NJA 1983 s. 651

I mål om upplåtande enligt 49 § anläggningslagen av rätt att bygga väg har den, som sökt förrättningen, fullföljt talan mot fastighetsdomstolens utslag och i HovR:n yrkat att sådan rätt skulle upplåtas för väg i viss sträckning. En grupp av sakägare, som ej fullföljt talan, har invänt att väg i annan sträckning vore lämpligare, medan en annan grupp av sakägare, som ej heller fullföljt talan, i sin tur har motsatt sig sistnämnda sträckning. Den förra gruppen av sakägare har ansetts ej böra, sedan sökandens fullföljda talan bifallits, förpliktas ersätta den senare gruppen av sakägare deras rättegångskostnader i HovR:n.

HD

På ansökan av ägaren av fastigheterna Lillsved 1:11-1:13 i Värmdö kommun, sedermera Armerad Betong Vägförbättringar AB (ABV), företog fastighetsbildningsmyndigheten i Stockholms östra lantmäteridistrikt förrättning för anläggande av en ny utfartsväg över Lillsved. Under förrättningen övervägdes olika alternativ - A, B, C och D - till vägens sträckning. I anläggningsbeslut d 20 juni 1979 förordnade fastighetsbildningsmyndigheten att upplåtelse enligt 49 § anläggningslagen av rätt att bygga väg skulle ske enligt alternativet A.

Över förrättningen anfördes besvär hos Stockholms TR, fastighetsdomstolen, av Föreningen för Svenska Gymnastikförbundets gymnastikfolkhögskola, L.D. Å.S. G.W. och dödsboet efter J.C. De yrkade att TR:n måtte undanröja fastighetsbildningsmyndighetens beslut och visa förrättningen åter till myndigheten. Föreningen, L.D. och dödsboet ansåg en sträckning enligt alternativ D. lämpligast, medan Å.S. och G.W. förordade en annan ej närmare preciserad sträckning.

ABV bestred bifall till besvären. TR:n (chefsrådmannen Öberg, rådmannen Gyllenberg, fastighetsrådet Lundquist samt två nämndemän) uttalade i utslag d 25 aug 1980 att på föreliggande material inte kunde avgöras om den beslutade vägsträckningen eller annan uppfyllde kravet i 8 § anläggningslagen att anläggning bl a skall förläggas så att ändamålet med densamma vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. I sitt slut undanröjde TR:n anläggningsbeslutet samt visade förrättningen åter till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning.

ABV förpliktades att utge ersättning för rättegångskostnader till föreningen och L.D.

ABV anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n med undanröjande av TR:ns utslag måtte fastställa fastighetsbildningsmyndighetens anläggningsbeslut, dock med den ändringen att vägen skulle byggas enligt alternativ B i stället för alternativ A.

ABV yrkade vidare förpliktande för föreningen, L.D. L. och P.C. samt Å.S. och G.W. att solidariskt ersätta bolaget dess rättegångskostnader vid TR:n och i HovR:n.

Föreningen, L.D. samt L. och P.C. yrkade i förklaring i första hand att HovR:n måtte förordna om förrättningens inställande i avvaktan på att klarhet vunnes om den framtida användningen av Lillsved 1:11-1:13, i andra hand att TR:ns återförvisningsbeslut måtte stå fast samt, därest dessa yrkanden ej bifölles, att - om en anvisning rörande lämpligaste vägalternativet skulle anses kunna lämnas trots det bristfälliga underlaget - vägalternativet D i första hand borde ifrågakomma.

De yrkade slutligen att TR:ns beslut rörande rättegångskostnaderna måtte fastställas samt fordrade ersättning av ABV för rättegångskostnader i HovR:n.

Å.S. och G.W. hemställde om fastställelse av TR:ns beslut att återförvisa förrättningen.

M.L. och ett 40-tal andra sakägare yrkade i förklaring att HovR:n måtte bestämma att rätt till väg för Lillsved 1:11 m fl fastigheter skulle upplåtas enligt alternativ B. De yrkade vidare ersättning för rättegångskostnader i HovR:n att gäldas i första hand av ABV och i andra hand av föreningen, L.D. samt L. och P.C.

HovR:n (hovrättsrådet Ekberg, fastighetsrådet Hall, hovrättsrådet Grahn, referent, samt hovrättsassessorn Almqvist) fann i utslag d 9 dec 1981, att upplåtelse av rätt att bygga väg skulle ske i huvudsaklig överensstämmelse med vägsträckningen enligt alternativ B men att vägens sträckning i detalj måste fastställas vid fortsatt förrättning, varför anläggningsbeslutet skulle undanröjas och förrättningen återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten.

I fråga om rättegångskostnaderna fann HovR:n att,

såvitt gällde de anspråk ABV, föreningen, L.D. samt L. och P.C. riktat mot varandra, var och en skulle bära sina kostnader såväl vid TR:n som i HovR:n. ABV:s kostnadsyrkande mot Å.S. och G.W. borde lämnas utan bifall. Beträffande de kostnadsanspråk som framställts av M.L. och medparter anförde HovR:n i sina skäl: Kostnaderna har orsakats av föreningens, L.D:s samt L. och P.C:s härstädes framställda yrkande att vägen skall dragas enligt alternativ D. Såväl M.L. och med parter som ABV har motsatt sig detta yrkande, vilket ej heller vunnit bifall. ABV kan under angivna förhållanden ej bli ersättningsskyldig för anförda rättegångskostnader. Föreningen, L.D. samt L. och P.C. har däremot helt tappat sin talan beträffande alternativ D. De bör därför jämlikt 18 kap 9 § 1 st RB solidariskt ersätta M.L. och med parter deras rättegångskostnader i HovR:n. Tillämpning av 18 kap 11 § RB har ej yrkats. Mot storleken av de yrkade kostnaderna har invändning ej rests. Kostnaderna får anses ha varit skäligen påkallade.

Slut. Med undanröjande av TR:ns utslag och fastighetsbildningsmyndighetens anläggningsbeslut - - - återförvisar HovR:n förrättningen till fastighetsbildningsmyndigheten för genomförande av en anläggningsförrättning avseende rätt till väg för fastigheterna Lillsved 1:11-1:13 med huvudsaklig sträckning enligt alternativ B på den karta, vilken fogats såsom bilaga 1 till TR:ns utslag, dock med den jämkning som framgår av HovR:ns skäl.

HovR:n befriar ABV från ålagd skyldighet att till föreningen och L.D. utge ersättning för deras rättegångskostnader vid TR:n samt förordnar i stället att envar av ABV, föreningen och L.D. skall bära sin kostnad vid TR:n.

Envar av ABV, föreningen, L.D. samt L. och P.C. skall bära sin kostnad å målet i HovR:n.

Med ogillande av M.L:s och medparters yrkande om ersättning av ABV för rättegångskostnader i HovR:n förpliktar HovR:n föreningen, L.D. samt L. och P.C. solidariskt att till M.L. och medparter utge ersättning för rättegångskostnader i HovR:n med 13 577 kr, varav - - -.

Föreningen, L.D. samt L. och P.C. anförde besvär och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns utslag måtte dels

bifalla deras i HovR:n framställda yrkanden om ersättning av ABV för rättegångskostnader där

dels befria dem från skyldighet att ersätta M.L:s och medparters rättegångskostnader i HovR:n.

Föreningen och L.D. yrkade därjämte, att HD måtte fastställa TR:ns beslut att förplikta ABV att utge ersättning till dem för deras rättegångskostnader i TR:n.

ABV samt M.L. och medparter bestred ändringsyrkandena, var för sitt vidkommande,

Klagandena och ABV fordrade av varandra ersättning för kostnader å malet i HD. M.L. och medparter fordrade ersättning av klagandena i nämnda hänseende.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Fastän föreningen och medparter å ena sidan samt M.L. och medparter å andra sidan i och för sig hade motstridiga intressen beträffande vägens sträckning, intog de likväl inte motpartsställning i förhållande till varandra i HovR:n, eftersom ingen av dem hade fullföljt talan mot fastighetsdomstolens utslag. Deras gemensamma motpart var ABV, som ensamt hade fullföljt talan till HovR:n.

En på allmänna processrättsliga principer grundad förutsättning för att sakägare som förlorar målet skall, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förpliktas ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad (fastighetsbildningslagen 16 kap 14 §) är att den förlorande är motpart till den andre sakägaren. HovR:ns beslut angående fördelning av rättegångskostnaderna mellan föreningen och medparter samt M.L. och medparter innebär emellertid att en grupp av förlorande motparter till ABV, nämligen föreningen och medparter, förpliktats utge ersättning till en annan grupp motparter till ABV, nämligen M.L. och medparter. HovR:ns beslut skall därför upphävas i denna del. I övrigt föreligger ej skäl att ändra HovR:ns beslut om fördelning av rättegångskostnader såvitt talan däremot fullföljts.

Slut. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns beslut om fördelning av rättegångskostnader såvitt talan däremot fullföljts att föreningen och medparter befrias från skyldighet att ersätta M.L. och medparter för rättegångskostnader i HovR:n.

Föreningen och medparter förpliktas ersätta ABV för Kostnader å målet i HD med - - -.

M.L. och medparter skall själva stå sina kostnader å målet i HD.

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Vängby, referent, Jermsten och Gad) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Enligt 16 kap 14 § 1 st första meningen fastighetsbildningslagen (1970:988), som till följd av hänvisningar i 17 kap 3 § samma lag och i 53 § 1 st samt 30 och 31 §§anläggningslagen (1973:1149) är tillämplig beträffande tvisten om rättegångskostnader mellan föreningen och med parter, å ena sidan, samt M.L. och med parter, å andra sidan, kan efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna förordnas att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnader. Frågan är nu om denna bestämmelse kan tillämpas också på så sätt, att när talan i fastighetsmål fullföljts till fastighetsdomstol eller Överinstans av viss part, en sakägare som ej själv fullföljt talan kan förpliktas ersätta annan sakägare som ej heller fullföljt talan dennes rättegångskostnader. Enligt RB, vars bestämmelser jämlikt 2 § lagen (1969:246) om fastighetsdomstol är tillämpliga i den mån ej annat följer av fastighetsbildningslagen, torde en motsvarande tillämpning inte vara möjlig (jfr dock vad som gäller, bl a enligt 18 kap 12 § RB, om fördelningen av rättegångskostnader vid intervention).

Fastighetsbildningskommittén hade i sitt betänkande utformat en bestämmelse som svarade mot 16 kap 14 § 1 st första meningen FBL så, att jorddomstolen fick efter vad som med hänsyn till omständigheterna fanns skäligt förordna att klaganden skulle ersätta motpart hans rättegångskostnad eller, om anförda besvär bifölls, att klagandens motpart skulle gott göra klaganden dennes kostnader (se SOU 1963:68 s 77 och 769 ff). Den direkta begränsningen av bestämmelsens tillämpningsområde till att avse förhållandet mellan klaganden och dennes motpart föll bort i den slutliga utformningen, som kom till under departementsbehandlingen. Intet i förarbetena ger emellertid vid handen att en ändring i sak varit åsyftad (se prop 1969:128 s B 919).

Lagtexten i 16 kap 14 § 1 st första meningen FBL utesluter sålunda i och för sig inte en sådan rättstillämpning som ligger till grund för HovR:ns beslut att förplikta föreningen och med parter att ersätta M.L. och med parter deras rättegångskostnader. Å andra sidan finns det inte något i förarbetena till bestämmelsen som ger vid handen att en sådan tillämpning varit åsyftad. Frågan är, om så starka sakliga skäl talar för den, att den utan uttryckligt stöd och trots att den får anses strida mot grunderna för fördelning av rättegångskostnader enligt RB ändå bör tillåtas.

Som huvudregel får beträffande omfattningen av fastighetsdomstols prövning av talan mot beslut av fastighetsbildningsmyndighet anses gälla följande. Domstolen får ompröva endast sådana delar av för rättningshandläggningen och i anslutning därtill meddelade beslut beträffande vilka talan fullföljts. Domstolen får inte förordna om annan eller vidsträcktare ändring än som yrkats i fullföljdsinlagan eller som i varje fall äger nödvändigt samband med yrkad ändring. (Se prop 1969:128 s B 903 ff.) Motsvarande gäller om den fortsatta prövningen i överinstanserna.

Det sagda innebär att den som inte fullföljt talan mot fastighetsbildningsmyndighetens respektive fastighetsdomstolens eller HovR:ns beslut i allmänhet inte har någon annan egentlig motpart än den som fört sådan talan och som sålunda är klagande; endast om annan sakägare skulle kunna jämställas med intervenient på klagandens sida kunde så vara förhållandet. Visserligen kan olika sakägare i egenskap av förklarande framföra skilda invändningar mot klagandens yrkanden, och dessa invändningar kan i och för sig ge vid handen att motstridiga intressen föreligger mellan förklarandena. Endast vid bifall till ett av klaganden framställt yrkande kan dock en sakägare i princip komma i sämre ställning än han varit om det överklagade avgörandet vunnit laga kraft. Det är därför i allmänhet bara i förhållandet mellan klaganden och motpart till klaganden som ersättning för rättegångskostnader kan ha ett sakligt berättigande.

Till det nu anförda ger förhållandena i förevarande mål ett belysande exempel. Sedan fastighetsbildningsmyndigheten förordnat att upplåtelse av rätt att bygga väg skulle ske i sträckningen A men fastighetsdomstolen undanröjt anläggningsbeslutet och utan närmare föreskrifter visat förrättningen åter till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning, har ABV klagat och yrkat att anläggningsbeslutet skulle fastställas, dock såsom ABV slutligt bestämt sin talan med den ändringen att rätt att bygga väg skulle upplåtas i sträckningen B. ABV har däremot motsatt sig en vägbyggnad i sträckningen D. HovR:n har vid detta förhållande - oavsett att föreningen och med parter mot ABV:s yrkande invänt att en väg i sträckningen D skulle vara lämpligare - varit förhindrad att förena en återförvisning till fastighetsbildningsmyndigheten med föreskrift enligt 16 kap 12 § 1 st andra meningen FBL att rätt att bygga väg skulle upplåtas i sträckningen D. M.L. och med parter har därför inte i anledning av den av föreningen och med parter gjorda invändningen kunnat komma i sämre läge än som följt av fastighetsdomstolens utslag.

Visserligen kan domstol enligt 16 kap 11 § 2 st FBL göra ändring i avslutad förrättning eller i vissa beslut av fastighetsbildningsmyndigheten även i del som inte överklagats, om det behövs för att uppenbar motstridighet eller oenhetlighet inte skall uppkomma i förrättningen eller beslutet. Med anledning härav skulle någon gång kunna tänkas uppkomma en situation som innebär att två sakägare som ej själva fullföljt talan står i klart motsatsförhållande till varandra. Sådana situationer måste emellertid bli så sällsynta att det inte finns anledning att ta särskild hänsyn till dem vid tolkningen av 16 kap 14 § 1 st första meningen FBL.

Vid angivna förhållanden saknas anledning att ge nyssnämnda bestämmelse annan tillämpning än som närmast följer av förarbetena och de principer som ligger till grund för fördelningen av rättegångskostnader enligt RB. Föreningen och med parter har därför, och då M.L. och med parter inte kan jämställas med intervenienter på ABV:s sida, inte bort förpliktas att ersätta M.L. och med parter deras rättegångskostnader i HovR:n. HovR:ns beslut skall sålunda upphävas i denna del.

I övrigt föreligger ej skäl att ändra HovR:ns beslut om fördelning av rättegångskostnader såvitt talan däremot fullföljts.

Slut. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns beslut om fördelning av rättegångskostnader såvitt talan däremot fullföljts att föreningen och med parter befrias från skyldighet att ersätta M.L. och med parter för rättegångskostnader i HovR: n.

Föreningen och medparter förpliktas ersätta ABV för kostnader å målet i HD med - - -.

M.L. och medparter skall själva stå sina kostnader å målet i HD.