NJA 2005 s. 283

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Magnus Hjort) meddelade dom den 1 juni 2004.

Domskäl

I domskälen angav tingsrätten att bevisningen mot de tilltalade i stor utsträckning utgjordes av avlyssnade telefonsamtal och att dessa samtal hade ett högt bevisvärde. Vidare anförde tingsrätten: Av de avlyssnade telefonsamtalen, de beslag som gjorts och i någon mån även förhören med de tilltalade har tydligt framgått att A.K., T.C. och S.K. ägnat sig åt omfattande och systematiskt bedriven försäljning av narkotika. Verksamheten har gått till så att A.K. och T.C. tagit emot större partier narkotika och sedan överlämnat mindre mängder till olika personer, varav vissa är aktuella som tilltalade i målet. Dessa personer har sålt narkotikan vidare och har därefter erlagt betalning till A.K. eller T.C. S.K. har, mestadels per telefon, dirigerat verksamheten.

Rörande åtalet mot L.B. anförde tingsrätten i domskälen:

Av telefonsamtalen har framgått att T.C. överlämnat stora mängder narkotika till L.B. för försäljning och att L.B. också sålt narkotika och lämnat pengar till T.C. T.C. har uppgett att det sammanlagt rört sig om ungefär 100 gram heroin och 11 gram kokain. Uppgiften vinner gott stöd av telefonsamtalen. Exempelvis har L.B. i ett telefonsamtal med A.K. efter T.C:s gripande sagt att han tidigare fått 50 och att han fått 42 samt 11 ”av det vita” innan T.C. åkte. Vidare har i samtal mellan A.K. och T.C. framgått att avsikten var att lämna 100 gram ”per gång” till L.B. och att T.C. enbart ville ha med L.B. att göra när det gällde ”det smutsiga”, det vill säga heroin. De kontanter som påträffats hos L.B. och som på goda grunder kan antas utgöra vederlag för narkotika motsvarar gott och väl en försäljning av de påstådda mängderna heroin och kokain. L.B:s egen förklaring till kontantinnehavet, att han under några års tid sparat av sitt socialbidrag, kan lämnas utan avseende. T.C. har varken i polisförhör eller vid huvudförhandlingen uppgett att han överlåtit annan narkotika än heroin och kokain till L.B. För det fall det verkligen skulle ha varit fråga om lättare narkotika, amfetamin och cannabis som L.B. hävdat, är det svårt att se varför T.C. inte skulle ha uppgett detta. Sammantaget anser tingsrätten att det är ställt utom rimligt tvivel att det är heroin och kokain som L.B. fått av T.C. Med hänsyn till vad L.B. uppgett i det ovan refererade samtalet med A.K. kan det dock inte anses visat att han erhållit mer än (50+42=) 92 gram heroin. Det är visat att han erhållit 11 gram kokain. L.B. har inte förvärvat narkotikan för eget bruk, utan i överlåtelsesyfte. På grund av kontantinnehavet är det också utrett att han överlåtit narkotikan.

L.B. skall alltså dömas för förvärv, innehav och överlåtelse av 92 gram heroin och 11 gram kokain. Med hänsyn till den stora mängden skall gärningen rubriceras som grovt narkotikabrott.

L.B:s erkännande av att han innehaft 40,1 gram amfetamin i sin lägenhet och ytterligare 0,72 gram cannabisharts på sig vid gripandet vinner stöd av utredningen. Narkotikan i lägenheten får i vart fall delvis antas ha innehafts i överlåtelsesyfte. L.B. skall dömas för narkotikabrott i enlighet med detta (åtalspunkten 2).

I fråga om påföljder anförde tingsrätten bl.a.:

A.K., T.C., S.K. och L.B. döms alla för grova narkotikabrott. Andra påföljder än långvariga fängelsestraff är inte aktuella. Vid bedömningen av straffvärdet beaktar tingsrätten i stor utsträckning vilken mängd narkotika som hanterats. Det finns inga förmildrande omständigheter beträffande någon av de tilltalade som gör att det finns anledning att frångå den straffvärdering som utvecklats i praxis. - - -

L.B. döms för hantering av 92 gram heroin, 11 gram kokain, 40,1 gram amfetamin och 0,72 gram cannabisharts. Tingsrätten bestämmer påföljden för honom till fängelse fyra år och sex månader.

Åklagaren yrkade att bl.a. L.B. skulle dömas till utvisning. I den delen anförde tingsrätten i domskälen:

L.B. dömdes år 1992 för narkotikabrott till skyddstillsyn, år 1996 för narkotikabrott och vapenbrott till fängelse tre månader och år 1998 för bland annat grovt narkotikabrott till fängelse tre år. Enligt ett yttrande från Migrationsverket reste han in i Sverige den 23 juni 1983 efter att ha beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd grundat på anknytning. Han beviljades permanent uppehållstillstånd den 16 september 1985. I ett yttrande från frivården har framkommit bland annat följande. L.B. kom till Sverige efter att ha bott i Norge under fem års tid. Han har två äktenskap bakom sig och han har gemensam vårdnad om en idag 14- årig dotter. Knappt ett år efter ankomsten till Sverige fick L.B. anställning på Volvo, men han förlorade arbetet i samband med en omorganisation tio år senare. Perioder av arbetslöshet har varvats med bland annat praktikplatser av olika slag. L.B. är sjukskriven sedan två år tillbaka av både fysiska och psykiska skäl. Han har regelbunden kontakt med en psykolog för att få hjälp med depression och ångest.

L.B. är 45 år gammal. Han flyttade från Gambia vid 19 års ålder och har bott i Sverige nästan hela sitt vuxna liv. Han har arbetat här en längre tid, men är nu av olika skäl arbetslös. Han har varit gift i Sverige två gånger och har en dotter som han har god kontakt med. Mot den angivna bakgrunden måste L.B:s hemland numera anses vara Sverige, trots att han är medborgare i Gambia. Det är visserligen mycket allvarligt att L.B. återfallit i grov narkotikabrottslighet. Med hänsyn till vad som anförts bör dock inte detta leda till att han utvisas ur riket. Yrkandet om utvisning av L.B. skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde L.B. enligt 3 § och 1 §narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott och narkotikabrott till fängelse 4 år 6 månader.

Yrkandet om utvisning ogillades.

S.K., A.K och T.C. dömdes alla för grovt narkotikabrott till fängelse 9 år.

Domslut

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom mot L.B. på följande sätt:

a) Fängelsestraffets längd bestäms till 3 år.

b) L.B. utvisas ur riket och förbjuds att återvända hit före den 20 augusti 2014. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst 1 år.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom beträffande S.K., A.K. och T.C.

F.d. hovrättslagmannen Peter Löfmarck var tillsammans med hovrättsassessorn Marianne Trägårdh skiljaktig i frågan om utvisning för L.B. och anförde i den delen följande:

Som hovrättens majoritet uttalat har L.B. en mycket stark anknytning till Sverige. Längden av en utlännings vistelse här i landet skall tillmätas stor betydelse vid prövningen av frågan om hans utvisande. L.B. har vistats med uppehållstillstånd i Sverige sedan juni månad 1983. Vi anser därför att det inte finns synnerliga skäl för utvisning. Tingsrättens dom i nu aktuellt avseende skall således stå fast. Med detta synsätt finns inte anledning att sätta ned det av tingsrätten utmätta fängelsestraffet.

Domskäl

HD (justitieråden Regner, referent, Lindeblad och Calissendorff) meddelade den 27 april 2005 följande dom:

Domskäl

L.B., som överklagat hovrättens dom endast såvitt avser utvisning, har inte visat någon omständighet som skulle kunna föranleda omprövning av skuldfrågan enligt 51 kap. 23 a § och 55 kap. 15 § RB.

L.B. är född år 1959 i Gambia och kom år 1983 till Sverige. Han hade dessförinnan bott i Norge under åren 1977-1982. År 1985 fick han permanent uppehållstillstånd här. Han gifte sig med en svenska år 1982. De skilde sig år 1987. L.B. ingick nytt äktenskap med en svensk kvinna år 1989, och i januari 1990 föddes en dotter i äktenskapet. Detta upplöstes år 1991. Föräldrarna har gemensam vårdnad om dottern och L.B. har haft god och regelbunden kontakt med henne. Hon har bott hos honom under varannan veckohelg och längre perioder på sommaren. På senare tid har hon oftare vistats hos honom. Han har sina föräldrar och två syskon i Gambia. Han hade anställning åren 1983-1993 på Volvo, där han slutade på egen begäran i samband med rationaliseringar. Han har därefter haft en del kortvariga anställningar och i övrigt stått till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande. L.B. har tidigare dömts tre gånger, dels år 1992 för narkotikabrott till skyddstillsyn, dels år 1996 för narkotika- och vapenbrott till fängelse tre månader, dels ock år 1998 för bl.a. grovt narkotikabrott till fängelse tre år. Brotten har begåtts under tid då han missbrukat narkotika.

Den brottslighet som L.B. nu gjort sig skyldig till består i att han deltagit i en samlad och planerad verksamhet i vilken han förvärvat, innehaft och överlåtit heroin och kokain samt i att han dessutom innehaft amfetamin och cannabis.

Den mycket allvarliga brottslighet som L.B. vid de två senaste åtalstillfällena gjort sig skyldig till talar mycket starkt för ett bifall till yrkandet om utvisning. Mot detta skall ställas de personliga förhållanden som talar i motsatt riktning.

I 1 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) anges som en princip att i fall som rör ett barn det skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. För att denna princip skall få ökat genomslag vid prövning av frågan om utvisning på grund av brott gjordes år 2004 ett tillägg till 4 kap. 10 § utlänningslagen. Där föreskrivs numera att när en domstol överväger om en utlänning bör utvisas på grund av brott den skall ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället och därvid särskilt beakta 1. utlänningens levnadsomständigheter, 2. om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas, 3. utlänningens övriga familjeförhållanden och 4. hur länge utlänningen har vistats i Sverige. För en utlänning som har vistats här med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes gäller enligt paragrafen att han eller hon får utvisas endast om det finns synnerliga skäl.

Det kan vidare anmärkas att Europadomstolen i sin praxis vid tillämpning av artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna lagt fast vissa riktlinjer för sin prövning om t.ex. en utvisning i det särskilda fallet innebär ett oproportionerligt ingrepp i den enskildes rätt till familjeliv enligt artikeln (se t.ex. domstolens dom den 10 juli 2003 i målet Benhebba ./. Frankrike). Såvitt kan vara av intresse för prövningen nu i HD är det i allt väsentligt fråga om att ta hänsyn till samma omständigheter som är av betydelse enligt utlänningslagen.

Den lagändring som skedde år 2004 har till syfte att markera domstolarnas utredningsskyldighet i utvisningsärenden som berör barn (se prop. 2003/04:113 s. 14). Den bakomliggande tanken är att domstolarna därigenom i högre grad än förut skall uppmärksamma och i bedömningen väga in de kriterier som rör barn. Även om någon saklig förändring inte är avsedd med lagändringen, innebär den i vart fall en tydligare markering av barnperspektivet när det gäller utvisning på grund av brott.

L.B. har - som framgår av bl.a. ett yttrande som HD inhämtat från socialnämnden i Göteborgs kommun - haft en god och regelbunden kontakt med sin dotter. Det finns inte anledning att betvivla uppgiften från dottern och modern att dottern mår dåligt inför faderns eventuella utvisning. Det får emellertid också beaktas att dottern inte har haft sitt huvudsakliga boende hos fadern utan att de träffats vid regelmässigt umgänge under den gemensamma vårdnaden. Hon är vidare snart så gammal att hon inte på samma sätt som tidigare är beroende av föräldrarna. Det är möjligt för henne att självständigt behålla kontakt med fadern i Gambia även om han utvisades dit. Det anförda medför att enbart hänsynen till dotterns kontakt med fadern inte kan anses tillräckligt utslagsgivande för att han skall undgå utvisning. L.B:s mycket långa vistelse i Sverige, i kombination med den föregående tiden i Norge som innebär att han tillbringat hela sitt vuxna liv i dessa länder, medför emellertid att omständigheterna sammantagna är sådana att det inte bör anses föreligga synnerliga skäl att utvisa honom.

Vid denna bedömning i utvisningsfrågan skall brottspåföljden skärpas till den som tingsrätten bestämt.

Domslut

Domslut

HD ändrar på så sätt hovrättens domslut att dels förordnandet om utvisning upphävs, dels brottspåföljden bestäms till fängelse 4 år 6 månader.