NJA 1983 s. 617

Domskäl

TR:n (rådmännen Odencrants och Svensson samt hovrättsassessorn Lundgren) anförde i dom d 27 okt 1980 bl a: Yrkanden och grunder härför.

- - -

A.A. har anfört: Under träningsloppet d 12 april 1979, då hästen förolyckades, körde samtidigt S.J. en annan häst. Ekipagen kördes sida vid sida och S.J. gav direktiv för hur körningen skulle ske. Efter en stund ökade Ego Wayraid hastigheten men hölls in av S. för att hålla rätt tempo. En stund senare visade hästen tydliga tecken på obehag (öronen fladdrade) vilket inte i tid uppfattades av S. S.J. måste då skrika åt S. att "släppa av" hästen. När S. gjorde detta var det redan för sent. Ego Wayraid fortsatte rakt fram i en kurva, störtade ned för en mindre slänt och slog emot ett trästaket. Dödsfallet konstaterades av S.J. några minuter efter störtningen. - Det muntliga avtalet mellan A.A. och bolaget innebar, att bolaget skulle dels förvara, vårda och utfodra hästen, dels träna den och tävla med den. Detta innebar att bolaget dels påtagit sig ett depositionsansvar för omhänderhavandet av hästen, dels genom sitt åtagande att träna och tävla med den åtagit sig vad som kallas arbete på lös sak. För båda dessa typer av avtal gäller ett presumtionsansvar för den, som har saken i sin besittning. A.A. gör därför i första hand gällande att det åligger bolaget att visa att hästens död ej orsakats av försumlighet från bolagets eller bolagets anställdas sida. I andra hand påstår A.A. att bolaget genom försumlighet vållat hästens död. Dödsfallet orsakades av antingen kvävning eller en störtning, som framkallades av att andningsvägarna täppts till, och kan tillskrivas bolagets försumlighet i följande hänseendeden:

- Hästen selades ut på ett felaktigt sätt före träningen. - Med den kännedom bolaget ägde om Ego Wayraids benägenhet att vilja pulla, dvs öka tempot vid körning i lågt tempo, borde hästen vid utselningen försetts med dels en s k pullburk dels ett tungband. Om en häst pullar hårt, och därför hålls igen hårt, kan hästens huvud och hals komma i ett läge som medför att dess andningsvägar täpps till. Hästen kan på grund härav mycket snabbt omkomma. Har en pullburk anbringats på hästens hals hålls emellertid andningsvägarna öppna. En annan fara då en häst pullar kraftigt är att den kan svälja sin tunga och därigenom kvävas. Detta kan motverkas av att man använder ett tungband.

- Ego Wayraids temperatur kontrollerades ej under den tid som förflöt mellan hästens uppvärmning och det snabblopp som ledde till hästens död. - En häst kan även när den är utvilad ha en smärre infektion i kroppen utan att kroppstemperaturen är förhöjd. Mäts temperaturen däremot efter det att hästen varit i arbete kan en temperaturstegring registreras. Även en mindre infektion kan medföra att en häst känner obehag. Hästen reagerar då genom att försöka springa ifrån obehagskänslan. Om bolaget iakttagit normal försiktighet hade temperaturen kontrollerats efter uppvärmningsloppet.

- Den kusk som körde Ego Wayraid vid det aktuella tillfället, S, hade ej givits erforderlig information beträffande hästens benägenhet att vilja pulla. Ego Wayraid hade tidigare tränats av en annan hos bolaget anställd tränare, K.R. Om normal försiktighet iakttagits, hade K.R. eller S.J. vilken körde Ego Wayraid i tävlingar, informerat S. om hästens uppträdande. Av ett brev från S.J. till A.A. framgår att S.J. kände till Ego Wayraids pullningstendenser. Det kan ej uteslutas att K.R. tack vare sin större erfarenhet av Ego Wayraid hade upptäckt att hästen ej mådde bra då den började pulla och därigenom kunnat förhindra dess död.

- Ego Wayraid borde ha "släppts av" tidigare än vad som skedde. När Ego Wayraid började pulla kraftigt, borde S. ha släppt efter på tömmarna och låtit hästen öka tempot. Dödsfallet hade under sådana omständigheter ej inträffat. Det måste anses vara direkt försumligt att under ett träningslopp hålla igen en pullande häst så hårt att den kvävs. - Hästens värde uppgick vid dödsfallet till 400 000 kr. Den hade vid den aktuella tiden kunnat säljas för detta belopp.

Bolaget har anfört: Det bedriver travträningsrörelse och tar emot hästar för träning och tävling. Bolaget svarar för logi, utfodring och annan omsorg om hästen för nämnda syfte, medan hästägaren står risken för eventuella skador som kan drabba hästen. Före ifrågavarande olycka hade bolaget omänderhaft Ego Wayraid ca ett och ett halvt år. F n har bolaget hand om 75-80 hästar. Den aktuella dagen fick Ego Wayraid sitt morgonmål, bestående av ca två kilo havre, omkring kl 06.00. Föregående dags kvällsmål hade intagits under normala förhållanden. Utselning av hästen påbörjades vid åttatiden av S. med temperatur- och häsokontroll, varvid hästen befanns vara pigg och förete normala värden. Därefter värmdes Ego Wayraid upp med sulkykörning av S. på en sträcka om 4 500 m. Hästen återfördes sedan till stallet för ca 20 minuters vila. Innan det s k snabbjobbet med tid skulle köras tog man ett uppvärmningsvarv i lugn takt, S. bakom Ego Wayraid och S.J. bakom en annan travhäst. Hästarna kördes sida vid sida och strax före startlinjen uppfattade S.J. att Ego Wayraid inte verkade må bra, enär hästens öron började fladdra. S släppte därför av på tömmarna, men hästen, som hade fart, fortsatte rakt fram i kurvan trots försök från S. att hålla honom kvar på banan. Ego Wayraid störtade med huvudet före nedför en slänt i bana utkant och avled till följd av bruten kotpelare. - Bolaget bestrider att presumtionsansvar föreligger. Varken det muntliga avtal som träffats mellan parterna eller vad i övrigt gällt dem emellan när A.A. anlitat bolagets tjänster för träning och tävling av hästen innefattar någon deposition. Skyldighet för bolaget att exculpera sig föreligger därför inte. - Beträffande Arne A:s påståenden om försumlighet gör bolaget gällande följande: - 1. Hästen har ej varit felaktigt utselad. Någon garanti för att en häst som är försedd med pullburk är skyddad mot kvävning under körning förefinns ej. - 2. Temperaturkontroll företages normalt ej efter ett uppvärmningslopp. I föreliggande fall fanns ej någon anledning till ytterligare temperaturmätning. - 3-4. S, som är en erfaren travkusk, hade givits erforderlig information beträffande hästen och dess egenheter. Olyckstillbudet tillkom icke på grund av någon okunnighet eller försummelse från hans sida. Det bestrides sålunda att hästen av försumlighet hållits igen på sådant sätt att den kvävts. - Sammanfattnsvis är bolagets inställning den beträffande påstådd försumlighet att det icke kan anses oaktsamt att låta S. köra hästen, att denne ej heller förfarit felaktigt eller försumligt och att Ego Wayraids död icke berott av någon oaktsamhet från bolagets eller någon av dess anställdas sida. - Som alternativ grund för bestridandet hävdar bolaget att det brister i "adekvat kausalitet" mellan bolagets handlande och den störtning som föranledde hästens död. - I sista hand påstår bolaget att A.A. är medvållande till dödsfallet. Enligt gällande ansvarsförsäkring för Svenska Travsportens Centralförbund, som bolaget är anslutet till, stadgas undantag för skada på omähändertagen egendom innefattande även djur. Bolaget saknar alltså möjlighet att försäkra sig mot skador på de omhänderhavda hästarna. Medvållandet består i att A.A. enligt i branschen vedertagen sedvänja på egen risk överlämnat hästen till bolaget. Eventuellt skadestånd bör därför jämkas till noll.

Bevisning.

S.J. (född 1945) har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran och därvid uppgivit: Avtalen mellan honom och hästägarna är muntliga; några detaljer diskuteras ej. Hästägarna brukar ta kontakt med honom och fråga om han vill sköta om samt träna och tävla deras hästar. Ägaren får själv avgöra om hästen skall ställa upp i mera betydelsefulla lopp men överlåter övriga beslut rörande hästen till tränaren. För närvarande har han ca 100 hästar i träning och 17 anställda som sköter de vardagliga sysslorna under hans överinseende. De anställda sköter ett visst antal hästar var och är så utbildade att de själva kan svara för träningen vid de tillfällen då han inte är tillstädes. Hästarna motioneras tre eller fyra gånger i veckan och tas ut för snabblopp två dagar i veckan, varvid de körs i två eller tre heat. Snabbloppen går ut på att öka hästens prestationsförmåga och lära den att behärska olika tempon. Vid tempoträningen körs hästarna i par och de får då antingen trava sida vid sida eller ligga bakom varandra. Om hästen har svårt att hålla det anbefallda tempot, småpratar körsvennen med den för att få den lugn och drar samtidigt i tömmarna. Att en häst pullar innebär att den ligger på bettet för hårt, dvs den vill trava fortare än vad kusken tillåter. När en häst pullar tvingas körsvennen dra hårt i tömmarna och det kan därvid inträffa att andningsvägarna täpps till, så att hästen får syrebrist och svimmar. Man brukar kalla detta att hästen kvävs. Det går att upptäcka att hästen har andnöd genom att den fladdrar med öronen och det kan även komma missljud från halsen. Han har själv kört 30-40 travhästar som av angiven anledning fått syrebrist under ett träningspass och gått omkull på banan, dock aldrig med dödlig utgång. Hästarna har återfått medvetandet när de legat på banan och rest sig relativt snabbt. Han är rätt säker på att även andra travtränare råkat ut för samma sak. Tungband är en snara som läggs över hästens tunga och fästes vid käkremmen så att hästen inte skall kunna lägga tungan över betslet och därigenom bli svår att styra. Tungan är fäst vid käken genom ett naturligt band. En häst kan därför inte svälja tungan och därigenom kvävas. Pullburk är en plastcylinder som fästes under käken på hästen. En del hästar accepterar pullburken och ligger inte så hårt på bettet när den används, medan andra hästar inte accepterar den. Ego Wayraid hade pullat ganska kraftigt under något tävlingslopp men aldrig visat några tecken på kvävning. Enligt S.J:s bedömning var det inte påkallat att använda pullburk i Ego Wayraids fall. Varken pullburk eller tungband är en garanti för att hästen inte kvävs. - Ego Wayraid kördes vid ifrågavarande tillfälle av S. som endast arbetat ungefär en månad hos S.J. Han hade sysslat med travhästar tidigare; bl a hade S. fader själv haft travhästar. S. hade kört omkring 50 tävlingslopp vid tidpunkten för Ego Wayraids död. Ego Wayraid hade han endast kört ett fåtal träningspass. S. och K.R. hade ansvaret för tolv hästar, däribland Ego Wayraid, och S. var väl informerad om denna hästs beteende. - Den aktuella dagen utfodrades Ego Wayraid vid sextiden på morgonen. Hästen selades ut vid åttatiden och värmdes upp av en lärling. Därefter fick hästen vila fullt påselad i stallgången ca 20 minuter innan den togs ut till snabbjobbet. Temperaturkontroll görs rutinmässigt innan hästarna selas ut men ej på nytt efter uppvärmningen. S.J. underrättas om temperaturen för det fall den är två till tre tiondelar högre än normalt. I detta fall fanns det inget att anmärka på. Ego Wayraid hade dessutom ätit upp det foder han fått föregående kväll, vilket var ett tecken på att allt stod väl till. Eftersom Ego Wayraid inte visade några som helst sjukdomssymptom, fanns det ingen anledning att mäta temperaturen efter uppvärmningen. S.J. vet ej vilken temperatur Ego Wayraid hade. Det är möjligt att K.R. haft temperaturlistor. Normalt förs dylika endast om hästen är sjuk. Ego Wayraid hade standardutselning, vilket innebar att han kunde röra huvudet fritt. Vid tävlingar fixeras ofta huvudet i ett visst läge för att hästen skall trava rent och ej galoppera. Ego Wayraid hade huvudet fixerat endast vid tävlingar. Snabbjobbet skulle köras i högervarv. S. satt bakom Ego Wayraid, medan han själv körde en annan häst. Under uppvärmningsvarvet, som gick i vänstervarv, låg Ego Wayraid på bettet. När de vänt och ökat tempot strax före startlinjen såg S.J. att Ego Wayraids öron började fladdra. Eftersom detta är ett tecken på att hästen har syrebrist och är mycket nära att förlora medvetandet, skrek han åt S. att "släppa av hästen. Själv uppmärksammade inte S. att hästen var på väg att förlora medvetandet. S. hade fått instruktioner att hålla sig jämsides med S.J. Så länge han inte fick order om något annat skulle S. hålla det anbefallda tempot. Enligt S.J:s uppfattning låg inte Ego Wayraid så hårt på bettet, att det fanns någon anledning att släppa av hästen tidigare och S. fick inte heller den ordern. Inte heller tyckte S.J. att S. höll igen hästen för hårt. Efter det att S. släppt efter på tömmarna fortsatte Ego Wayraid rakt fram i en kurva i stället för att svänga. Hästen störtade utför en slänt med huvudet före. Det är möjligt att han direkt efter störtningen skrek åt S. att denne skulle räta ut Ego Wayraids huvud för att hästen skulle få luft. Efter störtningen tog S.J. sig till stallet och återvände efter ett par minuter med bil till olycksplatsen. Där konstaterade han att hästen var död.

På A.A:s begäran har djurskötaren K.R. (född 1942) hörts som vittne och därvid uppgivit: Den aktuella dagen kom hon till stallet strax före kl 06.00 och utfodrade de tolv hästar, däribland Ego Wayraid, som hon och S hade ansvaret för. Hon var närvarande vid temperaturkontrollen och utselningen av Ego Wayraid. Hästens temperatur var normal, dvs 37,6-37,7 grader. Utselningen bestod av skydd för fram- och bakbenen samt ett "långsamhuvudlag" som innebär att hästen kan röra sitt huvud fritt. Hon och S. värmde sedan upp Ego Wayraid och den häst S.J. skulle köra. S. körde Ego Wayraid. Efter uppvärmningen fick hästarna vila i 20 minuter och därefter togs de ut på banan igen för ett snabbjobb varvid S. körde Ego Wayraid och S.J. en annan häst. Hon hörde att S.J. gav S. instruktioner att köra efter ca 1.30, dvs hästarna skulle avverka 1 km på 1 minut och 30 sekunder, vilket var i långsammaste laget för Ego Wayraid. Hon stod på stallbacken, som ligger ca 75 m från banans närmaste punkt, och såg på hästarna. S.J. och S. körde först ett uppvärmningsvarv, som gick i vänstervarv. När de vände för att köra snabbjobbet såg hon inte exakt vad som hände, eftersom det var 250-300 m till den plats där Ego Wayrald störtade. Under den tid som hon kunde följa Ego Wayraid med blicken inträffade emellertid inget onormalt. Hästen pullade inte speciellt mycket. Hon såg att S. höll igen Ego Wayraid men inte så kraftigt att han fick "ligga på rygg". Enligt hennes åsikt höll inte S. igen hästen för hårt. Det hördes inte heller något missljud från hästens hals. Direkt efter störtningen tog hon en bil och körde till olycksplatsen. Där undersökte hon tungans läge på hästen, enär hennes första tanke var att den svalt sin tunga och kvävt sig. Detta kan inträffa om en häst hållits igen för hårt så att andningsvägarna täppts till. Tungan låg emellertid mellan tänderna. Av Ego Wayraids blick drog hon slutsatsen att hästen var död.

S. (född 1958) har på begäran av bolaget hörts som vittne och uppgivit: Han har stor erfarenhet av travhästar; hans fader har själv haft hästar och innan han kom till S.J. arbetade han hos en annan professionell travtränare i fyra månader. Han har även tävlingskört och har lärlingslicens. Hos S.J. hade han och K.R. vid tiden för olyckstillfället hand om tolv hästar som de skötte om och tränade och körde snabbjobb med. Han fick information om hästarnas särskilda egenheter. Beträffande Ego Wayraid gavs inga speciella upplysningar. Ego Wayraid var en snäll och trevlig häst som i normala fall var lugn när man körde honom. Före olyckstillfället hade han kört snabbjobb med Ego Wayraid fyra eller fem gånger och det inträffade att Ego Wayraid vid dessa tillfällen låg hårt på bettet. - Den aktuella dagen var det han som selade ut och kontrollerade Ego Wayraids temperatur. Han vet inte vilken temperatur hästen hade, men den måste ha varit normal. Annars hade inte Ego Wayraid tagits ut på banan. När Ego Wayraid var klar med utselningen, körde S. fem uppvärmningsvarv med honom, varvid K.R. samtidigt värmde upp en annan häst. Efter uppvärmningen fick hästarna vila i 20 minuter. Sedan skulle S. och S.J. köra ett snabbjobb tillsammans. Det var första gången som S. körde Ego Wayraid i par med en annan häst. S.J. gav honom instruktionen att snabbjobbet skulle köras i högervarv och i 1.30-tempo. Ego Wayraid skulle vidare ligga utanför den häst S.J. körde och hålla samma tempo som denna. De körde först ett uppvärmningsvarv, som gick i vänstervarv. Ego Wayraid låg på bettet ganska hårt och han fick dra ordentligt i tömmarna. S.J. gav inga ytterligare instruktioner under själva körningen och kommenterade ej Ego Wayraids pullning under uppvärmningsvarvet. När de vänt hästarna för att börja snabbjobbet, ropade S.J. att han skulle "släppa av" hästen, vilket han gjorde. Han förstod i detta ögonblick att det var fara å färde. Innan S.J. ropade hade S. inte sett något som tydde på att hästen hade obehag och ej heller, såvitt han kan minnas, hört några ljud från Ego Wayraids hals. När de kom fram till kurvan gick det inte att styra hästen utan den fortsatte rakt fram, gick av banan och störtade. Efter störtningen konstaterade S. att hästens tunga låg på rätt sida av betslet. Han har aldrig tidigare varit med om att en häst störtat på grund av syrebrist som orsakats av att hästen hållits igen för hårt.

Vittnesförhör har även hållits med professor emeritus vid veterinärhögskolan Eric Åkerblom.

Som skriftlig bevisning har bolaget bl a åberopat brev d 18 dec 1979 från Ego Wayralds obducent leg veterinären K.Ö. bil nr 1. (här uteslutet; red:s anm)

Domskäl. TR:n behandlar först frågan om bolagets skadeståndsskyldighet.

För onerös yrkesmässig förvaring gäller enligt gängse rättsuppfattning ett presumtlonsansvar när skada uppstått på det deponerade godset. Deponenten får styrka att skadan uppkommit under vården, om detta bestrides av förvararen. Sedan åligger det emellertid förvararen att visa att skadan orsakats av förhållanden som inte innebär att han gjort sig skyldig till culpa. (Se Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, Stockholm 1974, s 88). Går avtalet i första hand ut på annat än sakens vård är rättsläget oklart och synes ge utrymme för en skälighetsbedömning från fall till fall.

Det mellan parterna träffade avtalet har inneburit att bolaget, liksom vid deposition, omhänderhaft hästen under sin uteslutande kontroll. Avtalets huvudsakliga ändamål har emellertid varit att bolaget skulle träna hästen och tävla med den. Den avtalade tränings- och tävlingsverksamheten måste anses ha innefattat sådana riskmoment, att det depositarie åvilande presumtionsansvaret ej rimligen bör gälla för bolaget i fråga om skador som inträffat under utövande av sådan verksamhet.

Ostridigt är, att Ego Wayraid dött under ett träningslopp. Av nyss angivna skäl skall därför skadeståndsfrågan bedömas efter vanliga skadeståndsrättsliga grunder. Frågan om bolagets skadeståndsskyldighet blir alltså i första hand beroende av huruvida dödsfallet, såsom A.A. påstått, orsakats av antingen kvävning eller en störtning som framkallats av att hästens andningsvägar täppts till. Av utredningen i målet framgår ej att så varit fallet. Genkäromålet skall därför ogillas.

Enär A.A. ej visat sig ha motfordran på bolaget och hans ovan redovisade inställning till bolagets yrkande får anses innebära att han i och för sig medgivit bolagets talan, skall denna bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n ogillar A.A:s käromål.

A.A. förpliktas att till bolaget utge 7 082 kr jämte ränta efter en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter från d 16 sept 1979 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Målet har i HD avgjorts efter huvudförhandling, varvid S.J. och S. hörts på nytt.

A.A. har till stöd för sin talan åberopat i första hand att bolaget är skadeståndsskyldigt om det inte kan visa, att hästens död ej orsakats av försummelse från bolagets sida, och i andra hand att det är utrett att försummelse ligger bolaget till last.

Från bolagets sida har till befrielse från ansvar åberopats bl a, att rådande sedvana i branschen innebär att hästen överlämnas till tränaren på ägarens egen risk, i allt fall i den meningen att tränaren inte behöver visa sig fri från vållande till uppkommen skada.

Utredningen ger mot A.A:s bestridande inte vid handen att sådan sedvana som bolaget påstått skulle föreligga.

Enligt en princip som tillämpas beträffande förvaring och vissa andra avtalstyper skall den som enligt avtal har annans egendom om hand ersätta skada som har drabbat egendomen medan den var i hans vård, såvida han inte förmår visa att skadan har inträffat utan hans försummelse. Detta skärpta ansvar, kallat presumtionsansvar, har sin grund bl a däri att den som har egendomen om hand kan lättare än den skadelidande säkra bevisning om hur skadan har gått till. Osäkerhet föreligger dock i vilken utsträckning principen om presumtionsansvar tillämpas, och även beträffande avtalstyper där principen gäller är den underkastad modifikationer.

I det föreliggande fallet har, såsom TR:n framhållit, avtalets huvudsakliga syfte varit att bolaget skulle träna hästen och tävla med den. Bolaget har därmed visserligen haft att förvara och vårda hästen, men genom det nämnda syftet har vårdmomentet fått en mera underordnad betydelse. Den tränings- och tävlingsverksamhet som uppdragits åt bolaget har uppenbarligen inneburit vissa risker. Särskilt gäller detta tävlingsmomentet. Men även träningen har varit förbunden med risker, i det att den gått ut på att vänja hästen vid sådana förhållanden som råder under tävling. A.A. måste anses ha varit väl medveten om dessa risker.

Med hänsyn till nu upptagna omständigheter bör i förevarande fall, där skadan inträffat under träning, bolaget skäligen inte vara underkastat samma skärpta ansvar som i egentliga vårdförhållanden, utan bolaget bör svara enbart för sådan skada som visas ha berott på försummelse på bolagets sida. Därmed lämnas osagt vilken bedömningsgrund som bör tillämpas vid skada uppkommen medan hästen är i tränarens vård men utan direkt samband med träning eller tävling.

Angående omständigheterna kring hästens död framgår av utredningen i målet följande. Efter ett uppmjukningsvarv och omedelbart innan detta övergått i ett snabblopp tillsammans med en annan häst körd av S.J. har S. för att hindra hästen från att öka farten hållit igen hästen med påföljd att andningsvägarna täppts till och hästen fått syrebrist i hjärnan. Den har därmed blivit omöjlig att styra samt gått av banan och störtat. I fallet har den brutit halskotpelaren, vilket varit den direkta dödsorsaken.

A.A. har i enlighet med vad som närmare framgår av TR:ns dom gjort gällande att hästens död vållats genom försummelse på bolagets sida i fråga om utselningen av hästen, kontroll av hästens kroppstemperatur, information till S. om hästens benägenhet att pulla samt själva handhavandet av hästen vid olyckstillfället. I sistnämnda hänseende har A.A. hävdat att det varit vårdslöst att under träning hålla igen en pullande häst så hårt att den förlorat medvetandet. S. borde därför enligt A.A. ha tidigare än som skett släppt efter på tömmarna och låtit hästen löpa fritt.

Vad angår S:s åtgöranden vid olyckstillfället framgår av utredningen, att S. släppt hästen på order av S.J. när denne varseblivit, att hästen fladdrat med öronen, och därav fattat misstanke om att det inte stått rätt till med hästen. Som förklaring till att S. själv inte tidigare märkt att fara var på färde har han uppgivit att inte, såsom vanligen är fallet när en häst får sina andningsvägar förträngda, något väsljud hörts från hästens hals. Inte heller S.J. uppfattade, enligt vad han uppgivit, några väsljud.

Som framhållits från bolagets sida har det ingått i träningen av hästen att lära den att anpassa sitt travtempo efter kuskens direktiv, så att den vid tävling kan genomföra ett väl disponerat lopp. En häst som i likhet med Ego Wayraid har benägenhet att pulla kan därvid behöva hållas igen med kraft. Av vad som förekommit i målet att döma är det svårt att i sådana lägen förutse om hästen hålls igen för hårt, så att förträngning av luftvägarna leder till syre brist i hästens hjärna med medvetslöshet som följd. Enligt uppgift är det inte heller alldeles ovanligt att hästar störtar under träning eller tävling därför att de hålls igen för hårt, dock utan nämnvärda skador.

Vid angivna förhållanden kan inte anses visat att S. av oaktsamhet hållit igen hästen för hårt och bolaget därigenom ådragit sig skadeståndsansvar.

Utredningen ger inte vid handen att bolaget gjort sig skyldigt till försummelse i de övriga hänseenden A.A. åberopat.

På grund av det anförda kan A.A:s talan inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Vängby, var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: I mål om ersättning för sakskada - vare sig fråga är om skada i eller utom avtalsförhållanden - åligger det i regel den skadelidande att visa att motparten har vållat skadan. Enligt en princip som tillämpas beträffande förvaring och vissa andra avtalstyper skall emellertid den som enligt avtal har annans egendom om hand ersätta skada som har drabbat egendomen medan den var i hans vård, såvida han inte förmår visa att skadan har inträffat utan hans försummelse. Detta skärpta ansvar, kallat presumtionsansvar, har sin grund bl a däri att den som har egendomen om hand kan lättare än den skadelidande säkra bevisning om hur skadan har gått till. Osäkerhet föreligger dock i vilken utsträckning principen om presumtionsansvar tillämpas och även beträffande avtalstyper där principen gäller är den underkastad modifikationer.

Det muntliga avtalet mellan A.A. och bolaget avsåg att bolaget skulle omhänderha travhästen Ego Wayrald och därvid träna hästen och tävla med den. Bolaget har gjort gällande att rådande sedvana i branschen innebär att hästen överlämnas till tränaren på ägarens egen risk, i allt fall i den meningen att tränaren inte behöver visa sig fri från vållande till uppkommen skada. Utredningen ger emellertid mot A.A:s bestridande inte vid handen att sådan sedvana som bolaget påstått skulle föreligga.

Vid avtal av förevarande art har tränaren hästen i sin vård och han har i regel också större kunskaper än hästägaren beträffande de skador som kan drabba hästen. Tränaren har sålunda väsentligt större möjligheter än hästägaren att utreda händelseförloppet, när skada har drabbat hästen, och säkra bevisning om orsaken till skadan. Detta gäller oavsett till vilket av tränarens åtaganden beträffande skötseln av hästen som skadan närmast har anknytning. Inte minst gäller det om skador under träningen, eftersom det ju först och främst är den som sker under tränarens direkta kontroll och som han är expert på. Hästägaren åter skulle befinna sig i en orimlig situation, om hans rätt till ersättning för det fall att hästen dör eller skadas medan tränaren har den om hand skulle vara beroende av att han även utan tränarens medverkan kunde klarlägga händelseförlopet.

Å andra sidan måste beaktas att i förevarande typ av avtalsförhållande den omhänderhavda egendomen är levande djur och därtill djur av ett ömtåligt slag som avsiktligt utsätts för stora påfrestningar. Både till följd av djurens oberäknelighet och på grund av att skadan ofta innefattar svårutredda veterinärmedicinska förlopp kan ett stort antal skilda skadeorsaker vara tänkbara. Belysande är förevarande fall, där i vart fall teoretiskt åtskilliga medicinska förklaringar till hästens störtning torde vara möjliga. Om tränaren skulle tvingas åberopa och visa att inte någon tänkbar orsak till skadan som kan bero av hans försummelse föreligger, skulle antingen rättegången bli ohanterlig eller också tränaren tvingas underkasta sig ett i praktiken strikt ansvar, eftersom han inte kunde fullgöra sin åberops- och bevisbörda.

De materiella regler som är tillämpliga beträffande tvisten innebär att hästägaren skall få ersättning, om tränaren orsakat skadan genom försummelse, men själv stå för risken, om skadan inträffat av ren olyckshändelse. Anledning saknas att tillämpa presumtionsansvar i syfte att stärka hästägarens möjligheter att få ersättning. Å andra sidan finns det inte heller skäl att låta hästägaren drabbas av bevisbördan enbart därför att verksamheten är särskilt riskabel. Den omständigheten att, som får anses framgå i målet, hästägaren är närmast att försäkra sig mot skadan kan snarare beaktas i jämkningshänseende på sätt som föreslagits av skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1975:103) Skadestånd VI (5 kap 10 § skadeståndslagen); för egen del skulle jag vara beredd att överväga en sådan utväg även utan lagstöd.

I detta sammanhang bör även beaktas den s k åberopsbördan, dvs skyldigheten för den ena eller andra parten att åberopa de omständigheter som konstituerar ansvar eller frihet från ansvar. Åberopsbördan beträffande en viss omständighet bör i en tvist av förevarande slag rimligen läggas på samma part som har bevisbördan för omständigheten i fråga. Även detta förhållande bör beaktas när det gäller att bestämma bevisbördans fördelning.

Det anförda leder mig till slutsatsen att beträffande förevarande avtalstyp ett avsteg bör göras från vad som normalt gäller om bevisbördan i mål om ersättning för sakskada i riktning mot det presumtionsansvar som i vissa fall tillämpas när någon enligt avtal har haft annans egendom om hand. Det presumtionsansvar som sålunda i princip bör gälla för tränaren bör dock inte sträcka sig längre än vad som föranleds av dennes särskilda möjligheter att säkra bevisning om hur skadan gått till. I enlighet härmed bör det åligga tränaren att klargöra vilket händelseförlopp som gett anledning till skadan. Om av utredningen framgår att detta händelseförlopp är sådant att det är väl tänkbart att skadan inträffat av en ren olyckshändelse, bör det emellertid åligga hästägaren att visa att tränaren ändå är vållande till skadan.

I målet får med den grad av klarhet som i senare skadeståndspraxis krävts för fastställande av svårutredda orsakssammanhang (för en översikt se NJA I 1982 s 485 f) anses utrett att händelsen tillgått så att S, när hästen ville öka farten, hållit igen denna med påföljd att andningsvägarna täppts till och hästen fått syrebrist i hjärnan. Den har därmed blivit omöjlig att styra samt gått av banan och störtat. I fallet har den brutit halskotpelaren, vilket varit den direkta dödsorsaken.

Vidare framgår av utredningen att det är en nödvändig del av träningen av hästen att lära den att anpassa sitt travtempo efter kuskens direktiv, så att den vid tävling kan genomföra ett väl disponerat lopp. En häst som i likhet med Ego Wayraid har benägenhet att pulla kan därvid behöva hållas igen med kraft. Av vad som förekommit i målet att döma är det svårt att i sådana lägen förutse om hästen hålls igen för hårt, så att förträngning av luftvägarna leder till syrebrist i hästens hjärna med medvetslöshet som följd. Enligt uppgift är det inte heller alldeles ovanligt att hästar störtar under träning eller tävling därför att de hålls igen för hårt, dock utan nämnvärda skador.

I målet har sålunda blivit utrett, vilket händelseförlopp som gett anledning till skadan. Vidare framgår att skadan inträffat under förhållanden som gör det väl tänkbart att den orsakats av en ren olyckshändelse. I enlighet med det förut anförda bör det därför åligga A.A. att visa att det är bolaget eller någon för vilken bolaget svarar som har vållat skadan.

A.A. har gjort gällande att hästens död vållats genom försummelse på bolagets sida i fråga om utselningen av hästen, kontroll av hästens kroppstemperatur, information till S. om hästens benägenhet att pulla samt själva handhavandet av hästen vid olyckstillfället. Inte i något av de angivna hänseendena har emellertid A.A. förmått visa att bolaget har gjort sig skyldigt till försummelse. A.A:s skadeståndstalan kan därför inte vinna bifall.