lagen.nu

NJA 1999 s. 197

Ägaren till en travhäst träffade avtal med en travtränare om att denne skulle omhänderha hästen och träna den för utveckling till tävlingshäst. Hästen drabbades av skada medan den var i tränarens vård men utan samband med träning eller tävling. Fråga om tränaren var underkastad s k presumtionsansvar eller vanligt vållandeansvar.

(Jfr 1983 s 617 och 1996 s 564)

L.N. och L-O.N., ömsom kärande och svarande, förde vid Umeå TR talan mot varandra såsom framgår av TR:ns dom.

TR:n (lagmannen Heimer samt rådmännen Elisson och Engström) anförde i dom d 18 dec 1995: Bakgrund. L-O.N. har ägt en häst som bar namnet Lapido. I början av år 1990 träffade L-O.N. avtal med professionelle travtränaren L.N. som innebar att L.N. skulle ta hand om Lapido och träna honom. Medan hästen fortfarande befann sig i L.N:s vård drabbades den av ett benbrott d 3 jan 1991, varefter den samma dag nödslaktades. Vid tillfället för benbrottet befann sig Lapido, som var en kallblodig valack, tillsammans med en annan valack utomhus i en hage som mätte ca 20 x 20 m.

I oktober 1992 ansökte L.N. hos Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län om betalningsföreläggande mot L-O.N. på 5 000 kr jämte ränta och kostnader. Fordringen avsåg träningsavgift för Lapido november och december månad 1990. Sedan L-O.N. bestritt kravet under åberopande av en motfordran avseende skadestånd på grund av hästens död, överlämnades målet i april 1993 till TR:n.

I december 1993 ansökte L-O.N. om stämning på L.N. och yrkade därvid förpliktande för L.N. att till honom betala skadestånd med 75 000 kr jämte ränta och kostnader. Käromålet bestreds.

Yrkanden. L.N. har yrkat att TR:n skall förplikta L-O.N. att till honom betala 5 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 31 jan 1991 tills betalning sker samt 130 kr avseende inkassokostnad.

L-O.N. har, under åberopande av motfordringen, bestritt L.N:s talan men har förklarat sig medge betalningsskyldigheten i och för sig.

L-O.N. har, som han slutligen bestämt sin talan, yrkat förpliktande för L.N. att till honom betala 55 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 3 jan 1991 tills betalning sker.

L.N. har bestritt L-O.N:s talan. Han har som skäligt värde på hästen vitsordat ett belopp på 10 000 kr. Han har vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

Parternas anföranden. L.N:s fordran avseende träningsavgift för november och december 1990 är ostridig. Detsamma gäller räntan därå och inkassokostnaden.

Till stöd för sin skadeståndstalan har L-O.N. anfört: Lapido, född i april 1986, var en lugn och fin travhäst som sedan ett och ett halvt års ålder hade tränats av olika tränare. Den 15 febr 1990 träffade han ett muntligt avtal med L.N. av sedvanlig innebörd, nämligen att Lapido tills vidare skulle vara helt i L.N:s vård för att tränas och utvecklas till travhäst. Avtalet innebar ett vårdansvar för L.N.. Det tillkom honom själv att besöka stallet och samråda med L.N. men det var L.N. med personal som hade det totala ansvaret för hästen. Den 3 jan 1991 skadades Lapido så svårt att hästen måste avlivas. Vid tillfället hade Lapido tillsammans med en annan valack som bar namnet Tuffing Express placerats i en trång hage som mätte ca 20 x 20 m. Eftersom det var vinter var båda hästarnas skor försedda med broddar. Vid tillfället befann sig L.N. utomlands och hästarna sköttes av dennes personal. Sommaren 1990 hade det förts en diskussion i frågan om huruvida Lapido skulle gå i hage tillsammans med en annan häst. Han hade då avrått från detta. Eftersom hästar är individer med inbördes rangordning bör för varandra obekanta hästar inte placeras i en hage som mäter endast 20 x 20 m. Den 31 dec 1990 hade han varit på besök i L.N:s stall och hade då för första gången funnit Lapido tillsammans med en annan häst i en trång rasthage. De båda hästarna var ystra och slog mot varandra, dock utan att visa ilska mot varandra. Han påtalade förhållandet för L.N:s son Patrik N som emellertid sade att det skulle gå bra. Han bestämde sig samtidigt för att ta hem hästen till sitt eget stall men det var inte möjligt att genomföra samma dag. Lapido avlivades d 3 jan 1991 sedan hästens högra bakben skadats. En öppen splitterfraktur kunde konstateras ovanför hasen. Mest sannolikt har det varit fråga om en sparkskada. Det kan ha gått till så att Tuffing Express sparkat Lapido eller har de båda hästarna bråkat så att Lapido gått omkull eller sparkat mot något fast föremål. Till saken hör att de båda hästarna strax innan utfodrats gemensamt med en höknippa i hagen, varför rivalitet självklart uppstått. Under alla förhållanden kan skadan inte ha orsakats genom en ren olyckshändelse.

Till grund för käromålet åberopas i första hand att kontraktuell skadeståndsskyldighet föreligger på grund av avtal om onerös förvaring av hästen, såvida det inte visas att skadan ej orsakats genom L.N:s försummelse. I andra hand åberopas att L.N. är skadeståndsskyldig på grund av försummelse genom bristande vård och tillsyn, bestående i placeringen av två hästar i samma trånga hage, båda försedda med vassa broddar i skorna och utfodrade med en enda höknippa; omständigheter som strider mot fackmässighet. Det görs gällande att risken för skada varit förutsebar och att L.N. i allt fall bort inse denna risk. Värdet på hästen kan, mot bakgrund av ett bokfört värde på 82 000 kr, uppskattas till 55 000 kr.

Till stöd för sitt bestridande har L.N. anfört: Uppgifterna angående parternas avtal vitsordas. Han erhöll inte några instruktioner från L-O.N. att Lapido inte fick vistas ute med andra hästar. L-O.N. hade kännedom om att Lapido vistades ute tillsammans med en annan häst, något denne kunnat konstatera vid sina besök en till två gånger i veckan. Lapido och Tuffing Express hade gått samman i en hage som mätte 20 x 20 m alltsedan d 27 nov 1990. En sådan hage är inte onormalt liten. Hästar är flockdjur och vill vara tillsammans. Inga tecken på ilska förekom mellan hästarna. Båda hade mycket stabilt psyke. Det fanns ingen anledning att inte släppa ut de båda hästarna tillsammans i hagen. Så hade skett upprepade gånger tidigare och ingenting tydde på att det skulle vara olämpligt vid det aktuella tillfället. Eftersom det var vinter var det lämpligt att hästarnas skor var försedda med broddar. De båda hästarna utfodrades med en höknippa i hagen. Hästar är väldigt oberäkneliga. De kan plötsligt springa iväg och slå bakut. De kan förorsaka sig skador själva. Ingenting tyder på att Lapido drabbats av en sparkskada. Svenska Travsportens Centralförbunds skaderegleringsnämnd har d 9 juni 1993 prövat ärendet och funnit att han inte har något ansvar för skadan utan att denna är att betrakta som en följd av en ren olyckshändelse.

Till grund för bestridandet åberopas att det inte föreligger något samband mellan skadan och det förhållandet att de båda hästarna vistats tillsammans. Vidare bestrids det att han skulle ha varit försumlig. Han har inte insett eller bort inse att det förelåg överhängande risk för skada. Lapido hade, med tanke på att hästen inte har klarat kvalgränsen för att få delta i travtävlingar, ett marknadsvärde ej överstigande 10 000 kr.

Domskäl. I målet har förhör hållits med L-O.N. och L.N. samt med vittnena, veterinärmedicine doktorn B.R. vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, travtränaren J.N., legitimerade veterinären L.J. vid ATG:s hästklinik i Umeå samt L.N:s dotter H.O.. L.N. har som skriftlig bevisning åberopat protokoll fört vid sammanträde med skaderegleringsnämnden d 9 juni 1993.

TR:n konstaterar inledningsvis att HD i rättsfallet NJA 1983 s 617, som gällde en travhäst som skadats under träning, funnit att travtränaren i det fallet inte borde vara underkastad samma skärpta ansvar som i egentliga vårdförhållanden (s k presumtionsansvar) utan att tränaren borde svara enbart för sådan skada som visades ha berott på försummelse på hans sida. HD har dock i rättsfallet lämnat osagt vilken bedömningsgrund som borde tillämpas vid skada uppkommen medan hästen är i tränarens vård men utan direkt samband med träning eller tävling. Enligt TR:ns uppfattning bör i förevarande fall, där en häst som befinner sig i en travtränares vård skadats utan samband med träning eller tävling, i enlighet med den huvudprincip som gäller för den som enligt avtal har hand om annans egendom, tränaren ersätta uppkommen skada såvida han inte lyckas bevisa att skadan har orsakats utan hans försummelse. Presumtionsansvar bör med andra ord tillämpas i målet.

Det är utrett att Lapido, som vid tillfället bar skor med broddar, drabbats av en öppen fraktur på skänkbenet strax ovanför hasen och att hästen måst nödslaktas på grund av skadan. Hur frakturen uppstått kan inte anses klarlagt. H.O. har berättat att hon, när hon hade gått ut för att kontrollera om det var något fel på hästen som stod ute i hagen utan att äta, först såg ett litet sår på benets insida men att, när Lapido lyfte på benet, det sprutade blod från såret. L.J., som undersökte hästen samma förmiddag som skadan hade inträffat, har förklarat att det är vanligt vid en fraktur på skänkbenet att det blir ett öppet sår. Han har uppgett att han tittade efter märken från exempelvis broddar på benets utsida men att han inte kunde iaktta några sådana. Han har vidare uppgett att han, sedan djuret avlivats, kunde konstatera att det rörde sig om en splitterfraktur med ett flertal benfragment. Han har under hänvisning till bland annat veterinärmedicinsk litteratur och samtal med professorn G.B. hävdat att det kan ha varit fråga om en fraktur som uppkommit utan samband med något yttre trauma. Sålunda har han förklarat att skadan kan ha orsakats genom att hästen rullat runt på marken, halkat när den skulle resa sig och därvid vridit på benet så att en fraktur uppkommit. Han har anmärkt att skadan kan ha förvärrats av att hästen var försedd med broddar. Han har förklarat att det är sällsynt att en häst sparkar mot en annan hästs ben men att skadan kan ha orsakats av att Lapido hoppat och slagit eller sparkat samt att detta inte behöver ha lett till några synliga märken på benets utsida. Även B.R., som förklarat att "bensprängning" inte är något som förekommer hos hästar, har uppgett att en splitterfraktur kan uppstå på olika sätt, till exempel genom felbelastning när hästen springer, genom att den sparkar mot ett stängsel, på grund av en spark från en annan häst eller genom att hästen fallit omkull.

Enligt TR:ns bedömning framstår det, eftersom inga märken kunnat konstateras på benets utsida, som mindre sannolikt att frakturen orsakats genom att Lapido blivit sparkad av den andra hästen i hagen. Det kan däremot hållas för fullt möjligt att Tuffing Express närvaro i hagen på annat sätt orsakat skadan på Lapido, som exempelvis kan ha provocerats till att sparka mot något föremål eller hoppa så att han fallit omkull. I vart fall kan det inte anses klart mer sannolikt att skadan orsakats av en ren olyckshändelse utan samband med det förhållandet att de två hästarna befunnit sig i samma hage.

Rätten övergår härefter till frågan om huruvida L.N. varit oaktsam. Det framstår till en början som vedertaget att andra hästar än hingstar i vart fall sommartid går tillsammans i större hagar. Frågan är om de närmare förhållandena i förevarande fall varit sådana att det varit fackmässigt att låta Lapido och Tuffing Express gå samman och utfodras tillsammans i hagen.

L.N., som själv befann sig utomlands när skadan inträffade, har uppgett att de båda hästarna hade rastats i samma hage alltsedan d 27 nov 1990, en uppgift som starkt ifrågasatts av L-O.N.. L-O.N. har å sin sida uppgett att han, trots att han besökte stallet minst en gång i veckan, aldrig före d 31 dec samma år sett Lapido ute i samma hage som en annan häst samt att de båda hästarna den gången busade med varandra hela tiden han var där, dvs under en timmes tid. Han har vidare uppgett att inte heller en arbetskamrat till honom som brukade rasta sin hund vid travbanan sett Lapido i samma hage som en annan häst. H.O., som var den som tillsammans med sin bror P.O. tog hand om hästarna d 3 jan 1991, har berättat att hon hade ett annat arbete men tillbringade mesta delen av sin fritid i stallet samt uppgett att Lapido och Tuffing Express hade gått samman uppskattningsvis ett år. Med beaktande av att hennes uppgift härom uppenbarligen är felaktig kan inte mot L-O.N:s uppgifter anses visat att de båda hästarna vistats tillsammans i samma hage mer än en gång före d 3 jan 1991.

Vad gäller de båda hästarnas temperament har inte framkommit att de skulle ha varit aggressiva mot varandra. Enligt L-O.N:s uppgifter, vilka inte synes ifrågasatta, visade Lapido emellertid en viss livlighet och "sprättighet" på så sätt att hästen snabbt kunde rycka till, något som eventuellt kan ha viss betydelse i sammanhanget.

De som hörts i målet har, med undantag av L.N., ansett att en hage på 20 x 20 m är en liten hage, eller som J.N. uttryckt saken en "enhästarshage". L.J. har som sin uppfattning förklarat att det inte är något fel att låta hästar med broddar gå i gemensam hage under förutsättning att hästarna är lugna och känner varandra. Både B.R. och J.N. har emellertid poängterat att man bör vara tämligen försiktig med att släppa samman vinterskodda hästar samt att riskerna ökar ju mindre hagen är. Härtill skall läggas det faktum att det varken genom H.O:s uppgifter eller eljest blivit utrett att Lapido och Tuffing Express, när de utfodrades på morgonen, fick varsin hög med hö, varför det således är möjligt att det blivit kiv mellan dem om en och samma höknippa. Slutligen bör noteras H.O:s uppgift att det vid tillfället hade snöat ganska ordentligt och att snön klibbade så att det bildades "styltor" av snö under hästarnas fötter, vilket enligt TR:n talar för att extra aktsamhet varit påkallad. För denna ståndpunkt talar för övrigt även L.N:s uppgift att hästar bör hållas inne när det är klibbar under fötterna på dem.

Särskilt med beaktande av hagens storlek och förhållandena i övrigt på platsen finner TR:n att L.N. inte lyckats bevisa att skadan orsakats utan försummelse på hans sida. Han är därför skadeståndsskyldig mot L-O.N.. Det förhållandet att Svenska Travsportens Centralförbunds skaderegleringsnämnd, efter en som det får antas mer summarisk utredning, kommit till annan slutsats ändrar inte denna bedömning.

Beträffande skadans storlek får hästens värde uppskattas till skäligt belopp. L-O.N. har uppgett att han inte skulle ha accepterat att sälja hästen för mindre än 75 000 kr. Detta förhållande kan dock lika lite som hästens bokförda värde läggas till grund för värderingen. Parterna är ense om att det är marknadsvärdet som skall uppskattas. J.N., som får antas kunna bedöma hästars värde, har förklarat att en fyraårig valack värd 55 000 kr måste ha visat ganska bra resultat men att ett pris för Lapido på 10 000 kr skulle ha varit lite för billigt. Mot bakgrund av dessa uppgifter och med tanke på att Lapido trots flerårig travträning inte hade klarat kvalgränsen, uppskattar TR:n värdet på hästen till 15 000 kr. Från det beloppet skall avräknas 5 000 kr som L-O.N. erhållit från slakteri och försäkringsbolag, varför skadan bör värderas till 10 000 kr.

Vardera parten bör förpliktas att till motparten betala vad han är skyldig denne.

Domslut. TR:n förpliktar L.N. att till L-O.N. betala 10 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 3 jan 1991 tills betalning sker.

L-O.N. förpliktas att till L.N. betala 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 31 jan 1991 tills betalning sker samt 130 kr avseende inkassokostnad.

L.N. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n helt skulle ogilla den av L-O.N. vid TR:n förda talan. L-O.N. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Sjöblom och Eriksson, referent, samt hovrättsassessorerna Kvist och Ögren) anförde i dom d 25 febr 1997: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

L.N. har i HovR:n dock gjort gällande att hästarna vid tillfället utfodrades med var sin höknippe och att TR:n missuppfattat hans inställning i denna del.

L-O.N. har i HovR:n gjort gällande att L.N. vid TR:n vitsordade att hästarna vid tillfället utfodrades med endast en höknippe och att L.N:s ändrade inställning innebär ett otillåtet återtagande av ett processuellt medgivande.

I HovR:n har förekommit samma bevisning som vid TR:n. Härvid har L.N., L-O.N., H.O., L.J., J.N. och B.R. hörts på nytt. Förutom vad som finns antecknat i TR:ns dom har följande tillägg och ändringar gjorts.

L.N: Det är inte hans åsikt att hästar bör hållas inne när snön klibbar under hovarna och TR:n måste därför ha missuppfattat hans svar. Det är viktigt att hästar får komma ut oavsett väderlek.

H.O: Hästarna utfodrades vid tillfället med två höknippen. På grund av "stress" lämnade hon vid TR:n felaktiga uppgifter om hur länge Lapido och Tuffing Express hade gått i samma hage. Eftersom Tuffing Express överlämnades till L.N. för träning först i slutet av november 1990 kan de båda hästarna inte ha gått i samma hage förrän då.

HovR:n gör följande bedömning.

För den som enligt avtal har hand om annans egendom gäller i princip ett skärpt ansvar, s k presumtionsansvar, när skada drabbar egendomen medan den är i hans vård. Den som omfattas av presumtionsansvar måste således ersätta skadan, såvida han inte förmår visa att skadan inträffat utan hans försummelse. Som TR:n antecknat har HD i rättsfallet NJA 1983 s 617 uttalat, att då skada inträffat på en häst under träning var en travtränare inte underkastad samma skärpta ansvar som i ett egentligt vårdförhållande. HD har därefter i en dom d 16 okt 1996 i mål T 4976/93, som gällde en häst som skadats i en hästbox, uttalat att eftersom händelseförloppet i det fallet kunnat klarläggas saknades det anledning att ta ställning till om hästtränaren var underkastad presumtionsansvar. Frågan om vad som gäller vid skada som uppkommit på en häst, utan samband med träning eller tävling, är således fortfarande olöst i rättspraxis.

Som TR:n konstaterat har hästen Lapido drabbats av en öppen fraktur på skänkbenets insida strax ovanför hasen till följd varav hästen måste avlivas. Hur frakturen uppkommit har inte kunnat klarläggas.

Eftersom Lapido skadats utan samband med träning eller tävling har HovR:n att ta ställning till om L.N. är underkastad presumtionsansvar. Detta skärpta ansvar har sin grund bl a däri att den som har egendomen om hand lättare kan visa vad skadan berott på. Detta måste anses vara fallet även då en häst är omhändertagen av en travtränare, som lättare än hästägaren kan säkra bevisning om hur en skada gått till. HovR:n finner därför, liksom TR:n, att L.N. i detta fall bör vara underkastad presumtionsansvar.

Vad gäller frågan om L.N. varit försumlig vid vården av Lapido finner HovR:n, med hänsyn till vad som upplysts om att hästar ofta väljer att äta av samma höknippe, att det saknar betydelse om det förekommit ett eller två höknippen i hästhagen. Av betydelse är emellertid hur länge hästarna hade vistats i samma hage innan skadan inträffade. Med hänsyn till att H.O. lämnat helt andra uppgifter härom i HovR:n än vid TR:n bör hennes vittnesmål i denna del lämnas utan avseende. Det kan därför mot L-O.N:s uppgifter inte anses visat att de båda hästarna vistats tillsammans i samma hage förrän d 31 dec 1990. Som TR:n konstaterat har de flesta, som hörts i målet, ansett att en hage på 20 x 20 m endast är avsedd för en häst och att det är olämpligt att låta två hästar vistas i samma hage om de inte är lugna och känner varandra. Det gäller särskilt när hästarna är försedda med broddar och när snön klibbar. Det måste under sådana förhållanden ha förelegat en risk för att hästarna skulle komma till skada. I vart fall har L.N. inte förmått visa att han i nu nämnda avseenden inte varit försumlig.

På grund av det anförda och på de skäl som TR:n i övrigt anfört finner HovR:n att det inte kan anses klart mera sannolikt att skadan på Lapido orsakats av en ren olyckshändelse än av det förhållandet att de två hästarna vistades i hagen samtidigt. L.N. är således skadeståndsskyldig mot L-O.N.. Någon invändning mot TR:ns bedömning av värdet på hästen har inte gjorts. TR:ns dom skall därför fastställas i den del den har överklagats.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut i den del som har överklagats.

L.N. (ombud jur kand S.B.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla L-O.N:s skadeståndstalan.

L-O.N. (ombud advokaten G.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Komujärvi, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt det muntliga avtalet mellan parterna skulle L.N. - mot ersättning - träna travhästen Lapido och - som upplysts i HD - även tävla med den. Avtalet omfattade också förvaring och vård av hästen. Hästen skadades när den befann sig tillsammans med en annan häst i en inhägnad, en s k paddock, hos L.N..

L-O.N. har till stöd för sitt yrkande om skadestånd i första hand gjort gällande att L.N. har ett presumtionsansvar för skadan och i andra hand ett vanligt culpaansvar. L.N. har bestritt såväl att han skulle ha ett presumtionsansvar som att han varit culpös eller att erforderligt orsakssamband föreligger mellan skadan och påstått culpöst handlande.

Vid förvaring och vissa andra avtalstyper gäller som princip ett skärpt ansvar för den som enligt avtal har hand om annans egendom när skadan drabbar egendomen under det att den är i förvararens vård, s k presumtionsansvar. Den som omfattas av ett presumtionsansvar måste ersätta skada på egendomen, om han inte förmår visa, att skadan inträffat utan oaktsamhet från hans sida. Det är alltså fråga om en regel om placering av bevisbördan. Det är dock osäkert i vilken utsträckning principen om presumtionsansvar tillämpas, och även beträffande avtalstyper där den gäller är den underkastad modifikationer.

Presumtionsansvar för den som har hand om annans egendom motiveras främst av att besittaren i allmänhet har bättre möjligheter att utreda och bevisa vad som har orsakat en skada än vad ägaren har. För ägaren kan det ofta vara mycket svårt eller rentutav omöjligt att framlägga utredning om hur en skada har uppkommit. Det är också besittaren som har de bästa möjligheterna att råda över de förhållanden som utgör skaderisker för egendomen. Vanligen är alltså besittaren den av parterna som kunnat påverka skadeförloppet. Det är främst dessa skäl som i gällande rätt motiverat att besittaren bär ett presumtionsansvar. Eftersom besittaren blir ersättningsskyldig om omständigheterna kring en skada inte blir klarlagda bär denne således risken för ovisshet i detta avseende. Frågan blir då om denna riskfördelning är rimlig och bör tillämpas även när besittningen avser levande djur.

HD har i rättsfallet NJA 1983 s 617 slagit fast att vanligt culpaansvar skall gälla vid avtal av nu aktuell typ om skada på hästen uppkommer under träning eller tävling. Som skäl anförde domstolen främst tävlings- och träningsverksamhetens risker för hästen vilka hästägaren måste anses ha varit väl medveten om. Domstolen förklarade dock att den inte tog ställning till vad som skulle gälla om skada uppkom när hästen befann sig i tränarens vård men utan direkt samband med träning eller tävling.

Som underrätterna konstaterat har skadan i förevarande fall uppkommit utan direkt samband med träning eller tävling.

Vid avtal av nu aktuellt slag befinner sig hästen i tränarens vård. Denne har i regel större kunskaper än hästägaren beträffande de skador som kan drabba hästen. Tränaren har också i allmänhet väsentligt större möjligheter än hästägaren att utreda händelseförloppet, när skada har drabbat hästen, och säkra bevisning om orsaken till skadan. Detta gäller oavsett till vilket av tränarens åtaganden beträffande skötseln av hästen som skadan närmast har anknytning. Beaktas måste emellertid att levande djur generellt sett är svårskyddad egendom. Vissa typer av skador kan djuren orsaka sig själva genom ett oberäkneligt beteende. Inte minst gäller detta i fråga om hästar av aktuellt slag. De skaderisker som föreligger beträffande hästar utanför den egentliga tränings- och tävlingsverksamheten kan således medföra att tränarens möjligheter att förhindra skada och i förekommande fall att utreda och bevisa vad som föranlett skadan är mindre än vid annan typ av egendom.

Hur strängt presumtionsansvaret faktiskt blir under sådana förhållanden beror på vilket beviskrav som ställs. I princip gäller i tvistemål att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta förhållande föreligger. HD har i ett flertal avgöranden haft anledning att uttala sig om vilken grad av bevisning som skall krävas till styrkande av att en uppkommen skada har viss angiven orsak. Ett något lägre beviskrav än eljest har därvid uppställts i fall då särskilda svårigheter ansetts föreligga att framlägga en fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har härvid i vissa fall formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken (se t ex NJA 1993 s 764 och NJA 1991 s 481 och där anmärkta rättsfall).

Det finns anledning att på motsvarande sätt mildra beviskravet avseende motbevisningen i fråga om den antagna kausaliteten när presumtionsansvar tillämpas och orsakssambandet är svårutrett.

Med hänsyn till vad som nu sagts anser HD att det är rimligt att presumtionsansvar tillämpas i målet.

Att ha olika regler för ansvar vid en och samma avtalstyp kan medföra vissa gränsdragningsproblem. Framför allt torde detta gälla i fråga om vad som skall anses utgöra träning av hästen. Därvid bör dock beaktas att händelseförloppet vid eventuell skada i sådana fall inte bör bereda några egentliga problem att klarlägga eftersom hästen i sådant fall torde befinna sig under direkt kontroll av någon person. Kan händelseförloppet klarläggas behöver ju presumtionsansvaret inte aktualiseras.

Det förekommer inte anledning att göra annan bedömning än HovR:n gjort i fråga om oaktsamhet från L.N:s sida. L.N. har således inte motbevisat presumtionen om oaktsamhet.

Av utredningen i målet framgår inte hur skadan på Lapido uppkommit. Omständigheterna är inte sådana att det går att säga att det är mera sannolikt att skadan uppkommit utan samband med den andra hästens närvaro i hagen än motsatsen. Vid sådant förhållande har L.N. inte motbevisat antagandet om orsakssamband genom att göra klart mera sannolikt att skadan orsakats av en olyckshändelse utan samband med närvaron av den andra hästen i samma hage än motsatsen.

På grund av det anförda är L.N. - som HovR:n funnit - skadeståndsskyldig mot L-O.N.. HovR:ns domslut skall därför fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, referent, Regner och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt det muntliga avtalet mellan parterna skulle L.N., som är professionell travtränare, träna L-O.N:s häst Lapido för utveckling till tävlingshäst. Avtalet omfattade också förvaring och vård av hästen. Av vad parterna har uppgivit i HD framgår att det dessutom var meningen att L.N. skulle tävla med hästen, om den blev tävlingsduglig. När Lapido befann sig tillsammans med en annan häst i en inhägnad hage, en s k paddock, hos L.N., drabbades Lapido av en skada som fick till följd att hästen måste avlivas. Fråga i målet är om L.N. är skyldig att ersätta L-O.N. för förlusten.

Vid förvaringsavtal och vissa andra avtalstyper gäller som princip ett skärpt ansvar för den som anförtrotts annans egendom när en skada drabbar egendomen under det att den är i förvararens vård, s k presumtionsansvar. Den som omfattas av ett presumtionsansvar blir ersättningsskyldig för skadan, om han inte kan visa att den ej kan tillskrivas någon försummelse på hans sida. Denna princip motiveras främst av att besittaren i allmänhet har bättre möjligheter än ägaren att utreda och bevisa vad som har orsakat en skada. Det är också normalt besittaren som har de bästa möjligheterna att råda över de förhållanden som utgör skaderisker för egendomen. Vanligen är alltså besittaren den av parterna som kunnat påverka skadeförloppet.

De skäl som talar för denna princip gör sig gällande även vid avtal som avser förvaring och vård av levande djur, och huvudregeln bör också i sådana fall vara att, om skada uppstår under vårdtiden, besittaren för att undgå skadeståndsansvar har att visa att den inte orsakats av oaktsamhet på hans sida. Levande djur är dock ofta särskilt svårskyddad egendom med hänsyn till att många typer av skador kan orsakas av djuret självt genom ett oberäkneligt beteende. Detta måste beroende på omständigheterna kunna inverka på styrkan av det beviskrav som besittaren har att fullgöra för att undgå ersättningsskyldighet (jfr Agell, Om presumtionsansvar vid skada på omhänderhavd egendom, i Festskrift till Henrik Hessler s 29f).

Till det anförda kommer att parternas avsikt kan vara att den egendom som lämnas för vård eller förvaring skall omhänderhas under förhållanden som innebär sådana särskilda skaderisker att ett presumtionsansvar över huvud taget inte bör tillämpas utan att den som har egendomen i sin besittning bör svara endast för skador som visas ha uppkommit på grund av hans oaktsamhet. Som domstolarna angett har HD sålunda i rättsfallet NJA 1983 s 617 haft att bedöma ansvaret för en skada som under träning uppkommit på en travhäst, vilken lämnats till en travtränare för vård i det huvudsakliga syftet att denne skulle träna och tävla med hästen. Därvid intogs den ståndpunkten att tränings- och tävlingsverksamheten innebar sådana risker att tränaren borde svara enbart för skador som visades ha berott på försummelse på hans sida.

I 1983 års avgörande lämnades öppet vilken bedömningsgrund som bör tillämpas när en häst som omhändertagits för träning eller tävling drabbas av en skada utan direkt samband med sådan verksamhet men medan hästen är i tränarens vård. En tänkbar lösning härvidlag är att strikt begränsa det undantag från presumtionsansvaret som följer av det nämnda avgörandet till skador uppkomna i omedelbart samband med tränings- eller tävlingsverksamhet men att tillämpa huvudregeln om presumtionsansvar i andra situationer. Detta skulle dock medföra avgränsningssvårigheter då en skada uppkommer utan sådant omedelbart samband som nyss sagts men i viss anslutning till träning eller tävling, exempelvis under transport till en tävling eller ett träningspass. Sådana avgränsningssvårigheter undgås, om undantaget från presumtionsansvaret görs generellt tillämpligt så snart syftet med hästens omhändertagande är att den skall tränas och delta i tävlingar. Denna ordning skulle emellertid få omotiverade konsekvenser för fall då skadan över huvud taget inte har samband med de särskilda risker som är förenade med sådan verksamhet utan uppkommer exempelvis när hästen vistas i stallet för utfodring, vila eller skötsel.

Den från de synpunkter som ligger till grund för 1983 års avgörande mest följdriktiga ordningen får mot den angivna bakgrunden anses vara att ett undantag från presumtionsansvaret förutsätts gälla när en skada har uppkommit under omständigheter då hästen, oberoende av om träning eller tävling pågått vid tillfället, typiskt sett varit utsatt för sådana särskilda risker som följer av avtalets syfte. I andra fall skall då huvudregeln om presumtionsansvar tillämpas. Eventuell oklarhet beträffande frågan i vilket sammanhang en skada har uppkommit får med denna ordning principiellt sett anses gå ut över besittaren men det kan även i den frågan beroende på omständigheterna finnas skäl att tillämpa ett lindrigare beviskrav.

Enligt vad L.N. utvecklat i HD innehåller en travtränares verksamhet många komplexa moment som gör det svårt att avgränsa tränings- och tävlingsverksamheten från andra moment. Hästen behöver vistas ute under ibland långa perioder som ett led i träningsarbetet för att lungorna skall syresättas och skillnaden mellan att vistas inomhus i ett varmt stall och utomhus inte skall bli alltför stor och påfallande, och den behöver också genomgå social träning genom samvaro med andra hästar. Det saknas anledning att ifrågasätta dessa uppgifter. Även med de utgångspunkterna får det emellertid anses att den aktuella situationen inte var sådan att särskilda skaderisker föranledda av avtalets syfte gjorde sig gällande.

HovR:n har på grundval av den utredning som förebragts i målet funnit att L.N. inte har visat sig vara fri från försumlighet genom att under de i målet ifrågavarande omständigheterna låta två hästar gå tillsammans i den förhållandevis trånga hagen och att det inte kan anses klart mera sannolikt att skadan orsakats av en ren olyckshändelse än av det förhållandet att de två hästarna vistades i hagen samtidigt. Anledning saknas att frångå denna bedömning. Inte heller kan L.N. anses ha gjort det övervägande sannolikt att skadan orsakats av Lapidos eget beteende eller att den - i enlighet med vad han i HD får anses ha framfört som en annan tänkbar skadeorsak - uppstått eller initierats som en följd av de särskilda påfrestningar som hästen tidigare varit utsatt för i samband med träningen.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Gregow var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Vid förvaringsavtal och vissa andra avtal avseende lös egendom gäller ett strängare ansvar än annars för den som har fått hand om annans egendom, om denna skadas medan den är i förvararens vård. Detta s k presumtionsansvar innebär att den som omhänderhar egendomen blir ersättningsskyldig för skadan, om han inte kan visa att skadans uppkomst inte beror på oaktsamhet från hans sida. Principen motiveras närmast av att det vanligen är innehavaren som kunnat råda över och därmed påverka de förhållanden under vilka skadan har inträffat samt att det också är han som lättast kan skaffa utredning om händelseförloppet.

Det får antas att presumtionsansvar i princip gäller även vid omhänderhavande av levande djur, oaktat djur ibland kan själva åsamka sig skada och även i övrigt kan medföra särskilda risker för skada. Sådana risker kan föreligga bl a i fråga om hästar, som kan bete sig på oberäkneligt sätt.

I rättsfallet NJA 1983 s 617 har HD funnit att en travtränare, som enligt avtal omhänderhade annans travhäst i huvudsakligt syfte att träna den och tävla med den, inte var underkastad presumtionsansvar i fall då skadan inträffat under träning utan svarade enbart för sådan skada som visades ha berott på försummelse från tränarens sida. Det lämnades därvid öppet vilken bedömningsgrund som borde tillämpas vid skada som uppkommit medan en häst var i tränarens vård men utan direkt samband med träning eller tävling. Av avgörandet synes framgå att vanligt culpaansvar avsetts gälla, förutom då skadan inträffat under träning eller tävling, när skada annars uppkommit i direkt samband med sådan verksamhet.

I förevarande mål är fråga om en skada som uppkommit på en travhäst medan den omhänderhades av en professionell travtränare för träning till tävlingshäst och för eventuellt tävlande. Skadan yppades när hästen gick på bete och alltså i ett skede som inte hade direkt samband med träning (eller tävling).

De alternativ som i ett sådant fall står till buds i bevishänseende är att låta tränaren vara underkastad presumtionsansvar och att tillämpa vanligt culpa-ansvar, i båda fallen möjligen med viss lättnad i fråga om beviskravet. Till stöd för tillämpning av en princip om vanligt culpaansvar synes mig kunna åberopas följande.

När en travhäst omhänderhas av en professionell tränare för att denne skall träna hästen för tävlande och eventuellt även tävla med den, torde omhänderhavandet till stor del präglas av detta syfte. En häst som tränas för tävlingsändamål torde sålunda bl a utsättas för påfrestningar, och därmed också för ökad risk för skador, på ett helt annat sätt än t ex en omhändertagen vanlig ridhäst. Att i bevishänseende dra en gräns mellan å ena sidan sådana fall som i 1983 års rättsfall förbehölls för vanligt culpaansvar - eventuellt ett något vidgat område för sådant ansvar - och å andra sidan fall som omfattas av presumtionsansvar synes kunna orsaka tillämpningssvårigheter. Dessa problem accentueras av att en skada som yppas vid ett tillfälle mycket väl kan ha sin orsak i en händelse som inträffat i ett tidigare skede. Som exempel kan nämnas att, om det visar sig att en häst haltar eller på annat sätt är skadad när den går på bete, det mycket väl kan förhålla sig så att skadan har sin grund i något som inträffade vid träning eller annat förfarande dagen före, något som det för övrigt kan vara svårt att förebringa utredning om.

Det framstår också allmänt sett som konstlat att beträffande ett och samma avtal av så begränsad beskaffenhet som det är fråga om tillämpa skilda bedömningsgrunder för olika skador, beroende på om skadan uppkommit under det ena eller andra momentet vid tillämpning av avtalet. Att beträffande avtal av förevarande slag tillämpa ett vanligt culpaansvar även utanför det område som följer av 1983 års rättsfall kan också i någon mån motiveras med att presumtionsansvar, av skäl som antytts i det föregående, inte är lika välgrundat vid omhändertagande av levande djur som då det gäller vanligt lösöre.

Oavsett vilken bevisbördeprincip som skall gälla torde man kunna utgå från att vardera parten i allmänhet framlägger den utredning om skadans uppkomst som han kan förebringa. Om sakförhållandena blir helt klarlagda, får bevisbördan inte någon praktisk betydelse. Om oklarhet kvarstår, kan däremot bevisbördan få avgörande betydelse för utgången; det nu förevarande fallet synes utgöra ett exempel därpå. Fråga uppkommer då vem av parterna som ligger närmast till att svara för skadan. Försäkringsfrågan kan därvid måhända ha visst intresse. En professionell tränare bör rimligtvis ha försäkring avseende skador som uppkommer i verksamheten. Men det synes lika naturligt att ägaren till en travhäst håller denna försäkrad, åtminstone om det är fråga om en någorlunda värdefull travhäst.

jag har övervägt att vid ett i princip generellt vanligt culpaansvar göra undantag för skador uppkomna under sådana skeden av omhändertagandet, som måste anses helt sakna samband med tränings- och tävlingssyftet, men avstått därifrån, eftersom även detta skulle skapa vissa gränsdragningssvårigheter.

Mot bakgrund av det anförda och med utgångspunkt i den bedömning som gjordes i 1983 års rättsfall anser jag att övervägande skäl föreligger för att vanligt culpaansvar bör tillämpas överlag, när en travhäst omhänderhas av en professionell travtränare för träning i tävlingssyfte och eventuellt tävlande, även om jag är medveten om att också denna lösning kan föranleda vissa problem. Det finns knappast anledning att uppställa ett lägre beviskrav än vad som i allmänhet gäller, men i praktiken bör det inte krävas så mycket i bevishänseende att en hästägare ställs inför oöverstigliga svårigheter. Även om utredningen i målet ger visst stöd för att det inte varit lämpligt att placera Lapido tillsammans med den andra hästen i den förhållandevis trånga paddocken under de förhållanden som rådde, kan det inte anses visat att L.N. handlat oaktsamt i detta hänseende.

Då L-O.N. sålunda inte visat att L.N. handlat oaktsamt ogillar jag hans skadeståndstalan.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med övriga ledamöter.

HD:s dom meddelades d 7 april 1999 (mål nr T 1247-97).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1999-04-07
Målnummer
T1247-97
Lagrum
12 kap. 2 § handelsbalken (1736:0123 s. 2)
2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1898 s. 485
NJA 1914 s. 525
NJA 1949 s. 791
NJA 1962 s. 689
NJA 1966 s. 18
NJA 1968 s. 17
NJA 1978 s. 618
NJA 1983 s. 617
NJA 1983 s. 701
NJA 1996 s. 564
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Förtrott gods
Häst
Presumtionsansvar
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation