NJA 1983 s. 131

Allmän åklagare yrkade vid Jönköpings TR ansvar å etiopiske medborgaren T.W. född 1955, enligt följande:

Under färden in till polisstationen hotade T.W. polismännen genom att säga "Jag skall hem och slipa kniven och när jag kommer ut igen skall jag skära ihjäl er era djävlar" samt "Jag känner igen er och ni kommer inte att slippa undan".

På polisstationen slog T.W. sönder mikrofonen till en bärbar radioapparat. Skador för 1 040 kr uppstod.

Åklagaren yrkade vidare att T.W. måtte utvisas ur riket.

TR:n (ordf rådmannen Sunden} anförde i dom d 27 aug 1982:

Domskäl. Åtalspunkt 1

T.W. har förnekat gärningarna.

Polismannen B.F. har, hörd som målsägande, anfört: Vid tillfället höll han på att flytta från en bostad på Klockgjutargatan och var civilklädd. På förmiddagen fick han se T. hoppa på en parkerad cykel och försöka köra iväg men cykeln var låst. T. försökte flera gånger knäcka låset. F gick fram till honom och bad att han skulle vänta tills polisen kom. T. var mycket arg och aggressiv och det uppstod ordväxling. T. ville inte stanna utan tyckte att F skulle strunta i saken. Då tog F. tag i T:s arm. Det verkade som om T. på något sätt var "snedtänd" och han sade: "Jag skall mörda dig din djävul. Det här skall du få för." Han tog med sin vänstra arm mot ryggen och försökte få loss en kniv som han hade i bältet där. F. fick ta båda sina händer till hjälp för att hålla T. som sade: "Jag skall döda dig, jag skall sticka ihjäl dig". T. är mycket vig och for över biltak och upp på väggar. Han sparkade och kastade med kroppen tills F. lyckades lägga ner honom på marken där han hölls kvar tills polis kom. Under tiden sade T. bl a: "Så fort du släpper mig skall jag sticka kniven i dig". När han skulle överlämnas till polispatrullen försökte han komma åt sin kniv varför den togs ifrån honom. F. trodde att T. kände igenom honom som polis eftersom F flera gånger gripit T. i tjänsten men F är nu inte säker på att han uttryckligen sade att han var polis. Om han i anmälan, upprättad samma dag, skrivit att han upplyst T. om att han var polis, så är detta riktigt. När T. förts in på polisstationen var man tvungen att skicka efter en läkare på grund av T:s psykiska tillstånd.

T.W: Han hade övernattat hos en kamrat i trakten och var bakfull när han vaknade. Han kom i gräl med sin flickvän och drack mera sprit så att han blev påverkad. Han fick för sig att han skulle hälsa på en bekant. Under vägen dit fick han syn på en cykel och försökte tillgripa den. Det var en ren "fyllegrej". Cykeln var låst och han ställde tillbaka den. När han gått ca 200 m kom F. och skrek efter honom. T. blev arg och tyckte inte det var något att bråka om. F. tog tag i T. och sade till honom att följa med. T. motsatte sig detta, eftersom han inte förstört något och tyckte att saken var en bagatell. F. drog med T. ett stycke och lade sedan ner honom med ansiktet mot gatan. T. blev "förbannad" och det är möjligt att han uttalade en del hotelser. F. tog T:s kniv. Tadele fick ligga minst en halv timme innan han fick stiga upp. T. var mycket berusad vid tillfället och visste inte om att F. var polis men han tog sådana grepp som poliserna brukar göra.

Åklagaren har till stöd för åtalet åberopat vad F. uppgivit i en av honom samma dag upprättad anmälan. I denna har F. antecknat att han upplyste T.W. om att han var polis redan från början då han tog honom i armen.

Anledning saknas att ifrågasätta F:s i anmälan d 1 nov 1981 lämnade uppgift, att han upplyst T.W. om att han var polis. På grund härav och då F. flera gånger tidigare omhändertagit T.W. och, såsom T.W. själv uppgivit, F. vid omhändertagandet kopplat sådana grepp som poliser brukar göra, anser TR:n att T.W:s uppgift att han vid omhändertagandet inte känt till att F. var polis, kan lämnas utan avseende. Genom Fs uppgifter finner TR:n styrkt, att T.W. gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Dessa är att bedöma på sätt åklagaren angivit.

Åtalspunkt 2

T.W. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Erkännandet bestyrkes av utredningen i målet. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren angivit.

Åtalspunkt 3

T.W. har förnekat gärningarna.

I denna del har på åklagarens begäran hållits förhör med målsägandena ordningsvakten E.J. polisassistenterna T.R. J.K. och J-Å.E. samt vittnesförhör med servitören L.J. På T.W:s begäran har M.H. hörts som vittne. De har uppgivit följande.

J: Han tjänstgjorde som ordningsvakt på restaurang Portalen och hade en gång tidigare visat ut T. från restaurangen. Han kände till att denne var portförbjuden och brukade ställa till bråk. Servitören L.J. talade om för J. att T. satt vid ett bord i lokalen. När J. kom fram till T. höll denne på att dricka ur ett glas öl. J. som närmat sig T. bakifrån, tog från honom glaset och uppmanade honom att gå från restaurangen. T. for upp och riktade ett knytnävsslag mot J. men denne duckade. Slaget träffade J:s vänstra kind. Det var inget hårt slag. T. tog sin stol och höjde den som till slag mot J. Denne hade gått några steg bakåt och var ca 1,5 m från T. då J. kom bakom T. och lyckades ta ifrån denne stolen. J. fick ett grepp om T:s axel och föste ut honom med hjälp av J.

T.W: Han kände till att han inte var välkommen på Portalen. Hans flickvän och andra kamrater befann sig där den ifrågavarande dagen. Han hade bara tänkt gå till entren och be vakten lämna ett meddelande till flickvännen, men när han kom dit fanns där ingen vakt varför T. gick in och satte sig vid flickvännens bord. Han beställde en öl men blev nekad av servitören. Då tog han flickvännens glas och drack ur detta. Plötsligt kom en arm bakifrån och ryckte från honom glaset. Ölet stänkte ut på bordet och på T:s kläder. T. blev "förbannad" och som en ren reflexrörelse slog han ut med högerhanden. Bakom honom stod en ordningsvakt och slaget träffade denne. Vakten sade att han skulle gå ut. T. reste sig upp och vakten gick undan några steg. T. såg att ytterligare en vakt närmade sig. Han blev rädd för att de skulle misshandla honom och grep därför sin stol och höll den framför sig som skydd. Han sade att han tänkte gå ut, satte ner stolen och gick baklänges mot utgången. Båda vakterna hoppade på honom och sparkade honom. Ett prydnadsgevär ramlade ner från väggen och T. kastade detta mot vakterna. När han kommit ut var också flickvännen där. De gick till taxistationen för att ta en bil hem.

J: - - -.

E: Det här var första gången han hade med T. att göra men han hade hört talas om honom tidigare. När E. och en kollega patrullerade i radiobil förbi Portalen, förde vakterna ut T. som sedan sprang i riktning mot järnvägsstationen. En vakt talade om att T. gett honom ett slag i ansiktet. Polismännen beslöt att tala med T. De fann honom på perrongen vid stationen. Dessförinnan kallade de på förstärkning eftersom det är väl känt bland poliserna att T. är våldsam och att det fordras flera man för att gripa honom. T. stod med en bagagekärra framför sig. Polismännen försökte tala lugnt till honom men det gick inte eftersom han var vild och hysterisk. T. lyfte upp en bagagekärra över huvudet. Han sade till poliserna att lägga av, annars skulle han slå kärran i skallen på dem. Polismännen kände sig hotade. Förstärkning kom till platsen och en av kollegerna drog sitt tjänstevapen. T. satte ner kärran och E. och hans kamrat sprang fram och lade handfängsel på T. Denne sparkade och slog vilt omkring sig. När de sedan satte in honom i polisbilens baksäte gjorde han en frivolt och hoppade ur bilen genom den motsatta dörren. Under transporten till polisstationen var han mycket svårhanterlig och togs sedan direkt in i arrestlokalen.

R: Han ingick i förstärkningspatrullen och visste om att T. är synnerligen besvärlig när han skall gripas. När R. kom ut på perrongen hade T. en bagagekärra i handen. Kärran stod på marken. Han skrek: "Mig skall ni inte ta" och höjde kärran över huvudet. Han riktade den mot de två polismän som stod omkring 3 m från honom. R. som bedömde situationen som allvarlig, drog sitt tjänstevapen och närmade sig T. När han var 4 eller 5 m från T. ropade han till denne att lägga ner kärran. Först efter att flera gånger ha upprepat detta, släppte T. kärran. E. lyckades sedan få omkull T. som sparkade och slog vilt omkring sig. K. kom till hjälp och T. kunde beläggas med handfängsel och föras till polisbilen. Under transporten satt R. bredvid T. som hela tiden var våldsam. Bl a sparkade han R. på halsen och i ansiktet.

K: Han tjänstgjorde tillsammans med R. När de kom till perrongen höll T. kärran i luften och uttalade flera gånger hotelser mot polismännen. Bl a sade han: "Om ni försöker ta mig skall jag ha ihjäl någon av er". Situationen var mycket hotfull och E. som stod närmast, befann sig uppenbarligen i riskzonen. R drog sitt tjänstevapen och sade till T. att ställa ner kärran. När han till slut gjorde detta rusade E. och K. fram och fick på honom handfängsel varefter T. bars till bilen. Han var hela tiden våldsam, skrek och gapade, kastade med kroppen, sparkade och gjorde våldsamt motstånd. K. förde bilen till polisstationen. Under färden satt R. bredvid T. Denne var hela tiden vild och våldsam och sparkade R. så att denne blev omtöcknad.

T.W: Han fick inte tag på någon taxi och när han såg poliserna komma sprang han ut på perrongen på järnvägsstationen. Han är rädd för poliser och anser att de har agg till honom och att de griper varje tillfälle att "ge honom betalt för gammal ost". Det var tre eller fyra polismän och till en början var allt lugnt. De sade att de ville prata med honom om bråket på Puben. T. förklarade att han var oskyldig och att han ville gå hem. Poliserna ville ta med honom till polisstationen. T. var mycket rädd för detta eftersom han tidigare blivit misshandlad på polisstationen och grep därför tag i en bagagekärra som stod intill honom. Han gjorde detta för att försvara sig om de skulle gripa honom. Polismännen närmade sig och en av dem drog upp sin pistol. T. lyfte upp kärran i brösthöjd för att skydda sig för ett eventuellt skott. Hans flickvän försökte gå emellan men poliserna drog undan henne och omringade honom. När han ställde ifrån sig kärran fick han ett batongslag över näsan så att den sprang i blod. De satte på honom handbojor och kastade in honom i polisbilen. T. flög ut genom den andra bildörren. Det hade bildats en folksamling på platsen och T. ville visa dem att han blivit misshandlad och blödde. Han var hela tiden mycket rädd. Poliserna har tidigare lurat honom med sig genom att gripandet gått lugnt tillväga men inne på polisstationen har han då blivit misshandlad. T. har aldrig höjt kärran över sitt huvud och hotat kasta den mot polismännen utan endast haft den som skydd mot ett eventuellt skott. Han har inte sparkat R. i bilen.

M.H. - - -.

På grund av vad ovan upptagits finner TR:n styrkt, att T.W. gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna, som är att bedöma på sätt åklagaren angivit.

Åtalspunkt 4

T.W. har förnekat gärningarna.

På åklagarens begäran har polismännen B.F. och S.J. hörts som målsägande.

F. har anfört: Han och J. patrullerade i radiobil i centrum när en 15-årig pojke talade om att T. sålde narkotika vid Sesamhuset. Det händer tämligen ofta att polisen får likartade rapporter om T. varför polismännen började söka efter denne. De fann T. sittande på en bänk vid Hovrättstorget tillsammans med andra ungdomar. Polismännen körde runt torget och F. steg först ur och nalkades T. bakifrån. Han lade ena handen på T:s axel och bad honom följa med. T. for upp, sparkade mot F. och "sedan var kalabaliken i full gång". Sparken kom i axelhöjd på F. men denne duckade och den träffade inte. Det var ett rent råkurr och både T. och F. hamnade i en rabatt. Till slut kunde T. beläggas med handfängsel och föras in till polisstationen. Hela tiden försökte han komma loss och kastade och vred på kroppen. Han fick föras in i en cell av flera polismän. En av dem hade på sig en radioapparat. T. slet loss mikrofonen på denna och slog sönder den. F. har vid huvudförhandlingen i målet inte något minne av att T. uttalat hotelser men det hör till vanligheten att T. hotar poliserna. F. upprättade en rapport om händelsen och där har han nämnt att T. hotat poliserna. Detta är helt säkert riktigt eftersom han vid den tidpunkten haft bättre minne av händelserna. T. kommer mycket lätt i affekt och reagerar då helt vansinnigt. Denna benägenhet har tilltagit de senaste åren.

J. har uppgivit: Han kom någon meter efter F. över Hovrättstorget. Det blev ett våldsamt handgemäng med T. Polismännen fick ta till handfängsel och släpa T. till polisbilen. J. satt sedan i baksätet tillsammans med T. under färden in till stationen. T. försökte skalla J. och uttalade hela tiden hotelser mot poliserna. J. kommer inte ordagrant ihåg hotelserna vid huvudförhandlingen i målet men det han antecknat i sin rapport efter händelsen är riktigt. J. har tidigare varit med om att gripa T. Denne är ökänd bland poliserna för sin våldsamhet. Ingen polis vill gripa T. utan att ha förstärkning.

T.W. har uppgivit: Han hade gått omkring i centrum tillsammans med kamrater. När de satt på en bänk vid Hovrättstorget kom två poliser bakifrån och ville att han skulle följa med dem. T. hade inte gjort något men blev rädd och trodde att poliserna försökte provocera honom. Han reste sig och grep tag i järnstaketet kring en rabatt och höll sig fast. Poliserna satte på honom handfängsel och släpade honom i benen till polisbilen. Huvudet dunkade mot stenläggningen. Under färden blev han sparkad och på polisstationen misshandlades han så att han efteråt måste uppsöka läkare. Han har inte haft sönder någon mikrofon. Om han uttalat hotelser mot poliserna så har han aldrig menat att dessa skall tas på allvar.

Åklagaren har åberopat polismännens anteckningar i rapporter d 26 aug 1981 angående T.W:s hotelser mot dem. Enligt dessa rapporter har T.W. uttalat hotelser på sätt åklagaren angivit i gärningsbeskrivningen.

På grund av vad sålunda förekommit finner TR:n styrkt, att T.W. gjort sig skyldig till de gärningar åklagaren lagt honom till last. Dessa är att bedöma i enlighet med åtalet.

Åtalspunkt 5

Tadele W har förnekat gärningen.

Målsäganden L.J. har, hörd på åklagarens begäran, uppgivit: Han kände inte T. tidigare men råkade sitta längst bak i bussen bredvid denne. De kom i samspråk. J. var något "rund under fötterna". Han har inte något som helst minne av vad de talade om men helt plötsligt blev T.W. arg och tog fram en liten kniv och skar till J. under hakan. Det hela gick oerhört snabbt. J. duckade varför det blev ett helt obetydligt skärsår, men det blödde från såret. J. gav T. "en vinge" så att han hamnade på golvet. Chauffören kom och T. försvann snabbt från platsen. J. är helt säker på att det var T. som var gärningsman.

T.W. har anfört: Han brukar ytterst sällan åka med fyrans buss och har inte någon aning om händelsen. Han känner inte igen J. Chauffören C.G. har som vittne berättat: - - -.

Genom den åberopade bevisningen finner TR:n styrkt, att T.W. misshandlat J. på sätt åklagaren angivit. Eftersom gärningen utförts med kniv riktad mot J:s ansikte, är misshandeln ej att bedöma som ringa.

Åtalspunkterna 6 och 7

T.W. har förnekat gärningarna.

Målsäganden, polisinspektören L.T. har uppgivit: Han hade en hel del kontakt med T.W. under 1978 och 1979 men han har aldrig omhändertagit honom. T. har hållit förhör med T. i olika ärenden men inte förrän en gång 1979 blev det problem med T. Denne hade då tagits in som misstänkt för en skadegörelse. T. var också misstänkt för stöld av ett par läderstövlar. Han hade sökts av polisen för att höras i det sistnämnda ärendet, men hade inte kunnat anträffas. T. beslöt därför att T. också skulle höras om stöveltillgreppet. T. hade på sig ett par nya läderstövlar och när T. beslöt att stövlarna skulle tas i beslag blev han mycket arg och började uttala hotelser mot T. Han sade bl a att han skulle döda T. och att han skulle sticka ner honom med en kniv. T. försökte lugna honom och talade om att det var straffbart att uttala sådana hotelser, men T. brydde sig inte om detta utan fortsatte. T. blev illa berörd och kallade efter en stund in kollegerna S. och T. Trots detta fortfor T. med hotelserna mot T. T. sade bl a att varken T. eller hans familj skulle kunna känna sig säkra om de gick ner på staden. T. tyckte att det hela var så pass allvarligt att han skrev en anmälan om saken. T. var inte påverkad utan visste mycket väl vad han yttrade vid tillfallet. Efteråt har T. påstått att T. knäckt ett par revben på honom. När T. skulle återföras till arresten var han helt vild och flera polismän fick hjälpas åt med att hålla honom och det är mycket möjligt att T. skadades under den hanteringen, men hotelserna mot T. uttalade T. innan han förpassades till arresten. T. har aldrig tidigare blivit utsatt för liknande hotelser. Eftersom T. innefattade också T:s familj i hotelserna fann T. det hela synnerligen obehagligt. Sedan dess har T. inte haft med T. att göra förrän d 5 febr 1982. T. och H. patrullerade i radiobil Östra Storgatan österut. När de vid Hovrättstorget passerade biljardhallen såg T. en pojke, som var bror till en efterlyst rymling från en ungdomsvårdsskola, inne i biljardhallens entre bland en massa andra ungdomar. T gick fram till pojken för att höra efter broderns vistelseort. De stod i ett vindfång mellan två dörrar där det samlats en hel del ungdomar. T:s ärende var snart avklarat. På golvet stod två kassar med sprit. T. frågade vem som rådde om kassarna. Då kom T. fram. T. hade inte lagt märke till honom tidigare. T. talade om att det var hans kassar. T. har tidigare förekommit i samband med spritlangning. T. beslöt att avvisa T. från biljardhallen för att förhindra spritlangning till ungdomarna där. Han sade därför till T. att ta sina kassar och gå. T. började skrika och gapa om att T. tidigare knäckt ett par revben på honom och T. började också uttala hotelser om att döda T. T. gav sig inte in i någon diskussion utan vände sig om och vinkade till H. som stannat kvar i bilen, att komma. När T. åter vände sig mot T. hade denne gått alldeles inpå T. T. tog då ett grepp med bägge händerna om T:s överarmar och förde honom baklänges ut. Utanför glasdörrarna ramlade de omkull. T. hamnade på rygg med T. knästående över sig. Under hela händelseförloppet hotade T. att döda T. T. slog vilt omkring sig med armarna och kastade med kroppen. Plötsligt kände T. en häftig smärta vid sin vänstra höft. Han behöll dock greppet om T:s armar då han upptäckte att T. hade en kniv i sin högra hand. T. måste ha haft kniven - en fällkniv - framme innan T. grep tag i honom. T. kunde omöjligen ha tagit fram kniven och fällt ut bladet medan T. höll i honom. T. högg vilt omkring sig med kniven så långt han kunde nå och T. fick ett hugg i höften där han tidigare känt smärta. T. som förstod att T. var livsfarlig, beslöt då att dra sig tillbaka. När han reste sig och släppte sitt grepp högg T. omedelbart mot hans ansikte. Rent automatiskt duckade T. undan och hugget träffade hans vänstra öra, som började blöda kraftigt. H. var i närheten och de båda polismännen drog sig bakåt. T. var chockad och hade svårt för att gå. T. låg till en början kvar och fortsatte att uttala hotelser om att han skulle döda T. Han hade under tumultet även utdelat slag mot H. När T. reste sig och kom emot T hade han fortfarande kniven i handen riktad mot T. T. drog då sin tjänstepistol och uppmanade T. att kasta ifrån sig kniven. H, som tillkallat förstärkning, drog också sitt vapen. T. gapade och skrek att han skulle döda T. men efter flera uppmaningar kastade han kniven framför T. Kniven låg sedan på marken och T. iakttog kniven hela tiden tills den togs om hand. När förstärkningen anlände tog de hand om T. och T. fördes i ambulans till lasarettet. Här konstaterade man att han fått ett 12 cm djupt sticksår i vänster höft och ett hugg genom vänster öra. T. blev opererad samma kväll. Han är ännu ej återställd. Lårmusklerna fungerar inte som de skall och psykiskt har det varit mycket pressande för honom.

Polissasistenten T.H. har hörts som målsägande och därvid anfört: Han hade inte tidigare gjort något ingripande mot T.H. stannade kvar i bilen medan T. gick in på biljardhallen. Efter någon minut vinkade T. till sig H. När H. hunnit ungefär mitt i gatan kom T. baklänges ut genom dörren. T. föste på honom. T. slog vilt mot T. H. sprang fram. T. hamnade på marken med T. på knä över sig. T. fäktade hela tiden med armarna och då som först såg H att T. hade en kniv i ena handen. T. slog flera gånger "helt vansinnigt" med kniven mot T. H försökte sparka kniven ur T:s hand. Han sparkade två gånger men första gången lyckades han inte förmå T. att släppa taget och andra gången missade han. T. kan omöjligen ha tagit fram kniven då T. höll honom. Han såg när kniven höggs in i T:s höft. T. ropade: "Han har kniv" och började resa sig upp. H. hade träffats av ett par knivhugg men huggen hade träffat hans stövlar varför endast byxorna skadats. H. kan inte säga om T. högg mot honom. H. sprang tillbaka till bilen och larmade förstärkning. När han återvände stod T. mitt i gatan med draget tjänstevapen. T. stod på trottoaren. Han skrek alltjämt att han skulle döda T. och hade fortfarande kniven i handen. T. riktade hela tiden sin aggression mot T. och verkade inte ta notis om H. Både T. och H. uppmanade honom att kasta ifrån sig kniven och så småningom gjorde T. detta. Förstärkningen anlände och T. togs om hand. H. märkte inte någon spritpåverkan på T. Hans tal var inte sluddrande och när han stod på trottoaren stod han helt stadigt. Inte heller på polisstationen märktes något tecken på påverkan.

T.W. har uppgivit: Han förhördes av T. på polisstationen någon gång 1979. Vid det tillfallet fick han flera revben brutna och blev i övrigt illa behandlad med slag över näsan och annat våld. T. var spritpåverkad och "det blev lite fyllsnack och hotelser" men T. blev orättvist behandlad. När T. förhörde honom frågade T om hotet var allvarligt menat och T. svarade att så inte var fallet. De stövlar som T. beslagtog hade T. nyligen köpt. När förhörsvittnet gick ut med stövlarna sade T. "Du erkänner aldrig någonting" och slog till T. så att några revben knäcktes. T. var hela tiden passiv och flera poliser fick släpa honom tillbaka till arresten. Då blev T. ytterligare skadad. Detta har han läkarintyg om. T. är rädd för många av poliserna men mest för T. Denne har sagt att han skall skjuta T. T. är rasist och hyser hat till T. - Den 5 febr 1982 hade T. grälat med sin flickvän. Han gick ner på staden och drack 75 centiliter lättvin, några centiliter starksprit och fyra eller fem öl. Han var påverkad men detta syns inte alltid på honom. En kamrat ville att han skulle gå och handla på systemet. T. handlade två flaskor lättvin till kamraten och köpte öl till sig själv. Han skulle träffa kamraten på biljardsalongen. Där brukar man få ställa ifrån sig eventuellt medhavda drycker i kassan på andra våningen. När T. kom innanför dörrarna träffade han omedelbart en del kamrater och blev stående i vindfånget. Plötsligt kom T in. T. sade då till en kamrat att det var den polismannen som tidigare misshandlat honom. När T. var på väg ut igen fick han syn på T. T. frågade vem som ägde kassarna med öl och sprit. T. svarade att det var hans. T. sade då: "Ta kassarna och ge dej iväg". T. vägrade och T. vinkade till sig en kollega. T. blev rädd och förstod att T skulle ställa till problem för honom och att han skulle bli förd till polisstationen och misshandlas. T. tog tag i T. och slängde in honom i ett hörn. T. sparkade och slog mot honom. T. blev förtvivlad och tappade besinningen. T tog tag i T:s axlar och drog ut honom. Båda hamnade på marken. T. låg över T. För att T. skulle lämna honom i fred, tog T. fram en fällkniv, som han hade i bakfickan, och fällde ut knivbladet. T. slog och sparkade honom. Han var rädd att T. skulle slå ihjäl honom. T. vet inte hur T. fick kniven i sig. Troligen har T. själv fallit mot kniven. T. högg inte mot T. Han uttalade inte heller några hotelser mot denne. T. vet inte heller hur det gick till när T. fick kniven genom örat. När T. skrek att han blivit träffad och reste sig upp, blev T. chockad. Han fällde ihop kniven och stoppade ner den i fickan. T. tog fram sin pistol och skrek att T. skulle kasta ifrån sig kniven, vilket T. också gjorde. T. gick sedan frivilligt in i polisbilen. Där blev han slagen med en batong. Han förlorade medvetandet och vaknade inte förrän han befann sig på polisstationen. Då hade han slagits blodig. - Mellan händelsen 1979 och den nu aktuella har T. träffat T. en gång. T. stod då och väntade på bussen i centrala staden när T. kom patrullerande med en kvinnlig kollega. Då trakasserade T. honom men T. förhöll sig passiv.

På åklagarens begäran har K.K. samt polisinspektörerna B.S. och I.R. samt kriminalinspektören K.T. hörts som vittnen. På begäran av T. har P.A.S. och R.L. hörts som vittnen. - - -

R. har anfört: Han tjänstgjorde som vakthavande befäl d 5 febr 1982. En patrull kom in med T. Via radion kände R. till vad som hänt vid Biljardsalongen. R. gick ut till arrestantavdelningen och såg när T. fördes ur polisbilen och in i avvisiteringsrummet. T. var hela tiden mycket våldsam och sparkade och slog omkring sig. Flera poliser var tvungna att hålla honom. I samband med avvisiteringen blev man tvungen att lägga ner honom på golvet. Hela tiden sparkade och slog han omkring sig. Någon av polismännen sade: "Tycker du inte att det räcker med vad du redan har gjort". T. sade då: "Han fick inte tillräckligt" eller "Han skulle haft mer". R. uppfattade yttrandet så att det åsyftade T. R kan inte uttala sig om T:s nykterhetstillstånd vid tillfället eftersom denne hela tiden var våldsam.

Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat TR:ns dom d 16 nov 1979, enligt vilken T.W. fällts till ansvar för det han upprepade gånger uttalat hotelser om att döda T. Vidare har åklagaren åberopat fotografier över platsen och över T:s skador samt skadorna på H:s kläder ävensom rättsintyg utfärdat d 9 febr 1982 av underläkaren K.P. och utlåtande d 17 febr 1982 från Statens rättsläkarstation i Linköping.

Rättsintyget innehåller bl a följande: "Status: At: Vid undersökningen är pat blek men cirkulatoriskt stabil. Ls: Vä öra har en tvärgående laesion av ren knivskada. Denna tvärgående laesion går genom yttre örat och genom brosket (var god se foto). Ansikte i övrigt u a. Bröstkorg, buk och övre extremiteter u a. Hö ben u a. Ls: Vä undre extremitet: Nedan spina iliaca anterior finns ett sticksår, 3 cm långt på ytan, med ymnig blödning från detta. Det är god puls i ljumsken i lårets pulsåder, dessutom god puls i knävecket och på foten. Det är god sensibilitet av huden omkring stickkanalen och på låret i ö. Pat har svårt att lyfta vä ben men i ö inget besvär med rörlighet i fotled eller knäled. Sårskadan på vä öra sutureras av öronläkare, dr T.L. Skadan vä lår revideras av undertecknad. Det framkommer således att knivsticket är genomgående ungefär 12 cm in mot insidan av låret parallellt med huden. Härvid har åstadkommits att ungefär hälften av lårets sträckmuskulatur på framsidan är genomskuren. Ingen skada finns på kärl av större art och ej heller kan jag hitta skador på stora nerver. Pat inlägges 5.2.1982 för postoperativ vård. Sammanfattning: Sårskadan vä öra kan vara tillfogad pat via ett stick av kniv. Skadan på vä lår är en stickskada som har tillfogats av kniv. Om pat får men av ovannämnda skador kan för närvarande ej bedömas. Utsikterna för fullständig restitution kräver dels öronläkares bedömning, dels ortopedisk bedömning."

Överläkaren L.R. vid rättsläkarstationen har avgivit det utlåtandet "att L.T. företett en tvärgående skärskåda genom det vänstra ytterörat, en stickskada med en 3 cm lång ingångsöppning nedanför den främre knölen på höftbenskammen på den vänstra sidan och med en 12 cm lång stickkanal i riktning snett nedåt inåt parallellt med huden, med avskärning av hälften av lårets sträckmuskulatur på framsidan men utan skada på större blodkärl eller nerver, att skadorna väl kan ha orsakats av hugg med en kniv på det sätt som patienten uppger, att skadorna ej varit livshotande, att dock om knivhuggen enbart haft en något annan riktning eller träffat något vid sidan om de föreliggande skadorna, risk förelegat för livshotande skador på hjärnan i tinningregionen respektive den vänstra lårpulsådern eller bukorgan, samt att risken för bestående men ej kan bedömas."

Den ifrågavarande kniven - en fällkniv - har förevisats för rätten. Knivbladet är 9 cm långt.

TR:n gör följande bedömning.

T. har lämnat en mycket klar och sansad skildring av händelseförloppet vid det med åtalet avsedda tillfället. Berättelsen vinner också stöd av vad H. uppgivit och av de i målet åberopade rättsintygen och fotografierna. TR:n finner härigenom utrett, att T.W. sedan han hamnat på marken med T. över sig, besinningslöst stuckit med kniven mot T:s kropp, uppenbarligen utan tanke på var eller hur sticken kunde ta. Ett stick har därvid träffat T. i dennes vänstra höft och trängt 12 cm in i denna medan T. lyckats avvärja ytterligare stick då han höll fast T.W. När T. därefter släppte T.W. för att undkomma honom, har T.W. riktat ett stick med kniven mot T:s ansikte. På grund av att T. böjde undan huvudet, kom sticket att träffa dennes öra. De skador T. erhållit har visserligen inte varit livshotande men om sticken haft en något avvikande riktning kunde de - enligt vad utlåtandet från Statens rättsläkarstation ger vid handen - medfört fara för T:s liv.

Vad angår frågan om T.W. haft uppsåt att beröva T. livet gör TR:n följande prövning. TR:n har genom dom d 16 nov 1979 dömt T.W. för det han upprepade gånger hotat att vid lämpligt tillfälle döda T. Anledning saknas att ej sätta tilltro till T:s uppgift om att T.W. i omedelbart samband med våldet och även därefter uttalat hot om att beröva T. livet. Besvärande för T.W. är också dennes uttalande efter gärningen att han ansåg att T. inte hade "fått tillräckligt". Vad som förekommit i målet ger enligt TR:ns mening vid handen att T.W. menat allvar med sina hotelser. Vid en samlad bedömning av vad sålunda upptagits finner TR:n övertygande styrkt att T.W. när han utdelade sticken mot T. haft uppsåt att beröva denne livet. Med hänsyn till omständigheterna - främst det snabba händelseförloppet och det förhållandet att T.W. handlat under stark affekt - är gärningen att bedöma som försök till dråp.

TR:n finner ej tillförlitligen styrkt, att T.W. uppsåtligen stuckit kniven mot H. Åtalet enligt åtalspunkt 7 skall därför lämnas utan bifall.

Åtalspunkt 8

T.W. har förnekat gärningarna.

Målsägandena, polisassistenterna U.L. P.L. och J.B. som samtliga utgjorde förstärkningsstyrkan, kom i den s k citybussen till platsen.

L. och L. har samstämmigt uppgivit: När de anlände till platsen kom T. frivilligt fram till bussen. Efter skyddsvisitering gick han självmant och satte sig längst bak. L. och L. satte sig på mellansätet och B. förde bussen. Just som de började återfärden sade L. till T.:

"Var det här nödvändigt". L. avsåg knivskärningen av T. T. blev totalt vansinnig. Han for upp och slog och sparkade vilt omkring sig. L. drog ner honom mot väggen i baksätet. Då skallade T. honom och rev honom i ena ögat och i ansiktet. L och L hade sedan fullt arbete med att hålla T. under färden. T. försökte hela tiden komma loss genom att slingra sig och sparka och slå omkring sig. T. var inte belagd med handfängsel under färden. När de kom till arrestintaget och skulle ta ut T. ur bussen fick T. mera utrymme för sina sparkar och detta utnyttjade han ända in till avvisiteringen. T. yttrade bl a "Jag skall mörda någon av er så fort jag får en chans". Polismännen, som väl känner till T. och vet att han alltid bär kniv, tog hotet på allvar.

L har tillagt: När T. skulle tas ur bussen kom B. till de andras hjälp. När B. lutade sig över T. fick denne tag i B:s pistolhölster och lyckades knäppa upp detta. B. utbrast: "Skall du ta min pistol" varefter L. slog till T:s arm med batongen. T. träffade inte L. med några sparkar eller slag men L. kände sig allvarligt hotad av T:s yttrande att han skulle mörda någon av dem.

B. har uppgivit: Han förde bussen och var inte inblandad i tumultet på återvägen men när de kommit till inkörsporten steg B. ur för att hjälpa till. T. spjärnade emot och ville inte gå ut ur bussen. L. tryckte på bakifrån, B. drog framifrån och L. hjälpte till vid ena sidan. När B. vid ett tillfälle lutade sig över T. lyckades denne knäppa upp B:s pistolhölster. Det var ingen tvekan om att T. försökte komma åt pistolen. Visserligen fordras det både mantelrörelse och osäkring för att kunna skjuta men många gånger är någon av dessa åtgärder redan vidtagen på grund av höjd beredskap när polismännen åker ut på ett uppdrag och så kan mycket väl ha varit fallet även nu. Efter L:s batongslag uttalade T. hotet om att mörda dem. B. uppfattade detta som mycket allvarligt.

T.W. har uppgivit: Han gick frivilligt in i bussen eftersom han var rädd då polismännen hade pistolerna framme. När han satt i baksätet kom L. och tog tag i honom och tryckte ner honom. T. kunde inte göra någonting. L. gav honom några slag i huvudet så att T. blev medvetslös. När de kom till polisstationen drog de ut honom ur bussen. T. vaknade till och allting gungade runt honom. Han spjärnade emot med benen eftersom han var rädd för att bli ytterligare misshandlad. Sedan minns han inte mer förrän han vaknade i cellen. Då var han blodig och hade ont i halsen och armarna. Han har inte haft någon chans att skalla L. och inte gjort något motstånd i bussen eftersom han varit medvetslös. T. har inte heller uttalat något hot mot poliserna.

Genom målsägandenas uppgifter finner TR:n åtalet styrkt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren angivit.

Påföljdsfrågan

T.W. har sedan 1975 lagförts åtta gånger huvudsakligen för våldsbrott. Han dömdes senast d 16 nov 1979 av TR:n för misshandel, snatteri, förberedelse till bedrägeri, skadegörelse, urkundsförfalskning, hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd till fängelse 8 mån varjämte villkorligt medgiven frihet förklarades förverkad. Härefter dömdes T.W. d 6 mars 1981 för osant intygande varvid förordnades att tidigare ådömt fängelse skulle avse även det nya brottet.

Professor R.Ö. vid Statens rättspykiatriska klinik i Lund har efter verkställd rättspsykiatrisk undersökning av T.W. i utlåtande d 12 juli 1982 uttalat att T.W. begått de åtalade gärningarna under inflytande av psykisk abnormitet, som dock inte kan anses så djupgående att den kan jämställas med sinnessjukdom, samt att han inte är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. - Socialstyrelsen har i yttrande d 17 aug 1982 biträtt utlåtandet.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit finner TR:n att för det som ligger T.W. till last i målet annan påföljd än ett långvarigt fängelsestraff inte kan komma i fråga.

Utvisningsfrågan

Enligt förarbetena till utlänningslagen, som trätt i kraft d 1 juli 1980, har en allmän strävan bakom denna lagstiftning varit att begränsa möjligheterna att avlägsna en utlänning i samband med att han döms för brott. Utlänningslagkommitten tog särskilt upp frågan om utvisning skall kunna tillgripas beträffande en invandrare som har kommit hit som barn eller mycket ung och har fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige. Det skulle enligt kommittens uppfattning - som delades av departementschefen - vara synnerligen stötande att avlägsna honom härifrån, även om han gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. I likhet med kommitten ansåg vidare departementschefen att sådana invandrare över huvud taget inte bör avlägsnas härifrån på grund av begånget brott (prop 1979/80:96 s 63).

Med hänsyn till vad departementschefen sålunda uttalat inför tillkomsten av utlänningslagen bör T.W. - som endast var 15 år när han kom till Sverige och alltsedan dess vistats här - inte avlägsnas från riket på grund av vad han nu låtit komma sig till last. Yrkandet om utvisning skall därför lämnas utan bifall.

Åklagaren och T.W. fullföljde talan i Göta HovR.

Åklagaren yrkade att gärningen under åtalspunkt 6 skulle bedömas som försök till mord samt att HovR:n måtte skärpa straffet och förordna att T.W. efter avtjänat straff skulle utvisas ur riket.

T.W. yrkade att gärningen under åtalspunkt 6 skulle rubriceras som grov misshandel, att åtalet under punkterna 3, 4 och 8 skulle ogillas samt att fängelsestraffets längd i vart fall skulle nedsättas.

HovR:n (hovrättsråden Lindstam och Paulsson-Nordling, referent, adj led B Johansson samt nämndemännen G Jansson och O Andersson) anförde i dom d 21 okt 1982:

Riksåklagaren sökte revision och yrkade, att HD måtte förordna att T.W. efter avtjänat straff skulle utvisas ur riket.

Även T.W. sökte revision, men HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd i anledning av hans talan.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Welamson, Persson, referent, och Jermsten} beslöt följande dom:

Domskäl. Som underinstanserna funnit har T.W. gjort sig skyldig till försök till dråp, misshandel, snatteri, skadegörelse, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

Av intresse för prövningen av utvisningsfrågan är, förutom den aktuella brottslighetens art och omfattning, vad i målet framkommit om T.W:s tidigare och nuvarande levnadsförhållanden samt tidigare kriminella belastning. Härom är följande att anföra.

T.W. är född år 1955 i en stad i södra Etiopien. Föräldrarna, som levde under fattiga förhållanden, skildes när T. var 6 år och han uppfostrades, enligt vad han själv uppgivit under stränga förhållanden, hos fadern och dennes nya hustru. Han har inga helsyskon men några halvsyskon. Han kom så småningom till en svensk missionsskola, där han gjorde sig omtyckt. En svenska som arbetade vid skolan tog honom med sig till Sverige som fosterbarn för att bereda honom möjligheter till bättre utbildning och levnadsförhållanden. T. var då 15 år och hade gått sammanlagt 7 år i skola i Etiopien. Den första tiden i Sverige gick han i svensk skola. Rätt snart började han missköta sig både i skolan och på fritiden. Under ett par år följde i barnavårdsmyndigheternas regi placering i olika fosterhem och i ett pojkhem samt en vistelse på barnpsykiatrisk klinik. Efter en anställning hos Volvoverken i Skövde, som han slutade efter kort tid, flyttade han år 1975 till Jönköping. Där synes han ha "drivit omkring" i ungdomsgäng och han har inte haft andra anställningar än skilda beredskapsarbeten under kortare perioder. Olika utbildningar som erbjudits honom av arbetsmarknadsmyndigheterna har han inte kunnat eller velat fullfölja. Han har ofta uteblivit - på grund av sjukdom eller utan angivande av orsak - från beredskapsarbeten och utbildningskurser. I olika omgångar har han uppburit socialhjälp. Han har missbruksproblem, särskilt när det gäller alkohol.

Under ett par år i slutet av 1970-talet sammanbodde T.W. med en svensk flicka. De har tillsammans ett barn, fött år 1980. Enligt vad i målet upplysts erkände T.W. faderskapet först i april 1982 och han bidrar inte till barnets underhåll. Sedan år 1980 bor han tillsammans med en annan svensk flicka. Förhållandet dem emellan är enligt vad han själv uppgivit gott.

T.W. är sedan länge kriminellt belastad. Redan efter ett par års vistelse i Sverige förekom snatterier, biltillgrepp o d som ledde till åtalsunderlåtelser. Sedan år 1975 är han, före den nu aktuella domen, dömd åtta gånger för huvdsakligen våldsbrott, vilka i allmänhet varit riktade mot polismän men ibland också mot andra personer. Vid en del av dessa brottstillfällen har T.W. använt kniv. Vid de två första lagföringarna ådömdes T.W. skyddstillsyn men därefter har domarna avsett fängelsestraff från 2 upp till 8 månader. Han har också ett antal gånger varit omhändertagen enligt lagarna om tillfälligt omhändertagande och omhändertagande av berusade personer m m.

T.W. har år 1977 fått avslag på en ansökan om permanent uppehållstillstånd här i riket och han vistas här med stöd av uppehålls- och arbetstillstånd som förnyats för ett år i sänder. Han har ett av etiopiska ambassaden i Stockholm utfärdat hemlandspass vars giltighet förlängts till d 14 juni 1983.

Med hänsyn till den aktuella brottslighetens beskaffenhet samt till T.W:s tidigare kriminalitet och till vad som i målet framkommit om hans person föreligger uppenbar risk för att T.W. kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket. Eftersom T.W. varit bosatt i Sverige sedan minst 3 år när åtalet väcktes krävs emellertid enligt 41 § utlänningslagen synnerliga skäl för att utvisning skall kunna ske. Redan det dråpförsök som T.W. nu fällts till ansvar för är ett brott av sådan typ som kan utgöra synnerligt skäl för utvisning (prop 1979/80:96 s 63). Härtill kommer att T.W. med undantag endast för den första tiden i Sverige, levt här under oordnade förhållanden med upprepad kriminalitet, särskilt avseende våldsbrott, påtagliga svårigheter att sköta ett arbete eller fullgöra utbildning, som erbjudits honom i olika former, och alkoholproblem. Av vad som framkommit vid den personundersökning och de läkarundersökningar av T.W. som företagits i målet måste den slutsatsen dras att utsikterna att han skall anpassa sig till en socialt ordnad tillvaro i Sverige är dåliga.

Mot detta skall ställas att T.W. oavbrutet vistats här i riket sedan han år 1970 kom hit som femtonåring, att han kan uttrycka sig tämligen obehindrat på svenska språket och att han, enligt vad han själv uppgivit, sedan år 1976 inte haft någon kontakt med sina släktingar i Etiopien. Han behärskar emellertid fortfarande sitt hemlands språk, vilket delvis förklaras av att han som övervakare haft en person som talar detta språk.

Det har i förarbetena till utlänningslagen förutsatts att längden av en utlännings vistelse här i riket skall tillmätas en stor betydelse vid prövningen av fråga om hans utvisande. En viktig utgångspunkt för detta generella ställningstagande är att ju längre utlänningen bor här desto större är sannolikheten för att han skall ha inordnats i det svenska samhället samtidigt som kontakterna med det ursprungliga hemlandet försvagats eller upphört. Ett ytterlighetsfall i detta sammanhang är det i förarbetena särskilt beskrivna, att utlänningen kommer hit som barn eller mycket ung och får större delen av sitt liv präglad av förhållandena här. Även om han föredragit att behålla sitt utländska medborgarskap och utvisning därför i och för sig kan komma i fråga, bör han enligt dessa motivuttalanden över huvud taget inte kunna utvisas på grund av brott. (Prop 1979/80:96 s 63 och arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:27 s 56 och 74.)

I avsaknad av uttrycklig bestämmelse i lagtexten kan nu återgivna motivuttalanden inte anses innebära ett ovillkorligt förbud mot utvisning. Av förarbetena framgår också att det i varje enskilt fall måste göras en avvägning mellan skilda omständigheter. Det kan för övrigt sättas i fråga om en person med T.W:s bakgrund - vad gäller åldern vid ankomsten hit och vistelsetidens längd - hör till den speciella undantagskategori som åsyftats i berörda motivuttalanden.

På grund av det anförda saknas fog för det av TR:n och HovR:n synbarligen gjorda antagandet att T.W. med anledning av begångna brott inte under några förhållanden skulle kunna utvisas ur riket.

Vad gäller den tid som T.W. har vistats i Sverige är att beakta att denna tid, långt ifrån att ha medfört en sådan anpassning som enligt det tidigare sagda förutsätts äga rum under en långvarig vistelse, präglats av T.W:s närmast asociala levnadsförhållanden och kriminalitet samt av upprepade misslyckanden i försöken att inordna honom i det svenska samhället.

Vid samlad bedömning måste de för T.W. negativa omständigheterna anses väga över i sådan grad att det föreligger synnerliga skäl att utvisa honom. Det men som T.W. åsamkas genom utvisningen bör leda till att fängelsestraffet sätts lägre än vad som annars skulle ha följt på brotten.