Enligt 5 kap. 2 § konkurslagen får lönefordran inte göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.

Såsom förut anförts får anses att A.N. haft heltidsanställning. De uppgifter A.N. har haft i bolaget har varit av tämligen kvalificerad art och han har också haft juridisk utbildning samt erfarenhet inom branschen. Arbetstagarens insikt om verksamhetens svaga ekonomiska situation är ovidkommande vid bedömningen av vad som kan anses vara ett skäligt lönekrav i och för sig. Bedömningen skall principiellt gälla om lönekravet är skäligt med hänsyn till den nytta som konkursgäldenären har haft av det arbete som kravet avser (jfr Walin, Rydin och Kihlgren, a.a., s. 182 ff och rättsfallet NJA 1996 s. 732). Det förhållandet att bolaget till slut inte kunde undvika konkurs medför inte att A.N:s arbete skall anses onyttigt i den meningen att han inte skulle vara berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen. Hovrätten finner på grund av det anförda att månadslönen om 22 000 kr inte kan anses uppenbart oskälig. Vid sådant förhållande har staten vitsordat att A.N. är berättigad till en ersättning om 100 000 kr enligt lönegarantilagen. A.N:s i målet förda talan skall sålunda bifallas.

Målnummer T 64/97