NJA 1999 s. 197

Domskäl

TR:n (lagmannen Heimer samt rådmännen Elisson och Engström) anförde i dom d 18 dec 1995: Bakgrund. L-O.N. har ägt en häst som bar namnet Lapido. I början av år 1990 träffade L-O.N. avtal med professionelle travtränaren L.N. som innebar att L.N. skulle ta hand om Lapido och träna honom. Medan hästen fortfarande befann sig i L.N:s vård drabbades den av ett benbrott d 3 jan 1991, varefter den samma dag nödslaktades. Vid tillfället för benbrottet befann sig Lapido, som var en kallblodig valack, tillsammans med en annan valack utomhus i en hage som mätte ca 20 x 20 m.

I oktober 1992 ansökte L.N. hos Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län om betalningsföreläggande mot L-O.N. på 5 000 kr jämte ränta och kostnader. Fordringen avsåg träningsavgift för Lapido november och december månad 1990. Sedan L-O.N. bestritt kravet under åberopande av en motfordran avseende skadestånd på grund av hästens död, överlämnades målet i april 1993 till TR:n.

I december 1993 ansökte L-O.N. om stämning på L.N. och yrkade därvid förpliktande för L.N. att till honom betala skadestånd med 75 000 kr jämte ränta och kostnader. Käromålet bestreds.

Yrkanden. L.N. har yrkat att TR:n skall förplikta L-O.N. att till honom betala 5 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 31 jan 1991 tills betalning sker samt 130 kr avseende inkassokostnad.

L-O.N. har, under åberopande av motfordringen, bestritt L.N:s talan men har förklarat sig medge betalningsskyldigheten i och för sig.

L-O.N. har, som han slutligen bestämt sin talan, yrkat förpliktande för L.N. att till honom betala 55 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 3 jan 1991 tills betalning sker.

L.N. har bestritt L-O.N:s talan. Han har som skäligt värde på hästen vitsordat ett belopp på 10 000 kr. Han har vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

Parternas anföranden. L.N:s fordran avseende träningsavgift för november och december 1990 är ostridig. Detsamma gäller räntan därå och inkassokostnaden.

Till stöd för sin skadeståndstalan har L-O.N. anfört: Lapido, född i april 1986, var en lugn och fin travhäst som sedan ett och ett halvt års ålder hade tränats av olika tränare. Den 15 febr 1990 träffade han ett muntligt avtal med L.N. av sedvanlig innebörd, nämligen att Lapido tills vidare skulle vara helt i L.N:s vård för att tränas och utvecklas till travhäst. Avtalet innebar ett vårdansvar för L.N.. Det tillkom honom själv att besöka stallet och samråda med L.N. men det var L.N. med personal som hade det totala ansvaret för hästen. Den 3 jan 1991 skadades Lapido så svårt att hästen måste avlivas. Vid tillfället hade Lapido tillsammans med en annan valack som bar namnet Tuffing Express placerats i en trång hage som mätte ca 20 x 20 m. Eftersom det var vinter var båda hästarnas skor försedda med broddar. Vid tillfället befann sig L.N. utomlands och hästarna sköttes av dennes personal. Sommaren 1990 hade det förts en diskussion i frågan om huruvida Lapido skulle gå i hage tillsammans med en annan häst. Han hade då avrått från detta. Eftersom hästar är individer med inbördes rangordning bör för varandra obekanta hästar inte placeras i en hage som mäter endast 20 x 20 m. Den 31 dec 1990 hade han varit på besök i L.N:s stall och hade då för första gången funnit Lapido tillsammans med en annan häst i en trång rasthage. De båda hästarna var ystra och slog mot varandra, dock utan att visa ilska mot varandra. Han påtalade förhållandet för L.N:s son Patrik N som emellertid sade att det skulle gå bra. Han bestämde sig samtidigt för att ta hem hästen till sitt eget stall men det var inte möjligt att genomföra samma dag. Lapido avlivades d 3 jan 1991 sedan hästens högra bakben skadats. En öppen splitterfraktur kunde konstateras ovanför hasen. Mest sannolikt har det varit fråga om en sparkskada. Det kan ha gått till så att Tuffing Express sparkat Lapido eller har de båda hästarna bråkat så att Lapido gått omkull eller sparkat mot något fast föremål. Till saken hör att de båda hästarna strax innan utfodrats gemensamt med en höknippa i hagen, varför rivalitet självklart uppstått. Under alla förhållanden kan skadan inte ha orsakats genom en ren olyckshändelse.

Till grund för käromålet åberopas i första hand att kontraktuell skadeståndsskyldighet föreligger på grund av avtal om onerös förvaring av hästen, såvida det inte visas att skadan ej orsakats genom L.N:s försummelse. I andra hand åberopas att L.N. är skadeståndsskyldig på grund av försummelse genom bristande vård och tillsyn, bestående i placeringen av två hästar i samma trånga hage, båda försedda med vassa broddar i skorna och utfodrade med en enda höknippa; omständigheter som strider mot fackmässighet. Det görs gällande att risken för skada varit förutsebar och att L.N. i allt fall bort inse denna risk. Värdet på hästen kan, mot bakgrund av ett bokfört värde på 82 000 kr, uppskattas till 55 000 kr.

Till stöd för sitt bestridande har L.N. anfört: Uppgifterna angående parternas avtal vitsordas. Han erhöll inte några instruktioner från L-O.N. att Lapido inte fick vistas ute med andra hästar. L-O.N. hade kännedom om att Lapido vistades ute tillsammans med en annan häst, något denne kunnat konstatera vid sina besök en till två gånger i veckan. Lapido och Tuffing Express hade gått samman i en hage som mätte 20 x 20 m alltsedan d 27 nov 1990. En sådan hage är inte onormalt liten. Hästar är flockdjur och vill vara tillsammans. Inga tecken på ilska förekom mellan hästarna. Båda hade mycket stabilt psyke. Det fanns ingen anledning att inte släppa ut de båda hästarna tillsammans i hagen. Så hade skett upprepade gånger tidigare och ingenting tydde på att det skulle vara olämpligt vid det aktuella tillfället. Eftersom det var vinter var det lämpligt att hästarnas skor var försedda med broddar. De båda hästarna utfodrades med en höknippa i hagen. Hästar är väldigt oberäkneliga. De kan plötsligt springa iväg och slå bakut. De kan förorsaka sig skador själva. Ingenting tyder på att Lapido drabbats av en sparkskada. Svenska Travsportens Centralförbunds skaderegleringsnämnd har d 9 juni 1993 prövat ärendet och funnit att han inte har något ansvar för skadan utan att denna är att betrakta som en följd av en ren olyckshändelse.

Till grund för bestridandet åberopas att det inte föreligger något samband mellan skadan och det förhållandet att de båda hästarna vistats tillsammans. Vidare bestrids det att han skulle ha varit försumlig. Han har inte insett eller bort inse att det förelåg överhängande risk för skada. Lapido hade, med tanke på att hästen inte har klarat kvalgränsen för att få delta i travtävlingar, ett marknadsvärde ej överstigande 10 000 kr.

Domskäl. I målet har förhör hållits med L-O.N. och L.N. samt med vittnena, veterinärmedicine doktorn B.R. vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, travtränaren J.N., legitimerade veterinären L.J. vid ATG:s hästklinik i Umeå samt L.N:s dotter H.O.. L.N. har som skriftlig bevisning åberopat protokoll fört vid sammanträde med skaderegleringsnämnden d 9 juni 1993.

TR:n konstaterar inledningsvis att HD i rättsfallet NJA 1983 s 617, som gällde en travhäst som skadats under träning, funnit att travtränaren i det fallet inte borde vara underkastad samma skärpta ansvar som i egentliga vårdförhållanden (s k presumtionsansvar) utan att tränaren borde svara enbart för sådan skada som visades ha berott på försummelse på hans sida. HD har dock i rättsfallet lämnat osagt vilken bedömningsgrund som borde tillämpas vid skada uppkommen medan hästen är i tränarens vård men utan direkt samband med träning eller tävling. Enligt TR:ns uppfattning bör i förevarande fall, där en häst som befinner sig i en travtränares vård skadats utan samband med träning eller tävling, i enlighet med den huvudprincip som gäller för den som enligt avtal har hand om annans egendom, tränaren ersätta uppkommen skada såvida han inte lyckas bevisa att skadan har orsakats utan hans försummelse. Presumtionsansvar bör med andra ord tillämpas i målet.

Det är utrett att Lapido, som vid tillfället bar skor med broddar, drabbats av en öppen fraktur på skänkbenet strax ovanför hasen och att hästen måst nödslaktas på grund av skadan. Hur frakturen uppstått kan inte anses klarlagt. H.O. har berättat att hon, när hon hade gått ut för att kontrollera om det var något fel på hästen som stod ute i hagen utan att äta, först såg ett litet sår på benets insida men att, när Lapido lyfte på benet, det sprutade blod från såret. L.J., som undersökte hästen samma förmiddag som skadan hade inträffat, har förklarat att det är vanligt vid en fraktur på skänkbenet att det blir ett öppet sår. Han har uppgett att han tittade efter märken från exempelvis broddar på benets utsida men att han inte kunde iaktta några sådana. Han har vidare uppgett att han, sedan djuret avlivats, kunde konstatera att det rörde sig om en splitterfraktur med ett flertal benfragment. Han har under hänvisning till bland annat veterinärmedicinsk litteratur och samtal med professorn G.B. hävdat att det kan ha varit fråga om en fraktur som uppkommit utan samband med något yttre trauma. Sålunda har han förklarat att skadan kan ha orsakats genom att hästen rullat runt på marken, halkat när den skulle resa sig och därvid vridit på benet så att en fraktur uppkommit. Han har anmärkt att skadan kan ha förvärrats av att hästen var försedd med broddar. Han har förklarat att det är sällsynt att en häst sparkar mot en annan hästs ben men att skadan kan ha orsakats av att Lapido hoppat och slagit eller sparkat samt att detta inte behöver ha lett till några synliga märken på benets utsida. Även B.R., som förklarat att "bensprängning" inte är något som förekommer hos hästar, har uppgett att en splitterfraktur kan uppstå på olika sätt, till exempel genom felbelastning när hästen springer, genom att den sparkar mot ett stängsel, på grund av en spark från en annan häst eller genom att hästen fallit omkull.

Enligt TR:ns bedömning framstår det, eftersom inga märken kunnat konstateras på benets utsida, som mindre sannolikt att frakturen orsakats genom att Lapido blivit sparkad av den andra hästen i hagen. Det kan däremot hållas för fullt möjligt att Tuffing Express närvaro i hagen på annat sätt orsakat skadan på Lapido, som exempelvis kan ha provocerats till att sparka mot något föremål eller hoppa så att han fallit omkull. I vart fall kan det inte anses klart mer sannolikt att skadan orsakats av en ren olyckshändelse utan samband med det förhållandet att de två hästarna befunnit sig i samma hage.

Rätten övergår härefter till frågan om huruvida L.N. varit oaktsam. Det framstår till en början som vedertaget att andra hästar än hingstar i vart fall sommartid går tillsammans i större hagar. Frågan är om de närmare förhållandena i förevarande fall varit sådana att det varit fackmässigt att låta Lapido och Tuffing Express gå samman och utfodras tillsammans i hagen.

L.N., som själv befann sig utomlands när skadan inträffade, har uppgett att de båda hästarna hade rastats i samma hage alltsedan d 27 nov 1990, en uppgift som starkt ifrågasatts av L-O.N.. L-O.N. har å sin sida uppgett att han, trots att han besökte stallet minst en gång i veckan, aldrig före d 31 dec samma år sett Lapido ute i samma hage som en annan häst samt att de båda hästarna den gången busade med varandra hela tiden han var där, dvs under en timmes tid. Han har vidare uppgett att inte heller en arbetskamrat till honom som brukade rasta sin hund vid travbanan sett Lapido i samma hage som en annan häst. H.O., som var den som tillsammans med sin bror P.O. tog hand om hästarna d 3 jan 1991, har berättat att hon hade ett annat arbete men tillbringade mesta delen av sin fritid i stallet samt uppgett att Lapido och Tuffing Express hade gått samman uppskattningsvis ett år. Med beaktande av att hennes uppgift härom uppenbarligen är felaktig kan inte mot L-O.N:s uppgifter anses visat att de båda hästarna vistats tillsammans i samma hage mer än en gång före d 3 jan 1991.

Vad gäller de båda hästarnas temperament har inte framkommit att de skulle ha varit aggressiva mot varandra. Enligt L-O.N:s uppgifter, vilka inte synes ifrågasatta, visade Lapido emellertid en viss livlighet och "sprättighet" på så sätt att hästen snabbt kunde rycka till, något som eventuellt kan ha viss betydelse i sammanhanget.

De som hörts i målet har, med undantag av L.N., ansett att en hage på 20 x 20 m är en liten hage, eller som J.N. uttryckt saken en "enhästarshage". L.J. har som sin uppfattning förklarat att det inte är något fel att låta hästar med broddar gå i gemensam hage under förutsättning att hästarna är lugna och känner varandra. Både B.R. och J.N. har emellertid poängterat att man bör vara tämligen försiktig med att släppa samman vinterskodda hästar samt att riskerna ökar ju mindre hagen är. Härtill skall läggas det faktum att det varken genom H.O:s uppgifter eller eljest blivit utrett att Lapido och Tuffing Express, när de utfodrades på morgonen, fick varsin hög med hö, varför det således är möjligt att det blivit kiv mellan dem om en och samma höknippa. Slutligen bör noteras H.O:s uppgift att det vid tillfället hade snöat ganska ordentligt och att snön klibbade så att det bildades "styltor" av snö under hästarnas fötter, vilket enligt TR:n talar för att extra aktsamhet varit påkallad. För denna ståndpunkt talar för övrigt även L.N:s uppgift att hästar bör hållas inne när det är klibbar under fötterna på dem.

Särskilt med beaktande av hagens storlek och förhållandena i övrigt på platsen finner TR:n att L.N. inte lyckats bevisa att skadan orsakats utan försummelse på hans sida. Han är därför skadeståndsskyldig mot L-O.N.. Det förhållandet att Svenska Travsportens Centralförbunds skaderegleringsnämnd, efter en som det får antas mer summarisk utredning, kommit till annan slutsats ändrar inte denna bedömning.

Beträffande skadans storlek får hästens värde uppskattas till skäligt belopp. L-O.N. har uppgett att han inte skulle ha accepterat att sälja hästen för mindre än 75 000 kr. Detta förhållande kan dock lika lite som hästens bokförda värde läggas till grund för värderingen. Parterna är ense om att det är marknadsvärdet som skall uppskattas. J.N., som får antas kunna bedöma hästars värde, har förklarat att en fyraårig valack värd 55 000 kr måste ha visat ganska bra resultat men att ett pris för Lapido på 10 000 kr skulle ha varit lite för billigt. Mot bakgrund av dessa uppgifter och med tanke på att Lapido trots flerårig travträning inte hade klarat kvalgränsen, uppskattar TR:n värdet på hästen till 15 000 kr. Från det beloppet skall avräknas 5 000 kr som L-O.N. erhållit från slakteri och försäkringsbolag, varför skadan bör värderas till 10 000 kr.

Vardera parten bör förpliktas att till motparten betala vad han är skyldig denne.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar L.N. att till L-O.N. betala 10 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 3 jan 1991 tills betalning sker.

L-O.N. förpliktas att till L.N. betala 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 31 jan 1991 tills betalning sker samt 130 kr avseende inkassokostnad.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut i den del som har överklagats.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Gregow var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Vid förvaringsavtal och vissa andra avtal avseende lös egendom gäller ett strängare ansvar än annars för den som har fått hand om annans egendom, om denna skadas medan den är i förvararens vård. Detta s k presumtionsansvar innebär att den som omhänderhar egendomen blir ersättningsskyldig för skadan, om han inte kan visa att skadans uppkomst inte beror på oaktsamhet från hans sida. Principen motiveras närmast av att det vanligen är innehavaren som kunnat råda över och därmed påverka de förhållanden under vilka skadan har inträffat samt att det också är han som lättast kan skaffa utredning om händelseförloppet.

Det får antas att presumtionsansvar i princip gäller även vid omhänderhavande av levande djur, oaktat djur ibland kan själva åsamka sig skada och även i övrigt kan medföra särskilda risker för skada. Sådana risker kan föreligga bl a i fråga om hästar, som kan bete sig på oberäkneligt sätt.

I rättsfallet NJA 1983 s 617 har HD funnit att en travtränare, som enligt avtal omhänderhade annans travhäst i huvudsakligt syfte att träna den och tävla med den, inte var underkastad presumtionsansvar i fall då skadan inträffat under träning utan svarade enbart för sådan skada som visades ha berott på försummelse från tränarens sida. Det lämnades därvid öppet vilken bedömningsgrund som borde tillämpas vid skada som uppkommit medan en häst var i tränarens vård men utan direkt samband med träning eller tävling. Av avgörandet synes framgå att vanligt culpaansvar avsetts gälla, förutom då skadan inträffat under träning eller tävling, när skada annars uppkommit i direkt samband med sådan verksamhet.

I förevarande mål är fråga om en skada som uppkommit på en travhäst medan den omhänderhades av en professionell travtränare för träning till tävlingshäst och för eventuellt tävlande. Skadan yppades när hästen gick på bete och alltså i ett skede som inte hade direkt samband med träning (eller tävling).

De alternativ som i ett sådant fall står till buds i bevishänseende är att låta tränaren vara underkastad presumtionsansvar och att tillämpa vanligt culpa-ansvar, i båda fallen möjligen med viss lättnad i fråga om beviskravet. Till stöd för tillämpning av en princip om vanligt culpaansvar synes mig kunna åberopas följande.

När en travhäst omhänderhas av en professionell tränare för att denne skall träna hästen för tävlande och eventuellt även tävla med den, torde omhänderhavandet till stor del präglas av detta syfte. En häst som tränas för tävlingsändamål torde sålunda bl a utsättas för påfrestningar, och därmed också för ökad risk för skador, på ett helt annat sätt än t ex en omhändertagen vanlig ridhäst. Att i bevishänseende dra en gräns mellan å ena sidan sådana fall som i 1983 års rättsfall förbehölls för vanligt culpaansvar - eventuellt ett något vidgat område för sådant ansvar - och å andra sidan fall som omfattas av presumtionsansvar synes kunna orsaka tillämpningssvårigheter. Dessa problem accentueras av att en skada som yppas vid ett tillfälle mycket väl kan ha sin orsak i en händelse som inträffat i ett tidigare skede. Som exempel kan nämnas att, om det visar sig att en häst haltar eller på annat sätt är skadad när den går på bete, det mycket väl kan förhålla sig så att skadan har sin grund i något som inträffade vid träning eller annat förfarande dagen före, något som det för övrigt kan vara svårt att förebringa utredning om.

Det framstår också allmänt sett som konstlat att beträffande ett och samma avtal av så begränsad beskaffenhet som det är fråga om tillämpa skilda bedömningsgrunder för olika skador, beroende på om skadan uppkommit under det ena eller andra momentet vid tillämpning av avtalet. Att beträffande avtal av förevarande slag tillämpa ett vanligt culpaansvar även utanför det område som följer av 1983 års rättsfall kan också i någon mån motiveras med att presumtionsansvar, av skäl som antytts i det föregående, inte är lika välgrundat vid omhändertagande av levande djur som då det gäller vanligt lösöre.

Oavsett vilken bevisbördeprincip som skall gälla torde man kunna utgå från att vardera parten i allmänhet framlägger den utredning om skadans uppkomst som han kan förebringa. Om sakförhållandena blir helt klarlagda, får bevisbördan inte någon praktisk betydelse. Om oklarhet kvarstår, kan däremot bevisbördan få avgörande betydelse för utgången; det nu förevarande fallet synes utgöra ett exempel därpå. Fråga uppkommer då vem av parterna som ligger närmast till att svara för skadan. Försäkringsfrågan kan därvid måhända ha visst intresse. En professionell tränare bör rimligtvis ha försäkring avseende skador som uppkommer i verksamheten. Men det synes lika naturligt att ägaren till en travhäst håller denna försäkrad, åtminstone om det är fråga om en någorlunda värdefull travhäst.

jag har övervägt att vid ett i princip generellt vanligt culpaansvar göra undantag för skador uppkomna under sådana skeden av omhändertagandet, som måste anses helt sakna samband med tränings- och tävlingssyftet, men avstått därifrån, eftersom även detta skulle skapa vissa gränsdragningssvårigheter.

Mot bakgrund av det anförda och med utgångspunkt i den bedömning som gjordes i 1983 års rättsfall anser jag att övervägande skäl föreligger för att vanligt culpaansvar bör tillämpas överlag, när en travhäst omhänderhas av en professionell travtränare för träning i tävlingssyfte och eventuellt tävlande, även om jag är medveten om att också denna lösning kan föranleda vissa problem. Det finns knappast anledning att uppställa ett lägre beviskrav än vad som i allmänhet gäller, men i praktiken bör det inte krävas så mycket i bevishänseende att en hästägare ställs inför oöverstigliga svårigheter. Även om utredningen i målet ger visst stöd för att det inte varit lämpligt att placera Lapido tillsammans med den andra hästen i den förhållandevis trånga paddocken under de förhållanden som rådde, kan det inte anses visat att L.N. handlat oaktsamt i detta hänseende.

Då L-O.N. sålunda inte visat att L.N. handlat oaktsamt ogillar jag hans skadeståndstalan.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med övriga ledamöter.

HD:s dom meddelades d 7 april 1999 (mål nr T 1247-97).