lagen.nu

NJA 1996 s. 311

Den statliga lönegarantin har ansetts kunna omfatta en fordran oavsett att den arbetspresterande var komplementär i ett kommanditbolag som slutit avtalet om arbetsprestation med konkarsgäldenären, när förutsättningarna för arbetstagarförhållande i övrigt var för handen.

Gävle Bygg & Montage Kommanditbolag (Bygg & Montage) - med R.W. såsom huvuddelägare - försattes d 17 april 1990 i konkurs vid Gävle TR. I en d 24 juli 1991 upprättad förvaltarberättelse uppgavs bl a: Bygg & Montage har drivit rörelse i byggnadsbranschen. Huvudsakligen har man sysslat med att resa monteringsfärdiga enfamiljshus. Bygg & Montage har vanligen arbetat mot fast pris efter anbud. Anställda - som mest tre - har förekommit fram till 1989. Därefter har allt arbete utförts av R.W. I viss utsträckning har också förekommit samarbete med andra mindre företag i branschen. Bygg & Montage har då, sedan man fått ett nytt uppdrag, "sålt" en del av arbetet till annat företag.

K.K. som numera bär efternamnet L, yrkade i till Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län, Hudiksvallskontoret, d 13 febr och d 5 mars 1992 inkomna skrifter betalning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs med 113 552 kr, avseende resterande lön för tiden september 1989-februari 1990. Till stöd härför anförde han i huvudsak: Han, som inte tidigare hade bedrivit någon verksamhet i egen regi, bildade under hösten 1989, på förslag av R.W, KAA:s Byggservice Kommanditbolag (Byggservice) för att arbeta med denne. Han hade tidigare, under tio års tid, arbetat på byggavdelningen vid Sandvik AB men då drabbats av en arbetsskada och varit sjukskriven under nio månader. Efter studier på KomVux, då han läste in högstadiets tre årskurser samt treårig ekonomisk gymnasielinje, började han åter vid Sandvik AB, denna gång som truckförare. Sommaren 1989 träffade han R.W, som sällskapade med en väninna till hans hustru. R.W. föreslog att han skulle bilda ett bolag och samarbeta med honom. När Byggservice bildades hade R.W. och Bygg & Montage två anställda, som slutade någon gång senare under hösten 1989. Den överenskommelse som han och R.W. träffade innebar, att han skulle arbeta med denne och debitera Bygg & Montage för sitt arbete efter en fast timlön om 150 kr respektive senare 160 kr samt att Bygg & Montage skulle betala lönen till Byggservice. Arbetet skulle utföras för Bygg & Montage av K.L. personligen. Bygg & Montage har anvisat honom arbetsuppgifterna med direktiv om när, var och hur arbetet skulle utföras. Vidare har Bygg & Montage ställt verktyg till hans förfogande. Överenskommet vederlag har stått i relation till den tid och arbetsanspänning som arbetet inneburit. Arbetsförhållandet har inneburit ett heltidsarbete för honom och har pågått varaktigt från september 1989 till och med d 1 mars 1990. Han har ställt sin arbetskraft till förfogande för efter hand uppkommande uppgifter. Han har inte arbetat för någon annan. Han har således haft en ställning jämförlig med en arbetstagares. Det kan antas att det för Bygg & Montage varit en förmånlig lösning att låta honom arbeta för detta bolag såsom egen företagare och på så sätt slippa besvär med fackföreningskontakter och anställdas krav på bekvämligheter m m. Hans bindningar till Bygg & Montage har varit så långtgående att han bör betraktas som arbetstagare i förmånsrättslagens mening och vara berättigad att för sin fordran erhålla betalning av lönegarantimedel.

Kronofogdemyndigheten hade för sin bedömning tillgång till bl a följande utredning: Ett yttrande från R.W. till kronofogdemyndigheten av innehåll att K.L. ej varit anställd av Bygg & Montage utan fungerat såsom underentreprenör via sitt företag Byggservice. - Ett brev från K.L. till konkursförvaltaren med ett inledande stycke av denna lydelse: "Jag startade min firma KÅA:s Byggservice KB 7/9 -89 för att samarbeta med R.W, Gävle Bygg o Montage. Vi hade ett muntligt avtal om att vi skulle dela jobben, men G B o M skulle stå för kontrakten med husfirmorna. Vi skulle ta ut pengar var och en för de timmar vi arbetade och eventuell övervinst skulle fördelas lika mellan oss båda." - Sex fakturor, utställda av Byggservice på Bygg & Montage, med debitering för timersättningar jämte mervärdesskatt avseende utförda arbeten.

Kronofogdemyndigheten fann i beslut d 16 april 1992 att yrkandet om betalning enligt lönegarantilagen inte kunde bifallas och angav såsom skäl härför - med hänvisning till tillgängliga uppgifter - att K.L:s samarbete med Bygg & Montage inte kunde betraktas som ett anställningsförhållande.

K.L. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sitt betalningsanspråk med åberopande av samma omständigheter som vid kronofogdemyndigheten.

Kronofogdemyndigheten avgav yttrande med anledning av besvären. Riksskatteverket bestred i förklaring bifall till besvären och anförde: Avtalet mellan parterna innehåller flera för ett arbetstagarförhållande främmande inslag. Yrkad ersättning har inkluderat preliminär skatt och sociala avgifter. Någon uppsägningstid har inte avtalats. K.L. har även låtit sitt kommanditbolag, som varit momsregistrerat, fakturera uppdragsgivaren och, när betalning uteblivit, låtit bolaget inge ansökan om betalningsföreläggande. Han har således frivilligt valt att bedriva verksamheten i kommanditbolagets form med de fördelar detta kan ha jämfört med anställningsförhållandet.

K.L. anförde i yttrande med anledning av Riksskatteverkets förklaring bl a: I praxis har det förhållandet att en konsult själv erlagt preliminär skatt och sociala avgifter inte medfört att konsulten frånkänts ställning som arbetstagare i ett mål om lönegarantiersättning. Beträffande uppsägningstid torde det normala på arbetsmarknaden vara att uppsägningstid inte avtalas utan att lagen om anställningsskydd tillämpas. Han har inte erhållit ersättning utöver normal lön efter det att sociala avgifter m m betalats. Hade R.W. inte föreslagit att han skulle bilda ett kommanditbolag, hade så inte skett. Han har saknat kunskaper om ekonomiska och juridiska förhållanden samt har inte uppfattat några fördelar med att följa R.W:s förslag att bilda ett kommanditbolag.

HovR:n (hovrättsrådet Grefberg, referent, och hovrättsassessorn Bratteberg) anförde i slutligt beslut d 2 maj 1994: HovR:ns skäl. I målet föreligger oförenliga ståndpunkter mellan avtalsparterna om hur rättsförhållandet dem emellan skall uppfattas. R.W. har såsom ställföreträdare för konkursgäldenären hävdat att fråga varit om ett entreprenadförhållande. K.L. synes närmast ha velat beteckna avtalet som ett kompanjonskapsförhållande, i vilket han dock intagit en ställning jämförlig med en arbetstagares. Bestämmande för frågan huruvida ett anställningsförhållande varit för handen blir då hur parterna faktiskt reglerat sitt avtalsförhållande och hur omständigheterna i övrigt varit beskaffade.

Såsom Riksskatteverket anfört innehåller avtalet mellan parterna flera för ett arbetstagarförhållande främmande inslag. Detta gäller främst den omständigheten att ett av K.L. bildat kommanditbolag - Byggservice - inskjutits som part i avtalet för att uppbära ersättning för K.L:s arbetsprestationer. Byggservice har härvid fakturerat Bygg & Montage för utfört arbete och vid utebliven betalning inlett ett rättsligt förfarande. Annat har dock inte framkommit än att Byggservice bildades på R.W:s initiativ. I nära anslutning härtill upphörde anställningarna för de kvarvarande arbetstagarna hos Bygg & Montage. Det kan inte helt uteslutas att bildandet av Byggservice varit en skenåtgärd för att i R.W:s intresse såsom arbetsgivarrepresentant undgå tillämpning av kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning eller i vart fall konstruera en kombination av tjänsteavtal och bolagsförhållande. Om det då visar sig att K.L. utfört arbete under förhållanden som tyder på att han varit anställd, bör stor försiktighet iakttas när det gäller att fastslå att avtal av annan typ än tjänsteavtal förelegat.

K.L. har pekat på en rad faktorer som med styrka talar för ett anställningsförhållande och som inte i sig ifrågasatts av Riksskatteverket. K.L. har sålunda i enlighet med avtalet personligen och utan medhjälpare utfört arbete uteslutande åt Bygg & Montage under förhållanden som tyder på en långtgående bundenhet till detta bolag. Fråga har - såsom framgår av de presenterade fakturorna - varit om en ren timersättning för arbetsprestationerna som sådana och inte om några andra därmed förenade kostnader. Förfarandet att utbetala ersättningen med tillägg för mervärdesskatt till Byggservice efter fakturering jämte det förhållandet att Byggservice synes ha svarat för preliminär skatt och sociala avgifter avviker visserligen från de regelmässiga rutinerna vid löneutbetalning men bör - särskilt mot bakgrund av vad tidigare sagts om syftet med bildandet av Byggservice - inte tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Rättsutvecklingen har avlägsnat sig från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet mot ett enhetligt socialt arbetstagarbegrepp. K.L. har - trots att han i avtalsförhållandet låtit sig representeras av ett eget kommanditbolag - intagit en sådan ställning gentemot Bygg & Montage att han - vid en samlad bedömning av alla nu upptagna omständigheter i förening med syftet med den nu aktuella regleringen - bör jämställas med en arbetstagare.

På grund av det anförda skall K.L. medges rätt till betalning enligt lönegarantin. Riksskatteverket har inte gjort någon särskild erinran mot det yrkade beloppets storlek. Vid sådant förhållande finner HovR:n inte anledning att bestämma garantibeloppet på annat sätt än att den uppgivna lönefordringen - i överensstämmelse med det av K.L. redovisade beräkningsunderlaget- reduceras till 113 152 kr.

HovR:ns avgörande. Med ändring av överklagade beslutet fastställer HovR:n att K.L. har rätt till betalning enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lönegarantilagen (1992:497) och lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs för en lönefordran om 113 152 kr.

HovR:n tillåter, enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lönegarantilagen (1992:497) och 9 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, att beslutet i vad avser lönegaranti --- överklagas.

Hovrättslagmannen Hegrelius Jonson var av skiljaktig mening och anförde: Såsom majoriteten anfört har ställföreträdaren för konkursgäldenären, R.W. och K.L. redovisat oförenliga ståndpunkter om hur rättsförhållandet dem emellan skall betecknas, därvid R.W. gjort gällande att K.L. inte varit anställd hos konkursbolaget utan fungerat som en underentreprenör till detta, varemot K.L. för sin del närmast synes hävda att fråga varit om ett slags kompanjonskapsförhållande, i vilket han dock intagit en ställning jämförlig med en arbetstagares.

I likhet med majoriteten finner jag att avtalet mellan R.W. och K.L, såsom Riksskatteverket anfört, innehåller flera för ett arbetsgivar- arbetstagarförhållande främmande inslag. Förutom den av majoriteten särskilt framhållna omständigheten att ett av K.L. bildat kommanditbolag inskjutits som part i avtalet för att uppbära ersättning för K.L:s arbetsprestationer, talar även det förhållandet att fordrad ersättning har inkluderat preliminär skatt och sociala avgifter samt mervärdesskatt emot att K.L. kan anses ha intagit ställning som arbetstagare gentemot konkursgäldenären. Vad K.L. uppgett om förhållandena mellan honom och R.W. när samarbetet dem emellan inleddes, tyder närmast på att de vid denna tidpunkt var två relativt jämställda parter som beslutade sig för att samarbeta genom två bolag. Även om K.L. genom sitt bolag varit berättigad till viss ersättning per timme får utredningen anses ge vid handen att K.L. därmed inte varit garanterad någon fast ersättning, utan att ersättningen varit beroende av tillgången på arbetstillfällen genom de kontrakt som Bygg & Montage lyckades teckna. På grund av nu angivna förhållanden anser jag, även med beaktande av de omständigheter som K.L. åberopat till stöd för sin ståndpunkt, att han inte kan anses ha intagit ställning som arbetstagare gentemot konkursgäldenären. Han är därmed inte berättigad till betalning enligt lönegarantin för sina anspråk.

Överröstad i frågan om K.L:s rätt till betalning enligt lönegarantin är jag i övrigt ense med majoriteten.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD skulle förklara att K.L. skulle betraktas som uppdragstagare i förhållande till konkursboet och att han därför inte hade rätt till betalning enligt den statliga lönegarantin.

K.L. (ombud jur kand Göran Artelius) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jacobsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Frågan i målet är om K.L. - oaktat ett av honom bildat kommanditbolag inskjutits som avtalsslutande part - skall anses som arbetstagare i förhållande till Gävle Bygg & Montage Kommanditbolag.

Enligt stadgad praxis skall frågan om ett anställningsförhållande föreligger eller ej avgöras med utgångspunkt från en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet. Av betydelse är därvid hur avtalsförhållandet faktiskt gestaltat sig.

Av utredningen får väl anses framgå att K.L:s arbetsuppgifter till sin art och omfattning väsentligen varit att jämställa med en arbetstagares. Emellertid har denne - låt vara på förslag av R.W. - valt att sätta sig på bolag med den uttalade avsikten att inleda ett samarbete med Gävle Bygg & Montage Kommanditbolag. Sålunda har faktureringen skett via bolaget och fordrad ersättning har inkluderat preliminär skatt, sociala avgifter och mervärdesskatt. Vidare har uppgetts att ersättning skulle utgå endast för de timmar som arbete utförts jämte del i eventuell övervinst. Vid sådant förhållande kan omständigheterna sammantagna inte föranleda till annan bedömning än att K.L. inte kan anses som arbetstagare i lönegarantilagens mening. Överklagandet skall därför bifallas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut lämnar HD K.L:s yrkande om ersättning enligt lönegarantilagen utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Nyström, Lars Å Beckman, Lennander och Thorsson, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Frågan i målet är om K.L. - oaktat ett av honom bildat kommanditbolag inskjutits som avtalsslutande part - skall anses som arbetstagare hos Gävle Bygg & Montage Kommanditbolag (Bygg & Montage) vid tillämpning av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, som i nu aktuella hänseenden inte skiljer sig i sak från lönegarantilagen (1992:497).

Den statliga lönegarantin vid konkurs betalar arbetstagares fordran hos arbetsgivare men omfattar såvitt gäller lön endast sådan fordran på lön eller annan ersättning som är förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Vid avgörandet av om någon är att anse som arbetstagare enligt lönegarantilagen blir därför motsvarande bestämning i förmånsrättslagen av betydelse.

Som HD framhållit i rättsfallet NJA 1982 s 784 skall ledning hämtas i det s k civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Avgörande är härvid vad som kan anses vara avtalat mellan parterna. Hänsyn skall emellertid inte endast tagas till uttryckliga avtalsvillkor, utan en samlad bedömning måste ske av samtliga omständigheter som kan vara ägnade att belysa hur parternas inbördes förhållanden och därmed avtalet är att uppfatta. Genom rättsutvecklingen under de senaste årtiondena har framträtt en princip att tveksamma fall bör avgöras till arbetstagarens fördel, dvs ett arbetstagarförhållande bör anses föreligga (Walin, Rydin & Kihlgren, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m m, 3 uppl 1995 s 163).

Väljer någon att i stället för att själv ingå ett avtal låta ett bolag, i vilket han är delägare, vara part i avtalet bör han sedan normalt anses vara förhindrad att göra gällande att han själv är avtalspart även om det i någon situation skulle visa sig förmånligare för honom. Det sagda hindrar inte att ett arbetstagarförhållande undantagsvis kan föreligga, t ex när bolagskonstruktionen tillkommit i syfte att kringgå tvingande lagstiftning.

Av utredningen får anses framgå att K.L:s arbetsuppgifter till sin art och omfattning väsentligen varit att jämställa med en arbetstagares. Han har i enlighet med avtalet personligen och utan medhjälpare utfört arbete uteslutande åt Bygg & Montage under förhållanden som tyder på en långtgående bundenhet till detta bolag. Han har haft att fortlöpande ställa sin arbetskraft till Bygg & Montages förfogande och har varit underställd dess direktiv och kontroll. Han har åtminstone rent faktiskt varit förhindrad att utföra arbete åt andra. Den ersättning han erhållit har visserligen omfattat sociala avgifter och mervärdesskatt, men vad som därefter återstått har inte överstigit normal arbetslön och har inte inbegripit ersättning för andra kostnader, vilka burits av Bygg & Montage. Bygg & Montage har också tillhandahållit material samt verktyg och maskiner, med undantag endast för en K.L. tillhörig fogsvans.

Även om det är mindre vanligt i anställningsförhållanden att inte någon del av ersättningen är garanterad, är det dock fullt förenligt med ett arbetstagarförhållande (jfr SOU 1993:32 s 232). Att K.L. själv uppgivit att han skulle ha del i eventuell övervinst - något som inte synes ha blivit aktuellt - är inte heller något avgörande skäl häremot.

Såvitt framgår av utredningen i målet bildade K.L. sitt bolag KÅA:s Byggservice Kommanditbolag på initiativ av R.W. innehavare av Bygg & Montage. KAA:s Byggservices funktion har varit begränsad till att fakturera Bygg & Montage för K.L:s lön och de sociala avgifter som belöpte på den samt mervärdesskatt.

Vid en samlad bedömning av samtliga nu upptagna omständigheter får K.L. anses i förhållande till Bygg & Montage ha intagit ställning av arbetstagare, och han skall därför, som HovR:n funnit, medges rätt till betalning enligt lönegarantin.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns avgörande.

HD:s beslut meddelades d 14 maj 1996 (nr SÖ 91).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1996-05-14
Målnummer
Ö2496-94
Lagrum
Lag (1970:741) om statlig lönegaranti i konkurs
Lönegarantilagen (1992:497)
Rättsfall
NJA 1949 s. 768
NJA 1982 s. 784
Litteratur
Sökord
Lönegaranti
Konkurs
Handelsbolag
Arbetstagare
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (3)

AD 2013 nr 32: Fråga om en musiker, som tidigare varit anställd men som sedan stått till förfogande genom sitt aktiebolag, varit arbetstagare.
RH 1998:73: En styrelseledamot i ett bolag har enligt skriftligt avtal anställts i detta. Staten har i mål om lönegaranti bestritt att mannen var att anse som löntagare. Vid en samlad bedömning av förhållandena...
RH 2010:5: Förhållandet mellan en journalist/jurist och ett mediabolag har reglerats genom ett avtal som betecknats Uppdragsavtal. Journalisten/juristen har inte ansetts som arbetstagare i den mening som avses...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation