SOU 1963:68
Fastighetsbildning
N 4-0 G?
a; (— _ Cija
&( *. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
Justitiadepartemcruet
FASTIGHETSBILDNING
BETÄNKANDE AVGIVET AV 1954 ÅRS
FASTIGHETSBILDNINGSKOMMITTE
Stockholm 1963
!.
CW—IQC
10. 11. 12.
13.
14.
16.
17. 18.
19. 20.
21. 23. 24.
25. 26. 27. 29. 30. 31. 32.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1963
Kronologisk förteckning
ln teknisk Institution inom Stockholms univer- sitet. Svemka Reproduktions AB. 114 5. E. . Kommunallörbundens lånerätt. Idun. 44 s. 1. . Utrikesiönaltningens organisation och perso— U
nalbehov. Idun. 90 |. . Administra'iv organisation inom utrikesförvait— ningen. Idm. 95 8. U
. Försvarskoutnaderna 'budgetlren ina/cv. Idun. 130 :. Fb
. Indelnings- och samarbeten-Agn Il Göteborgs-
och Maimövmradena. Idun. 212 s. . mi.-innings tillträde till offentlig tjänst. Svenska
Reproduktims AB. 43 s. Ju . Preliminär nationalbudget iör år 1963. Marcus.
IV + 97 5. Ti. . Universitetms och högskolornas organisation
och törvalhing. Haeggström. 609 s. E Univerläitetsvåaendeta organisation. Baggström. 190 s. . Uppehållstilstånd m. m. för utllndska stude- rande. Idur. 94 a. I. Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 298 s. H. Utbildning av lärare för Jordbruk och skogs- bruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. Idun. 269 5. E. Utr-dersökning av taxeringsuttallet. Idun. 155 |. I . vagen gantm gymnasiet. Idun. lll :. E.
Sveriges statsskick. Del 1. Lagtörslag. Idun. 206 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. Sveriges statsskick. Del !. Motiv. Förslag till riksdagsordiing. Idun. 220 s. Ju. Sveriges stasskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju. Bärgarlöners fördelning, sjölörklarlng m. m. Idun. 111 s. Ju. Sjukhus oci öppen vård. Idun. 486 s. 1. . Kraven på gymnasiet. Idun. 867 s.+12 s. ill. E.
Förslag till lag om vissa gemensamhetsanlägg- ningar m. n. Idun. 290 s. Ju. Mentalsjukhlsens personalorganisation. Del I. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. Idun. 259 s. 1. Papper oci annan skrivmateriel. Kihlström. 74 s. H. Religionens betydelse som samhällstaktor. AB Wilhelmsson; Boktryckeri. 211 5. E. Trailkmåi. Beckman. 237 s. Ju.
. Utsöknlngsritt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju.
Koinmunala renhållningsavgifter. Beckman. 81 s. .
Den statliga konsulentverksamheten på social- vårdens område. Beckman. 119 s. S. Föl-svs; och tiskerinäring. Norstedt & Söner. 235 s. 6. Listerlandet: Aliisken. Kihlström. 67 s. Jo.
58. 59. 60. 81. 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68.
. Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju. . U-länder och utbildning. Idun. 201 5. U. . Lärare på grundskolans mellanstadium. Idun 91 3. E.
. Malmen iålorrbotten. Svenska Reproduktion;
AB. 150 s. . Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklings
bistånd. Idun. 151 5. U. . Arbetsföreläggande. Idun. 97 s. 5. . Kyrkor och samfund i Sverige. Idun. 308 3. E . Arbetslöshetstörsäkringen. Idun. 248 s. I . Specialutredningar om gymnasiet.
Beckman 318 5. E.
. Ett nytt gymnasium. Idun. 949 5. E. . Läroplan för gymnasiet. Haeggström. 770 5. E. . Akademikernas skuldsättning. Marcus. 107 5. E . Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämt lands län. Idun. 456 s. + 1 utvikskarta. I. . Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov ocl organisation. Kihlström. 91 a. I . Åldringsvårdens uge. Idun. 295 's.+zo s. 111. s . Bättre studiehjälp. Idun. 220 5. E. . Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga I. Idun. 392 s +2 st. utvikskartor. I . Fackskolan. Häggström. 702 5. E. . De offentliga tjänstemännens Iörhandlingsrltt Marcus. 115 5. C . Om åtgärder mot skattenykt. Idun. 288 s. Fi. . Studentrekrytering och studentekonomi. Kihl- ström. 131 s. E . Några valt:-ägor. Kihlström. 75 s. Ju. . Reviderat förslag till jordabslk m. m. Norsted' & Söner. 459 s. J u. . Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatli- gande. Idun. 261 s. Ju. . Översättning av fördrag angående upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Mar- cus. 157 5. H. Aktiv lokaliseringspoiitik. Betänkande. Idun 457 5. I.
Tillfällig hastighetsbegransning i motortrafiker under åren 1961 och 1962. Idun. 163 5. K. Svenska handelsflottans krigsförluster under de' andra världskriget. Marcus. 185 3. H. Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhe- tens främjande. Kihlström. 119 5. E. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga II. Idun. 455 5 +5 st. kartor. I Utvecklingstendenser l modernt skogsbruk Idun. 80 5. Jo. Landstingens organisation och arbetsformei
m. m. Kihlström. 195 s. 1. Totalförsvarets regionala ledning. Idun. 210 s Fö
Det svenska lantbrukets eftektiviseringsvägar Idun. 241 5. Jo. Stöd åt ungdomsorganisationernas centrala verk- samhet. Idun. 102 5. E.
Fastighetsbildnlng. Idun 827 s. Ju.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963z68
Justitiedepartementet
FASTIGHETSBILDNING
BETÄNKANDE AVGIVET AV 1954 ÅRS
FASTIGHETSBILDNINGSKOMMITTE
IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. J ustitiedepartementet
Den 16 oktober 1953 erhöll chefen för justitiedepartementet bemyndigande att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning av frågan om ny fastighets— bildningslagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 17 november 1953 såsom sakkunniga landshövdingen B.A. Fallenius,tillika ordförande,]edamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren E. F. Jansson, fiskaren H. S. Levin och bokhållaren J. G. Löfroth samt lagmannen Hj. K. A. Nordfelt. Så- som ytterligare sakkunniga tillkallades den 21 november 1957 dåvarande t. f. generaldirektören J. B. Lundgren samt den 14 april 1959 ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören F. G. Karlsson och lantbrukaren 0. E. M. Ohlsson. På därom gjord framställning entledigades generaldirek- tören Lundgren den 11 februari 1958 från uppdraget att vara sakkunnig. Lagmannen Nordfelt avled den 25 november 1958.
De sakkunniga, vilka påbörjade sitt arbete i januari 1954, ha antagit be- nämningen 1954 års fastighetsbildningskommitté. Såsom sekreterare ha tjänstgjort hovrättsrådet K. J. G. Gyllensvärd och överingenjören H. VVall- ner, varjämte hovrättsassessorn A. Hedström i egenskap av biträdande sek- reterare, särskilt förordnad i anledning av ett åt kommittén den 19 de- cember 1958 meddelat tilläggsuppdrag, deltagit i kommitténs arbete.
Vid fullgörandet av sitt huvuduppdrag varom nu är fråga har kommit- tén enligt förordnanden, som meddelats med stöd av ovannämnda bemyn- digande, biträtts av experter. Sålunda ha i denna del av arbetet deltagit f. d. läns-arkitekten E. L. Borg, stadsingenjören P. G. A. Dahlin, distrikts- lantmätaren M. T. P. Hamrin, lantbruksdirektören A. E. Larsson, professorn F. G. Larsson, överingenjören R. E. Magnusson, juris doktorn G. H. Prawitz, överlantmätaren T. A. 0. Sander, f. d. länsjägmästaren T. Tillander, över- direktören H. G. B. W'etterhall och generaldirektören L. E. Öjborn.
Den 24 januari 1962 har kommittén avgivit en promemoria med förslag till lag angående förbud mot sämjedelning av fast egendom. På grundval av promemorian har lagstiftning i ämnet kommit till stånd den 25 maj 1962.
Kommittén har därjämte tidigare innevarande år avlämnat ett betänkande (SOU 1963: 23) med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.
Kommittén har nu slutfört sitt uppdrag i vad angår utarbetande av för- slag till lag om fastighetsbildning. Emellertid återstår för kommittén att av— sluta sitt arbete med behandlingen av erforderliga övergångsbestämmelser och andra med lagens införande sammanhängande lagstiftningsfrågor även- som de spörsmål om ändringar i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilka angivits ingå i den åt kommittén anförtrodda utredningen. Med hänsyn till den stora omfattningen av det nu utarbetade lagförslaget och då ett ställ- ningstagande till detta icke synes vara beroende av att det återstående ut- redningsarbetets resultat blivit redovisat, har kommittén ansett sig böra framlägga förslaget i ett betänkande för sig. Kommittén har emellertid fun- nit att samtidigt härmed jämväl bör avlämnas förslag till viss ändring av byggnadslagen. Detta ändringsförslag, som föranletts av ett åt kommittén den 18 januari 1957 meddelat uppdrag att verkställa utredning om en av- gränsning av tätbebyggelsebegreppet i byggnads- och fastighetsbildningslag— stiftningen, äger icke något samband med de erforderliga följdförfattning— arna till en ny lag om fastighetsbildning och bör kunna genomföras utan att ikraftträdandet av en sådan lag avvaktas. Bland de erforderliga följdför— fattningarna märkas en lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indel— ning i samband med vissa fastighetsbildande åtgärder och en lag om kom— muns handhavande av lantmäteriverksamheten m. m. Vidare fordras Viss lagstiftningsåtgärd beträffande möjligheterna att legalisera sämjedelningar och andra privata delningar, som äga civilrättslig giltighet.
Kommittén får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande »Fastig— hetsbildning». I anslutning härtill vill kommittén uttala att dess förslag är så utformat att det enligt kommitténs mening bör kunna genomföras utan avvaktan på ett slutförande av andra utredningar, som ha anknytning till fastighetsbildningsfrågor.
Vid sammanträde denna dag för slutjustering av betänkandet har riks— dagsmannen Jansson på grund av sjukdom icke kunnat vara närvarande. Till betänkandet ha fogats särskilda yttranden av experterna herrar Hamrin, A. E. Larsson, Prawitz, Wetterhall och Öj born.
Stockholm den 14 oktober 1963.
B. Fallenius
Göran Karlsson Hans Levin John G. Löfroth Ebbe Ohlsson
/Johan Gyllensvärd Helmer lVallner
LAGFÖRSLAG
Förslag till Lag om fastighetsbildnjng
Härigenom förordnas som följer.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 KAP.
1 5.
F astighetsbildning är en i enlighet med bestämmelserna i denna lag före- tagen åtgärd, varigenom fastighetsindelningen ändras eller servitut instiftas, ändras eller upphäves. Med sådan åtgärd, som jämväl må innefatta en ut— byggnad av erforderliga anläggningar, avses att främja ett mera ändamåls— enligt utnyttjande av den fasta egendomen eller därmed jämförligt syfte.
Genom fastighetsbestämning enligt vad i denna lag är stadgat avgöras frågor om beskaffenheten av gällande fastighetsindelning ävensom frågor rörande beståndet eller omfånget av vissa servitut.
2 5. Över fastighetsbeståndet i riket skall föras fastighetsregister. Med fastighet förstås i denna lag sådan enhet som är i registret redovisad som särskild fastighet.
3 &. Samfälld ägolott, varom förmäles i denna lag, utgöres av sådan till två eller flera fastigheter samfällt hörande mark, som avsatts att användas för visst ändamål, så ock av område som eljest är gemensamt för fastigheter.
4 5. Vad i lagen sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar även be- träffande fiske, som ej är förenat med rätten till grunden och ej utgör ser- vitut.
5 5. Med ägare av mark eller fastighet jämställes innehavare under ständig besittningsrätt av sådan egendom. Vad enligt lagen gäller om ägare av
fastighet skall därjämte tillämpas å den, som innehar fastighet med fidei- kommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamen— tariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer annan.
6 5. De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.
ANDRA AVDELNINGEN
Om fastighetsbildning i allmänhet
2 KAP.
Grundläggande bestämmelser
1 5. Fastighetsbildning äger rum såsom fastighetsreglering, avstyckning, klyv- ning eller sammanläggning.
2 5.
Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning, varom stadgas i 4 kap., och må ej utom i särskilt i lagen angivna fall upptagas annorledes än efter ansökan.
Två eller flera fastighetsbildningsåtgärder må handläggas gemensamt vid en förrättning, om åtgärderna helt eller delvis röra samma fastighet eller om gemensam handläggning finnes av annan anledning ändamålsenlig. När skäl äro därtill, må handläggningen uppdelas på skilda förrättningar.
Att i vissa fall fastighetsbestämning skall företagas i samband med fastig— hetsbildning följ er av vad i 14 kap. är föreskrivet.
3 &.
Där ej annat bestämmes med stöd av stadgande i denna lag, omfattar fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och berör vattenområde, även fisket under förutsättning att detta är förenat med rät- ten till grunden.
4 g.
Föremål, som utgör tillbehör till fastighet, följer vid fastighetsbildning (len mark, varå föremålet finnes eller vartill det eljest har anknytning. Bygg— nad eller annan anläggning, som uppförts med stöd av servitut och hör till den härskande fastigheten, följ er servitutet.
Skall enligt meddelat beslut byggnad avstås för rivning eller byggnad eller annan anläggning flyttas, gäller icke vad i första stycket är föreskrivet beträffande sådant föremål. lnstiftas vid fastighetsbildning servitut, inne—
fattande rätt för ägare av fastighet att å annan fastighet behålla honom till]- hörigt föremål som nu sagts, skall detta ej heller följa marken utan skall det såsom tillbehör vara knutet till den härskande fastigheten.
5 5.
Fastighet tillkommande rättighet, som är av betydelse för fastigheten em— dast under förutsättning att därtill hör viss mark, skall efter fastighetsbiltd- ning varigenom markens fastighetstillhörighet ändras tillkomma den elleer de fastigheter, som omfatta marken. Vad nu sagts gäller icke, där annzat bestämts vid fastighetsbildningen.
6 5.
Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning skola gäldas enliggt de bestämmelser, som i detta hänseende äro meddelade beträffande de särr- skilda fastighetsbildningsåtgärderna. Gemensamma kostnader för skildia åtgärder fördelas efter vad som finnes skäligt. Inställes förrättning, skolla redan uppkomna kostnader gäldas av sökanden, såvida icke särskilda omn— ständigheter föranleda att betalningsskyldigheten eller del därav bör förr- delas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Då byggnadsnämndenn påkallat förrättningsprövningen, svarar kommunen för den betalningsskyl'l— dighet, som i enlighet härmed kan åvila sökanden.
Föreligger överenskommelse mellan sakägarna om annan fördelning av förrättningskostnaderna än som följer av lagens bestämmelser, skall vaud sålunda överenskommits lända till efterrättelse, såvida ej är uppenbart attt betalningsskyldighetens fullgörande därigenom äventyras.
Till kostnader som avses i denna paragraf hänföras, förutom statsverkeet eller kommunen författningsenligt tillkommande avgift, ersättning till sak-&— kunnigt biträde och syssloman samt utgifter för hantlangning, där ej dennaa tillhandahållits genom det allmännas försorg.
3 KAP.
Om villkor för fastighetsbildning l 5.
Fastighetsbildning må endast ske, om varje fastighet, som tillskapas ellenr förändras genom åtgärden, prövas till omfång och beskaffenhet i övrigtgt samt med hänsyn till belägenheten bliva varaktigt lämpad för ändamål.], vartill fastigheten antingen redan utnyttjas och kan väntas förbliva utnytt-t— jad eller, enligt vad kan antagas, framdeles erhåller stadigvarande använd-l- ning.
2 5.
Vid prövning av fastighets lämplighet skall förutom annat beaktas, att fastigheten har en efter den avsedda användningen, naturförhållandena samt befintliga eller planerade byggnader och andra anläggningar anpas- sad ägoanordning samt att fastigheten kommer att äga tillgång till nödiga vägar utanför sitt område.
Fastighet, som är avsedd att bebyggas, skall innehålla byggnadsplats med lämpliga grundförhållanden samt medgiva med hänsyn till använd- ningen tillfredsställande anordningar för vattenförsörjning och avlopp.
3 5.
För att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må anses lämpad för sitt ändamål erfordras, att den varaktigt kan giva bruka- ren och hans familj tillfredsställande bärgning. Till fastigheten skall så— lunda, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, höra för jord— bruket erforderlig inägojord så ock därutöver annan behövlig naturtill- gång såsom skogbärande mark ävensom rätt till fiske.
Är fastigheten belägen inom ort, där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes att till jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, hör skog, skall fastigheten för att anses läm— pad för sitt ändamål erbjuda tillgång till skog i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses erforderlig för jordbruk av den storlek varom är fråga, utan så är att fastigheten uppenbarligen ej har behov av sådan skogstillgång.
Föreligger behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för ända- målet lämpad inägojord, såvida icke behovet är annorledes tillgodosett på ett med hänsyn till ortens förhållanden lämpligt sätt.
4 5.
Jordbruksfastighet, som kan giva brukaren och hans familj allenast ett mindre bidrag till försörjningen, må anses lämpad såsom stödj ordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan antagas, att brukaren kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning huvudsakligen genom kropps— arbete i annans tjänst eller genom hantverk, hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet.
Vad i 3 5 sista stycket sägs äger jämväl tillämpning beträffande stödjord- bruk.
5 5.
Fastighet, som ej är att hänföra till jordbruksfastighet, må anses läm- pad för skogsbruk, om den huvudsakligen innehåller skogsmark samt är av sådan omfattning och utformning att den medgiver ekonomiskt tillfreds- ställande skogsdrift och ändamålsenlig skogsskötsel.
6 5.
Fastighetsbildning, som berör jordbruksfastighet, må ej äga rum med mindre åtgärden kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel, som överväger med åtgärden förenade olägenheter. Äsyftas med fastighetsbild- ningen att tillskapa eller förbättra fastighet, avsedd för annat ändamål än jordbruk, må åtgärden dock ske, blott den icke medför men av någon betydelse för jordbruksnäringen.
Vid tillämpningen av vad sålunda stadgats skall såsom menlig't för jord- bruksnäringen anses, att i ort, som sägs i 3 5 andra stycket, skogsmark skiljes från odlad jord, utan så är att skogsmarken tillägges jordbruks- fastighet eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas icke behöva bibehållas vid jordbruket därstädes.
Vad i denna paragraf sägs utgör ej hinder mot bildande av stödjordbruk, som är till gagn från allmän synpunkt, eller mot åtgärd beträffande skogs- mark i enlighet med tillstånd, som meddelats jämlikt lagen angående för- hud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
7 5.
Mark, som är avsedd för skogsbruk, må ej uppdelas så att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Prövas sådan åtgärd erforderlig för att väsentlig fördel för jordbruks- näringen skall vinnas, må den dock ske, om därigenom ej uppkommer avsevärd olägenhet för skogsbruket.
8 5.
Genom fastighetsbildning må fiske ej uppdelas på sådant sätt att fiske— vården lider men av någon betydelse. Är en uppdelning erforderlig för att jordbruksnäringen skall främjas eller för att en eljest angelägen ändring i fastighetsindelningen skall åstadkommas, må åtgärden dock ske, blott avsevärd olägenhet för fiskevården icke därigenom uppkommer.
Möter på grund av vad i första stycket sägs hinder mot fastighetsbild— ningsåtgärd, avseende vattenområde inom vilket fisket är förenat med rätten till grunden, men finnes åtgärden vara av synnerlig vikt för att lämplig fastighetsindelning skall vinnas eller eljest av betydande allmänt intresse, må bestämmas att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket. Ändå att fastighetsbildningen ej är av den betydelse som nu sagts, må sådan bestämmelse meddelas, såvida vattenområdet är gemensamt för två eller flera fastigheter.
9 &. Fastighetsbildning må, även om fastighet som därigenom tillskapas eller förändras ej uppfyller kraven på lämplighet enligt vad ovan stadgas. äga rum under förutsättning att annan för sitt ändamål varaktigt lämpad fas-
tighet uppkommer eller fastighetsindelningen annorledes förbättras. Åt- gärden är dock icke tillåten, om fastighetsindelningen samtidigt skulle i annat avseende undergå försämring av någon betydelse eller om en mera ändamålsenlig indelning eljest skulle motverkas.
10 &.
Fastighet må tillskapas eller förändras i strid mot vad ovan i detta kapi- tel är föreskrivet, såvida fastighetsbildningen är oundgängligen erforderlig för att en i jämförelse med olägenheterna av åtgärden betydande fördel från allmän synpunkt skall vinnas samt det kan antagas att olägenhet av att olämplig fastighet bildas icke blir bestående.
11 5.
Där så är erforderligt för att fastighetsindelningen inom område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skall överensstämma med planen och med tomtindelning, om sådan fastställts, må avsteg göras från ovan upp- ställda villkor för fastighetsbildningen. Fastighet, som ej uppfyller kraven på lämplighet, må även eljest bildas inom sådant område, blott uppkomsten framdeles av lämpliga fastigheter i enlighet med föreliggande planer där- igenom underlättas.
Avses med fastighetsbildning att inom annat område än i första stycket sägs tillgodose behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål och är åtgärden till gagn jämväl från allmän synpunkt, må den äga rum, ändå att hinder eljest skolat möta enligt ovan i detta kapitel meddelade bestämmelser. Kraven på lämplighet må dock ej efter- givas, såvitt gäller fastighet, som är avsedd att användas för ifrågavarande ändamål. Åtgärden må ej heller ske, om syftet med densamma kan med mindre avsteg från nämnda bestämmelser vinnas på annat lämpligt sätt.
12 &.
Fastighetsbildning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan eller på annan grund sär- skilda bestämmelser med avseende å markens bebyggande gälla, må icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga användning i överensstäm— melse med bestämmelserna försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas; dock må länsstyrelsen medgiva undantag, om särskilda skäl äro därtill.
Får på grund av särskilt medgivande, som lämnats i den ordning bygg- nadslagen föreskriver, nybyggnad eller annan därmed jämförlig åtgärd företagas i strid mot bestämmelse, som avses i första stycket, skall vad i samma stycke stadgas ej utgöra hinder mot fastighetsbildning, där denna erfordras för att medgivandet skall kunna utnyttjas.
13 5.
Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyg- gelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest bildandet av flera fastigheter, avsedda för bebyggelse, framdeles förväntas men har icke stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, må fastighetsbildning icke komma till stånd, om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning eller eljest föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området.
14 5.
Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart anordnas till allmän väg, må åtgärden ej utan synnerliga skäl äga rum, om utfarten skulle medföra olägenhet av påtaglig betydelse med hänsyn till trafiksäkerheten eller eljest för trafiken på vägen.
15 &.
Fastighetsbildning, som medför ändring av gräns för kommun, må ej äga rum, såvida icke åtgärden är av synnerlig vikt för åstadkommande av ändamålsenlig fastighetsindelning eller den kommunala indelningen där— igenom blir lämpligare.
Finnes anledning antaga att fastighetsbildning, som avses i första stycket eller som eljest föranleder ändring av gräns för församling eller municipal— samhälle, medför olämplig indelning i förvaltningsområden, må åtgärden icke komma till stånd med mindre Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen efter prövning av åtgärdens inverkan på indelningen i sådana områden enligt vad därom är särskilt stadgat medgivit densamma. Dylikt medgivande erfordras även eljest, då kommun, församling eller municipalsamhälle, vars område ändras genom åtgärden, yrkar att medgivande skall inhämtas ävensom då åtgärden får till följd att fastighet överföres till annan domkrets för allmän underrätt än fastigheten tidigare tillhörde.
16 &.
Ligga två eller flera fastigheter i sambruk och möter enligt vad ovan i detta kapitel stadgas ej hinder mot fastighetsbildningsåtgärd, som berör någon eller några av fastigheterna, skall när så finnes vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt såsom ytterligare förutsättning för åtgärden gälla att den varit tillåten, därest brukningsenheten utgjort en fastighet. Den prövning som föranledes härav skall dock endast tillämpas med av— seende å fastigheter, som lämpligen kunna brukas tillsammans och som äro i samme ägares hand eller tillhöra äkta makar.
Om fastighetsbildningsförrättning
Om jörrättningsmännen
1 &.
Fastighetsbildningsförrättning handlägges av en lantmätare och jämte ho- nom av två gode mån, om och i den mån lantmätaren finner medverkan av gode män erforderlig eller ock sakägare påyrkar sådan medverkan och oskä- ligt dröjsmål icke föranledes därav. Gode män skola dock icke deltaga i ut- förandet av tekniska göromål. I den utsträckning lantmäteristyrelsen be- stämmer må dylika göromål ävensom åtgärder av förberedande art av lant- mätaren uppdragas åt honom underställd befattningshavare.
Vid förrättning av större omfattning må antalet gode män ökas utöver två, om handläggningen därigenom kan påskyndas; flera än två gode män må likväl icke samtidigt deltaga i handläggningen av en och samma fråga.
Vad i lagen är stadgat om förrättningsmånnen skall, där gode män icke medverka, i tillämpliga delar gälla om lantmätaren. Bestämmes att gode män skola deltaga, rubbas icke därigenom vad dessförinnan under förrättningen beslutats eller verkställts.
2 5.
Förrättningslantmätare är, såvida ej annat följer av vad nedan stadgas, distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där den mark fastighetsbild- ningen avser är belägen. Beröres mark inom två eller flera lantmäteridi- strikt, skall förråttningen handläggas av distriktslantmätaren i ett av di- strikten.
Avser fastighetsbildningen uteslutande mark inom område, där kommunen helt eller delvis handhar lantmäteriverksamheten, och är fråga om åtgärd, för vars genomförande kommunen ansvarar enligt vad därom särskilt gäller, skall i dess tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningsha- vare, under förutsättning att han uppfyller av Konungen föreskrivna behö— righetsvillkor, vara förrättningslantmätare. Lantmäteristyrelsen må med- giva, att förrättning jämväl i andra fall handlägges av kommunal befatt- ningshavare med behörighet som nu sagts, där förrättningen till någon del berör mark inom området för den av kommunen omhänderhavda lantmäte- riverksamheten.
3 5. För varje kommun skall finnas ett efter behovet avpassat, i särskild ord— ning fastställt antal gode män, dock minst fyra. Den som utses till god man må ej hava uppnått sextiofem års ålder och skall inom kommunen
vara valbar till nämndeman. Av gode männen inom en kommun skola två eller det högre antal som särskilt bestämts hava erfarenhet i fråga om tät- ortsförhållanden samt övriga vara kunniga i lanthushållning.
God man utses för sex år genom val, som förrättas av kommunens full- mäktige. Upphör god man att vara valbar, är uppdraget förfallet.
God man som avgått må, om han alltjämt är valbar eller upphört att vara valbar endast på grund av sin ålder, fortfarande tjänstgöra vid för- rättning, varmed han förut såsom god man tagit befattning.
4 5.
Då gode män skola medverka, åligger det lantmätaren att kalla dem till förrättningen. Helst böra de kallas, vilkas inställelse drager lägsta kostna— den; dock skall tillses att erforderlig sakkunskap blir företrädd.
Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från förrätt— ningssammanträde, till vilket han i god tid kallats, och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, äger lantmätaren till tjänstgöring så— som god man kalla någon, som är valbar till sådan befattning.
Den, som kallats att såsom god man deltaga i handläggning av förrätt- ning, är med avseende å fullgörandet av denna tjänstgöring underkastad ämbetsansvar.
5 5.
Förrättningsman skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed: »Jag NN lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra den mig såsom förrättningsman uppdragna befattning och aldrig därvid upp- såtligen göra orätt, för vad orsak eller under vad sken det vara må; detta vill och skall jag troget hålla.»
Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Den, som jämlikt 4 5 andra stycket tillkallats att tjänstgöra såsom god man, må avläg- ga eden på förrättningssammanträde inför lantmätaren.
Hyser förrättningsman på grund av sin åskådning i religiöst hänseende betänklighet mot att avlägga ed, må han i stället avgiva försäkran på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.
6 &. Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga delar gälla i fråga om förrättningsman.
7 5. Vet förrättningsman omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant giva det till känna. Vill sakägare göra jäv mot den, som i egenskap av förrättningsman hand-
lägger ärende om fastighetsbildning, skall han framställa invändning där- om, då han första gången för talan i ärendet, sedan han erhöll känne- dom om att förrättningsmannen tjänstgör eller, om den omständighet, varå jävet grundas, då. ej var känd för sakägaren, sedan han erhöll sådan kännedom. Underlåter han det, är hans rätt att göra jäv förfallen.
Har sakägare i rätt tid framställt invändning om jäv, skola förrättnings- männen så fort ske kan meddela beslut däröver. I övrigt må förrättnings- man, sedan fråga om jäv mot honom uppkommit, vidtaga allenast sådan åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Åtgärd som nu sagts må vidtagas av lantmätaren, ehuru han förklarats jävig.
Om förrättningens inledande och grunderna för handläggningen
8 5.
Ansökan om fastighetsbildning skall göras skriftligen hos lantmätaren. Muntlig ansökan, som framställes i samband med handläggning av redan pågående förrättning, är dock till fyllest, om den väckta frågan finnes böra prövas vid samma förrättning.
Sökanden skall i ansökningen angiva den åtgärd han önskar genomförd samt uppgiva den eller de fastigheter, för vilka han för talan. I den mån det kan anses skäligt att sökanden införskaffar uppgifter därom eller så- dana ändock äro för honom tillgängliga skall han tillika angiva de andra fastigheter saken angår, ägarnas namn samt de innehavare av servitut, vilkas rätt eljest må vara beroende av den begärda åtgärden, ävensom fas— tighetsägarnas och servitutshavarnas postadresser.
Skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud. Anlitas ombud, skall fullmakt företes.
9 5.
Uppfyller ej ansökningen föreskrifterna i 8 5 eller har sökanden under- låtit fullgöra vad enligt nämnda paragraf i övrigt åligger honom, äger lant— mätaren förelägga honom att inom viss tid avhjälpa bristen. Efterkommes ej föreläggandet, må ansökningen avvisas av lantmätaren.
Finnes uppenbart att hinder föreligger mot prövning av den väckta frå- gan, skall ansökningen så snart ske kan avvisas.
Beträffande beslut, varigenom ansökan avvisas, skall vad nedan i detta kapitel stadgas om beslut, som meddelas under förrättning, i tillämpliga de- lar lända till efterrättelse.
10 &. Avvisas ej ansökningen, skall lantmätaren upptaga den väckta frågan till prövning vid förrättning.
11 å.
Förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Utan samband med sammanträde må dock åtgärder av förberedande art och tek- niska göromål verkställas samt sådan handläggning företagas som allenast innefattar meddelande av beslut. Förekomma ej i saken stridiga intressen, må förrättningen helt handläggas utan sammanträde. Finnes uppenbart att fastighetsbildningen icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller erfor- derligt.
Vid sammanträde skola sakägarna ävensom övriga, som enligt vad sär- skilt är stadgat skola underrättas om förrättningen, erhålla tillfälle att an- föra vad de akta nödigt samt att förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet behandlade frågorna.
Sammanträde skall hållas där den mark fastighetsbildningen avser är belägen, såframt icke lantmätaren finner det utan olägenhet kunna hållas annorstädes.
12 5.
I den utsträckning som finnes påkallad med hänsyn till fastighetsbild- ningens art och förhållandena i övrigt skall lantmätaren utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet beröras av fastighetsbildningen eller på annan grund äro sakägare samt verkställa erforderliga anteckningar där- om. Såsom ägare till fastighet må vid förrättningen den anses, som senast erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas att fastigheten tillhör annan.
Där det prövas erforderligt för bevakning av bortovarande sakägares rätt, skall lantmätaren för förordnande av god man göra sådan anmälan som avses i 18 kap. 4 & föräldrabalken.
13 5.
Lantmätaren åligger att särskilt för varje förrättning föra protokoll. Protokollet skall upptaga förrättningsmännens beslut samt vad i övrigt kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till domstol eller eljest anses böra bevaras för framtiden och ej på annat sätt upptagits i förrättnings- handlingarna. Har beslut allenast avseende å förfarandet vid förrättningen, erfordras ej att det intages i protokollet. Till den del protokollet avser handläggning vid sammanträde, skall det erhålla slutlig avfattning, innan sammanträdet avslutas.
Protokollet samt ingivna och vid förrättningen eljest upprättade hand- lingar eller avskrifter av sådana handlingar skola sammanföras till en akt.
14 5. Såsom förrättningsmännens beslut gäller, där lantmätare och gode män äro av olika mening, vad de flesta säga. Har var sin mening, skall lantmä- tarens gälla, såvida icke i fråga om penningar eller annat, som utgör viss
myckenhet, vad en av gode männen säger kan anses omfattat av jämväl annan förrättningsman och på grund därav skall lända till efterrättelse
Beslut skall i den mån det prövas erforderligt angiva de skäl, varå det grundas. Må i anledning av beslutet talan i något avseende omedelbart fullföljas genom besvär, skall det innehålla upplysning därom samt om vad som är att iakttaga för fullföljden.
Beslut, som meddelas under sammanträde, skall därvid uppläsas för sak- ägarna. Må särskild talan föras mot beslut, som meddelas i annan ord- ning utan samband med förrättningens avslutande, skall underrättelse om beslutet omedelbart med posten avsändas till sakägare och annan, vars rätt är därav beroende, så ock till byggnadsnämnden, där nämnden må besvära sig över beslutet.
Om kallelse till sammanträde
15 5.
Lantmätaren skall till första sammanträdet under förrättningen kalla samtliga kända sakägare genom meddelanden, som i god tid före samman- trädet skola delgivas dem ; dock erfordras ej att sakägare kallas på sätt nu sagts, om det kan antagas att han ändock infinner sig. Är ovisst vilken av två eller flera som skall anses såsom sakägare, skola samtliga kallas.
Där anledning föreligger till antagande att okända sakägare finnas eller det eljest anses påkallat, skall härjämte kungörelse om förrättningen med uppgift om tid och plats för första sammanträdet anslås å kommunens an- slagstavla och, om förhållandena föranleda därtill, införas i en eller flera ortstidningar.
16 å.
Delgivningen av kallelse till sammanträde må efter lantmätarens be- stämmande ske genom posten enligt därom särskilt meddelade bestäm- melser. I övrigt skola rättegångsbalkens bestämmelser om delgivning av stämning i tvistemål gälla i tillämpliga delar, där ej annat följer av vad här nedan sägs.
17 å.
Delgivning av kallelse å ägaren till fastighet, som står under allmän myn- dighets vård eller inseende, skall ske genom att kallelsen överlämnas till länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen, eller till annan myndig- het, under vars uppsikt fastigheten är ställd. Förvaltas fastigheten av me- nighet eller särskild styrelse, skall kallelsen även tillställas den, som så- lunda utövar förvaltningen.
18 å. Vistas den, som i egenskap av ägare till fastighet eller ställföreträdare för ägaren sökes för delgivning av kallelse, stadigvarande utom riket och kan
delgivning icke ske här i riket med känt ombud, må kallelsen överlämnas till den, som förvaltar fastigheten eller med ägarens medgivande brukar den- samma. Den, till vilken kallelsen sålunda överlämnats, svarar för att kallel- sen där det kan ske snarast kommer den sökte tillhanda; vid kallelsens över— lämnande skall han erinras därom.
Där den söktes uppehållsort är känd, skall genom lantmätarens försorg meddelande om kallelsens överlämnande därjämte med posten sändas till honom.
19 &.
Rör förrättningen fastighet, som under samäganderätt innehaves av flera än fem, och har kungörelse i god tid före sammanträdet anslagits på sätt sägs i 15 å, må delgivning med delägare, som ej i saken hava mot— stridande intressen, ske genom att kallelsen överlämnas till en av dem att vara för dem alla tillgänglig. Den, till vilken överlämnandet sålunda sker, skall erinras om att kallelsen är avsedd jämväl för andra delägare samt uppmanas att underrätta dessa om kallelsen.
20 å.
Skall kallelse delgivas ägarna av mark, som är samfälld för flera fastig- heter med skilda ägare, och finnes för den samfällda ägolott, vari marken ingår, känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, må kallelsen överlämnas till ledamot av styrelsen eller förvaltaren. Äger denne icke själv föra talan för ägolotten, är han inför delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som är behörig därtill, eller kommer till delägarnas kän— nedom.
Äro de fastigheter, till vilka hör rätt att utnyttja den samfällda marken, flera än fem med skilda ägare och har kungörelse i god tid före samman- trädet anslagits på sätt sägs i 15 &, må delgivning med fastighetsägare, som icke företrädas av känd styrelse eller förvaltare och mellan vilka motstri- dande intressen i saken icke föreligga, ske genom att kallelsen överlämnas till en av dem att vara för dem alla tillgänglig. Den, till vilken överlämnandet sålunda sker, skall erinras om att kallelsen är avsedd jämväl för andra sak— ägare samt uppmanas att underrätta dessa om kallelsen.
Rör förrättningen servitut till förmån för flera än fem fastigheter med skilda ägare, skall vid delgivning med servitutshavarna vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.
21 5.
Delgivning av kallelse till sammanträde må anses hava ägt rum i laga ordning, om kungörelse, som sägs i 15 å, i god tid före sammanträdet an- slagits å kommunens anslagstavla och intagits i den eller de ortstid- ningar, i vilka meddelanden angående kommunens fullmäktige skola in-
föras, samt kallelsen minst tio dagar före sammanträdet med posten av— sänts till den sökte. Försändelsen skall vara adresserad till den fastighet, som den sökte företräder eller varom eljest är fråga, där icke genom man- talslängden eller annorledes säker upplysning kunnat vinnas om annan adress.
22 å.
Befinnes vid första sammanträdet, att frånvarande sakägare ej i behörig ordning delgivits kallelse därtill, eller blir sakägare känd för lantmätaren först efter sammanträdet, må ej utan sakägarens medgivande förrättningen slutföras eller i fortsättningen sådan åtgärd däri vidtagas, som i nämnvärd män kan inverka på hans rätt, med mindre nytt sammanträde hållits och kallelse därtill delgivits sakägaren på sätt gäller beträffande första sam- manträdet eller han ändock infunnit sig.
Har fastighet övergått till ny ägare, skall vad sålunda stadgats icke tillämpas beträffande denne, om förre ägaren fått del av kallelse eller inställt sig vid sammanträde, medan han ännu ägde företräda fastigheten.
23 5.
Hava icke för dem, som tillstädeskommit vid sammanträde, tillkännagi- vits tid och plats för nästa sammanträde, skola kallelser därtill utfärdas och delgivas i enlighet med vad som gäller om första sammanträdet och äger för sådant fall vad i 22 5 är stadgat motsvarande tillämpning. Om vid sammanträde särskild ordning bestämts för överbringande av medde- landen till dem, som äga föra talan vid förrättningen, skall dock vad så- lunda bestämts lända till efterrättelse.
Vad i 15 å andra stycket sägs skall även tillämpas, då nytt sammanträde utsättes. Ändå att anledning därvid föreligger till antagande att okända sakägare finnas, erfordras icke kungörelse, om sådan tidigare utfärdats under förrättningen.
24 &.
Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall lantmä- taren i god tid före sammanträde, till vilket kallelser å de kända sakägarna skola utfärdas, underrätta byggnadsnämnden om tid och plats för sam- manträdet.
Om förrättningens fortsättande och slutförande
25 &. Förrättningsmännen skola utreda förutsättningarna för fastighetsbild- ningen samt, om hinder mot åtgärden icke föreligger, utarbeta den fastig-
hetsplan, som må fordras för åtgärdens genomförande, och låta verkställa till förrättningen hörande göromål av teknisk art ävensom utföra erforder- liga värderingar. Vid fullgörandet härav bör rådplägning med sakägarna äga rum samt, om det finnes påkallat, samråd ske med de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av åtgärden.
Sedan vad i första stycket är föreskrivet blivit utfört, skola förrättnings- männen meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut skall angiva vilka ändringar i fastighetsindelningen samt vilka åtgärder rörande servitut som skola vidtagas. Att beslutet därjämte skall innefatta förrättningsmännens yttrande i andra frågor följer av vad i 5 och 8 kap. sägs.
Om det prövas lämpligt, må fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder av att alla tekniska göromål och erforderliga värderingar icke blivit verkställda. Under enahanda förutsättning må olika till beslutet hörande frågor upptagas för sig och avgöras genom skilda beslut. Vad i lagen stad- gas om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant avgörande.
26 å.
Befinnes det med hänsyn till förrättningens omfattning eller andra sär- skilda omständigheter önskvärt att frågan om tillåtligheten av fastighets— bildningen avgöres redan före utförandet av den planläggning och de öv- riga arbeten, som erfordras för att fullständigt fastighetsbildningsbeslut skall kunna meddelas, må förrättningsmännen, under förutsättning att frågan kan allsidigt bedömas och hinder mot åtgärden icke finn-es möta, genom särskilt beslut lämna tillstånd till fastighetsbildningen (tillstånds- beslut).
Erfordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt vad i 3 kap. 15 & sägs, må tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att i nämnda para- graf avsedd prövning av åtgärdens inverkan på indelningen i förvaltnings- områden ännu ej ägt rum, men skall beslutet icke lända till efterrättelse, därest medgivandet finnes efter företagen prövning icke kunna lämnas.
27 å.
Gränser, som tillkomma genom fastighetsbildningen, skola i erforderlig omfattning utstakas och utmärkas efter vad därom finnes särskilt stadgat. Sträckningen av utstakad gräns skall överensstämma med fastighetsbild- ningsbeslutet; dock må utstakning, som endast i mindre mån avviker från beslutet, godtagas, om rättelse därav skulle medföra kostnad, som icke står i skäligt förhållande till den betydelse det må hava för sakägare att fastig— hetsbildningen genomföres i full överensstämmelse med beslutet.
Utmärkningen av gräns må, om det finnes lämpligt, av lantmätaren verk-- ställas först efter förrättningens avslutande. Angående åtgärd, som sker
i sådan ordning, skall lantmätaren i god tid underrätta de sakägare, som beröras, och skall i förrättningsakten antecknas vad som förekommer vid utmärkningen.
28 5.
Vid förrättningen skall karta upprättas, om det finnes erforderligt för fastighetsbildningens genomförande eller för ett åskådliggörande av för— rättningsresultatet. Ej må kartan göras noggrannare än som prövas erfor- derligt med hänsyn till ändamålet med dess upprättande.
Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra för- hållanden, som åstadkommas genom fastighetsbildningen, skall likaså upp- rättas vid förrättningen, där ej resultatet av densamma ändock med till- räcklig noggrannhet framgår av förrättningshandlingarna. I beskrivningen skall den nya indelningen angivas i enlighet med gränsutstakningen och, i den mån utstakning icke skall ske, i överensstämmelse med fastighetsbild- ningsbeslutet.
29 5.
Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrättning- en hörande göromål blivit utförda, skall förrättningen förklaras avslutad.
Förordnas icke vid sammanträde om förrättningens avslutande, skall lantmätaren meddela beslut därom å dag, som angivits vid sammanträde eller om vilken sakägarna underrättas genom skriftligt meddelande eller i annan, vid sammanträde beslutad ordning. Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnads- plan eller utomplansbestämmelser, skall byggnadsnämnden underrättas om avslutandet på enahanda sätt som gäller i fråga om sakägarna.
30 5.
Inom två veckor från det förrättningen blivit avslutad skall förrättnings- akten insändas till överlantmätaren. Där denne ej omhänderhar förandet av fastighetsregistret, skall han, så snart frågan huruvida talan mot fastig- hetsbildningsbeslutet skall fullföljas å det allmännas vägnar blivit avgjord, överlämna akten till registerföraren, såvida ej sådan fullföljd skall äga rum eller överlantmätarens yttrande i anledning av besvär över beslutet in- fordrats. Skall prövning av fastighetsbildningens tillåtlighet från allmän syn— punkt ej utföras av överlantmätaren eller har sådan prövning redan skett och handhar han ej förandet av fastighetsregistret, skall akten i stället för att insändas till honom överlämnas till registerföraren inom ovan angiven tid.
Meddelas tillståndsbeslut eller fastighetsbildningsbeslut, varemot talan må föras särskilt, skall avskrift av beslutet omedelbart insändas till över- lantmätaren, där denne skall verkställa i första stycket avsedd prövning.
31 5.
Från det förrättningen avslutats och intill utgången av den tid, som gäl— ler för anförande av besvär i anledning av avslutandet, skall hos förrätt- ningslantmätaren finnas tillgång till de handlingar i huvudskrift eller avskrift eller de uppgifter i övrigt, som erfordras för att fullständig kän- nedom om förrättningsresultatet skall kunna inhämtas. På begäran av sak- ägare är lantmätaren skyldig att, där det finnes påkallat med hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden, under högst tre dagar före klagotidens utgång tillhandahålla erforderliga handlingar för granskning å förrättningsstället eller lämplig plats i närheten därav. Vad sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning, när beslut, var- emot talan skall föras särskilt, meddelas under förrättningen.
Härjämte åligger det lantmätaren efter meddelandet av fastighetsbild— ningsbeslutet att, när sakägare det begär, snarast på marken låta utvisa de nya gränssträckningar, som hava beslutats, såvida det ej är uppenbart att dylik visning skulle vara utan betydelse för tillvaratagandet av sak- ägarens rätt. Lantmätaren skall även eljest, i den mån det kan anses er- forderligt, för sakägarna klargöra innebörden av vidtagna förråttningsåt- gärder.
32 &.
Finnes hinder föreligga mot fastighetsbildningen, skola förrättningsmän- nen så snart ske kan avbryta förrättningen och meddela beslut om dess in- ställande. Är hindret av beskaffenhet att kunna undanröjas genom att sö— kanden jämkar sin talan, skall skäligt rädrum därtill lämnas.
Har förrättningen tillkommit efter förordnande av överlantmätaren, skall avskrift av beslut om dess inställande omedelbart tillställas denne.
33 5.
Vill sökanden återkalla sin talan, skall han göra det skriftligen hos lant- mätaren eller muntligen vid sammanträde under förrättningen. Har sam- manträde icke hållits, när återkallelse sker, skall förrättningen genast in— ställas. Angående återkallelse i annat fall skola övriga sakägare, som fört ta- lan vid förrättningen och som själva ägt påkalla den sökta åtgärden, på lämpligt sätt underrättas. Begär icke någon av dem förrättningens fortsät- tande, skall densamma inställas. Sådan begäran skall, där sakägaren vid sammanträde erhöll underrättelse om återkallelsen, framställas vid sam- manträdet samt eljest inom viss, av lantmätaren föreskriven tid. Har för— rättningen avslutats eller anteckning om fastighetsbildningen verkställts'i fastighetsregistret, må återkallelse ej ske enligt vad ovan sagts.
Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträde, till vilket han i laga ordning kallats, och har han ej anmält laga förfall, skall så anses som hade ansökningen återkallats.
Beträffande avstyckning äga bestämmelserna i denna paragraf tillämpning endast i den mån ej annat följ er av vad i 10 kap. är stadgat.
34 5. Senast i samband med förrättningens avslutande eller inställande skall,
där det erfordras, beslut meddelas om fördelningen av skyldigheten att gäl- da förrättningskostnaderna.
Särskilda bestämmelser
35 5.
För prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, må förrättningsmännen anlita biträde av sakkunnig. Ej må den anlitas, som till saken eller till någon sakägare står i sådant förhållande, att hans tillförlit— lighet därigenom kan anses förringad.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av förrättningsmännen. Anlitas be- fattningshavare i allmän tjänst såsom sakkunnig, skall ersättning utgå endast i den mån särskild föreskrift därom är meddelad.
36 5.
På sakägarna ankommer att tillhandahålla för förrättningen nödig hant- langning.
Försummar sakägare, som av lantmätaren tillsagts att ombesörja hant- langning, att utföra vad sålunda ålagts honom, skall förrättningen vila i avbidan på skyldighetens fullgörande; dock äger lantmätaren, om han finner det lämpligt, anskaffa hantlangningen och må kostnaden därför genom utmätning genast uttagas hos den försumlige. Ej må sakägare åläg- gas att fullgöra hantlangning i sådan omfattning, att han oskäligt betungas.
Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke, där hantlangningen enligt särskilda bestämmelser skall tillhandahållas genom det allmännas försorg.
37 5.
De vid sammanträde närvarande sakägarna skola, om flertalet av dem eller ock förrättningsmännen finna det nödigt eller särskild föreskrift därom är meddelad, utse en eller flera sysslomän för handhavande av viss för sakägarna gemensam angelägenhet, som äger samband med förrätt- ningen. Kan enighet ej uppnås om Valet av syssloman, gäller den mening varom de flesta röstande förena sig. Hava flera sysslomän utsetts, skola de handhava uppdraget gemensamt, såvida icke vid uppdragets meddelande an- nat bestämts. Kunna sysslomännen ej enas i fråga, vars avgörande tillkom- mer dem samfällt, gäller den mening som lantmätaren biträder.
Ena sig de flesta av de vid sammanträde närvarande sakägarna om ent— ledigande av syssloman och finna förrättningsmännen fog föreligga för
sådan åtgärd, skall sysslomännen skiljas från sitt uppdrag, ändå att han utsetts för tid som icke gått till ända. Har åt syssloman uppdragits att om- besörja arbete som sägs i 9 kap. och finnes han ej handhava uppdraget på behörigt sätt, må förrättningsmännen, på föranledande av sakägare eller eljest, besluta om sysslomannens entledigande och förordna annan i hans ställe. Innan så sker, böra sakägarna hava erhållit tillfälle att yttra sig.
Vill syssloman erhålla ersättning, skall anspråk därpå framställas före förrättningens slutförande. Kan överenskommelse om ersättningen ej uppnås, skall densamma bestämmas av förrättningsmännen.
38 &.
Förrättningsmännen och deras biträden äga i vad det finnes erforderligt för förrättningen erhålla tillträde till byggnad, övergå ägor, verkställa mät- ningar å marken och vidtaga därför nödiga anordningar samt företaga markundersökningar ävensom utföra andra liknande åtgärder. Därvid skall iakttagas att skada såvitt möjligt undvikes. Ej må i trädgård eller annan därmed jämförlig plantering utan ägarens medgivande träd skadas eller fällas.
Rätt att övergå annans ägor enligt vad i första stycket sägs tillkommer även var och en, som för talan vid förrättningen.
39 5.
Finnes det för genomförandet av fastighetsbildningen vara av synner- lig vikt att fråga, som är föremål för prövning i annan ordning, först avgöres, må förordnas att förrättningen skall vila i avbidan på frågans av- görande. Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga, som icke kan avgöras vid förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan för- anleda att förrättningen förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas honom.
Hava förrättningsmännen meddelat beslut i fråga beträffande vilken särskild talan må föras, skall förrättningen i de delar som äro beroende av frågans slutliga lösning vila, såvida icke förrättningsmännen finna ett fort— sättande kunna ske utan olägenhet av betydelse eller jorddomstolen förord- nar annat.
40 5. Har under förrättningens fortgång fastighet övergått till ny ägare, må denne icke rubba vad förre ägaren medgivit eller godkänt.
41 &. Kommer fastighetsbildningen att föranleda ändring av gräns för kom— mun, församling eller municipalsamhälle, skall menighet, som sålunda be— röres, genom lantmätarens försorg underrättas om fastighetsbildningen
och dess inverkan på indelningen i förvaltningsområden samt erhålla till- fälle att begära inhämtande av medgivande, som stadgas i 3 kap. 15 å. Vad nu sagts gäller dock icke, då sådant medgivande skall inhämtas utan att menighet framställt yrkande därom.
42 å.
Finner lantmätaren på grund av anmärkning eller eljest, att vid för- rättningen meddelat beslut eller därvid upprättad karta eller annan hand- ling, vartill hänvisning skett i förrättningsbeslut, till följd av skrivfel, miss— räkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, må han, sedan därav berörda sakägare erhållit tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse. Har anteckning om fastighetsbildningen ägt rum i fastighetsregist- ret, må rättelse icke ske utan registerförarens medgivande.
Anteckning om rättelse skall, med angivande av dagen för anteckning- en, göras å huvudskriften av den handling rättelsen avser så ock, om det kan ske, å andra exemplar av handlingen. Sakägarna skola omedelbart un— derrättas om rättelsen och vad som är att iakttaga för fullföljd av talan där- emot.
TREDJE AVDELNINGEN
Om fastighetsreglering
5 KAP.
Allmänna bestämmelser
Om grunderna för fastighetsreglering 1. 5.
Med fastighetsreglering förstås en ombildning i ett sammanhang av fastig— heter i syfte att inom ett område åstadkomma så ändamålsenliga fastighets- förhållanden som omständigheterna medgiva eller att i visst begränsat av- seende förbättra fastighetsbeståndet.
Fastighetsreglering företages i enlighet med de bestämmelser som nedan stadgas i denna avdelning. Därvid må mark överföras från en fastighet eller samfälld ägolott till en annan sådan enhet och andel i samfälld ägolott över- föras från en fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan ock samfälld ägolott bildas samt servitut instiftas, ändras eller upphävas.
Som ett led i genomförandet av fastighetsreglering kunna för sakägare gemensamma vägbyggnads- och torrläggningsarbeten ävensom andra arbe— ten verkställas.
2 5.
För mark, som genom överföring frångår fastighet, må annan mark eller andel i samfälld ägolott såsom vederlag tilläggas fastigheten, där ej ersätt— ning i penningar finnes mera ändamålsenlig. Vad sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning vid överföring av andel i samfälld ägolott och skall även i tillämpliga delar lända till efterrättelse, när mark överföres från sådan ägolott. Jäniväl vid bildande av samfälld ägolott och vid upp— hävande av servitut må vederlag som nyss sagts utgå enligt vad stadgas i 6 och 7 kap.
Vederlag må fastställas att utgå från annan fastighet än den, till vilken överföringen sker eller vilken eljest har att svara för vederlagets utgörande, mot att fastigheten i sin tur erhåller vederlag eller annan gottgörelse.
3 5. Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet, som beröres av regleringen. Den, på vars föranstaltande expropriation eller där-
med jämförlig åtgärd äger rum, må ock ansöka om fastighetsreglering, varigenom olägenhet av expropriationen eller åtgärden undanröjes eller minskas. Jämväl byggnadsnämnden mä begära fastighetsreglering, om den- samma avser område, där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom nära förestående tid.
Utan ansökan skall fråga om fastighetsreglering upptagas till prövning efter förordnande av överlantmätaren. Sådant förordnande må, utom i fall som avses i 13 kap., endast meddelas, om regleringen av överlantmätaren prövas vara av större allmän betydelse. Finner annan myndighet med upp- gift att inom länet verka för åstadkommande av ändamålsenlig fastighets- indelning regleringen vara av betydelse som nu sagts och begär myndig— heten hos överlantmätaren att frågan om regleringens genomförande skall upptagas vid förrättning, åligger det likväl denne att förordna därom.
4 &.
Fastighetsreglering må äga rum under förutsättning att lämpligare fas- tighetsindelning eller eljest mera ändamålsenlig markanvändning vinnes samt att fördelarna härav överväga de med regleringen förbundna kostna- derna och olägenheterna.
Ej må fastighetsreglering företagas uteslutande i syfte att åstadkomma förändring av fastighets storlek. Utan hinder av vad nu sagts må dock reg- lering komma till stånd inom område med stadsplan eller byggnadsplan, om bättre överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och föreliggande planer därigenom vinnes.
Kan fastighetsreglering antagas komma att väsentligt försvåra genom- förandet av den ytterligare reglering, som kan vara erforderlig, må åtgär- den icke medgivas.
5 &.
Efter ansökan av sakägare må fastighetsreglering icke genomföras med mindre regleringen är erforderlig för att sökanden tillhörig fastighet skall förbättras.
Föranleder stadgandet i 4 5 sista stycket att åt regleringen måste givas större omfattning än som eljest skulle hava krävts för förbättring av sökan— dens fastighet eller har frågan om reglering väckts utan ansökan av sak— ägare, må regleringen icke komma till stånd, om sakägarna mera allmänt motsätta sig densamma. Vid bedömning huruvida hinder på grund härav möter skall främst deras mening beaktas, för vilka regleringen är till största nytta.
Vad i andra stycket är föreskrivet gäller icke, då behovet av fastighets- reglering är synnerligen trängande.
6 5.
Fastighetsreglering skall företagas i den omfattning, som avsetts med ansökningen eller, där överlantmätaren förordnat om förrättningen, an— givits i dennes förordnande, såvida ej annat föranledes av bestämmelserna i 4 och 5 55 eller av vad eljest är särskilt stadgat. Då fråga är om reglering i syfte att åstadkomma så ändamålsenliga förhållanden som omständig- heterna medgiva, skall beaktas, att regleringen erhåller en efter naturför- hållandena, fastighetsindelningens beskaffenhet samt befintliga och av- sedda anläggningar avpassad omfattning så att största möjliga fördel upp- kommer utan att förrättningsarbetet onödigt försvåras.
Där syftet med fastighetsreglering kan vinnas genom olika utföranden, skall regleringen verkställas på det sätt, som utan att lönsamheten eller ut- bytet i övrigt av densamma oskäligt försämras föranleder minsta olägenhet.
7 5.
Fastighetsreglering må icke verkställas så att mark tillsammans med därå befintlig byggnad överföres till annan fastighet. Ej heller i övrigt må mark, varå finnes servituts- eller nyttjanderättshavare tillhörig byggnad, överföras till annan fastighet med mindre byggnadens ägare tillförsäkras motsvarande rätt att efter regleringen behålla byggnaden på samma mark.
Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer må mark, varå byggnad finnes, överföras i strid mot bestämmelserna i första stycket, om byggnaden blott har obetydligt värde eller om över- föringen i betydande mån underlättar möjligheterna att vinna ändamåls- enlig fastighetsindelning. Där ägaren av den fastighet, till vilken marken överföres, motsätter sig åtgärden, erfordras i sistnämnda fall tillika att byggnaden är behövlig för fastigheten. Vid överföring enligt vad i detta stycke sägs övergår byggnaden i tillträdarens ägo även där den ej utgjort tillbehör till fastighet och såsom sådant följer marken.
8 5.
Vid regleringen skall iakttagas, att däri ingående fastighet erhåller sådan sammansättning och utformning i övrigt att den ej i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den användes eller enligt fastställd plan är avsedd att användas. Fastigheten må icke så förändras att dess graderingsvärde, varom nedan förmäles, undergår väsentlig minsk- ning eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad sålunda föreskrivits utgör dock icke hinder mot inlösen enligt bestämmelserna i 8 kap.
9 5. I den utsträckning det finnes nödigt för genomförandet av fastighetsregle- ringen skola särskilda graderingsvärden fastställas. Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till or-
tens pris och områdets avkastning samt med beaktande av områdets be- skaffenhet i obebyggt skick och dess tjänlighet för det ändamål, vartill det lämpligen bör användas. Berör regleringen till någon del mark, som bör användas till jordbruk, må dock, om särskilda skäl föranleda därtill, gra- deringsvärdet beträffande all i regleringen ingående mark åsättas efter dess tjänlighet för detta ändamål. Bestämmandet av områdes graderingsvärde må i övrigt ske med bortseende från tillfälliga förhållanden. För skogsbörd avsett område skall anses bevuxet med skog, som i betraktande av den före- liggande godhetsgraden är av genomsnittsbeskaffenhet enligt förhållandena i orten.
Fastighets graderingsvärde utgör summan av. de graderingsvärden, som skola anses tillkomma fastigheten enskilt tillhöriga områden, samt på fas- tigheten belöpande andelar i motsvarande värden för samfälld mark, vari fastigheten äger del. Då fråga är om upphävande av servitut angående skogs- fång eller bete, skall fastighets graderingsvärde jämkas med hänsyn till den rätt till markvederlag, som kan föreligga enligt vad stadgas i 7 kap.
10 's".
Motsvarar värdet av den mark och de andelar i samfälld mark, som ge- nom fastighetsreglering tilläggas fastighet, icke värdet av vad genom regle- ringen frångår fastigheten annorledes än genom inlösen, skall skillnaden utjämnas genom ersättning i penningar. Jämväl värdeförändring, som för- anledes av att regleringen innefattar servitutsåtgärd eller att byggnad eller annan anläggning genom regleringen övergår i annans ägo utan att inlösen därav ägt rum, Iskall utjämnas enligt vad nu sagts.
De värden, som skola ligga till grund för ersättningens bestämmande, fastställas efter de i 9 5 andra stycket angivna grunderna. Hänsyn skall dock alltid tagas till egendomens användning för det ändamål, som föranleder högsta värdet, samt till det vid tillträdet befintliga skogsbeståndet och öv- riga då rådande förhållanden, där ej annat följer av att den, som avträder mark, kan äga rätt att därå tillgodogöra sig skog eller gröda.
11 g.
Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet skulle lida förlust genom att fastighetens värde minskas utan att ägaren därför kan er- hålla gottgörelse enligt vad eljest är stadgat eller genom att hani anledning av regleringen ålägges utgiva belopp, som överstiger inträdd värdehöjning, må resultatet av den ekonomiska uppgörelse varom stadgas i 10 & jämkas på det sätt, som erfordras till förhindrande av dylik förlust och i övrigt finnes skäligt. Överstiger det enligt nämnda lagrum beräknade värdet för område eller byggnad, som genom överföring frångår fastighet, i väsentlig mån den värdeminskning överföringen innebär för fastigheten, må jämväl detta för- anleda jämkning, om det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.
av att kostnaden för anskaffande av egendom, som vid regleringen användes för förstärkning av däri ingående fastigheter, icke motsvarar det enligt 10 5 beräknade värdet.
12 &.
Överföres mark varå byggnad finnes och lider den som frånträder byggna- den skada av beskaffenhet att icke beaktas enligt vad sägs i 10 och 11 55, må särskild ersättning för skadan tillerkännas honom, om synnerliga skäl äro därtill. Vad sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning, där servi- tutsåtgärd föranleder att befintlig byggnad rives eller ändras eller att bygg- nads ägare eljest tillfogas skada som nyss sagts. Innefattar särskild rätt till den fastighet varå byggnaden finnes befogenhet att utnyttja byggnaden och upphör denna befogenhet genom överföringen eller servitutsåtgärden, är rättighetshavaren under enahanda förutsättning som byggnadens ägare be- rättigad till ersättning för skada i följd därav.
Där särskild rättighet, vars innehavare finnes berättigad till ersättning enligt första stycket, medfört förminskning av fastighetens värde, skall det ersättningsbelopp, som vid den i 10 5 föreskrivna ekonomiska uppgörelsen tillgodoräknas fastighetsägaren, i motsvarande mån nedsättas. Kan sådan nedsättning icke ske utan förfång för innehavare av fordran, som besvärar fastigheten och däri åtnjuter bättre rätt, skall den rättighetshavaren till- kommande ersättningen i stället utgå med mosvarande lägre belopp.
Skyldigheten att utgiva ersättning enligt denna paragraf fördelas mellan sakägarna efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomföres på sådant sätt att ersättningen skall utgå.
13 &.
Förrättningskostnaderna ävensom kostnader för arbete, anläggning eller liknande åtgärd, som utföres vid regleringen eller förutsatts vid den enligt 10 & verkställda värderingen, skola utgöras av sakägarna i förhållande till den nytta varje sakägare kan anses erhålla av regleringen.
Utan hinder av vad nu sagts må kostnad för särskild åtgärd, där det lämp- ligen kan ske, fördelas för sig efter den särskilda nytta, som följer av åt- gärden. Hade åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och skulle annan grund för fördelningen av kostnaden då hava gällt, bör därvid denna i stället tillämpas.
14 5.
Länder regleringen till nytta för den, som påkallat expropriation eller därmed jämförlig åtgärd, genom att olägenhet av expropriationen eller åt- gärden avhjälpes, minskas eller förebygges, skall denne efter vad som finnes skäligt åläggas att helt eller delvis övertaga skyldigheten att gälda kostna— der enligt 13 & ävensom att utgiva ersättning, som avses i 12 5. Om jämk-
ning sker enligt vad sägs i 11 5 till förhindrande av att fastighetsägare lider förlust, må betalningsansvaret för därav föranledd merkostnad likaledes åläggas honom.
Uppkommer vid regleringen fråga att jämlikt första stycket låta annan än sakägare deltaga i betalningen av ersättning eller kostnad, skall tillfälle beredas honom att vid förrättningen yttra sig i frågan.
15 5.
Mellan ägarna av de i regleringen ingående fastigheterna skall upprättas vidräkning, utvisande vad var och en har att emottaga och utgiva i ersätt— ningar samt vad, efter verkställd avräkning av det ena mot det andra, för varje fastighet återstår att uppbära eller erlägga. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall vidräkningen även avse honom. Om och i den mån det lämpligen kan ske, må vidräkningen därjämte omfatta i 13 5 av- sedd kostnad under förutsättning att beloppet därav fastställts av förrätt— ningsmännen eller blivit genom godkännande eller eljest slutligt bestämt.
För belopp, som skall gäldas enligt vad i första stycket sägs, skall ut- sättas viss förfallodag eller, om det anses nödigt att betalningsskyldigheten fördelas på längre tid, härefter lämpade förfallodagar, så avpassade att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen. Där det med hänsyn till om- ständigheterna finnes påkallat, må förrättningsmännen ålägga den betal- ningsskyldige att å oguldet belopp gälda skälig ränta från dag, som bestäm- mes med beaktande av tiden för tillträdet och övriga föreliggande förhållan- den.
16 5.
Häftar fastighet, som genom regleringen undergår värdeminskning, på grund av inteckning eller eljest för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, skola förrättningsmännen förordna, att fastighetsägaren efter verkställd avräkning tillkommande ersättningsbelopp jämte ränta om sådan utgår skall, där ej beloppet motsvarar gottgörelse för personlig skada, i stället för att erläggas till fastighetsägaren inbetalas till myndighet, som Konungen bestämt, för att fördelas mellan rättsägare i fastigheten. Om innehavarna av samtliga fordringar och förmåner, för vilka fastigheten häf— tar, avstå från tillämpning av vad nu sagts eller regleringen är väsentligen utan betydelse för dem, skall dock dylikt förordnande icke meddelas. Hava på grund av förrättningsmännens föreskrift medel inbetalats till myndig- het för ändamål, som ovan angivits, men visas hos myndigheten att nyss— nämnda rättsägare icke vidare motsätta sig medlens utbetalande till fastig- hetsägaren, må sådan utbetalning genast ske. I fråga om den fördelning av medlen, som eljest skall äga rum genom länsstyrelsens försorg, och om verkan därav skall vad om expropriationsersättning är stadgat äga mot- svarande tillämpning, dock med iakttagande av att jämväl innehavare av
rätt till avkomst eller annan förmån skall, försåvitt ej särskild ersättning därför fastställts enligt vad i 8 kap. sägs, njuta betalning enligt samma grunder som gälla, där försäljning enligt utsökningslagen sker av egendom utan förbehåll om sådan rättighets bestånd.
Även i annat fall än som avses i första stycket må förrättningsmännen enligt vad därom är särskilt stadgat förordna, att in— och utbetalningar av belopp, som skola gäldas i anledning av regleringen, skola ske genom myn— dighets förmedling.
Skola penningmedel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelser- na i denna paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga erforderliga åtgärder för medlens uttagande hos den betalningsskyldige.
17 5.
Ersättning, som tillkommer delägarna i samfälld ägolott med anledning av sådan åtgärd rörande ägolotten som ej innebär ändring i delaktigheten, må i det fall att för ägolotten finnes känd styrelse eller förvaltare med be— fogenhet att för delägarna uppbära från ägolotten härflytande medel till- ställas styrelsen eller förvaltaren, såvida ersättningen icke till någon del skall inbetalas till myndighet för fördelning, som sägs i 16 5 första stycket.
Har föreskrivits, att belopp sålunda skall tillställas styrelse eller förval- tare för samfälld ägolott, må styrelsen eller förvaltaren föranstalta om er- forderliga åtgärder för beloppets uttagande hos den betalningsskyldige.
18 &.
Efter överenskommelse mellan ägarna av de fastigheter, som beröras av fastighetsreglering, må vad i 4 5 första och andra styckena är stadgat åsido- sättas. Med samtycke av de sakägare, vilkas rätt är därav beroende, må avsteg likaså ske från bestämmelserna i 6 5 andra stycket, 7 och 8 åå samt 10—12 55. Avvikelse från stadgandena i 13 och 14 55 må även göras, såvida de, som därigenom kunna betungas, det medgiva; dock skall beträffande fördelningen av förrättningskostnaderna vad 2 kap. 6 5 innehåller om över- enskommelse i sådant avseende lända till ef terrättelse.
Avser regleringen fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häf- tar för fordran eller annan rättighet, må åtgärden icke genomföras med stöd av överenskommelse eller samtycke av ägaren med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill eller åtgärden är väsentligen utan betydelse för honom.
På grund av ägarens samtycke må fastighet icke genom regleringen änd— ras på sådant sätt att dess graderingsvärde undergår större minskning än som följer av 8 5, där ej samtycket är skriftligen upprättat och styrkt med vittnen. Beträffande ägarens rätt att avgiva sådant samtycke skola gäl- lande villkor för avhändelse av fast egendom äga tillämpning.
Fastighet må icke med tillämpning av 18 & förstärkas så att dess grade- ringsvärde väsentligt ökas, om syftet med lagstiftningen angående inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom därigenom skulle motverkas. Har rörande fråga av detta slag samråd skett i den ordning Konungen när- mare föreskrivit, må förstärkningen icke komma till stånd med mindre densamma tillstyrkts vid samrådet.
Om inskränkningar i rätten att utnyttja i fastighetsreglering ingående egendom
20 5.
Sedan förrättning för fastighetsreglering påbörjats, må förrättningsmän— nen beträffande område, som ingår i regleringen, förordna, att avverk- ning av skog eller bortförande av matjord icke får ske eller att sådan åt- gärd må företagas endast under närmare angivna villkor.
Förordnande som nu sagts må meddelas endast om det kan befaras att utan detsamma regleringen skulle försvåras eller oriktiga ersättningsbelopp skulle bliva fastställda. Ej må någon genom sådant förordnande betagas rätt att å mark, som ingår i fastighets enskilda ägovälde, avverka skog till husbehov eller under längre tid företaga annan form av avverkning, som är förenlig med god skogsvård.
21 5.
Har förordnande enligt 20 & upplästs å sammanträde, skall det omedel- bart lända till efterrättelse. Även utan att hava blivit sålunda uppläst gäl- ler förordnandet mot envar, som blivit genom förrättningsmännens försorg underrättad om detsamma.
Förordnandet kan när som helst av förrättningsmännen ändras eller upphävas. Skall enligt slutligt avgörande regleringen ej äga rum eller ej omfatta den mark, som förordnandet avser, är detsamma att anse såsom förfallet. Genomföres regleringen, skall förordnandet upphöra att gälla, då föreliggande ersättningsfrågor rörande den mark, varom är fråga, blivit slutligt avgjorda. I den mån förordnandet omfattar mark, som skall tillträ- das, upphör dock giltigheten i stället vid tillträdet, såvida icke förrättnings- männen bestämma annat.
Överträdelse av förordnande som här avses skall anses såsom olovligt brukande, där ej överträdelsen utgör annat i strafflagen omförmält brott.
22 &. Där det finnes påkallat, må förrättningsmännen förordna, att inom om- råde, som ingår i regleringen, uppförande eller iståndsättande av byggnad
icke får verkställas utan förrättningsmännens medgivande. Sådant med- givande må icke vägras med mindre det på sannolika skäl kan antagas att åtgärden skulle väsentligt försvåra regleringen eller ock, där fråga är om nybyggnad, sökanden kan hänvisas att uppföra byggnaden på annan plats, som är lika lämplig för ändamålet.
Beträffande förordnande, som avses i denna paragraf, äga bestämmelserna i 21 5 första och andra styckena även tillämpning.
Om rivning av byggnad och om flyttning
23 å.
Förrättningsmännen må besluta, att byggnad skall av ägaren avstås för rivning, såvida byggnadens avlägsnande i betydande mån underlättar möj- ligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning och byggnaden, där den utgör tillbehör till fastighet, prövas vara eller genom regleringen bliva obehövlig för fastigheten. Beträffande byggnad, vars värde är obetydligt, må sådant beslut ock meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning be— fordras genom att byggnaden bortskaffas. Ej må någon åläggas avstå bygg— nad för rivning, om väsentlig olägenhet skulle uppkomma för honom.
För byggnad, som tages i anspråk på grund av beslut enligt denna para- graf, skall till ägaren utgå ersättning, som bestämmes med hänsyn till byggnadens värde för denne. Vad enligt 12 & gäller i fråga om ersättning till innehavare av särskild rättighet, innefattande befogenhet att utnyttja bygg- nad, äger därjämte motsvarande tillämpning. Ersättning gäldas enligt sam- ma grunder, som äro stadgade beträffande de i 13 å avsedda kostnaderna.
Med samtycke av de sakägare, vilkas rätt är därav beroende, må vad i denna paragraf är stadgat om villkor för skyldigheten att avstå byggnad och om ersättning i anledning av sådant åvstående åsidosättas.
24 &.
Sakägare må åläggas bortflytta honom tillhörig byggnad eller annan an- läggning under förutsättning att flyttningen i betydande mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning, att fördelarna äro av större betydelse än de med flyttningen förbundna kostnaderna och olägenheterna samt att annan lämplig plats, över vilken ägaren efter regle— ringen förfogar, kan anvisas för byggnadens eller anläggningens uppställande eller återuppförande. Ej må flyttning beslutas, om densamma skulle med- föra väsentlig olägenhet för sakägare.
Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 &, må beslut om flyttning av byggnaden meddelas utan avseende å kostnaderna och de olägenheter, som därigenom uppkomma för ägaren. Detsamma gäller be- träffande byggnad, som iståndsatts i strid mot dylikt förordnande, såvida
ägaren kunnat med stöd av bestämmelserna i första stycket åläggas bort- flytta byggnaden, därest iståndsättandet ej ägt rum.
På begäran av sakägare må flyttning av honom tillhörig byggnad eller annan anläggning beslutas, om flyttningen finnes vara av betydelse för honom.
25 å .
Då flyttning beslutas, skall viss tid bestämmas, inom vilken åtgärden skall vara slutförd.
Om sakägare, som enligt 24 5 första stycket ålagts bortflytta byggnad eller annan anläggning, det påfordrar före förrättningens avslutande, må flyttningen verkställas såsom en på sakägarna gemensamt ankommande åtgärd och fullgöras i den ordning varom stadgas i 9 kap.
26 5.
Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till ersättning för de beräknade flyttningskostnaderna i den mån dessa hänföra sig till åtgärder, som skola ombesörjas av honom, och annat ej följer av vad nedan sägs. Till kostnad för flyttning av byggnad hänföras förutom utgifter, som beräknas åtgå för att själva byggnaden skall bliva uppsatt på den nya byggnadsplatsen, jämväl kostnaderna för såväl den gamla som den nya byggnadsplatsens iordningställande, för flyttning av trädgård eller annan till byggnaden hörande plantering samt, där på den gamla platsen finnes anordning för vattenförsörjning, avlopp, elektrisk kraft eller dylikt, för utförande av motsvarande anordning på den nya platsen. Såsom flyttnings- kostnad räknas ock utgifter för flyttning av inventarier och hyra av nödiga lokaler under flyttningstiden.
Är byggnad, som skall flyttas, så bristfällig eller eljest i sådant skick att ombyggnad eller bättring ändå erfordrats, skall ersättningen för flyttnings- kostnaden jämkas med hänsyn därtill. Föreligger vederhäftigt anbud om förvärv av byggnad till visst pris och prövas avyttrande i enlighet därmed och uppförande av ny jämngod byggnad ekonomiskt fördelaktigare än upp— sättande av samma byggnad på den nya platsen eller framgår av omstän— digheterna att ägaren icke kommer att efter byggnadens borttagande upp— sätta den på nytt, skall därav betingad jämkning av ersättningen ske.
Ersättningen gäldas enligt samma grunder, som äro stadgade beträffan- de de i 13 5 avsedda kostnaderna. Förrättningsmännen må förordna, att ersättningen icke skall ingå i den vidräkning varom stadgas i 15 5, och åligger det dem att, där sådant förordnande meddelas, särskilt angiva, när ersätt— ningen skall gäldas. Om det finnes påkallat, må bestämmas att skälig del av ersättningen skall erläggas först sedan arbetena med flyttningen visas vara fullgjorda. Hava ej arbetena verkställts inom den för flyttningen bestämda tiden, förfaller den flyttandes rätt till ersättningsbelopp, beträffande vilket dylikt förbehåll meddelats.
Har flyttning av byggnad beslutats med stöd av bestämmelserna i 24 å andra stycket, är ägaren ej berättigad till ersättning för flyttningskostna- derna. Är fråga om byggnad, som utan medgivande iståndsatts under pågåen- de reglering, utgår dock ersättning, som bestämmes med hänsyn till bygg- nadens beskaffenhet i ej iståndsatt skick.
Vid fördelning av skyldigheten att gälda ersättning för flyttning enligt 24 å sista stycket, må ingen utom den, som påfordrat åtgärden, belastas med högre ersättningsbelopp än som svarar mot nyttan för honom.
Träffa de sakägare, vilkas rätt är därav beroende, överenskommelse om storleken av ersättning i anledning av flyttning eller om ersättningsskyldig— hetens fördelning, skall vad sålunda överenskommits lända till efterrättelse med den begränsning som må följa av 18 å andra stycket.
28 &. Förrättningsmännens avgörande av fråga om skyldighet för ägare av byggnad att avstå densamma för rivning och om flyttning av byggnad eller annan anläggning skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.
Om tillträde m. m.
29 5.
Mark, som genom fastighetsreglering övergår i ny ägares hand eller enligt därvid meddelat beslut skall utnyttjas till väg eller för annan anläggning, tillträdes vid den tidpunkt, som bestämmes av förrättningsmännen. Skyl- dighet för sakägare att avträda mark inträder dock ej i något fall, förrän genom lagakraftvunnet beslut blivit avgjort att marken skall frångå honom eller tagas i anspråk för anläggning. Med tillträdet må ej anstå längre än ett år från det anteckning om regleringen skett i fastighetsregistret, såvida icke särskilda skäl föranleda annat. Vad här sagts om mark gäller i tillämp- liga delar även beträffande byggnad, som genom regleringen övergår i ny ägares hand.
Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, äger detsamma rum, så snart anteckning om regleringen verkställts i fastighetsregistret.
Skall tillträde icke ske samtidigt beträffande all i regleringen ingående egendom och tillskyndas sakägare därigenom väsentlig olägenhet, må efter därom framställd begäran skälig ersättning tillerkännas honom av den, som har fördel av att samtidigt tillträde ej äger rum.
30 5. Den, som avträder mark, må under ett år behålla dårå befintlig byggnad eller anläggning, som skall flyttas, så ock honom tillhörigt upplag av virke,
ved eller dylikt, allt under förutsättning att tillträdaren icke tillskyndas olägenhet av betydelse.
Finnes då åker skall tillträdas växande gröda därå, må avträdaren bärga grödan, om ej förrättningsmännen bestämma annat.
Där det prövas lämpligt för att penningersättning skall undvikas, må den, som avträder mark med skogsbestånd, berättigas att under närmare angi— ven tid, högst fem år från det anteckning om regleringen verkställts i fastig- hetsregistret, avverka och tillgodogöra sig särskilt utstämplade skogsför- nödenheter å marken. Möter på grund av förhållande, varöver avträdaren icke råder, hinder för honom att inom den bestämda tiden tillgodogöra sig förnödenheterna, är han berättigad till ersättning av markens ägare för vad sålunda icke kan uttagas. Vill avträdaren göra gällande anspråk på sådan ersättning, skall han väcka sin talan därom inom ett år från det den för skogsförnödenheternas uttagande bestämda tiden utgick, vid påföljd att rätt till talan eljest går förlorad.
31 5. Vägras någon att tillträda mark eller byggnad enligt vad därom beslutats i överensstämmelse med stadgandet i 29 5 första stycket eller eljest skall gälla, äger han av utmätningsmannen erhålla nödig handräckning för att komma i besittning av egendomen.
32 5.
Finnes mark, som är upplåten med nyttjanderätt, böra överföras till annan fastighet eller intagas i samfälld ägolott och yrkar antingen ägaren av den fastighet, från vilken upplåtelsen skett, eller nyttjanderättshavaren att nytt område skall bestämmas för nyttj anderättens utövning på ägor, som efter regleringen höra till fastigheten, skola förrättningsmännen verkställa den sålunda begärda åtgärden, där denna med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligen böra äga rum. Det åligger dock förrättningsmännen att dessförinnan söka åvägabringa överenskommelse mellan nyttjanderätts- havaren och den eller dem, som erhålla marken, angående nyttjanderättens bibehållande därå även efter regleringen och villkoren därför.
33 5.
Då åtgärd, som avses i 32 5, skall äga rum ävensom eljest då vid regle— ringen upplyses att nyttjanderättshavare äger byggnad, som är avsedd att avstås för rivning eller att flyttas eller som är uppställd å mark, avsedd att överföras, skall rättighetshavaren i den mån hans rätt beröres anses såsom sakägare. Vad sålunda föreskrivits gäller ock i annat fall, när fråga upp- kommer om ersättning till innehavare av särskild rättighet.
6 KAP.
Särskilda bestämmelser om samfälld ägolott
1 5.
För ändamål av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter må samfälld ägolott bildas av erforderlig mark, såvida icke ändamålet kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Utan stöd av överenskommelse mellan dem, som åro avsedda att ingå såsom delägare, må dylik ägolott ej utläggas för andra fastigheter än sådana, för vilkas användning det är av synnerlig vikt att de hava del i ägolotten.
Fastighets andel i samfälld ägolott enligt vad ovan sågs bestämmes efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas ändamålsenligt och skäligt.
2 5.
Är skogsmark uppdelad mellan olika fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande av skogen väsentligt hindras och kan erforder- lig förbättring av möjligheterna att utnyttja skogen icke påräknas genom ändrad ägoanordning, må samfälld ägolott för skogsbruksändamål (gemen- samhetsskog) bildas av skogsmarken. Fastighets enskilda mark må dock ej intagas i sådan ägolott med mindre marken är utan väsentlig betydelse för att fastighetens eget behov av skogsprodukter skall bliva tillgodosett samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utformning att den kan erhålla fullt ändamålsenlig användning för skogsbruk.
Härjåmte må vid fastighetsreglering, som företages under sådana för- hållanden att inlösen därvid må äga rum enligt vad sägs i 8 kap. 1 5, i regle- ringen ingående skogsmark avsättas till gemensamhetsskog i den mån möj- ligheterna att utnyttja skogen därigenom förbättras och marken icke till- kommer jordbruksfastighet eller annan fastighet, vars skogsmarksinnehav medgiver ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig skogs- skötsel.
Då servitut, innefattande rätt till skogsfång, upphäves mot vederlag i mark, skall gemensamhetsskog bildas av vederlagsmarken och den mark, som i övrigt må avsättas till sådan ägolott, såvida olämplig splittring av skogsmarken därigenom kan motverkas. Mot ägarens bestridande må fas- tighet tillkommande vederlagsmark icke på grund härav intagas i gemen— samhetsskog, om avsevärd olägenhet skulle uppkomma för fastigheten eller om marken kan utläggas i lämplig anslutning till annan fastigheten till- hörig mark.
3 5.
Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet av vad fastigheten avstår till ägolotten med den mindre jämkning, som må befinnas lämplig.
4 5.
Ändå att de i 2 & stadgade villkoren för intagande av viss mark i gemen- samhetsskog ej äro uppfyllda, må marken avsättas till sådan skog, om äga- ren samtycker därtill. Avsteg från vad i 3 5 är föreskrivet må ock ske med samtycke av ägarna till de fastigheter som beröras.
5 &.
Hava ägarna till två eller flera fastigheter överenskommit, att samfälld ägolott skall för fastigheterna utläggas av område, som erfordras för att be- vara fast fornlämning och bereda med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödigt utrymme däromkring, må samfälld ägolott bildas i enlig— het med överenskommelsen.
6 5.
Genom uppdelning av samfälld ägolott må nya sådana ägolotter bildas, när det på grund av särskilda skäl finnes påkallat att delar av den samfällda marken utgöra ägolotter för sig. Vid uppdelningen bestämmes delaktigheten i de nya ägolotterna efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas ändamålsenligt och skäligt.
7 5.
Vad enligt förestående bestämmelser i detta kapitel gäller i fråga om bil— dande av samfälld ägolott äger motsvarande tillämpning beträffande åt- gärd, varigenom mark överföres till befintlig sådan ägolott mot upplåtelse av rätt till delaktighet i ägolotten eller överföring eljest sker av andel i sam- fälld ägolott. Då fråga är om överföring av andel i ägolott varom förmäles i 1 5 och åtgärden genomföres med stöd av överenskommelse som där stad- gas, erfordras dock ej att överenskommelsen biträtts av delägare, för vilka åtgärden icke medför ändrade andelstal.
8 5.
Avstår fastighet mark för bildande av samfälld ägolott, må i den mån fastigheten icke erhåller mot marken svarande andel i ägolotten annan mark eller andel i annan samfälld ägolott såsom vederlag tilläggas fastig- heten, såvida ej ersättning i penningar finnes mera ändamålsenlig. Det- samma skall äga motsvarande tillämpning, där i fall som avses i 6 & fastig- het avstår rätt till delaktighet i samfälld mark.
9 5.
Överföres mark, som ingår i samfälld ägolott, till fastighet eller annan samfälld ägolott och föreligger icke längre behov av marken för avsett ända- mål eller blir sådant behov tillgodosett utan hinder av överföringen, skall ersättning i penningar enligt vad stadgas i 5 kap. 10 5 eller vederlag i annan
form ej utgå för marken, med mindre yrkande därom framställes under förrättningen. Finnes anledning antaga, att fastighets andel i marken utgör en i förhållande till fastighetens hela värde väsentlig tillgång, skall dock fråga om ersättning till fastigheten utan yrkande upptagas till prövning.
Uppkommer fråga om tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf och hava ej i kallelserna till förrättningen och i kungörelse, som må hava utfärdats om förrättningen, intagits meddelande om vad delägare i den samfällda marken har att iakttaga, därest han önskar framställa ersätt- ningsanspråk, skola delägarna i god tid före förrättningens avslutande un— derrättas därom i den ordning, som gäller för delgivning av kallelse till första förrättningssammanträdet. Tillkännagivande, som meddelas vid för— rättningssammanträde, är dock till fyllest såvitt angår därvid närvarande delägare.
7 KAP.
Särskilda bestämmelser om servitut
1 5.
Genom fastighetsreglering må bildas servitut, om åtgärden är av synner- lig vikt för att fastighet skall erhålla ändamålsenlig användning. Vid be- dömning huruvida servitutsåtgärden är av sådan vikt skall hänsyn icke tagas till förekomsten av rättighet, som genom avtal kan bringas att upp- höra.
Utan ;stöd av överenskommelse mellan ägarna till de av servitutsåtgär- den berörda fastigheterna må i servitutet ej innefattas skyldighet för äga- ren till den tjänande fastigheten att å fastigheten underhålla väg, byggnad eller annan anläggning för servitutets utövning. Ej må servitutet bildas för viss tid eller göras beroende av villkor; dock må föreskrivas att servituts- rätten skall gälla endast så länge ändamålet med densamma icke tillgodo— setts på annat angivet sätt.
2 &.
Servitut, som innefattar rätt till skogsfång eller till framdragande av elektrisk starkströmsledning, må icke bildas enligt vad i 1 5 sägs.
Kan befogenhet att utnyttja fastighet eller därtill hörande anläggning upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild förrättning instiftas med stöd av annan lag, må servitut innefattande sådan befogenhet icke tillskapas genom fastighetsreglering, såvida ej åtgärden äger rum i samband med sådan fastighetsbildningsåtgärd, för vars genomförande servitutsbildningen är av betydelse. Är servitutet av beskaffenhet som av- ses i 2—6 kap. vattenlagen erfordras tillika, att ägaren till den tjänande fastigheten icke motsätter sig servitutsbildningen.
I andra stycket föreskrivna inskränkningar i möjligheterna att bilda servitut gälla icke beträffande rättighet att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning.
3 &.
Servitut må ändras på sätt nedan sägs, om servitutet hindrar ett ända- målsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och denna olägenhet kan undanröjas genom ändringen eller om tväsentlig fördel där- igenom kan beredas den tjänande eller den härskande fastigheten utan olägenhet av betydelse för den andra fastigheten.
Ändring av servitut må innefatta begränsning, flyttning eller annan för- ändring av området för servitutets utövning å den tjänande fastigheten och meddelande av de nya eller ändrade föreskrifter om utövningen, som föranledas därav.
4 5.
Har den härskande fastigheten icke längre behov av servitut, må det upphävas. Detsamma skall gälla, om servitutet ej under avsevärd tid utövats och omständigheterna även eljest äro sådana att det måste ans-es övergivet eller om till följd av ändrade förhållanden nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen för den tjänande fastigheten.
Hindrar servitutet ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fas- tigheten eller dess användning i enlighet med stadsplan, tomtindelning el- ler byggnadsplan och kan denna olägenhet ej undanröjas genom ändring varom stadgas i 3 5, må det ock upphävas.
Föreligger sådant förhållande som sägs i denna paragraf endast beträf— fande viss i servitutet ingående befogenhet, må denna upphävas, om det kan ske utan att servitutet i övrigt äventyras.
5 &.
Servitut angående skogsfång eller bete må upphävas, även om sådana omständigheter som avses i 4 & ej äro för handen, betesservitut dock endast under förutsättning att nödig betesmark hör till den härskande fastigheten eller utan oskälig kostnad och avsevärd olägenhet kan anordnas för fastig- heten.
För upphävande enligt vad i första stycket sågs av fastighet tillkom- mande betesservitut, som bildats genom att vid skifte eller annan fördel- ning av mark betet undantagits från delningen, fordras tillika, att den betesrätt som belastar fastigheten samtidigt upphäves. Berör sådant öm- sesidigt betesservitut flera än två fastigheter, må servitutet upphävas för någon eller några av dem allenast där möjligheterna att tillgodose återstå- ende fastigheters betesbehov icke därigenom väsentligt försämras.
6 5.
Är fråga om tillåtligheten att genom fastighetsreglering åstadkomma ändring i fastighetsindelningen beroende av att servitut ändras eller upp— häves, må den sålunda erforderliga servitutsåtgärden, även om densamma eljest icke skulle vara medgiven på grund av vad ovan i detta kapitel är föreskrivet, äga rum i samband med indelningsändringen, dock endast under förutsättning att denna kan genomföras utan stöd av överenskom- melse mellan berörda sakägare eller av sakägares samtycke.
Finnes vid bildande av servitut enligt 1 5 att redan bestående servituts- rättighet icke kan utövas jämsides med det nybildade servitutet, skall rät- tigheten ändras eller upphävas. Avses med servitutsbildningen att ersätta servitutsrättighet av beskaffenhet att kunna genom avtal bringas att upp— höra, skall rättigheten likaledes upphävas.
7 5. Efter överenskommelse mellan ägarna till den härskande och den tjä- nande fastigheten må genom fastighetsreglering beslutas om ändring eller upphävande av servitut jämväl i andra fall än ovan i detta kapitel är stadgat.
8 &.
Har servitut bildats enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning, må servitutet ej ändras eller upphävas genom fastighetsregle- ring. Dylik åtgärd må ej heller företagas beträffande servitut, som tillkom- mit med stöd av 7 eller 8 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre bestäm- melser eller enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar, med mindre åtgärden äger rum i samband med sådan fastighetsbildningsåtgård för vars genomförande den är av betydelse.
Besväras tjänande fastighet av inteckning med bättre rätt än servitutet, må detta icke mot inteckningshavarens bestridande ändras eller upphävas enligt vad i detta kapitel är stadgat, om ej åtgärden är väsentligen utan be— tydelse för denne.
9 5.
Har servitut angående skogsfång tillkommit före den 1 januari 1928 och gäller det till förmån för jordbruksfastighet, skall den tjänande fastig- heten, dårest servitutet genom fastighetsreglering upphäves utan att de i 4 & stadgade förutsättningarna äro för handen, avstå vederlag i skogsmark till den härskande fastigheten.
Vederlagsmarken skall hava sådan beskaffenhet och storlek att dess är— liga avkastning vid uthålligt skogsbruk och normal skogstillgång kommer att med hänsyn till virkesmängden väsentligen motsvara servitutets omfatt- ning.
Där efter servitutets tillkomst den härskande fastigheten tillförts mark
av sådan beskaffenhet och storlek att fastighetens behov av de nyttigheter servitutet avsett bör kunna tillgodoses dårå, skall markvederlag ej utgå; kan behovet endast delvis täckas, skall åt vederlaget givas den mindre om— fattning, som föranledes därav. Motsvarande avsteg från vad ovan stad- gats i denna paragraf skall göras, om det prövas vara av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för näringsförhållandena i orten eller vara erforderligt för att servitutet må upphävas utan att skogsmarken uppdelas i strid mot 3 kap. 7 & eller olämplig fastighetsindelning uppkom- mer, så ock om sakägarna träffa överenskommelse därom.
10 5.
Har betesservitut, som ej är ömsesidigt, tillkommit före den 1 januari 1928 och gäller det till förmån för jordbruksfastighet, skall den tjänande fastigheten, därest servitutet genom fastighetsreglering upphäves utan att de i 4 & stadgade förutsättningarna äro för handen, avstå vederlag i mark till den härskande fastigheten.
Vederlagsmarken skall hava sådan omfattning att den fodermängd, som marken årligen kan avkasta, väsentligen motsvarar vad som årligen kan uttagas på grund av servitutet. Den härskande fastigheten skall dock ej i något fall tillföras större område än som erfordras för att fastighetens be- tesbehov skall kunna tillgodoses.
Vad i 9 & tredje stycket är stadgat äger motsvarande tillämpning be- träffande markvederlag för betesservitut.
11 å.
Bestämmelserna i 9 och 10 Så om markvederlag vid upphävande av servi- tut, som där avses, skola ock tillämpas, därest frågan om upphävande ge— nom fastighetsreglering av sådant servitut förfallit på den grund att giltig— hetstiden för servitutet gått till ända, blott frågan blivit väckt före tidens utgång.
12 &.
Servitut må bildas, ändras eller upphävas utan att särskild ansökan därom gjorts, såvida åtgärden är av betydelse för annan fastighetsregle- ringsåtgärd och den företages i samband med denna.
Finnes vid upphävande av servitut angående skogsfång mot vederlag i mark att den tjänande fastigheten eller annan, samme ägare tillhörig fas- tighet, som sambrukas med den tjänande fastigheten, besväras av ytter- ligare servitut av motsvarande beskaffenhet och att ett samtidigt upphä- vande därav skullwe föranleda bildande av gemensamhetsskog enligt vad stadgas i 6 kap. _2 & tredje stycket, skall frågan om ett sådant upphävande utan ansökan upptagas till prövning.
8 KAP.
Om inlösen
1 5.
Där fastighetsreglering har till uppgift att inom ett större område, omfat- tande mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma så ändamålsenliga fastighetsförhållanden som omständigheterna medgiva och det finnes vara ett väsentligt allmänt intresse att erforderliga storleksför- ändringar därvid genomföras, är ägare av fastighet som ingår i regleringen pliktig att, med de begränsningar som följa av vad nedan stadgas i 2 och 3 55, efter förordnande om inlösen avstå fastigheten eller del därav.
2 5.
Inlösen må endast ske, om den egendom som inlöses omhändertages på sådant sätt att ändamålsenlig fastighetsindelning inom regleringsområdet befordras och syftet med åtgärden icke skäligen kan vinnas annorledes.
Fastighet, som med hänsyn till omfattningen uppfyller de i 3 kap. upp- ställda kraven på lämplighet eller som ingår i eller är avsedd att intagas i gemensamhetsskog, må icke till någon del tagas i anspråk genom inlösen utan så är att annan i regleringen ingående fastighet eljest icke skulle kunna tillföras erforderlig förstärkning. Är fastighet blott till viss del be- lägen inom regleringsområdet och kan den mark, som sålunda ingår i regle- ringen, icke därvid förläggas så att den lämpligen kan användas tillsam- mans med fastighetens övriga ägor och ej heller med fördel utnyttjas för sig, må dock marken inlösas utan hinder av vad nu sagts.
3 5.
Skulle genom att egendom inlöses avsevärd olägenhet uppkomma för ägaren eller brukaren, må inlösen icke ske. Vid bedömande huruvida sådan olägenhet skulle inträda må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits i syfte att förhindra inlösen.
Enskild person tillhörig jordbruksfastighet må helt eller till väsentlig del tagas i anspråk genom inlösen allenast under förutsättning att ägaren ej är mantalsskriven på fastigheten och att han uppenbarligen besitter fastig— heten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Vid tillämpningen av vad nu sagts skall fastighet, som tillhör dödsbo och som brukas av delägare i dödsboet, anses såsom brukarens egendom.
4 5. Där enligt tomtindelning särskilda delar av tomt äro i olika ägares hand, må ägare av sådan tomtdel efter därom vid fastighetsreglering framställt
yrkande berättigas lösa återstoden av tomten utan hinder av de inskränk- ningar beträffande inlösen, som framgå av vad ovan stadgats i detta kapitel. Påyrkas inlösen av två eller flera, äger den företräde vars tomtdel vid upp- skattning åsättes största värdet. Uppskattningen skall ske med beaktande av de ändringar i fastighetsindelningen, som samtidigt må genomföras med tillämpning av 5 kap.
5 &.
För fastighet eller fastighetsdel, som inlöses, är ägaren berättigad till löseskilling motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och egendomens avkastning. Inlöses del av fastighet och lider återsto- den skada eller intrång genom inlösen eller den inlösta delens användande, skall ersättning därför gäldas; dock skall ersättningen, om regleringen jäm— väl medför nytta för den återstående delen, i skälig omfattning jämkas med hänsyn därtill. Uppkommer eljest genom inlösen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.
Har, efter det fråga om fastighetsreglering blivit väckt, kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt att höja inlösenersättningen, må genom så- dan kostnad åstadkommen ökning av fastighetens värde icke tagas i beräk- ning vid ersättningens bestämmande.
6 5.
Innehavare av särskild rätt till inlöst egendom skall avstå rättigheten, såvida ej denna är av beskaffenhet att kunna instiftas vid fastighetsregle- ring och förrättningsmännen bestämma att den skall kvarstå eller ock rät- tigheten jämlikt medgivande av den som tillträder egendomen må lämnas orubbad. Vad i 5 & stadgas om ersättning för inlöst fastighet äger motsva- rande tillämpning beträffande ersättning för särskild rätt, som sålunda av— stås. Rörande förfarandet vid uppskattningen gäller vad i sådant avseende år föreskrivet i fråga om expropriation.
Meddelas förordnande enligt 5 kap. 16 5 första stycket om inbetalning till myndighet av den fastighetsägaren i anledning av inlösen tillkommande ersättningen för fördelning mellan rättsägare i fastigheten, skola förrätt- ningsmännen tillika förordna att jämväl ersättning till innehavare av sär- skild rättighet till fastigheten skall inbetalas och behandlas på samma sätt, såvida fastigheten även besväras av fordran, som däri åtnjuter bättre rätt.
7 5.
Då fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall genom lantmätarens försorg underrättelse därom meddelas ägaren i god tid, innan frågan företages till slutlig behandling, ävensom anmälan göras till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken.
Ägaren av egendom som inlöses är pliktig att för lantmätaren uppgiva innehavare av särskild rättighet till egendomen. Underlåter han det utan
laga skäl och uppstår skada för rättighetshavare, som till följd av under- låtenheten icke erhållit tillfälle att bevaka sin rätt, skall han hålla denne skadeslös. Ägaren skall erinras härom i samband med att underrättelse en- ligt första stycket lämnas honom.
Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet. Därest tillträde av inlöst egendom sker, innan inlösenersättningen erlagts, äger vad i 5 kap. 29 5 tredje stycket är stadgat motsvarande tillämpning.
9 KAP.
Om gemensamma arbeten
1 5.
Arbete av betydelse för vinnande av det med fastighetsreglering avsedda syftet, såsom dikning och vägbyggnad, skall, där arbetets fullgörande icke lämpligen ombesörjes av enskild sakägare, efter beslut av förrättningsmän- nen utföras under regleringsförrättningen enligt bestämmelserna i denna lag såsom ett för sakägarna gemensamt arbete.
Beslut, som sägs i första stycket, må ej avse sådant företag att arten och omfattningen av regleringen därigenom skulle väsentligt ändras, ej heller invallning eller företag varå vattenlagens bestämmelser om vattenavledning äro tillämpliga.
Kan till följd av vad i andra stycket sägs torrlåggnings- eller vägbyggnads- företag icke utföras enligt denna lag eller finnes eljest sådant utförande icke lämpligen böra äga rum, må förrättningsmännen besluta, att frågan om företagets genomförande skall prövas i den i vattenlagen eller, såvitt angår vägbyggnadsföretag, i lagen om enskilda vägar stadgade ordningen.
2 &.
Gemensamt arbete ombesörjes av sakägarna på sätt dessa kunna överens- komma, där ej åt en eller flera sysslomän uppdrages att omhänderhava ar- betet och vad därmed sammanhänger. Om sakägare påfordrar att syssloman utses, skola förrättningsmännen tillse att så sker enligt vad stadgas i 4 kap. 37 5.
3 5.
Då syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, skola förrätt- ningsmännen, där det prövas erforderligt, besluta om hur kostnaderna för arbetet skola tills vidare fördelas i avbidan på slutligt avgörande av de i 5 kap. 13 5 omförmälda frågorna, och äro sakägarna pliktiga att i enlighet därmed förskottera de för, sysslomannens verksamhet erforderliga medlen på grundval av debiteringslängd, som vid behov upprättas av sysslomannen
och å sammanträde med sakägarna framlägges för granskning. Längden skall angiva det belopp som uttaxeras, vad därav belöper på varje sakägare samt tiden för inbetalningen.
4 &.
Anser sakägare att debiteringslängd varom stadgas i 3 & icke tillkommit i behörig ordning eller att den i längden verkställda uttaxeringen strider mot lag, äger han föra talan mot sysslomannen om rättelse. Talan skall, vid på- följd att rätt därtill eljest går förlorad, väckas inom sex veckor från den dag längden framlades å sammanträde.
Angående uttagande av utdebiterat och till betalning förfallet förskott gäller, om ej rätten i samband med talan som avses i första stycket förord- nat annat, vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft.
Kan ej förskott, som enligt 3 & påförts sakägare, uttagas hos honom, skall bristen fördelas mellan övriga sakägare i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet.
5 &.
Så snart syssloman slutfört sitt uppdrag rörande gemensamt arbete, skall han avgiva redovisning för sin förvaltning av uppdraget. Frånträder han detta utan att det blivit slutfört, är han ock redovisningsskyldig. Redovis- ningen skall framläggas å sammanträde med sakägarna.
På ansökan av sakägare eller eljest må förrättningsmännen förelägga syssloman, som har att ombesörja gemensamt arbete, att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse.
Vill sakägare klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra talan mot denne i anledning av förvaltningen, skall han väcka sin talan inom sex månader från den dag redovisningen framlades å sammanträde enligt vad sägs i första stycket, vid påföljd att rätt därtill eljest går förlorad. Talan, som grundas på att sysslomannen begått brottslig handling, må dock an- ställas mot honom utan hinder av vad sålunda föreskrivits.
6 5. På framställning av syssloman skall lantmätaren utsätta sammanträde med sakägarna för behandling av fråga, som äger samband med syssloman— nens uppdrag att ombesörja arbete varom stadgas i detta kapitel.
7 5.
Har diknings- eller vägbyggnadsföretag utförts under fastighetsreglering enligt bestämmelserna i denna lag, skola förrättningsmännen föranstalta om att fråga rörande det framtida underhållet av den utförda anläggningen blir prövad enligt vad särskilt är föreskrivet.
FJÄRDE AVDELNINGEN
Om övriga fastighetsbildningsåtgärder
10 KAP.
Om avstyckning
1 5.
Genom avstyckning må viss ägovidd av fastighets enskilda mark avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller ingå i sammanläggning. Samfälld ägo- lott eller viss ägovidd därav ävensom fastighet tillkommande andel i dylik ägolott må ock på motsvarande sätt avstyckas.
Med styckningsdel varom nedan stadgas förstås såväl stamfastighet som styckningslott. Där avstyckningen omfattar samfälld mark, anses envar fas- tighet, som äger del i marken, såsom stamfastighet.
2 5.
Vid avstyckning från fastighet, till vilken hör andel i samfälld ägolott eller särskild rättighet, må bestämmas att andelen eller rättigheten skall i sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslotten. Beträffande rättighet, som icke lämpligen kan uppdelas med angivande av andelstal eller på annat sätt, må sådan bestämmelse meddelas att rättigheten tillkommer stycknings- delarna gemensamt.
I den mån annat icke bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 5 eller av vad eljest är stadgat skola andelar och rättigheter, som avses i denna paragraf, tillkomma stamfastigheten.
3 5.
Bestämmelserna i 6 kap. om bildande av samfälld ägolott och i 7 kap. om bildande av servitut genom fastighetsreglering äga motsvarande till— lämpning vid avstyckning såvitt avser förhållandet mellan styckningsdelar- na eller vissa av dem.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet, som äger del i samfälld ägolott, må såsom servitut i stamfastigheten upplåtas rätt för styckningslottens ägare att för det med samfällighetsbildningen avsedda ändamålet nyttja i ägolotten (ingående mark, såvida behovet för styckningslotten att äga till-
gång till marken icke lämpligen kan tillgodoses genom att den tillföres viss andel i den samfällda ägolotten. Vad nu sagts må icke tillämpas, om olägen- het av betydelse kan antagas genom servitutsbildningen uppkomma för delägare i den samfällda marken.
4 5.
Har del av fastighet genom överlåtelse eller annat fång kommit i särskild ägares hand, må avstyckning av fastighetsdelen påkallas av såväl förvärva- ren som fångesmannen.
Till grund för avstyckningen skall läggas den om fånget upprättade av- handlingen. Träffa sakägarna skriftlig överenskommelse rörande fråga av betydelse för avstyckningen, skall jämväl överenskommelsen beaktas i den mån densamma icke väsentligen strider mot vad avhandlingen innehåller.
Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, må icke i något fall förrättningen inställas med mindre tillfälle beretts övriga sakägare att på— yrka dess fortsättande och de underlåtit att framställa yrkande därom.
5 5. Avstyckning i andra fall än som avses i 4 & må allenast ske på begäran av ägaren till den fastighet, varifrån avstyckningen är avsedd att äga rum, och i överensstämmelse med hans anvisningar eller med vad han godkänt.
6 5. Kostnaderna för genomförandet av avstyckning skola gäldas av sökanden. I fall som avses i 4 5 skall dock betalningsansvaret fördelas efter vad för- rättningsmännen pröva skäligt, där ej annat följer av 2 kap. 6 5.
11 KAP.
Om klyvning 1 g.
Fastighet, som innehaves under samåganderätt, må på delägares yrkande genom klyvning uppdelas i lotter enligt vad nedan sägs, varje lott avsedd att utgöra fastighet för sig eller att ingå i sammanläggning.
Vid klyvning utlägges en lott för varje delägare, som yrkat att hans an- del i fastigheten skall utbrytas, eller om vissa delägare, som sålunda krävt utbrytning, begärt att erhålla sina andelar förlagda i gemensam lott, en så- dan lott för dem, varjämte övriga delägares andelar förläggas i en gemen- sam lott. Skulle hinder möta mot en uppdelning av fastigheten enligt vad nu sagts, skall gemensam lott utläggas i den vidgade omfattning som med anledning därav finnes påkallad.
56 2 5.
Klyvning må ej äga rum med mindre därvid utlägges särskild lott för nå- gon delägare, som påyrkat utbrytning av sin andel i fastigheten, eller ge- mensam lott för vissa delägare i enlighet med deras yrkande.
Där fråga är om fastighet med byggnad eller annan anläggning, må klyv- ning endast tillåtas, om delningen kan utföras på sådant sätt att delägare ej oskäligt betungas genom att byggnaden eller anläggningen tillföres honom.
Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjuda's till försäljning för delägarnas gemensamma räkning, må fastigheten icke klyvas med mindre det visas att försäljning icke kommer till stånd. Ej heller må klyvning äga rum för utbrytning av andel, för vilken särskild lott redan utlagts genom sämjedelning, om delägare påkallar att sämjedelningen tillerkännes verkan som laga delning enligt vad därom är särskilt stadgat och slutligt avgö- rande i anledning av hans framställning ännu icke föreligger.
3 5.
Vid klyvning av fastighet skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas om bildande av samfälld ägolott, fastighetens enskilda mark ävensom dess andelar i samfälld mark fördelas mellan de olika klyvningslotterna. Därvid skall iakttagas att graderingsvärdet av vad sålunda tillägges varje lott icke väsentligen understiger vad av fastighetens graderingsvärde belöper på den eller de delägare, för vilka lotten utlägges, och ej heller i sådan omfattning överstiger samma andel av fastighetens graderingsvärde att avsevärd olägen- het uppkommer för delägare. Om fastställande av graderingsvärde stadgas i 5 kap. 9 5.
Har genom laga delning visst område av fastigheten tidigare uppdelats mellan dem, som ägde del i fastigheten, skall vid beräkningen hur stor del av fastighetens graderingsvärde som belöper på delägare innehavet enligt den verkställda delningen beaktas. Om avsöndring, avstyckning eller där- med jämförlig åtgärd tidigare skett från andel i fastigheten, skall hänsyn tagas jämväl därtill.
4 5.
Hör till den fastighet som undergår klyvning särskild rättighet, skall rät- tigheten i sin helhet tilläggas en av lotterna eller med angivande av andels— tal eller på annat sätt fördelas mellan lotterna eller vissa av dem. Beträf- fande rättighet, som icke lämpligen kan uppdelas, må sådan bestämmelse meddelas att rättigheten tillkommer flera lotter gemensamt.
5 &.
Bestämmelserna i 6 kap. om bildande av samfälld ägolott och i 7 kap. om bildande av servitut genom fastighetsreglering äga motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser förhållandet mellan klyvningslotterna eller vissa av dem.
Mark, som på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge icke kan med er- forderlig säkerhet värderas i jämförelse med övrig i klyvningen ingående mark eller vars värde är så lågt att kostnaderna för dess delning finnas icke stå i skäligt förhållande till värdet, må avsättas såsom samfälld för klyvningslotterna oavsett vad 6 kap. 1 5 må innehålla däremot stridande.
6 5. Klyvning av fastighet skall så genomföras att den åsyftade delningen utan oskälig kostnad vinnes med minsta olägenhet.
7 5. Vad enligt 5 kap. gäller om ersättning mellan sakägare vid fastighets- reglering samt om tillträde äger motsvarande tillämpning vid klyvning.
8 5.
Med samtycke av de delägare vilkas rätt är därav beroende må omfatt— ningen av vad som vid klyvningen tillägges de olika lotterna fastställas utan hinder av bestämmelserna i 3 5 och må avsteg göras från 6 5 ävensom från vad enligt 7 5 följer angående delägares rätt till ersättning.
Genomföres klyvningen med stöd av samtycke som sägs i första stycket, äger vad i 5 kap. 18 5 andra och tredje styckena samt 19 5 är stadgat mot- svarande tillämpning.
9 5. Kostnaderna för klyvning av fastighet utgöras av delägarna i fastigheten efter vad förrättningsmännen pröva skäligt, där ej annat följer av 2 kap. 6 5.
12 KAP.
Om sammanläggning 1 5 .
Fastigheter, som äro i samme ägares hand och av denne innehavas med lika rätt, må sammanläggas till en fastighet.
Vad i detta kapitel sägs om fastighet som sammanl-ägges med annan gäl- ler även sådan fastighetsdel eller andel i fastighet som genom avstyckning eller klyvning utbrytes för sammanläggning.
2 5. Utan hinder av vad i 1 5 angives såsom villkor för sammanläggning må fastigheter, som tillhöra äkta makar var för sig eller innehavas med olika rätt i äktenskapet, sammanläggas, såframt makarna träffa avtal rörande
makarnas rätt i den genom sammanläggning bildade fastigheten. Sådant avtal skall upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen. Ifall de fastig- heter som sammanläggas tillhöra ena maken enskilt och såsom giftorätts- gods, skall genom avtalet bestämmas, att den nybildade fastigheten skall i sin helhet vara den makens enskilda egen—dom eller giftorättsgods. Där de i sammanläggningen ingående fastigheterna tillhöra makarna var för sig, skall bestämmas, att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom, vari makarna äga var sin andel såsom enskild egendom eller giftorättsgods. Var- dera makens andel skall utgöra hälften, såvida ej annat avtalats. Innefattar avtalet gåva, äger vad i 8 kap. 5 5 giftermålsbalken är stadgat motsvarande tillämpning.
Vad i första stycket är föreskrivet gäller ej i fråga om fastighet, som make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara hans enskilda egendom, eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor, eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testa— mente meddelat sådan föreskrift, med mindre den genom sammanläggning bildade fastigheten enligt avtalet skall såsom enskild egendom tillkomma den maken.
3 5.
Är fastighet föremål för återköpsrätt, må den ej ingå i sammanläggning utan medgivande av återköpsrättens innehavare. Vad sålunda stadgats äger motsvarande tillämpning, när eljest någon genom avtal eller annan rätts— handling tillförsäkrats villkorlig eller ovillkorlig rätt att återtaga eller lösa fastighet.
Besväras fastighet av tomträtt eller vattenfallsrätt, må den icke samman- läggas med annan fastighet, vari förekommer rättighet som enligt vad där- om är stadgat skulle utgöra hinder för inskrivning i fastigheten av tomträt- ten eller vattenfallsrätten. Fastighet vari tomträtt är upplåten må ej heller eljest sammanläggas, såvida icke tomträtten utvidgas att avse hela den ge— nom sammanläggning bildade fastigheten.
4 5.
Fastighet må ej ingå i sammanläggning med mindre ägaren erhållit lag— fart därå. Lagfart erfordras dock ej, där fastigheten förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag ägaren icke varit skyldig lagfara, eller där fråga är om fastighetsdel, som överlåtits för sammanläggning, och den till vilken överlåtelsen skett gjort ansökan om lagfart, vilken ansökan förkla- rats vilande endast i avbidan på laga delning.
Är talan väckt angående klander å ägarens förvärv eller om utövning av lösningsrätt eller finnes eljest rätten till fastigheten tvistig eller är denna utmätt eller är fordran fastställd till betalning ur fastigheten eller har, om ägaren är i konkurs, dess försäljning i exekutiv ordning äskats, må fastig- heten ej ingåi sammanläggning.
59 5 5.
Äro två eller flera av fastigheterna besvärade av beviljad eller sökt in- teckning, må sammanläggning icke ske utan så är att något av följande fall är för handen, nämligen
1. att icke någon av fastigheterna häftar för andra inteckningar än så- dana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i envar av de andra, eller ock, om i någon av fastigheterna tillika finnes särskild inteck— ning, denna gäller med sämre rätt än den eller de gemensamma inteck- ningarna; eller
2. att företrädesordningen för inteckningarna i den genom sammanlägg— ningen bildade fastigheten fastställts enligt vad nedan stadgas i 11 5.
Vid tillämpning av vad sålunda föreskrivits skall, där andelar i någon av fastigheterna ej äro föremål för samma inteckningsbelastning, envar av an- delarna anses som särskild fastighet, såvida icke de i sammanläggningen ingående fastigheterna i annat fall än som avses i 2 5 tillhöra två eller flera och den bristande överensstämmelsen i fråga om inteckningsbelastningen hänför sig till de olika delägarnas andelar. Därjämte skall iakttagas att av- seende icke fästes vid inteckn-ing för servitut eller nyttjanderätt, såframt den intecknade rättigheten icke rör mark som skall ingå i sammanlägg- ningen, eller vid inteckning, vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren sökt i fastighet varom fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden icke föreligger därest den avsedda fastighetsbildningen genomföres.
Vad i denna paragraf ävensom nedan i 6 och 11 55 sägs om inteckning äger motsvarande tillämpning å fordran och annan rättighet, som utan in- teckning åtnjuter skydd enligt 11 kap. 2 5 jordabalken.
6 5.
Häftar någon av fastigheterna enligt anteckning i fastighetsboken för fordran av beskaffenhet att utgå med förmånsrätt framför intecknad gäld, må sammanläggning icke äga rum, såframt icke den, som på grund av in- teckning i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller annan rät- tighet, medgivit sammanläggningen eller denna är väsentligen utan betydelse för honom.
7 5.
Äger sammanläggning rum och besväras en eller flera av de däri ingå- ende fastigheterna av inteckning, som icke gäller i den eller de andra, skall inteckningen, med det förmån—släge som må hava särskilt fastställts, be- svära hela den genom sammanläggning bildade fastigheten eller, om inteck- ningen tidigare allenast gällt i viss delägare tillhörig fastighetsandel och sammanläggningen icke sker på grundval av vad i 2 5 sägs, denne delägares andel i den nybildade fastigheten. Där enligt vad stadgas i 5 5 avseende icke skall vid lagrummets tillämpning fästas vid viss inteckning, skall denna
icke gälla i fastigheten. Häftar någon av fastigheterna för fordran med för- månsrätt enligt 17 kap. 6 5 handelsbalken eller eljest för belopp, varför så- kerhet på annan grund än inteckning åtnjutes, svarar den nybildade fastig- heten därför på samma sätt som gäller beträffande inteckning.
Ifall på grund av tidigare rätt till fastighet ansökan om inteckning göres eller fullföljes efter det fastigheten ingått i sammanläggning, skall inteck- ningen, om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i hela den nybildade fastigheten.
Sker sammanläggning på grundval av sådant avtal mellan makar som sägs i 2 5 och skall enligt avtalet den nybildade fastigheten utgöra egendom, vari makarna äga var sin andel, skall den för vardera maken gällande lag— farten hänföras till den andel i fastigheten som tillkommer honom.
8 5.
Ansökan om sammanläggning av fastigheter må göras av fastigheternas ägare.
Utan ansökan må förrättningsmännen upptaga fråga om sammanlägg- ning, där fastigheterna beröras av fastighetsreglering med syfte att inom visst område åstadkomma så ändamålsenliga fastighetsförhållanden som omständigheterna medgiva eller där sammanläggningen erfordras för ge- nomförandet av annan fastighetsbildning. Innan förrättningsmännen be— sluta i frågan, skall tillfälle beredas ägaren att yttra sig rörande samman— läggningen. Ej må åtgärden äga rum, om den bestrides av ägaren och kan antagas medföra olägenhet av någon betydelse för honom.
9 5.
Förrättningsmännens prövning av fråga om sammanläggning skall ske utan beaktande av de i 5 och 6 55 föreskrivna villkoren. Av förrättnings- männen meddelat beslut att sammanläggning skall äga rum må dock icke läggas till grund för anteckning i fastighetsregistret och skall förty icke lända till efterrättelse, med mindre registerföraren med ledning av yttran- de, som han inhämtat från inskrivningsdomaren, finner hinder mot sam- manläggning icke möta enligt nämnda båda lagrum eller eljest enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat på grund av förhållande, varom fastighets- boken meddelar upplysning. Där i ärendet åberopas sådant avtal mellan makar som sägs i 2 5, skall på motsvarande sätt och med enahanda verkan bedömas, huruvida avtalet är lagligen beskaffat med hänsyn till den rätt varmed de i sammanläggningen ingående fastigheterna innehavas av ma- karna.
Inskrivningsdomarens yttrande i sammanläggningsärende skall av regis- terföraren inhämtas först sedan ärendet kommit i det skick att registre- ring omedelbart kan ske efter det yttrandet inkommit.
10 5.
Då inskrivningsdomaren mottagit begäran om yttrande, varom stadgas i 9 5, åligger det honom att så snart ske kan avgiva det begärda utlåtandet. Finnes hinder möta mot sammanläggningen och är det av beskaffenhet att kunna utan dröjsmål avlägsnas, hör han dock först anmana sökanden eller annan, som kan antagas vara villig och i stånd att medverka till hindrets undanröjande, att vidtaga härför erforderliga åtgärder ävensom lämna ho- nom skäligt rådrum därtill.
11 5.
Där det prövas erforderligt på grund av vad i 5 5 är stadgat, skall in- skrivningsdomaren, innan han avgiver sitt yttrande, undersöka huruvida förutsättning för sammanläggning kan vinnas genom fastställande av före- trädesordning för de inteckningar, som i händelse av sammanläggning skola gälla i den nybildade fastigheten. För sådant ändamål skall inskrivnings— domaren under iakttagande av att inteckningshavares säkerhet rubbas i minsta möjliga mån upprätta förslag till företrädesordning. Om det finnes lämpligt, må sammanträde med fastigheternas ägare och intecknings- havarna hållas för förhandling angående förslaget.
Medgiva innehavarna av samtliga de i första stycket omförmälda inteck- ningarna sammanläggningen på grundval av framlagt förslag till företrädes— ordning och har detta tillika godkänts av fastigheternas ägare, skall för- slaget fastställas att lända till efterrättelse från det sammanläggningen blir slutligt gällande. Utan hinder av att inteckningshavare eller fastighets- ägare icke lämnat medgivande eller godkännande skall beslut om faststäl- lelse meddelas, om det är väsentligen utan betydelse för honom att sam- manläggning sker på grundval av den föreslagna företrädesordningen.
Beslut om fastställelse av företrädesordning är att anse som förfallet och må ej av inskrivningsdomaren beaktas, om han har att i ärendet av- giva förnyat yttrande och därvid finner inteckningsförhållandena hava så ändrats att förutsättningarna för beslutet rubbats.
12 5.
Berör sammanläggning fastigheter, som lyda under mer än en inskriv- ningsdomare, skola de på sådan befattningshavare enligt detta kapitel an- kommande uppgifterna fullgöras av den av inskrivningsdomarna, hos vil- ken framställning om yttrande gjorts, och åligger det denne att från övriga inskrivningsdomare införskaffa erforderliga upplysningar.
13 5. Kostnaderna för sammanläggning gäldas av sökanden. Har på grund av vad i 8 5 andra stycket sägs frågan om sammanläggning utan ansökan
upptagits i samband med annan fastighetsbildning, skola kostnaderna för- delas efter vad förrättningsmännen pröva skäligt, där ej annat följer av 2 kap. 6 5.
13 KAP.
Särskilda bestämmelser om fastighetsbildning i syfte att åstadkomma överens- stämmelse mellan fastighetsindelning och kommunal indelning
1 5.
Ligger fastighet med sin enskilda mark på ömse sidor om kommun— gräns, skall fastighetsindelningen ändras så att överensstämmelse med den kommunala indelningen åstadkommes. Sådan ändring skall, under förutsättning att den åsyftade överensstämmelsen icke vinnes genom att sämjedelning tillerkännes verkan som laga delning, verkställas genom fastighetsreglering, om det kan ske, och i annat fall genom avstyckning. I den mån det finnes erforderligt må åtgärden genomföras utan iaktta- gande av de i 3 kap. stadgade villkoren. Såvitt angår fastighetsreglering må även stadgandena i 5 kap. 4 5 lämnas utan beaktande, om sakägare ej motsätter sig detta.
Består samfälld ägolott av mark inom olika kommuner, skall detta för- hållande, där det kan ske utan åsidosättande av eljest gällande bestäm— melser, undanröjas genom fastighetsreglering.
25.
Fråga om åtgärd som avses i 1 5 upptages utan ansökan efter förord- nande av överlantmätaren.
Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, må utan hinder av att ändringen ännu ej trätt i kraft förrättning äga rum för prövning av de fastighetsbildningsåtgärder som föranledas av beslutet.
35.
Vid genomförandet av fastighetsbildning enligt detta kapitel skall efter- strävas, att fastighet icke kommer att äga andel i samfälld ägolott inom annan kommun. Befinnes vid förrättning, som äger rum i anledning av in— delningsändring varom förmäles i 2 5 andra stycket, att fastighet, vars en- skilda mark helt är belägen inom en kommun, genom ändringen kommer att äga andel i samfälld ägolott inom annan kommun, må utan ansökan fastighetsreglering samtidigt verkställas för undanröjande av detta förhål- lande.
Genomföres fastighetsbildningen såsom avstyckning, skall som styck- ningslott avskiljas den fastighetsdel, vars ägovidd är minst, såvida icke särskilda förhållanden föranleda annat.
63 4 5.
Genom lantmätarens försorg skola de på ömse sidor om kommungränsen belägna kommunerna underrättas om den förrättning som äger rum.
5 5.
Kostnaderna för åtgärd i anledning av bestämmelserna i detta kapitel må icke påföras sakägare. Ägare av fastighet, som delas eller ändras genom åtgärden, skall kostnadsfritt erhålla utdrag rörande fastigheten av förrätt- ningskarta, som må hava upprättats.
Ersättning till syssloman, varom stadgas i 4 kap. 37 5, skall i fall som här avses alltid bestämmas av förrättningsmännen.
FEMTE AVDELNINGEN
Om fastighetsbestämning
14 KAP.
1 5.
Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens be— skaffenhet eller om beståndet eller omfånget av servitut, som bildats annor- ledes ån enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning, skall frågan, där det med hänsyn till fastighetsbildningen aktas nödigt, upptagas till prövning vid fastighetsbestämning.
Efter ansökan av sakägare må även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av servitut, som tillkommit vid avvittring eller jämlikt lagstiftningen om fastighetsbildning eller om enskilda vägar, såvida ett avgörande av frågan ej uppenbart är utan betydelse för sökanden. Rätt att påkalla fastighetsbestämning som nu sagts tillkommer ock byggnads- nämnden såvitt gäller område med stadsplan eller byggnadsplan eller om- råde, beträffande vilket fråga väckts om antagande av sådan plan.
2 5.
Fastighetsbestämning handlägges vid förrättning. Beträffande denna skola bestämmelserna i 4 kap. 1—24 55, 28 5 första stycket, 32—40 55 och 42 5 äga motsvarande tillämpning, stadgandet i 24 5 dock endast där byggnads- nämnden är sökande. Har fastighetsbestämningen samband med fastighets- bildning, skall handläggning vid gemensam förrättning äga rum, såvida icke särskilda omständigheter föranleda annat.
3 5.
Det åligger förrättningsmännen att vid sammanträde eller annorledes för sakägarna klarlägga fastighetsbestämningens omfattning och att därvid noga angiva vilka frågor som skola avgöras.
Genom förrättningsmännens försorg skall utredning därjämte verkställas rörande de omständigheter, som äro av betydelse för bedömningen av de vid fastighetsbestämningen upptagna frågorna, varefter resultatet av ut- redningen skall framläggas för sakägarna.
65 4 g.
Yrkar sakägare, att fråga, som avses med fastighetsbestämningen och ej allenast gäller vilken sträckning viss gräns har, skall omedelbart upp- tagas och avgöras av domstol, skola förrättningsmännen förelägga honom att inom viss tid vid domstol väcka talan angående frågan och, där fastig- hetsbestämningen tillika omfattar andra spörsmål som ej utan olägenhet kunna avgöras för sig, jämväl angående dessa samt att inom samma tid för förrättningsmännen visa att så skett. Ställer sig sakägaren föreläggan- det till efterrättelse, må förrättningsprövningen i de delar som föreläggan- det gäller icke fullföljas, med mindre den vid domstol instämda talan avvi- sas eller målet avskrives.
Förrättningsmännen må bestämma, att yrkande som avses i första styc— ket skall för att vinna beaktande framställas senast vid viss tidpunkt under förrättningshandläggningen. Om vad sålunda kan hava bestämts skall tillkännagivande meddelas å sammanträde eller underrättelse i an— nan ordning lämnas sakägarna. Vid utsättande av tid såväl enligt vad nu sagts som enligt första stycket skall skäligt rådrum lämnas.
55.
Vid fastighetsbestämning upptagen fråga skall i den mån ej annat följer av 4 5 avgöras genom beslut av förrättningsmännen (fastighetsbestämnings- beslut).
Skall läget av en gräns bestämmas och träffa de sakägare, som vid förrättningen fört talan i denna del eller som äro närvarande vid sam- manträde, då frågan avgöres, sedan viss sträckning blivit i erforderlig omfattning utstakad, skriftlig överenskommelse om gränsens läge i överens- stämmelse med utstakningen, skola förrättningsmännen besluta i enlighet därmed, såvida den av sakägarna sålunda anvisade sträckningen sam- manfaller med en befintlig hävdelinje eller med en linje, markerad av gränsmärken vilka kunna antagas hava tillkommit för att utvisa gränsen, eller med en linje i enlighet med sådana kartor eller andra handlingar, som upprättats i samband med att gränsen tillkommit eller att dess läge bestämts. Överenskommelsen skall ock läggas till grund för förrättningsmän- nens beslut, om den anvisade sträckningen är belägen mellan nu angivna linjer eller i nära anslutning till någon av dem. Utan hinder av vad sålunda stadgats eller eljest gäller må vid avgörandet av en gränsfråga företagas mindre jämkningar, vilka erfordras för att gränsen skall erhålla en i tek- niskt avseende ändamålsenlig sträckning.
Beslut, som rör omfattningen av allmänt vattenområde, är utan verkan i den mån vid ny förrättning befinnes eller i annan ordning visas att det avviker från vad i lag stadgas.
66 6 5.
Innefattar fastighetsbestämningsbeslut ett fastställande av viss gräns- sträckning, skall denna angivas på karta eller, om sådan icke finnes tillgäng- lig vid förrättningen, på annat sätt beskrivas i förrättningshandlingarna. Gränssträckningen skall ock i erforderlig omfattning utstakas och utmärkas efter vad därom finnes särskilt stadgat. Utstakningen skall ske i anslutning till beslutets meddelande. Utmärkningen må, då så finnes lämpligt, av lant- mätaren verkställas först efter förrättningens avslutande. Angående åtgärd, som sker i sådan ordning, skall lantmätaren i god tid underrätta de sak— ägare som beröras, och skall i förrättningsakten antecknas vad som före- kommer vid utmärkningen.
7 5.
Då beslut meddelats, mot vilket talan må föras särskilt, skall beslutet jämte karta och annan handling, som erfordras för ett åskådliggörande av beslutets innebörd, hållas tillgängligt hos lantmätaren under den tid, som gäller för anförande av besvär mot beslutet.
85.
Om avslutande av förrättning, vid vilken tillika handlägges fråga om fastighetsbildning, och om åtgärder i anslutning till avslutandet gäller vad i 4 kap. 29—31 55 är stadgat. Beträffande annan fastighetsbestämnings- förrättning äga bestämmelserna i 4 kap. 29 och 30 55 motsvarande tillämp- ning, dock med iakttagande av att förrättningsakten icke skall överlämnas till registerföraren förrän efter utgången av den tid, som gäller för an- förande av besvär i anledning av förrättningen, samt att underrättelse till byggnadsnämnden om avslutandet endast erfordras för det fall att nämn- den påkallat fastighetsbestämningen.
95.
Kostnaderna för fastighetsbestämning gäldas av sakägarna efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den nytta de hava av fastighetsbe— stämningen, i den mån ej annat följer av 13 kap. 5 5 eller kommunen fin- nes böra åläggas betalningsskyldighet, då byggnadsnämnden påkallat be- stämningen. Vad i 2 kap. 6 5 är stadgat om betalningsskyldighetens för- delning vid överenskommelse mellan sakägarna och om gäldande av kost— nader för förrättning som inställes skall även lända till efterrättelse vid fastighetsbestämning.
SJÄTTE AVDELNINGEN
Om domstolar och rättegång i jordmål
15 KAP.
Allmänna bestämmelser
1 5.
För prövning av mål som genom besvär eller underställning fullföljas från förrättningsmännen enligt vad stadgas i denna lag (jordmål) skola vid hov- rätterna finnas jorddomstolar, minst en vid varje hovrätt. Konungen be— stämmer närmare om antalet jorddomstolar och förordnar om deras dom- kretsar.
Högsta domstolen är överrätt i mål som fullföljas från jorddomstol.
2 5. Angående rättegången i jordmål gäller i tillämpliga delar, där ej i denna lag eller eljest finnes särskilt stadgat, vad i fråga om allmän domstol är föreskrivet; jorddomstol likställes därvid med hovrätt.
3 5.
Jorddomstol består av ordförande och fyra övriga ledamöter. Ordföranden utses bland ordförandena och vice ordförandena på hov- rättens avdelningar. Av jorddomstolens övriga ledamöter skall en vara lag- faren ledamot i hovrätten samt en äga lantmäteriutbildning och hava in— gående kännedom och praktisk erfarenhet beträffande fastighetsbildnings— verksamhet. I stället för sistnämnde ledamot må ytterligare en lagfaren hovrättsledamot inträda i domstolen.
Återstående två ledamöter skola vara nämndemän, särskilt valda att tjänstgöra i jorddomstol. Nämndemännen böra vara allmänt betrodda och med sin orts förhållanden väl förtrogna. De skola vara valbara till nämnde— mansbefattning vid allmän underrätt och ej hava uppnått sextiofem års ålder; dock må den, som uppnått denna ålder, tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom jorddomstolsnämndeman tagit befattning.
4 5. Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, är jorddomstolen dom—
för med, förutom ordföranden, minst två övriga ledamöter. Vad nu sagts skall ock gälla, då mål av mindre betydelse eljest handlägges, men därvid böra båda nämndemännen sitta i rätten, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Åtgärd, som allenast avser måls beredande, må i den omfattning Konungen bestämmer vidtagas av lagfaren ledamot i jorddomstolen eller av tjänsteman vid hovrätten. '
5 5.
Konungen utser jorddomstolens ordförande för dennes tjänstetid såsom ledamot i hovrätten. Där ordföranden är hindrad att tjänstgöra i domstolen, äger hovrätten i hans ställe förordna annan av hovrättens lagfarna leda- möter.
6 5.
Den lantmäteriutbildade ledamoten i jorddomstolen förordnas av Ko- nungen, som tillika bestämmer om han skall tjänstgöra vid mer än en j ord- domstol. Där han är hindrad att tjänstgöra, äger hovrätten i hans ställe förordna annan, vilken av Konungen förklarats behörig att mottaga sådant förordnande.
7 5.
Jorddomstolsnämndemännen utses för sex år till det antal Konungen be- stämmer för varje domsaga och för stad med rådhusrätt. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående del av samma tid.
Vad i rättegångsbalken är stadgat om skyldighet att åtaga sig uppdrag som nämndeman och att kvarstå i sådan befattning så ock att efter avgång fortfarande tjänstgöra äger motsvarande tillämpning beträffande uppdrag som jorddomstolsnämndeman.
8 5.
Valet av jorddomstolsnämndemän förrättas i stad med rådhusrätt och stad, som utgör domsaga för sig, av stadsfullmäktige samt eljest inför hä- radshövdingen i domsagan av valmän, som utses av kommunernas full- mäktige. Vad i kommunallagen är stadgat om gottgörelse till fullmäktig skall även tillämpas beträffande valman.
Konungen bestämmer det antal valmän jämte suppleanter för dem som skall utses samt meddelar i övrigt erforderliga bestämmelser om valet av jorddomstolsnämndemän och om åtgärder i anslutning till valet.
Klagan över valet skall föras genom besvär hos hovrätten. Över hovrättens beslut må talan ej föras.
9 5. Av de till jorddomstolsnämndemän valda skola för varje gång de tjänst- göra, vilka av jorddomstolens ordförande kallas därtill. Håller domstolen
sammanträde på annan plats än kansliorten, böra företrädesvis de närmast boende kallas.
Är nämndeman, som sålunda kallats, av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från domstolens sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, äger ordföranden till tjänstgöring som jord- domstolsnämndeman kalla någon, som är valbar till sådan befattning.
10 5. Vid omröstning i jorddomstol skola de lagfarna ledamöterna säga sin mening först, därefter den lantmäteriutbildade ledamoten och sist nämnde— männen.
11 5. Åtal mot ledamot i jorddomstol för ämbetsbrott skall väckas i högsta domstolen.
12 5.
Jordmål prövas av den jorddomstol, inom vars domkrets den jord ligger varom i målet är fråga. Lyder jorden under mer än en jorddomstol, skall handläggningen ske vid den av domstolarna som angivits i den av förrätt— ningsmännen meddelade fullföljdshänvisningen.
13 5.
För sina sammanträden är jorddomstol berättigad att förfoga över nö- diga lokaler i tingshus, allmän skola och annan allmän byggnad, som icke år för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöresav gudstjänstlokal.
Vållas i anledning av domstolens sammanträde särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning och dylikt, skola de ersättas av stats- verket.
16 KAP.
Om fullföljd till jorddomstol 1 5.
Talan mot beslut, varigenom ansökan om fastighetsbildning eller fastig- hetsbestämning avvisats, jäv mot förrättningsman ogillats eller förrättnings- männen utlåtit sig om ersättning till sakkunnigt biträde eller syssloman, ävensom talan mot tillståndsbeslut och mot beslut om rättelse enligt 4 kap. 42 5 må av sakägare föras genom besvär, som skola ingivas till jorddom— stolen inom tre veckor från den dag, då beslutet meddelades. I fråga om avvisnings- och ersättningsbeslut må talan ock föras av annan som beslutet ror.
Är sakägare missnöjd med sådant enligt 9 kap. meddelat beslut, som inne- bär att gemensamt arbete skall utföras enligt bestämmelserna i denna lag, att fråga om genomförandet av torrläggnings- eller vägbyggnadsföretag skall prövas i särskild ordning enligt annan lagstiftning eller att kostnaderna för gemensamt arbete skola tills vidare fördelas på visst sätt, eller ock med be— slut av förrättningsmännen att syssloman, åt vilken uppdragits att ombesörja gemensamt arbete, skall skiljas från sitt uppdrag och annan förordnas i hans ställe, må sakägaren föra talan däremot på sätt och inom tid, räknad från dagen för beslutets meddelande, som sägs i första stycket. Mot sålunda an- givet beslut, varigenom syssloman skiljes från sitt uppdrag, må talan föras jämväl av denne.
Vad i första stycket föreskrivits om rätt för sakägare att fullfölja talan gäller även beträffande fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbeslut under förutsättning att talan däremot skall enligt förordnande av förrätt- ningsmännen fullföljas särskilt. Dylikt förordnande må av förrättnings— männen meddelas endast om det finnes ägnat att befordra en ändamålsenlig förrättningshandläggning. För förordnande rörande fastighetsbildnings- beslut, som ej innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet, fordras tillika att tillståndsbeslut samtidigt meddelas eller att lagakraft- ägande sådant beslut föreligger.
2 5.
Menar sakägare att genom förrättningsmännens beslut förrättningen onödigt uppehålles eller är någon missnöjd med beslut, varigenom förord- nande enligt 5 kap. 20 5 meddelats eller medgivande som avses i 5 kap. 22 5 vägrats, må han föra talan mot beslutet genom besvär hos jorddomstolen. Klagan är i sådant fall ej inskränkt till viss tid.
3 5.
Hava förrättningsmännen gillat jävsanmärkning, skall vid beslutet för— bliva.
4 5.
Mot beslut eller åtgärd vid förrättning i andra fall än som avses i 1—— 3 55 må talan fullföljas av sakägare på enahanda sätt som i 1 5 första styc- ket sägs inom tre veckor från den dag, då förrättningen förklarades avslu— tad eller inställd. Har genom förrättningsbeslut annan än sakägare ålagts gälda ersättning eller kostnad, äger denne i likhet med sakägare föra talan mot beslutet.
Jämväl efter utgången av den i första stycket stadgade tiden må sakägare genom besvär söka rättelse i åtgärd, varigenom gräns i anledning av fas- tighetsbildning eller fastighetsbestämning blivit utmärkt på marken, men åligger det honom vid fullföljd i sådant fall att inkomma med sina besvär till jorddomstolen inom ett år från den dag, då anteckning om fastighets-
bildningen eller fastighetsbestämningen skett i fastighetsregistret eller, om utmärkningen ägde rum först efter nämnda dag, från det åtgärden slut- fördes.
5 5.
Talan mot tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut rörande mark inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser så ock mot beslut, varigenom förrättning som be- gärts av byggnadsnämnden förklarats inställd, må av nämnden fullföljas på sätt och inom tid som gäller för sakägare. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt för annan, som utan att vara sakägare jämlikt 5 kap. 3 5 första stycket ansökt om fastighetsreglering, att föra talan mot beslut om inställande av den sökta förrättningen.
6 5.
Den, som genom påskrift å förrättningsprotokollet eller i skriftligt med- delande vilket kommit lantmätaren eller fastighetsregisterföraren till han— da, godkänt förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, äger icke föra besvärstalan om ändring av vad sålunda godkänts med mindre jord- domstolens prövning därav ändock skall äga rum.
7 5.
Finner överlantmätaren, sedan till följd av stadgandena i 4 kap. 30 5 be- sked om tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut kommit honom till handa, beslutet stridande mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats för tillgodoseende av allmänt intresse och anser han det vara av väsentlig bety- delse från allmän synpunkt att beslutet icke blir gällande, skall han under- ställa beslutet jorddomstolens prövning med yrkande om den ändring han finner påkallad. Beslutet skall av honom jämväl underställas jorddomsto- lens prövning, om länsstyrelsen eller lantbruksnämnden hos honom fram- ställt begäran enligt vad nedan stadgas.
Det åligger överlantmätaren att, där beslut som avses i första stycket rör fråga av större allmän betydelse för länsstyrelsens ämbetsbefattning eller lantbruksnämndens verksamhet och av handlingarna icke framgår att myn- digheten biträder beslutet, utan dröjsmål sedan han fick kännedom om dess innebörd underrätta myndigheten därom. Myndigheten äger därefter, under motsvarande förutsättningar som enligt vad ovan är sagt skola gälla för att överlantmätaren självmant må besluta om underställning, hos över- lantmätaren begära att talan mot beslutet fullföljes å det allmännas vägnar. Framställning därom skall göras skriftligen inom fyra veckor från det den för anförande av besvär över beslutet gällande tiden gick till ända samt an- giva den ändring som påkallas och skälen därför.
Vad ovan i denna paragraf är stadgat gäller icke vid fastighetsbildning
inom område med stadsplan eller med byggnadsplan, då åtgärden allenast berör mark som enligt byggnadsplanen är avsedd för annat än jordbruks— ändamål, och ej heller inom område, beträffande vilket särskilt förordnats att överlantmätaren icke skall pröva fastighetsbildnings tillåtlighet från allmän synpunkt. Förordnande med innehåll som nu sagts meddelas av lantmäteristyrelsen samt gäller till dess det av styrelsen återkallats.
8 5.
Hava förrättningsmännen meddelat beslut om inställande av förrättning, som påbörjats efter förordnande av överlantmätaren, äger denne, där han finner beslutet icke lagligen grundat, underställa beslutet jorddomstolens prövning.
9 5.
Finner fastighetsregisterföraren, att föreskriven anteckning i registret i anledning av avslutad förrättning icke kan verkställas på grund av fel eller oklarhet i förrättningen, skall han för vinnande av rättelse, där sådan icke kommer till stånd i den i 4 kap. 42 5 stadgade ordningen, underställa för- rättningen i de delar som beröras av felet jorddomstolens prövning. Det- samma gäller om han, då registrering skall äga rum, finner förrättningen behäftad med fel av beskaffenhet att, därest rättelse icke sker, fastighets- redovisningens tillförlitlighet skulle äventyras eller rättsosäkerhet eljest skulle föranledas.
Kan registrering av sammanläggning icke ske av anledning som sägs i 12 kap. 9 5, skall registerföraren underställa sammanläggningsfrågan jord- domstolens prövning. Därest vid samma förrättning beslutats även annan fastighetsbildning, som är beroende av sammanläggningen, skall jämväl frågan om sådan fastighetsbildning underställas.
10 5.
Då underställning skall ske, har överlantmätaren eller, i fall som avses i 9 5, registerföraren att i skrivelse till jorddomstolen anmäla sitt beslut om fullföljden samt överlämna hos honom befintliga handlingar av betydelse för målets prövning. I skrivelsen skola de skäl angivas som föranlett full— följden. Har annan myndighet hos överlantmätaren begärt underställning, skall denne tillika yttra sig över vad myndigheten anfört.
Den i första stycket omförmälda fullföljdsinlagan skall ingivas till jord- domstolen, vid underställning av tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut enligt 7 5 inom sex veckor från det den för anförande av besvär över be- slutet gällande tiden gick till ända och vid underställning enligt 8 5 inom tre veckor från det förrättningen förklarades inställd.
Har överlantmätaren förklarat anledning till fullföljd å det allmännas
vägnar mot visst beslut icke föreligga, må underställning enligt 7 och 8 55 av beslutet ej äga rum. Sedan efter avslutad förrättning föreskriven an— teckning om fastighetsbildning skett i fastighetsregistret, må under förrätt- ningen meddelat beslut ej heller underställas.
17 KAP.
Om förfarandet vid jorddomstol
1 5. Finnes talan i jordmål icke vara fullföljd på rätt sätt eller inom tid, som för varje särskilt fall må vara föreskriven i 16 kap., skall talan omedelbart avvisas av jorddomstolen.
2 5.
Klaganden är skyldig att vid sin besvärsinlaga foga styrkt avskrift därav i två exemplar och att efter anmaning av domstolen ingiva det ytterligare antal avskrifter, som domstolen finner erforderligt för att kunna ombe- sörja delgivning och därmed jämförlig åtgärd enligt vad nedan stadgas. Skyldigheten att tillhandahålla avskrift omfattar även vid besvärsinlagan fogad handling, där denna ej utgöres av karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet och avskrift därav utan väsentlig olägenhet kan undvaras. Underlåter enskild klagande att fullgöra vad nu sagts, låter dom- stolen på klagandens bekostnad ombesörja nödiga avskrifter.
3 5.
Hava besvär anförts över tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut, var- emot talan må fullföljas enligt vad stadgas i 16 kap. 7 5, skall jorddom- stolen utan dröjsmål infordra överlantmätarens yttrande över besvären och i samband därmed till honom överlämna avskrift av besvärsinlagan och, i den mån det finnes nödigt, vid denna fogade handlingar. Överlant- mätaren åligger därefter att, om han ej har tillgång till förrättningsakten i erforderliga delar, införskaffa denna samt att skyndsamt och senast inom sex veckor från besvärstidens utgång avgiva sitt yttrande till domstolen, varvid han även skall överlämna hos honom befintliga, till förrättnings- akten hörande handlingar av betydelse för målets prövning. På framställ- ning av överlantmätaren må domstolen medgiva förlängning av tiden för avgivande av yttrande.
4 5. Finner jorddomstolen sakägare böra höras över anförda besvär eller i anledning av underställning, skall fullföljdsinlagan med därvid fogade
handlingar delgivas sakägaren och föreläggande meddelas honom att in- komma med skriftlig förklaring.
I de fall, som avses i 4 kap. 20 5 första stycket, må delgivningen ske en- ligt vad där stadgas. Skall inlagan eljest för delgivning överlämnas till flera än fem sakägare å samma sida, må handlingen tillställas en av dem, hos vilken den skall vara tillgänglig för de övriga sakägarna, varjämte före- läggandet med åtecknad uppgift om var inlagan är att tillgå skall anslås på kommunens anslagstavla. Har vid förrättningen bestämts visst sätt för överbringande av meddelanden till sakägarna, bör jämväl motsvarande un— derrättelseförfarande tillämpas.
Erfordras för målets beredande till slutligt avgörande att yttrande in- hämtas från överlantmätaren jämväl i annat fall än som avses i 3 5 eller från byggnadsnämnden, annan myndighet eller sakkunnig eller att skrift— ligt bevis företes, särskilt sammanträde med sakägare hålles eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna där— om. Domstolen äger vid behov infordra förrättningsakten eller erforderlig del därav.
5 5.
Så snart målets beredande avslutats, bestämmer jorddomstolen tid och plats för huvudförhandling i målet.
Huvu-dförhandlingen skall hållas vid syn å stället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan plats som bestämmes med hänsyn främst till att minsta kostnader uppstå för sakägare, bosatta i den ort där de i målet berörda fastigheterna äro belägna.
6 5.
Till huvudförhandling skall kallelse utfärdas å sakägarna och å bygg- nadsnämnden, om denna anfört besvär; dock erfordras icke kallelse å sak- ägare vars närvaro vid förhandlingen uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest för målets avgörande. I mål, som fullföljts av överlant- mätaren, skall kallelse likaså utgå till denne och till myndighet, som vid underställning enligt 16 kap. 7 5 hos honom påkallat fullföljden. Då av sakägare anförda besvär beröra allmänt intresse, skall företrädare därför kallas till huvudförhandlingen. Om det prövas erforderligt, skall domstolen ock eljest kalla företrädare för eller befattningshavare vid myndighet, vars verksamhet beröres av målet, att såsom sakkunnig vara närvarande vid för- handlingen. Jämväl förrättningslantmätaren må kallas att tillhandagå med upplysningar.
Domstolen äger förelägga enskild klagande, som kallas till huvudför- handling, att komma tillstädes vid påföljd att hans besvärstalan eljest för- faller. Skall han infinna sig personligen eller skall annan sakägare komma tillstädes eller infinna sig personligen, skall domstolen förelägga vite.
Kallelse skall delgivas. Vad i 4 5 andra stycket är stadgat äger därvid mot- svarande tillämpning, dock ej såvitt angår kallelse med föreläggande att vid vite eller annan påföljd komma tillstädes.
7 5.
Utan hin-der av att sakägare eller annan, som kallats till huvudförhand- ling, uteblir därifrån äger jorddomstolen företaga målet till handläggning och avgörande. Om enskild klagande ej inställer sig, skall hans besvärstalan förklaras förfallen, därest föreläggande att komma tillstädes vid dylik på- följd meddelats honom.
Då jorddomstolen enligt första stycket funnit klagandens talan hava för— fallit, äger han inom två veckor från den dag beslutet meddelades hos jord— domstolen skriftligen anhålla om målets återupptagande. Uteblir han ånyo, är hans rätt till målets återupptagande förfallen.
8 5.
Vad i 6 och 7 55 är stadgat med avseende å huvudförhandling gäller i tillämpliga delar även annan förhandling inför jorddomstolen; dock må klaganden ej föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans besvärs- talan eljest förfaller.
9 5.
Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot av rätten kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet. För utredning av fråga av teknisk beskaffenhet må ingiven skrift åberopas. Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.
Finnes uppskov med förhandlingen av nöden, skall besked om tiden och stället för nytt sammanträde meddelas innan jorddomstolen åtskiljes eller ock senare tillkännagivas i den ordning som är föreskriven i 6 5.
Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kost- nad eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ånyo upptages.
10 5.
Jorddomstolen äger utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om domstolen finner huvudförhandling sakna betydelse för prövningen samt sakägare och, där allmänt intresse beröres, företrädare därför icke påford- rat sådan förhandling. Besvärsmål må ock eljest avgöras utan huvudför- handling, om besvären anförts enligt 16 kap. 1 eller 2 5 och ej avse tillstånds-,
fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut eller om domstolen finner uppenbart att talan är ogrundad.
För prövning av mål, som underställts enligt 16 kap. 9 5, erfordras ej heller huvudförhandling. Detsamma gäller prövning, som ej avser själva saken.
Har jorddomstolen beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhand- ling, och finnes ej uppenbart, att sakägare eller företrädare för allmänt in- tresse redan slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.
11 5.
Har talan fullföljts mot beslut vid förrättning, som icke slutförts, må jord- domstolen föreskriva, att förrättningshandläggningen skall helt eller till viss del avbrytas eller att handläggning som avbrutits skall fortgå oberoen- de av den vid domstolen förda talan. Av domstolen sålunda meddelad före- skrift träder genast i kraft och gäller till dess annat förordnats.
12 5.
Om det för utredning av särskild fråga finnes erforderligt, må jorddom- stolen uppdraga åt en eller flera ledamöter av rätten eller åt överlantmäta- ren att verkställa undersökning på marken.
Sakägarna skola på sätt finnes lämpligt underrättas om tiden för sådan undersökning. Protokoll över undersökningen skall föras av den domstolen därtill förordnat och sedermera tillställas domstolen. Där undersökningen sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde för syn å stället, erfordras dock ej underrättelse och protokoll som nu sagts.
13 5.
Jorddomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall grun- das på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna i övrigt innehålla.
Vad i rättegångsbalken är stadgat om avfattning av dom i tvistemål och om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning beträffande jorddomstols utslag.
Skola i ett mål flera frågor avgöras och kunna de särskiljas, må utslag givas beträffande någon av dessa, ehuru handläggningen angående de öv- riga ej avslutats.
14 5.
J orddomstolen må ej i anledning av besvär, som anförts av sakägare, för— ordna om ändring av vad förrättningsmännen beslutat eller företagit, med mindre övriga sakägare och, där besvären beröra allmänt intresse, företrä- dare därför erhållit tillfälle att skriftligen eller vid förhandling inför dom- stolen yttra sig över besvären; ändring till fördel för sakägare må dock ske utan hinder av att han ej haft sådant tillfälle. Vad sålunda föreskrivits
äger motsvarande tillämpning, när byggnadsnämnden anfört besvär eller underställning ägt rum.
Finner jorddomstolen anförda besvär böra föranleda ändring i avslutad förrättning eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut, mot vilket talan särskilt fullföljts, må domstolen, om det erfordras för att en med hänsyn till omständigheterna önskvärd likformighet skall vinnas, ändra jämväl delar, som ej överklagats. Har vid förrättning, som i något avseende kommit under domstolens prövning, förelupit fel som sägs i 16 kap. 9 5 första stycket, må domstolen besluta om erforderlig åtgärd i anled- ning därav, även utan att fullföljden avsett den del av förrättningen som felet berör.
Den omständigheten att god man befinnes hava varit jävig må icke för- anleda att beslut eller åtgärd, som tillkommit innan invändning om jävet framställdes, rubbas eller upphäves.
15 5.
Kan jorddomstolen ej utan olägenhet rätta fel i den förrättning som dess prövning avser, skall domstolen med undanröjande av förrättningsmän— nens beslut och åtgärder i den omfattning de påverkas av felet visa förrätt- ningen åter till förrättningsmännen, och äger domstolen därvid meddela erforderliga föreskrifter för vinnande av rättelse.
Avser domstolens prövning fråga om fastighetsbildning eller fastighets- bestämning, beträffande vilken förrättningsprövningen avslutats, och åter- kallar den som sökt åtgärden sin talan, skall domstolen undanröja för- rättningen, såvida övriga, som fört talan vid förrättningen eller domstolen och själva ägt påkalla åtgärden, samtycka därtill. I fråga om avstyckning enligt 10 kap. 4 5 erfordras städse samtycke av övriga sakägare. Återkallelse av ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning är utan ver- kan, dår den sker efter det anteckning om åtgärden verkställts i fastighets— registret.
16 5.
Befattningshavare, som jämlikt 6 eller 8 5 kallats att såsom sakkunnig vara närvarande vid förhandling inför jorddomstolen eller att tillhandagå med upplysningar, är berättigad till ersättning för sin inställelse enligt vad sär- skilt är stadgat. Ej må sakägare åläggas gälda kostnaden därför.
Ersättning till jorddomstolens ledamöter och annan vid domstolen tjänst- görande befattningshavare i anledning av resa för syn å stället skall städse utgå av allmänna medel och stanna å statsverket.
17 5.
Jorddomstolen äger efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt förordna att klagande skall ersätta motpart hans rättegångskostnad eller, där anförda besvär bifallas, att klagandens motpart skall gottgöra klaganden dennes kostnad. Har motparten genom obefogad invändning eller
annorledes genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad, skall han förpliktas gottgöra klaganden de utgifter som han därigenom åsamkat denne. Där byggnadsnämnden i egenskap av klagande är part i jordmål, inträder kommunen i dess ställe såsom berättigad till ersättning för rätte- gångskostnad och skyldig att utgiva sådan ersättning.
Har underställning skett enligt 16 kap. 7 eller 8 5 och bifalles ej änd- ringssökandet, mä domstolen tillerkänna sakägare ersättning av statsver- ket för hans rättegångskostnad, om synnerliga skäl äro därtill. Under ena— handa förutsättning må ock i fall, där sakägares besvär beröra allmänt in- tresse och de vinna bifall, klaganden erhålla ersättning av statsverket eller, där allenast byggnadsnämnden företräder det allmänna intresset, av kom- munen. Sakägarna skola själva vidkännas sina kostnader i anledning av underställning enligt 16 kap. 9 5.
Skall annan än i 16 5 omförmäld kostnad för bevisning eller särskild åt- gärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, må domstolen, om varken klaganden eller annan part finnes skäligen böra åläggas skyldighet att åter- gälda kostnaden, förordna att denna skall stanna å statsverket.
18 5.
Hava besvär i anledning av avslutad förrättning anförts hos jorddomsto- len, åligger det denna att ofördröjligen och sist inom fyra dagar tillställa fastighetsregisterföraren avskrift av besvärsinlagan och, i den mån det finnes nödigt, vid denna fogad handling.
Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i jordmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten eller del därav, vartill domstolen haft tillgång, jämte avskrift av utslaget eller beslutet översändas till registerföraren eller, såvida förrättningen skall fortsättas och anteckning icke skall ske i fastig- hetsregistret, till förrättningslantmätaren. Fullföljes talan mot avgörandet i viss del och kan i anledning av vad domstolen i övrigt beslutat fråga upp— komma om anteckning i registret, skola samma handlingar ock översän- das till registerföraren, som har att efter registreringsfrågans handläggning omedelbart återställa förrättningsakten eller mottagen del därav.
19 5. Vad i detta kapitel är stadgat om sakägare äger tillämpning jämväl å an— nan enskild part.
18 KAP.
Om jordmåls fullföljande i högsta domstolen
1 5. Mot jorddomstols utslag eller beslut må, där ej annat finnes stadgat, talan fullföljas i högsta domstolen av sakägare och annan enskild part samt av myndighet enligt vad nedan sägs. Talan föres genom besvär, som
inom den i 56 kap. 1 5 rättegångsbalken stadgade tiden skola ingivas till jorddomstolen.
Berör jorddomstolens avgörande allmänt intresse, som överlantmätaren haft att företräda i jorddomstolen, må denne ävensom länsstyrelsen och lant- bruksnämnden anföra besvär över avgörandet. Motsvarande rätt tillkom— mer ock byggnadsnämnden rörande fråga, varom nämnden haft att föra talan vid jorddomstolen.
2 5.
Har jorddomstolen utlåtit sig angående jäv mot förrättningsman eller i fråga om sådan fördelning av kostnaderna för gemensamt arbete som avses i 9 kap. 3 5, skall vid domstolens beslut förbliva. Ej heller må besvär anfö- ras över jorddomstolens beslut i anledning av talan, som särskilt fullföljts dit under påstående att förrättning onödigt uppehålles.
3 5.
Talan mot jorddomstols utslag eller slutliga beslut må ej i vidare mån än som framgår av 54 kap. 10 5 rättegångsbalken komma under högsta domstolens prövning med mindre högsta domstolen meddelat klaganden tillstånd därtill. I anledning av besvär, som myndighet anfört med stöd av 1 5 andra stycket, må prövningstillstånd meddelas allenast om det för en- hetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prö- vas av högsta domstolen.
Vad i 54 kap. 13 5 rättegångsbalken är stadgat rörande hovrätts beslut i mål, som väckts vid underrätt, äger motsvarande tillämpning beträffande jorddomstols beslut, som ej är slutligt.
4 5. Fullföljer byggnadsnämnden talan mot jorddomstols avgörande, är nämn- den fri från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för kostnadsersättning.
5 5.
Bestämmelserna i 17 kap. 11—13 55, 14 5 andra och tredje styckena, 15—17 55 och 18 5 andra stycket äga motsvarande tillämpning i jordmål, som dragits under högsta domstolens prövning, stadgandet i 18 5 andra stycket dock ej där målet återförvisas till jorddomstolen. Då talan full- följts till högsta domstolen genom besvär av överlantmätaren, länsstyrel- sen eller lantbruksnämnden såsom företrädare för allmänt intresse, skall vad med avseende å rättegången i jorddomstol är föreskrivet om ersättning för rättegångskostnad vid underställning enligt 16 kap. 7 eller 8 5 lända till efterrättelse. Skall delgivning i högsta domstolen ske med sakägare, må åtgärden verkställas enligt vad sägs i 17 kap. 4 5 andra stycket.
Bevis genom syn å stället må upptagas i högsta domstolen endast om synnerliga skäl äro därtill.
SJUNDE AVDELNINGEN
Om fastighetsregister
19 K.AP.
1 5.
I fastighetsregistret skall såsom fastighet redovisas egendom, som vid denna lags ikraftträdande skolat enligt dittills gällande föreskrifter registre- ras såsom särskild fastighet.
Angående fastighetsbildning skall anteckning göras i registret, och skola därvid stycknings- och klyvningslotter, som utläggas för att bestå såsom självständiga enheter, ävensom genom sammanläggning bildade enheter upptagas såsom fastigheter för sig. Även fastighetsbestämning skall an- tecknas i registret.
Enligt vad Konungen närmare bestämmer eller eljest finnes särskilt stad- gat skall jämväl annan fast egendom än ovan sägs registreras såsom fas- tighet.
2 5.
Fråga om anteckning i fastighetsregistret rörande fastighetsbildning el- ler fastighetsbestämning skall av registerföraren utan dröjsmål upptagas, sedan den förrättning vid vilken åtgärden prövats blivit avslutad och för— rättningsakten kommit honom till handa, dock icke förrän visshet vun- nits att talan mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet icke fullföljes enligt 16 kap. 4 eller 7 5. Beslutar registerföraren därvid ej om underställning enligt 16 kap. 9 5 första stycket, skall anteckning i re- gistret omedelbart verkställas. Beträffande sammanläggning och därav be- roende åtgärd skall registrering dock endast ske under förutsättning att annat icke följer av vad i 12 kap. 9 5 sägs.
När domstols lagakraftägande avgörande föreligger i anledning av talan, som efter förrättningens avslutande fullföljts mot fastighetsbildnings- el- ler fastighetsbestämningsbeslutet, eller av underställning enligt 16 kap. 9 5, skall i registret verkställas den anteckning vartill avgörandet må för- anleda. Det åligger registerföraren att utan dröjsmål upptaga frågan härom, sedan förrättningsakten jämte avskrift av domstolens avgörande kommit honom till handa.
Har vid en och samma förrättning beslutats olika åtgärder, må den om- ständigheten att talan fullföljts beträffande någon eller några av dem ej hindra att anteckning om övriga sker i registret, såvida dessa senare uppen— barligen icke kunna beröras av fullföljden.
3 5.
Utan hinder av att förrättning för fastighetsreglering icke förklarats av- slutad må anteckning göras i fastighetsregistret angående regleringen och annan i samband därmed företagen fastighetsbildning under förutsättning att samtliga till fastighetsbildningsbeslutet hörande frågor blivit slutligt avgjorda och att förrättningsmännen med förrättningsaktens insändande till registerföraren påkallat registrering. För att anteckning må ske fordras tillika att sakägare, som ägt föranstalta om förrättningsprövningen och fört talan vid förrättningen, biträtt framställningen. Har fastighetsbestäm- ning ägt rum vid förrättningen och föreligger slutligt gällande avgörande även i denna fråga, må anteckningen i registret jämväl avse fastighetsbe- stämningen.
4 5. '
Menar någon att fastighetsregistret är behäftat med fel, må han hos lantmäteristyrelsen påkalla rättelse. Skriftlig begäran därom skall ingivas till registerföraren, som har att med eget yttrande överlämna framställ— ningen till styrelsen. Registerföraren må ock själv hos styrelsen väcka fråga om rättelse.
Finner lantmäteristyrelsen i ärende som sägs i första stycket eller eljest, att registret innehåller uppenbar oriktighet, skall styrelsen meddela beslut om rättelse. Dessförinnan skola de, vilkas rätt beröres, erhålla tillfälle att yttra sig.
Därest oriktigheten uppkommit till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende och ej hänför sig till frågan om vad som skall redovisas såsom särskilda fastigheter, äger registerföraren själv besluta i ärendet. Över hans beslut må besvär anföras hos lantmäteristyrelsen.
5 5.
Fastighetsregistret skall under lantmäteristyrelsens överinseende föras av överlantmätaren eller, såvitt gäller område beträffande vilket kom— munen skall enligt därom meddelade bestämmelser handhava fastighets- redovisningen, av särskilt förordnad registerförare.
Om denna lags ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 6 5 byggnadsingen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, att 6 5 byggnadslagen den 30 juni 1947 skall er— hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
6 5. Med tätbebyggelse förstås i denna lag samlad bebyggelse av sådan om- fattning att den nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov, såsom trafik-, vatten- eller avloppsanläggningar av någon betydenhet.
Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.
Denna lag träder i kraft den
ALLMÄN MOTIVE RING
Inledning
Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas i en mångfald olika för- fattningar, av vilka de flesta äga mer eller mindre begränsad lokal giltig- het. För städer och vissa stadsliknande samhällen gäller i princip lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, medan lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet och lagen samma dag om sammanlägg- ning av fastigheter å landet äga tillämpning på landsbygden. Vid sidan av stadgandena i sistnämnda båda lagar finnas för vissa landsändar sär- skilda bestämmelser. Sålunda gäller särlagstiftning för delar av Koppar- bergs län, varjämte fastighetsbildningen inom Norrbottens län i viss be- gränsad utsträckning är underkastad specialreglering. Bestämmelser av fastighetsbildningsrättsligt innehåll återfinnas dessutom i åtskilliga andra författningar. Här må särskilt erinras om lagen den 18 april 1952 om sam- manföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m., lagen den 17 april 1953 om verkan som laga skifte av sämjedelning m.m., lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m. samt byggnadslagen den 30 juni 1947.
Bland de anmärkta författningarna intar jorddelningslagen en central ställning. Detta beror icke minst därpå att väsentliga partier av lagen på grund av hänvisningar i lagen om fastighetsbildning i stad skola lända till efterrättelse även inom stad och stadsliknande samhälle, vartill kommer att vissa stadganden i jorddelningslagen liksom även sammanläggnings- lagen efter särskilt förordnande enligt lagen den 27 februari 1948 med sär- skilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad kunna göras direkt tillämpliga inom område, där stadslagstiftningen eljest gäller. Jorddelningslagen är resultatet av ett mycket omfattande utred- ningsarbete, vilket började redan år 1906 med tillsättandet av den s.k. skiftesstadgekommittén. Trots de långvariga och grundliga arbeten som föregick jorddelningslagens antagande innebar lagen ej någon mera genom- gripande omdaning av fastighetsbildningsrätten. På åtskilliga punkter in— fördes visserligen nyheter, men i väsentliga avseenden kom lagen att bygga på dittills gällande lagstiftning. Detta förhållande framträder måhända tyd- ligast beträffande den fastighetsbildningsåtgärd — laga skiftet — som av- setts såsom det främsta medlet för omreglering av bestående fastigheter
och som till sina grunddrag konstruerades i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande institut i 1866 års skiftesstadga och äldre skiftesför- fattningar.
Med hänsyn bl.a. till den försiktighet som präglade 1926 års jorddel- ningsreform är det knappast ägnat att förvåna, att redan kort tid efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, som ägde rum med ingången av år 1928, röster höjdes för mer eller mindre genomgripande lagstiftnings- åtgärder på ifrågavarande område. Under de tio första åren efter ikraft- trädandet förekommo i riksdagen så gott som årligen propositioner, mo- tioner och interpellationer angående ändringar i jorddelningslagen och den därtill anslutande sammanläggningslagen. Åtskilliga lagändringar kom- mo också till stånd under denna tid. Av dem må här nämnas införande år 1929 av ett förenklat kallelseförfarande vid gränsbestämning och ägoutbyte, utvidgning år 1931 av rätten att påkalla servitutsutbrytning, medgivande samma år av laga skifte i vissa fall å tomtindelad jord och av rätt för annan än lantmätare att verkställa avstyckning, införande år 1932 av särskild lagstiftning om äldre ägogränser med därav föranledda jämkningar i jord- delningslagen, ändring är 1935 av instansordningen i mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, skärpning år 1937 av villkoren för tillstånd till avstyckning samt utvidgning samma år av möjligheterna till sammanläggning. De genomförda lagstiftningsåtgärderna tillgodosågo dock endast en mindre del av de önskemål som kommit till uttryck. Enligt uttalanden vid olika tillfällen av lantmäteristyrelsen hade styrelsen, bl. a. på grund av inkomna framställningar samt yttranden som inhämtats från rikets överlantmätare och distriktslantmätare, kommit till den uppfatt- ningen att behov förelåg av en allmän revision av de ifrågavarande lagarna, och styrelsen hade i följd därav vidtagit förberedelser för att kunna göra en framställning i ämnet till Kungl. Maj :t. Innan lantmäteristyrelsen hann avsluta det sålunda igångsätta arbetet, kom emellertid frågan om en full— ständig översyn av lagstiftningen att tagas upp i annat sammanhang.
I en motion vid 1938 års riksdag (11: 289) anhölls nämligen, att riksda- gen ville hos Kungl. Maj:t begära en allmän revision av jorddelningslag- stiftningen i fråga om landsbygden. Motionärerna fäste särskilt uppmärk- samheten på att den möjlighet till omskifte som införts i jorddelnings- lagen för att främja en lämpligare fastighetsindelning dittills lämnats så gott som outnyttjad. Enligt motionärernas mening tydde mycket på att den viktigaste orsaken till lagens ineffektivitet, när det gällde att åstadkomma önskvärda omskiften, låg i att laga skiftet i dess nuvarande form var en otymplig och verklighetsfrämmande procedur. Det var uppenbart att i jord- delningshänseende krävdes en lagstiftning som på ett målmedvetet sätt tillvaratog tekniska och ekonomiska synpunkter. I yttrande över motio- nen vitsordade lantmäteristyrelsen i allt väsentligt riktigheten av motio- närernas uttalanden. På hemställan av andra lagutskottet (utl. nr 45) be-
slöt riksdagen i anledning av motionen att till Kungl. Maj:t avlåta skri- velse (nr 234) med begäran om en allmän revision av lagstiftningen om delning av jord å landet, varvid jämväl därmed sammanhängande frågor borde beaktas.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939 tillkallades inom justitiedepartementet särskilda sakkunniga, vilka sedermera antogo nam— net fastighetsbildningssakkunniga, för att verkställa den av riksdagen be- gärda utredningen rörande revision av fastighetsbildningsväsendet å lan- det m.m. I direktiven för de sakkunniga underströks bl. a. det från olika håll omvittnade behovet av ett efter moderna ekonomiska och tekniska för- hållanden lämpat skiftesinstitut liksom även angelägenheten av att göra skiftesförfarandet enklare och billigare. Vidare betonades behovet över huvud av en ökad verksamhet för att skapa fastigheter, som voro lämpade för rationell jordbruksdrift, samt åtgärder för att hindra olämplig jorddel— ning. Även andra spörsmål av betydelse för fastighetsbildningsverksamhe- ten skulle övervägas i samband med utredningen, som i huvudsak avsåg en översyn av jorddelningslagen och sammanläggningslagen. Det förutsat- tes att utredningsarbetet skulle bedrivas så att särskilda förslag avläm- nades beträffande frågor som lämpligen kunde skiljas från de övriga.
Med tillkallandet av fastighetsbildningssakkunniga kom reformarbetet att bedrivas mera systematiskt än under de tidigare åren efter jorddelnings- lagstiftningens antagande. De sakkunniga inriktade visserligen icke från början sitt arbete på att framlägga ett fullständigt förslag till nya bestäm- melser om fastighetsbildning på landet utan valde, i enlighet med vad som uttalats i direktiven, att genom partiella reformer söka avhjälpa förelig- gande brister i lagstiftningen. De separata lagstiftningsåtgärder, som på grund härav kommo till stånd efter förslag av de sakkunniga, avsågo emellertid i allmänhet från principiell eller praktisk synpunkt betydelsefulla frågor, som fordrade snar lösning. På grundval av de sakkunnigas år 1944 avgivna betänkande (SOU 1944: 46) genomfördes sålunda vid 1947 års riks- dag genomgripande ändringar i jorddelningslagen, främst rörande avstyck- ningsinstitutet, samt i sammanläggningslagen i huvudsakligt syfte att skär— pa de materiella kraven för ändringar i fastighetsindelningen och bringa nämnda lagar i samklang med de av riksdagen samtidigt beslutade riktlin- jerna för jordbrukspolitiken och den nya byggnadslagstiftningen. Där- utöver kommo på förslag, som av de sakkunniga framlades i olika prome— morior, ett flertal partiella reformer till stånd. Dessa syftade främst till att främja enkelhet och snabbhet i fastighetsbildningsärenden samt under- lätta jordbrukets rationalisering. Särskilt intresse torde den år 1951 verk- ställda reformeringen av ägoutbytesinstitutet tilldraga sig liksom ock de samma år och år 1953 genomförda ändringarna beträffande förrättnings- förfarandet. Även lagstiftningen av år 1952 om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet samt den följande år antagna provi- soriska lösningen av sämjedelningsproblemet böra nämnas i detta sam- manhang.
Jämsides med det nu skildrade reformarbetet, som huvudsakligen be- rörde landsbygdsförhällandena, företogos under fastighetsbildningssakkun- nigas medverkan vissa ändringar av bl. a. lagen om fastighetsbildning i stad. Dessa åtgärder, vilka även resulterade i den förut omnämnda lagen den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, hade till främsta syfte att göra jorddelningslag- stiftningen tillämplig inom delar med ren landsbygdskaraktär av stad. Även åtgärder för att möjliggöra tillämpning av stadsreglerna inom lands- kommun förekommo.
Genom tillkallandet av fastighetsbildningskommittén jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1953 var fastighetsbildningssakkun— nigas arbete att anse såsom slutfört. Till stöd för sitt förslag att tillsätta en ny utredning åberopade chefen för justitiedepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag, att förutsättningarna för fastighets- bildningssakkunnigas arbete i vissa grundläggande hänseenden radikalt för- ändrats sedan år 1939. Han sade sig därvidlag främst åsyfta besluten vid 1947 och 1948 års riksdagar angående jordbrukets rationalisering och den i sammanhang därmed tillkomna nya lantbruksorganisationen samt de medel av olika slag som ställts till denna organisations förfogande för att främja den yttre jordbruksrationaliseringen. Av grundläggande bety- delse var därjämte beslutet vid 1947 års riksdag om en ny byggnadslag- stiftning. De angivna besluten hade enligt vad departementschefen anförde icke blott medfört klarare riktlinjer för jordpolitiken över huvud taget utan även i väsentlig mån skapat nya förutsättningar för fastighetsbild- ningsarbetets praktiska bedrivande. Även de vid 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för bostadspolitiken och tillkomsten av nya bostadspolitiska organ torde indirekt hava medfört betydelsefulla återverkningar för fas- tighetsbildningen. Departementschefen fann, att förutsättningarna för fas- tighetsbildningssakkunnigas arbete förändrats även i andra avseenden. Skillnaden mellan land och stad hade alltmera utjämnats genom de under senare år gjorda ändringarna i rikets kommunala indelning. Åtskilliga städer innehöllo sålunda betydande områden av ren landsbygdskaraktär, medan flertalet landskommuner å andra sidan omfattade tätortsbildningar som, utan att vara administrativt skilda från kommunen, dock i åtskil- liga hänseenden uppvisade typiska stadsproblem. Slutligen erinrade depar— tementschefen om att lantmäteriväsendet genom beslut vid 1947 och 1948 års riksdagar erhållit ändrad organisation, vilken bl.a. inneburit att di- striktspersonalen helt förstatligats. I betraktande av de nya förutsättningar, som i betydande utsträckning uppkommit i fråga om arbetet med fastig- hetsbildningslagstiftningen, därvid även vissa nya intresseområden be—
rördes, ansågs det ur flera synpunkter lämpligast att den återstående, slut- giltiga revisionen av lagstiftningen upptogs i en ny utredning.
I det följande av sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 16 oktober 1953 meddelade departementschefen direktiv för fastighetsbildningskom- mittén, som sålunda tillkallades för att fullfölja det av fastighetsbildnings- sakkunniga bedrivna reformarbetet. Departementschefen fann därvidlag, att den nya utredningen, till skillnad från vad som gällt för fastighetsbild- ningssakkunniga, borde få i uppdrag att göra en allmän översyn av reg- lerna om fastighetsbildning icke blott på landet utan även i stad. Departe- mentschefen hänvisade i detta sammanhang till de partiella reformer, ge- nom vilka dessa båda lagstiftningsområden närmats varandra, samt anförde vidare härutinnan, att gränsen mellan tillämpningsområdena för jorddel- ningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad därigenom kommit att bliva flytande, vilket medfört vissa olägenheter. Skäl förelågo därför en- ligt hans mening att närmare undersöka om icke fördelar kunde vinnas genom att man i samma lag reglerade fastighetsbildningen såväl i stad som på landsbygden. Som en följd därav torde vid Översynen av jord- 1'egisterförordningen och fastighetsregisterförordningen böra övervägas, i vilken utsträckning reglerna för registrering av fastigheter i stad och på landet kunde göras enhetligare än vad nu var fallet och sammanföras i en författning.
I direktiven behandlades härefter vissa med jordbruksrationaliseringen sammanhängande problem. Bl. a. framhölls, att redan då 1947 års princip- beslut om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken kom till stånd, det förutsattes att de då beslutade åtgärderna för jordbrukets yttre ratio- nalisering skulle kompletteras med lagstiftningsåtgärder, beträffande in- stituten omskifte, ägoutbyte m.fl., så att de blevo ägnade att främja till- komsten av rationellt utformade och bärkraftiga jordbruksfastigheter. Under senare år hade vid arbeten i olika delar av landet Visat sig, att om- skifte enligt jorddelningslagen kunde vara en framkomlig väg att lösa fastighetsregleringar i större sammanhang. Dessa erfarenheter torde bliva av värde vid den förestående utredningen, därvid även resultaten från senare år av den vetenskapliga forskningen inom fastighetsteknik m.m. borde beaktas. Ett spörsmål av stor vikt vid de arbetskrävande och dyr- bara åtgärder det här gällde torde bliva frågan om anskaffande av mark för sådana fastigheter som voro i behov av förstärkning. På frivillighetens väg syntes erforderlig markreserv i regel kunna åstadkommas, men för speciella fall torde vissa särskilda medel vara nödvändiga. Inlösen enligt den för Kopparbergs län gällande fastighetsbildningslagstiftningen även- som andra vägar att nå den åsyftade förstärkningen borde övervägas.
Departementschefen upptog i fortsättningen av direktiven frågan om det ekonomiska stödet från det allmännas sida till större fastighetsregle-
ringar och erinrade därvid om att i samband med laga skifte och ägoutbyte statsbidrag sedan lång tid tillbaka utgått för vissa åtgärder såsom utflytt- ning, väganläggning och odling. Då bestämmelserna om dessa bidrag voro i behov av översyn, torde frågan om stödåtgärder för att främja mera ge— nomgripande fastighetsregleringar höra i sin helhet omprövas i anslut- ning till de nya regler om förfarandet vid ändringar i fastighetsindelningen, som den nya utredningen skulle komma att föreslå.
Vidare framhöll departementschefen angelägenheten av att göra förfa- randet i fastighetsbildningsärenden snabbare, enklare och billigare, något som alltsedan jorddelningslagens tillkomst betonats vid upprepade till- fällen — under senare är bl.a. från riksdagens sida. Fastighetsbildnings- verksamheten komplicerades i avsevärd mån av att vid densamma ofta nog ett flertal skilda organ, vilka vart och ett hade att beakta sina sär- skilda intressen, måste samverka. En samordning på detta område torde böra eftersträvas. Vid utformningen av förfarandet vid lantmäteriförrätt- ningar måste också dubbelarbete undvikas samt onödig kontroll och gransk- ning slopas. Anledning syntes jämväl föreligga att överväga huruvida det judiciella förfarandet i fastighetsbildningsärenden var anordnat på lämp— ligaste sätt. Även i övrigt borde olika åtgärder övervägas, som kunde främja snabbhet och minska kostnaderna utan att allmänna eller enskilda intres- sen eftersattes. Strävan borde vara att göra blivande lag så kortfattad och enkel som möjligt. Frågor, som lämpligen kunde regleras i administrativ väg, borde därför behandlas i administrativ författning.
Direktiven innehöllo vidare föreskrift om att utredningen borde upp- taga till behandling de frågor i övrigt av lagstiftningskaraktär eller eljest av författningsmässig art, vilka hade omedelbar anknytning till föreva— rande lagstiftningsområde. Utredningen borde, särskilt i vad gällde sam— bandet mellan fastighetsbildningsreglerna och de allmänna civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egendom, om servitut och om lagfart rn. m., bedrivas i samarbete med lagberedningen.
I direktiven angavs dessutom, att i utredningen torde få ingå de frågor angående ändringar i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nytt- janderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, rörande vilka riksdagen vid skilda tillfällen hemställt om utredning.
Det uppdrag, som enligt det anförda meddelades fastighetsbildnings— kommittén, blev genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 januari 1957 utvidgat. På förslag av chefen för justitiedepartementet uppdrogs sålunda nämnda dag åt kommittén att verkställa utredning om en avgränsning av tätbe- byggelsebegreppet i byggnads— och fastighetsbildnings]agstiftningen. I ytt- rande till statsrådsprotokollet uppgav därvid departementschefen, att det på anförda skål kunde ifrågasättas om icke en uppmjukning av tätbebyg- gelsebegreppet skulle vara möjlig och lämplig. Denna fråga, som kunde få betydelsefulla verkningar när det gällde att underlätta byggnadsverksam-
heten på landsbygden, syntes enligt hans mening böra bliva föremål för närmare utredning. Då en sådan omprövning skulle äga nära samband med det av fastighetsbildningskommittén bedrivna arbetet, borde densam- ma uppdragas åt kommittén.
Slutligen ha ett antal motioner och framställningar överlämnats till kom- mittén för att tagas i beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Kortfattad översikt över fastighetsindelningens uppkomst och betydelse
Den fasta egendomen utgör ett nödvändigt underlag för nära nog all sam- hällelig verksamhet. Detta gäller oavsett om verksamheten är inriktad på ett direkt utnyttjande av jorden som produktionsmedel eller av däri förekom- mande naturtillgångar eller den är av helt annan karaktär men ställer krav på att visst utrymme av den fasta egendomen reserveras för dess utövning. I betraktande härav år det naturligt att denna egendom kommit att repre— sentera betydande förmögenhetsvärden liksom ock att dess indelning i sär- skilda enheter spelar en framträdande roll.
Alltsedan en fast bosättning inom det område som motsvarar vårt nuva— rande rike kom till stånd i samband med att jordbruk i verklig mening började där bedrivas, har en viss indelning av jorden förekommit och torde anspråk på äganderätt till de marker som utnyttjats ha gjorts gällande. I de södra och mellersta delarna av landet torde en avgränsning av de olika be- sittningsområdena ha blivit i huvudsak genomförd senast under landskapsla- garnas tid, medan i Norrland äganderätten till de stora vidderna innanför kust— och älvbygderna klarlagts först relativt sent. De enheter som efter hand utbildades utgjordes merendels av byarna, vilka i vårt land spelat en väsentlig roll i landsbygdens liv och ofta jämväl för tätorternas uppkomst. De ha bl. a. varit bestämmande för den indelning i primära skifteslag som fortlevat ända in i våra dagar och tillmätts betydelse i skilda hänseenden. Inom byarna har en uppdelning av jorden mellan byamännen förekommit, varjämte de olika hemmanen och hemmansdelarna tid efter annan gjorts till föremål för genomgripande förändringar. Den indelning som härigenom växt fram har så småningom resulterat i uppkomsten av självständiga ägan- derättsliga enheter. Även om den sålunda tillskapade ägoindelningen tidigare betraktats som orubblig, visade det sig efter hand nödvändigt, för att en mera rationell brukning av jorden skulle vinnas, att omdelningar genomfördes av redan skiftad mark. Olika metoder för denna form av fastighetsbildning med mer eller mindre långtgående sammandragning av de skilda enheter- nas ägor ha därefter tillämpats. Avgörande för sättet att bedriva dessa om- skiften, vilka kommit att i hög grad sätta sin prägel på landsbygden och blivit bestämmande för dess fastighets- och bebyggels—estruktur, har varit den vid varje särskild tidpunkt gällande uppfattningen om jordäganderät—
tens innebörd och de lämpligaste formerna för jordens utnyttjande. Gemen- samt för alla omskiften har emellertid varit att de alltid syftade till en förbättring av rådande förhållanden. Fram till och med 1800-talet gällde dessa rationaliseringssträvanden helt naturligt främst jordbruket, men om- skiftena och därmed jämförliga fastighetsbildningsåtgärder ha jämväl be- rört bebyggelsepolitiska frågor. Efter hand som skogsbruket fick ökad be- tydelse kom större uppmärksamhet också att ägnas åt de skogliga fastig— hetsbildningsfrågorna. Nämnas bör att vid sidan av skiftena utfördes, främst under 1800-talet, omfattande arbeten för att inom de stora skogsvidderna i norr genom avvittring fastlägga gränserna för den privata äganderätten.
Jämsides med skiftesverksamheten har förekommit en betydande sekun- där jorddelning genom klyvning eller annan delning av fastigheter. Också denna form av fastighetsbildning har varit föremål för intresse från stats- makternas sida. Såvitt gäller jordbruk har denna uppmärksamhet i allmän- het tagit sig uttryck i bestämmelser med förbud mot en för långt gående uppdelning. I äldre tider var det främst intresset av att böndernas skatteför- måga skulle bibehållas oförminskad som låg bakom ingripanden av detta slag, medan sedermera omsorgen om jordbrukets lönsamhet blivit avgörande. Bestämmelserna hade emellertid ofta begränsad verkan, och den privata jorddelningsverksamheten kunde fortskrida tämligen långt. Under 1800- talet och början av 1900-talet influerades samhällets syn på dessa frågor av den då rådande befolkningssituationen med stort födelseöverskott och utvandring ur landet, vilket ledde till ingripanden från statsmakterna syf- tande till stor frihet på jorddelningens område och aktiva åtgärder för att nya fastigheter och egna hem skulle tillskapas så att därigenom möjlighe- terna för befolkningen att inom landet vinna sin utkomst skulle utökas. Under de senaste årtiondena ha statsmakterna ånyo genom att uppställa olika inskränkande villkor för klyvning och annan fastighetsdelning velat förhindra åtgärder med direkt skadliga verkningar för jordbrukets och skogs- brukets lönsamhet och därmed för samhällsekonomin över huvud.
De statliga strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig fastighets— struktur för jordbruk och skogsbruk ha emellertid framför allt inriktats på aktiva åtgärder. Under senare år har på grund härav igångsatts bl.a. en omfattande fastighetsbildningsverksamhet. I denna intaga de skogliga ra- tionaliseringsproblemen en framskjuten plats.
Också för sådana näringsgrenar inom vilka jordens egen produktionsför- måga ej utnyttjats har ett rationellt tillgodogörande av befintliga marktill- gångar varit en samhällsviktig angelägenhet, som ansetts kräva speciell omsorg från statsmakternas sida, även om fastighetsbildningsverksamheten inom tätbebyggda områden länge fått utveckla sig tämligen fritt. För de mera typiska stadsnäringarnas del har det sålunda varit av vikt att stads- bebyggelsen ordnas planmässigt och att fastighetsförhållandena i övrigt regleras på sådant sätt att förutsättningar skapas för en sund utveckling
av städerna. Jämväl inom landsbygdsområden med stadsmässig bebyggelse har behov av motsvarande reglering efter hand framträtt. Den lagstiftnings- verksamhet som särskilt under senaste århundrade förekommit på ifråga- varande område har inneburit att vid sidan av noggranna regler om be— byggelseplaneringen och om kontroll över bebyggelsens närmare anordnande meddelats särskilda bestämmelser i syfte att genom fastighetsbildande ät- gärder möjliggöra att fastighetsindelningen i det enskilda fallet anpassas efter föreliggande planer eller att i övrigt fastigheter bildas enligt allmänna planpolitiska överväganden. Fastighetsbildningsverksamheten för bebyg- gelse har efter hand fått en betydande omfattning. Den stora bostadspro- duktionen, särskilt i tätorterna, det ökade behovet av bostäder för fritids- vistelse och saneringen av städer och andra större tätorter ställa ökade krav på fastighetsbildningsverksamheten.
Samtidigt som fastighetsbildningslagstiftningen alltid varit i hög grad beroende av de i samhället vid skilda tider rådande värderingarna rörande bästa sättet att utnyttja landets naturtillgångar såväl i produktivt syfte som för andra ändamål har lagstiftningen visat sig fylla en central funktion, då det gällt att underlätta för de enskilda jordägarna att förbättra sina vill- kor och, kanske i väl så hög grad, för samhället att främja ett rikt och kon- kurrenskraftigt näringsliv. Den betydelse fastighetsbildningsverksamheten sålunda haft och även framgent kommer att få hänger intimt samman med vilka uppgifter som tillkomma den officiella fastighetsindelningen, ty fastighetsbildning i enlighet med de särskilda regler som meddelats därom är i princip det enda medel som står till förfogande för åstadkommande av ändringar i nämnda indelning.
Fastighetsindelningen sådan den framträder i de officiella fastighetsre- gistren möjliggör en individualisering av objekten för olika rättigheter, som hänföra sig till den fasta egendomen. Genom systemet med särskilt redovi— sade fastigheter, som var och en blivit i fastighetsregistren upptagen under sin speciella beteckning, kunna jordägarna på ett enkelt och överskådligt sätt verkställa överlåtelser av dem tillhörig egendom och upplåtelser av särskilda rättigheter. Samtidigt har en grundval skapats för inskrivningsväsendet, vilket i sin tur utgjort en förutsättning för instiftande av panträtt i fast egendom och för en utveckling av fastighetskrediten. Genom att man så- lunda kan anknyta rättshandlingar och inskrivningar till de officiella fas- tighetsenheterna har man vunnit en förenkling och en ökad klarhet, men därmed har den allmänna omsättningens intresse också på det sättet beford- rats att man åstadkommit ett större mått av säkerhet och trygghet för ägare, inteckningshavare och andra rättighetshavare.
För att fastighetsindelningen skall fylla sin funktion måste ändringar i indelningen vara underkastade insyn från det allmännas sida och fastighets— bildningsverksamheten således ombesörjas av eller åtminstone ske under medverkan av något av det allmännas organ. Full frihet för de enskilda att,
låt vara under viss offentlig kontroll, genomdriva vilka indelningsändringar som helst kan icke medgivas, utan viss stabilitet är nödvändig för att kravet på ordning och reda i fastighetsförhållandena skall kunna upprätthållas. Detta får ingalunda uppfattas så att fastighetsbeståndet icke skall tillåtas undergå alla de förbättringsåtgärder som tid efter annan kunna komma i fråga för att jorden skall utnyttjas på ett fullt tidsenligt sätt. Det innebär blott att restriktivitet måste iakttagas mot godtyckliga ändringar, medan däremot de produktionsfrämjande och eljest nyttiga åtgärderna skola på allt sätt underlättas. Särskilt betydelsefullt är vidare att, eftersom flertalet fastighetsbildningsåtgärder får till följd att objekten för äganderätten till jorden och för panträttsupplåtelser liksom även i vissa fall andra rättig- hetsupplåtelser förändras, åtgärderna genomföras på ett för samtliga be- rörda fullt betryggande sätt så att rättsförluster icke riskeras. I den mån rättsägarna därvid icke själva kunna bevaka sina intressen måste genom det allmännas försorg tillses att deras rätt ej äventyras.
Med den inriktning som fastighetsbildningsverksamheten sålunda erhållit och den kontroll som denna verksamhet enligt det anförda måste vara un- derkastad har det varit fullt naturligt och följdriktigt, att även de statliga strävandena att åstadkomma ett från allmän synpunkt rationellt utnyttjande av den fasta egendomen och en lämplig uppdelning därav anknutits till den officiella fastighetsindelningen och satt sin prägel på fastighetsbild- ningsreglernas innehåll. Fastighetsindelningen sådan denna återspeglas i fastighetsregistren har sålunda fått bilda det nödvändiga underlaget för jord- och planpolitiken, utan vilket denna skulle förlora reell betydelse. Att fastighetsbildningen såsom det främsta och strängt taget det enda medlet att få till stånd ändringar i denna indelning härigenom blivit ett instrument för tillgodoseende av det allmännas strävanden i fråga om markanvänd- ningen har även betingats av att prövningen av enskild fastighetsägares rätt att utan frivillig anslutning av annan fastighetsägare få till stånd änd- ringar, som beröra också dennes egendom, i stor utsträckning måste grun- das på jord- och planpolitiska överväganden. Samtidigt som fastighetsbild- ningsverksamheten har till uppgift att tillhandahålla de enskilda ett medel för genomförande av de ändringar i fastighetsindelningen som de önska utgör den alltså ett viktigt led i den samhällsverksamhet som åsyftar att främja en ändamålsenlig disposition av landets jord. Med dess anlitande till- skapas lämpliga fastigheter, då behov därav uppkommer vid bebyggelse eller etablering av företag, och genomföras strukturförändringar av fastig- hetsbeståndet för rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastigheter liksom ock sanering av fastigheter inom bebyggelseområden och eljest en lämplig anpassning av fastighetsindelningen efter fastighetsägarnas dispo- sitioner.
Aktuella samhällsproblem av grundläggande betydelse för en ny fastighetsbildningslagstiftning
Med den roll fastighetsbildningen enligt vad nyss anförts spelar som ett led i den allmänna samhällsplaneringen är det självfallet nödvändigt att verksamheten bedrives på sådant sätt att, samtidigt som enskilda intressen tillgodoses, de mål statsmakterna uppställa för samhällsplaneringen i stort och för de särskilda däri ingående planeringsområdena i största möjliga utsträckning uppnås. Som villkor för att fastighetsbildning skall få ske måste därför i lagstiftningen uppställas krav som överensstämma med de allmänna jord- och planpolitiska strävandena, varjämte även andra all- mänintressen av beskaffenhet att höra påverka markdispositionsfrågornas avgöranden skola beaktas. Till dessa senare höra t.ex. väg-, naturvårds- oeh fornminnesintressen. Fastighetsbildningslagstiftningen med dess regler om tillåtligheten av ändringar i fastighetsindelningen måste sålunda åter- spegla statsmakternas allmänna målsättning på ifrågavarande områden, men självfallet är det angeläget att regelsystemet icke så hårt bindes vid de för tillfället rådande värderingarna att lagstiftningen snabbt föråldras och i stället för att befordra en gynnsam utveckling verkar hämmande. Viss elasticitet i lagbestämmelserna bör följaktligen eftersträvas. Betydelsen här— av är i dagens läge särskilt framträdande, eftersom samhällslivets dynamik nu är större än någonsin. Denna rörlighet gör sig icke minst påmind vid be- dömning av markdispositionsfrågor, där avgörandena bliva av allt mera kortfristig natur och utvecklingen förutsätter att fastighetssystemet enkelt och snabbt skall kunna anslutas till nya förhållanden. Samtidigt resas emel- lertid ökade krav på planmässighet i avgörandena på grund av högre mark- värden och större investeringar i fast kapital än tidigare samt den hård- nande konkurrensen mellan de olika ändamål för vilka marken utnyttjas.
Den allmänna samhällsutveckling som således måste beaktas vid utform- ningen av fastighetsbildningslagstiftningen präglas för närvarande av den snabba uvfolkningen av landsbygden och tätorternas, främst de störres och de medelstoras, tillväxt. Dessa strukturförändringar utgöra till en del en fortsättning på en sedan länge pågående utveckling, men i väsentlig mån äro de ett resultat av den under senare tid fortgående rationaliseringen av jordbruk och skogsbruk samt av industrins och serviceyrkenas utveckling. Glesbygdens befolkning minskar därvid i hastig takt, och tendenser kunna jämväl skönjas till en avflyttning från de mindre tätorterna till de större. Det pågående arbetet med en reformering av kommunindelningen torde re- sultera i en utveckling av de orter som få karaktär av centralorter i de nya kommunbildningarna, och därmed torde i viss mån folkomflyttningarna komma att automatiskt påverkas. Effekten av kommunreformen på befolk- ningsrörelserna och de därav beroende markfrågorna torde ytterligare kom-
ma att accentueras genom att lokaliseringsverksamheten såvitt gäller både industri och bebyggelse samordnas med kommunreformen eller anslutes till denna.
År 1960 uppgick tätortsbefolkningens andel av den totala befolkningen till 73 procent, medan motsvarande andel 1940 var icke fullt 56 procent. Under 1960-talet torde samma andel öka ytterligare och den kan väntas år 1970 uppgå till omkring 80 procent. I absoluta tal är ökningen län mera mar- kerad. Det är tydligt att en folkomflyttning i denna snabba takt ställer stora krav på samhällsapparaten i olika avseenden, icke minst i fråga om dispo- sitionen av mark för att det uppkommande behovet av utrymme för tätbe— byggelse skall tillgodoses, i vilket sammanhang frågan om bebyggelsens lo- kalisering är en väsentlig faktor. Genom att befolkningen så snabbt ökar i städerna och de stadsliknande samhällena komma åtskilliga av de före- kommande problemen att hänföra sig till tätortsförhållandena. Även av andra skäl uppkomma numera tätortsfrågor av annan art än tidigare. Bygg- nadsbeståndet i tätorterna har blivit föråldrat och kräver förnyelse. Sam- hällslivet undergår en förvandling som bl.a. på grund av det väsentligt ökade behovet av utrymme för den svällande fordonstrafiken föranleder en helt ny syn på tätorternas planläggning. De ökade arbetskostnaderna gynna stora byggnadsenheter eller gruppbebyggelse. Planerna för tätorterna måste ständigt hållas levande, och ofta visar det sig på grund härav nöd— vändigt att så mycket som möjligt koncentrera behandlingen av detalj- planefrågor och därmed sammanhängande problem till tidpunkten för ett byggnadsprojekts realiserande. De levande planerna förutsätta därjämte att fastighetsindelningen på ett enkelt sätt skall kunna anslutas till en änd- rad plan, varigenom fastighetsbildningsåtgärderna i viss mån torde ändra karaktär från nybildning till omreglering. Härtill kommer att modern plan- teknik medför behov av viss samordning av den inom olika fastigheter bedrivna verksamheten. Ofta krävs därvid att servitutsinstitutet kommer till användning, t. ex. för att lösa de frågor som föranledas av förbud mot utfart till viss gata eller väg från fastigheter belägna utefter denna trafik- led. Liknande problem uppkomma på grund av det allt mer komplicerade byggnadssåttet, därvid utvecklingen medför ett ökat utnyttjande av utrym- men under markytan, exempelvis för enskild bebyggelse under gata eller annan allmän plats eller för allmän trafikanordning inom byggnadskvarter. Samordningen mellan flera fastigheter för byggande, underhåll och drift av olika gemensamhetsanläggningar är ett annat exempel.
I den mellanstora eller mindre tätorten äro de numera föreliggande problemen delvis av annan art än i den större. Framför allt en orts karaktär av centralort för den omgivande landsbygden ger flera samordningsprob— lem mellan tätort och omland. Betydelsen av samspelet dem emellan ökar påtagligt, vilket kommer att ytterligare framträda efter den pågående kom- munreformens genomförande. Detta samspel har också sin grund i den
ökade fritiden och dess utnyttjande, något som kommittén skall särskilt beröra i det följande.
Förändringarna inom glesbygden äro av icke mindre genomgripande art. Arbetskraftsbehovet inom jordbruk och skogsbruk minskar i snabb takt, Vilket sammanhänger både med jordbrukets krympning därigenom att sämre jordar tagas ur produktionen på grund av bristande lönsamhet och med den snabbt fortgående effektiviseringen av jordbruk och skogsbruk. Dessutom ha förädlingsindustrier övertagit en del av de arbetsuppgifter som tidigare handhades av jordbrukarna själva. Denna effektivisering grun- dar sig på mekanisering och därmed sammanhängande förenklingar inom såväl jordbruk som skogsbruk, på specialisering, förbättrad produktions- teknik och bättre utnyttjande av tillgänglig kapacitet samt på företagens ökade storlek och fördelaktigare arrondering. Det ligger i sakens natur att mekaniseringsfrågan i hög grad är avhängig av fastighetsstrukturen. Sär- skilt inom jordbruket förutsätter ju mekaniseringen någorlunda stora be- arbetningsområden med god utformning och dessutom tillräckligt stora företag för att vara lönande. Inom skogsbruket är kravet på stora behand- lingsytor dessutom och kanske främst beroende av andra förhållanden. Här framträda önskemålen att skapa stora och enhetliga skogsbestånd så att åtgärder av olika förekommande slag för gallring, slutavverkning och re- produktion av bestånden skola kunna effektiviseras. En höggradig mekani- sering torde därutöver i allmänhet förutsätta storskogsbrukets driftsform eller ett sådant samgående mellan flera ägare inom det enskilda skogsbru- ket att underlag erhålles för en motsvarande driftsform.
Behovet av strukturförändringar i glesbygden är mycket omfattande. I proposition till 1963 års riksdag rörande jordbrukets och trädgårdsnäring- ens rationalisering m. m. (prop. 125 s. 29) uttalas sålunda att behovet av en intensifierad strukturrationalisering och av annan rationalisering inom det svenska jordbruket i dagens läge är trängande och framhålles att detta bäst belyses av att enligt senast tillgängliga uppgifter ej mindre än cirka 60 procent eller ungefär 157 000 av hela antalet brukningsenheter i landet allt— jämt ha en åkerareal av mellan två och tio hektar. Strukturförbättringar äro även i hög grad en fråga om lämplig utformning av produktionsområ- dena. För närvarande föreligga beträffande dessa stora brister. Ha emeller- tid genom omdisponeringar av markanvändningen, uppbyggnad av ett väl- planerat system av vägar och diken samt utbyten av ägor erhållits samman- hängande och för maskindrift lämpade fält liksom väl fungerande tekniska anläggningar, har därmed också skapats en för framtiden bestående ram, inom vilken fortsatt storleksrationalisering kan ske. Erfarenheten har vi- sat att dylika genomgripande förbättringar inom ett område lättast åstad— kommas, då tillskottsjord förvärvas vid fastighetsreglering med syfte att nå fram till en samlad rationalisering av området.
Beträffande skogsmarken må nämnas att enligt uttalande av 1955 års
skogsvårdsutredning (SOU 1958: 30 s. 35 ff.) den olämpliga arronderingen av skogsfastigheterna inom stora delar av landet är ett av de allvarligaste hindren för genomförandet av en förbättrad skogsvård och över huvud av ett ekonomiskt skogsbruk samt att en fortsatt storleksrationalisering och arronderingsförbättring därför framstår som en synnerligen brännande fråga för skogsbruket. Allmänt erkänt är vidare att stort behov föreligger av en fortsatt utbyggnad av det skogliga vägsystemet, vilken utbyggnad i många fall bör samordnas med arronderingsförbättrande åtgärder. Vägarna bliva härvid den grundläggande stomme, kring vilken fastighetsutformning- en sker.
Viss överblick över det föreliggande behovet av strukturförbättringar inom jordbruk och skogsbruk erhölls genom en av lantmäteristyrelsen i samråd med fastighetsbildningskommittén och 1956 års lantmäterikommitté år 1957 verkställd inventering (SOU 1959: 30 s. 82 ff.), varav framgår att inom hela landet 5,5 miljoner hektar uppskattades vara i behov av förbättring, 3,6 miljoner hektar till och med i trängande behov. Av dessa arealer utgöres den ojämförligt största delen av skogsmark. Den allmänna lönsamhetsut- vecklingen inom skogsbruket under de senaste åren får anses ha ytterligare skärpt kravet på en strukturförbättring i skogen.
Efter den verkställda inventeringen ha emellertid förhållandena föränd- rats även genom den fortgående nedläggningen av jordbruk och avfolkning- en från landsbygden. Därigenom ha uppkommit nya problem och möjlighe— ter. Behovet av strukturförbättringar har icke minskat genom detta bort— fall av jordbruk, vilka övergått till att bliva typiska skogsfastigheter. Det vid inventeringen redovisade omarronderingsbehovet avsåg nämligen i av- folkningsbygderna Väsentligen skogsmarken. I viss utsträckning torde emel- lertid denna pågående utveckling ge möjligheter till förbättrade driftsfor- mer i skogsbruket inom de områden, där avfolkningen gått särskilt långt. Jordägarna, vilka i dessa fall icke bo i orten, böra därvid kunna finna det förenligt med sina intressen att skogsmarken samlas i stora enheter, stundom kanske mycket stora sådana, vilka förvaltas gemensamt av delägarna. Detta torde gälla oavsett om marken behålles av förutvarande ägare eller den för- värvas av jordbrukare i levande jordbruksbygd eller av andra, som ha för avsikt att ägna sig åt arbete i skogen. Med nuvarande möjligheter för arbets- kraften att kontinuerligt färdas till och från arbetsplatsen torde två är tre mil eller ännu längre avstånd mellan bosättningsorten och skogen kunna god- tagas.
Bland de olika rationaliseringsåtgärder som krävas för att lönsamheten i skogsbruket skall kunna upprätthållas och förbättras synas strukturåtgär- derna intaga en framträdande plats. Olägenheterna av en dålig arrondering i skogen ha sedan länge klart framträtt i fråga om storskogsbruket, men också när det gäller det mindre skogsbruket äro olägenheterna påtagliga så- som belysts i en nyligen framlagd utredning, som verkställts genom lant—
mäteristyrelsens och Skogsstyrelsens försorg av en arbetsgrupp, benämnd skogsarronderingsutredningen, under ledning av föreståndaren för institu- tionen för fastighetsteknik vid tekniska högskolan i Stockholm. Vidare för- håller det sig så att en höggradig mekanisering, som ju brukar bedömas som ett viktigt medel för ökning av lönsamheten i skogsbruket, förutsätter en god fastighetsstruktur. Som ovan antytts synes mekaniseringen också vara be- roende av driftsformen eller med andra ord av att underlaget därför är till- räckligt omfattande. På liknande sätt förhåller det sig med ett flertal andra faktorer av betydelse för det ekonomiska utbytet. Med lönsamhetsproblemen sammanhänga på grund härav frågorna om samlande av storskogsbrukens markinnehav till vissa intresseområden, om samgående mellan ägarna inom det enskilda skogsbruket i en eller annan form och om sammanföring av de enskilda skogsinnehav som efter ett sådant samgående skola göras till före- mål för gemensamma åtgärder eller för vilka eljest gemensam utrustning skall komma till användning. Den 5. k. intressearronderingen, som hittills huvudsakligen berört storskogsbrukens innehav och i vissa fall det mindre skogsbruket sekundärt, kommer därför att jämväl avse det enskilda skogs- bruket primärt.
Utvecklingen torde sålunda komma att föranleda ett ökat samgående inom det enskilda skogsbruket. Samverkan mellan skogsägare förekommer redan inom s. k. samverkansområden och inom de av skogsägareföreningarna be- drivna s. k. skogsbruksområdena, och erfarenheterna därav äro goda. Gra- den av samverkan mellan de olika fastighetsägarna kommer sannolikt att i fortsättningen liksom hittills i hög grad växla från överenskommelser om enbart gemensam försäljning av skogsprodukter till ett fullständigt sam- gående i gemensamhetsskogens form. Dessutom torde åtskilliga mellanfor- mer komma till användning, varvid gemensam skogssakkunnig ledning torde framstå som ett angeläget önskemål. Det är sannolikt att graden av gemensamhet kommer att öka i proportion till avståndet från ägarnas bo- stadsort, även om behovet av att utnyttja skogsarbetet som arbetsreserv för den till jordbruket knutna arbetskraften torde kunna tillgodoses även vid den längst gående formen av samverkan, gemensamhetsskogen. På grund härav torde denna samgåendeform främst komma i fråga beträffande den avlägset belägna skogen — exempel härpå har ovan antytts —— och dessutom beträffande skogsmark, som är så söndersplittrad att ett ekonomiskt skogs- bruk eljest icke där kan bedrivas. Fördelarna med gemensamhetsskog ligga bland annat däri att samverkan kan bliva fullständig, enär några gränser inom skogsmarken mellan enskilda innehav icke kvarstå med de olägen- heter hänsynen till sådana gränser helt naturligt måste innebära, och att åt samverkan kan förlänas sakrättslig effekt med därav följande säkerhet och stadga. Det bör i detta sammanhang framhållas att en revision av bysam- fällighetslagstiftningen är under utredning jämsides med fastighetsbildnings- kommitténs arbete och kan väntas resultera i förslag om mera effektiva och
tidsenliga regler rörande förvaltningen av bl. a. gemensamhetsskogar. Vid andra former av samgående mellan skogsägare är, förutom den intressear— rondering inom samverkansregionen som förut antytts, fastighetsstruktu- ren såvitt angår de särskilda fastigheterna av stor betydelse. Erfarenheten visar att samverkan svårligen går att åstadkomma inom områden där fastig- hetsindelningen kännetecknas av att marken är splittrad i mindre parceller. Strukturförbättring och samverkan synas därför icke komma att bliva av varandra oberoende medel att åstadkomma bättre lönsamhet i skogsbruket. De torde i stället komplettera varandra. Likaväl som intresse för samverkan kan driva fram en strukturförbättring torde en omreglering av fastigheterna kunna stimulera till samverkan mellan ägarna till de därigenom förbättrade fastigheterna.
Som redan framhållits är storleksfrågan ett väsentligt moment i struk— turrationaliseringen inom jordbruk och skogsbruk. Effektiviseringen och mekaniseringen inom jordbruket få till följd att en mans arbetskraft räc- ker till ett betydligt större jordbruk än tidigare. Härtill kommer att utveck— lingen går mot än större jordbruk, till och med mot sådana i stordriftens form. Förhållandet sanktionerades vid 1959 års riksdag, därvid bestämdes att staten kan stödja tillkomsten jämväl av jordbruk av tvåfamiljstyp (prop. 148 och jordbruksutskottets utl. 30). Inom skogen är problemet av delvis an— nan art. Å ena sidan föreligger behov av förstärkning av jordbruk med skog, varigenom risk för en viss uppsplittring av skogen kan uppkomma, å andra sidan är behovet av att få till stånd tillräckligt stora enheter för skogsbruk av angelägen art. Den förra typen av skogskomplettering behöver dock icke motverka det senare önskemålet, vilket kan tillgodoses på två olika sätt. An- tingen kunna fastigheter med ringa skog förstärkas med ytterligare skog så att godtagbara enheter bildas eller också kunna smärre enheter, som ovan framhållits, med bibehållen äganderätt sammanslås till gemensamhetsskog. De rådande storleksförhållandena inom den till jordbruket knutna skogs- marken samt den vikande lönsamheten i skogen pekar mot att storleksfrå— gan i skogsbruket kommer att bliva av stor betydelse vid framtida struk- turförändringar.
Utvecklingen har utöver vad ovan antytts om tätorternas och glesbygdens förändringar inneburit nya förutsättningar för markens användning. Den väsentliga produktionsökningen i landet har utgjort och utgör underlag för en omfattande stegring av levnadsstandarden i olika avseenden. Därvid har uppkommit en förändrad livsföring, vilket medför ökade behov av avkopp— ling och sysselsättning under den mera omfattande fritid som är ett av ele- menten i standardhöjningen. Samtidigt har en kraftig förbättring av det ma- teriella välståndet skapat förutsättningar för större valfrihet i fråga om fri- tidens användning. Härvid har hos många framträtt ett önskemål att kunna tillbringa fritiden i en annan miljö än den vanliga, varigenom efterfrågan på mark för fritidsbostäder och utrymme för fritidsvistelse i andra former
starkt ökat. Den dubbla bosättningen med skilda bostäder vinter och sommar kräver tillgång till ansenliga markområden främst i tätorternas närhet. De särskilda byggnaderna för fritidsändamål uppföras till en del i glesbebyg- gelse, men alltmer förekommer att de samlas i tätbebyggelseklungor. I de större tätorternas närhet är den senare formen förhärskande.
Fritidsbebyggelse medför nya och ofta förekommande markdispositions- problem, som måste lösas planmässigt. Det är icke ovanligt att den börjar i liten skala, ibland med enstaka bebyggelse, och även eljest förhåller det sig vid uppförande av fritidsbostäder ofta så som fallet vanligen är, när be- byggelse skall ske i glesbygden och i vissa fall även i begynnande eller växan- de tätortsbildningar, att fastighetsbildningsmyndigheten är det första of— fentliga organ som den byggande kommer i kontakt med. Detta ställer sär- skilda krav pä fastighetsbildningslagstiftningen och tillämpningen därav från plansynpunkt. Av stor betydelse är därvid bland annat att det lokala näringslivets intressen vägas mot det begynnande bebyggelseintresset och mot naturvårdsintresset, en situation som blir allt vanligare.
Inom områden, där behov föreligger av att utnyttja marken för annan fri- tidsverksamhet än fritidsbebyggelse, är det naturligt att intressekonflikter kunna uppkomma, då yrkande om att få disponera marken för bebyggelse framställes. Enär rätten till glesbebyggelse i princip är fri, föreligger ofta rätt till ersättning när sådan bebyggelse icke tillåtes. Med den ökade kon- kurrensen mellan olika intressen som sammanhänga med markens utnytt- jande för skilda ändamål är detta problem numera ofta förekommande.
Då betingelserna för en vidareutveckling av dagens samhälle analyseras för att en grundval skall erhållas för uppbyggnaden av lämpliga regler rö- rande markdispositionsfrågornas behandling vid fastighetsbildning, nöd- gas man räkna med en mängd ovissa faktorer vid sidan av de dynamiska förhållanden som ovan skissartat antytts. Särskilt kan nämnas att det up— penbarligen blir av väsentlig betydelse i sammanhanget hur de olika mark- nadsbildningarna i Europa komma att utvecklas och hur frågan om deras samordning med andra marknader och Sveriges inordnande på ett eller an- nat sätt i denna gemenskap kommer att lösas.
Frågan om en för riket enhetlig lagstiftning
Av framställningen i inledningskapitlet framgår att fastighetsbildningen i städer och stadsliknande samhällen för närvarande följer andra bestämmel- ser än dem, som äga tillämpning beträffande landet i övrigt. Detta gäller i varje fall som huvudregel, även om viss uppmj ukning av motsatsförhållan- det mellan land och stad ägt rum i förevarande hänseende. Vidare ger redo— görelsen för fastighetsbildningskommitténs utredningsuppdrag vid handen, att den åt kommittén anförtrodda lagrevisionen skall avse båda dessa lag— stiftningsområden och att det särskilt ålagts kommittén att undersöka möj—
ligheterna att i en gemensam lag om fastighetsbildning meddela bestämmel- ser för båda områdena. I direktiven uttalades bl. a. att gränsen mellan till- lämpningsområdena för jorddelningslagen och 1917 års lag om fastighets— bildning i stad kommit att genom olika partiella reformer bliva flytande, vil- ket medfört vissa olägenheter.
Beträffande frågan huruvida fastighetsbildningsreglerna för land och stad skola upptagas i en gemensam lag eller om de liksom enligt gällande rätt skola behandlas var för sig må framhållas, att det icke möter något prin- cipiellt hinder att i en och samma lag, avseende riket i dess helhet, meddela långtgående särbestämmelser beträffande vissa områden och att det även är möjligt att i skilda författningar, av vilka var och en äger sitt tillämp- ningsområde, upptaga regler med likartat innehåll. Förevarande fråga bör alltså kunna lösas utan att närmare ställning tages till hur fastighetsbild- ningen i det ena eller andra avseendet anordnas. Det är dock självfallet att de praktiska överväganden som böra bestämma den redaktionella ut- formningen i hög grad påverkas av möjligheten att åstadkomma en nå- gorlunda enhetlig reglering för såväl städer och därmed likställda samhäl- len som den rena landsbygden. Endast om ett större mått av enhetlighet i principerna för fastighetsbildningen och i sättet för dess genomförande uppnås, torde det vara praktiskt fördelaktigt med en enda författning. Vi— sar det sig att betydande skiljaktigheter bliva nödvändiga, torde däremot en anordning med gemensam lagstiftning bliva mindre överskådlig samt lätt föranleda svårigheter i tillämpningen.
Även om de anförda synpunkterna torde böra tillerkännas största bety- delse för frågans avgörande, synes enligt kommitténs mening viss hänsyn också böra tagas till de historiska förhållandena. Särskild varsamhet synes sålunda böra iakttagas så att en redaktionell omgestaltning av fastighets- bildningslagstiftningen ej utan starka skäl genomföres i strid mot en hävd- vunnen uppfattning, därest en sådan visas föreligga. Också för bedömning- en i övrigt torde det ha sitt värde att bakgrunden till den nuvarande ord- ningen klarlägges.
Då det gäller att förklara den bestående skiljaktigheten i behandlingen av fastighetsbildningsfrågorna, kunde det ligga nära till hands att hänvisa till den uppdelning i legislativt hänseende mellan land och stad, som går till- baka till medeltiden och som på vissa områden av samhällslivet fortlevat även efter tillkomsten av 1734 års lag. En undersökning visar emellertid att det just i fråga om reglerna för jorddelningen ej funnits någon skarpare mot- sättning i äldre tider mellan landsbygden och städerna. En fullt genomförd uppdelning erhölls här först med 1917 års lagstiftning om fastighetsbildning i stad. Dessförinnan tillämpades visserligen stundom i städerna ett särskilt förfarande, varigenom utmark, som upplåtits till eller förvärvats av en stad och alltså icke innehades av enskild med full äganderätt, utdelades eller för- delades mellan stadstomterna eller borgerskapet. I övrigt ansågos emeller-
tid de för landsbygden gällande reglerna äga tillämpning. Sålunda förekom att delningsförrättningar enligt storskiftes- och enskiftesförfattningarna ägde rum i stad. De under 1800-talet utfärdade författningarna om laga skifte — 1827 års skiftesstadga och stadgan av år 1866 _ skulle vidare i princip lända till efterrättelse också i städerna. Vissa särbestämmelser, främst i fråga om vitsord till skifte samt delningsgrund, uppställdes emel- lertid, något som främst torde ha sammanhängt med det förhållandet att städernas ägoområden ofta anslagits till vissa bestämda ändamål eller done- rats med vissa inskränkande villkor. De skiftesförrättningar som enligt skiftesstadgorna kunde förekomma beträffande jord inom städerna och som även i åtskilliga fall ägde rum utgjordes av såväl skiften å samfälld mark som omskiften av förut delade områden. Klyvning av särskild fastighet samt ägoutbyte kunde även genomföras såsom fristående åtgärder. Efter in- förandet i lagstiftningen av ägostyckningsinstitutet kom också detta till an- vändning i städerna. Avsöndring, fastställd enligt bestämmelserna i 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring torde där- emot endast undantagsvis ha förekommit där. Ett liknande delningsförfa- rande, kallat avstyckning, hade emellertid utbildats och det tjänade samma ändamål.
Vad beträffar områden, inom vilka tomter blivit utlagda, ägde vad nu sagts om de allmänna fastighetsbildningsreglernas tillämpning i stad icke full giltighet. Väl torde stadstomterna i äldre tider ha behandlats på i stort sett samma sätt som den mark på landet, där bybebyggelse förekom. För reglering av förhållandena i olika städer blev det emellertid efter hand allt- mera vanligt att särskilda planer och byggnadsordningar, genom vilka indel- ningen i tomter påverkades, blevo fastställda. I varje fall sedan tomtindel- ningsinstitutet och städernas tomtväsen vid slutet av 1800-talet fått en en- hetlig och mera ingående reglering synes också den uppfattning ha trängt igenom, att tomtindelning var den enda delningsform som kunde ifråga- komma för bildande av tomter, och det ansågs då även, att tomt icke kunde undergå förändringar i annan ordning än som särskilt föreskrivits beträf- fande sådan fastighet. De författningar som under ifrågavarande tid, alltså före 1917 års lagstiftning, meddelade bestämmelser härom voro främst bygg- nadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, lagen den 26 maj 1899 angå- ende förändring av tomts område samt lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. Anledningen till att särskilda fastighetsbild- ningsregler på detta sätt kommo att lända till efterrättelse inom områden med tomtindelning är ej svår att finna. Det är här icke den omständigheten att marken är belägen inom stad som är avgörande. I stället har förekomsten av en mera sammanträngd bebyggelse eller eljest av särskilda bebyggelseför- hållanden ansetts motivera regleringar av annat slag än sådana som in- rymdes i de allmänna stadgandena om fastighetsbildning. Författningarna med bestämmelser om tomtindelning och tomter gällde för övrigt icke en—
dast i städerna utan voro, åtminstone efter särskilt beslut, tillämpliga också i köpingar och vissa andra orter på landet.
Under det lagstiftningsarbete som föregick jorddelningslagens antagande var det till en början icke fråga om att bryta mot principen att fastighetsbild- ningsreglerna i allmänhet skulle äga generell giltighet. I överensstämmelse härmed föreslog skiftesstadgekommittén i sitt betänkande av år 1911 en för hela riket enhetlig skifteslag, innehållande regler om förutom laga skifte jämväl andra förrättningsåtgärder. I fråga om skiftesförrättningarna inne- höll förslaget för städernas del endast ett specialstadgande av innebörd att, där särskilda bestämmelser funnos angående skifte av stadsj ord, dessa skulle lända till efterrättelse, varjämte beträffande jord, som ingick i tomtindel— ning, hänvisning gjordes till vad som särskilt gällde för delning av sådan jord. När följande förslag till ny skifteslag framlades, vilket skedde år 1918 i och med att den s. k. skifteslagstiftningskommissionen avgav sitt betänkande, hade situationen helt förändrats. Lagen 1917 om fastighetsbild- ning i stad hade trätt i kraft och under åberopande av att bestämmelser voro meddelade i denna lag om laga skifte och avstyckning för städer och stads- liknande samhällen konstaterade kommissionen endast att dess lagförslag blott hade avseende å jord på landet.
Under förarbetena till 1917 års lag blev frågan om att ordna fastighets— bildningen i stad helt fristående från jorddelningslagstiftningen i övrigt först efter hand föremål för uppmärksamhet. De utredningar som lågo till grund för lagen voro sålunda till en början endast inriktade på att lösa problemet med redovisningen och registreringen av stadsfastigheter. Fastighetsbild- ningsfrågor behandlades icke i vidare mån än som direkt föranleddes av de— ras sammanhang med fastighetsregistreringen. Först 1916 års fastighets- registerkommission fann, i likhet med en av samma års riksdag uttalad upp- fattning (riksdagens skrivelse nr 67/1916) ett sammanförande böra ske i en författning av alla bestämmelser, som rörde städers och stadssamhällens jord och tomtväsen och ej utgjordes av rena tillämpningsstadganden. I en- lighet härmed utarbetades det författningsförslag som kom att läggas till grund för 1917 års lag. Av lagens sju kapitel innehåller ett —— det sjunde _ bestämmelser om fastighetsregistreringen, medan innehållet i lagens öv- riga kapitel, sedan huvuddelen av stadgandena om stadsplane- och tomtin— delningsinstituten utmönstrades vid tillkomsten av 1931 års stadsplanelag, främst är av fastighetsbildningsrättslig karaktär. Sålunda meddelas bestäm- melser om, förutom stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighets- indelningen samt tomtmätning och gränsbestämning, även sammanlägg— ning av tomtdelar, sammanläggning av stadsägor, avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, samt laga skifte, innefattande såväl kvot- delning som omskifte, jämte ägoutbyte och servitutsutbrytning. Om man bortser från de mera speciella regler som i vissa avseenden gälla beträffande tomter avvika dessa bestämmelser om fastighetsbildning icke väsentligt
från vad som gäller för landsbygden. Dock bör framhållas, att avstyckningar och sammanläggningar kunna genomföras i stad utan iakttagande av vissa villkor, främst av jordpolitisk art, som landsbygdslagstiftningen uppställer för motsvarande fall. På många punkter föreligger till och med fullständig överensstämmelse.
I den hittillsvarande framställningen har tillämplighetsområdet för 1917 års lag icke närmare behandlats men i förbigående har antytts att detta om- råde icke helt sammanfaller med indelningen i städer. I detta avseende kan ytterligare nämnas att lagen från början ägde giltighet i städerna utan några som helst inskränkningar. Detta hade till följd att, när ett landsbygdsom— råde införlivades med en stad, fastigheterna inom området uteslötos ur det för landsbygden gällande jordregistret för att upptagas i ett fastighetsre- gister enligt de för stad meddelade bestämmelserna (stadsregister). Vidare föranledde införlivningen att fastighetsbildningsreglerna i 1917 års lag helt ersatte dittills gällande landsbygdslagstiftning. Med anledning av att stå- derna numera icke sällan tillåtes omfatta betydande områden av ren lands— bygdskaraktär samt att 1917 års lag i fråga om instituten avstyckning och sammanläggning saknar eljest gällande regler till skydd för jordbruket och skogsbruket öppnades emellertid genom lagen den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad möjlighet till viss tillämpning av landsbygdsreglerna för fastighetsbildningen i stad. Sålunda äger enligt sistnämnda författning Kungl. Maj:t eller myn- dighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, att där så påkallas av hänsyn till jord- bruksnäringen eller skogsbruket förordna att beträffande område av stad, i stället för de i 1917 års lag meddelade bestämmelserna om avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning av stadsägor, vad för landet är stadgat skall äga tillämpning med vissa i lagen angivna undantag. Sådant förordnande skall icke gälla beträffande mark, som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat än jordbruksändamål. Vid tillkomsten av 1948 års lag övervägdes att möjliggöra tillämpning av jorddelningslagen i dess helhet _ alltså även beträffande laga skifte, ägoutbyte, servitutsutbrytning och gränsbestämning — inom stadsområden, men tanken på en sådan utvidg- ning avvisades under åberopande av att 1917 års lag i icke ringa mån medde- lade sina regler med avseende på nämnda institut genom hänvisning till jorddelningslagen. Sedermera har lantmäteristyrelsen i framställning den 12 februari 1962 till chefen för justitiedepartementet begärt provisoriska åt- gärder i syfte att möjliggöra en vidsträcktare tillämpning av jorddelnings— lagen inom vissa stadsområden. Framställningen är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. På grund av alldeles speciella förhållanden, som visats föreligga i Kiruna, har genom en särskild lag är 1955 föreskrivits att jorddelningslagens bestämmelser om laga skifte i vissa fall skola äga till- lämpning inom denna stad.
Vad beträffar möjligheterna att tillämpa 1917 års lag utanför städerna var lagen ursprungligen så utformad att den kunde förlänas giltighet inom samhälle på landet, där den för städerna gällande ordningen för bebyggande skulle tillämpas. I princip erfordrades härför särskilt förordnande av Kungl. Maj:t att stadsregister skulle uppläggas för samhället. När sådant förord— nande meddelats, skulle även fastighetsbildningsreglerna i lagen lända till efterrättelse. Fastighetsbildningen var således beroende av sättet för fas- tighetsredovisningen. Fram till år 1950 kunde i princip endast en regis- terform tillämpas inom ett och samma samhälle på enahanda sätt som endast stadsregister kunde förekomma i stad. En ändring härutinnan ge- nomfördes nämnda år så att stadsregister och jordregister numera kunna finnas vid sidan av varandra inom olika delar av samhälle på landet liksom även av stad. I samband med denna reform, vilken förestavades av önske— målet att undvika arbete med uppläggande av stadsregister för områden av landsbygdskaraktär, där man redan hade en tillfredsställande fastighets- redovisning i jordregistret, bröt man mot den tidigare upprätthållna princi— pen att registerformen skulle vara avgörande för vilka fastighetsbildnings- regler som skulle gälla. Oavsett om stadsregister eller jordregister föres i stad, skall fastighetsbildningen inom stadens hela område —— med det un- dantag som föranledes av 1948 års lag — äga rum med tillämpning av 1917 års lag. Skall stadsregister föras inom någon del av samhälle på landet, skola i princip reglerna i sistnämnda lag gälla för hela samhället, varvid dock är att märka att 1948 års lag även här kan föranleda att landsbygdslagstift- ningen i visst avseende skall gälla. Beträffande sammanläggning inom tomt- indelat område på landet skall 1917 års lag därjämte alltid tillämpas obe- roende av registerformen.
Det anförda torde visa att den rent förvaltningsrättsliga skillnaden mellan kommuner, som åtnjuta stadsrättigheter, och andra kommuner icke varit avgörande för den år 1917 genomförda uppdelningen av fastighetsbildnings- lagstiftningen i två olika tillämpningsområden. Visserligen har förekomsten av inskränkningar i möjligheterna för städerna att fritt förfoga över dona- tionsjord ansetts motivera en bestämmelse, upptagen bland stadgandena om laga skifte i 1917 års lag, av innebörd att, där särskilda föreskrifter äro med— delade i donationsbrev eller eljest angående delning av stadsjord, de skola lända till efterrättelse. Detta förhållande har emellertid uppenbarligen varit utan betydelse för tillkomsten av den fristående stadslagstiftningen. Denna torde i stället ha föranletts av att stadsjorden i kameralt avseende skilde sig från jord på landet och krävde särskilda bestämmelser beträffande fastighets.- redovisningen. Vid tillkomsten av 1917 års lagstiftning och i varje fall vid bestämmandet av tillämpningsområdet för denna lagstiftning torde där- jämte ha inverkat, att den dittills gällande fastighetsbildningslagstiftningen var utformad främst med tanke på att gagna det egentliga jordbruket och övriga lantbruksnäringar, vilka förutsatte ett tillvaratagande av jordens
egen alstringsförmåga, samt att särskilda normer av denna anledning an- sågos lämpligen böra meddelas för fastighetsbildningen inom områden, som till huvudsaklig del användes för bebyggelse. Då de näringar, inom vilka jorden utgjorde produktionsunderlag, spelade en underordnad roll i stå— derna men bebyggelsen i stället dominerade där, var det en naturlig lösning att just städerna i första hand bestämdes som tillämpningsområde för den särskilda lagstiftningen. Med hänsyn till lagstiftningens syfte att reglera fastighetsbildningen på platser, där marken främst användes för bebyg— gelse, var det likaledes naturligt att möjlighet öppnades för dess tillämp- ning även inom samhällen, som med avseende på bebyggelsen voro likställda med städerna. Detta hindrar ej att jorddelningslagen, särskilt efter de däri åren 1931 och 1947 företagna ändringarna, även tillhandahåller en för tät— bebyggelseförhållanden lämpad lagreglering.
Då det nu på nytt gäller att taga ställning till frågan om reglerna angående fastighetsbildning skola upptagas i en för hela riket gemensam lag eller ej, synes det uppenbart att den olikhet som i administrativt hänseende före— ligger mellan städer och landskommuner i ännu mindre grad än 1917 ut- gör anledning att splittra bestämmelserna på olika lagar. En betydande ut— jämning har ju här ägt rum. Denna har bl. a. kommit till uttryck på det sättet att de borgerliga primärkommunernas förhållanden numera regleras i en gemensam kommunallag. Kanske framför allt den omständigheten att landskommuner ansetts höra i ökad utsträckning sammanslås med städer och köpingar visar att utvecklingen går i riktning mot införande av en enhetlig kommuntyp. Vad beträffar betydelsen av de sedan gammalt bestå- ende inskränkningarna i städernas dispositionsrätt över viss stadsjord må vidare framhållas, att ett avskaffande av den statliga kontrollen över den till städerna av kronan donerade jorden står på dagordningen och att ett genom— förande härav bl. a. måste få till följd att de särskilda föreskrifter beträffande delning av sådan jord som kunna kvarstå upphöra att gälla.
Avgörande för bedömningen av föreliggande fråga bör i stället vara huru- vida en skillnad kan och bör i fastighetsbildningsavseende upprätthållas mellan å ena sidan utpräglade landsbygdsområden och å andra sidan orter, där markens främsta uppgift är att lämna utrymme för byggnader eller tjäna andra, med bebyggelsen sammanhängande ändamål. Detta spörsmål anser kommittén kunna besvaras genom en hänvisning till svårigheterna att upp- draga en klar gräns mellan områden, som utnyttjas för bebyggelse eller som kunna väntas bliva tagna i anspråk för sådant eller liknande ändamål, och andra områden. Erfarenheterna från tillämpningen av nuvarande lagstift- ning visa att det endast i särskilda fall går att avskilja områden av det ena och det andra slaget från varandra. Vanligen äro gränserna helt flytande, och förskjutningar kunna ständigt förekomma i fråga om markanvändningen. Vidare ge erfarenheterna vid handen att betydande olägenheter uppkomma genom att fastighetsbildningen icke följer enhetliga bestämmelser utan
regleras i författningar, vilkas tillämpningsområden äro oklart avgränsade. Härtill kommer emellertid ett väl så betydelsefullt skäl mot en uppdelning av lagstiftningen på skilda författningar, nämligen det att fastighetsbild- ningsproblemen i grund och botten äro av samma karaktär inom bebyggelse— områdena och utanför dessa och att de därför höra i stort lösas efter samma linjer. Att vissa särbestämmelser stundom bliva erforderliga, t. ex. beträf- fande åtgärder inom planområden, är uppenbart, men behovet av sådana stadganden har visat sig vara högst begränsat och i fråga om de grundläg- gande principerna för fastighetsbildningsverksamhetens bedrivande synes fullständig enhetlighet böra råda.
På grund av dessa överväganden har kommittén funnit sig böra utarbeta förslag till en för riket i dess helhet gällande lag om fastighetsbildning. Med hänsyn till de jämförelsevis få skiljaktigheter som i sak föreligga mellan jorddelningslagen och 1917 års lag —— i väsentliga delar äro ju bestämmel- serna likartade —— innebär detta ingen genomgripande reform, men den medför onekligen betydande förändringar i lagtekniskt hänseende och kom- mer att i tillämpningen Väsentligt underlätta fastighetsbildningsfrågornas handläggning.
Vid sidan av jorddelningslagen gälla för närvarande inom vissa lands- bygdsområden särskilda lagbestämmelser rörande fastighetsbildningsverk— samheten. Av dessa bestämmelser äro de som upptagits i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen) av främsta betydelse. Huruvida även efter ett genomförande av den nya rikslagstiftning som nu föreslås skall kvar- stå ett behov av liknande särlagstiftning är ett spörsmål som får upptagas till närmare bedömande i samband med utarbetandet av de erforderliga följ dför- fattningarna. Kommittén har dock för närvarande den uppfattningen att dylika stadganden med lokalt begränsad giltighet icke skola vara behöv- liga. Hårvid förutsättes att lagen den 6 juni 1962 om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall även i fortsättningen skall kunna tillämpas för en sanering av äganderättsförhållandena inom vissa områden.
Lagförslagets huvudgrunder
Det moderna samhällets allt snabbare utveckling ställer, som framhållits i det föregående, ökade krav på behandlingen av markdispositionsfrägor i allmänhet. Åtskilliga statliga och kommunala organ ha till uppgift att handhava frågor av sådan art, och deras verksamhet är inriktad på att främja en ändamålsenlig markanvändning i enlighet med de normer som godtagits av det allmänna och att bistå fastighetsägare och andra i deras strävan att åstadkomma gynnsamma förhållanden beträffande markens ut- nyttjande. Denna verksamhet, som till väsentliga delar faller inom den all-
männa samhällsplaneringens ram, omfattar bl. a. åtgärder för åstadkom- mande av ändringar i fastighetssystemet. För att marken skall på bästa möjliga sätt kunna utnyttjas som underlag för bebyggelse, industri, jord- bruk, skogsbruk, fritidsverksamhet av olika slag m. ni. måste fastighets— systemet kunna enkelt och snabbt samt med beaktande av enskilda och all- männa intressen ändras och anpassas efter aktuella riktlinjer i anslutning till den allmänna samhällsplaneringen. Dessa krav på rörlighet hos fastig- hetssystemet framträda med särskild tydlighet vid sanering av tätorternas kärnor, nyexploatering för bebyggelse och rationalisering av jordbruk och skogsbruk. Med hänsyn till det sagda kunna förändringarna i fastighetsin- delningen — vilka avse både nybildning av fastigheter och omreglering för förbättring av det förefintliga fastighetsbeståndet — icke verkställas som isolerade företeelser. Vidare måste fastighetsbildningslagstiftningen vara så konstruerad att den icke blott möjliggör ett snabbt och enkelt förfarande, varvid också rättssäkerhetskraven bliva tillbörligen beaktade, utan även till- handahåller bestämmelser som underlag för en effektivt bedriven sanerings- och rationaliseringsverksamhet.
I sistnämnda hänseende erfordras att lagstiftningen ställer medel av klart aktiv karaktär till förfogande. Även om detta icke är någon nyhet —— äldre skiftesregler voro väsentligen av denna natur — resas numera andra krav än tidigare på den lagreglering som syftar till en sanering av fastighetsbe- ståndet. Detta sammanhänger med flera olika förhållanden. Särskilt må nämnas behovet av bestämmelser som lämpa sig för tätortsförhållanden. Såsom tidigare framhållits kräver den moderna stadsbyggnadstekniken nya planläggningsnormer, innefattande ett helt nytt betraktelsesätt i fråga om fastighets utformning. De levande planerna fordra därjämte en i viss mån dy— namisk fastighetsindelning, och den omfattande nyexploateringen innebär att äldre indelning ofta måste radikalt förändras. Nämnas bör ock att fas— tighetsstorleken inom jordbruk och skogsbruk kommit att få väsentlig be- tydelse med påföljd att de erforderliga offentliga aktiva insatserna i någon mån måste bliva av annan art än tidigare. Härtill kommer, bl. a. med hän- syn till det stora behovet av omregleringar, att kraven på snabbhet och en— kelhet fått en allt större betydelse, samtidigt som moderna automatiska hjälpmedel möjliggöra en annan, mer tidsbesparande metodik än som för- utsetts vid tillkomsten av gällande lagstiftning. Behovet av en revision av fastighetsbildningslagstiftningen är på grund av vad nu anförts särskilt fram— trädande beträffande bestämmelserna till grund för aktiva insatser. Då de härmed sammanhängande problemen äro särskilt svårbemästrade, har kom- mittén kommit att ägna en förhållandevis stor del av sitt arbete åt denna del av lagstiftningen.
På grund av vad ovan sagts om avgörandet av markdispositionsfrågor i allmänhet måste vid fastighetsbildning sambandet med annan samhälls- verksamhet ävensom behovet av samarbete mellan olika myndigheter och
samordning av deras verksamhet beaktas. Detta problem kompliceras av att en fastighetsbildningsåtgård ofta berör ett flertal olika grenar av samhälls- livet och att någon egentlig samordning inom länet av samhällsplaneringens olika moment hittills icke kunnat åstadkommas. Härtill kommer att spörs- mål, som i första hand uppträda som rena jordbruks- eller skogsfrågor, ofta visa sig vara av den art att de beröra bygdens liv och utveckling i allmän— het och att vid deras avgörande jämväl frågor angående markanvändning för bebyggelse, fritidsverksamhet eller naturvård kräva sin lösning. Behovet av att kunna företaga en samlad bedömning med hänsyn till vitt skilda slag av intressen torde dessutom alltmer stegras.
Vid övervägande av detta spörsmål har kommittén funnit sig böra lägga särskild vikt vid fastighetsbildningens särart. Verksamheten härutinnan be- rör ju både enskilda och allmänna intressen, men sedan gammalt har fas- tighetsbildning ansetts vara en fastighetsägarnas egen angelägenhet, över vilken de ha ett avgörande inflytande även om tillåtligheten bedömes med hänsyn jämväl till återverkningarna för det allmänna. I stort sett allmän enighet torde råda därom att denna ordning i princip bör bibehållas för framtiden, och kommittén har alltså ej ansett skäl föreligga att föreslå nå- gon ändring i detta avseende. Som framhålles i det följande torde bästa resultat erhållas vid genomförande av fastighetsbildning, om markägarna medverka aktivt under arbetets gång. Även andra enskilda intressen än markägarnas skola beaktas, varvid fastighetskreditens roll i samhälls- livet motiverar särskilt hänsynstagande. Att motsättningar mellan enskilda intressen i vissa fall kunna uppkomma vid fastighetsbildning ligger i sa— kens natur. Beträffande de allmänna intressena må nämnas att också de sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande i dessa sammanhang och att de bl. a. ligga till grund för bedömningen av vilka fastighetsbildningsåtgärder som markägarna kunna få utförda. Betydelsen av dessa intressen har med tiden ökat och de beröra nu flera sidor av samhällslivet än tidigare, vilket belyses av den ovan lämnade redogörelsen för vissa aktuella samhällsproblem. Allmänintressena skola bevakas vid fastighetsbildning sålunda att, då fast- ställda planer eller byggnadsreglerande bestämmelser av annat slag före- ligga, dessa skola lända till efterrättelse och att i andra fall fastighetsbild- ningsprövningen skall grundas på plan- och jordpolitiska riktlinjer. Att i ett och samma ärende flera olika slag av allmänna intressen kunna förekom- ma och kräva beaktande har redan berörts.
Fastighetsbildningen måste alltså genomföras under hänsynstagande till olika enskilda och allmänna intressen, och i den mån dessa strida mot var- andra måste en avvägning och sammanjämkning ske så att en lösning av föreliggande problem erhålles. Den omständigheten att åtgärden skall resul- tera i att icke blott en erforderlig planläggning äger rum utan jämväl fas- tighetsförhållandena omdanas med därav följande verkningar i rättsligt och ekonomiskt avseende påverkar fastighetsbildningssystemets uppbyggnad på
ett avgörande sätt. Kommittén har mot bakgrunden härav funnit, att en intresseavvägning av den art som för närvarande regleras i fastighetsbild- ningslagstiftningen bäst sker i ett sammanhang inom ramen för en fastig- hctsbildningsåtgärds företagande. En uppbyggnad av fastighetsbildnings— proceduren i principiell överensstämmelse härmed innebär, att de olika or- gan som ha funktioner av betydelse i sammanhanget erhålla möjlighet att liksom hittills utöva inflytande, då ändringar i fastighetsstrukturen genom- föras.
Beträffande de arbetsuppgifter av administrativ natur, som icke regleras av förevarande lagstiftning men med vilka fastighetsbildningsverksamheten äger samband, är en samordning erforderlig. Kommittén har icke till upp- gift att verkställa utredning därom, men med hänsyn till den ovisshet som kan råda angående kommittéförslagets betydelse i dessa avseenden vill kom- mittén något beröra de därmed sammanhängande problemen.
Inom tätorterna bedrives av kommunerna en aktiv plan- och markpolitik för sanering av tätorternas kärnor och för nyexploatering. Denna verksam- het torde komma att intensifieras. På grund härav erfordras ett ingående samarbete mellan byggnadsnämnderna och kommunernas ekonomiska för- valtningar å ena sidan och fastighetsbildningsorganen å den andra. Sådan samordning av insatserna sker redan nu, och det torde kunna förväntas att några svårigheter härvidlag icke framdeles skola uppkomma. Byggnads- nämnderna ha enligt gällande rätt befogenheter att medverka vid fastig- hetsbildning och dessa böra bibehållas i en ny lag. Vidare må erinras om att en samordning av byggnadsreglerande föreskrifter i byggnadslagen liksom även annorstädes samt fastighetsbildningslagstiftningen redan för närva- rande är fullständigt genomförd sålunda att fastställda planer och övriga byggnadsreglerande bestämmelser skola lända till efterrättelse vid fastig- hetsbildning. Länsstyrelsen såsom högsta planmyndighet inom länet har jämväl att i vissa avseenden taga ställning i fastighetsbildningssamman- hang, t. ex. att till grund för fastighetsbildning pröva fråga om medgivande till avsteg från planbestämmelser och liknande föreskrifter. Även i andra hänseenden förekommer ehuru utan stöd av lag ett nära samarbete mellan plan- och fastighetsbildningsmyndigheter i frågor angående planläggning och lokalisering och sådana frågor över huvud taget, som röra markens utnyttj an- de för olika ändamål. Vid en framtida utredning av de organisatoriska spörs- mål som äga samband med den allmänna samhällsplaneringen torde på grund härav fastighetsbildningsorganens medverkan i denna planering icke kunna undgå att beröras.
Även för strukturrationaliseringen av jordbruk och skogsbruk krävas in— satser av olika myndigheter. Behovet av att samordna arbetsinsatserna är jämväl inom denna sektor av samhällslivet stort, detta icke minst beroen- de pä att mera omfattande strukturförbättringsprojekt normalt icke kunna genomföras utan statligt stöd och i vissa fall heller icke utan tillgång till
en markreserv, som till väsentlig del förvärvats i allmänna marknaden före det egentliga rationaliseringsarbetets påbörjande. Därtill kommer att lant- bruksorganisationens och lantmäteriets initiativverksamhet till grund för de särskilda rationaliseringsföretagens igångsättande och deras arbete med översiktlig planläggning — uppgifter som av naturliga skäl icke kunna för- behållas något av organen — lämpligen böra samordnas inbördes och med annan samhällsverksamhet.
Ett anordnande av fastighetsbildningsprövningen på sätt tidigare antytts utgör icke något hinder mot att nya regler för en samordning sedermera komma till stånd mellan de olika organ, som handhava samhällsplanering eller därmed sammanhängande uppgifter, under förutsättning att samord- ningen kommer att såvitt angår fastighetsbildningsorganen beröra endast deras administrativa uppgifter. En sådan organisatorisk förändring är obe- roende av den reglering av fastighetsbildningsverksamheten som föreslås i detta betänkande.
Fastighetsbildningskommittén har icke funnit anledning att i sitt för- slag till ny fastighetsbildningslag närmare behandla frågor, som äga sam- band med förberedande åtgärder till grund för igångsättande av sanerings— eller rationaliseringsföretag eller som röra det ekonomiska stödet till ratio— naliseringsverksamheten. De förberedande åtgärderna äro av administrativ art och regleras lämpligen icke i civillag. Förhållandena äro dessutom så olikartade från fall till fall att några enhetliga normer icke kunna uppstäl- las. Ihland torde önskat resultat icke kunna ernås annat än med genom- gripande omregleringar i ett sammanhang eller torde en sådan metod böra utnyttjas av arbetsekonomiska skäl, i andra fall torde punktvisa eller suc- cessiva åtgärder visa sig lämpliga. Självfallet blir förberedelsearbetet i hög grad beroende av huruvida den ena eller den andra vågen väljes. Även i det förstnämnda fallet kan arbetet före själva fastighetsbildningsprövningen va- riera högst väsentligt, främst med hänsyn till projektets omfattning och anta- let därav berörda fastighetsägare. Frågan om statlig ekonomisk stödgivning i det särskilda fallet till viss åtgärd för jordbrukets eller skogsbrukets ratio- nalisering torde jämväl böra utredas på olika sätt allt efter åtgärdens art. Det är sannolikt att fastighetsägarna ofta önska en någorlunda fullständig investeringsplan, innan de taga ställning till huruvida de vilja ingå i ett rationaliseringsföretag, i varje fall om detta är av någon mera investerings- krävande omfattning. Utredningen av dessa stödfrågor torde ibland, liksom hittills, komma att ske av bidragsmyndigheten före projektets igångsättan- de, i andra fall av den som handhar omregleringen, Vilket torde komma i fråga särskilt när ekonomiskt stöd kan sökas hos olika bidragsgivande myn— digheter.
Vid utarbetandet av bestämmelserna till grund för aktiva insatser i sane— rings- och rationaliseringsverksamheten har kommittén eftersträvat sådana
regler att de alltid skola utgöra en grund för positiva insatser från de offent- liga organens sida i överensstämmelse med den vid varje tidpunkt rådande jord- och planpolitiska målsättningen. Det är emellertid erforderligt att den framtida fastighetsbildningslagstiftningen liksom den nuvarande meddelar bestämmelser av jord— och planpolitisk innebörd för den fastighetsbildnings- verksamhet, som icke primärt har sådant positivt syfte. Detta regelsystem har till främsta ändamål att angiva den yttersta gränsen för vilka fastighets- bildningsåtgärder som kunna tillåtas från allmän synpunkt. Självfallet ut- göra bestämmelserna icke något hinder för att, då det är möjligt, mera för- delaktiga lösningar genomföras än de som följa av dessa minimikrav. Be- stämmelserna äga tillämpning även vid fullgörandet av myndigheternas ak- tiva medverkan i strukturrationaliseringen, men minimikrav bliva i sådana fall ej av någon egentlig betydelse, eftersom därvid alltid eftersträvas bästa möjliga lösningar från enskild och allmän synpunkt.
Kommittén övergår härefter till en redogörelse för huvuddragen i detta jord— och planpolitiska regelsystem.
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen i samhället är, på sätt redan antytts, så snabb och oviss att det icke är möjligt att konstruera detaljerade regler som uttryck för en långsiktig jord- och planpolitisk målsättning. Fas— tighetsbildningskommittén har därför föredragit att utforma reglerna i sitt förslag på sådant sätt att de skola kunna anpassas till en tämligen långt gående utveckling. Lagförslaget kommer därmed att ge utrymme för avse- värd rörelsefrihet. Detta har synts så mycket mera påkallat som det ej an- kommer på kommittén att utreda frågan om den framtida jordbrukspoli- tikens inriktning. Inom ramen för de tämligen elastiska stadganden som föreslås måste i tillämpningen den allmänt godtagna jord- och planpolitiska målsättningen bliva vägledande, och genom att denna i tillbörlig mån beak- tas vid avgöranden av markdispositionsfrågor vinnes säkerhet för att stats- makternas aktuella intentioner bliva realiserade. Med hänsyn till de ovissa faktorer som föreligga har kommittén ansett det angeläget att lagen syste- matiskt anordnas så att erforderliga ändringar i lagstiftningen skola kunna ske på enkelt sätt och lätt inpassas i lagens allmänna uppbyggnad. De jord- och planpolitiska bestämmelserna ha därför samlats i ett särskilt kapitel (3 kap.).
I sagda kapitel uppställas som villkor för att fastighetsbildningsåtgärd skall få ske dels krav på lämpligheten av fastighet som bildas eller för- ändras, dels vissa krav därutöver för tillgodoseende av det allmännas in- tresse av en ändamålsenlig fastighetsindelning. Till dessa senare krav an- slutas vissa regler avsedda att garantera en samordning mellan fastighets- bildning och de åtgärder för markdisposition och därmed sammanhängande frågor som kunna vidtagas enligt annan lagstiftning, främst byggnadslag- stiftningen. Bestämmelserna i kapitlet avse all fastighetsbildning till skill- nad från gällande rätt, som innehåller skilda villkor för olika åtgärder.
Härigenom tillgodoses ett länge känt behov av enhetlighet så långt det är möjligt i ifrågavarande hänseende. Enhetliga bestämmelser äro här sär- skilt angelägna av det skälet att ett och samma resultat ofta kan vinnas på skilda vägar genom anlitande av olika fastighetsbildningsformer. Samma regler böra då gälla vid bedömning av frågan huruvida resultatet är från allmän synpunkt godtagbart eller ej.
De angivna lämplighetskraven äro såsom förut påpekats minimikrav, som ej äro avsedda att verka inskränkande på de positiva insatserna genom ratio- naliserande åtgärder. Särskilt må nämnas, att den omständigheten att i 3 kap. kravet på sådan jordbruksfastighet, som icke utgör stödjordbruk, he— gränsats till enfamiljsjordbruket sålunda ej innebär att de aktiva insatser för förbättring av fastighetsindelningen, som kommittén föreslår i den sär- skilda avdelning av lagen som behandlar institutet fastighetsreglering (5- 9 kap.), skola inskränka sig till denna nivå. Tvärtom utgår kommittén från att den högre nivå som statsmakterna i andra sammanhang förordat eller komma att förorda skall eftersträvas i all tänkbar utsträckning. Av intresse äro därvid för närvarande ställningstagandena vid såväl 1959 års riksdag (prop. 148 och jordbruksutskottets utl. 30) som 1963 års riksdag (prop. 125). Enär vissa regler angående möjligheterna att företaga fastighetsbild- ningsåtgärder utan medgivande av samtliga berörda fastighetsägare måste anknyta till dessa minimikrav, har kommittén ansett försiktigheten bjuda att man vid kravens fixerande icke går längre än som är nödvändigt. Det torde också förhålla sig så att enfamiljsjordbruk komma att leva kvar un- der överskådlig tid och vara i behov av att kunna underkastas fastighets- bildningsåtgärder för att fördelaktigare utformning skall vinnas liksom ock att i vissa fall en komplettering av ofullständiga jordbruk upp till en— familjsjordbrukets nivå kan visa sig lämplig. Då härtill kommer att nå— gon nyetablering av jordbruk icke längre torde förekomma annat än un- dantagsvis, synes det angivna minimikravet icke komma att medföra några olägenheter. Att märka är dessutom att från jordbrukssynpunkt mindre önskvärda delningar skola helt allmänt förhindras genom en sär— skild skyddsregel. För tillkomsten av skogsfastighet däremot har kommittén ansett sig kunna sätta kravet högt, och att stränga villkor härutinnan er- fordras framgår av vad förut sagts om lönsamheten i skogsbruket och behov av godtagbara behandlingsytor. Erfarenheten visar också att önskemål om att få företaga åtgärder som leda till en skadlig splittring av skogen fort— farande framföras i viss utsträckning, särskilt i fråga om egendom som ge- nom arv kommit att innehavas av flera ägare, varför det är angeläget att på allt sätt hindra sådana strävanden.
Bland de krav som enligt förslaget skola gälla som villkor för fastighets- bildning utöver lämplighetskraven vill kommittén här beröra ett som sak- nar motsvarighet i gällande rätt. Den starkt ökade trafiken synes kommit- tén böra kräva att de därmed sammanhängande problemen i högre grad
än hittills beaktas vid fastighetsbildning. Kommittén föreslår därför att hänsyn till trafikintresset skall tagas vid fastighetsbildning som förutsätter att ny utfart anordnas till allmän väg. Enligt förslaget må sådan fastighets- bildning icke utan synnerliga skäl äga rum, om utfarten skulle medföra olägenhet av påtaglig betydelse med hänsyn till trafiksäkerheten eller eljest för trafiken på vägen. De närmare motiven härför redovisas i anslutning till rubriken till 3 kap., där även frågan om hänsyn till andra allmänna intres- sen närmare utvecklas.
Motsvarighet i gällande rätt ha de bestämmelser i förslaget som äro av— sedda att ligga till grund för en avvägning mellan olika allmänna intressen. Mot bakgrunden av den allmänna samhällsutvecklingen komma dessa att för framtiden bliva av än större betydelse. Eftersom utvecklingen medfört att det dynamiska samspelet mellan tätort och omgivande landsbygd och jämväl mellan samhällslivets olika näringsgrenar blivit mera påtagligt, har även sambandet mellan markens användning för alla skilda ändamål, där innehav av fast egendom är av betydelse, blivit alltmera markerat. Detta innebär att en markdisposition vid företagande av en fastighetsbildnings- åtgärd ofta måste ses från flera olika synpunkter, där bebyggelsens, jord- brukets, skogsbrukets och andra näringsgrenars intressen måste vägas mot varandra och sammanjämkas. Även mera begränsade fastighetsbildningsåt- gärder måste normalt verkställas mot bakgrund av dylika översiktliga över— väganden. Detta förhållande är icke minst påtagligt i fråga om utnyttjande av mark för fritidsändamål, där stor vikt måste läggas vid —- utom annat — samordningen mellan fritidsintresset, naturvården och det lokala närings— livet. Mera konkret framträder emellertid detta samspel mellan samhälls— livets olika grenar vid företagande av mera omfattande fastighetsbildnings- åtgärder, såsom vid strukturrationalisering i ett sammanhang inom en hel bygd, där åtgärderna ofta sträcka sig från planläggning och plangenomfö- rande för jordbruk och skogsbruk till en detaljplanläggning av tätbebyggel— sen i en större by eller ett samhälle. Kommittén har funnit att, ehuru ut- vecklingen torde komma att medföra en allt större konkurrens mellan de olika ändamål för vilka marken användes, den erforderliga lagregleringen i stort sett kan anslutas till gällande bestämmelser.
Vid sidan av de bestämmelser som skola reglera frågan om fastighets- bildnings tillåtlighet från allmän synpunkt erfordras vissa regler till grund för avvägningen mellan de olika enskilda intressen som beröras av fastig- hetsbildning. Även om de allmänna jord- och planpolitiska övervägandena otvivelaktigt bliva av betydelse också i detta avseende, måste för vissa si- tuationer särskilda begränsande villkor uppställas till skydd för enskild rätt. Visserligen bör fastighetsbildning i princip ej ske annat än under fri- villig medverkan av samtliga sakägare, men denna grundsats kan ej utan Viktiga förbehåll upprätthållas beträffande alla former av fastighetsbild—
ning. Sammanläggningar liksom även avstyckningar från fastighet i en ägares hand äro åtgärder, vid vilka motsatta enskilda jordägareintressen för närvarande icke kunna göra sig gällande, och enligt kommittéförslaget kommer någon ändring härvidlag ej att inträda beträffande motsvarande former av fastighetsbildningi den nya lagstiftningen. Däremot kunna i fråga om fastighetsreglerande åtgärder samt delning, varigenom ägare av kvotdel i fastighet få sina andelar utbrutna, motsättningar mellan sakägarna ej all— tid undvikas och det materiella regelsystemet angående tillåtligheten av dessa fastighetsbildningsåtgärder måste utformas med beaktande härav. För att lagstiftningen skall bliva effektiv och erbjuda tillräckliga möjligheter att genomföra rationaliseringar och andra ändamålsenliga ändringar i fas- tighetsstrukturen blir det därvid nödvändigt att, på samma sätt som i gäl- lande rätt, låta en omdaning av fastighetsförhållandena i viss utsträckning omfatta fastighet utan hinder av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill. Uppenbart är emellertid att föreliggande frågor i första hand böra lösas genom förhandlingar mellan sakägarna och att även i övrigt en sam— manjämkning av olika uppfattningar skall på allt sätt främjas. Kommittén återkommer senare till frågan härom.
Nödvändigheten av sådana materiella regler som medgiva sakägare rätt att få till stånd fastighetsbildning i viss utsträckning även utan övriga sak- ägares medverkan framträder tydligast, då fråga uppkommer om genom— förande av en mera fullständig rationalisering av fastighetsförhållandena inom ett område med ett flertal markägare. Det är uppenbart att de problem som normalt måste lösas vid dylika företag äro av den art att något resultat ofta icke skulle ernås, om i lagen uppställdes ett krav på formligt godkän- nande av samtliga berörda fastighetsägare. En åtgärd av detta slag syftar till en förbättring av alla fastigheter inom området, men trots detta kan man icke alltid räkna med att alla fastighetsägare visa så stort intresse för saken att de komma tillstädes vid förhandlingarna eller att de äro beredda att lämna sin aktiva medverkan. Vissa fastighetsägare kunna till och med av olika skäl direkt motsätta sig den åsyftade ombildningen och söka hindra att en åtgärd över huvud vidtages. Man synes ej heller kunna bortse från möjligheten att ett krav på fullständig enighet skulle kunna ställa de po— sitivt intresserade sakägarna i det läget att de, för att ett resultat skall vinnas, måste ge efter för orimliga krav på ersättningar eller andra fördelar. På detta sätt skulle en enstaka person kunna allvarligt skada andra legitima intressen genom ett otillbörligt utnyttjande av flertalets önskan att nå en erforderlig förbättring. De regler i gällande lagstiftning, som i motsvarande situationer tillåta förändringar i fastighetsindelningen även om alla sak- ägare icke lämna sitt medgivande och som ha historisk bakgrund, äro avsedda att i möjligaste mån tillgodose de mot varandra stridande enskilda intres- sena. Samtidigt som de skola främja förbättringssträvandena ha de som väsentlig uppgift att skapa erforderlig trygghet för den enskilde i hans be-
sittning till jorden. Det bör framhållas att detta regelsystem bygger på prin- ciper som ej äro specifika för fastighetsbildningslagstiftningen. De äro av mera allmängiltig natur och återspeglas inom olika rättsområden. Omfatt- ningen av fastighetsägares nuvarande möjligheter att få till stånd sådan förbättring av den egna fastigheten som förutsätter ändring även av grann- fastighet utan frivillig anslutning av den senare fastighetens ägare växlar med situationen. Rätten härtill torde, ehuru lagbestämmelserna där- om såvitt angår laga skifte anknutits till arten av den förrättning vid vilken gällande fastighetsindelning tillkommit, vara avsedd att öka med den eko- nomiska båtnaden av förbättringen. Likaså minskar kravet på medgivande — i anslutning till de till grund för byggnadslagstiftningen gällande prin- ciperna — då förbättringen avser att få till stånd överensstämmelse med fastställd plan enligt byggnadslagen.
Kommittén har vid utformningen i sitt förslag av hithörande bestäm- melser icke funnit anledning att i någon väsentlig mån avvika från den ståndpunkt gällande rätt får anses intaga i vad gäller möjligheten för fastig- hetsägare att utan uttryckligt medgivande av övriga som beröras genom- driva olika fastighetsbildningsåtgärder. Härigenom synes den mest skäliga avvägningen åstadkommas mellan de olika enskilda intressen som kunna komma i konflikt i förevarande fall. Att på sätt stundom gjorts gällande medgiva en uppmjukning av tvångsmöjligheterna skulle, såvitt gäller om- råden med plan enligt byggnadslagstiftningen, vara oförenligt med de prin- ciper på vilka denna lagstiftning vilar och skulle i övrigt försvåra jordbru- kets och skogsbrukets rationalisering. De nuvarande förhållandena med det stora behovet av strukturrationaliseringar i skogsmarken kan sägas påminna om jordbrukets tillstånd vid de olika stora skiftesepokernas bör- jan, då lagstiftningen i realiteten innebar att varje delägare i by ägde få till stånd ett omskifte. Även om en viss skärpning av tvångsreglerna på grund härav nu skulle kunna synas motiverad, har kommittén dock ansett sig böra avstå därifrån. En väl så fördelaktig lösning synes vara att genom upplysning till allmänheten om fördelarna av en strukturförbättring och på annat sätt främja frivilliga åtgärder, en verksamhet som för närvarande i stor utsträckning bedrives inom jordbrukarnas föreningsrörelse, samt ge- nom den av staten bedrivna aktiva markpolitiken underlätta rationalise- ringsverksamheten. Trots att kommittéförslaget sålunda i dessa avseenden principiellt sett föga skiljer sig från vad som för närvarande gäller, innebär dock det av kommittén utarbetade regelsystemet i denna del en genomgri- pande förändring. Särskilt 5 kap. med allmänna bestämmelser om fastig- hetsreglering men även de närmast följande två kapitlen i kommittéför- slaget, vilka behandla samfällighetsbildningar och servitutsåtgärder, inne- hålla tämligen utförliga regler för bedömning av bl.a. fastighetsbildnings tillåtlighet från enskild synpunkt. Dessa regler förete betydande skiljak- tigheter i förhållande till motsvarande bestämmelser i gällande rätt, vilka
visat sig ofullständiga och svårtillämpade. Vid avfattningen av de nya reg— lerna har särskilt beaktats att de skola lända till efterrättelse oberoende av markanvändningen och gälla icke blott inom rena landsbygdsområden utan även i tätbebyggda orter.
Ett problem, som kräver särskild uppmärksamhet då grunderna för av- vägningen mellan olika enskilda intressen behandlas, är frågan om stor- leksförbättrande åtgärder främst beträffande fastigheter avsedda för jord— bruk och skogsbruk. Som ovan framhållits är storleksfrågan av väsentlig betydelse i dagens samhälle, och behovet av att förstärka en stor del av fas- tigheterna i landet kräver otvivelaktigt vissa ställningstaganden i samband med den allmänna revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen.
Gällande fastighetsbildningslagstiftning ger möjlighet till egentlig för— stärkning av fastighet allenast efter överenskommelse mellan därav be- rörda parter, men även då sådan överenskommelse kan uppnås, blir förfa- ringssättet stundom onödigt invecklat. Efter ägarens medgivande kan fas- tighet vid laga skifte och vid ägoutbyte i allmänhet minskas efter visst be- räkningssätt med högst tio procent av sitt värde. Den fastighet som skall förstärkas utökas i samband därmed automatiskt utan annan särskild ät- gärd. Om emellertid större del av fastighet än nu sagts skall användas för förstärkning, erfordras att fastighetsdelen försäljes, avskiljes genom sär- skild delningsåtgärd och ingår i sammanläggning med den fastighet som skall utökas. Ett starkt önskemål har därför varit att även i dessa senare fall, då alla berörda äro ense, kunna genomföra en överföring från en fastig- het till en annan på ett betydligt mera enkelt och smidigt sätt. Kommittén föreslår i detta syfte en omfattande avtalsfrihet, varigenom omgången med särskild överlåtelse samt delning och sajnmanläggning som regel skall kun— na undvikas.
I andra fall, då en önskvärd förstärkning på frivillig väg ej är genomför- bar, skall enligt vad kommittén vidare föreslår en inlösen i storleksrationa- liserande syfte under alldeles speciella omständigheter kunna äga rum. När en mera fullständig omdaning av fastighetsförhållandena inom ett visst område företages och stora kostnader nedläggas på att åstadkomma en än- damålsenlig indelning, måste erforderliga storleksförbättringar samtidigt kunna komma till stånd, om resultatet skall bliva godtagbart och icke nya förbättringsåtgärder skola nödvändiggöras inom en snar framtid. Efter visst mönster i gällande särlagstiftning om skiftesverksamheten i Koppar- bergs län har därför föreskrivits skyldighet för innehavare av vissa fastig- heter, främst ofullständiga sådana, att mot ersättning i penningar avstå sin fasta egendom under förutsättning att större olägenheter ej uppkomma därigenom. Dessa inlösenregler, som innehålla även andra begränsningar i syfte att förhindra skadliga eller eljest stötande verkningar i det enskilda fallet, ha upptagits i 8 kap. av förslaget. Det kan i detta sammanhang också
förtjäna nämnas att en särskild form av storleksförbättringar såvitt gäller skogsmarken kan, på sätt antytts i det föregående, ernås genom att flera mindre skogsinnehav samlas i större enheter med bibehållen äganderätt, gemensamhetsskogar, och att bestämmelser härom återfinnas bland reg- lerna i 6 kap. Av dessa framgår att en vidsträckt avtalsfrihet är avsedd att gälla på detta område men att i vissa situationer möjligheter skola föreligga att bilda gemensamhetsskog utan frivillig medverkan av alla berörda mark- ägare.
Fastighetsbildningsinstituten uppvisa i gällande rätt en till ytterlighet splittrad bild med ett mycket stort antal institut, vilka dessutom äro oklart avgränsade från varandra. Visserligen synes en uppdelning i flera institut påkallad även för framtiden, enär särskilda villkor i vissa hänseenden måste uppställas för olika åtgärder alltefter syftet med dem och deras inverkan på de till den fasta egendomen knutna rättigheterna. Viss begränsning har dock funnits möjlig. Sålunda har kommittén av skäl, som närmare komma att utvecklas i senare sammanhang, låtit samtliga åtgärder som syfta till en ändring av bestående fastighets struktur i något avseende _ jämväl med avseende å rätt i samfälld mark och beträffande servitutsförhållandena _ utgöra ett enda institut benämnt fastighetsreglering. Detta ersätter så- lunda icke blott laga skiftet, där detta har till syfte att åstadkomma en omarrondering, och nuvarande ägoutbyte utan även en del speciella fastig- hetsbildningsformer såsom servitutsutbrytning och sammanföring av sam— fälld vägmark med angränsande fastighet. För nybildning av fastighet före- slås instituten avstyckning, klyvning och sammanläggning. Av dessa skilja sig avstyckningen och sammanläggningen till sin allmänna konstruktion föga från motsvarande fastighetsbildningsåtgärder enligt gällande rätt. Klyv- ningen ersätter den form av nuvarande laga skifte som innebär en utbryt- ning av ideell andel i fastighet. Visserligen torde detta institut icke komma att självständigt utnyttjas i någon större utsträckning, men särskilt i kom- bination med andra åtgärder kan det otvivelaktigt få betydelse.
De sålunda föreslagna olika formerna för fastighetsbildning äro avsedda att bliva enhetligt gällande över hela landet såväl inom tätorter som i gles- bygden. Den fastighetsbildande verkan stadsplan och tomtindelning för närvarande ha kommer därigenom att bortfalla. Beträffande fastighetsregle- ringsinstitutet må särskilt nämnas att det torde komma att finna stor an- vändning från de mera omfattande omregleringarna till smärre justeringar mellan två fastigheter. Genom detta institut möjliggöras ägoutbyten, sam- fällighetsbildningar samt instiftande, ändring och upphävande av servituts- rättigheter. Därjämte skola åtgärder kunna företagas för en utbyggnad av tekniska anläggningar och för en omläggning av markanvändningen m. m. Samtidigt har eftersträvats att få till stånd ett värderingsförfarande, som tillgodoser önskemålen om rättvis uppgörelse mellan sakägarna vid fastig-
hetsreglering. En ledande princip för kommittén har vidare varit att institu- tet konstrueras på sådant sätt att ett smidigt och tekniskt rationellt förfa- rande möjliggöras.
För fastställande av den gällande fastighetsindelningens beskaffenhet samt för bestämmande i vissa fall av servitutsrättighets bestånd och omfatt- ning föreslår kommittén ett nytt institut, benämnt fastighetsbestämning, vilket visserligen icke är att hänföra till fastighetsbildning men ofta kom— mer att behöva utnyttjas i samband därmed och därför skall kunna ingå som ett led i fastighetsbildningsproceduren. Fastighetsbestämningen inne— sluter i sig bestämning av gränser men har vidgats i förhållande till gällande gränsbestämning på sätt dess benämning antyder.
Såsom framgått av det föregående kunna de förhållanden som råda vid fastighetsbildning variera inom vida gränser och de åtgärder som kunna behöva utföras vara av tämligen skiftande natur. Åtgärderna kunna exem- pelvis växla starkt beträffande omfattning och svårighetsgrad, från de enk- laste, innebärande i huvudsak endast ett konfirmerande och ett rättsligt genomförande av vissa av sakägarna redan träffade överenskonm1elser, till de största och i allmänhet mest komplicerade, innebärande en total och genomgripande omreglering av fastighetsbeståndet i en tätort eller del därav eller eljest inom ett större område, med samtidigt genomförd omlägg- ning av markanvändningen, planläggning och utbyggnad av tekniska an- läggningar av skilda slag samt omarrondering och storleksrationalisering.
De skiftande förhållanden som sålunda kunna råda vid fastighetsbildning sätta också sin prägel på den procedur som kräves för genomförande av sådana åtgärder. Denna procedur innefattar i första hand rättsliga moment, som till väsentlig del bliva avgörande för dess närmare utformning, men normalt komma även tekniska och ekonomiska moment in i bilden och också dessa måste inverka på formerna för handläggningen.
De tekniska momenten komma i allmänhet väsentligen att bliva av fastig- hetsteknisk art och komma därvid främst att avse frågor rörande planlägg- ning i anslutning till gällande jord- och planpolitiska målsättning samt vär— dering. Andra tekniska moment i fastighetsbildningsproceduren avse mät— ningsteknik samt teknik vid kartframställning, databehandling och dylikt. I nämnda avseenden spelar emellertid tekniken närmast roll av hjälpmedel för att lämpliga arbetsformer skola uppnås vid fastighetsbildningsproceduren.
De ekonomiska momenten i fastighetsbildningsarbetet få anknytning till de allmänna samhälls- och företagsekonomiska principerna samt till deras tillämpning inom skilda delområden och näringsgrenar, bl.a. inom jord- bruket och skogsbruket, men bliva dock i betydande grad av speciell karak- tär. Den särskilda fastighetsekonomi varom här är fråga måste sålunda klar- lägga den effekt olika fastighetsstrukturella åtgärder ha på företagets och på
samhällets ekonomi. Till följd av att en och samma fastighetsbildningsåtgärd ofta samtidigt har flera ändamål och påverkar fastigheter av skilda slag måste de fastighetsekonomiska bedömningarna ofta i ett sammanhang avse inverkan på dessa olika ändamål. Ett annat karakteristiskt drag är att man inom denna gren av ekonomin, genom att fastighetsbildningsåtgärder normalt beröra ett flertal fastigheter, måste lägga särskild vikt vid det produktions- medel, det fasta kapitalet, som genom fastighetsbildningen skall ändras. Huvudinriktningen för fastighetsekonomin blir därför att med utgångspunkt i rimliga och sannolika driftsformer belysa de ekonomiska verkningarna av olika alternativ.
Kommittén har funnit att förrättningsformen, som har gammal hävd vid fastighetsbildning, tillgodoser de krav man bör kunna uppställa på pro- ceduren i första instans. Den har visat sig väl fylla funktionen såsom ram för erforderliga förhandlingar mellan sakägarna och underlätta kontakt mellan allmänhet och de olika myndigheter vilkas verksamhetsområden be- röras. Samtidigt ger den goda möjligheter till fastighetsbildningsverksam- hetens anordnande på sådant sätt att tredje mans intressen bliva tillbörligt skyddade.
Förrättningsmännen kunna sägas intaga ställning både som förliknings- män och som domare i första instans vid skiljande av olika intressen. Upp— giften att söka åstadkomma en sammanjämkning av olika uppfattningar hos sakägarna är icke minst betydelsefull. Sedan gammalt har lagstiftningen erbj udit fastighetsägarna visst bistånd från det allmännas sida vid behand- ling av kontroversiella frågor om ändring i fastighetsindelningen. Erfaren— heten visar att ett gott resultat bäst vinnes, när tillfälle ges till förhand- lingar och till ernående av största möjliga samförstånd. Särskilt må betonas att handläggningen av olika fastighetsbildningsfrågor kommer att enligt kommittéförslaget kunna väsentligt förenklas, där enighet mellan sakägarna föreligger.
Sakägarna äro i regel direkt representerade vid förrättningen genom att de därvid antingen själva eller genom ombud kunna föra sin talan. Det kan med hänsyn härtill synas ligga nära till hands att också bevakningen av skilda allmänintressen sker på motsvarande sätt, d. v. 5. genom särskilda företrädare för det allmänna, vilka tillsammans med sakägarna eller deras representanter komma tillstädes inför förrättningsmännen. I viss utsträck- ning torde också ett sådant system med allmänt ombud vid förrättningarna kunna praktiseras, men en mera konsekvent tillämpning därav skulle up- penbarligen leda till ett onödigt tungrott förfarande och även förorsaka kostnader som icke skulle stå i rimlig proportion till fördelarna. Systemet har därför ej ansetts böra komma i fråga annat än i visst begränsat avse- ende, där olägenheterna äro mindre framträdande, nämligen beträffande byggnadsnämndernas medverkan. I övrigt — och även i de fall då bygg-
nadsnämnd är representerad vid förrättning — skall bevakningen av all- mänintresset under pågående fastighetsbildningsförrättning liksom hittills ske genom förrättningsmännens försorg.
Till följd av vad nu sagts måste de kraven ställas på förrättningsmännen att de ständigt följa utvecklingen på den allmänna samhällsplaneringens område, särskilt såvitt angår jordpolitik och planpolitik. De skola därvid hålla sig underrättade om riktlinjerna för det arbete som bedrives inom andra organ, statliga och kommunala, vilka inom sina verksamhetsområden ha funktioner som beröra markdispositionsfrågornas avgörande. Det bör där- jämte åligga förrättningsmännen att, när behov därav uppkommer under på- gående förrättning, upptaga samråd med annan myndighet i frågor av vä- sentlig eller principiell vikt. Även om det ankommer på förrättningsmännen att självständigt besluta i fastighetsbildningsärendena (jfr tredje lagut- skottets av riksdagen godkända utl. 14/1959 5. 14 och 26/1959 5. 140), lösas uppkommande problem bäst genom att förrättningsmännen under hand- läggningen upprätthålla nära samarbete med övriga myndigheter. Av sär- skild betydelse är att samråd vid behov kommer till stånd med länsstyrel- sen som högsta planmyndighet inom länet och med lantbruksnämnden.
Att märka är att förrättningsmännen vid sidan av själva förrättnings- handläggningen för närvarande bedriva en omfattande verksamhet för in- formation och rådgivning. Så bör uppenbarligen även ske i fortsättningen. Då sakägarna i allmänhet äro benägna att godtaga de av förrättningsmän- nen sålunda framförda förslagen, har verksamheten visat sig ha stor prak- tisk betydelse. Därigenom underlättas i viss utsträckning mera ändamåls- enliga lösningar och vinnes framför allt den fördelen att myndigheter och allmänhet kunna befrias från att befatta sig med ogenomförbara pro- jekt. Det materiella innehållet i fastighetsbildningslagstiftningen måste sj älv- fallet bilda grundvalen för denna informella rådgivning. Särskilda bestäm— melser för dess bedrivande erfordras emellertid ej.
Vad beträffar den egentliga förrättningsverksamheten har kommittén ansett sig kunna i huvudsak meddela gemensamma bestämmelser för alla former av fastighetsbildning. Dessa regler ha samlats i 4 kap. och ha ut- formats så att önskemålen om rationella arbetsformer i förrättningsarbetet skola i möjligaste mån tillgodoses. Därvid har beaktats vad förut anförts om de mångskiftande förhållanden som uppträda vid fastighetsbildning. Just genom att bestämmelserna skola avse så många vitt skilda situationer har det varit nödvändigt att medgiva förrättningsmännen en omfattande frihet att låta handläggningen bliva beroende av förhållandena i det en- skilda fallet. Utan en sådan frihet skulle en vidlyftig och svåröverskådlig lagreglering bliva nödvändig och likväl skulle riskeras att handläggningen ej alltid kunde i tillräcklig grad anpassas efter omständigheterna. Försla- get skiljer sig härvidlag i väsentlig mån från gällande fastighetsbildnings- lagstiftning, som i regel innehåller tämligen detaljerade bestämmelser i
olika procedurfrågor. Erfarenheten visar att sådana bestämmelser, vilka på grund av den ständigt fortgående utvecklingen snart bliva otidsenliga, ofta försvåra en lämplig handläggning av fastighetsbildningsfrågorna. För- enklingsmöjligheter som utan risk för skadliga verkningar borde kunna ut- nyttjas i det enskilda fallet förhindras lätt och nya metoder av skilda slag kunna ej alltid komma till användning i den utsträckning som varit önsk- värd. Kommittén har undvikit sådana olägenheter genom att begränsa före- komsten av bestämmelser i procedurfrågor till vad som funnits direkt nöd- vändigt med hänsyn till rättssäkerhetens krav.
Visst samband med vad nu sagts har frågan om sakägarnas avtalsfrihet vid fastighetsbildning. Enligt gällande rätt är denna, särskilt vid laga skifte, mycket begränsad med påföljd att förfarandet även i de fall då full enighet råder måste ske på samma omständliga sätt som om motstridande intressen gjort sig gällande i de olika frågorna. Som redan förut betonats föreslår kommittén en vidsträckt dispositionsfrihet för sakägarna och därigenom vinnas förutsättningar för ytterligare förenklingar av förrättningshand- läggningen.
En anledning till det ej sällan onödigt tungrodda förfarande som hittills måst tillämpas har varit att vissa frågor, ehuru de haft nära anknytning till fastighetsbildningen, icke kunnat avgöras inom förrättningens ram utan måst hänskjutas till särskild prövning i annan ordning. Detta har nödvändiggjort avbrott i förrättningarna och därmed vållat tidsutdräkt. Kommittén har i största möjliga utsträckning sökt undvika olägenheter av detta slag och har för den skull i vissa avseenden utvidgat förrättnings- männens rätt att behandla olika frågor. Detta kommer bl.a. till uttryck i förslaget att omvandla nuvarande gränsbestämningsinstitut så att förrätt- ningsprövning kan komma till stånd även av andra spörsmål rörande fastig- hetsindelningens beskaffenhet än rena gränsfrågor. Beträffande två särfall har emellertid kommittén funnit anledning föreligga att godtaga en anord- ning, varigenom vissa avgöranden av betydelse för fastighetsbildning träf- fas i annan ordning än vid förrättningen, nämligen dels för att en åtgärd skall få genomföras i strid mot fastställd plan enligt byggnadslagstiftningen eller annan konkret byggnadsbestämmelse av positiv planläggningskarak- tär, dels när fastighetsbildning skulle i mera väsentligt avseende påverka ri- kets indelning i förvaltningsområden.
De föreslagna förändringarna beträffande fastighetsbildningsproceduren, framför allt den utvidgade avtalsfriheten för sakägarna, kunna uppenbar- ligen icke genomföras utan vissa garantier mot att inteckningshavare och andra sådana rättsägare som av praktiska skäl icke kunna hänföras till kret- sen av sakägare lida skada. Särskilt angeläget får anses vara att fastighets— bildningsverksamheten ej anordnas på sådant sätt att fastighetskrediten stö— res. Denna spelar en väsentlig roll i vårt land, och betydelsen därav har allt-
mer ökat, beroende på de stora investeringarna i fast kapital. Förhållandet torde vara särskilt påtagligt i tätorterna. Även inom jordbruket och skogs- bruket stiger emellertid kapitalbehovet och därmed kreditbehovet på grund av storlekskompletteringar och investeringar i maskinutrustning och annat lösöre.
Fastighetskreditsystemet är genom inskrivningsväsendet anknutet till den officiella fastighetsindelningen, och en fullständig samordning är därför genomförd mellan detta system och fastighetsbildningssystemet. Föremålet för en panträttsupplåtelse i fast egendom kan sålunda endast vara en hel fastighet eller i vissa fall andel i sådan fastighet. Däremot kan inteckning icke avse område av fastighet. Vid skilda slag av fastighetsbildningsåtgär— der måste därför det reella underlaget för panträtten förändras så att över- ensstämmelsen med den officiella fastighetsindelningen icke går förlorad. Denna anpassning sker helt automatiskt men har till följd att man vid fastighetsbildningen alltid måste beakta att inteckningshavarnas säkerhet ej undergår någon försämring av betydelse. Undantag härvidlag gäller en- dast beträffande avstyckning, som i varje fall enligt nuvarande allmänna civilrättsliga regler icke medför någon ändring av panträttsobjektet, samt beträffande klyvning av fastighet, då icke någon delägares andel däri är föremål för särinteckning.
Det anförda har föranlett kommittén att på sätt i vissa fall redan sker enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning låta förrättningsmännen fö- retaga en oskadlighetsprövning för att utröna huruvida en fastighetsbild- ningsåtgärd medför sådana konsekvenser för inteckningshavarna att den icke kan godtagas, åtminstone icke mot deras bestridande. Denna prövning skall emellertid endast äga rum, när fråga är om genomförande av sådan ändring i fastighetsindelningen som grundas på fastighetsägarnas fria över- enskommelser. Om en åtgärd icke företages med stöd av sakägarnas dispo- sitionsfrihet utan till stöd för densamma kunna åberopas de i lagen uppställ- da materiella villkoren till skydd för enskilda intressen, erfordras ingen sär- skild oskadlighetsprövning. Dessa villkor ha nämligen utformats på sådant sätt att de, ehuru de närmast ha till uppgift att angiva omfattningen av den tvångsrätt som skall kunna utövas gentemot fastighetsägare, få anses skydda även inteckningshavarna och med dem likställda rättsägare.
Fastighetsbildningslagstiftningen är av övervägande privaträttslig art och reglerar i väsentlig omfattning rättsförhållandet mellan grannar och andra sakägare. Vissa offentligrättsliga inslag förekomma emellertid såsom i fråga om tillämpningen av de till skydd för olika samhällsintressen uppställda materiella villkoren för fastighetsbildning. Med hänsyn till de båda funktio- ner som lagstiftningen alltså har _— dels att reglera förhållandet mellan de enskilda, dels att vara normerande för bedömningen av olika åtgärders till- låtlighet från allmän synpunkt — skulle det kunna göras gällande att två
särskilda system borde tillskapas för den överprövning av förrättningsin- stansens avgöranden i fastighetsbildningsfrågor som alltid måste kunna komma till stånd. Det kunde sålunda måhända te sig naturligt att pröv— ningen av frågor rörande de enskildas inbördes förhållanden borde lik- som hittills anförtros åt domstol, men att sådana avgöranden som äro av jord- och planpolitisk art eller eljest röra allmänna intressen borde göras till föremål för överprövning i administrativ väg. Ett sådant system med olika överinstanser beträffande skilda slags frågor, som kunna uppkomma i ett och samma ärende, kan emellertid enligt kommitténs mening icke ge- nomföras utan stora organisatoriska svårigheter och skulle även medföra en besvärande tidsutdräkt. Det krav på ökad enkelhet och snabbhet i för- farandet som med sådan skärpa framställts i olika sammanhang skulle inga- lunda tillgodoses därigenom. I stället skulle fastighetsbildningsproceduren ytterligare försvåras. Även av andra skäl måste tanken att genomföra den antydda lösningen bestämt avvisas. Detta sammanhänger med att också så- dana frågor, som enbart gälla huruvida en fastighetsägare skall vara skyl- dig att underkasta sig en av annan fastighetsägare påkallad åtgärd och som alltså blott beröra rättsförhållandet mellan enskilda parter, måste prövas jäm- väl i jord- och planpolitiskt avseende. Uppfattningen om vad som från all- män synpunkt är eftersträvansvärt måste även i dessa fall komma in i be- dömningen och det går ej att hålla prövningen av en fastighetsbildnings— fråga från enskild synpunkt avskild från bedömningen med hänsyn till samhällsintresset. Det är sålunda att märka att de av kommittén i 3 kap. av lagförslaget meddelade bestämmelserna om allmänna villkor för fastig- hetsbildning väl skola i första hand ligga till grund för prövningen av fastig- hetsbildnings tillåtlighet i allmänt hänseende men därjämte ange en ram för den enskilde sakägarens skyldighet gentemot annan sakägare att med— verka i förändringar av fastighetsbeståndet.
Vad sist anförts har betydelse endast beträffande sådan fastighetsbild- ning som under vissa förutsättningar kan ske utan fullständig frivillig an- slutning från alla sakägares sida. Då fråga är om avstyckning eller samman- läggning, skulle det åtminstone teoretiskt vara tänkbart med en uppdelning av prövningen så att frågor av privaträttslig karaktär behandlades i judiciell ordning och övriga frågor i administrativ. De praktiska olägenheterna av att icke kunna tillämpa ett enhetligt förfarande skulle emellertid bliva starkt framträdande, särskilt som det föreslagna fastighetsregleringsinstitutet kommer att i stor utsträckning tillgripas i sådana situationer, där även sam- manläggning eller sammanläggning och avstyckning kunnat utnyttjas för åstadkommande av samma resultat.
På grund av det anförda har kommittén icke tvekat om att, med bibehål- lande av den ordning som med blott visst mindre undantag för närvarande tillämpas, anordna överprövningen av förrättningsmännens beslut och åt— gärder som en judiciell angelägenhet. Från förrättningsinstansen skall allt—
så talan angående olika fastighetsbildningsfrågor, även sådana som beröra allmänt intresse, liksom även frågor rörande fastighetsbestämning kunna fullföljas till domstol. Beträffande det nuvarande rättegångsförfarandet i mål av ifrågavarande beskaffenhet föreligga emellertid uppenbara brister, och kommittén har sett som en angelägen uppgift att i detta hänseende föreslå en mera ändamålsenlig ordning. En radikal omgestaltning av den särskilda domstolsinstans som dömer närmast över förrättningsmännen har kommittén därvid funnit påkallad. Dessutom har en nedskärning av antalet dömande instanser funnits möjlig och ägnad att befordra en snabb och billig process utan att kraven på säkerhet i avgörandena eftersättas.
Lagförslagets bestämmelser om rättegångsförfarandet ha upptagits i en särskild avdelning, omfattande 15—18 kap.
SPECIALMOTIVE RING
jga- ):
n'ul
.- "fu...-i ' _|:
Förslaget till lag om fastighetsbildning
Med hänsyn till den omfattning som en för hela riket gällande lag om fastighetsbildning måste erhålla har lagen uppdelats i olika kapitel, vilka sammanförts till särskilda avdelningar. En sådan uppställning har an- setts ägnad att öka lagens överskådlighet, och genom att paragraferna upptagits med särskild nummerföljd inom varje kapitel underlättas fram- tida ändringar och tillägg.
Efter en inledande avdelning, omfattande blott ett kapitel, följer en av- delning om tre kapitel med stadganden av mera allmän innebörd rörande all fastighetsbildning. Därefter upptagas de särskilda bestämmelserna om de olika fastighetsbildningsinstituten, av vilka fastighetsregleringen kräver den utförligaste behandlingen. Hela tredje avdelningen, som omfattar fem kapitel, ägnas åt detta institut, medan fjärde avdelningen innehåller regler, fördelade på fyra kapitel, om övriga fastighetsbildningsåtgärder. Fastig- hetsbestämningen utgör ett i förhållande till fastighetsbildning i viss mån fristående institut och behandlas därför, ehuru bestämmelserna därom kun- nat samlas i ett enda kapitel, i en avdelning för sig, den femte. I sjätte av- delningen ha stadgandena om rättegången i mål om fastighetsbildning och fastighetsbestämning sammanförts i fyra kapitel, varefter lagen avslutas med sjunde avdelningen, som i ett kapitel meddelar bestämmelser om fas- tighetsregister.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 KAP.
I detta kapitel har kommittén sammanfört bestämmelser avsedda att, sam- tidigt som de ange den huvudsakliga karaktären av de i det följande av lag- förslaget upptagna reglerna, klarlägga innebörden av vissa däri förekom- mande begrepp av mera central betydelse. Här återfinnas också vis:-a stad— ganden med sådant allmänt innehåll att de icke lämpligen kunna hänföras till annat avsnitt av lagen.
1 &. Kommittén har valt att som första stadga—de i lagen upptaga .. ; bei—täm- melse, vari fastslås vad som skall förstå-s med det redan i lag. ;, rubrik använda uttrycket fastighetsbildning. [ a .lstt lng härtill har o. är termen fastighetsbestämning behandlats. Även om få 'ighctsbestämninge ?ci—ze kan sägas intaga en på långt när lika dominera (? » tältning i förslag i om fas— tighetsbildningen, är den dock i begrepp i;; 'r'l hän ecndc ;o. i.”,mförbar karaktär såsom en vid sidan av fastighetsbildni..gcn i lagförslagc närmare reglerad företeelse.
Termen fastighetsbildning användes för närvarande tämligen allmänt i framställningar röran-de fastighetsrätt och förekommer även i lugspråk. Innebörden därav har emellertid hittills ej ansetts fullt klar. Tidigare be- gagnades termen i huvudsak endast som beteckning på sådana ändringar i fastighetsindelningen som genomfördes inom städer och staduliknande samhällen med tillämpning av 1917 års lag, medan man beträffande andra motsvarande åtgärder på landsbygden än sammanläggning talade om jord— delning. Sistnämnda uttryck har dock kommit att användas i allt mindre omfattning sannolikt beroende därpå att vissa av de ifrågavarande åtgär- derna ej innebära någon delning i egentlig bemärkelse. Sålunda kan laga skifte genomföras utan att någon av de berörda !] tigheterna eller annan i skiftet ingående egendom delas. Det har vida=e tett sig oegentligt att be- teckna det vid fastighetsrationaliseringar numera allt oftare utnyttjade ägoutbytet som en form av jorddelning. Vare sig en rationalisering sker i form av skifte eller ägoutbyte bruka däri som ett väsentligt moment ingå åtgärder beträffande exempelvis väg- och dike——-y—temen, vilket i hög grad
medverkat till att uttrycket jorddelning framstått som mindre adekvat. Även i fråga om landsbygden har man därför börjat tala om fastighetsbild- ning, och denna term har härigenom kommit att vanligen användas som en sammanfattande benämning på samtliga sådana ändringar i fastighetsin- delningen som genomföras enligt 1917 års lag eller jorddelningslagen eller ock enligt vissa andra med hänsyn till innehållet närstående författningar, främst lagen om sammanläggning av fastigheter å landet. Stundom har dock uttrycket reserverats för sådana ändringar vilka resultera i uppkoms- ten av nya fastigheter.
Enligt kommitténs mening är det av praktiska hänsyn påkallat med en gemensam beteckning för samtliga i den nya lagstiftningen reglerade åt- gärder som ha till syfte att åstadkomma en förändring i något avseende av de bestående fastighetsförhållandena, och kommittén har funnit övervä- gande skäl tala för att som sådan beteckning godtaga termen fastighetsbild- ning, varigenom nära anslutning erhålles till den numera i allmänhet till- lämpade terminologin. Fastighetsbildning har därför i förevarande para- graf beskrivits såsom en i enlighet med bestämmelserna i denna lag före- tagen åtgärd, varigenom fastighetsindelningen ändras. Huruvida sådan ändring medför att en eller flera nya fastigheter tillkomma eller blott inne- bär att bestående enheter ändras är likgiltigt. I båda fallen föreligger alltså fastighetsbildning. Eftersom lagen även behandlar vissa servitutsåtgärder, som icke kunna sägas innefatta ändringar i fastighetsindelningen men som böra helt jämställas med dylika indelningsändringar, har definitionen ut- vidgats så att med fastighetsbildning jämväl avses sådan enligt lagen före- tagen åtgärd varigenom servitut instiftas, ändras eller upphäves. Det må påpekas att i annan lagstiftning reglerade åtgärder, som resultera i att fas- tighetsindelningen ändras eller servitutsförhållandena påverkas, ej äro att hänföra till fastighets-bildning i den mening uttrycket här användes.
Den sålunda meddelade definitionen är en legaldefinition, som blott an- ger vad som under alla förhållanden kräves för att fastighetsbildning skall anses föreligga. En fullständig bild av institutet erhålles först genom de i följande avsnitt av lagen upptagna särskilda bestämmelserna. Kommittén har dock funnit angeläget att redan här i inledningskapitlet låta ändamålet med fastighetsbildningen sådant detta angivits i redogörelsen för lagförsla- gets huvudgrunder komma till uttryck och har likaså velat ge en antydan om att i fastighetsbildningsverksamheten även kunna ingå andra väsent- liga moment än sådana som genomförandet av ändringar i fastigheternas utformning på marken och i servitutsförhållandena. Särskilt möjligheten att vid fastighetsbildning upptaga frågan om väg- och dikessystemen och om andra tekniska anordningar för fastigheternas betjänande har ansetts böra omnämnas i sammanhanget. Av dessa skäl har i anslutning till de- finitionen å fastighetsbildning tillagts, att med sådan åtgärd, som jämväl må innefatta en utbyggnad av erforderliga anläggningar, avses att främja
ett mera ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen eller därmed jämförligt syfte.
Från fastighetsbildning skiljer sig fastighetsbestämning på det sättet att någon ändring av de bestående förhållandena ej är avsedd att åstadkommas därigenom, utan med fastighetsbestämning åsyftas att efter prövning i sär- skild ordning få till stånd ett klarläggande helt eller delvis av hur dessa för- hållanden gestalta sig vid prövningstillfället. I enlighet härmed stadgas i ett andra stycke av denna paragraf att genom fastighetsbestämning avgöras frågor rörande beskaffenheten av gällande fastighetsindelning ävensom frå- gor rörande beståndet eller omfånget av vissa servitut. Av denna bestäm- melse kan utläsas att fastighetsbestämningen motsvarar nuvarande gräns- bestämning och tomtmätning, men samtidigt torde framgå att institutet är avsett att få ett mera vidsträckt användningsområde. Icke blott gränsfrå- gor skola kunna upptagas vid fastighetsbestämning enligt vad i lagen stad- gas utan i princip alla spörsmål rörande fastighetsindelningen liksom även frågor angående vissa slags servitut. Rörande den närmare avgränsningen av fastighetsbestämningsinstitutet får kommittén hänvisa till 14 kap.
2 5.
I fastighetsbildningskommitténs uppdrag ingår att göra en översyn även av reglerna om fastighetsregister. Nuvarande register, vilka utgöras av jord- register och fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna, inrättades på sin tid för att tjäna som underlag för den inom lagfarts- och inteckningsväsendet förekommande fastighetsh—okföringen. Fastighetsregist- ren äro således avsedda som förteckningar över de enheter vari inskrivning av olika rättsförvärv rörande fast egendom skall kunna ske, och de i re- gistren åsatta fastighetsbeteckningarna skola såvitt möjligt utnyttjas vid individualiseringen i fastighetsböekerna av de olika inskrivningsobjekten. Behovet av en fastighetsredovisning som fortlöpande återspeglar det vid varje tidpunkt gällande fastighetsbeståndet och bildar grundval för inskriv- ningsväsendet kvarstår oförändrat. Redan med hänsyn till redovisningens betydelse i detta hänseende synes det motiverat att de grundläggande be- stämmelserna därom upptagas i eivillag och ej endast meddelas i admi- nistrativ författning såsom skett beträffande jordregistret, varom föreskrif- ter äro meddelade främst i förordningen den 13 juni 1908 angående jord- register. Den för städerna och vissa stadsliknande samhällen och andra or— ter gällande ordningen, enligt vilken man i lag, närmare bestämt i 7 kap. 1917 års lag, har angivit huvudgrunderna för fastighetsregistreringen me- dan detaljföreskrifterna utfärdats i administrativ väg, bör sålunda tilläm- pas för framtiden. Såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt kan åbe- ropas att till och med redovisningen i jordregistret kommit att få vissa be- gränsade rättsverkningar i fastighetsbildningssammanhang, t. ex. för ägo- lottsbildningen vid laga skifte, och att enligt kommitténs uppfattning så-
dana verkningar i betydligt större omfattning nu böra knytas till fastighets- registreringen. Som närmare skall utvecklas i det följande bör sålunda hädanefter en fastighetsbildningsåtgärd ej anses fullbordad och slutligt gäl- lande, förrän åtgärden blivit antecknad i fastighetsregistret och den eller de nya fastigheterna där blivit redovisade.
En konsekvens av denna ståndpunkt blir att huvudreglerna om fastig- hetsregistreringen ansetts böra upptagas i själva fastighetsbildningslagen. De återfinnas i 19 kap. av kommittéförslaget, men redan i förevarande pa- ragraf har det grundläggande stadgandet inskrivits att fastighetsregister skall föras över fastighetsbeståndet i riket. På grund av den centrala be- tydelse som registreringen kommer att få icke minst för bestämmande av fastighetsbegreppet har det ansetts önskvärt att detta stadgande erhåller sin plats i inledningskapitlet. Med bestämmelsen har kommittén icke velat utsäga att de nuvarande båda registerformerna skola avlösas av ett nytt enhetligt register, utan meningen är att hittillsvarande register skola kunna bibehållas och var för sig utgöra sådant fastighetsregister som avses i den nya lagen. I vad mån man skall kunna åstadkomma ett fullt enhetligt system för fastighetsredovisningen får bliva en senare fråga. Den omständigheten att de nuvarande båda registren skola kunna behållas vid sidan av varandra hindrar emellertid ej att lagreglerna om registerföringen och i viss mån även detaljföreskrifterna få en enhetlig prägel.
I anslutning till det nu föreslagna stadgandet att fastighetsregister skall föras har kommittén upptagit en bestämmelse angående den betydelse vari uttrycket fastighet användes i lagen. Såsom påpekats i olika sammanhang är fastighet ett mångtydigt begrepp i det juridiska språkbruket, även i lag- språket, och önskemål ha uttalats om avhjälpande av nuvarande brist på terminologisk enhetlighet härvidlag. Även om det icke nu kan bliva tal om att genomföra en sådan enhetlighet i lagspråket, synes det angeläget att man i fastighetsbildningslagstiftningen icke blott eftersträvar en fast och entydig terminologi, som i framtiden kan utnyttjas på andra områden, utan även låter denna komma till uttryck i en särskild lagregel.
Vid övervägande av frågan vilket fastighetsbegrepp som bör komma till användning i den nya fastighetsbildningslagen synes det kommittén mest naturligt att på sätt som redan skett i vissa lagstiftningsärenden under se- nare tid anknyta till registreringsbestämmelserna och låta termen fastighet få betydelse av registerfastighet. Detta är så mycket mera motiverat som huvudgrunderna för all fastighetsregistrering nu föreslås bliva fastslagna genom bestämmelser i lag. Emellertid är att märka att man, när man hit- tills talat om registerfastighet, avsett sådan egendom som enligt gällande registreringsbestämmelser skolat redovisas i fastighetsregistret såsom sär- skild fastighet. Att den faktiska registreringen således icke tillmätts någon betydelse har berott på att jordregistret ansetts utgöra enbart en samman- ställning av vad vissa urkunder innehöllo om en fastighetsindelning, som
existerade oberoende av registret (jfr Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse s. 5 ff.). Även om jordregistret efter hand fått en något änd- rad uppgift, måste det dock fortfarande anses vara av övervägande passiv karaktär, och i konsekvens härmed har man icke velat låta dess uppgifter bliva omedelbart bestämmande för vad som skall anses utgöra särskild fastighet. Emellertid finnes nu anledning att överväga, om icke en övergång till ett något mera aktivt fastighetsregister bör komma till stånd så att re- gistret erhåller vitsord beträffande frågan om vilka enheter som skola be- traktas såsom fastigheter. Att i nuvarande läge låta registrets uppgifter i övrigt och således även beträffande omfattningen och beskaffenheten av de olika fastigheterna bliva normerande måste anses uteslutet.
Till stöd för att på angivet sätt tilldela fastighetsregistret en begränsad aktiv funktion kan först och främst åberopas önskvärdheten av att man utan ingående kunskaper om registreringsbestämmelsernas innehåll skall kunna på ett snabbt och enkelt sätt få kännedom om vilka fastigheter som skola anses bestå vid en viss tidpunkt. De nuvarande registreringsbestäm- melserna äro ju synnerligen invecklade och svåröverskådliga och utan an- litande av särskild fackkunskap kan det stundom vara omöjligt att få ut— rett vad som skall vara redovisat som särskild fastighet. Även om en över- syn av bestämmelserna skulle leda till vissa förenklingar, torde det dock icke vara möjligt att åstadkomma några egentliga lättnader såvitt angår registreringen av äldre fastighetsbildningar. I fråga om åtgärder som fram- deles äga rum tillkommer ett annat skäl att låta fastighetsregistrets inne- håll bliva normerande beträffande frågan om vilka fastighetsindivider som skola anses bestå. Om den nuvarande fastställelsen av fastighetsbildnings- förrättningar kommer att slopas i enlighet med vad kommittén ämnar före- slå i det följande, blir det nämligen nödvändigt att anknyta fullbordandet av fastighetsbildningsåtgärderna till ett annat lätt konstaterbart faktum. Av flera skäl synes det mest lämpligt att låta anteckningen i fastighets- registret ersätta fastställelsen som yttre tecken på att en fastighetsbildning blivit genomförd. Först i och med registreringen torde fastighetsbildningen böra bliva definitiv i den bemärkelsen att den icke skall kunna angripas med allmänna rättsmedel, och först därmed inträder alltså dess fulla rätts— verkningar. En sådan ordning innebär att redovisningen i registret får ut- slagsgivande betydelse för vad som utgör fastighet för sig.
Mot det nu antydda systemet med ett fastighetsregister, som tillerkännes visst begränsat vitsord, kan förvisso invändas att nuvarande register fort- farande äro tämligen bristfälliga och att de därför äro mindre ägnade att tjänstgöra som ett delvis aktivt register. Enligt kommitténs mening bör denna anmärkning emellertid icke tillmätas någon egentlig betydelse, om blott möjligheterna att få till stånd erforderliga rättelser och komplette- ringar av registret äro betryggande. Särskilda regler härom upptagas i kom- mittéförslaget.
På grund av det anförda har bestämmelsen med definition å begreppet fastighet formulerats sålunda att med detta uttryck förstås vad som i fas— tighetsregistret är redovisat såsom särskild fastighet. Ehuru definitionen formellt blott skall gälla vid fastighetsbildningslagens tillämpning, är det tydligt att den kommer att påverka terminologin på andra lagstiftnings- områden. Att den även lämpar sig för en mera vidsträckt användning synes kommittén uppenbart.
3 5.
I denna paragraf anges innebörden av termen samfälld ägolott. Detta är en ny term, avsedd att ersätta det i jorddelningslagstiftningen hittills an- vända uttrycket samfällighet varmed brukat förstås ett vid skifte eller an- nan delning för gemensamt ändamål undantaget område eller en för två el- ler flera fastigheter eljest gemensam äga av beskaffenhet att utgöra skiftes- lag som sägs i 1 kap. 2 & jorddelningslagen under 3. Eftersom ordet sam- fällighet numera även kommit att få en helt annan innebörd _ ofta för- stås därmed en sammanslutning av fastigheter för bedrivande av gemen- sam verksamhet av något slag, exempelvis väghållning _ samt denna nya terminologi blivit godtagen i olika lagstiftningssammanhang och vunnit all- mänt erkännande, får det anses uteslutet för kommittén att i fastighetsbild- ningslagen begagna uttrycket samfällighet i dess gamla bemärkelse. Av denna anledning har alltså den nya termen samfälld ägolott föreslagits. Detta har dock ej hindrat kommittén att på sina ställen i motiven, där missförstånd ej riskeras och ett annat uttryckssätt skulle bliva onödigt tyngande, fortfarande tala om samfällighet och därmed avse vad som i den- na paragraf definieras som samfälld ägolott. Kommittén vill vidare påpeka att sådan ägolott, i motsats till den gamla samfälligheten, omfattar alla de fall, då mark är samfälld eller eljest gemensam för fastigheter. Huruvida fastigheterna i fråga jämväl innehålla enskild mark är utan betydelse. Ge- mensam ägovidd för två eller flera fastigheter faller alltså in under uttryc- ket samfälld ägolott.
4 &.
Vanligen utgör fisket inom ett vattenområde en i äganderätten till grun- den ingående befogenhet. I vissa fall förekommer emellertid att fisket inom ett område bibehållits som samfällt för flera fastigheter, medan vattenom- rådet delats mellan dem. Tänkbart är också att fisket är delat i olika lotter men ej i överensstämmelse med den för själva vattenområdet gällande in- delningen. Slutligen har man att räkna med att rätten att bedriva visst fiske utgör fastighet för sig. De särskilda förhållanden som i nu angivna fall äro för handen, då fisket ej är förenat med rätten till grunden, har vid tillämp- ningen av nuvarande lagstiftning vållat vissa problem, enär möjligheterna att i rationaliseringssyfte eller eljest med stöd av reglerna om fastighets- bildning företaga olika åtgärder med avseende å fiskeförhållandena äro be-
gränsade. Enligt kommitténs mening föreligger ett starkt behov av att kunna låta fristående fiskerättigheter undergå förändringar på motsva- rande sätt som fastigheternas ägoområden. Genom sådana ändringar skulle det bl. a. bliva möjligt att, där det befunnes önskvärt, få till stånd en åter- förening av särskild fiskerätt med äganderätten till grunden, men även andra angelägna förbättringsåtgärder skulle underlättas.
På grund av vad sålunda anförts har kommittén genom ett generellt stadgande i denna paragraf föreskrivit att vad i lagen sägs om mark eller område skall i tillämpliga delar gälla även beträffande fiske, som ej är förenat med rätten till grunden. Den ytterligare förutsättningen för stad- gandets tillämpning har uppställts att fiskerätten ej är att hänföra till servitut, detta beroende på att särskilda bestämmelser meddelas i det föl- jande av lagen om åtgärder beträffande servitut och att anledning saknas att låta sådana fiskerättigheter som tillkommit på sätt som gäller för bil- dande av servitut bliva underkastade en särreglering. — Eftersom stadgan- det är avsett att tillämpas också då fråga är om fastighetsbestämning, har det upptagits bland de inledande bestämmelserna i detta kapitel.
Det må framhållas att kommittén i denna paragraf liksom för övrigt även på andra ställen i lagen använder termen fiske i betydelsen av sådan rätt att fiska som antingen är knuten till fastighet eller utgör särskild fastighet. Rättighet av nyttjanderättskaraktär omfattas således icke.
5 5.
Enligt denna paragraf skall med ägare av mark eller fastighet jämställas innehavare under ständig besittningsrätt av sådan egendom. Med ständig besittningsrätt åsyftas här både sådan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom och sådan, främst stadgad åborätt, som avses i 1 kap. 17 & jorddelningslagen och som fortfarande kan förekomma. Vidare stadgas i paragrafen, i analogi med bestämmelser på andra håll i lagstift- ningen, att vad enligt lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas å den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att ägande- rätten tillkommer annan.
6 5.
I enlighet med uttalande i direktiven har kommittén strävat efter att i la- gen undvika bestämmelser rörande sådana frågor som lämpligen kunna be- handlas i administrativ författning. I anslutning till lagen måste följaktligen utfärdas vissa tillämpningsföreskrifter. Dessa torde i allmänhet höra med- delas av Kungl. Maj:t, men hinder synes icke böra möta att lantmäteristy- relsen genom särskilt bemyndigande får sig anförtrott att utfärda erforder- liga föreskrifter i visst hänseende. En lagbestämmelse med denna innebörd har föreslagits i denna paragraf.
Det må påpekas att lantmäteristyrelsen självfallet icke bör bemyndigas att närmare reglera andra frågor än sådana som uteslutande röra förrätt- ningsverksamheten. Till undvikande av varje missförstånd vill kommittén även framhålla att bindande anvisningar såsom komplettering till lagens materiella bestämmelser uppenbarligen icke kunna utfärdas med stöd av förevarande lagrum.
ANDRA AVDELNINGEN
Om fastighetsbildning i allmänhet
2 KAP.
Grundläggande bestämmelser
I detta kapitel anges vilka fastighetsbildningsinstitut som skola finnas och fastslås den grundläggande principen om fastighetsbildningsfrågornas be- handling vid förrättning. Även verkan av fastighetsbildning i särskilda av- seenden regleras, varjämte vissa gemensamma stadganden om kostnaderna ansetts böra upptagas här.
1 5.
Av redogörelsen för lagförslagets huvudgrunder framgår att man har att skilja mellan olika former av fastighetsbildning, i första band mellan så— dan som har till ändamål att åstadkomma en ombildning, främst i förbätt- ringssyfte, av bestående fastigheter och sådan som innebär en nybildning av fastigheter. Även om i vissa avseenden enhetliga villkor böra gälla för all fastighetsbildning, kan ej undvikas att särskilda bestämmelser meddelas för olika åtgärder alltefter skiljaktigheter i fråga om deras syfte och verk- ningar. Härigenom blir det naturligt att i lagtekniskt hänseende utfor- ma olika fastighetsbildningsinstitut, som i större eller mindre omfattning förete särdrag i förhållande till varandra, och att åsätta dem särskilda be- nämningar. Det må understrykas att det främsta ändamålet med denna in- delning av fastighetsbildningsåtgärderna är att möjliggöra en enkel och överskådlig disposition av lagreglerna och att därmed underlätta lagstift- ningens tillämpning. Det är således mycket en fråga av redaktionell natur vilka institut som skola finnas och hur gränserna mellan dem skola upp- dragas.
Med den utgångspunkt som sålunda angivits har kommittén funnit sig böra föreslå dels ett särskilt institut för omreglering av fastigheter, be— nämnt fastighetsreglering, dels ock för nybildning av fastigheter de tre olika instituten avstyckning, klyvning och sammanläggning. Ett stadgande i enlighet härmed har upptagits i denna paragraf. Vad som är utmärkande för dessa skilda fastighetsbildningsformer klargöres ej i detta samman— hang utan framgår av de speciella, i tredje och fjärde avdelningarna med- delade bestämmelserna om de olika åtgärderna.
I förhållande till gällande rätt innebär förslaget i första hand en nyhet genom att samtliga åtgärder, som syfta till att åstadkomma ändringar mel- lan fastigheter inbördes utan att nya enheter tillskapas, sammanförts un- der en gemensam benämning och under i stort sett enhetliga regler. I fråga om motiven för att ett enda fastighetsregleringsinstitut sålunda föreslås får kommittén hänvisa till vad nedan inledningsvis anföres i anslutning till bestämmelserna i tredje avdelningen om fastighetsreglering.
Ett annat förhållande, som må noteras i detta sammanhang, är att klyv- ning eller med andra ord sådan fastighetsdelning som innebär en utbryt- ning av ideella andelar i fastighet ej på sätt som skett i nuvarande lagstift- ning behandlas i likhet med åtgärder, vilka ha till huvudsaklig uppgift att åstadkomma en omarrondering. Detta sammanhänger med att det nya regleringsinstitutet konstruerats annorledes än det hittillsvarande arronde- ringsskiftet. Det är närmast att karakterisera som ett utbyggt ägoutbytes- förfarande och utgör icke formellt en delningsåtgärd i likhet med skiftet. Visserligen torde klyvning som regel icke komma att ske fristående, utan då en sådan delning kommer till utförande, blir det mycket ofta i kom- bination med fastighetsreglering. Till innebörden föreligger dock en viss skillnad mellan dessa båda fastighetsbildningsformer. Den ena, fastighets- regleringen, har en klart positiv prägel, medan den andra ej i och för sig syftar till en förbättring av fastighetsbeståndet, även om den tillsammans med andra åtgärder torde leda till detta resultat. Med hänsyn till önskvärd- heten av klarhet och reda i systematiskt hänseende har det också enligt kommitténs mening synts mest motiverat att icke låta det nya reglerings- institutet omfatta även klyvningssituationen. Ehuru det är möjligt att låta många stadganden vara gemensamma, kan ett antal av de bestämmelser som erfordras beträffande fastighetsreglering icke göras tillämpliga vid klyvning, och omvänt förhåller det sig så att denna senare form av fastig- hetsbildning i vissa hänseenden kräver särskilda regler.
Om klyvningen skulle anses icke böra bestå som en självständig fastig- hetsbildningsform, skulle kunna överväga-s att konstruera avstycknings- institutet på sådant sätt att det skulle omfatta även delning, varigenom ideell andel i fastighet utbrytes. Detta har emellertid icke funnits lämpligt. Skälen härför utvecklas närmare vid rubriken till 11 kap.
2 5.
Denna paragraf innehåller först och främst den bestämmelsen att fråga om fastighetsbildning skall på sätt angivits i redogörelsen för lagförslagets huvudgrunder prövas vid förrättning. Närmare föreskrifter om förrättnings- handläggningen meddelas i 4 kap. Angående skälen för att även samman- läggningsärenden skola upptagas vid förrättning får kommittén hänvisa till vad nedan sägs vid rubriken till 12 kap.
I förevarande paragraf stadgas vidare att fråga om fastighetsbildning ej
må utom i särskilt i lagen angivna fall upptagas annorledes än efter ansökan. Härigenom och genom vissa i det följande meddelade bestämmel- ser om de olika fastighetsbildningsätgärderna stadfästes den principen att fastighetsbildning i främsta rummet skall vara beroende av initiativ från enskild sakägares sida. Vissa undantag härifrån ha emellertid för särskilda fall funnits påkallade, och regler om officialinitiativ återfinnas sålunda i 5 kap. 3 5 och 13 kap. 2 5. Härjåmte har åt förrättningsmännen tillerkänts rätt att i samband med handläggningen av särskilda fastighetsbildningsfrå- gor utan ansökan utvidga prövningen. I 7 kap. 12 g, 12 kap. 8 5 och 13 kap. 3 5 ha bestämmelser med sådant innehåll upptagits. Här må ock nämnas att 5 kap. 6 5 första stycket innehåller regler, enligt vilka fastighetsregle- ring i vissa fall kommer att företagas i större omfattning än sökanden påkallat.
Strävan har varit att reservera termen förrättning för själva den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågorna och att låta i stort sett enhetliga regler gälla för denna handläggning. En konsekvens härav har blivit att, då två eller flera fastighetsbildningsåtgärder företagas till gemensam prövning, endast en förrättning skall anses föreligga. Genom ett sådant betraktelsesätt undgår man de svårigheter som med nuvarande ordning kunna uppkomma, när det gäller att avgöra om i visst fall en eller flera förrättningar ägt rum. Till grund för den kumulation eller samman- föring i en förrättning av skilda fastighetsbildningsfrågor som alltså hädan- efter skall kunna förekomma har kommittén i ett andra stycke av denna paragraf föreskrivit att två eller flera fastighetsbildningsåtgärder må hand- läggas gemensamt vid en förrättning, om åtgärderna helt eller delvis röra samma fastighet eller om gemensam handläggning finnes av annan anled- ning ändamålsenlig. Det är att märka att något krav ej uppställes på att de olika frågorna skola ha väckts samtidigt. I nära anslutning till vad som enligt 14 kap. 6 & rättegångsbalken gäller om kumulation av tvistemål har vidare stadgats att, när skäl äro därtill, handläggningen må uppdelas på skilda förrättningar. Genom dessa bestämmelser få förrättningsmännen vidsträckta möjligheter att förfara efter omständigheterna i det enskilda fallet så att största möjliga förrättningstekniska för-delar skola vinnas. Att i lagen meddela närmare riktlinjer för deras bedömning i dessa hänseenden har ej ansetts behövligt och skulle kunna motverka förenklingssträvan- dena.
Till sist har kommittén funnit lämpligt att i ett särskilt tredje stycke av denna paragraf erinra om att fastighetsbildning i vissa fall måste kombi- neras med ett förfarande, som utmynnar i ett fastighetsbestämmande av- görande enligt vad närmare stadgas i 14 kap.
3 &. Vid jorddelningslagens antagande fästes stor vikt vid att särskild, från äganderätten till grunden inom ett vattenområde åtskild fiskerätt i allmän-
het icke tillskapades. I 1 kap. 5 & infördes därför ett stadgande av innebörd att skifte å vattentäckt område jämväl innefattade skifte av fisket. Enligt särskilt förbehåll kunde dock avsteg härifrån bestämmas med stöd av an- nan föreskrift i lagen och därmed åsyftades ett i 10 kap. 7 5 upptaget stad— gande, enligt vilket fisket, där det ej förut delats, skulle under vissa förut- sättningar kunna undantagas såsom gemensamt för skiftesdelägarna. Även vid annan form av fastighetsbildning än laga skifte har principen om att fiske icke skulle få skiljas från rätten till grunden iakttagits.
Någon ändring beträffande den grundsats om fiskets behandling vid fas- tighetsbildning som sålunda för närvarande gäller anser kommittén icke böra komma i fråga. Också för framtiden är det värdefullt att sambandet mellan fisket och rätten till grunden upprätthålles. Fastighetsbildning skall alltså även i fortsättningen ske på sådant sätt att fisket bibehålles som en i äganderätten ingående befogenhet, även om visst avsteg från denna regel kan vara motiverat och icke bör hindras. Med anledning härav har i denna paragraf inskrivits den regeln att fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och berör vattenområde, omfattar även fisket under förutsättning att detta är förenat med rätten till grunden. Denna princip skall dock endast gälla där ej annat bestämmes med stöd av stadgande i la- gen. Ett sådant stadgande som möjliggör undantag från den här fastslagna principen återfinnes i 3 kap. 8 5. I motiven till detta lagrum ägnas hit— hörande frågor en mera utförlig behandling.
4 5.
I denna paragraf regleras fastighetsbildnings inverkan på frågan till vilka fastigheter tillbehör till den fasta egendomen skola vara knutna. Detta spörsmål har icke blivit löst i gällande lagstiftning och i vissa avseenden råder ovisshet om i vad mån fastighetsbildning skall anses omfatta fastig- hetstillbehör. Kommittén har funnit det angeläget att frågan ej i fortsätt- ningen lämnas öppen utan att de framtida fastighetsbildningsåtgärdernas rättsverkningar härutinnan klargöras i den nya lagstiftningen. För detta ändamål har kommittén låtit den för flertalet fall mest lämpade lösningen få gälla som en huvudregel, vilken upptagits i första stycket av paragrafen. Enligt denna regel skall föremål, som utgör tillbehör till fastighet, vid fas— tighetsbildning följa den mark varå föremålet finnes eller vartill det eljest har anknytning. Att i alla situationer fästa avseende enbart vid platsen för föremålet har ej ansetts böra ske, enär vissa föremål, exempelvis stängsel, ju kunna såsom tillbehör vara knutna till en fastighet utan att de äro upp- ställda på denna. Då den angivna principen att tillbehör följer viss mark icke kan vinna tillämpning beträffande byggnader och andra anläggningar, som uppförts med stöd av servitut och som få anses höra till den härskande fastigheten i servitutsförhållandet, har genom ett särskilt tillägg utsagts att föremål av detta slag följer servitutet, vilket innebär att det efter fastighets-
bildningen skall utgöra tillbehör till den fastighet som då är bärare av servi- tutsrättigheten.
I andra stycket av paragrafen ha vissa undantag från första stycket före- skrivits. Dessa gälla först och främst byggnad eller annan anläggning, som enligt beslut vid fastighetsbildningen skall flyttas eller avstås för rivning. Beslut med sådant innehåll mä endast meddelas vid fastighetsreglering, därvid bestämmelserna i 5 kap. 23 och 24 55 äro tillämpliga, och måste få till följd att, även om beslutet icke hunnit verkställas när fastighetsbild- ningen blir slutligt gällande, byggnaden eller anläggningen icke får sin fas- tighetstillhörighet ändrad. Som ytterligare undantag anges det fall att vid fastighetsbildningen instiftas servitut, innefattande rätt för ägaren av fas- tighet att å annan fastighet behålla en honom tillhörig byggnad eller annan anläggning. Denna har alltså ej uppförts med stöd av servitut men synes böra behandlas på samma sätt som om så varit fallet. Den bör således efter fastighetsbildningen utgöra tillbehör till den härskande fastigheten.
5 5.
Frågan om hur fastighetsbildning inverkar på olika rättigheter till fast egendom är ett spörsmål som icke fått någon generell lösning i lagstift- ningen. I den mån ej särskilda lagregler äro meddelade, såsom förhållan- det exempelvis år i vad gäller fordringsinteckningar, får frågan bedömas med hänsyn till rättighetens art och det fastighetsbildningsinstitut som kommit till användning. Beträffande rättigheter av servitutskaraktär blir här att beakta inverkan av fastighetsbildningen icke blott på objektet för rättigheten utan jämväl på subjektet. I sistnämnda hänseende komma i stor utsträckning direkta föreskrifter att meddelas vid fastighetsbildningen om vilken av de av åtgärden berörda fastigheterna som rättigheten därefter skall tillkomma. Vid delning av den härskande fastigheten skall sålunda i varje fall som regel bestämmas vilken av de vid delningen utlagda fastig- heterna som skall vara bärare av rättigheten. Vid fastighetsreglerande åt- gärder Iigger saken annorlunda till. Sådan åtgärd skall i princip ej med- föra någon ändring beträffande rättighetens subjekt och det är då icke på- kallat att särskild föreskrift meddelas i det enskilda fallet. För en viss be- stämd situation finnes emellertid anledning att avvika från vad nu sagts om verkan av åtgärden, nämligen om rättigheten har sådant innehåll att den måste anses knuten till visst område av den härskande fastigheten och detta områdes fastighetstillhörighet ändras genom fastighetsbildningen. Med tanke på detta fall har det ansetts påkallat med en lagregel, varigenom fast— slås att rättigheten efter fastighetsbildningen skall tillkomma den eller de fastigheter som omfatta ägoområdet i fråga. Ett stadgande med denna innebörd har upptagits i förevarande paragraf. Visserligen blir det i första hand av betydelse vid fastighetsreglering, men då det bör vara tillämpligt även i delningsfallet för den händelse särskild bestämmelse i ämnet icke skulle meddelas i samband med delningen, har det erhållit en mera gene-
rell avfattning och fått sin plats i detta kapitel. Samtidigt har emellertid stadgandets räckvidd måst begränsas så att det blott skall lända till efter- rättelse, där ej annat bestämts vid fastighetsbildningen.
6 5.
Som redan angivits vid kapitelrubriken ha vissa för all fastighetsbildning gemensamma bestämmelser om kostnaderna ansetts böra upptagas i detta kapitel. Visserligen kan en allmängiltig princip för hur kostnaderna för ge- nomförandet av fastighetsbildning skola fördelas mellan sakägarna ej upp— ställas, utan på sätt angivits i förevarande paragraf skall fördelningen av sådana kostnader ske i enlighet med de bestämmelser som i detta hänseen- de äro meddelade beträffande de särskilda fastighetsbildningsåtgärderna. För den händelse återkallelse sker eller förrättningsprövningen av annan anledning inställes eller enighet mellan sakägarna föreligger om betalnings- ansvarets fördelning kunna dock gemensamma regler meddelas. Vidare er- fordras i detta sammanhang en norm för hur gemensamma kostnader för skilda åtgärder skola fördelas.
I sistnämnda hänseende har kommittén funnit sig böra föreslå den regeln att de gemensamma kostnaderna skola fördelas efter vad som finnes skä- ligt. Någon mera utförlig anvisning om uppdelning av kostnaderna kan icke lämnas och skulle för övrigt vara meningslös, då även skyldigheten att gälda de till särskild åtgärd hänförliga kostnaderna i stor omfattning måste bliva beroende av en ren skälighetsbedömning. Här liksom i andra liknande sammanhang bör nyttan, där en sådan kan urskiljas, vara väg- ledande.
Beträffande det fall att förrättning inställes på grund av återkallelse eller annan orsak har kommittén i viss anslutning till innehållet i 18 kap. 5 & rättegångsbalken stadgat att redan uppkomna kostnader skola gäldas av sökanden, såvida icke särskilda omständigheter föranleda att betalnings- skyldigheten eller del därav bör fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. För den händelse byggnadsnämnden påkallat förrättnings- prövningen, vilket skall vara möjligt i viss utsträckning, bör den betal— ningsskyldighet som enligt det sagda kan åvila sökanden åläggas kommu— nen såsom i ekonomiskt avseende ansvarig för nämndens verksamhet. Om en förrättning, såsom i undantagsfall skall kunna ske, efter förordnande av överlantmätaren igångsatts utan ansökan och förrättningshandläggningen blir inställd, förutsättas kostnaderna komma att bestridas av allmänna medel.
Enligt gällande rätt kunna sakägarna ej med bindande verkan sinsemel- lan överenskomma om hur förrättningskostnaderna skola fördelas annat än vid avstyckningsförrättning, då jämlikt 19 kap. 27 & jorddelningslagen och hänvisning dit i 1917 års lag en överenskommelse mellan sakägarna under alla förhållanden skall beaktas. Då emellertid vid andra förrätt— ningar kostnadsfördelningen stundom skall ske på grundval av en skälig-
hetsbedömning, torde förrättningsmännen i praktiken taga stor hänsyn till en enhällig uppfattning bland sakägarna. Enligt kommitténs mening sak— nas anledning att icke för framtiden tillerkänna sakägarna rätt att vid alla fastighetsbildningsförrättningar bestämma om kostnadsfördelningen, när de kunna enas. Den enda begränsning som synes påkallad är en spärr mot överenskommelser, genom vilka betalningsansvaret skulle i otillbörligt syfte kunna åläggas den som saknar möjlighet att göra rätt för sig. Om det är uppenbart att en överenskommelse skulle medföra att betalningsskyldig- hetens fullgörande äventyras, bör överenskommelsen icke få läggas till grund för förrättningsmännens beslut i kostnadsfrågan. Det stadgande som upptagits i andra stycket av denna paragraf har utformats i enlighet med vad sålunda anförts.
I tredje stycket har kommittén närmare angivit vilka olika kostnader som avses i paragrafen. Dessa äro —— förutom den taxereglerade avgift som skall utgå till statsverket eller, då kommun bär ansvaret för fastighetsbild- ningsverksamheten, till denna och som inbegriper ersättning för avskrifter och kartkopior till sakägarna — ersättning till sakkunnigt biträde vid för— rättningen och till syssloman samt utgifter för hantlangning, där ej denna tillhandahållits genom det allmännas försorg, i vilket fall utgifterna skola innefattas i den taxereglerade avgiften. Att märka är att nu gällande be— stämmelse i 17 kap. 1 & jorddelningslagen, enligt vilken kostnaderna för laga skifte jämväl inbegripa arvode till förrättningsmän och resekostnadsersätt— ning i den mån sådan kostnad ej gäldas av statsmedel, icke har någon mot- svarighet i det nu föreslagna stadgandet. Frågan har endast betydelse be- träffande gode männen, vilka för närvarande ej äro berättigade till ersätt- ning i någon form av statsverket utan åtnjuta dagarvode samt resekostnads- ersättning jämte traktamente av vederbörande sakägare. Enligt kommitténs mening bör för framtiden i stället gälla den ordningen att gode männen skola vara berättigade till gottgörelse av det allmänna. De skola icke behöva vända sig till sakägarna för att komma i åtnjutande av sin ersättning. I vad mån sakägarna via taxeavgifterna skola återgälda det allmänna kost- naderna för anlitande av gode män är ett spörsmål som kommittén ej har att taga ställning till. Kommittén vill dock framhålla att det skulle vara önskvärt, om storleken av avgifterna för de olika förrättningarna icke gjor- des direkt beroende av huruvida gode män deltagit i handläggningen eller icke.
3 KAP.
Om villkor för fastighetsbildning
I detta kapitel upptagas gemensamma bestämmelser om de materiella vill— kor, som böra uppställas för att fastighetsbildning skall anses tillåtlig från allmän synpunkt. Såsom angivits i redogörelsen för lagförslagets huvud—
grunder böra enhetliga regler härutinnan så långt det är möjligt gälla för alla slag av fastighetsbildande åtgärder. Det är att märka att villkoren även bliva av betydelse som visst skydd för den enskilde fastighetsägaren mot att behöva underkasta sig av honom icke önskade åtgärder.
De föreslagna bestämmelserna bygga i stor utsträckning på nuvarande regler i 19 kap. jorddelningslagen angående de jordpolitiska förutsätt- ningarna för avstyckning. Vid 1947 års reformering av avstyckningsinsti— tutet erhöllo dessa regler ett fullständigt och tidsenligt innehåll, och det får anses att de därefter i allmänhet på ett tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift att motverka uppkomsten av olämplig fastighetsindelning. Kommit- tén har därför ansett det lämpligt och riktigt att taga dessa avstycknings- regler till utgångspunkt vid utarbetandet av .sitt förslag till nya enhetliga bestämmelser i ämnet, men kommittén har självfallet varit uppmärksam på att den fortgående utvecklingen på olika områden kan föranleda jämk— ningar i den jordpolitiska bedömningen och att omarbetningar även av andra skäl kunna vara påkallade. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen" har kommittén eftersträvat en sådan utformning av de nya reglerna att det vid deras tillämpning skall bliva möjligt att vinna anslutning till den vid prövningstillfället aktuella jord- och plan- politiska målsättningen.
Mot nuvarande avstyckningsregler riktas ibland den anmärkningen att lagstiftningen är alltför negativt inriktad genom att den uppställer en mångfald förbud mot fastighetsbildning utan att tillräckligt tydligt angiva när fastighetsbildning i stället skall medgivas. De nya bestämmelserna böra, menar man, utformas i en mera positiv anda och innehålla konstruktiva riktlinjer för fastighetsbildningsverksamheten. Efter övervägande av dessa och liknande påpekanden har emellertid kommittén funnit sig icke kunna förorda en överarbetning i antydd riktning. Fastighetsbildningen är ju för närvarande såtillvida en fastighetsägarnas egen angelägenhet att det an- kommer på dem att taga erforderliga initiativ. Den av staten bedrivna verksamheten på ifrågavarande område är i huvudsak inriktad på att ge- nomföra de av fastighetsägarna begärda åtgärderna på ett för de enskilda betryggande sätt samt att kontrollera att resultaten även bliva från allmän synpunkt godtagbara. Såsom kommittén i annat sammanhang påpekat råder i stort sett allmän enighet om att samma ordning i princip bör bibehållas även för framtiden. Vid sådant förhållande synes det icke kunna undvikas att de bestämmelser som reglera det statliga överinseendet över fastighets- bildningen få en viss restriktiv prägel. Detta innebär dock ej att icke lag— stiftningen i övrigt skall utformas i en positiv anda.
För kommittén har även gällt att taga ställning till ett önskemål, som går i riktning mot ökad restriktivitet. Förslag har sålunda i vissa samman- hang framförts om att den nya lagstiftningen skulle upptaga ett stadgande
med generellt förbud mot varje fastighetsbildning, som bedömdes mot— verka allmänt intresse av betydelse. Som skäl härför har framhållits, att de nuvarande inskränkningarna i rätten för de enskilda att vinna ändringar i fastighetsindelningen endast gällde vissa i lagen närmare angivna situa- tioner, då fastighetsbildning ansetts från allmän synpunkt skadlig. Eftersom det måste vara svårt att få till stånd en tillräckligt fullständig uppräkning av sådana situationer, skulle det vara värdefullt med ett mera allmängil- tigt förbud. I diskussionen härom har påpekats, att det föreslagna stad— gandet skulle medgiva ett tillbörligt hänsynstagande till de allmänna lokali- seringssträvandena samt till synpunkter av betydelse för bl.a. försvaret, trafiksäkerheten, hälsovården, naturskyddet och den allmänna trevnaden över huvud taget.
Kommittén kan ej undgå att hysa betänkligheter mot ett stadgande med angiven innebörd. Frågan om tillåtligheten av fastighetsbildning är ofta av utomordentlig betydelse för de enskilda fastighetsägarna, och det synes med hänsyn därtill kunna fordras av lagstiftningen att den så klart som möjligt angiver vilka ändringar i fastighetsindelningen som icke medgivas. Den ifrågasatta bestämmelsen kan ej anses uppfylla rimliga krav härut- innan. De tillämpande myndigheterna skulle genom densamma erhålla en långtgående diskretionär prövningsrätt, som ej skulle stå i god överens— stämmelse med principen om fastighetsbildningen såsom ett judiciellt och ej ett administrativt förfarande.
Kommittén vill vidare framhålla att det ej sällan genom speciallagstift— ning är sörjt för att åtgärder, som medföra en från allmän synpunkt olämp— lig markanvändning, icke komma till stånd. Här mä bl.a. erinras om be- stämmelserna i lagen om allmänna vägar angående förbud mot uppförande av byggnad i närheten av allmän väg och mot utfart till sådan väg, i natur— skyddslagen angående fridlysning och förbud mot vissa arbetsföretag samt i strandlagen angående förbud mot bebyggelse inom vissa strandområden. Dylika bestämmelser böra uppenbarligen beaktas vid prövning av fastig- hetsbildningsfrågor, men härför torde icke fordras någon särskild före— skrift i fastighetsbildningslagstiftningen. Med tillämpning av eljest gäl— lande jordpolitiska bestämmelser, främst det allmänna lämplighetskravet, synes nämligen möjlighet finnas att ingripa mot fastighetsbildning i strid mot speciallagstiftning och med stöd därav meddelade bestämmelser. Det föreslagna stadgandet skulle här fylla en självständig funktion endast om man med detsamma syftade till ett längre gående statligt ingripande, men att på områden, där man genom särskild lagstiftning uppdragit bestämda gränser för de enskildas handlingsfrihet och kanske till och med infört rätt till ersättning för skada i följd av sådana begränsningar, genom reg- lerna om fastighetsbildning föreskriva ytterligare inskränkningar kan icke vara försvarligt. Därest sådana inskränkningar äro önskvärda, böra de vinnas genom revision av speciallagstiftningen. På ett område, nämligen
i fråga om rätten att anordna utfart till allmän väg, vill emellertid kom- mittén förorda att i fastighetsbildningslagen införes en särskild begräns- ning. Denna behandlas närmare i 14 5.
Det skall visserligen icke bestridas att det ifrågasatta generella stad- gandet till förhindrande av fastighetsbildning i strid mot allmänt intresse skulle kunna bliva av visst värde från samhällelig synpunkt på områden, där särskild reglering vid sidan av fastighetsbildningslagstiftningen sak— nas, måhända främst såsom ett medel att påverka lösningen av skilda slags lokaliseringsfrågor. Kommittén finner emellertid samtidigt, att det statliga överinseende, som man på ett sålunda oreglerat område skulle vinna genom stadgandet, skulle bliva tämligen begränsat. I lokaliseringshänseende kom— mer detta inflytande ej att kunna göras gällande annat än i sådana fall, då det avsedda ändamålet förutsätter att fastighetsbildning äger rum. För den händelse ett ingripande från statens sida skall övervägas bör därför en mera allsidig kontroll eftersträvas.
På grund av det anförda har kommittén ej ansett sig böra föreslå en bestämmelse med generellt förbud mot fastighetsbildning i strid mot all- mänt intresse av betydelse.
I likhet med 19 kap. jorddelningslagen upptager förslaget, förutom vissa lämplighetskrav beträffande såväl fastigheter i allmänhet som spe— ciella typer av fastigheter, bestämmelser till skydd för vissa näringar samt särskilda föreskrifter främst med avseende å områden, där byggnads- planering verkställts eller tätbebyggelse eljest föreligger. I redaktionellt avseende skiljer sig emellertid förslaget på flera punkter från motsvarande delar av jorddelningslagen. Detta sammanhänger med att man vid 1947 års partiella reform saknade möjlighet att på ett fullt tillfredsställande sätt infoga de då beslutade jordpolitiska bestämmelserna bland övriga lag- regler.
De nu föreslagna stadgandena ha ordnats så att bestämmelserna angåen- de de olika lämplighetsvillkoren upptagits i 1—5 55 och bestämmelserna till skydd för vissa näringar i 6—8 55. Frågan om vissa undantag från stadgandena i de nu angivna lagrummen regleras i 9—11 55, av vilka 11 & behandlar fastighetsbildning inom planområde eller eljest för bebyggelse eller därmed jämförligt ändamål. Övriga särskilda bestämmelser rörande sådan fastighetsbildning följa härefter i 12 och 13 55. I 14—16 55 slutligen ha upptagits bestämmelser med mera speciellt innehåll.
1 &. Förevarande paragraf år utarbetad i nära anslutning till de i 19 kap. 2 & jorddelningslagen meddelade bestämmelserna om krav på fastighets lämp— lighet vid avstyckning och om begränsning av de ändamål, för vilka av-
styckning må äga rum. Enligt dessa bestämmelser skall varje stycknings- del till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägen- heten vara sådan, att den för sig eller, om den är avsedd att sammanläggas med annan mark, tillsammans med denna bildar fastighet som är varaktigt lämpad för sitt ändamål. Stadgande härom är upptaget i andra stycket av nämnda lagrum, som i första stycket tillika innehåller en föreskrift om att i ärende angående avstyckning skall utredas för vilket ändamål envar av styckningsdelarna är avsedd. Från det angivna lämplighetskravet med- gives undantag i ett senare led av andra stycket. Undantaget avser fastig- het, varifrån avstyckning sker, och gäller för det fall att fastigheten redan förut ej är lämpad för sitt ändamål och den icke genom avstyckningen undergår försämring av någon betydelse. I lagrummets tredje och sista stycke stadgas, att avstyckning icke må äga rum, om det icke kan antagas att styckningsdel inom nära förestående tid skall hava erhållit varaktig användning för det avsedda ändamålet.
Mot det sålunda i jorddelningslagen föreskrivna villkoret att stycknings— del skall på varaktigt sätt vara lämpad för sitt ändamål finnes enligt kom— mitténs mening intet att erinra. Detta lämplighetskrav, som får anses vara av grundläggande betydelse för en ändamålsenlig jordpolitisk kontroll, bör nu i överensstämmelse med det förut angivna önskemålet om största möj— liga enhetlighet i förevarande hänseende utvidgas att i princip gälla vid all fastighetsbildning och kommer därigenom att ersätta även bestämmelserna i 1 kap. 8 5 jorddelningslagen om beskaffenheten i vissa fall av fastigheter, som utläggas vid laga skifte. Visserligen kan det synas tveksamt om lämp- lighetskravet bör uppställas såsom villkor för fastighetsreglering och alltså även omfatta redan bestående fastigheter, som beröras av dylik åtgärd. I fråga om sådana fastigheter synes man på goda grunder kunna göra gäl- lande att fullständig och varaktig lämplighet icke bör fordras utan att det, åtminstone under vissa förutsättningar, bör vara tillräckligt, om fastig- heterna icke genom regleringen bliva mindre lämpliga än förut. Kommit- tén är ingalunda främmande för sådana tankegångar men har likväl ansett övervägande skäl tala för att lämplighetskravet utformas som ett allmän- giltigt villkor för att fastighetsbildning må komma till stånd och att det följaktligen göres tillämpligt på varje fastighet, som tillskapas eller för- ändras genom fastighetsbildning. Den uppmjukning som erfordras med tanke på de redan bestående regleringsfastigheterna bör i stället komma till uttryck i form av särskilda undantagsbestämmelser och torde främst kunna vinnas genom utvidgning av den nyss berörda särregeln i 19 kap. 2 5 andra stycket jorddelningslagen om eftergift av kravet på lämplighet be- träffande restfastigheten vid avstyckning. Varken detta eller andra erfor- derliga undantag böra emellertid regleras i denna paragraf; de återfinnas i 9—11 55.
Den omformulering av lämplighetskravet, som betingas av att detsamma
icke längre skall vara begränsat till avstyckning, bör verkställas så att lämplighetsprövningen, då flera olika fastighetsbildningsåtgärder samtidigt företagas, utan särskilt påpekande kommer att avse den samlade effekten av alla åtgärderna. Varje fastighet bör betraktas för sig såsom en själv- ständig enhet, vare sig den beröres av en eller flera åtgärder, och det är fas- tighetens slutliga skick som bör läggas till grund för bedömningen. Den nuvarande regeln om att styckningsdel, som är avsedd att i samband med avstyckningen sammanläggas med annan mark, skall tillsammans med denna bilda lämplig fastighet kan därigenom undvaras.
På grund av det anförda föreslår kommittén, att som villkor för fastig- hetsbildning skall gälla att varje fastighet, som tillskapas eller förändras genom åtgärden, prövas till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten bliva varaktigt lämplig.
Lämplighetsprövningen vid fastighetsbildning måste självfallet anknytas till ett visst användningssätt hos de olika fastigheterna. I likhet med vad som för närvarande gäller vid avstyckning synas icke vilka ändamål som helst få komma i betraktande utan viss begränsning är obestridligen nödvändig. Delade meningar synas emellertid räda om hur långt man i detta hänseen- de bör gå. I varje fall ha i den offentliga debatten anmärkningar riktats mot nuvarande begränsning med avseende på avstyckningsändamålen samt rös— ter höjts för en modifiering av det härom gällande stadgandet i 19 kap. 2 5 tredje stycket jorddelningslagen. En närmare redogörelse för de synpunkter, som vid 1947 års avstyckningsreform anlades på detta spörsmål, synes med hänsyn härtill motiverad.
Till grund för ifrågavarande stadgande ligger en av fastighetsbildnings— sakkunniga i betänkandet SOU 1944: 46 föreslagen bestämmelse med-för- bud mot avstyckning bl. a. i sådana fall, där det avsedda sättet för styck— ningsdels användning icke skulle kunna antagas bliva inom nära före- stående tid genomfört och därefter stadigvarande tillämpat. Beträffande kravet på ändamålets varaktighet ansågo de sakkunniga detta motiverat re- dan av fastighetsindelningens rättsliga funktion och behovet av stabilitet i denna. På så sätt skulle man, framhölls det i betänkandet, kunna vägra av— styckning för onormalt sammansatta eller eljest särskilt egenartade använd- ningssätt, vilka icke kunde beräknas vara önskvärda för mer än den som för tillfället var jordens ägare. Genom att förslaget sålunda uteslöt avstyck- ning för tillfälliga ändamål och därmed även i allmänhet för tillgodoseende av blott en viss persons högst individuella önskemål och behov uppstod ökat utrymme för en objektiv lämplighetsprövning. Kravet på varaktighet hos an- vändningssättet ansågs dock kunna vara uppfyllt i vissa fall, även om ända- målet skulle vara mycket speciellt för den tilltänkte förvärvaren, nämligen då denne var en juridisk person såsom kommun, bolag eller dylikt. (SOU 1944: 46 s. 77 samt 167 f.)
Angående det i fastighetsbildningssakkunnigas förslag uppställda kravet på det tilltänkta ändamålets aktualitet gjorde de sakkunniga gällande, att frågan om jordens användning för visst ändamål borde ha blivit aktuell, så att icke fastighetsbildningen skedde för tidigt, varigenom möjligheterna att bedöma lämplighetsfrågan minskades och fastighetsindelningen för en längre period skulle komma att sakna motsvarighet i jordens faktiska an- vändning. De sakkunniga erinrade om att för tillämpligheten av de särskil- da regler om avstyckning från jordbruksfastighet av bostads— och småbruks- lägenheter, vilka är 1937 infördes i 19 kap. jorddelningslagen, fordrades att behov av dylika lägenheter uppkommit. Enligt uttalande under förarbetena avsågs därmed att hindra avstyckning på lager för att möta ett eventuellt uppkommande behov. De sakkunniga funno detta aktualitetskrav vara av intresse även i andra fall än enbart vid avstyckning av bostads- och små- brukslägenheter men förklarade sig samtidigt anse det vara att gå för långt att, där styckningsdel var avsedd för försäljning, fordra att köpare redan anmält sig eller kanske rent av att köpslut redan ingåtts. Riktigare syntes det de sakkunniga vara att låta frågan om tillräcklig aktualitet bero på om förhållandena över huvud indicerade att styckningsdel inom den närmaste framtiden skulle komma till avsedd användning eller ej. Man borde nöja sig med att det kunde antagas att, om avstyckning ägde rum, den nybildade fastigheten inom nära förestående tid blev använd för det tilltänkta ända- målet. De sakkunniga menade, att därigenom möjliggjordes avstyckning på lager samtidigt som denna möjlighet begränsades. (SOU 1944: 46 s. 78 f. och 167.)
Under remissbehandlingen av fastighetsbildningssakkunnigas förslag ut- talades från några håll betänkligheter mot de ifrågasatta begränsningarna, vilka ansågos kunna lägga hinder i vägen för en från enskild synpunkt önsk- värd jorddelning, dit avstyckning på lager i vissa fall kunde hänföras. I det lagförslag, som upprättades inom justitiedepartementet och remitterades till lagrådet, bibehölls emellertid den av fastighetsbildningssakkunniga före- slagna bestämmelsen såvitt nu är i fråga. Vid lagrådsremissen anförde depar- tementschefen härom, att de uttalade farhågorna torde vara överdrivna och att det enligt hans mening i regel borde fordras att en ändring i fastig- hetsindelningen kunde antagas tjäna ett legitimt och förnuftigt ändamål, som icke var av tillfällig natur. Avfattningen av bestämmelsen syntes honom lämna utrymme för prövning av omständigheterna i det särskilda fallet i den utsträckning som kunde anses befogad. Han ansåg det även böra beak- tas, att förslaget i fråga om möjligheterna till avstyckning på lager intog en mindre restriktiv ståndpunkt än dittills gällande lag. Enligt förslaget var sålunda avstyckning på lager ej under alla förhållanden otillåten. Kunde det antagas att avstyckat område inom en icke alltför avlägsen framtid skulle komma till avsedd användning, torde nämligen aktualitetskravet vara upp- fyllt och hinder från denna synpunkt icke föreligga mot dylik avstyckning.
Förelåg emellertid icke grundad anledning till sådant antagande, syntes ett förbud mot avstyckning på lager fullt berättigat. Det måste nämligen, fram- höll departementschefen under hänvisning till vad de sakkunniga härom närmare anfört, vara av vikt att fastighetsbildningen icke skedde för tidigt. (Prop. 232/1947 5. 153 f., NJA II 1948 s. 15.)
Efter allenast mindre jämkning av redaktionell art blev det föreslagna stadgandet slutligt antaget.
Det må i detta sammanhang påpekas, att man vid 1947 års reform även övervägde att i jorddelningslagen införa uttrycklig föreskrift om att av- styckning icke skulle få ske dels där det tilltänkta användningssättet skulle strida mot lag eller för sin lovlighet vara beroende av ännu icke meddelat tillstånd av offentlig myndighet och dels där användningssättet förutsatte sambruk med annan fastighet och sammanläggning med denna ej ägde rum. Tanken härpå blev emellertid avvisad. Det ansågs nämligen självfallet, att avstyckning icke kunde få ske för användningssätt, som jämlikt särskild lagstiftning var otillåtet, varför särskilt stadgande därom ej erfordrades. Det bedömdes ej heller lämpligt med en föreskrift om att, där gällande för— bud mot visst användningssätt var dispensabelt, avstyckning icke fick ske innan tillstånd till den ifrågasatta användningen meddelats. Visserligen borde i dylikt fall avstyckningens tillåtlighet i allmänhet vara beroende av att vederbörligt tillstånd lämnats. Innan så skett kunde ju i regel någon sannolikhet icke föreligga för att det tilltänkta användningssättet skulle bliva inom nära förestående tid genomfört och därefter stadigvarande till- lämpat. Fall kunde dock förekomma, då avstyckningen utgjorde förutsätt- ning för att tillstånd skulle meddelas. Det ansågs utan olägenhet kunna överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma, när sådana särskilda omstän- digheter förelågo som kunde motivera att avstyckning skedde utan avvaktan på erforderligt tillstånd. Av det allmänna lämplighetskravet följde slutligen, att avstyckning utan samband med sammanläggning icke fick ske för ända- mål, som förutsatte att styckningsdel sambrukades med annan mark, så- vida slyckningsdelen icke lämpligen kunde bestå såsom fastighet för sig. Skulle emellertid styckningsdel vara lämpad att bestå såsom fastighet utan sambruk med annan mark, ansågs det icke behövligt att för tillstånd till av- styckning kräva sammanläggning. (Prop. 232/1947 s. 152 ff., NJA II 1948 s. 14 ff.)
Vid sin bedömning av frågan för vilka ändamål fastighetsbildning skall få äga rum har kommittén funnit, att de motiv som enligt det nySS anförda föranledde att man 1947 ej uppställde något uttryckligt förbud mot av- styckning för ändamål, som skulle strida mot lag eller förutsätta tillstånd av offentlig myndighet eller sambruk utan sammanläggning, alltjämt äga giltighet. Kommittén föreslår därför icke reglering av andra ändamålsbe— gränsningar än dem, som för närvarande behandlas i 19 kap. 2 € sista stycket jorddelningslagen.
Vad först angår det i nyssnämnda lagrum uppställda kravet på varaktig- het i fråga om styckningsdels användning få erfarenheterna från den tid stadgandet varit i tillämpning anses giva vid handen, att detta villkor utgör ett värdefullt komplement till det allmänna lämplighetskravet genom att det motverkar en onödig splittring av fastighetsbeståndet för tillgodoseen- de av tillfälliga behov. Genom detsamma har sålunda, på sätt fastighets- bildningssakkunniga avsett, förhindrats att fastigheter bildats för ända- mål, som kunnat beräknas bliva av betydelse i huvudsak blott för den aktuelle innehavaren, i varje fall om denne ej varit juridisk person. Med hänsyn till den ständigt fortgående utvecklingen böra måhända icke längre upprätthållas lika stränga krav beträffande ändamålets varaktighet, men däremot synes det angeläget med en viss skärpning på det sättet att en spärr erhålles mot bildande av fastigheter som, även där de kunna väntas bliva av betydelse för senare innehavare än den tillfällige ägaren, ej äro avsedda att vare sig bebyggas eller på annat sätt mera kontinuerligt utnytt- jas. I tillämpningen har stundom förekommit att avstyckning av fastighe- ter tillåtits för mycket speciella ändamål, särskilt fritidsändamål, som väl må betecknas såsom varaktiga i den meningen att fastigheterna kunnat be- räknas bliva på oförändrat sätt använda även av framtida ägare men som likväl icke kunna anses leda till ett stadigvarande utnyttjande av fastig— heterna (se NJA 1959 s. 437). Sådana åtgärder innebära ofta en skadlig parcellering, och det är angeläget att de förhindras. Ett förbud mot fastig- hetsbildning i dessa fall synes helt ligga i linje med fastighetsbildnings- sakkunnigas förslag i denna del och synes icke behöva medföra några olä- genheter, enär ifrågavarande ändamål alltid kunna tillgodoses genom upp- låtelse av nyttjanderätt eller annan begränsad sakrätt. Med anledning av vad nu sagts bör enligt kommitténs mening för framtiden fordras, att de ändamål som äro avsedda att förverkligas genom fastighetsbildning kunna antagas bliva stadigvarande tillämpade.
Vad så beträffar det genom samma stadgande i jorddelningslagen före— skrivna villkoret att avstyckningsändamål skall äga viss aktualitet ha där- emot framställts anmärkningar, innebärande att villkoret ej endast medför olägenheter av tidigare befarad art för de enskilda markägarna utan även kan vara till skada från samhällelig synpunkt. Detta förhållande uppmärk- sammades i samband med att Kungl. Maj:t den 18 januari 1957 uppdrog åt fastighetshildningskommittén att verkställa utredning beträffande tät- bebyggelsebegreppet. I det anförande till statsrådsprotokollet, vari chefen för justitiedepartementet hemställde om nämnda utredning, berörde han även aktualitetsvillkorets betydelse för bebyggelselokaliseringen och ut- talade därvid, att ett strängt upprätthållande av detta avstyckningsvillkor kunde hämma fastighetsbildningen på landsbygden och därmed även bo- sättningen därstädes. ] varje fall hade, fortsatte departementschefen, gjorts gällande att villkoret i praktiken föranledde svårigheter för egnahemsbyg-
gandet, vilka ej voro betingade av syftet med villkoret. Han ansåg därför, att den nuvarande tillämpningen av jorddelningslagens bestämmelser i detta hänseende borde närmare undersökas och att i anslutning därtill borde övervägas om en uppmjukning av villkoret erfordrades. Detta spörs— mål omfattades emellertid, enligt vad departementschefen till sist uttalade, av det utredningsuppdrag som redan anförtrotts åt kommittén.
En undersökning beträffande aktualitetskravets verkningar i praktiken har visat sig förenad med åtskilliga svårigheter. Frågan om villkorets till- lämpning har nämligen i endast ringa omfattning blivit föremål för dom- stols prövning och några vägledande domstolsavgöranden på området finnas icke. Över huvud taget har aktualitetskravet mycket sällan av högre instans åberopats som hinder mot avstyckning. Varken av detta förhållande eller eljest av det knapphändiga rättsfallsmaterialet kunna några säkra slutsat- ser dragas angående den närmare innebörd, som domstolarna kunna vara benägna att giva åt villkoret, eller angående dess jordpolitiska betydelse. Att villkoret spelat en något mera framträdande roll på förrättningsmanna- stadiet, såväl vid lantmätarnas handläggning av avstyckningsförrättningar som i deras rådgivande verksamhet, är emellertid tydligt, ehuru möjlighet här saknas att mera exakt fastställa i vilken omfattning fastighetsbild- ningen påverkats därav.
Det synes i huvudsak ha varit vid tillämnade avstyckningar för bostads- ändamål som frågan om aktualiteten kommit in i bilden och haft någon be— tydelse. Hur lantmäteristyrelsen ansett villkoret böra tillämpas vid sådan fastighetsbildning framgår av anvisningar, som lantmäteristyrelsen och bostadsstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen utgivit i maj 1950 an- gående samverkan mellan lantmäteri- och b'ostadsmyndigheter m. m. I an- visningarna anfördes följande angående aktualitetskravet:
Vid avstyckning för bostadsändamål innebär aktualitetsvillkoret, att det skall vara sannolikt att markägaren inom nära förestående tid har möjlighet att full- följa sitt byggnadsprojekt. Hinder mot byggande på grund av förbud eller sär- skilda bestämmelser utgöra sålunda även hinder mot avstyckning. Men det är även önskvärt att övriga förutsättningar för byggande kunna överblickas. Full visshet att byggnad kommer till stånd vinnes först då eventuellt byggnadslov samt byggnadstillstånd meddelats och dessutom finansieringsfrågan ordnats. Är det troligt, att en eller flera av dessa förutsättningar icke uppfyllas exempelvis på grund av att vissa byggnads- eller anläggningskostnader uppskattas vara orimligt höga, torde anledning föreligga att vägra avstyckning. Det möter emellertid många gånger svårigheter att bedöma dessa frågor och särskilt finansieringsfrågan i för- väg. Ett mycket stort antal egna hem tillkommer nu med hjälp av statligt egna- hemslån. För dessa lån uppställas särskilda krav i fråga om byggnads- och tomt— plats beskaffenhet och läge m. m. samt tomtkostnad. Om det är uppenbart, att det vid avstyckningstillfället föreliggande byggnadsprojektet icke kan godkännas av bostadsmyndigheterna som låneobjekt och sakägaren själv icke kan angiva annat rimligt sätt att finansiera sitt byggnadsprojekt, torde starka skäl föreligga att vägra avstyckning under hänvisning till aktualitetskravet eller uppskjuta
förrättningen för att ge sakägaren tillfälle att vidtaga de ändrade dispositioner som kunna möjliggöra att byggnadsfrågan realiseras.
Sedan i anvisningarna erinrats om att de bostadspolitiska organen i sin långivande verksamhet i vissa fall voro skyldiga att uppställa högre krav på tomtplats läge och beskaffenhet m. m. än vad lantmäteri- och planmyn- digheterna i sin verksamhet för fastighetsbildning kunde göra med stöd av jorddelnings- och byggnadslagstiftningen, gjordes följande uttalanden om samverkan mellan lantmäteri- och planmyndigheterna samt de bostadspoli- tiska organen:
Då statliga egnahemslån för närvarande faktiskt utgöra en förutsättning för tillkomsten av flertalet nytillkommande bostadsegnahem, är uppenbart att de bo- stadspolitiska principerna vid beviljandet av lån måste ägnas stor uppmärksam- het i fastighetsbildningen. Den situationen måste i möjligaste mån undvikas, att lantmäteri- och planmyndigheterna å ena samt bostadsmyndigheterna å andra sidan träffa skiljaktiga beslut i frågor, som utgöra förutsättning för att en person skall kunna realisera ett byggnadsprojekt. Ur allmänhetens synpunkt är därför nödvändigt att lantmäteriets, planväsendets och bostadsmyndigheternas arbets- uppgifter i viss utsträckning samordnas. I princip bör gälla, att den myndighet, som först får kontakt med egnahemsbyggaren, tar erforderlig kontakt med de andra organ, som komma att ha befattning med byggnadsärendet. Av flera anled- ningar synes det önskvärt, att prövningen av fastighetsbildningsfrågan sker först. Detta är bl. a. ett önskemål från bostadsorganens sida. Flertalet övriga organ, som ha att taga befattning med ett byggnadsärende, torde även vid sin pröv- ning vara beroende av att veta vilken fastighet som avses skola bebyggas. Härav följer, att lantmätaren måste vara väl orienterad om de särskilda synpunkter de övriga organen -—— häribland bostadsorganen — ha att beakta.
I anvisningarna meddelades vidare av lantmäteristyrelsen vissa föreskrif- ter för lantmätarna angående handläggningen av avstyckningsförrättningar för permanent bostadsbebyggelse. Sålunda föreskrevs bl. a., att förrättnings— man vid sådan avstyckning skulle hos den som ämnade utföra bebyggelsen, såvida denne var känd, efterhöra huruvida han hade för avsikt att bygga med hjälp av statligt egnahemslån. Om så icke var fallet, borde sakägaren tillfrågas, hur han avsåg att finansiera bostadsbyggandet. Med ledning av de lämnade upplysningarna och övriga föreliggande omständigheter hade förrättningsmannen att pröva om aktualitetsvillkoret kunde anses uppfyllt. Om sakägaren uppgav att han ämnade utnyttja möjligheten att erhålla stat- ligt bostadslån, skulle anteckning därom alltid göras i förrättningsproto— kollet.
De omständigheter, som kunna föranleda att tillstånd till avstyckning vägras med stöd av aktualitetsvillkoret, kunna såsom de nu återgivna an- visningarna bl. a. utvisa vara av olikartad beskaffenhet. I vissa fall torde det förhålla sig så att ett genomförande av det avsedda ändamålet över huvud taget ej är möjligt. I andra situationer åter är det föreliggande hindret mot ett förverkligande av den tilltänkta användningen blott av mer eller mindre tillfällig karaktär eller också kanske något egentligt hinder alls icke möter
utan det endast uttalas från markägarens sida att han ämnar dröja en tid med att fullfölja sina planer. Självfallet äro de skäl, som tala för en till- lämpning av villkoret, av varierande styrka i dessa olika situationer.
Minsta tveksamhet synas helt naturligt de fall ha föranlett, där man an— sett sig kunna konstatera, att ett absolut hinder mot ett genomförande av det med avstyckningen avsedda ändamålet förelegat under åtminstone överskådlig tid framåt. Till denna kategori kunna räknas avstyckningar för bebyggelseändamål, om bebyggelsen befunnits icke genomförbar, t. ex. därför att markägaren förklarat sig icke vilja eller kunna bygga utan stat- ligt bostadslån och sådant icke gått att erhålla samt marken i fråga ej kunnat antagas bliva överlåten till annan, som haft ekonomiska möjlig- heter att bygga. I här avsedda fall torde förättningsmännen, helt i Överensstämmelse med den uppfattning som kommit till uttryck i anvis- ningarna, allmänt ha vägrat avstyckning och såsom skäl härför åberopat den bristande aktualiteten, där icke fastighetsbildningen redan på annan grund befunnits otillåten. Kommittén har den uppfattningen, att en sådan tillämpning av aktualitetsvillkoret icke givit upphov till några olägenheter. Hur angeläget ändamålet i och för sig än må ha varit, har ingen anledning funnits att genomföra fastighetsbildningen, som ju på grund av det före- liggande hindret endast skulle ha medfört en meningslös splittring av fas- tighetsbeståndet. Önskvärda utvidgningar av möjligheterna till fastighets- bildning böra här icke åstadkommas på annat sätt än genom ändring be- träffande de förhållanden, som hindra den avsedda användningen och som icke regleras genom bestämmelser om fastighetsbildning utan på annat håll, t. ex. i reglerna om den statliga bostadslångivningen, och alltså icke beröras av kommitténs utredningsarbete. Det bör vidare påpekas, att mark- ägaren icke kan ha haft något verkligt intresse av att få avstyckningen till stånd, eftersom det bakomliggande syftet ändock icke kunnat realiseras. Med hänsyn därtill torde det ofta ha förekommit att sökanden av förrätt- ningen avstått från att fullfölja sin ansökning, varför antalet avstyckningar av här ifrågavarande slag, som verkligen krävt ett formellt besked i till- ståndsfrågan, säkerligen varit tämligen begränsat.
Mer allmänt förekommande ha däremot de avstyckningar varit, där till- lämpning av aktualitetsvillkoret ifrågakommit utan att man kunnat fastslå att det tilltänkta ändamålet varit ogenomförbart. Det har här rört sig om situationer, då det stått klart att avstyckningsändamålet skulle realiseras men först efter viss tid eller ock det i viss mån varit osäkert om och när ett förverkligande skulle äga rum. För att kunna avgöra huruvida tillstånd till avstyckning i dessa fall skulle vägras på grund av bristande aktualitet ha förrättningsmännen måst bedöma hur långt dröjsmål med ändamålets förverkligande som är tillåtligt samt vilket mått av bevisning som fordras beträffande möjligheten att få ändamålet genomfört och beträffande tid- punkten för genomförandet. Några enhetliga principer för bedömningen
härvidlag synas icke ha utbildat sig. På vissa håll torde man ha tillämpat en ganska restriktiv tillståndsgivning, därvid man fordrat i det närmaste full visshet om ändamålets genomförande och endast godtagit helt korta anstånd därmed, medan man på andra håll intagit en mera liberal hållning i dessa hänseenden. Särskilt i fråga om bedömningen av markägarens inten- tioner och övriga personliga förhållanden ha skiljaktigheter förekommit. Vissa förrättningsmän torde sålunda ha ansett en tämligen ingående under- sökning härutinnan nödvändig och ha tillagt resultatet därav stor betydelse. Har avstyckningen förutsatt att bebyggelse skulle äga rum, ha i synnerhet ägarens möjligheter att finansiera denna och hans ekonomi över huvud gjorts till föremål för relativt noggrann utredning. Andra förrättningsmän åter ha velat begränsa omfattningen av dylika undersökningar och ansett sig böra fästa mindre avseende vid sådana omständigheter som äro att hänföra till den tillfällige ägarens person.
Vid sin bedömning av aktualitetskravets tillämpning har kommittén icke kunnat finna att villkoret i de nu behandlade fallen haft annat än övervägan- de gynnsamma verkningar. Vad man på sin tid åsyftade med villkorets in- förande i lagstiftningen kan anses i stort sett ha blivit uppnått utan att däri- genom andra intressen i nämnvärd grad eftersatts. I vissa fall ha dock olägenheter kunnat förmärkas. Sålunda har emellanåt kunnat inträffa att ägaren av mark till följd av villkoret betagits möjligheten att genom änd— ring i fastighetsindelningen förbereda en förnuftig och eftersträvansvärd an- vändning av marken och att han, då tillstånd till fastighetsbildningen väg- rats, slagit sina planer ur hågen och kanske till och med vidtagit andra dispositioner som, ehuru mindre önskvärda, varit möjliga att genomföra. Då det förekommit att den planerade användningen här varit avsedd att komma till stånd visserligen ej omedelbart men dock inom en ej alltför avlägsen framtid, som någorlunda säkert kunnat överblickas, har fastighets— bildningen onekligen underkastats onödigt hårda restriktioner. Dessa torde främst ha drabbat den rena landsbygden, där aktualitetsvillkoret på grund av stadgandeti 19 kap. 4 5 första stycket jorddelningslagen har sitt egentliga tillämplighetsområde. Kommittén finner alltså, att de framförda anmärk- ningarna mot villkoret ej helt sakna fog, men vill samtidigt betona, att de situationer, då kravet på aktualitet hämmat en ändamålsenlig utveckling, torde höra till undantagen. Den omständigheten att frågan om villkorets tillämpning så sällan fullföljts till högre rätt utgör i viss mån ett tecken på att villkoret ej i någon väsentlig omfattning hindrat önskvärda fastighets- bildningsåtgärder.
För utformningen av villkoren för fastighetsbildning i den nya lagstift— ningen är det av betydelse att bedöma, huruvida det stränga upprätthållan- det av aktualitetsvillkoret i nyssnämnda undantagsfall haft full täckning i gällande bestämmelser eller ej. Ehuru ett ställningstagande i denna fråga
är vanskligt särskilt med hänsyn till bristen på vägledande prejudikat, anser sig kommittén såsom sin mening kunna uttala, att de påtalade olägenheter- na av aktualitetsvillkoret till viss del torde ha sammanhängt med att man i tillämpningen stundom upprätthållit väl stränga krav på utredningen an— gående det avsedda ändamålets genomförande. Lagbudet i 19 kap. 2 5 sista stycket jorddelningslagen fordrar ju ingalunda, att möjligheterna att inom viss tid realisera ändamålet skola vara fullt utredda, utan nöjer sig med att ett visst mått av sannolikhet föreligger. Det är tillräckligt, att det kan an— tagas att den avsedda användningen kommer till stånd inom nära föreståen- de tid. Olägenheterna med aktualitetsvillkoret torde emellertid till huvud- saklig del ha berott på en mindre lämplig utformning av föreskriften om den tid, inom vilken ändamålet skall förverkligas. Visserligen synas starka skäl kunna anföras till stöd för den uppfattningen, att uttrycket »inom nära förestående tid» medgiver anstånd med ett genomförande av ändamålet under en skälig övergångstid, som får bestämmas med hänsyn till omstän- digheterna i varje särskilt fall och ibland kan utsträckas tämligen långt. Emellertid inbjuda ordalagen närmast till en tolkning, enligt vilken man över lag kan tillåta endast relativt korta dröjsmål. Då även vissa uttalanden från förarbetena kunna anses pekai samma riktning, synes det naturligt att man på sina håll godtagit sistnämnda tolkningsalternativ.
Kommittén finner det ofrånkomligt att i den nya lagstiftningen uppställa vissa krav på att fastigheter, som beröras av fastighetsbildningsåtgärd, komma till avsedd användning. För att tillstånd till fastighetsbildning skall meddelas bör därför, i likhet med vad som för närvarande gäller enligt aktua- litetsvillkoret, fordras att anledning föreligger till antagande att det ända- mål som ligger till grund för lämplighetsprövningen framdeles blir förverk- ligat. Genom en i enlighet härmed utformad föreskrift förhindras fastig- hetsbildning, där ett genomförande av syftet med åtgärden ej är möjligt eller framstår som mindre troligt. Enligt kommitténs uppfattning är det av mindre betydelse om fastighetens avsedda användning är nära förestående eller ej. Även ganska långa dröjsmål torde utan olägenhet kunna godtagas, blott det kan antagas att användningen så småningom kommer till stånd. Den nuvarande föreskriften om ändamålets förverkligande inom nära före- stående tid kan ju, såsom påvisats, föranleda vissa olägenheter och dessa torde icke helt kunna undvikas enbart genom en uppmjukning av före- skriften. På grund härav anser sig kommittén icke böra föreskriva annan tidsbegränsning än den som följer av villkoret att det skall föreligga anled- ning till antagande att ändamålet blir genomfört. Genom denna begräns- ning förhindras i varje fall att sådana ändamål beaktas som icke kunna för- verkligas inom överskådlig tid.
Då det är av vikt att fastighetsbildningsverksamheten ej onödigt hämmas, vill kommittén, under hänvisning till vad ovan anförts angående tillämp-
ningen av aktualitetsvillkoret, framhålla att alltför stränga krav på bevis- ningen i fråga om utsikterna att ändamålet med fastighetsbildning förverk- ligas icke få uppställas. Vid bedömningen av hithörande frågor torde ofta tillräcklig ledning kunna erhållas av de i varje särskilt fall föreliggande yttre omständigheterna och utredningar angående den tillfällige ägarens personliga förhållanden kunna undvikas. Om sådana utredningar likväl äro nödvändiga, böra de självfallet bedrivas med varsamhet så att de icke upp- fattas som en obehörig inblandning i vederbörandes privata angelägenheter. Där fråga är om utbrytning från fastighet av område, som efter överlåtelse kommit i särskild ägares hand, torde redan själva överlåtelsen utgöra ett starkt indicium på att ändamålet blir förverkligat. Ofta torde man kunna låta sig nöja därmed, om det icke framkommer andra omständigheter, vilka tyda på att den avsedda användningen icke kommer till stånd. Det förtjänar även påpekas i detta sammanhang, att uppgifter från blott en av sakägarna om svårigheter att förverkliga ändamålet med fastighetsbildningen ej okri- tiskt få läggas till grund för bedömningen. I synnerhet om den ordningen genomföres att giltigheten av ett avtal om överlåtelse av del av fastighet all- tid skall vara beroende av att delen blir utbruten kan en avtalspart, som efteråt funnit avtalet mindre förmånligt, vilja i strid med verkliga förhållan- det framställa ändamålet med fastighetsbildningen såsom ogenomförbart eller i varje fall vilja överdriva svårigheterna för ett genomförande, allt i syfte att bliva fri från sina åtaganden enligt avtalet. Har område, som skall utbrytas, ej blivit överlätet men avser ägaren att avyttra området, måste givetvis en mera noggrann prövning äga rum och bl. a. undersökning verk- ställas beträffande behovet av fastighetsbildningen. Avstyckning på lager bör liksom enligt gällande rätt vara möjlig i viss begränsad utsträckning.
Vad ovan anförts angående begränsningen av de ändamål, som må kom- ma i betraktande vid lämplighetsprövningen, har främst avsett nybildade fastigheter samt fastigheter, vilka genom fastighetsbildningen ändras för att tjäna nya ändamål. I stort sett samma synpunkter böra emellertid an- läggas vid bedömningen av bestående fastigheter, som ej äro avsedda att erhålla ändrad användning. Beträffande sådan fastighet bör gälla, att pröv- ningen skall avse ändamål, vartill fastigheten redan utnyttjas och kan vän- tas förbliva utnyttjad.
Förslaget upptager icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 19 kap. 2 5 första stycket jorddelningslagen om utredning för vilket ändamål styck— ningsdel är avsedd. Särskild föreskrift i detta hänseende erfordras icke med den utformning regeln angående lämplighetskravet fått enligt kommitténs förslag. Därest det finnes önskvärt att förrättningsmännen vid fastighets— bildning uttryckligen i förrättningsprotokollet eller annorstädes angiva de olika fastigheternas ändamål, bör föreskrift därom meddelas i administra- tiv ordning.
159 2 5.
Frågan om en ytterligare utveckling av det allmänna lämplighetskravet har i 19 kap. jorddelningslagen lösts på det sättet att bland reglerna om för- farandet vid avstyckning, närmare bestämt i 11 _8, och 12 5 första stycket, meddelats vissa föreskrifter om fastighets ägoanordning samt vägförhållan- den. Kapitlet innehåller därjämte särskilda bestämmelser om jordbruks- fastighets beskaffenhet.
Även för den nya lagstiftningens del synes det önskvärt att lämplighets- kravet kompletteras med vissa föreskrifter om vad som bör iakttagas eller särskilt beaktas vid bedömningen av fastighets lämplighet. I den mån dessa endast röra speciella typer av fastigheter upptagas de i förslagets 3—5 55. I förevarande paragraf däremot regleras frågor, som äro av mera allmän karaktär eller i varje fall ej uteslutande beröra fastigheter med ett visst bestämt användningssätt. Sålunda ha arronderings- och vägfrågorna an- setts böra behandlas här. Då det befunnits önskvärt med vissa riktlinjer för bedömningen i allmänhet av fastigheter, avsedda för bebyggelse av något slag, ha därav föranledda bestämmelser även upptagits i denna paragraf.
De äldre skiftesförfattningarna innehöllo detaljerade regler om fastig- heternas ägoanordning, icke minst om det antal ägoskiften som högst fick utläggas för varje ägolott. Även jorddelningslagen kom att i viss mån präg- las av denna strävan hos lagstiftaren att ingående reglera fastigheternas ut- formning, också om de härutinnan uppställda detaljföreskrifterna icke till- lades ovillkorlig allmängiltighet. Såvitt gäller ägolott som utlägges vid laga skifte upptogos bestämmelser om ägoanordningen i 13 kap., där de med oförändrad lydelse återfinnas i 4——7 55. I 4 & stadgas, att skiftesläggningen skall verkställas så att varje ägolott erhåller en för ägornas ändamålsenliga brukande lämplig ägoanordning, varefter i 5 & meddelas närmare före- skrifter om ägoskiftena, vilka böra göras formliga och i övrigt bekvä— ma att bruka och hägna samt i möjligaste mån anordnas så att grän- serna utgöras av vägar, större diken och varaktiga naturliga skillnader eller, om det icke kan ske, göras räta. Beträffande delning av skogsmark stadgas vidare i samma paragraf, att skifte, som genom belägenhet eller form blir olämpligt att sköta för sig, icke bör utläggas. Vissa föreskrifter angående antalet ägoskiften återfinnas i 7 5, medan i 6 5 regleras skiftesläggningen i visst fall vid delning av vattentäckt område. I 1917 års lag om fastighets- bildning i stad saknas motsvarighet till nu angivna bestämmelser men vid laga skifte som handlägges enligt denna lag komma, till följd av dess stad- gande i 6 kap. 1 5, jorddelningslagens bestämmelser i hithörande delar att i allmänhet vara tillämpliga.
För fastigheter, som bildas genom avstyckning, gälla mindre utförliga regler. Då fråga är om avstyckning enligt 1917 års lag kan endast ett sam- manhängande område avskiljas till särskild fastighet. Denna i förarbetena
uttalade princip (se NJA II 1918 s. 454) har utan att vara direkt uttryckt i lagtexten godtagits i praxis (se RÅ 1922 s. 147). Enligt uttalande vid den år 1950 genomförda fastighetsregisterreformen torde principen dock icke upprätthållas vid avstyckning inom jordregisterområde i stad (se prop. 195/1950 s. 56). Att märka i detta sammanhang är vidare, att avstyckning ej må äga rum inom tomtindelat område samt att tomtindelning i allmän— het förutsättes ske så att endast tomter med sammanhängande ägovidd bildas.
Vad så beträffar avstyckningar enligt jorddelningslagen meddelades från början i 19 kap. 11 5 bestämmelser av huvudsaklig innebörd att antalet ägo- skiften i princip skulle vara högst tre samt att åt fastighet skulle givas regelbunden och för dess nyttjande lämplig form i den mån ägornas läge och beskaffenhet det medgåvo. Vid 1947 års reform blev detta stadgande omarbetat och fick därvid en mera allmänt hållen avfattning. Enligt det- samma gäller sålunda numera vid avstyckning, att fastighets ägor såvitt möjligt skola ligga i ett sammanhang och ha så regelbunden och för ända— målet avpassad form som förhållandena medgiva, med hänsyn tagen jämväl till väg- och vattenavledningssystemen. Under förarbetena till denna änd- ring underströks vikten av att fastighets ägor utlades i så få skiften som möjligt; helst borde de ligga i ett sammanhang. Det ansågs mera av behovet påkallat att detta betonades i lagen än att där uppställdes ett visst maxi- mum för antalet skiften. Vidare påpekades, att man genom en mera allmänt avfattad bestämmelse också vann den fördelen att möjlighet bereddes att vid fastighetsbildningen taga nödig hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Med hänsyn till den betydelse väg- och vattenavledningssystemen hade för en rationell drift syntes också lämpligt att i lagtexten intaga en erinran om att jämväl dessa förhållanden skulle beaktas vid fastighetsbild- ningen. Då avstyckning kunde ske för de mest olikartade ändamål och an- språken på ägornas form, antalet ägoskiften och dylikt måste variera till följd av naturförhållandena, styckningsfastighetens beskaffenhet m. m., borde mera ingående regler om fastighets utformning icke meddelas. (Prop. 232/1947 s. 176 f., NJA II 1948 s. 32 f.)
De synpunkter, som vid 1947 års lagstiftning anlades på frågan om be- skaffenheten av fastighets ägoanordning, synas i stort sett alltjämt böra vara vägledande. Det är otvivelaktigt mest fördelaktigt om de fastighetsbildande organen icke alltför hårt bindas i sin bedömning av vilka krav som höra uppställas härvidlag. Visserligen erhåller man genom detaljerade bestäm- melser om hur fastighet skall vara arronderad ytterligare garantier mot uppkomsten av vissa direkt olämpliga fastighetsbildningar, men samtidigt riskerar man med sådana bestämmelser att mera ändamålsenliga resultat, som eljest varit möjliga att erhålla, bliva förhindrade. Det bör även upp- märksammas, att utvecklingen på olika områden numera går så snabbt att sådana detaljregler angående fastighets ägoanordning som i dagens läge
betraktas såsom ändamålsenliga snart nog kunna bliva föråldrade och ägna- de att motverka ett effektivt utnyttjande av jorden. Då det nu dessutom gäller att utforma bestämmelser ej endast för avstyckning utan för all slags fastighetsbildning samt större variationsmöjligheter i fråga om ändamålet med fastighetsbildningen därigenom uppkommer, är det särskilt nödvän- digt att undvika ingående regleringar i ifrågavarande hänseende.
Då det sålunda får anses önskvärt, att lagen endast angiver vissa all- männa synpunkter på vad som bör beaktas vid lämplighetsprövningen, finner kommittén de nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 11 å jorddelnings- lagen att fastighets ägor såvitt möjligt skola ligga i ett sammanhang och ha regelbunden form icke böra bibehållas i lagstiftningen. Likaså torde uttryck- liga reglcr, motsvarande vad som för närvarande får anses gälla om att tom- ter samt stadsägor som bildas genom avstyckning skola bestå av ett enda område, utan olägenhet kunna undvaras. Ehuru det i allmänhet torde vara fördelaktigt om fastighets ägor ligga i ett sammanhang, kunna fall före- komma, där det går att erhålla väl så goda eller kanske till och med bättre brukningsförhållanden med en viss uppdelning av fastighets område i sär- skilda skiften. Ätminstone i fråga om vissa typer av fastigheter torde vidare förhålla sig så, att det är av mindre intresse huruvida de olika delarna av en fastighet ligga samlade i ett skifte eller ej, blott de ha ett sådant läge i förhållande till varandra att erforderliga transporter mellan dem bliva så mycket som möjligt underlättade. Det kan vara mera förmånligt att två ägor ligga var för sig med visst kortare avstånd från varandra, om det finns en god vägförbindelse mellan dem, än att de ingå i ett och samma ägoskifte med dåliga inre kommunikationsmöjligheter. Det bör emellertid med skärpa påpekas, att en utmönstring ur lagstiftningen av bestämmelsen om ägornas belägenhet i ett sammanhang ingalunda får innebära att kraven på att fas- tighet skall ha sina ägor samlade i allmänhet skola sättas lägre än hittills.
Det ändamål, för vilket en fastighet bildas, torde i första hand vara av- görande för hur ägoanordningen skall vara beskaffad. Att fastigheten bör utformas på ett med hänsyn till den avsedda användningen lämpligt sätt synes därför böra komma till uttryck i lagen. Men såsom framhölls i sam- band med 1947 års reform måste utformningen även anpassas efter natur- förhållandena och andra föreliggande omständigheter. Särskilt poängtera- des ju, att fastighetsbildningen skulle ske under beaktande av väg- och vattenavledningssystemen. Enligt kommitténs mening är det otvivelaktigt av största betydelse att fastigheterna på lämpligt sätt ansluta till befintliga väg- och dikesanläggningar. Det förtjänar emellertid påpekas, att även före- komsten av andra anläggningar samt av byggnader över huvud taget bör ägnas uppmärksamhet vid utformningen av fastigheterna. Man torde för övrigt icke böra inskränka sig till att vid fastighetsbildningen beakta blott bestående förhållanden av detta slag. Även vissa tillämnade åtgärder måste kunna påverka fastighetsplanen. Att så skall kunna ske är särskilt ange-
läget, enär stadgandet i förslagets 1 % ej uppställer något krav på att an- läggning, som är nödvändig för att fastighet skall på lämpligt sätt kunna användas för sitt ändamål, finnes redan vid tiden för fastighetsbildningen. Det är å andra sidan tydligt, att man vid fastighetsbildningen icke skall vara bunden av vilka lösliga byggnadsprojekt som helst. Någon generell regel om hur fasta former en tilltänkt anläggning skall ha tagit för att den skall vinna beaktande torde dock icke kunna uppställas, utan det bör lämpligen avgöras från fall till fall huruvida en ifrågasatt anläggning kan beräknas komma till utförande. Såsom framgår av de föreslagna stadgandena om fastighetsreglering skola ofta vissa anläggningar planeras i samband med sådan fastighetsbildning'och utföras i nära anslutning därtill. Det är uppen- bart, att fastighetsplanen alltid måste utformas med hänsyn till detta slag av arbeten. På samma sätt torde arbetsplaner, som fastställts enligt lagen om allmänna vägar, böra beaktas.
På grund av vad nu sagts bör i förevarande paragraf stadgas, att vid pröv— ning av fastighets lämplighet skall beaktas att fastigheten har en efter den avsedda användningen, naturförhållandena samt befintliga eller planerade byggnader och andra anläggningar anpassad ägoanordning.
För att en fastighet skall anses lämplig måste samfärdseln till och från fastigheten obehindrat kunna äga rum i den omfattning, som betingas av fastighetens ändamål. Detta får anses så självklart att särskild bestämmelse därom skulle kunna undvaras. Då det emellertid kan ställas olika ford- ringar på hur möjligheten för en fastighet att taga nödig väg utanför sitt område skall vara ordnad, synes förhållandet icke böra lämnas helt oregle— rat.
I 19 kap. 12 5 första stycket jorddelningslagen stadgas i detta avseende, att avstyckning skall så verkställas att styckningsdelarna komma att äga rätt till nödiga vägar. Motsvarighet till denna föreskrift, som kvarstår mcd oförändrad lydelse från lagens tillkomst, finnes i 13 kap. 8 & samma lag samt 5 kap. 6 5 lagen om fastighetsbildning i stad. Ehuru föreskriften icke kan anses ovillkorligen kräva att styckningsdels vägbehov ordnas genom själva avstyckningen, har den dock föranlett att man, åtminstone tidigare, i stor utsträckning tillskapat jorddelningsservitut. Fastighetsbildningssak- kunniga uppmärksammade detta förhållande i sitt betänkande från 1944 och påpekade, att därigenom bildats en mängd vägservitut, vilka icke sällan voro utan verklig betydelse för den härskande fastigheten och därför aldrig eller blott en kortare tid blivit utövade. Likväl kunde de när som helst i framtiden göras gällande och detta, även om den mark de avsett i god tro tagits i anspråk för annat ändamål. För att motverka en allmän och okritisk an— vändning vid avstyckning av jorddelningsservitut för vägändamål förorda- de de sakkunniga en jämkning av föreskriften. Samtidigt förklarade de sig anse det riktigt, att man vid fastighetsbildning borde beakta icke blott de
163 faktiska kommunikationsmöjligheterna utan även sakens rättsliga sida. De ansågo sålunda det böra tillses att såvitt möjligt rätt att taga väg på det för vederbörande fastighet lämpligaste stället blivit under betryggande for- mer tillförsäkrad fastigheten och enligt vad de även betonade kunde detta ske genom vanligt servitutsavtal, vilket för säkerhets skull borde vara in- tecknat, eller i den ordning, som anvisades i lagen om enskilda vägar. (Se SOU 1944: 46 s. 182.) Dessa uttalanden av de sakkunniga föranledde under remissbehandlingen av betänkandet inga erinringar och vunno från vissa håll uttryckliga instämmanden; dock utsattes den av de sakkunniga före- slagna omformuleringen av ifrågavarande föreskrift för viss kritik. Vid 1947 års reform upptogs emellertid denna fråga icke till behandling.
Kommittén finner i likhet med fastighetsbildningssakkunniga det önsk- värt med en försiktig tillämpning av möjligheten att genom beslut vid fas- tighetsbildningsförrättning instifta servitut för vägändamål. På sådant sätt tillskapad rättighet för en fastighet att taga väg över annan fastighet torde endast böra förekomma, då man kan förvänta att vägen verkligen kommer att användas och frågan ej automatiskt regleras, t. ex. jämlikt 67 5 lagen om enskilda vägar eller 112 & byggnadslagen, eller lämpligen ordnas på annat sätt. Dessa synpunkter, som redan torde ha blivit beaktade i praktiken, pä- verka emellertid knappast utformningen av de jordpolitiska bestämmelser— na, om vilka nu är fråga, utan bliva främst av betydelse vid behandlingen av reglerna om förutsättningarna för att fastighetsbildningsservitut skola kunna instiftas. Av större intresse i detta sammanhang är däremot spörs- målet huruvida man vid fastighetsbildning alltid skall fordra att särskild rättighet till nödig väg blivit upplåten eller om det skall vara möjligt att vid lämplighetsprövningen taga hänsyn till en faktiskt föreliggande tillgång till väg. Härvidlag kan kommittén icke reservationslöst ansluta sig till den mening, som fastighetsbildningssakkunniga få anses ha givit uttryck för. Även om det, för att kravet på varaktig lämplighet skall uppfyllas, många gånger blir nödvändigt tillse att fastighets vägbehov för framtiden tryggas genom upplåtande av särskild rättighet, skulle det otvivelaktigt föra för långt att vid all fastighetsbildning fordra att vägfrågorna blivit på detta sätt ordnade. Skiljaktigheten i uppfattning mellan fastighetsbildningssak- kunniga och kommittén torde till väsentlig del bero på att de sakkunniga endast hade att taga ställning till vägproblemet vid avstyckningar och med sitt uttalande blott åsyftade sådana vägar, som bliva nödvändiga just till följd av en avstyckning, medan kommittén måste finna en lösning, som passar även vid bedömning av bestående fastigheters totala behov av vägar, oavsett om behovet uppkommer genom en fastighetsbildningsåtgärd eller härrör från tiden före åtgärden. Det bör emellertid understrykas, att kom- mittén anser det under vissa förhållanden berättigat att även där en väg- fråga aktualiseras genom en åtgärd, t. ex. avstyckning, avstå från att kräva en rättslig reglering därav.
Avgörande för kommitténs inställning till detta spörsmål har varit önske- målet att så långt det är möjligt förenkla förfarandet vid fastighetsbildning. Det kan nämligen icke bestridas, att förfarandet skulle onödigt komplice- ras, om man alltid vid fastighetsbildning skulle kräva att rätt till nödiga vägar blivit tillförsäkrad de olika fastigheterna. Att i situationer, där man har all anledning förmoda att vederbörande för framtiden kommer att i erforderlig omfattning kunna begagna väg på annans mark, vidtaga särskil- da åtgärder för att trygga vägrätten skulle onekligen kunna innebära en onödig omgång. Detta torde särskilt gälla, om man i likhet med vad kom- mittén vill hävda anser att vägfrågan icke blir på tillfredsställande sätt löst för framtiden genom avtalsservitut, vilka ju, vare sig de intecknas eller ej, kunna bringas att upphöra utan prövning av om fastighets lämplighet därigenom sättes i fara. Enligt kommitténs förslag bliva visserligen möjlig- heterna att vid fastighetsbildningsförrättning instifta servitut väsentligt ut- vidgade. Sålunda är avsett att även fastigheter som i övrigt icke beröras av fastighetsbildningsåtgärden skola kunna genom förrättningsbeslut belastas med servitut, vilka därefter icke utan prövning kunna upphävas. Att alltid kräva att vägförhållandena blivit rättsligen reglerade redan vid fastighets- bildningen skulle emellertid trots detta kunna framtvinga ett alltför om- ständligt förfarande.
Kommittén, som alltså anser sig icke kunna uppställa ett oeftergivligt krav på att, fastighet skall äga rätt till nödiga vägar, har övervägt att i lag- texten närmare angiva de situationer, då det icke skulle fordras att våg- behovet blivit tryggat genom upplåtelse av särskild rättighet, men har funnit sig böra avstå därifrån. Förhållandena äro så varierande att det synes mest lämpligt att låta fastighetsbildningsmyndigheterna utan bindande reg- ler avgöra, när en faktisk kommunikationsmöjlighet bör kunna godtagas. Därför har endast föreslagits, att vid prövning av fastighets lämplighet skall beaktas att fastigheten kommer att äga tillgång till nödiga vägar utanför sitt område. Av en så utformad föreskrift torde följa att vägfrågan alltid måste regleras redan i samband med fastighetsbildningen på ett för fram- tiden betryggande sätt utom då det kan antagas att fastighet ändock kom- mer att få sitt vägbehov tillgodosett. Då förrättningsmännen skola bedöma om anledning föreligger till sådant antagande, torde de bl. a. böra beakta de möjligheter att tvångsvis vid särskild förrättning erhålla rätt till väg som lagstiftningen erbjuder. Om det sålunda i ett visst fall synes troligt att fastig- het kan få sitt vägbehov tillgodosett på skäliga villkor med tillämpning av lagen om enskilda vägar, torde det vara berättigat anse att fastigheten kom- mer att äga tillgång till nödiga vägar. Självfallet måste stor försiktighet iakt- tagas vid överväganden av detta slag. Om det erfordras att en nyanläggning eller omläggning av väg på annans område företages, torde det mera sällan vara tillrådligt att ställa frågan om vägrätten på framtiden. Till sist må på- pekas att, om man vid fastighetsbildningen utan att förfarandet kompliceras
eller fördyras kan få vägbehovet på betryggande och lämpligt sätt säkerställt, man icke i något fall synes böra avstå från denna möjlighet att genast få vägfrågan slutligt löst.
Det bör uppmärksammas att, även om fastighet är belägen intill allmän väg, möjligheten till utfart kan vara beskuren. Enligt 31 a 5 lagen om all— männa vägar äger länsstyrelsen, där så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda skäl, förordna att enskild väg icke må anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd. Utfartsförbud gäller även fastighet, som är belägen omedelbart intill vägen (se prop. 131/1947 s. 309). Har sådant förbud meddelats och kan dispens ej utverkas, blir det därför nödvändigt, för att fastighet invid vägen skall få bildas, att fastigheten på annat sätt än genom direkt utfart kan få sin vägfråga ordnad. Detsamma torde böra gälla, där utfartsi'örbud ej meddelats men trafikför- hållandena på platsen likväl äro sådana att en för fastigheten tjänlig och för dess behov godtagbar direktutfart icke kan ordnas. Om det däremot enbart av hänsyn till trafiken på den allmänna vägen befinnes icke lämpligt att en utfart anordnas, torde det icke vara möjligt att under åberopande av lämplighetskravet vägra fastighetsbildningen. I den mån åtgärden icke hindras genom de särskilda bestämmelser, som äro avsedda att gälla inom områden med tätbebyggelse och dä1n1ed likställda områden, torde emeller- tid stadgandet 1 14 & möjlig göra en tillläckligt effektiv spä1r.
Såsom redan angivits har förevarande paragraf ansetts böra innehålla även vissa gemensamma bestämmelser med riktlinjer för bedömningen av fastigheter, avsedda för bebyggelse. Bortsett från stadgandet i 13 kap. -17 & jorddelningslagen om att utflyttande skiftesdelägares ägolott skall hava lämplig byggnadsplats och tillgång till gott vatten innehåller nuvarande lagstiftning inga närmare regler om hur det allmänna lämplighetskravet bör tillämpas beträffande dessa fastigheter. Då fastighetsbildningsverksamheten till väsentlig del är inriktad på att tillskapa fastigheter som skola bebyggas samt olika meningar kunna göras gällande om vilka krav som höra upp- ställas på dessa fastigheters närmare beskaffenhet, har ett visst behov av vägledande bestämmelser ansetts föreligga. Kommittén har för sin del kom- mit till den uppfattningen, att en mera ingående reglering av bebyggelse- fastigheternas utformning icke bör komma i fråga med hänsyn främst till den skiftande karaktär, som den avsedda bebyggelsen kan ha i olika fall. Såväl bostadsfastigheter som fastigheter, avsedda för industriellt bruk eller för andra ändamål, beröras ju. Ej ens för bostadsfastigheternas del böra några detaljföreskrifter meddelas, ty enligt vad som är allmänt erkänt kunna icke samma anspiåk uppställas på fastigheter med permanent be- byggelse som för sådana med fritidsbebyggelse. Den permanenta bebyggel- sen kan även av sev ä1t va11e1as och medger därför ej någon enhetlig utform- ning av fastigheterna. Det är emellertid möjligt och synes även kommittén
lämpligt att i lagen särskilt angiva vissa frågor, som regelmässigt 'uppkomma vid åtgärder beträffande fastighet varå byggnad skall uppföras och som därvid böra ägnas noggrann uppmärksamhet, saint antyda hur de helt all- mänt böra lösas. Vad som sålunda bör påpekas synes vara grundförhållan- dena samt vatten- och avloppsfrågorna.
Vid bedömning av fastighet som skall bebyggas måste tillses att fastighe- ten erbjuder en användbar byggnadsplats. Vilka närmare anspråk som skola ställas på denna äro beroende av bebyggelsens art, och i lagen torde någon annan hällpunkt icke kunna angivas än att grundförhållandena skola vara lämpliga, varmed bör förstås att de skola lämpa sig för den bebyggelse var- om är fråga. Hur noggrann undersökning av grundförhållandena som bör äga rum får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. I tveksamma fall och då dyrbara anläggningar skola uppföras, kan det vara på sin plats med en ingående undersökning, men oftast torde blott en enklare besiktning av byggnadsplatsen vara till fyllest. Den omständigheten att grunden visar sig kräva särskilt kostsamma anläggningsarbeten torde ej utgöra hinder mot fastighetsbildningen, blott det kan antagas att byggnaden kommer till stånd och att ändamålet med fastighetsbildningen därigenom blir för- verkligat.
Fastighet som bebygges torde nästan alltid vara i behov av tillgång till vatten samt av något slags avloppsanordning. Det är av stor betydelse att dessa frågor bliva föremål för närmare överväganden vid fastighetsbild- ningen. Den erinran härom som bör upptagas i lagen torde böra utformas som ett stadgande, enligt vilket fastigheten skall medgiva med hänsyn till användningen tillfredsställande anordningar för vattenförsörjning och av- lopp. Därigenom utmärkes, att anspråken icke skola ställas lika högt i fråga om alla slag av bebyggelsefastigheter. Vatten- och avloppsanläggningarnas beskaffenhet bör i stället anpassas efter det avsedda användningssättet. För att en avloppsanläggning som finnes erforderlig skall kunna godtagas måste den självfallet vara inrättad i enlighet med de särskilda föreskrifter som vattenlagen kan innehålla därom. Av stadgandets utformning torde vidare följa, att vatten- och avloppsanläggningarnas standard ej är en gång för alla given utan att anspråken skola anpassas efter den allmänna utveck- lingen på detta område.
De ovan föreslagna bestämmelserna om arronderings— och vägfrågornas bedömning ha sammanförts till ett gemensamt stadgande som upptagits i första stycket av denna paragraf och av vars avfattning framgår att stad— gandet endast angiver vissa allmänna synpunkter som jämte andra, ej sär— skilt nämnda förhållanden skola beaktas vid lämplighetsprövningen. De särskilda föreskrifterna om fastigheter, avsedda för bebyggelse, ha ansetts böra upptagas för sig i ett andra stycke av paragrafen.
3 5.
I denna paragraf har upptagits motsvarighet till de bestämmelser i 19 kap. 3 5 2 mom. jorddelningslagen, som avse beskaffenheten av jordbruks- fastighet i allmänhet och som där återfinnas under punkt 1 första stycket och under punkterna 2 och 4.
Enligt de angivna bestämmelserna fordras för att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må anses lämpad för sitt ändamål att den varaktigt kan giva brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning. Brukningsdelar av lägst familjejordbrukets storlek och beskaffen- het utgöra alltså godtagbara typer av jordbruksfastigheter. Vid lagstiftning— ens tillkomst år 1947 påpekades visserligen, att det i och för sig skulle vara önskvärt med större brukningsdelar men att de topografiska förhållandena i landet mångenstädes lade hinder i vägen för tillskapandet av mera här- kraftiga jordbruk. Man ansåg emellertid, att särskilda, endast för vissa lands- ändar gällande föreskrifter om fastighetsbildning icke borde uppställas utan att allmängiltiga regler borde eftersträvas. Då den allmänna jord— brukspolitiken var avsedd att bereda full lönsamhet åt jordbruk av den stor- leksordning, till vilken flertalet familjejordbruk var att hänföra, ansågs vidare anledning saknas att icke godtaga denna jordbrukstyp även för de delar av landet, där högre krav skulle kunna uppställas. Samtidigt under- ströks emellertid, att bestämmelserna endast innefattade de minimiford- ringar som skulle vara uppfyllda för att fastighet, avsedd till jordbruk, skulle anses lämplig för sitt ändamål. (Se prop. 232/1947 s. 112 f.)
Genom den utveckling som ägt rum sedan 1947 har önskvärdheten av mera bärkraftiga jordbruk ytterligare framhävts. Både den enskildes lön- samhetskrav och allmänt jordbruksekonomiska skäl anses sålunda ställa ökade anspråk på brukningsenheternas storlek. Kommittén tillåter sig här- vidlag hänvisa till de uttalanden som i samband med behandlingen vid 1959 års riksdag av frågan om det statliga stödet till jordbrukets rationalisering gjordes rörande målsättningen för denna rationalisering (se prop. 148 s. 208 ff. och jordbruksutskottets utl. 30 s. 76 ff.). Enligt riksdagens beslut i nämnda fråga (riksdagens skrivelse nr 284) skulle de statliga insatserna på detta område icke såsom dittills vara begränsade till att underlätta bildandet av brukningsenheter som icke voro större än att de huvudsakligen kunde skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbets- kraft. De skulle i stället vidgas till att omfatta befrämjande, där så kunde ske, av tillkomsten jämväl av brukningsenheter som normalt kunde skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras familjer och tillika kunde bereda samma arbetsinkomst som erbjöds inom jämförbara närings— grenar. Det bör ock nämnas att viss insats från statens sida samtidigt besluta- des i syfte att stimulera till överföring av sämre jordbruksjord till skogs- mark. Vidare må hänvisas till innehållet i den till 1963 års riksdag avlåtna
propositionen rörande jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering m. m. (prop. 125).
Oaktat den förskjutning som uppenbarligen inträtt i det allmänna betrak- telsesättet rörande storleken och beskaffenheten av ändamålsenliga, bruk- ningsenheter har kommittén ej ansett sig böra förorda, att fastighetsbild- ningslagstiftningens speciella lämplighetsvillkor för jordbruksfastigheter under nuvarande omständigheter skärpas eller eljest omformuleras. Genom särskilt tillkallade sakkunniga 1960 års jordbruksutredning —— pågår för närvarande utredning rörande frågan om jordbruksproduktionens framtida omfattning och kraven på rationaliseringsgrad samt rörande förutsättning- arna och formerna för statens fortsatta medverkan i jordbrukets rationalise- ring, och det är därför svårt att nu överblicka hur den framtida jordbruks- politiken kommer att närmare inriktas. Även om det står klart att målsätt- ningen för rationaliseringen måste vara en annan än 1947, då gällande jord- politiska regler tillkommo, synes det jämväl av de ytterligare skäl som anföras i redogörelsen för lagförslagets huvudgrunder välbetänkt 'att ej i någon högre grad skärpa de minimikrav varom här är fråga. En annan sak är att man vid genomförandet av rena förbättringsåtgärder,måste ställa fordringarna högre och eftersträva större brukningsenheter än vad minimikraven angiva. Det förtjänar vidare framhållas, att det nuvarande i jorddelningslagen inskrivna kravet att brukaren av jordbruksfastighet skall kunna erhålla sin och familjens försörjning därifrån otvivelaktigt tillåter en anpassning efter ändrade förhållanden. Genom att de inkomster som brukaren skall kunna erhålla från fastigheten skola möjliggöra en fullt godtagbar levnadsstandard enligt den vid varje särskild tidpunkt gällande uppfattningen i samhället inträder sålunda en förskjutning i fråga om minimifordringarna på beskaffenheten av godtagbara jordbruksfastighe— ter, när anspråken på vad som i allmänhet är att betrakta som en skälig inkomststandard stegras, och tillika påverkas dessa fordringar av, föränd- ringar i jordbrukets lönsamhet.
I anslutning till försörjningskravet stadgas för närvarande, att jordbruks- fastighet, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, skall rymma för jordbruket erforderlig inrösningsjord så ock därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande mark och fiskevatten. Häremot finnesi huvudsak intet att erinra; dock synas termerna inrösningsjord och fiskevatten icke böra bibehållas. Med inrösningsjord förstås för närvarande på grund av särskild definition i 11 kap. 1 % jorddelningslagen duglig: åker och äng ävensom därtill odlingsbar mark av beskaffenhet, läge och omfatt- ning att dess odling anses kunna ske med fördel. Då frågan om uppodling av ytterligare mark numera får anses ha förlorat betydelse, synes i före- varande sammanhang icke böra avses annan jordbruksjord än sådan som blivit odlad och som alltjämt är värd att odla och således ej är av beskaffen- het att höra omföras till skogsmark. Inägojord torde vara den lämpligaste
beteckningen på dylik jord. Att i lagtexten upptaga en särskild definition därav lår icke behövas. Beträffande termen fiskevatten må framhållas att innebörden av detta uttryck är oklar och att detsamma lätt kan giva upphov till tveksamhet. Enligt kommitténs mening kan man ej uppställa ett ab- solut krav på att till jordbruksfastighet skall höra rätt till fiske, men i de fall, där förhållandena i orten göra det möjligt och jordbruket ej är av den art att fiske skulle sakna betydelse för fastigheten, bör tillses att med fastig- heten följer rätt till fiske. Då det i och för sig är av mindre betydelse huru- vida fiskerätten grundar sig på rätt till eget vattenområde, andelsrätt i sam- fällt fiske, särskild delning av sådant fiske eller servitut, bör i detta stad- gande endast talas om rätt till fiske.
I avvaktan på resultatet av den pågående utredningen om den framtida jordbrukspolitiken bör såvitt angår frågan om skogens behandling i fas— tighetsbildningshänseende presumtionsregeln under punkt 2 i 19 kap. 3 5 2 mom. jorddelningslagen om tilldelning av skog till husbehov eller eljest så- som stöd åt jordbruket i oförändrat skick överföras till den nya lagstift- ningen. Eftersom det numera saknas underlag för upprätthållandet av en distinktion mellan husbehovsskog och stödskog samt dessa begrepp ej heller förekomma i gällande skogsvårdslagstiftning, ha de dock ansetts icke längre böra komma till användning i förevarande sammanhang.
Enligt beStåmmelsen under punkt 4 i nämnda lagrum skall jordbruks- fastighet, då behov av bete föreligger, rymma erforderlig för ändamålet läm- pad inrösningsjord, om behovet ej är annorledes betryggande tillgodosett. Under förarbetena till 1947 års lagstiftning, varigenom stadgandet erhöll detta innehåll, påpekades att en föreskrift om beaktande av betesbehovet ägde stort praktiskt värde, enär betesfrågan ej sällan förbisetts, innan'så- dan föreskrift år 1937 infördes i lagstiftningen, samt att stadgandet utfor- mats för- att utmärka att, om fastighets betesbehov icke fylldes vare sig ge— nom servitut eller genom möjlighet att låta kreaturen beta på avrösnings- jorden, den odlade eller odlingsbara marken måste ha sådan storlek och belägenhet att den kunde utnyttjas även för kulturbete (se SOU 1944: 46 s. 90). Vidare framhölls, att betesfrågan endast i nödfall borde få lösas ge- nom ett oreglerat skogsbete, ty betning i skog kunde icke godtagas i ett mera utvecklat jordbruk. Spörsmålet om ett avlysande av skogsbetet ansågs emellertid vara beroende av frågan om bildande av gemensamhetsbete, vars behandling borde anstå till revisionenav skiftesreglerna. Så länge det icke var. lovligt att avsätta mark som samfälld för betning av kreatur, ansåg man sig ej böra hindra att betesbehovet kunde tillgodoses genom bete på avrös- ningsjorden. (Se prop. 232/1947 5. 166, NJA II 1948 s. 22 f.)
Frågan om anordnande av lämpligt bete för jordbruksfastighet är fort- farande ofta av vikt, och det får därför även i fortsättningen anses värde- fullt med en särskild föreskrift angående betesbehovets tillgodoseende. I anslutning till de i kommittéförslaget längre fram upptagna reglerna om
förutsättningarna att genom, fastighetsreglering tillskapa samfällda ägolotter behandlar kommittén frågan om bildande av gemensamhetsbete. Visserligen föreslår icke kommittén därvid särskilda regler för att underlätta avsättande av gemensam betesmark för två eller flera fastigheter, men med tillämpning av de allmänna bestämmelserna om bildande av samfälld ägolott skall dock betessamfällighet i vissa fall kunna åstadkommas. Kommittén _— som finner frågan om gemensamhetsbeten vara av mindre betydelse för bedöm- ningen av skogsbetesfrågan än som antogs 1947 _ anser likväl att något uttryckligt förbud icke bör uppställas mot bildande av jordbruksfastighet. vars betesbehov förutsättes bliva fyllt genom skogsbete. Främsta skälet härtill är att skogsbetena under senare år begränsats alltmera. Då den jord- brukande befolkningen numera allmänt synes ha kommit till insikt om att kulturbetet är att föredraga framför skogsbetet, torde även en fortsatt avveckling av sistnämnda betesform, där den fortfarande praktiseras, vara att vänta utan att särskilda åtgärder behöva vidtagas. Endast på vissa håll i landet, främst inom delar av Norrland, där förutsättningar för anläggning av kulturbeten saknas, torde man ha anledning att räkna med någon betes- gång i skogarna. Lagstiftningen bör därför icke som villkor för fastighets— bildning uppställa ett oeftergivligt krav på att betesbehovet täckes genom tillgång till kulturbete. Kommittén har emellertid, i syfte att förhindra skogsbete på andra orter än där betesfrågan icke kan lösas på annat sätt och skogsbete kan anses innebära en godtagbar lösning, omformulerat ifråga- varande bestämmelse sålunda att därigenom stadgas, att fastighet skall rymma erforderlig, för bete lämpad inägojord, såvida icke betesbehovet är annorledes tillgodosett på ett med hänsyn till ortens förhållanden lämpligt sätt. Av formuleringen torde framgå att i vissa fall över huvud taget icke föreligger något betesbehov, som måste beaktas.
Paragrafen har ansetts böra redigeras så att presumtionsregeln om skogs— tilldelningen upptages i ett stycke för sig omedelbart efter första stycket. som reglerar försörjningskravet och vad därmed sammanhänger. I ett tredje stycke behandlas till sist betesfrågan.
4 5.
Denna paragraf motsvarar stadgandet i 19 kap. 3 5 2 mom. punkt 3 jord- delningslagen angående stödjordbruk.
Under senare år har nybildning av stödjordbruk förekommit i endast obetydlig omfattning och det finnes anledning förmoda att behovet av nya sådana fastigheter också under åtminstone den närmaste framtiden kommer att vara begränsat. Dessa förhållanden kunna otvivelaktigt åberopas som stöd för en omprövning av hela frågan huruvida denna jordbrukstyp, vars godtagande kan medföra risk för uppkomsten av ofullständiga jordbruk och en för jordbruks— och skogsbruksnäringarna skadlig splittring av fastighets- beståndet, alltjämt bör tillåtas. Utvecklingen på ifrågavarande område är
emellertid svåröverskådlig och kommittén har icke funnit anledning att för närvarande föreslå en utmönstring nr lagstiftningen av reglerna om bil- dande av stödjordbruk. Härtill kommer att bestämmelser om beskaffenhe— ten av stödjordbruk erfordras även för att åtgärder beträffande redan be- stående sådana fastigheter skola genomföras.
På grund av det anförda har kommittén föreslagit att jorddelningslagens stadgande utan saklig ändring upptages i den nya lagen. De obetydliga jämkningar i avfattningen som företagits äro av formell natur. Då motsva- righet till den nuvarande bestämmelsen i jorddelningslagen om tillgodo- seende av jordbruksfastighets betesbehov redan upptagits i 3 g sista stycket av kommittéförslaget, har en hänvisning dit blivit nödvändig.
F J 9 s- Något speciellt lämplighetsvillkor finnes icke för närvarande beträffande fastigheter, avsedda enbart för skogsproduktion. Med tanke på skogsbru- kets dominerande betydelse i dagens svenska näringsliv synes det emellertid önskvärt att fastighetsbildningslagstiftningen angiver vissa vägledande syn— punkter på hur dessa fastigheter lämpligen böra vara beskaffade, och i denna paragraf har därför upptagits ett stadgande med sådant innehåll. Mellan jordbruket och skogsbruket, inom vilka båda näringsgrenar mar- kens egen produktionsförmåga utnyttjas, finnas otvivelaktigt åtskilliga be- röringspunkter, men väsentliga skiljaktigheter kunna också noteras. Av betydelse då det gäller avfattningen av de speciella lämplighetsvillkoren är icke minst den omständigheten att skogsbruket binder sin utövare i långt mindre grad än jordbruket. Någon motsvarighet till det beträffande jord- bruksfastigheterna uppställda försörjningskravet kan därför icke ifråga- komma för de rena skogsfastigheternas del, utan dessas storlek och be- skaffenhet i övrigt torde helt böra bestämmas av skogsdrifts- och skogs— vårdssynpunkter. För skogsbrukets bedrivande ha statsmakterna redan med tillkomsten av skogsvårdslagen den 21 maj 1948 uppdragit vissa allmänna riktlinjer och dessa böra nu självfallet påverka utformningen av fastighets- hildningslagens regler i förevarande hänseende. Då emellertid syftet med skogsvårdslagstiftningen är att reglera hur skogen bör skötas vid en fastig- hetsindelning, som förutsättes vara konstant, kunna dess grundläggande principer ej utan vidare omsättas i bestämmelser med uppgift att angiva under vilka förutsättningar ändringar i fastighetsindelningen må företagas. Skogsvårdslagen bygger på den grundtanken att skogsbruket skall be- drivas som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna vinst. Denna prin- cip, som kommit till uttryck i lagens 1 5, innefattar ett krav på att skogs- bruket skall utövas på sådant sätt att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes. Vid den företagsekonomiska bedömning som på grund härav skall ske torde böra förutsättas, att skogsbruket bedrives under betingelser som äro för denna näringsgren normala. De särskilda förhållanden som kunna
föreligga beträffande de olika fastigheterna torde därvid ej alltid vinna fullt beaktande. Utöver kravet på ett från företagsekonomisk synpunkt tillfreds- ställande resultat har i 1 & skogsvårdslagen som en allmän norm angivits, att skogsmarken skall såvitt möjligt skötas så att i huvudsak jämn avkast- ning erhålles. Härigenom tillgodoses främst det sociala önskemålet om en någorlunda jämn fördelning av arbetstillfällena i skogen liksom även in- tresset av en relativt jämn råvaruförsörjning för skogsindustrierna. I syfte att framtvinga ett mera direkt hänsynstagande till de olika fastigheternas speciella behov av jämnhet i avkastningen ha därjämte särskilda regler angående avverkning av icke utvecklingsbar skog meddelats i 7 5.
Vid bedömning i samband med fastighetsbildning av skogsfastighets lämp- lighet måste ett fastighetsekonomiskt betraktelsesätt i första hand anläggas. Prövningen måste här ske just med utgångspunkt i den enskilda fastig— hetens speciella förhållanden. Det fastighetsekonomiska krav som sålunda bör uppställas synes lämpligen böra formuleras så att fastighet för att kunna anses lämpad för skogsbruk skall medgiva ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Därmed torde böra förstås att den skogsdrift som kan bedrivas på fastigheten skall framstå såsom från ekonomisk synpunkt tillfredsstäl- lande i betraktande av de naturligt givna förutsättningarna. Driftsresultatet i och för sig bör alltså icke tillmätas avgörande betydelse utan i stället böra möjligheterna att under förhandenvarande förhållanden men medlanuan fastighetsutformning uppnå avsevärt bättre resultat undersökas. Befinnas sådana möjligheter föreligga, torde fastigheten icke kunna anses medgiva skogsdrift, som är ekonomiskt tillfredsställande, och den bör alltså icke. godtagas. Medger däremot fastighetsutformningen att de naturligt givna förutsättningarna i godtagbar utsträckning tillvaratagas, får villkoret an- ses uppfyllt.
Det nu förordade lämplighetskravet torde i regel inrymma en viss fordran på någorlunda jämn avkastning. Härigenom synes emellertid det i skog» vårdslagen uttryckta önskemålet om jämnhet i avkastningen ej helt bliva tillgodosett. Då det i samma lag uppställda företagsekonomiska kravet, på skogsskötseln ej heller torde bliva tillräckligt beaktat vid fastighetsbildning utan särskild föreskrift, bör i förevarande fastighetsbildningsstadgande ut.— tryckligen angivas, att fastigheten skall medgiva, förutom ekonomiskt till- fredsställande skogsdrift, även ändamålsenlig skogsskötsel. Genom en be— stämmelse med detta innehåll blir man vid fastighetsbildning i stånd att fullt ut beakta de intentioner som kommit till uttryck i skogsvårdslagstift- ningen. Bestämmelsen binder ej bedömningen vid vad som må anses ända- målsenligt vid en viss tidpunkt utan medger en anpassning efter de nya krav som kunna komma att uppställas till följd av den fortgående utveck— lingen i synnerhet på skogsforskningens och teknikens områden.
Uppställes ett speciellt lämplighetskrav för skogsfastigheterna i enlighet med vad nu förordats, torde endast relativt stora fastigheter kunna bildas
för skogsbruksändamål. Från flera synpunkter skulle det givetvis vara vär- defullt om det, i varje fall i motiven, kunde lämnas närmare upplysningar angående fastigheternas lämpliga omfattning till ledning för såväl de fas- tighetsbildande organen som jordägarna. Dä betingelserna för ett ekono- miskt skogsbruk starkt variera mellan olika delar av landet och även inom en och samma bygd samt förskjutningar i uppfattningen om vad som bör tillåtas med avseende på fastigheternas storlek snart nog kunna inträda, anser sig kommittén icke böra göra några uttalanden. Sådana skulle ju lätt kunna bliva missvisande. Det torde därför utan några vägledande an— visningar böra överlämnas åt förrättningsmännen och övriga fastighets- bildningsmyndigheter att under beaktande av samtliga omständigheter i det särskilda fallet avgöra vilken omfattning skogsfastighet minst bör äga för att lagens krav skola anses uppfyllda. Där så erfordras bör självfallet biträde av skoglig expertis anlitas.
Paragrafens bestämmelser böra endast gälla fastigheter, som till över— vägande del bestå av skogsmark. Blott sådana fastigheter torde kunna an- tagas bliva varaktigt använda för skogsbruksändamål. Den omständigheten att fastighet tillika innehåller annan jord och kanske till och med en ganska betydande areal annan jord bör emellertid ej utesluta tillämpning av be- stämmelserna. Dock bör fastighet varå jordbruk drives uppenbarligen icke, även om det därå bedrivna skogsbruket är av större betydelse än jordbru— ket, vara underkastad de speciella lämplighetskraven i denn-a paragraf. Så— dan brukningsenhet är att anse såsom jordbruksfastighet och följer de för dessa fastigheter gällande särskilda bestämmelserna. Det har ansetts lämp— ligt att denna inskränkning i paragrafens räckvidd kommer till klart ut- tryck i lagtexten.
6 5.
Såsom framgår av det inledande avsnittet av motiven till detta kapitel omfattar det jordpolitiska regelsystemet även särskilda föreskrifter till skydd för vissa näringar. De bestämmelser som erfordras i detta hänseende ha ansetts böra upptagas omedelbart efter de nu behandlade stadgandena om fastighets lämplighet och i förevarande paragraf regleras därför det speciella skyddet för jordbruksnäringen.
Eftersom de lämplighetskrav, som genom 1947 års avstyckningsreform uppställdes för jordbruksfastigheterna, endast angåvo minimifordringarna för att sådana fastigheter skulle få bildas samt det från jordbruksekonomisk synpunkt var av stort intresse att bestående brukningsdelar av större mått än familjejordbruket ej genom parcellering försvagades, ansåg man det vid reformen påkallat med en spärr mot sådan avstyckning, som skulle minska möjligheterna att på ett tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande sätt ut- nyttja jordbruksjorden, även om styckningsdelarna skulle uppfylla ford- ringarna på lämplighet. Enligt uttalande av departementschefen vid lag-
rådsremissen borde därför som villkor för avstyckning från jordbruks- fastighet i princip gälla, att ändringen i fastighetsindelningen för jord- bruksnäringen medförde fördel som övervägde med delningen förenade olägenheter. Med hänsyn till den redan alltför långt drivna parcelleringen ansågs en sådan regel i allmänhet komma att hindra uppdelning av större eller medelstora jordegendomar och därav följde i sin tur att familjejord- bruk oftast icke borde få tillskapas genom avstyckning från större egen- domar. En sådan uppdelning skulle nämligen i regel minska möjligheterna till en fullt rationell drift och därigenom vara ägnad att öka de samman— lagda produktionskostnaderna. Delningen kunde också lända till skada där- igenom att på fastigheten befintliga ekonomibyggnader eller andra anlägg- ningar blevo onyttiga eller kommo att stå i alltför stort missförhållande till den brukningsdel de tillföllo vid avstyckningen. Såsom skadligt för jordbruket måste det också anses vara att genom avstyckning från jord- bruksfastighet frånskilja mark, varå mangårdsbyggnad eller ekonomibygg- nad var belägen, såvida icke styckningsdelarna ingingo i lämpliga sam- manläggningar. Departementschefen ansåg emellertid det sagda icke kunna gälla undantagslöst. Vissa till en jordbruksfastighet hörande ägor kunde till följd av arronderingsförhållandena eller andra föreliggande omständig- heter vara mindre väl lämpade för sambruk med fastigheten i övrigt och det kunde då, framhöll han, vara till fördel för jordbruket, om dessa ägor avstyckades för att bilda fastighet för sig. (Se prop. 232/1947 5. 124 ff.)
Departementschefen anförde vidare, att samtidigt som en regel av an- givet innehåll förhindrade en sönderstyckning av större och medelstora jordbruksfastigheter på sådant sätt att möjligheterna att ekonomiskt ut- nyttja jorden försämrades, stämde den med strävandena att förbättra jord- brukets struktur genom att skapa lämpligare brukningsenheter. Regeln torde sålunda komma att positivt främja en utveckling i enlighet med de allmänna riktlinjerna för jordbrukets rationalisering. Skulle emellertid en avstyckning från jordbruksfastighet vara ifrågasatt för annat ändamål än jordbruk, torde det vara tillfyllest att såsom villkor för avstyckningen före- skriva att ändringen i fastighetsindelningen icke fick lända jordbruks— näringen till skada. Att såsom förutsättning för dylik avstyckning fordra, att avstyckningen skulle medföra förbättring för jordbruket, skulle enligt vad departementschefen tillika uttalade vara att gå för långt. Ty om viss till en jordbruksfastighet hörande mark icke hade nämnvärd betydelse för jordbruksdriften, torde skäl saknas att vägra avstyckning av denna mark enbart av den anledningen att genom ändringen i fastighetsindelningen icke skulle uppstå förbättring för jordbruket. Det väsentliga måste här vara, menade departementschefen, att jordbruket icke tillskyndades skada. Be— träffande avstyckning från jordbruksfastighet för annat ändamål än jord- bruk syntes det honom därför att skyddsbestämmelsen borde mildras så att det var tillräckligt att ändringen i fastighetsindelningen ej medförde skada av någon betydelse. (Se prop. 232/1947 5. 124.)
På grundval av dessa överväganden utformades stadgandet i första styc- ket av 19 kap. 3 g 1 mom. jorddelningslagen. Enligt detsamma må avstyck— ning från jordbruksfastighet ej äga rum, om ändringen i fastighetsindel- ningen skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse, samt fordras, därest avstyckningen sker för jordbruksändamål, att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med delningen förenade olägenheter.
Dessa jorddelningslagens bestämmelser till skydd mot skadlig jorddel- ning ha otvivelaktigt haft en stor jordbruksekonomisk betydelse, och all- män enighet synes råda om deras berättigande. De ha utgjort ett värdefullt för att icke säga nödvändigt komplement till kraven på jordbruksfastighets lämplighet. Då dessa krav enligt kommitténs förslag äro avsedda att bibe— hållas i stort sett oförändrade, torde också samma skyddsbestämmelser erfordras i fortsättningen. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna överflyttas till den nya lagstiftningen och omarbetas så att de bliva till- lämpliga även på andra fastighetsbildningsåtgärder än avstyckning. Efter- som särskilt en sådan åtgärd som fastighetsreglering kan äga rum för sam- tidigt tillgodoseende av mer än ett ändamål, blir det nödvändigt att taga ställning till frågan vilkendera av de båda reglerna, den att fördelen skall överväga olägenheterna eller den att men av någon betydelse för jordbruks- näringen ej uppkommer, bör tillämpas, då åtgärden företages i syfte att tjäna såväl ett jordbruksintresse som ett annat ändamål. Kommittén har ansett sig böra förorda att den i varje särskilt fall lindrigaste regeln blir tillämplig, ty den omständigheten att en åtgärd, som är erforderlig för annat ändamål än jordbruk, tillika vidtages för att en önskad ändring av jordbruksfastighet skall komma till stånd, bör icke försvåra åtgärden. Krav på positiv fördel för jordbruket bör alltså ej i allmänhet upprätthållas här, men om åtgärden i visst hänseende skulle vara till men för jordbruket, bör det vara tillåtet bortse från detta under förutsättning att det kompen- seras av samtidig fördel från jordbrukssynpunkt. Med anledning av vad nu sagts och då det tydligare än hittills skett bör angivas vad som avses med att en åtgärd äger rum för ett visst ändamål, böra bestämmelserna under- kastas viss omredigering. En sådan synes även lämpligen böra äga rum för att bestämmelsernas verkliga innebörd skall komma till tydligare ut- tryck. Till en början bör därför föreskrivas, att fastighetsbildning, som berör jordbruksfastighet, icke mä äga rum med mindre åtgärden kan an- tagas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med åtgärden förenade olägenheter. Denna huvudregel bör därefter modifieras genom ett tillägg av innehåll att, därest syftet med fastighetsbildningen är att till- skapa eller förbättra fastighet, avsedd för annat ändamål än jordbruk, ät- gården dock må ske, blott den icke för jordbruksnäringen medför men av någon betydelse.
Vid tillämpningen av de sålunda föreslagna bestämmelserna —— vilka torde böra upptagas som ett första stycke av denna paragraf —— synes viss
försiktighet höra ådagaläggas så att särskilt fastighetsreglerande åtgärder, som uteslutande beröra jordbruksfastigheter, icke bliva underkastade onö- digt hårda restriktioner. Äro samtliga sakägare ense om genomförandet av sådan åtgärd, lär det i allmänhet finnas skäl att utan närmare utredning antaga att åtgärden positivt främjar jordbruksnäringen. Om någon olägen- het för jordbruket ej är förbunden med åtgärden, synes den därför utan vidare kunna tillåtas.
Att närmare klargöra vad som i allmänhet bör förstås med fördel samt med olägenhet eller men för jordbruksnäringen torde icke vara erforderligt eller lämpligt. Tydligt är att bedömningen av en åtgärds tillåtlighet i före- varande hänseenden främst bör ske med utgångspunkt i åtgärdens in- verkan på jordbrukets produktionskostnader, men att i lagen begränsa prövningen härtill synes icke böra ifrågakomma. Det måste nämligen under vissa betingelser, t. ex. om varuinförseln till riket i följd av krig blir av- stängd, vara möjligt att även taga hänsyn till förändringar i jordbrukets bruttoproduktion. Bedömningen bör sålunda utan bindande regler kunna anpassas efter de vid varje tidpunkt föreliggande förhållanden, som be- stämma jordbrukets målsättning.
Vad nu sagts innebär ingalunda att det saknas berättigad anledning att i vissa särskilda avseenden meddela föreskrifter till ledning för bedöm- ningen av vad som är skadligt för jordbruket. Med hänsyn till 'skogens betydelse för jordbruket torde det även få anses motiverat att, såsom ock skett i gällande lagstiftning, närmare reglera frågan om skogsmarks av- skiljande från odlad jord. I överensstämmelse med vad som uttalats vid 3 5 angående tilldelning av skog till jordbruksfastighet synes motsvarig- het till gällande bestämmelser i nu ifrågavarande hänseende, vilka återfin- nas i 19 kap. 3 5 1 mom. andra stycket jorddelningslagen, böra upptagas i den nya lagstiftningen. På grund härav bör i andra stycket av föreVaJ'an- de paragraf föreskrivas, att såsom menligt för jordbruket skall anses att i ort, som sägs i 3 5 andra stycket, skogsmark skiljes från odlad jord, utäh så är att skogsmarken tillägges jordbruksfastighet eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas icke behöva bibehållas vid jordbruket där— städes.
Då ifrågavarande stadgande i jorddelningslagen stundom i tillämpningen ansetts innefatta ett nära nog absolut förbud mot varje avstyckning av skogsmark från odlad jord, vill kommittén understryka vad som framhölls redan under förarbetena till 1947 års lagstiftning eller att stadgandet, för- utom att det är begränsat till orter där jordbruket på grund av natur- och näringsförhållandena i allmänhet behöver stöd av skogsbruk, ej omfattar sådan skog som med hänsyn till skogstillgången i orten kan undvaras för ortens jordbruk samt ej heller behöver hindra en ifrågasatt ändring i fas— tighetsindelningen, varigenom sambandet mellan skog och odlad jord upp- löses, om ändringen tillika är till fördel för jordbruket. Avgörande för till-
låtligheten i sistnämnda fall är ju om fördelen för jordbruket kan anses överväga den skada som följer av skogens skiljande från jordbruket. I för- arbetena påpekades särskilt att, om ändamålet med en avstyckning var att förbättra arronderingen på en intilliggande fastighet genom att lägga den odlade jorden till denna, så utgjorde den omständigheten att genom av- styckningen skulle uppkomma en särskild skogsfastighet ej i och för sig hinder mot avstyckningen. På motsvarande sätt förhåller det sig självfallet, där ändringen i fastighetsindelningen företages i storleksrationaliserande syfte. Önskvärdheten att förstärka en ofullständig jordbruksfastighet kan vara så framträdande att man bör tolerera den allmänna olägenheten av att skog, som varit förenad med tillskottsmarken och varav den ofullstän- diga fastigheten ej är i behov, icke längre kommer att vara knuten till jord- bruket.
Möjligheten att skilja skog från odlad jord i de fall, då skogen med hän— syn till skogstillgången i orten prövas icke behöva bibehållas vid jordbruket, har såvitt kommittén kunnat finna utnyttjats med varsamhet i praktiken. Någon gång har ifrågasatts huruvida enbart den omständigheten att i orten finnes någon eller några enstaka fastigheter med otillräcklig skogsmark bör hindra fastighetsbildningsåtgärd av här ifrågavarande slag, ehuru skogs— tillgången i orten eljest är riklig och tillika så fördelad att åtgärdens ge- nomförande icke påverkar möjligheterna att komplettera de ofullständiga fastigheterna, när fråga därom kan uppkomma. Kommittén vill i anledning härav som sin mening uttala att man i dessa fall icke torde böra gå längre än som är motiverat av hänsyn till jordbruksintressena. Gällande bestäm- melser synas innebära att avstyckning skall tillåtas, när skogstillgången i allmänhet inom orten är av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att föreliggande rationaliseringsbehov bedömes kunna inom överskådlig tid bliva tillgodosett på lämpligt sätt utan anlitande av den skogsmark som beröres av avstyckningen. Någon ändring av bestämmelserna i detta av- seende lär icke vara påkallad.
Från reglerna i 19 kap. 3 $ 1 mom. första och andra styckena jorddel- ningslagen gäller för närvarande undantag dels enligt tredje stycket i samma moment beträffande avstyckning av skogsmark i enlighet med tillstånd som Konungen meddelat jämlikt lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, dels enligt 4 mom. första stycket för bildande av stödjordbruk, som är till gagn ur allmän synpunkt. Motsvarande undantag erfordras också i den nya lagstiftningen och föreskrift härom bör upptagas i ett tredje stycke av denna paragraf. Viss ändring av utformningen är påkallad, enär tillstånd enligt nyssnämn- da lag numera kunna lämnas även av länsstyrelsen. Frågan om ytterligare avsteg, avseende tillika andra jordpolitiska bestämmelser, regleras i 10 och 11 åå.
Enligt stadgande i 19 kap. 12 å andra stycket jorddelningslagen må av- styckning icke verkställas på sådant sätt att, där någon styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet, andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, tillfaller fastighet som ej är avsedd för jordbruk. Beträffande denna oeftergivliga föreskrift är att märka att andelar i gemensamhetsskogar eller annan ge- mensam mark icke beröras därav. Frågan om hur dylika andelar liksom även särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma styckningsfastig- het, skola fördelas mellan styckningsdelarna, då någon av dem är avsedd för jordbruk, skall för närvarande uteslutande bedömas enligt det allmänna lämplighetskravet och de särskilda för jordbruksfastigheter gällande vill- koren i 19 kap. 3 5 jorddelningslagen.
Det synes nu kunna ifrågasättas, om det ej i anslutning till de ovan före— slagna bestämmelserna i den nya lagen till skydd för jordbruksnäringen bör meddelas generella regler om hur samfällighetsandelar av olika slag och måhända även särskilda rättigheter och andra förmåner skola disponeras vid fastighetsbildning för att jordbrukets intressen icke skola eftersättas. Vid övervägande härav har kommittén funnit att endast tämligen ingående och stränga regler i förevarande hänseende skulle komma att fylla en själv- ständig funktion vid sidan av övriga jordpolitiska stadganden. Samtidigt måste emellertid konstateras att det från allmän synpunkt ej är enbart för- delaktigt att fastighetsbildningen bindes genom detaljerade föreskrifter av detta slag, vilka lätt kunna medföra att i andra avseenden lämpliga åtgär- der hindras.
I fråga om fördelningen vid avstyckning av rätten till delaktighet i ge- mensamhetsskog och andra sådana samfälligheter som av kommittén in— begripits under benämningen samfälld ägolott finnas, såsom framgår av det sagda, inga särskilda regler för närvarande. Ehuru andelar i sådana ägolotter kunna vara av väl så stor betydelse för jordbruket som allmän.- ningsandelar, synes härigenom någon skada ej ha uppkommit för denna näringsgren utom möjligen där fråga varit om åtgärder, som berört Sam- fällt fiske. Det är tydligt att lämplighetsvillkoren och icke minst bestäm- melserna i 19 kap. 3 5 1 mom. jorddelningslagen utgjort ett tillräckligt skydd för jordbrukets speciella intressen. Med hänsyn härtill och till de ovan påtalade olägenheterna med bestämmelser av ifrågavarande slag har kommittén ansett sig icke höra i detta sammanhang föreslå någon när- mare reglering av hur det vid fastighetsbildning i allmänhet bör förfaras med dessa andelar, och till samma resultat har kommittén även kommit beträffande särskilda rättigheter, som kunna tillkomma fastighet och av vilka rätt till elektrisk kraft särskilt brukat nämnas som betydelsefull för jordbruket. När det gäller delaktighet i samfällt fiske, synes det dock vara av behovet påkallat med speciella skyddsregler. Dessa böra emellertid avse även annat fiske än sådant som tjänar till stöd för jordbruket, och de be-
179 handlas därför ej i samband med bestämmelserna i denna paragraf utan upptagas under 8 5. —
Vad beträffar andelsrätten i allmänningar och i därmed likställda sam— fälligheter, såsom allmännings- och besparingsskogar i Norrland och Dalar- na, förhåller det sig visserligen så att det alltid torde vara av stor vikt att delaktigheten bibehålles vid jordbruket. Att uppställa en särskild föreskrift om behandlingen vid fastighetsbildning av dessa andelar synes å andra sidan ej helt följdriktigt, när man avstår från att på motsvarande sätt närmare reglera delaktigheten i övriga gemensamhetsbildningar, vilka även kunna vara inrättade just för att lämna jordbruket stöd. Jorddelnings- lagens ståndpunkt härvidlag torde i viss mån kunna förklaras av att man vid 1947 års reform, då det ifrågavarande stadgandet i 19 kap. 12 & till- kom, hade att omarbeta en äldre bestämmelse med delvis annat innehåll men avseende rätten till delaktighet i allmänningar och liknande samfäl- ligheter. Det synes numera icke finnas tillräcklig anledning att meddela särskilda regler om dessa allmänningsandelar. De i övrigt föreslagna jord— politiska reglerna torde också för dessa fall utgöra en fullt nöjaktig garanti mot en för jordbruket olämplig fördelning av andelar. Det må vidare näm- nas, att gällande allmänningslagstiftning _ såväl lagen den 18 april 1952 om häradsallmänningar som lagen samma dag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna —— numera innehåller regler om avlösning av rätt till delaktighet i allmänning, om delaktighetsrätten är förenad med fastig- het, som ej är taxerad såsom jordbruksfastighet. Även härigenom minskas behovet av särskilda fastighetsbildningsregler, motsvarande stadgandet i 19 kap. 12 & jorddelningslagen.
7 5.
Vid 1947 års lagstiftning ansågs ej endast jordbruket utan även skogs- bruket vara i behov av särskilda skyddsregler. Eftersom en uppdelning av skogsmarken på olika fastigheter lätt kunde försämra möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen, fann man det angeläget att förhindra sådan parcellering av skogen som, utan att det allmänna lämplighetskravet träd- des för nära, inverkade menligt på skogsbruket. I följd härav upptogs nu gällande stadgande i 19 kap. 3 5 3 mom. jorddelningslagen. Enligt första punkten i detta lagrum må ej mark, som är avsedd för skogsbruk, upp— delas på olika fastigheter så att möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Även om detta förbud i första hand gäller skadlig parcellering av skogsmarken, riktar det sig även, såsom påpekades under förarbetena, mot en mindre ändamålsenlig arronde— ring av skogsskiftena. Då viss eftergift från förbudet erfordrades av hän— syn till jordbruket, meddelades i andra punkten av lagrummet en undan- tagsbestämmelse av innehåll att åtgärd dock må ske, om den prövas erfor-
derlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar jordbruksnäringen och om därigenom icke uppkommer avsevärd olägenhet för skogsbruket. Enligt det i propositionen framlagda förslaget skulle undantaget gälla i alla fall, där avstyckning främjade jordbruksnäringen, men på föranledande av andra lagutskottet —— som i likhet med vissa remissinstanser fann det betänkligt att så generellt medgiva undantag för jordbruksnäringen — er- höll bestämmelsen sin slutliga utformning. Enligt vad utskottet uttalade torde det visserligen, med hänsyn till den betydelse tilldelningen av skog under vissa omständigheter hade för ett jordbruks bärkraft, vara ofrån- komligt att intresset att skogen icke delades fick träda tillbaka i viss om- fattning. Delning av skogsmark genom avstyckning borde alltså i allmän- het vara tillåten, då det gällde att bilda bärkraftiga jordbruk, och vidare borde, menade utskottet, överföring av skog för komplettering av mindre jordbruk principiellt få ske, då syftet med överföringen var att åstadkomma en från det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av ofullständiga j ord— bruk. För de eftergifter från förbudet att dela skogen vilka sålunda måste göras till förmån för jordbruksnäringen syntes dock någon begränsning böra uppställas. Ett visst skydd för intresset att skogen ej delades i alltför stor utsträckning låg visserligen i det allmänna lämplighetskravet, som regelmässigt skulle hindra att direkt olämpliga skogsfastigheter uppstodo, men detta krav torde knappast kunna anses till fyllest. Därför syntes det utskottet böra gälla, att om en tilltänkt avstyckning av skogsmark i visst fall skulle medföra avsevärd olägenhet för skogsbruket, avstyckningen i re- gel icke borde vara medgiven. (Se andra lagutskottets utl. 47/1947 3. 81, NJA II 1948 s. 26 f.)
Intresset av att fastighetsbildningsverksamheten bedrives på ett sätt som gagnar eller i varje fall icke motverkar skogsbruksnäringen har, såsom kommittén redan flera gånger haft anledning betona, vuxit sig allt starkare med åren. Det synes därför icke råda något tvivel om att en motsvarighet till gällande förbud mot avstyckning, som innebär en för skogsbruket skad— lig uppdelning av fastighetsbeståndet, har sin plats i den nya lagstiftningen. Kommittén ansluter sig också i stort till de synpunkter, som blevo bestäm- mande för utformningen av den nuvarande undantagsregeln till förmån för jordbruket, men ifrågasätter huruvida det icke nu kan vara berättigat att vid avvägningen mellan jordbrukets och skogsbrukets intressen tillmäta den senare näringsgrenen något större betydelse än hittills skett. Om man, för att skogsintressena skola vika, kräver att en väsentlig fördel för jordbruks— näringen skall kunna vinnas, torde delning av skogsmark icke komma att motverkas i de av utskottet i samband med 1947 års reform särskilt om— nämnda situationerna, då sådan delning av utskottet ansågs böra tillåtas av hänsyn till jordbruket, men likväl förhindras att vilka obetydliga fördelar från jordbrukssynpunkt som helst möjliggöra skogsdelningar som, låt vara
att avsevärd olägenhet icke genom dem uppkommer för skogsbruket, dock äro till men för detta. Kommittén föreslår en omarbetning av undantags- regeln i enlighet härmed. Om möjlighet till ytterligare undantag stadgas i 10 och 11 55.
För närvarande angives förbudet uttryckligen avse uppdelning av skogs- mark på olika fastigheter. Då det är tydligt att även parcellering, varigenom skogskomplex på annat sätt splittras, t. ex. mellan samfällda ägolotter, icke bör ohämmat få komma till stånd, har lagtexten utformats så att för— budet ej blir begränsat att blott gälla uppdelning mellan fastigheter.
8 &.
De jordpolitiska skyddsbestämmelserna som 1947 infördes i 19 kap. jord- delningslagen innefattade icke någon reglering till förmån för fiskerinä— ringen eller fiskevården. Redan år 1950 genomfördes dock, i samband med tillkomsten av den nya fiskerättslagstiftningen, en ändring i 19 kap. 12 & jorddelningslagen i syfte att förebygga att fiske skulle genom avstyckning bliva uppdelat i alltför många andelar. För att innebörden av denna lag- ändring rätt skall förstås samt en nödvändig bakgrund till fastighetsbild- ningskommitténs överväganden i hithörande frågor skall erhållas lämnas här till en början en redogörelse för vad som i övrigt gäller om behand- lingen av vattenområde och fiske vid fastighetsbildningsförrättning.
Vid laga skifte skall jämlikt 1 kap. 5 & jorddelningslagen jämväl sådant till skifteslaget hörande område som är täckt med vatten intagas i förrätt- ningen; dock kan vattenområde i likhet med annan mark enligt särskilda regler avskiljas till skifteslag för sig. Såsom påpekats redan i motiven till 2 kap. 3 5 av kommittéförslaget innehåller 1 kap. 5 & jorddelningslagen tillika föreskrift om att, då vattenområde skiftas, genom skiftet även fisket på området skall fördelas, där det ej i enlighet med därom meddelade be- stämmelser undantages för delägarna gemensamt. Utgöres skifteslaget av fastighet, vars värde till huvudsaklig del består av fiske, gäller enligt 1 kap. 14 & samma lag den särskilda förutsättningen för laga skifte att delning i sådant fall icke må ske mot delägares bestridande, om det ej är uppen— bart att delningen icke länder denne till förfång.
I vissa begränsade situationer kan rätten till fiske delas för sig utan sam- band med någon fördelning av vattenområdet. Sådan särskild fiskedelning är ej att hänföra till laga skifte och regleras därför i 20 kap. jorddelnings— lagen. För att den skall få äga rum fordras enligt 8 & nämnda kap. att fisket vid skifte av vattenområdet med stöd av äldre bestämmelser ej intagits i delningen eller att det utgör särskild fastighet. Vidare kräves att delningen kan äga rum utan någon delägares förfång. För delningen skall uppskatt- ning av fiskeområdet ske efter de olika delarnas godhet med hänsyn till fis-
ket samt i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om laga skifte. Delningen kan ej begränsas att t. ex. gälla beträffande fångst av vissa fisk- arter eller under särskild tid.
Jorddelningslagens bestämmelser om undantag från skifte återfinnas i 10 kap. Enligt 1 och 2 55 må undantag av mark och då även av vattenom— råde kunna ske för tillgodoseende av delägarnas gemensamma behov. Sam- fällt strömfall jämte nödigt utmål må vidare med stöd av 3 & undantagas för gemensam räkning, om det kan ske utan någon delägares förfång. Annat vattentäckt område, som är samfällt för delägarna, må ock enligt samma paragraf under vissa betingelser avsättas såsom för dem gemensamt utan att det erfordras för tillgodoseende av något särskilt gemensamt behov. Slut— ligen kan äga och dit räknas även vattenområde, vare sig den är samfälld eller ej, med tillämpning av 8 & uteslutas från delningen, om den på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge icke kan med erforderlig säkerhet uppskat— tas i jämförelse med skifteslagets övriga ägor eller om dess värde är så lågt att kostnaderna för dess skiftande finnas icke stå i skäligt förhållande till värdet. Möjligheterna att undantaga fiske från laga skifte regleras i 7 5, där det stadgas att fisket vid delning av vattentäckt område må undantagas så- som för delägarna gemensamt, där fisket ej förut delats och dess undanta- gande prövas för delägarna i allmänhet medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares förfång. Den omständigheten att fiske med stöd av detta lagrum undantagits från skifte får till följd att fisket seder- mera ieke kan underkastas särskild delning enligt 20 kap. 8 &, vars delnings- bestämmelser ju äro begränsade att gälla endast i de fall, då före jorddel- ningslagens ikraftträdande fisket ej intagits i delning av vattenområde eller då fisket utgör särskild fastighet. Sistnämnda paragraf innehåller till yttermera visso även ett uttryckligt förbud mot särskild delning av fiske, då detta jämlikt 10 kap. 7 5 undantagits vid skifte av vattenområdet. Anled- ningen till att paragrafen fick detta innehåll är att söka i det förhållandet att lagstiftaren icke ville i princip medgiva att fiske i ett vattenområde upp- delades på annat sätt än själva vattenområdet så att olika indelningar skul- le komma att gälla för rätten till fiske och för äganderätten till området. Lagens servitutsregler äro ju också avfattade på sådant sätt att fiskeservi- tut icke kan bildas vid jorddelningsförrättning. För att, som man uttryckte det under förarbetena, sådant servitut icke på en omväg skulle åstadkom- mas genom att vid skifte av vattenområde fisket undantogs såsom för del- ägarna gemensamt och delning därefter omedelbart begärdes av det sålunda undantagna fisket, borde möjligheterna till särskild fiskedelning begränsas (Prop. 38/1926 5. 413 f., första särskilda utskottets utl. 1/1926 s. 85; NJA II 1926 s. 806 f.).
I jorddelningslagen saknas särskilda bestämmelser om behandlingen av vattenområde och fiske vid ägoutbyte, vare sig sådant sker i samband med laga skifte jämlikt 8 kap. eller vid särskild förrättning enligt 20 kap. 1 €.
Stadgandet i 20 kap. 6 & att bl. a. fristående ägoutbyte skall verkställas på sätt beträffande motsvarande åtgärd i samband med laga skifte är före- skrivet innebär otvivelaktigt att i förrättningen ingående vattenområde skall behandlas på samma sätt som annan mark. Det må vidare anmär- kas att ägoutbyte i praxis ansetts kunna äga rum mellan fiskelotter, som utlagts vid särskild delning av samfällt fiske (se NJA 1941 not. B 363).
Beröres vattenområdet av avstyckning, måste genom den utredning som enligt 19 kap. 16 å jorddelningslagen skall verkställas rörande omständig- heter av beskaffenhet att inverka på avstyckningens tillåtlighet klarläggas till vilken eller vilka fastigheter området jämte fisket däri hör. Stycknings- fastigheten enskilt tillkommande vattenområde kan vid avstyckningen dis- poneras på samma sätt som annan mark och kan alltså avstyckas för sig eller tillsammans med område på land. Det kan också undantagas såsom för sakägarna gemensamt med stöd av 19 kap. 12 & tredje stycket jorddel- ningslagen. Hör även fisket inom vattenområdet enskilt till styckningsfas- tigheten, mäste fisket följa med vattnet och kan alltså icke vid avstyck- ningen behandlas på annat sätt än vattenområdet (se NJA 1935 s. 442). Är fisket inom styckningfastighetens enskilda vattenområde däremot ge- mensamt för denna och andra fastigheter, kan styckningsfastighetens andel i fisket helt eller delvis läggas till den avstyckade fastigheten. Stadgandet i 19 kap. 12 å andra stycket att vid avstyckning skall bestämmas om och i vad män med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter eller förmåner, som tillkomma stamfastigheten, är därvid till- lämpligt. Genom ett tillägg, som infördes vid den förut nämnda lagänd- ringen år 1950, har emellertid denna möjlighet att låta avstyckad fastig- het erhålla andel i samfällt fiske något utförligare reglerats på sätt närmare kommer att angivas i det följande.
Vid avstyckning kan vidare, om styckningsfastigheten har andel i sam- fällt vattenområde, bestämmas att andelen helt eller till viss del skall följa med den avstyckade fastigheten. Är fisket i detta fall förenat med ägande- rätten till grunden och sålunda likaledes samfällt, innefattar sådan andel i vattenområdet som tillägges den avstyckade fastigheten en motsvarande andelsrätt i fisket. Här saknas alltså möjlighet att tillförsäkra fastigheten delaktighet i vattenområdet med undantag av fisket. Det är ej heller med- givet att tillägga fastigheten andel endast i fisket (se NJA 1934 s. 605).
Den rätt till fiske, som genom avstyckning kan tilläggas fastighet, må icke begränsas att gälla t. ex. enbart husbehovsfiske eller vissa fångstsätt eller särskilda fiskarter.
Har fisket undergått särskild delning, kunna olika, ofta svårlösta problem aktualiseras, för vilkas besvarande lagen icke lämnar någon ledning. Här må endast nämnas det spörsmål som uppkommer, då fastighet genom sär-
skild fiskedelning erhåller fiske inom eget vattenområde. Olika meningar ha yppats om i sådant fall en definitiv återförening skall anses ske mellan vattenområde och fiske eller om fisket fortfarande skall betraktas som en särskild rättighet, vilken vid fastighetsbildning kan disponeras för sig.
Vad så beträffar 1950 års lagändring hade de sakkunniga, som år 1943 tillkallats för att verkställa utredning angående rätten till fiske m. m., fiskerättskommittén, i ett den 31 juli 1947 avgivet betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU 1947: 47) väckt frågan om särskilda fastighetsbildningsregler för ett bättre tillgodo- seende av fiskerinäringens behov vid avstyckningar. Fiskerättskommittén hade framhållit hur rätten till fiske i ett vattenområde ofta kommit att genom avstyckning uppdelas på ett stort antal fastigheter. Genom att fiske- rätten på detta sätt splittrats på många händer hade missförhållanden upp- kommit med avseende på fiskevården och den rättvisa fördelningen av fis- ket, och enligt kommitténs mening förelåg ett starkt behov av en bättre ordning. Så snart det av en förrättning berörda fisket var av mera bety- dande värde fanns det därför enligt fiskerättskommitténs mening anledning att överväga huruvida med hänsyn till fiskerinäringens bästa en delning borde tillåtas. Mycket var vunnet redan med bestämmelser som skyddade fiske av betydelse för jordbruket, men även sådant fiske som bedrevs utan samband med jordbruk eller som eljest ej var av direkt betydelse för jord- bruksnäringen måste enligt kommitténs uppfattning skyddas mot en del— ning som medförde märkligt men för fiskerinäringen i orten. Fiskerätts- kommittén hade därför —— i viss analogi med motsvarande bestämmelser om mark som var avsedd för skogsbruk —— föreslagit att fiske ej skulle få genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter på sådant sätt att därigenom märkligt men uppkom för fiskerinäringen i orten. Med fiske av— sågs därvid ej blott ensamrätt till fiske utan även andel i styckningsfastig— heten tillkommande andel i samfällt fiske. Begreppet omfattade sålunda både fiske på egen grund och fiske på annans grund. Fiskerättskommittén me— nade att vare sig en fiskerättighet var förenad med äganderätten till vatten-» området eller ej så var skadan av delning lika stor för fiskerinäringen. En- ligt fiskerättskommitténs förslag borde dock hänsynen till fiskeintressena icke få stå i vägen för avstyckning, om den nya fastighetsindelningen i an— nat hänseende medförde fördelar, vilka övervägde de med fiskets delning förenade olägenheterna. Om exempelvis för en industrilägenhet förelåg be— hov av vattenområde utanför stranden och detta område av jorddelnings— tekniska skäl _ t. ex. en önskan att undvika tillskapande av fiskeservitut _— icke kunde avstyckas med mindre lägenheten också tilldelades fiske, borde delningen av fisket kunna tillåtas, även om därigenom märkligt men uppkom för fiskerinäringen i orten. Om däremot ett yrkande om delning endast motiverades exempelvis av tomtexploatörens önskan att få ut större köpeskilling för sommarnöjestomter genom att de försågos med egen fiske-
rätt, torde sådana »fördelar» icke böra anses överväga ett ur allmän syn— punkt betänkligt förfång för fiskerinäringen. —— I fråga om möjligheterna att tillägga styckningslott fiskerättighet, som bestod i andel av stamfastig- hetens andel i samfällt fiske, innebar fiskerättskommitténs förslag viss yt- terligare inskränkning av hänsyn till de övriga delägarna (se SOU 1947: 47 s. 313 f., NJA II 1951 s. 496 f.).
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämde, motsatte sig i remissyttrande över fiskerättskommitténs betänkande försla- get att begränsa möjligheterna till sådan avstyckning som skulle innebära att den avstyckade fastigheten tillerkändes rätt till fiske inom eget vatten- område. De sakkunniga anförde härom närmare:
Givet är att en på sådant sätt åstadkommen uppdelning av fisket på flera hän- der kan vara till skada. Att märka är emellertid att delning av fisket i detta fall icke kan förhindras utan att man stadgar förbud mot att avstycka vattenområde. Enligt de sakkunnigas mening måste det dock anses mindre tillfredsställande att sålunda av hänsyn till fisket införa restriktioner med avseende å rätten att göra vattenområde till föremål för avstyckning. Även om man med tanke på de avstyck— ningar av vattenområde som ske för tillgodogörande av vattenkraft eller eljest för industriella eller därmed jämförliga ändamål skulle göra förbehåll för de fall, då avstyckningen skulle medföra fördelar som överväga de skadliga verk- ningarna för fisket, kan det likväl befaras att ett förbud mot avstyckning av vat- tenområde, som skulle vara till men för fisket, i många fall skulle visa sig hin- derligt för ur andra synpunkter fullt legitima och önskvärda avstyckningar. Det kan med andra ord befaras, att ett dylikt förbud skulle leda längre än som på- kallas av syftet med lagstiftningen. Det förhåller sig nämligen så, att viss lott i vattenområde mindre ofta avstyckas endast för att styckningslotten skall få fiskerätt; avstyckningen avser i allmänhet även att tillgodose intressen av helt andra slag.
Vad angick avstyckning, varigenom styckningslotten skulle erhålla en ideell andel i fiske, ansågo fastighetsbildningssakkunniga det såväl med hänsyn till fiskevården som från rättvisesynpunkt välbetänkt att i jorddel— ningslagen införa vissa restriktioner i syfte att förebygga att rätten till fiske i ett vattenområde delades upp på alltför många andelar. En dylik lag- stiftning borde enligt de sakkunnigas mening taga sikte på det fall som inträffade, när vattenområdet skiftats men fisket däri lämnats oskiftat och dessutom när vattenområdet och fisket däri delats vart för sig. Under så— dana förhållanden var ju fisket att betrakta som en särskild rättighet, som utan samband med vattenområdet kunde uppdelas på andelar. Olägenhe— terna av att en fiskerätt uppdelades på flera händer syntes mest framträ- dande här. Däremot voro de sakkunniga tveksamma, om begränsningar borde införas även för det fall att delningen av fisket skedde genom att avstyckningslotten tilldelades andel i vattenområdet, samt anförde följande i denna fråga:
Givet är att uppdelning av vattenområde på flera andelar, vilken har till följd att även fisket uppdelas på motsvarande sätt, är till lika stor skada för fisket som
delning av andel i samfällt fiske. Om fastighctsbildningssakkunniga likväl hysa tvekan om lämpligheten av att låta sådana delningar som nu nämnts inbegripas under den tilltänkta lagstiftningen beror det därpå, att restriktionerna i så fall måste avse rätten att tillägga avstyckad ägovidd andel i vattenområde, ej i fiske. Att begränsa den möjlighet härtill som för närvarande föreligger och som kan vara motiverad av varjehanda skäl finna de sakkunniga knappast tillrådligt. Det synes ej heller böra möta större betänkligheter att icke göra lagstiftningen till- lämplig på nu åsyftade fall. Har såsom i regel skett skifte övergått skifteslaget, är till följd av rådande praxis vattenområde som hör till skifteslaget i allmänhet att anse som delat med stranden medan fisket alltjämt utgör en samfällighet för skifteslaget. De fall, då såväl vattenområde som fisket däri äro oskiftade, torde sålunda förekomma mera sällan, och den möjlighet som här föreligger att dela fisket genom att tillägga lägenheter andel i vattenområdet torde därför sakna större betydelse.
Lagförslaget överarbetades inom jordbruksdepartementet och förelades därefter genom proposition 1950 års riksdag. Departementschefen vitsor- dade därvid behovet av bestämmelser i förevarande hänseende men förkla- rade samtidigt att han, på grund av de skäl fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen anfört, ansett sig böra biträda den av dessa remiss- myndigheter förordade begränsningen (se prop. 60/1950 s. 144 f.). I följd härav kom lagstiftningen att såvitt rör fastighetsbildningsfrågorna endast utmynna i en sådan ändring av 19 kap. 12 å jorddelningslagen att i lagrum— mets andra stycke —- omedelbart efter föreskriften om att vid avstyckning skall bestämmas om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i samfällt område eller särskild rättighet m. m. ——- intogs en bestämmelse av innehåll att till ägovidd som avstyckas ej må läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket uppkomma men av någon betydelse. Såsom framgår av det förut anförda avses med denna bestämmelse endast fall, där rätten till fiske är skild från äganderätten till grunden genom att antingen vattenområdet skiftats men fisket lämnats odelat eller vatten- området och fisket vart för sig blivit föremål för särskilda delningar. Be- stämmelsen lägger däremot icke hinder i vägen för att till avstyckad ägo- vidd lägga andel i vattenområde med åtföljande fiske. Möjligheten att splittra fiske genom att avstycka vattenområde med tillhörande fiske in- skränkes ej heller genom bestämmelsen, något som utan vidare framgår av utformningen.
Innebörden av ordet »fiske», när i bestämmelsen talas om men för fisket, synes vara något oklar. Att därmed i varje fall avses fiskerinäringen i orten, ett uttryck som användes av fiskerättskommittén, är tydligt, men skäl kunna anföras till stöd för uppfattningen att även annan verksamhet åsyftas, vil- ken knappast kan anses ingå som ett led i fiskerinäringens utövande. Såsom anförts redan i anslutning till stadgandet i 1 kap. 4 5 reserverar fastighets- bildningskommittén för sin del termen fiske såsom beteckning på sådan rättighet att fiska som är knuten till fastighet eller utgör särskild fastighet. Vidare må anmärkas, att kommittén i fortsättningen såsom en sammanfat-
tande benämning på den verksamhet som i förevarande hänseende är av- sedd att skyddas använder begreppet fiskevård. Enligt numera vanlig ter- minologi anses nämligen detta omfatta alla åtgärder som äro ägnade att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt utnyttjande av fisket.
Under den tid som förflutit efter 1950 års reform har i olika samman- hang gjorts gällande att skyddet mot en för fiskevården skadlig uppdel- ning av fiske alltjämt är otillräckligt. Till belysning härav må nämnas, att Riksförbundet Landsbygdens folk i skrivelse den 8 december 1952 till che- fen för jordbruksdepartementet hemställt om ytterligare ändringar i jord- delningslagen i syfte att hindra en alltför långtgående uppdelning av fiske genom att styckningslott vid avstyckning tillägges vattenområde eller andel i sådant område. Inom vissa delar av norra Sverige, framför allt lappmar— kerna, var enligt vad förbundet anförde tillgången på goda fiskevatten ofta av väsentlig betydelse för den bofasta befolkningens försörjning. Om fisket där skulle kunna fylla sin viktiga funktion, var det angeläget att det icke uppdelades på för många händer eller i någon mer betydande utsträckning frånhändes den bofasta befolkningen. Förbundet ansåg, att den begränsade lagstiftning som tillkom 1950 i stort sett torde sakna betydelse för dessa områden, eftersom _— i varje fall i lappmarkerna — såväl vattenområden som fiske i allmänhet torde vara samfällda inom de primära skifteslagen. Vid avstyckningar för sportstugeändamål o. (1. inom berörda områden före- kom att styckningslotterna tillades andel i samfällt vatten och därmed i fisket. Skulle ett dylikt förfarande nå större omfattning, förelåg enligt för— bundets mening risk att den bofasta befolkningens möjligheter att tillgodose behovet av husbehovsfiske allvarligt försämrades. Sedan förbundets skri— velse överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga och yttrande över fram— ställningen infordrats från överlantmätarna i de fem norrlandslänen, för- klarade två av överlantmätarna att de ej ansågo det påkallat med skärpta avstyckningsbestämmelser, medan en överlantmätare uttalade sig till för- män för ytterligare reglering. I de två återstående yttrandena angavs en partiell lagändring i enlighet med yrkandet i framställningen knappast vara befogad men framhölls att frågan om vidgade möjligheter att vid fastig- hetsbildning beakta fiskevårdssynpunkter borde omprövas vid en reform i större sammanhang. Av remissvarens innehåll i övrigt synes framgå att överlanlniätarna, då de bedömde behovet av en lagändring, i allmänhet hade fäst stor vikt vid de lokala förhållandena inom varje län, särskilt före— komsten av samfällda vattenområden samt frekvensen av avstyckningar, vid vilka andel i sådant område och därmed även i fiske tillerkänts avstyc- kad ägovidd, men att skiljaktigheterna i bedömningen även torde samman- hänga med olika uppfattningar om möjligheterna att utan olägenheter i andra hänseenden införa nya restriktioner mot uppdelning av fiske.
Då kommittén nu har att taga ställning till frågan i hela dess vidd om
i vilken utsträckning fiskevårdens intressen skola tillvaratagas vid fastig— hetsbildningsförrättningar, torde genast kunna fastslås att det i varje fall är erforderligt med en för all slags fastighetsbildning gällande föreskrift som i övrigt har samma räckvidd som 1950 års avstyckningsstadgande. Huruvida man skall begränsa sig till en sådan reglering eller i den nya fas- tighetsbildningslagen införa skyddsbestämmelser, avseende även fiske som utgör en i äganderätten till grunden ingående befogenhet, synes mera tvek- samt. Härvidlag gäller främst att bedöma om förekomsten av dylika fisken är av den betydelse att ett vidgat skydd kan anses motiverat. I denna del må, i anslutning till innehållet i skrivelsen från Riksförbundet Landsbyg- dens folk, till en början framhållas att vattenområdena jämte fisket inom lappmarkerna ofta synas vara samfällda för skifteslagen. I Västerbottens län äro vissa vattenområden ovan odlingsgränsen till och med på grund av särskild lagstiftning att anse som samfällda (se lagen den 18 juni 1926 om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län). Företeelsen med oskiftade vattenområden förekommer emellertid även annorstädes än i lappmarkerna. Ehuru de skiften, som före jorddelningslagens tillkomst övergingo större delen av riket, oftast haft till följd att, såsom påpekades i 1950 års lagstiftningsärende, skifteslagens vattenområden delats med stran- den medan fisket förblivit samfällt, finnas på olika håll mer eller mindre betydande vattenområden som alltjämt äro oskiftade. Principen att vatten- område genom de äldre förrättningarna skall anses delat med stranden gäl- ler ju icke, då området avsatts för delägarnas gemensamma behov eller eljest uttryckligen undantagits från delningen, och principen är ej heller tillämplig, då i övrigt tillräcklig anledning föreligger att anse skiftet ha inneburit ett undantagande för gemensam räkning. En närmare analys av rättspraxis torde visa, att man nog måste räkna med att vattenområden med tillhörande fiske förblivit odelade i större omfattning än man stundom tidigare synes ha antagit (se justitierådet Ericssons anförande i anslut- ning till högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1951 s. 831 samt där åbe— ropade domstolsavgöranden). Det förekommer vidare, ehuru ej så ofta. att fiske i vattenområde, som ingår i fastighets enskilda ägovälde, tillkom- mer fastigheten enskilt. De fisken, som sålunda äro förenade med ägande— rätten till grunden, vare sig denna är gemensam för flera fastigheter eller tillhör fastighet enskilt, kunna ej över lag anses vara från fiskevårdssyn- punkt betydelselösa. De torde i åtskilliga fall spela en icke oviktig roll för innehavarnas försörjning. En reglering av möjligheterna att uppdela dem synes därför böra eftersträvas på samma sätt som det befunnits nödvändigt med restriktioner mot en ohämmad delning av fristående fiskerättigheter.
Vad angår frågan om en reglering av nyssnämnda slag lämpligen kan genomföras må erinras om de betänkligheter som uttalades i anledning av fiskerättskommitténs förslag med förbud mot uppdelning av varje slags fiske. Mot förslaget i vad det rörde fiske, som var förenat med rätten till
grundcn, aninärktes ju att förslagets genomförande skulle medföra begräns- ningar i rätten att dela vattenområden och disponera över andelar i sam- fällda vattenområden samt att sådana begränsningar kunde, även om sär- skilda förbehåll gjordes i enlighet med förslaget, hindra fullt legitima och önskvärda fastighetsbildningsåtgärder. Att man vid 1950 års partiella re— form, då det ej var aktuellt med en omprövning av den i jorddelningslagen fastslagna principen att fristående fiskerättigheter icke borde få tillskapas, framställde en sådan anmärkning är förklarligt. Mot anmärkningen synes dock alltid kunna invändas, att det ej torde vara svårare på ifrågavarande område än eljest i fastighetsbildningssammanhang, när motstridande all- männa intressen förekomma, att under skäligt hänsynstagande till de olika intressena och utan att den ena sidans krav helt förbises vinna en godtag- bar lösning. En lämplig avvägning mellan önskemålet att förhindra för fiskevården skadlig uppdelning av fiske inom eget vattenområde å ena och kraven på att få ändamålsenliga ändringar i fastighetsindelning genom- förda å andra sidan skulle emellertid uppenbarligen underlättas, om det i vissa situationer skulle vara möjligt att tillskapa fiske, som ej är förenat med rätten till grunden. Fastighetsbildningskommittén har funnit sig kunna föreslå en försiktig uppmjukning av jorddelningslagens ståndpunkt i denna fråga och anser icke minst med hänsyn härtill, att de vid 1950 års reform uttalade hetänkligheterna icke nu böra stå i vägen för en mera allmän reg- lering av skyddet för fiskevården.
På grund av vad sålunda anförts synes ett förbud mot en för fiskevården skadlig uppdelning av alla slags fisken böra införas, men i anslutning där- till måste sådana regler meddelas att åtgärder, som äro önskvärda av hän- syn till andra betydelsefulla intressen än fiskevården, ej onödigtvis hind- ras. I första stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att fiske ej må genom fastighetsbildning uppdelas på sådant sätt att fiskevården lider men av någon betydelse, samt ha tillika vissa bestämmelser upptagits om undantag från delningsförbudet. Då jordbruksfastighet utan eget fiske eller med otillräcklig tillgång till fiske bör kunna kompletteras i detta hän- seende, även om en för fiskevården i viss mån skadlig splittring av fiske skulle orsakas, har föreskrivits, att uppdelning av fiske må äga rum, om åtgärden är erforderlig för att jordbruksnäringen skall främjas. Eftersom intresset av att fisket icke splittras stundom kan vara så starkt att det ej bör få träda tillbaka till förmån för andra önskemål, har den ytterligare förutsättningen för avsteg från delningsförbudet uppställts, att genom åt— gärden ej uppkommer avsevärd olägenhet för fiskevården. Undantagsregeln till förmån för jordbruket gäller vare sig fisket utgör en i förhållande till rätten till grunden fristående rättighet eller ej. För att förbudet icke skall alltför strängt begränsa möjligheterna till fastighetsbildande åtgärder be- träffande vattenområde, inom vilket fisket är förenat med äganderätten till området, har vidare föreskrivits att delning av fiske må äga rum, om åtgär-
den erfordras för att en i annat avseende än med hänsyn till jordbruket angelägen ändring i fastighetsindelningen skall åstadkommas. Även för detta undantag kräves, att avsevärd olägenhet för fiskevården ej uppkommer. För att en ändring i fastighetsindelningen skall kunna anses angelägen torde den böra vara antingen påkallad för tillgodoseende av allmänt in- tresse eller av påtaglig betydelse för enskild sakägare och ej ägnad att mot— verka vad som från allmän synpunkt är eftersträvansvärt.
Genom sistnämnda undantag undvikes utan tvekan ett flertal av de olä- genheter som enligt tidigare uttalade farhågor skulle vara förbundna med restriktioner i fråga om rätten att dela fiske, som ej utgör en fristående rättighet. Det är emellertid tydligt att vad som nu föreslagits ej är tillräck- ligt för att åstadkomma en i alla avseenden lämplig avvägning mellan de olika intressen som kunna göra sig gällande vid ifrågasatta fastighetsbild- ningsåtgärder, avseende vattenområde med därtill hörande fiske. Om en delning av vattenområdet medför avsevärd olägenhet för fiskevården, skulle ju högst önskvärda åtgärder, t. ex. i syfte att åstadkomma utbyggnad av värdefull vattenkraft, bliva förhindrade. Kommittén har i denna fråga kommit till den uppfattningen att en ytterligare utvidgning av rätten till avsteg från delningsförbudet ej är att rekommendera, men i stället anser kommittén att den förut antydda möjligheten att i viss utsträckning tillåta att fiskerättighet frigöres från äganderätten till grunden på ett tillfredsstäl- lande sätt kan lösa uppkommande intressekonflikter. Härutinnan må yt- terligare följande anföras.
Vid jorddelningslagens tillkomst ägnades stor uppmärksamhet åt frågan om de fristående fiskerättigheterna, och meningarna voro länge delade om i vilken utsträckning uppkomsten av sådana rättigheter borde förhindras. Till sist fastslogs att dessa rättigheter ej skulle få bildas vare sig genom särskilt beslut om servitutsutbildning i samband med laga skifte och av- styckning eller genom att fiske, som undantagits vid skifte av vattenområde, därefter delades för sig. I betraktande av de olägenheter som en särskild, av fastighetsindelningen oberoende indelning av rätten till fiske i allmän- het måste vålla synes denna inställning fullt motiverad. Fastighetsbild- ningskommittén ansluter sig också i princip till jorddelningslagens stånd- punkt och har redan vid utformningen av stadgandet i 2 kap. 3 & givit uttryck härför. Såsom framgår av förbehållet i nämnda paragraf har emel- lertid kommittén velat lämna utrymme för visst avsteg från grundsatsen att fiske, som är förenat med rätten till grunden, icke genom fastighets— bildningsåtgärd skall kunna skiljas därifrån. Det måste sålunda anses be- rättigat att under vissa förutsättningar tillåta ett frångående av grundsat— sen, nämligen om man därigenom kan vinna ett resultat som på det stora hela taget är mera ändamålsenligt än det som eljest skulle vara möjligt att uppnå. Kunna olägenheterna av att tillskapa en särskild fiskerättighet i visst fall bedömas såsom mindre framträdande och skulle det vara till
större skada att upprätthålla sambandet mellan fisket och äganderätten till grunden, synes det med andra ord motiverat att låta sambandet gå för- lorat. Det är även att märka, att ifrågavarande princip ej blivit konsekvent genomförd i gällande rätt, ty genom att vid skifte av samfällt vattenområde undantaga fisket för delägarna gemensamt jämlikt 10 kap. 7 & jorddel- ningslagen uppkommer ju en fiskerättighet, som är skild från rätten till grunden. Det har tydligen ansetts kunna vara förenat med mindre olä- genheter att bibehålla fisket samfällt än att låta delningen omfatta även detta. En motsvarighet till denna anordning synes nu böra upptagas i den nya lagen, men möjligheten att bryta ett samfällt fiskes samband med rät- ten till grunden bör enligt kommitténs mening begränsas till fall, där de särskilda bestämmelserna till skydd för fiskevården lägga hinder i vägen för en delning också av fisket. Även rätt till fiske, som tillkommer fastig- het enskilt, bör kunna skiljas från rätten till grunden, men här är det uppenbarligen av nöden att uppställa strängare fordringar. Är fastighets- bildningsåtgärd av synnerlig vikt för att lämplig fastighetsindelning skall vinnas eller eljest av betydande allmänt intresse och utgör fiskets fri— görande från rätten till grunden en förutsättning för åtgärdens tillåtlighet, synes det ej ägnat att ingiva alltför starka betänkligheter att låta samban- det brytas.
På grundval av dessa överväganden och med hänsyn till stadgandet i 2 kap. 3 5 av förslaget ha bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf utarbetats. Genom dessa torde bl. a. vattenkraftsintresset komma att tillgodoses i erforderlig omfattning.
Enligt kommittéförslaget komma fristående fiskerättigheter att kunna tillskapas icke endast med tillämpning av andra stycket utan även genom upplåtelse av servitut, innefattande rätt att fiska. Kommittén har icke kun- nat finna något avgörande skäl för att icke sådana servitutsrättigheter skola få instiftas genom beslut vid fastighetsbildningsförrättning på samma sätt som andra slag av servitut. Blott lämpligt avvägda villkor för möjligheterna att tillskapa fiskeservitut uppställas, synas väsentliga fördelar kunna vin- nas genom dem. Sålunda kan rättighet att fiska, om den konstrueras som ett servitut, allt efter omständigheterna begränsas t. ex. så att inom ramen för husbehovsfiskets omfattning endast viss slags fisk må fångas eller vissa angivna fiskeredskap användas. Härigenom skapas givetvis ökade möjlig- heter att vinna lämpliga lösningar vid avvägningen mellan fiskevårdsintres- sena och andra önskemål. De villkor som böra gälla för uppkomsten av fiskeservitut torde i allt väsentligt böra överensstämma med vad som i all- mänhet kräves för att servitut skall kunna instiftas vid fastighetsbildnings- förrättning. Emellertid måste tillses att fiskeservitut ej upplåtes på sådant sätt att fiskevården skadas. De i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelserna med förbud mot delning av fiske torde emellertid utgöra fullt tillräckligt skydd. Eftersom upplåtelse av fiskeservitut måste anses
innefatta en uppdelning av fiske, synas bestämmelserna utan särskild före- skrift bliva tillämpliga på servitutsbildning. Ej heller torde det vara erfor- derligt att i anslutning till reglerna i andra stycket anmärka att fristående fiskerättighet i vissa fall även kan bildas genom servitut.
Genom den föreslagna regleringen till skydd för fiskevården torde de krav som i fastighetsbildningshänseende kunna resas till förmån för fiskeri- näringen, vare sig denna bedrives såsom självständigt näringsfång eller i förening med annan verksamhet, i huvudsak ha blivit tillgodosedda. Likaså få önskemålen om ett bevarande av fisken, som eljest äro av betydelse för innehavarens försörjning, anses ha blivit uppfyllda. De numera ofta fram- ställda anspråken att fiskerättigheter böra beredas dem, som ej för sin för- sörjning äro beroende av att äga fiskerätt, torde även få anses ha blivit tillräckligt beaktade, särskilt om hänsyn tages till möjligheterna att bilda fiskeservitut. Dessa sportfiskeintressen torde i allmänhet kunna utan fastig- hetsbildning tillgodoses genom nyttjanderättsupplåtelser, men i den mån så ej kan ske, synes servitutsbildning oftast vara till fyllest. Genom att till förmån för fastigheter, avsedda för fritidsändamål, upplåta begränsade fiske— servitut torde fastigheterna i regel kunna tillförsäkras en med hänsyn till ändamålet fullt nöjaktig tillgång till fiske. Visserligen må enligt förslaget fiskeservitut ej instiftas genom fastighetsbildning, om fiskevården lider men av någon betydelse. Det är emellertid att märka att servitutsbildning i all- mänhet torde förorsaka mindre olägenheter för fiskevården än motsvarande ändring i fastighetsindelningen och att sportfiskeservitut ofta torde kunna avgränsas på sådant sätt att fiskevårdens intressen icke skadas i någon nämnvärd mån, om servituten icke förekomma i större antal. Ändringar i fastighetsindelningen för att tillgången på sportfiske skall tryggas äro ej heller uteslutna, men de konuna att i stor utsträckning hindras av bestäm- melserna i förevarande paragraf. Att här tillerkänna sportfisket en starkare ställning på bekostnad av övriga fiskeintressen kan ej vara försvarligt.
En fråga som stundom tilldragit sig viss uppmärksamhet gäller förutsätt- ningarna för att särskilda fiskefastigheter skola få bildas. Då frågan äger nära samband med det här behandlade fiskevårdsproblemet, kan det fin- nas skäl att i detta sammanhang något beröra densamma. Kommittén har ej ansett sig böra föreslå regler med särskilda bestämmelser om beskaf- fenheten av dessa fastigheter utan funnit de allmänna villkoren här lämna tillräcklig ledning vid bedömningen. För den yrkesmässigt bedrivna fiskeri- näringen synes det icke föreligga något egentligtbbehov av närmare före- skrifter. Erfarenheterna från äldre tider giva vid handen att uppfattningen om hur en fiskefastighet bör vara utformad för att lämpa sig för sitt ånda- mål undergått en ständig förskj utning. Med hänsyn härtill och då det finnes anledning räkna med att den fortsatta utvecklingen i fråga om metoderna för fiskerinäringens utövande kommer att medföra ändrade krav på fastig- heternas beskaffenhet, är det ej heller tillrådligt att uppställa särskilda reg-
ler i detta hänseende. Såvitt gäller fastigheter, avsedda enbart för utövning av sportfiske, ligger saken annorlunda till. Sådana fastigheter torde emel- lertid ytterligt sällan kunna bildas på grund av dels förbudet mot en för fiskevården skadlig uppdelning av fiske, dels kravet på stadigvarande till- lämpning av det ändamål för vilket fastighet bildas, ett krav som oftast ute- sluter tillkomsten av särskild fastighet för tillgodoseende av den tillfällige ägarens personliga önskningar. Även bestämmelserna om skydd för jord— bruksnäringen torde i stor utsträckning hindra att särskilda sportfiske— fastigheter bildas. Måhända skulle det kunna anses motiverat med ett ut- tryckligt förbud, varigenom uppkomsten av dylika fastigheter förhindras, men kommittén är ej beredd att föreslå något sådant. I enstaka fall kan det förekomma att fastighet av detta slag bör kunna tillskapas, t. ex. för att kommuns behov av att ordna fritidsreservat med tillgång till fiske skall bliva tillgodosett.
Beträffande den närmare utformningen av de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna vill kommittén understryka att termen fiskevård i lagtex- ten använts i vidsträckt bemärkelse på samma sätt som skett här i motiven. Vidare må påpekas att kommittén genom att tala om fiske, som är förenat med rätten till grunden, icke tagit ställning till frågan huruvida fiske, som en gång frigjorts från rätten till grunden men därefter tillagts den fastig— het till vilken grunden hör, alltjämt utgör en fristående rättighet eller om det är att anse såsom förenat med rätten till grunden. En generell lösning av denna fråga bör enligt kommitténs mening icke anvisas utan åt rätts- tillämpningen bör överlämnas att avgöra densamma med hänsyn till för- hållandena i varje särskilt fall. Om det t. ex. kan visas att särskild del— ning av samfällt fiske inom förut skiftat vattenområde verkställts i syfte att de olika fastigheternas fiskelotter skulle sammanfalla med fastigheter- nas enskilda vattenområden, synas starka skäl tala för att anse en åter- förening ha ägt rum. Har fiskedelningen åter utförts utan hänsyn till in- delningen av vattenområdet, torde det knappast vara möjligt att låta den omständigheten att fiskelott till en del kommit att bliva belägen inom eget vattenområde få till följd att fisket inom denna del skall betraktas såsom förenat med rätten till grunden.
9 5.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om sådana eftergifter från lämplighetskraven som betingas av den bestående fastighetsindelningens beskaffenhet. I 19 kap. jorddelningslagen återfinnas regler med motsva- rande innehåll i 2 5 andra stycket samt 3 5 2 mom. punkt 1 andra stycket. På det förra stället stadgas i omedelbar anknytning till det allmänna lämp- lighetskravet att mark, som i och för sig eller efter sammanläggning med annan mark bildar en lämplig fastighet, må avstyckas från fastighet som redan förut icke är lämpad för sitt ändamål, om denna ej undergår för-
sämring av någon betydelse. Stadgandet i 3 & gäller endast jordbruksfastig- heter och innebär att avstyckning i förening med sammanläggning må äga rum, även om den nybildade fastigheten ej är fullt lämplig. Dock erfordras härför att ändringen i fastighetsindelningen är ägnad att giva brukaren av den nybildade fastigheten en mera tillfredsställande bärgning än förut samt att ej någon för sitt ändamål varaktigt lämpad jordbruksfastighet undergår försämring av någon betydelse och ej heller eljest en mera ända- målsenlig fastighetsindelning motverkas.
Det har synts kommittén ofrånkomligt att även för framtiden medgiva vissa avsteg från kravet att fastighet, som tillskapas eller förändras genom fastighetsbildning, skall bliva lämpad för sitt ändamål. Om detta villkor alltid måste vara uppfyllt för att fastighetsbildning skall tillåtas, skulle möjligheterna att få till stånd ändringar beträffande fastighetsbeståndet i hög grad inskränkas. Den bestående fastighetsindelningen är ju icke säl- lan av mindre tillfredsställande beskaffenhet och torde ofta kräva ingri— pande rationaliseringsåtgärder, som icke kunna förutsättas bliva genom- förda i ett sammanhang. Icke minst av hänsyn till de enskilda jordägarna, som i regel icke kunna lastas för uppkomsten av de nuvarande förhållan- dena, synes det därför berättigat med vissa eftergifter. Visserligen skulle det kunna göras gällande att pressen på jordägarna att taga initiativ till erforderliga förbättringar av fastighetsbeståndet borde bliva mera effektiv med ett strängt upprätthållande av kraven på lämplighet. Emellertid skulle ett sådant påtryckningsmedel, bortsett från att det lätt kan framstå såsom obehörigt, många gånger vara verkningslöst bl. a. av den anledningen att de, som önska få till stånd en begränsad fastighetsbildningsåtgärd, ofta sakna möjlighet att genomdriva de mera omfattande rationaliseringar som skulle erfordras. Ett ovillkorligt fasthållande av lämplighetskraven kan då lätt få en allt annat än önskvärd effekt, ty därigenom skulle varje succes— siv förbättring av fastighetsbeståndet förhindras. Det får därför anses även från allmän synpunkt fördelaktigt med vissa undantag från de jordpolitiska bestämmelserna om fastighets beskaffenhet.
De nyss återgivna undantagsbestämmelserna i jorddelningslagen synas i stort sett lämpligt avpassade och ägnade att läggas till grund för mot- svarande reglering i fastighetsbildningslagen. Mot det nuvarande stadgan- det att fastighet, varifrån avstyckning sker, i vissa fall icke behöver vara lämpad för sitt ändamål må emellertid anmärkas, att någon skillnad i före- varande hänseende icke bör göras mellan de olika styckningsdelarna. Reg- ler om vilken av dessa som vid avstyckningen skall behandlas som stam— fastighet ha icke uppställts och det saknas därför anledning att icke låta de olika styckningsdelarna i princip vara underkastade samma jordpoli- tiska krav. Möjligheterna att för närvarande genom avstyckning vinna successiv rationalisering äro vidare, utan att övertygande skäl därför kunna anses föreligga, begränsade till jordbruksfastigheter. Här synes en utvidg-
ning till alla slag av fastigheter befogad. I övrigt må framhållas, att den omarbetning av nuvarande båda undantagsbestämmelser som föranledes av att lämplighetsvillkoren i fortsättningen skola tillämpas vid all fastighets- bildning även måste ha till följd att bestämmelserna få en mera allmänt hållen avfattning. Detta synes i sin tur böra medföra att de arbetas sam- man till ett gemensamt stadgande. Som första förutsättning för att lämp- lighetskraven på grund av brister i den bestående fastighetsindelningen skola få åsidosättas beträffande viss fastighet bör i detta stadgande angi- vas, att annan för sitt ändamål varaktigt lämpad fastighet uppkommer eller fastighetsindelningen annorledes förbättras. Därutöver måste fordras att indelningen icke samtidigt i annat avseende undergår försämring av någon betydelse och att ej heller eljest en mera ändamålsenlig fastighets- indelning motverkas. Villkoret att fastighetsindelningen ej får undergå försämring av någon betydelse torde i huvudsak innebära ett krav på att ingen fastighet i nämnvärd grad minskar i lämplighet. Vid prövning huru- vida villkoret är uppfyllt bör uppmärksammas att det i vissa fall enligt 6—8 55 är medgivet att av speciella skäl verkställa åtgärder, som försämra fastighet. Genom dylika särskilt tillåtna åtgärder torde emellertid icke så- dan försämring av fastighetsindelningen uppkomma som avses i denna paragraf.
Vid 1 5 har kommittén särskilt uttalat sig till förmån för vissa avsteg från det allmänna lämplighetskravet, när det gällde att bedöma fastigheter som endast berördes av fastighetsreglering, samt yttrat att det under vissa förutsättningar borde vara tillräckligt om sådana fastigheter icke genom regleringen blevo mindre lämpliga än förut. Genom ett stadgande med det nyss skisserade innehållet ha de synpunkter kommittén sålunda velat giva uttryck för blivit beaktade. Kommittén — som med sitt uttalande avsåg att åtgärder, motsvarande det nuvarande ägoutbytet, i allmänhet icke borde för framtiden försvåras — finner nämligen, att de jordpolitiska förutsätt- ningarna för en jordägare att utan övriga sakägares medverkan få till stånd sådan åtgärd uppenbarligen icke försämras genom de av kommittén före- slagna lämplighetsvillkoren jämte de i denna paragraf ifrågasatta undan- tagsbeståmmelserna. Vad beträffar åtgärder, jämförbara med det nuvarande frivilliga ägoutbytet, kan saken synas mera tveksam. För sådant ägoutbyte kräves för närvarande enligt 8 kap. 4 5 jorddelningslagen från jordpolitisk synpunkt blott att fastighetsindelningen icke försämras och att, om viss fastställd plan föreligger, indelningens genomförande enligt planen icke försvåras. Dessa båda förutsättningar få i stort sett anses motsvara de i förevarande paragraf upptagna villkoren att fastighetsindelningen ej under- går försåmring av någon betydelse och att en mera ändamålsenlig fastig- hetsindelning eljest icke motverkas. Motsvarighet till det samtidigt före- slagna villkoret att antingen lämplig fastighet uppkommer eller fastighets— indelningen i annat avseende förbättras saknas däremot för närvarande
vid frivilligt ägoutbyte. Kommittén har övervägt att föreslå en härav för- anledd utvidgning av möjligheterna till undantag från lämplighetsvillkoren men funnit en sådan knappast vara motiverad. Det torde nämligen i regel kunna förutsättas att regleringsåtgärd, varom alla sakägare äro ense och som befinnes varken försämra fastighetsindelningen eller motverka upp- komsten av en mera ändamålsenlig indelning, kan anses i åtminstone nå- got avseende innebära en förbättring av indelningen.
Det må påpekas, att ytterligare möjligheter till avsteg från lämplighets- villkoren regleras i 10 och 11 55.
10 5.
Enligt 19 kap. 3 5 4 mom. andra stycket jorddelningslagen gäller för närvarande att avstyckning, som innebär avsteg från de särskilda föreskrif- terna om beskaffenheten av jordbruksfastighet och om skydd mot en för skogsbruket skadlig uppdelning av skogsmark, må det oaktat äga rum, om avstyckningen kan anses oundgängligen erforderlig för att i annat hän- seende vinna en i jämförelse med olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen. Denna från 1947 års reform härrörande bestämmelse innebär sålunda att man genom avstyckning kan bilda fastig- het, som icke blott brister i lämplighet utan även i detta hänseende är sämre än förut, och vidare att skogsmark kan uppdelas så att styckningsdel icke kan utnyttjas för skogsbruk med lika fördel som tidigare. Departements- chefen uttalade vid lagrådsremissen att bestämmelsen torde vara av sär- skild betydelse för lantbruksnämnderna i deras verksamhet för jordbru- kets rationalisering. Som exempel nämndes det fall att lantbruksnämnden vid uppdelning av ofullständig jordbruksfastighet för förstärkning av andra jordbruk kunde bliva nödsakad att tills vidare behålla vissa delar av den styckade fastigheten. Om en sådan restfastighet icke uppfyllde de krav som i allmänhet uppställdes på en nybildad fastighet, ansågs detta icke böra hindra ändringen i fastighetsindelningen. Den garanti för att restfastig- heten skulle komma att med tiden sammanslås med annan brukningsdel som låg i att fastigheten innehades av lantbruksnämnden borde här kunna ersätta det eljest nödvändiga villkoret om att även restfastigheten i sam- band med avstyckningen skulle sammanläggas med annan mark. I remiss- protokollet angavs vidare att det även eljest torde kunna förekomma fall, då behov förelåg av att kunna göra avvikelser från de ifrågavarande jord- politiska villkoren för att kunna få till stånd en ändamålsenlig indelning i brukningsdelar. Om såsom förutsättning för eftergift från dessa villkor uppställdes, att åtgärden vid avstyckningsförrättning prövades oundgäng- ligen erforderlig för att vinna en i jämförelse med olägenheterna av del- ningen betydande fördel för jordbruksnäringen, torde betänkligheter icke böra möta mot att medgiva sådan avvikelse. Med hänsyn till den kontroll som från jordpolitisk synpunkt kom att utövas från det allmännas sida an-
sägs det knappast behöva befaras, att undantagsbestämmelsen kunde komma att utnyttjas i icke önskvärd omfattning. (Se prop. 232/1947 5. 168 f., NJA II 1948 s. 24 f.)
Bestämmelsen har i praktiken visat sig vara av vikt för att rationalise- ringen av jordbruket skall kunna bedrivas på ändamålsenligt sätt, och det måste anses att ett liknande stadgande erfordras även i fortsättningen. I den mån fastighetsregleringar enligt kommitténs förslag komma till ut- förande för en total ombildning av fastighetsbeståndet inom en trakt torde visserligen behovet bliva mindre framträdande, enär man vid sådana genom- gripande åtgärder hör kunna bedöma vilka fastigheter som skola bestå på längre sikt såsom självständiga enheter och man då i regel har bättre möjligheter än eljest att på lämpligt sätt fördela den tillgängliga förbätt- ringsreserven. Dock synas även här situationer kunna uppkomma, då det kan vara lämpligt att tills vidare behålla en del av reserven. Det är emeller— tid vidare klart, att den framtida rationaliseringsverksamheten även i bety- dande utsträckning kommer att bedrivas liksom hittills med tillhjälp av mindre genomgripande fastighetsregleringar samt avstyckningar i förening med sammanläggning. Kommittén har därför icke tvekat om att för den nya lagens del föreslå en motsvarighet till den nuvarande undantagsbestäm- melsen.
Vid 1947 års reform ansågos möjligheterna till undantag i huvudsak vara av betydelse för jordbruket och de begränsades därför att gälla blott i fall, då fördel för denna näring stod att vinna. Genom den utveckling som ägt rum sedan dess har det visat sig att skogsbruket har behov av att komma i åtnjutande av samma ställning härvidlag som jordbruket. Även på andra områden, där betydelsefulla allmänna intressen göra sig gällande, torde behov föreligga av att motsvarande möjlighet till mera extraordinära undan- tag finnes. En utvidgning är sålunda påkallad, och kommittén finner denna lämpligen böra genomföras så att bestämmelsen för framtiden medgiver undantag i de fall, då en från allmän synpunkt betydande fördel kan vin- nås. Genom att undvika en uppräkning av de intressen, till vilkas förmån be— stämmelsen är avsedd att gälla, möjliggöres en smidig anpassning efter nya förhållanden. Sådan ändring av bestämmelsen blir emellertid också nödvän- dig att den tillåter avvikelser från samtliga jordpolitiska villkor och ej endast, såsom hittills, från de speciella lämplighetskraven för jordbruks- fastigheter och förbudet mot delning av skogsmark.
Att på sätt nu föreslagits utvidga undantagsmöjligheterna kan onekli- gen väcka betänkligheter av det skälet, att man genom utvidgningen i viss utsträckning går miste om den garanti för att olämplig restfastighet i framtiden erhåller ändamålsenlig användning som lantbruksnämndens innehav ansetts utgöra. Rationaliseringsorgan med de uppgifter och befo- genheter som för jordbrukets del tillkomma lantbruksnämnderna saknas ju inom andra näringar. Mot betänkligheterna må emellertid framhållas,
att det nuvarande stadgandet ej innehåller något oeftergivligt krav på att de olämpliga restfastigheterna skola innehavas av lantbruksnämnden samt att det även på andra områden än jordbrukets torde komma att finnas vissa möjligheter att genom offentligt organ eller på annat sätt få garantier för att olämpliga fastigheter så småningom bliva ändamålsenligt använda. Den redan till grund för gällande bestämmelse liggande tanken att restfastig- heter som uppkomma genom tillämpning av bestämmelsen icke böra bliva för framtiden bestående i samma olämpliga skick synes likväl enligt kom- mitténs bedömande böra komma till uttryck i lagtexten.
På grund av det anförda bör i denna paragraf föreskrivas att fastighet må tillskapas eller förändras i strid mot vad förut i kapitlet är stadgat, så- vida fastighetsbildningen är oundgängligen erforderlig för att en i jäm- förelse med olägenheterna av åtgärden betydande fördel från allmän syn- punkt skall vinnas samt det kan antagas att olägenhet av att olämplig fastighet bildas icke blir bestående. I enlighet med vad som i allmänhet gäller om undantagsbestämmelser av detta slag bör stadgandet tillämpas med försiktighet. Detta må särskilt understrykas, enär stadgandets ganska vaga utformning eljest lätt skulle kunna giva anledning till ett mindre re- striktivt utnyttjande av undantagsmöjligheterna.
Med den föreslagna utformningen av stadgandet kan fråga uppkomma att med tillämpning av detsamma bilda fastighet för tillgodoseende av ett från allmän synpunkt angeläget behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning. Förut- sättningen att olämplig fastighet som uppkommer blir omhändertagen torde här ofta vara uppfylld, om kommunen som ju numera har betydande intressen att bevaka i dessa hänseenden är engagerad. Med hänsyn till de tämligen stränga krav som paragrafen uppställer för eftergift från de jord— politiska bestämmelserna, särskilt kravet att fastighetsbildningen skall vara oundgängligen erforderlig för att den allmänna fördelen skall vinnas, torde paragrafen emellertid bliva av mindre betydelse i dessa sammanhang. Fas- tighetsbildning för ändamål av ifrågavarande beskaffenhet kommer därför i allmänhet, då avsteg från de jordpolitiska reglerna erfordras, att bedömas enligt 11 å, som innehåller för sådana åtgärder särskilt avpassade best-äm- melser. Såsom anföres i anslutning till nämnda paragraf torde dock någon gång kunna förekomma att densamma icke medgiver önskvärd fastighets- bildning, som då i stället bör kunna genomföras med stöd av förevarande stadgande.
11 5.
I den allmänna motiveringen har framhållits, att det vid sidan av de all- männa villkoren för fastighetsbildning erfordras särskilda regler om fastig- hetsbildande åtgärder inom områden, där planläggning enligt byggnads- lagen ägt rum eller där marken eljest kommer att huvudsakligen använ—
das för bebyggelse eller likartade ändamål. Detta sammanhänger med att de avgöranden, som träffats vid planläggning eller vid utfärdandet av andra bestämmelser rörande bebyggelsen, måste vara bindande för prövningen vid följ ande fastighetsbildningsåtgärder. Fastighetsbildningen bör alltså icke få ske så att en markanvändning i enlighet med dessa avgöranden förhind- ras eller att syftet med dem på annat sätt motverkas. Därjämte måste till- ses att de för fastighetsbildning i allmänhet gällande bestämmelserna icke lägga hinder i vägen för ett förverkligande av detta syfte. Även inom om- råde, där fastställd plan enligt byggnadslagen icke finnes men där förhål- landena äro likartade med dem som föreligga inom planområde, bör fastig- hetsbildningen ske under beaktande av vissa plansynpunkter eller av de särskilda krav som kunna uppställas för att en önskad markanvändning skall komma till stånd.
Av det anförda torde framgå, att de erforderliga särbestämmelserna äro av två slag, nämligen dels sådana som medgiva vissa undantag från de i 1—8 55 upptagna stadgandena dels ock föreskrifter med speciella villkor i syfte att förhindra i övrigt tillåtna åtgärder, vilka skulle försvåra en an- passning av fastighetsindelningen efter föreliggande planer eller på annat sätt motverka en ändamålsenlig bebyggelse. I förevarande paragraf regle- ras nu undantagsmöjligheterna,- vilka äga viss anknytning till innehållet i närmast föregående paragrafer, medan övriga särbestämmelser, ehuru de måhända få anses vara av mera väsentlig betydelse än undantagsreg- lerna, upptagas först i 12 och 13 55.
Enligt stadgandet i 19 kap. 4 & första stycket jorddelningslagen gäller, att inom område som ingår i stadsplan de i 2 och 3 55 av samma kap. upptagna bestämmelserna icke skola utgöra hinder mot avstyckning som överensstämmer med planen. Detsamma skall i viss utsträckning tillämpas på motsvarande sätt beträffande område med byggnadsplan. Att döma av departementschefens uttalande i samband med lagrådsremissen vid 1947 års reform, då stadgandet infördes i jorddelningslagen, synes detta när— mast ha tillkommit med tanke på de till förmån för jordbruket och skogs- bruket uppställda kraven. Fastställandet av planen förklarades i prin- cip böra anses innebära att dessa krav skulle inom planområdet vika för intresset av att tätbebyggelse i enlighet med planen kom till stånd (se prop. 232/1947 5. 135). Stadgandet utformades likväl så att det tillåter avsteg även från det grundläggande kravet på fastighets lämplighet. Med anled- ning härav betonades under riksdagsbehandlingen av andra lagutskottet, att det allmänna lämplighetskravet icke här kunde sättas ur kraft för annat fall än då avstyckningen stod i positiv överensstämmelse med planen. En- ligt utskottets mening kunde sådan överensstämmelse icke sägas föreligga, om icke det avstyckade området för sig eller efter sammanläggning med annan mark var lämpat för det ändamål varför det kunde vara avsett. Det
uppställda villkoret om överensstämmelse med planen torde sålunda för- hindra, att såsom särskilda fastigheter utlades småomräden vilka endast tillsammans med annan mark kunde få en ändamålsenlig användning. (Se andra lagutskottets utl. 47/1947 s. 81 f., jfr NJA II 1948 s. 31.)
Kommittén finner den genom ifrågavarande stadgande i jorddelnings- lagen fastslagna principen alltjämt böra gälla men anser viss omarbetning av stadgandet erforderlig av det skälet att villkoret om överensstämmelse med planen i viss mån är oklart och ägnat att giva upphov till svårigheter. Om man för tillämpning av det nuvarande stadgandet verkligen skall ford- ra att positiv överensstämmelse föreligger mellan planen och avstyckningen eller, vilket torde vara riktigare uttryckt, mellan planen och den fastighets- indelning, som är avsedd att vinnas genom avstyckningen, och man i lik- het med utskottet häri inlägger ett krav på att den avstyckade fastigheten fullt ut skall lämpa sig för det i planen förutsatta ändamålet, synes man i stor utsträckning försvåra uppkomsten av en lämplig fastighetsindelning i enlighet med planen. Inom ett planområde torde nämligen förhållandena icke sällan vara sådana att en anpassning efter planen bäst vinnes steg för steg. Ett sådant successivt plangenomförande kan till och med i vissa fall vara nödvändigt men skulle enligt gällande rätt vara uteslutet, om man ej kunde anse kravet på överensstämmelse med planen medgiva att ofull- gångna fastigheter i vissa fall bildas inom planområdet. Hur den nuvarande bestämmelsen än må tolkas i detta avseende, synes det böra för framtiden slås fast att en successiv omdaning av fastighetsbeståndet i riktning mot en från planmässiga synpunkter ändamålsenlig fastighetsindelning skall kunna ske. Med den föreslagna bestämmelsen i 9 5 kommer nu visserligen en allmän utvidgning till stånd av möjligheterna att genomföra åtgärder som innebära en förbättring av indelningen utan att leda till fullt lämpliga resul- tat, men bestämmelsen kommer ej att medgiva avsteg från lämplighetsvill- koren i den omfattning som erfordras för tillgodoseende av planintressena. Därför bör förevarande stadgande ändras så att det uttryckligen medgiver ett åsidosättande av lämplighetsvillkoren i sådana fall, då uppkomsten framdeles av lämpliga fastigheter i enlighet med planen därigenom under- lättas, ehuru indelningen ej omedelbart kommer att överensstämma med planen. De allmänna reglerna om fastighets beskaffenhet böra alltså i prin- cip lända till efterrättelse, men man skall kunna avstå från att tillämpa dem i den mån det visar sig fördelaktigt för att en ändamålsenlig indelning i överensstämmelse med planen så småningom skall kunna åstadkommas. Det må påpekas att lämplighetsvillkoren icke skola få sättas ur kraft annat än då det kan ådagaläggas att ett plangenomförande därigenom underlättas.
Vad nu sagts äger tillämplighet endast beträffande fastigheter, belägna inom planområdet. Olämpliga restfastigheter utanför området böra ju också kunna bildas, men det kan ej här ifrågakomma att medgiva åtgär- der med sådant resultat i andra fall än då åtgärderna äro nödvändiga för
att få indelningen att överensstämma med vad som förutsatts i planen. Så- vitt gäller möjligheterna till undantag från de jordpolitiska bestämmelserna till skydd för vissa näringar bör motsvarande krav på överensstämmelse med planen upprätthållas.
Stadgandet i 19 kap. 4 5 första stycket jorddelningslagen avser förutom fastställd stadsplan även byggnadsplan, som fastställts efter den 1 januari 1948. Eftersom de äldre byggnadsplanerna ej sällan utlagts över orimligt stora områden utan större hänsyn till om någon tätbebyggelse i mera väsent— lig omfattning var att vänta under överskådlig tid samt jordbrukets intres- sen ofta icke tillmätts erforderlig betydelse vid deras fastställande, skola de vanliga jordpolitiska villkoren tillämpas vid avstyckning inom områ— den med sådana planer. Ytterligare en inskränkning i stadgandets till- lämpning beträffande byggnadsplaneområden har införts. I samband med att byggnadsplan år 1953 tilläts att i begränsad utsträckning omfatta även mark, som för framtiden skulle användas för jordbruk, ändrades näm- ligen stadgandet så att det icke blev tillämpligt med avseende på sådan mark. Avstyckning inom jordbruksområde som ingick i byggnadsplan an- sågs böra vara underkastad samma restriktioner av jordpolitisk natur som gällde beträffande rätten till avstyckning utanför planområdet (prop. 4/1953 s. 26, NJA II 1953 s. 470).
Om undantagsstadgandet nu gives en avfattning i enlighet med vad ovan förordats, synes det icke erforderligt med något särskilt förbehåll beträf- fande jordbruksområdena. Stadgandet kommer ju endast att tillåta avsteg från eljest gällande jordpolitiska bestämmelser, när det är påkallat för att fastighetsindelningen skall kunna bringas i överensstämmelse med planen eller när fastighetsbildningen främjar uppkomsten av lämpliga fastigheter inom planområdet i enlighet med planen. Vid sådant förhållande kan i byggnadsplan intagen mark, som enligt planen skall användas för jord- bruksändamål, icke med stöd av stadgandet underkastas fastighetsbild- ning i strid mot vad som i allmänhet gäller angående jordbruksjord. Vad beträffar de äldre byggnadsplanerna synes emellertid en uttrycklig in- skränkning av stadgandets räckvidd befogad. Som dessa planer numera blivit till stor del upphävda eller reviderade, är dock frågan härom av underordnad betydelse. Då en översyn av återstående äldre planer dessutom kan beräknas bliva genomförd inom nära framtid, anser kommittén det lämpligast att frågan regleras i övergångsbeståmmelserna.
Det nu behandlade stadgandet har upptagits i första stycket av före- varande paragraf. Med anledning av kommitténs förslag att fastighetsbild- ning inom tomtindelade byggnadskvarter skall äga rum enligt allmänna regler med påföljd att tomtindelningen omvandlas till ett rent planinstitut har stadgandet utformats så att även de krav som en dylik plan uppställer på fastighetsindelningen bliva beaktade vid tillämpningen.
Vid bedömning huruvida det i stadgandet uppställda villkoret om fas—
tighetsindelningens överensstämmelse med fastställd plan blir uppfyllt torde det vara berättigat att bortse från sådan avvikelse från planen som sker med stöd av länsstyrelsens medgivande enligt 12 å och som finnes vara utan betydelse i det hänseende, varom är fråga vid tillämpningen av före- varande paragraf. Om t. ex. viss mark enligt stadsplan skall användas för trafikändamål och länsstyrelsen medger fastighetsbildning, enligt vilken marken i stället skall tagas i anspråk för bebyggelse, bör sålunda de till för- män för jordbruket särskilt uppställda reglerna i 3 och 6 55 kunna åsido- sättas med stöd av första stycket i denna paragraf. Redan genom planlägg- ningen har ju fastslagits att jordbruksintressena skola vika och länssty- relsens medgivande innebär härvidlag ingen förändring.
Med stöd av andra stycket i 19 kap. 4 & jorddelningslagen kan för när- varande avstyckning äga rum utan hinder av de jordpolitiska restriktio- nerna, om det i andra fall än som avses i första stycket föreligger behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål och fastighets delning därvid är till gagn jämväl ur allmän synpunkt. Någon eftergift i fråga om kraven på den avstyckade fastighetens beskaffenhet medgives dock icke. Särskilda föreskrifter äro vidare meddelade i syfte att förhindra dels att den återstående styckningsdelen avviker från lämplig— hetskraven i större utsträckning än som fordras för att ändamålet med avstyckningen skall tillgodoses på lämpligt sätt, dels att större men upp- kommer för jordbruket och skogsbruket än som är nödigt.
Behovet av att utanför område med detaljplan kunna bilda fastigheter, avsedda för bebyggelse eller därmed likartat ändamål, utan att de jord- politiska kraven i alla avseenden upprätthållas gör sig gällande med samma styrka nu som vid tillkomsten år 1947 av nyssnämnda bestämmelser i jorddelningslagen. Kommittén finner därför ett stadgande med motsvarande innehåll böra upptagas i fastighetsbildningslagen. I andra stycket av denna paragraf bör sålunda föreskrivas att, om med fastighetsbildning avses att inom annat område än som sägs i paragrafens första stycke tillgodose behov av bostadslägenheter eller av plats för byggnad eller industriell, kom— munikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed jäm- förligt ändamål och om åtgärden är till gagn jämväl från allmän synpunkt, fastighetsbildningen må äga rum, ändå att hinder eljest skolat möta enligt ovan i kapitlet meddelade bestämmelser. Samtidigt måste emellertid angi- vas att kraven på fastighets lämplighet icke må eftergivas, såvitt gäller fastighet, som är avsedd att användas för ifrågavarande ändamål. De nu- varande tämligen vidlyftiga och svårlästa föreskrifterna till förhindrande av alltför stora avvikelser från de jordpolitiska bestämmelserna torde kunna förenklas utan att någon nämnvärd ändring i sak inträder genom att for- muleras sålunda att fastighetsbildningen ej må ske, därest syftet med den-
samma kan med mindre avsteg från nämnda bestämmelser vinnas på annat lämpligt sätt.
Förbehållet att lämplighetskraven icke må eftergivas beträffande fastig— het, avsedd för det ändamål för vars tillgodoseende fastighetsbildningen äger rum, är nödvändigt, om stadgandet ej skall erhålla en betydligt större räck- vidd än som betingas av syftet med detsamma, och äger ju även motsva- righet i gällande bestämmelser. Visserligen torde någon gång förekomma att det från allmän synpunkt är högst angeläget att fastighet bildas för här ifrågavarande ändamål, även om fastigheten ej från början kan göras fullt lämplig. En härav föranledd uppmjukning av förbehållet synes likväl icke påkallad, ty om fastighetsbildningen icke redan är tillåtlig på grund av vad i 9 5 sägs, synes den icke böra få komma till stånd med mindre vissa garantier föreligga att fastigheten framdeles kommer att bliva fullt lämpad för sitt ändamål. Kunna emellertid sådana garantier erhållas, t. ex. genom att kommunen omhänderhar fastigheten, torde 10 5 här erbjuda tillräck- liga möjligheter att avvika från lämplighetskraven.
12 5.
I denna paragraf behandlas såsom redan anmärkts vid 11 å de särskilda fastighetsbildningsvillkor som erfordras till förhindrande av åtgärder vilka, ehuru tillåtna enligt de allmänna reglerna i 1—8 55, skulle försvåra en anpassning av fastighetsindelningen efter gällande planer eller på annat sätt motverka det allmännas strävanden att främja en ändamålsenlig bebyg— gelse inom områden med livligare byggnadsverksamhet. Paragrafen gäller emellertid endast beträffande områden, där fastställd plan finnes eller andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten äro gällande.
I gällande lagstiftning återfinnas motsvarande regler i fråga om avstyck- ning i 19 kap. 13 5 2 mom. jorddelningslagen och 5 kap. 8 g 1 mom. 1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Enligt dessa lagrum må ej avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller bygg- nadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å markens bebyggande gälla, verkställas så att områdets ändamålsenliga be- byggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas. Åt länsstyrelsen har dock inrymts befogenhet att medgiva undantag, när sär- skilda skäl äro därtill. I båda lagrummen har vidare stadgats, att region- plan ock skall beaktas inom område, för vilket sådan plan fastställts. I 1917 års lag finnas därjämte bestämmelser med motsvarande innehåll beträf- fande laga skifte och ägoutbyte (6 kap. 9 och 12 55). Jorddelningslagen lämnar frågan hur laga skifte bör verkställas inom ifrågavarande områden oreglerad men meddelar beträffande ägoutbyte vissa föreskrifter. Sålunda stadgas i 8 kap. 1 a 5, att s. k. tvångsägoutbyte, som ju endast får verk- ställas i vissa uppräknade situationer, må äga rum, då bestående fastig-
hetsindelning ej Överensstämmer med fastställd plan av visst angivet slag och sådan överensstämmelse främjas genom ägoutbytet, och rörande fri- villigt ägoutbyte gäller enligt 8 kap. 4 5 att sådan åtgärd icke må ske, om den skulle försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt samma slags planer.
De nuvarande avstyckningsreglerna som här återgivits torde utan större ändringar kunna överföras till den nya lagstiftningen och göras tillämpliga på alla slag av fastighetsbildningsåtgärder. Det har visserligen ifrågasatts om icke det nya stadgandet borde utformas så att man vid fastighetsbild- ning hade att beakta icke blott särskilda bestämmelser med avseende å mar- kens bebyggande utan även föreskrifter rörande markens användning över huvud taget. Genom en sådan ändring skulle det, har man menat, bl. a. bliva möjligt att verkställa fastighetsbildning med hänsynstagande till för- ordnande, som av länsstyrelse meddelats enligt 21 5 naturskyddslagen till förhindrande av grustäkt m. m. Kommittén anser sig emellertid icke kunna förorda denna ändring, vars konsekvenser icke helt kunna överblickas. Med tillämpning av det allmänna lämplighetsvillkoret torde intresset av att fastighetsbildning ej sker på sätt som motverkar syftet med förordnande enligt naturskyddslagen eller liknande begränsningar i markanvändningen helt kunna tillgodoses. Enär de byggnadsreglerande bestämmelserna, som skola beaktas enligt nu ifrågavarande stadgande, kunna innebära att ett område skall användas för annat ändamål än just bebyggelse, får det emel- lertid anses lämpligt att det nuvarande uttrycket att områdes ändamåls- enliga bebyggande icke får på visst sätt försvåras ändras till att avse om— rådets ändamålsenliga användning.
I uppräkningen av de fastställda planer, som skola beaktas vid fastig— hetsbildningen, bör självfallet även tomtindelning nämnas. De vanliga fas— tighetsbildande åtgärderna äro ju avsedda att hädanefter komma till an— vändning inom område med sådan plan, och eftersom denna tämligen nog- grant angiver hur fastighetsindelningen skall vara beskaffad, är det särskilt angeläget att den lägges till grund för fastighetsbildningsverksamheten inom området.
Eftersom regionplan saknar bebyggelsereglerande verkningar, har det synts kommittén mest följdriktigt att ej i sitt förslag upptaga motsvarig- het till det nuvarande stadgandet att, där regionplan fastställts, denna skall beaktas vid fastighetsbildning. Detta stadgande har icke i tillämpningen visats vara av någon betydelse, men dess oklara innebörd har vållat viss osäkerhet.
Det må påpekas att det fastighetsbildningsvillkor, som uppställes i denna paragraf, skall i likhet med motsvarande villkor i gällande lagstiftning med- giva mindre avvikelser från de uppräknade planerna, där det i tillämp— ningen visar sig att de fått ett innehåll som icke varit avsett. Dessa planer skola nämligen endast såtillvida binda fastighetsbildningen att markens
ändamålsenliga användning i överensstämmelse med planbestämmelserna icke försvåras och syftet med bestämmelserna eljest icke motverkas. Ej ens en tomtindelning skall exakt behöva följas i oväsentliga detaljer. Det är emellertid uppenbart att de smärre avvikelser som sålunda äro tillåtna från tomtindelning liksom ock från annan i lagrummet angiven plan endast böra ske i den mån allmänna och enskilda intressen icke trädas för nära.
Av stor vikt är att länsstyrelsens möjlighet att medgiva undantag från skyldigheten att vid fastighetsbildning beakta bebyggelsereglerande planer och andra bestämmelser rörande bebyggelsen bibehålles. Särskilt under se- nare år har det visat sig att detaljplaner lätt bliva föråldrade och i behov av ändring, vilket kan motivera att fastighetsbildning i särskilda fall tillåtes ske i strid mot sådan plan. Härtill kommer, att mindre betydelsefulla frå- gor ofta icke kunna tillräckligt studeras under själva planläggningsarbetet med påföljd att de kunna genom planen erhålla en mindre ändamålsenlig lösning. Om man vid efterföljande fastighetsbildning finner att så är för- hållandet, bör det vara möjligt att på ett enkelt sätt rätta till saken. Med hänsyn till den betydelse som ett fastställande av plan kan hava för enskilda markägare bör medgivande till undantag från plan endast lämnas, där det bedömes kunna ske utan eftersättande av enskilda berättigade intressen. Det må i sammanhanget vidare påpekas, att länsstyrelsens prövning av ett ärende rörande medgivande av detta slag endast omfattar frågan huru- vida det i denna paragraf reglerade villkoret kan eftergivas. Det torde emel- lertid förutsättas att länsstyrelsen, innan medgivande lämnas, söker att genom yttrande från överlantmätaren eller på annat sätt införskaffa viss utredning om den ifrågasatta fastighetsbildningens tillåtlighet över huvud taget. Finner länsstyrelsen på grund av sådan utredning anledning antaga att hinder mot åtgärden möter enligt annat lagrum, synes det lämpligt att länsstyrelsen, då medgivande lämnas, ger till känna vad som förekom— mit och uttryckligen angiver den begränsade innebörden av sitt beslut.
Enligt byggnadslagstiftningen kan i vissa fall dispens lämnas från fast- ställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelse. De tillstånd till olika byggnadsföretag som vederbörande myndigheter meddela i dylika dispens- ärenden torde stundom förutsätta att den för ifrågavarande företag erfor- derliga fastighetsbildningen kan komma till stånd, ehuru den på motsva- rande sätt strider mot plan eller annan bestämmelse. Att i dessa fall kräva särskilt medgivande av länsstyrelsen till undantag från stadgandet i denna paragraf, skulle otvivelaktigt medföra en onödig omgång och skulle även kunna vålla komplikationer, där byggnadsdispensen meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen. Kommittén har därför funnit, att stadgandets räckvidd bör genom uttrycklig föreskrift begränsas att icke gälla fastig- hetsbildning, som erfordras för att meddelad dispens i byggnadsärende skall kunna utnyttjas. Det kravet måste emellertid upprätthållas, att dispensen ej endast avsett ett tillfälligt förhållande. Detta behöver emellertid icke
här komma till uttryck i lagtexten, enär av 1 & följer att fastighet icke må tillskapas eller ändras med mindre den blir varaktigt lämpad för sitt ända- mål.
13 5.
Genom stadgandet i 12 å bliva de allmänna bebyggelseintressena tillgodo- sedda vid fastighetsbildning endast i den mån de kommit till uttryck i fastställda planer och andra särskilt utfärdade bestämmelser. Inom om— råde med detaljplan, som ju fullständigt bör angiva hur marken skall an- vändas, saknas dock utrymme för ett ytterligare beaktande av det allmänna kravet på ändamålsenlig bebyggelse, men för att en från bebyggelsesynpunkt olämplig fastighetsindelning skall förhindras utanför sådant område finnes, även om översiktlig planering ägt rum eller andra särskilda bestämmelser utfärdats, behov av vissa regler utöver dem som upptagits i 12 5. Samma behov föreligger redan enligt gällande rätt och med anledning därav ha i 19 kap. 13 5 3 mom. jorddelningslagen och 5 kap. 8 5 2 mom. 1917 års lag meddelats närmare bestämmelser om avstyckning inom områden med liv- ligare byggnadsverksamhet, där detaljplan ännu icke upprättats. I dessa båda lagrum stadgas sålunda, att avstyckning inom område av angivet slag icke må, innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, verk— ställas så att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller olämp- lig tätbebyggelse eljest kan föranledas eller lämplig planläggning av om- rådet motverkas. Det område, varom här är fråga, har i lagrummen bestämts på det sättet att tätbebyggelse där skall ha uppkommit eller vara att Vänta inom nära förestående tid eller ock att avstyckning av flera lägenheter fram- deles eljest skall kunna förväntas. Lagrummen angiva även vissa allmänna riktlinjer för stadgandets tillämpning. Sålunda skall förutom annat iakt- tagas att vägar och allmänna platser kunna anordnas när behov därav upp- kommer samt skall, där fast fornlämning finnes, därtill hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen plats. Med avseende å tillämp- ningen i övrigt har länsstyrelsen tillagts rätt att meddela de anvisningar som prövas erforderliga. Lagrummen innehålla slutligen föreskrifter, upp- tagna i ett särskilt stycke, om rätt för länsstyrelsen att, när fråga väckts om upprättande av detaljplan för visst område eller om ändring av sådan plan, meddela förbud mot aVStyckning inom området utan länsstyrelsens medgivande. Enligt länsstyrelsens bestämmande må avstyckning utan hin- der av sådant förbud äga rum, därest länsarkitekten eller såvitt gäller avstyckning enligt 1917 års lag stadsarkitekten icke funnit anledning till erinran däremot.
Dessa nu gällande avstyckningsbestämmelser infördes i lagstiftningen genom 1947 års reform och ha därefter endast undergått en mindre änd- ring år 1950. Bestämmelserna ha alltså tillkommit i nära anslutning till byggnadslagen och höra också ses mot bakgrunden av vad byggnadslag- stiftningen innehåller i fråga om bebyggelsens ordnande i stort. Särskilt
dess reglering av tätbebyggelseförhållandena måste uppmärksammas för att avstyckningsbestämmelsernas innebörd skall stå fullt klar. I denna del innehåller nu byggnadslagen till en början ett principstadgande, upptaget i 5 5, där det angives att mark får användas till tätbebyggelse endast under förutsättning att marken vid planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Den befogenhet att bestämma var tätbebyggelse får uppkomma som härmed tillagts det allmänna regleras närmare genom kom- pletterande föreskrifter på olika håll i lagstiftningen och utövas främst ge- nom kontroll vid byggnadslovgivningen eller, där skyldighet att söka bygg- nadslov icke föreligger, genom utfärdande av förbud mot nybyggnad utan speciellt tillstånd. Det allmänna har emellertid ej endast fått rätt att be- stämma var tätbebyggelse skall få äga rum utan har även vissa möjligheter att påverka tidpunkten för bebyggelsens uppkomst. Med hänsyn till önsk- värdheten av att befintliga anläggningar effektivt utnyttjas har det ansetts nödvändigt att kunna under viss tid hindra tätbebyggelse inom område, som i och för sig är lämpat därför, och på så sätt reglera en successiv utbyggnad. Genom en särskild regel i byggnadsstadgan har därför sörjts för att bygg- nadslov i princip icke skall meddelas till företag, som innefatta tätbebyg— gelse, innan detaljplan fastställts. Även om ett område vid översiktlig pla- nering befunnits i och för sig lämpat för tätare bebyggelse, måste sålunda i allmänhet stadsplan eller byggnadsplan avvaktas. Det må vidare nämnas, att möjlighet även föreligger att på en annan väg vinna uppskov med tät- bebyggelse, nämligen genom att område i generalplan tills vidare undanta- ges från tätbebyggelse, oaktat det är lämpat därför. — Med hänsyn till den betydelse som i byggnadslagstiftningen tillagts förekomsten av tätbebyggelse har det ansetts ofrånkomligt att närmare angiva innebörden av detta be- grepp. Detta har skett genom att i 6 & byggnadslagen föreskrivits, att med tätbebyggelse förstås i lagen sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.
Då tätbebyggelse i princip endast skall få uppkomma där detaljplan upp- rättats och fastställts, kan det synas naturligast att ett motsvarande krav på föregående planering uppställes som villkor för sådan fastighetsbildning som kan giva upphov till tätbebyggelse. För närvarande upprätthålles ju dock icke något dylikt krav vid avstyckning, utan i stället har, såsom fram- går av de återgivna bestämmelserna i 19 kap. 13 Q 3 mom. jorddelningslagen och detta lagrums motsvarighet i 1917 års lag, noggrant angivits hur av- styckning skall verkställas i tätbebyggelsefallen. Den framtida fastighets- bildningslagstiftningen torde ej heller böra kräva att detaljplanering ägt rum, ty erfarenheterna visa att sådan planering ofta icke kan åstadkom— mas inom rimlig tid efter det behov av fastighetsbildning uppkommit och väsentliga olägenheter skulle kunna bliva följden, om fastighetsbildnings- verksamheten skulle tvingas att i någon större utsträckning ligga nere i avbidan på planläggning. Vad beträffar frågan om utformningen i övrigt
av den nya lagens regler i förevarande hänseende tala starka skäl för att de avfattas i nära överensstämmelse med de nuvarande avstyckningsbestäm- melserna. Genom dessa bestämmelser kommer ju en nödvändig samord- ning till stånd mellan den prövning som äger rum i avstyckningsärendena och de avgöranden som kunna träffas med stöd av byggnadslagstiftningen, och det bör ej ifrågakomma att nu låta detta samband gå förlorat. Å andra sidan är att märka, att bestämmelserna blivit utsatta för en hel del kritik. Det har sålunda gjorts gällande att de genom sina vaga formuleringar kom- mit att många gånger utnyttjas på ett sätt som hämmat en önskvärd be- byggelse inom icke detaljplanerade områden. Dessa anmärkningar ha för- anlett Kungl. Maj:t att genom sitt i inledningskapitlet omnämnda beslut den 18 januari 1957 uppdraga åt kommittén att utreda frågan om en av- gränsning av tätbebyggelsebegreppet i byggnads- och fastighetsbildningslag- stiftningen. Med hänsyn till tätbebyggelsebegreppets särskilda betydelse för utformningen av denna paragraf anser kommittén det lämpligt att nu upptaga frågan om en sådan avgränsning till bedömande.
I det anförande till statsrådsprotokollet, vari chefen för justitiedeparte- mentet hemställde om nyssnämnda utredning, berörde departementschefen bl. a. rätten till bebyggelse inom område, där tätbebyggelse förelåg eller var att vänta men där plan enligt byggnadslagen ännu ej upprättats. Efter att ha redogjort för innehållet i 19 kap. 13 5 3 mom. jorddelningslagen framhöll han, att frågan huruvida tätbebyggelse var för handen i stor utsträckning kommit att prövas i avstyckningsärenden samt att i den rättspraxis som därvid utbildat sig tätbebyggelsehegreppet, för vars bestämmande byggnads- lagen gav vissa allmänna riktlinjer, fått en vidsträckt innebörd. Även ett fåtal bostadsfastigheter i närheten av varandra hade sålunda ansetts ut— göra tätbebyggelse och vidare hade som tätbebyggelse räknats det förhål— landet att byggnad låg i närheten av ett område för vilket detaljplan fast- ställts, s. k. rand- eller kransbebyggelse. Frågan om avgränsning av tätbe- byggelsebegreppet var, betonade departementschefen i fortsättningen, en fråga om avvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Lika själv- fallet som det var att en tätort borde bliva föremål för planläggning, lika klart torde det vara att, om sådan planläggning skett, en randbebyggelse omedelbart utanför planområdet icke kunde tillåtas. Å andra sidan förelåg enligt departementschefens mening icke samma allmänna intresse av att mindre bebyggelseklungor med ett fåtal byggnader reglerades; erfarenheten visade att plan i sådana fall mera sällan upprättades. Ej heller förelåg något Väsentligt allmänt intresse av en reglering av bebyggelsen på någorlunda betryggande avstånd från ett planområde. Departementschefen ifrågasatte därför om icke en uppmjukning av tätbebyggelsebegreppet skulle vara möj— lig och lämplig och ansåg att denna fråga, som kunde få betydelsefulla verk- ningar n-är det gällde att underlätta byggnadsverksamheten på landsbyg-
(len, borde närmare utredas. Någon mera genomgripande omreglering torde därvid icke böra komma i fråga. De grundprinciper på vilka byggnadslagen i dessa avseenden vilade hade i praktiken visat sig vara av stort värde för ett sunt och ändamålsenligt samhällsbyggande. Jämkningar av byggnads- lagens bestämmelser borde, enligt vad departementschefen till sist utta- lade, komma under övervägande endast om de åsyftade lättnaderna för be- byggelsen icke kunde vinnas genom ändrad utformning av reglerna om fas- tighetsbildning.
När det i jorddelningslagen och i 1917 års lag om fastighetsbildning i stad talas om tätbebyggelse, avses därmed uppenbarligen bebyggelse av sådan karaktär som enligt byggnadslagen är att hänföra till tätbebyggelse. Den i 6 & sistnämnda lag angivna definitionen måste sålunda anses vägledande även då det i ärenden angående avstyckning gäller att bedöma om tätbe- byggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid. Denna definition lämnar onekligen utrymme för vitt skilda tolkningar. Efter orda- lagen synes i det närmaste varje bebyggelsegrupp kunna hänföras till tät- bebyggelse, ty särskilda anordningar av något slag för tillgodoseende av gemensamma behov torde i allmänhet krävas så snart ett par bostadshus uppförts i närheten av varandra. Enligt vad som uttalades under förarbetena till ifrågavarande byggnadslagsstadgande synes emellertid hänsyn icke böra tagas till anläggningar av mindre betydelse. Bl. a. nämndes att anordnande av gemensam brunn eller gemensamt avloppsdike ej i och för sig borde med— föra att tätbebyggelse skulle föreligga. Skulle däremot vatten- och avlopps- förhållandena vara sådana att gemensam vattenledning eller gemensamt av— lopp behövde anläggas eller skulle bebyggelsen medföra behov av gemen— samma vägar, måste tätbebyggelse anses vara för handen, om de behövliga gemensamma anläggningarna voro av någon betydenhet. (Se prop. 131/1947 5. 163.) På grund av detta uttalande och av vad eljest förekommit i sam- band med tillkomsten av byggnadslagen har det i praktiken ansetts berät- tigat att låta frågan om tätbebyggelse bliva beroende av en diskretionär prövning i varje särskilt fall, därvid hänsyn tagits till grunderna för bygg— nadslagstiftningen och sålunda till vad som samhällsnyttan krävt (se Bexe- lius-Nordenstam-Körlof, Byggnadslagstiftningen, 3 uppl., s. 100).
Med den tämligen fria prövning av tätbebyggelsebegreppets omfattning som i allmänhet tillämpats har det samhälleliga inflytandet över byggnads- verksamheten kommit att utsträckas tämligen långt. Begreppet har, såsom ock departementschefen påpekade i sinadirektiv till kommittén, fått en vidsträckt innebörd och önskvärdheten av en från allmän synpunkt plan- mässig bebyggelse har ofta tillerkänts företräde framför intressen av annat slag. Detta starka hänsynstagande till planintressena har givetvis medfört åtskilliga fördelar, men det kan icke förnekas att det någon gång lagt hin- der i vägen för en byggnadsverksamhet, som måhända i stället bort upp- muntras. Även om de situationer, då det kan påvisas att en viss överbeto-
ning av det allmänna intresset av planmässig bebyggelse ägt rum i samband med prövning av tätbebyggelsefrågor, torde vara lätt räknade, synes det dock kommittén angeläget att för framtiden söka hindra en ensidig och alltför vidsträckt tillämpning av tätbebyggelsebegreppet. För att detta syfte skall vinnas torde det icke vara tillräckligt med vissa allmänna uttalanden om hur begreppet bör tolkas utan det synes önskvärt att genom en lag- stiftningsåtgärd få detta begrepp något närmare preciserat.
Kommittén har i enlighet med direktiven särskilt övervägt huruvida s_vf— tet med den erforderliga lagstiftningsåtgärden skulle kunna vinnas enbart genom en ändrad utformning av reglerna om fastighetsbildning men har, med tanke på att det nuvarande sambandet i förevarande hänseende mel- lan byggnadslagstiftningen och reglerna om fastighetsbildning icke bör bry- tas, kommit till den uppfattningen att en mindre jämkning av den gruml- läggande definitionen i 6 & byggnadslagen av tätbebyggelsebegreppct är ofrånkomlig. Utöver vad redan anförts angående detta samband må här framhållas, att fråga huruvida ett byggnadsföretag ger upphov till tätbe- byggelse i regel uppkommer dels i samband med en fastighetsbildningsför- rättning, dels hos byggnadsnämnden i ärende angående byggnadslov. För närvarande kan resultatet av den prövning som äger rum i fastighetsbild- ningsärendet och som byggnadsmyndigheterna ha möjligheter att påverka läggas till grund för byggnadsnämndens kommande beslut om byggnads— lov, och så har också i stor utsträckning skett i praktiken. En sådan ordning är obestridligen förenad med åtskilliga fördelar, icke minst för de enskilda, och bör bibehållas, men en förutsättning för att den skall kunna tillämpas är att samma materiella regler äro tillämpliga för bedömningen i fastighets- bildningsärendet och i ärendet angående byggnadslov.
Den förordade jämkningen av 6 & byggnadslagen torde böra åstadkommas så att man låter stadgandets egentliga innebörd komma till tydligare ut- tryck genom en något mera fyllig definition, varigenom bättre förutsätt- ningar vinnas för en jämn och ej alltför långtgående tillämpning av tät- bebyggelsebegreppet. Enligt den nuvarande definitionen är det för detta be- grepp avgörande huruvida bebyggelsen medför behov av gemensamma an- ordningar av olika slag. Bedömningen av denna fråga måste uppenbarligen ske med utgångspunkt i såväl bebyggelsens koncentration som dess om- fattning. Genom föreskriften att bebyggelsen skall vara samlad har ett absolut krav på viss koncentration uppställts. Beträffande omfattningen finnes däremot icke något motsvarande krav, utan tätbebyggelse kan, åt- minstone att döma av stadgandets ordalag, föreligga även vid mycket obe- tydliga byggnadsgrupper, förutsatt att gemensamma anordningar äro nöd- vändiga. Anledning att underkasta bebyggelsen de för tätbebyggelse gäl- lande strängare reglerna torde emellertid huvudsakligen föreligga blott där denna har en viss utbredning, och det kan med hänsyn härtill synas ange— läget att, till förhindrande .av alltför vidsträckt tillämpning av tätbebyg-
gelsebegreppet, i lagrummet närmare angiva hur omfattande bebyggelsen skall vara. Lika litet som vid tillkomsten av byggnadslagen är detvdock nu möjligt att föreskriva en viss areal som minimimått på tätbebyggelse eller att uppställa annat, närmare fixerat krav på dess omfattning. Det synes en- dast möjligt att här vinna ett förtydligande av lagrummet genom att ut- tryckligen angiva att bebyggelsens omfattning skall tillmätas betydelse, då det gäller att bedöma huruvida gemensamma anordningar äro nödvändiga. Härigenom ges emelle1tid en antydan om att bebyggelsen skall ha nått en viss utbredning, innan den kan betecknas som tätbebyggelse.
Vad betläffar de ifrågavarande anordningarnas närmare beskaffenhet anser kommittén det angeläget att den vid tillkomsten av byggnadslagen åsyftade begränsningen till anordningar, vilka äro av någon betyden- het, kommer till uttryck i lagtexten. Det kan ej anses uteslutet att den nu- varande utformningen, enligt vilken alla anordningar för gemensamma be- hov skola beaktas, bidragit till att tätbebyggelsebegreppet fått en väl vid- sträckt innebörd. En uppräkning av de olika slags anläggningar som främst avses torde även böra införas. Givetvis bör uppräkningen icke vara ut- tömmande, men den torde likväl vara ägnad att giva stadgandet ett mera avgränsat innehåll, utan att dess 1äckvidd därigenom blir på olämpligt sått begränsad.
På grund av det anförda finner kommittén att, på sätt föreslås i det sam- tidigt härmed framlagda förslaget till lag om ändring i byggnadslagen, defi- nitionen i 6 & sistnämnda lag bör formuleras sålunda att med tätbebyggelse förstås samlad bebyggelse av sådan omfattning att den nödvändiggör sär- skilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov, såsom trafik—', vatten- eller avloppsanläggningar av någon betydenhet.
Genom en jämkning av definitionen i enlighet med vad nu sagts torde i varje fall bedömningen av huruvida fristående bebyggelsesamlingar utgöra tätbebyggelse eller ej i någon mån underlättas och risken av att alltför obetydliga byggnadsgrupper underkastas onödigt stränga regler minskas. Vad beträffar ,frågan huruvida enstaka byggnader eller byggnadsgrupper i närheten av tätorter skola anses omfattade av där befintlig tätbebyggelse synes den förordade lagändringen bliva av mindre betydelse. Kommittén har icke funnit det möjligt att i lagen angiva några närmare riktlinjer för hur denna fråga skall bedömas. Liksom hittills i allmänhet skett måste här med utgångspunkt i samtliga de i varje enskilt fall föreliggande förhål- landena prövas om behov finnes av gemensamma anordningar av det slag som skola komma i betraktande i detta sammanhang. Kömmittén vill emel- lertid understryka 'vikten av att tätbebyggelseområdet i dessa fall "icke utsträckes längre än som verkligen är påkallat från— allmän synpunkt.
Kommittén återgår hälefter till Spörsmålet om utformningen av ifråga;- varande fastighetsbildningsstadgande. '
De förut berörda anmärkningarna att bestämmelserna i 19 kap. 13 5 3 mom. jorddelningslagen och motsvarande lagrum i 1917 års lag onödigt hämmat önskvärd bebyggelse inom icke detaljplanerade områden ha gällt ej endast tillämpningen av tätbebyggelsebegreppet utan även föreskriften om att avstyckning icke får försvåra ändamålsenligt bebyggande, föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning. I anledning av kritiken mot denna föreskrift och mot det sätt varpå den tillämpats vill kommittén framhålla, att den i byggnadslagen inskrivna principen att mark får användas till tätbebyggelse endast där den vid särskild planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet nödvändiggör en re- striktiv inställning till fastighetsbildningsåtgärder, som medverka till upp- komsten av tätbebyggelse, samt att någon uppmjukning av föreskriften icke synes möjlig att genomföra. Kommittén kan sålunda icke finna annat än att det för framtiden bör krävas, att fastighetsbildning inom icke detaljpla- nerat område, där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta, icke medför de verkningar med avseende på områdets bebyggande eller planläggning som för närvarande utesluta avstyckning. Vad nu sagts bör även tillämpas inom annat område, där det framdeles kan förväntas att flera fastigheter, avsedda för bebyggelse, komma att bildas. I ett avseende torde emellertid enligt kommitténs mening en viss lättnad kunna vinnas genom att något högre krav uppställas på den utredning som erfordras för stadgandets tillämp- ning.
När avstyckning enligt hittillsvarande praxis vägrats på grund av åtgär- dens inverkan på bebyggandet eller planläggningen av tätbebyggelseområde, har i regel icke fordrats särskilt ingående utredning om beskaffenheten av ifrågavarande hinder. I synnerhet sedan högsta domstolen år 1953 av- gjort ett antal mål, som rört tillämpningen av 19 kap. 13 5 3 mom. jord- delningslagen (se NJA 1953 s. 247 samt not. C 407—412 och 418—420). Sy- nes den uppfattningen ha blivit tämligen utbredd att vad vederbörande myn- digheter anfört angående oförmånliga verkningar av avstyckning i tätbe- byggelsefallen skall godtagas, såframt ej annat visas. Detta har kunnat med- föra att myndigheternas uttalanden, även om dessa någon gång varit ofull— ständigt motiverade eller mindre väl underbyggda, kommit att fälla avgö— randet, ty de enskilda sakägarna ha så gott som aldrig haft tekniska och ekonomiska resurser att själva förebringa tillräcklig utredning i de hänse- enden varom är fråga. Kommittén har icke funnit denna ordning helt till— fredsställande. Eftersom det ofta visat sig förenat med stora svårigheter att, i varje fall utan långa dröjsmål, få till stånd detaljplanering av tätbebyg- gelseområden, är det angeläget att fastighetsbildningsåtgärder inom dessa områden icke hindras annat än där det verkligen kan påvisas att menliga konsekvenser skulle uppkomma för den planmässiga bebyggelsen. Upp- gifter om att fastighetsbildning medför sådana konsekvenser böra icke utan vidare läggas till grund för ett avslagsbeslut utan måste alltid, oavsett från
vilken sakkunnig instans de härröra, noga prövas av fastighetsbildnings-' myndigheterna och domstolarna. Om ej tämligen stränga krav på utred- ningens fullständighet i förevarande avseende upprätthållas, kan det med nuvarande svårigheter att få fram detaljplaner lätt inträffa att en från såväl allmän som enskild synpunkt önskvärd utveckling inom ett tätbebyggelse- omräde tvingas att avstanna. Dessutom kunna de enskilda lätt få intryck av att de. äro utsatta för administrativt godtycke. Det är självfallet angelä- get förhindra att en sådan uppfattning vinner insteg. Särskild föreskrift om de krav på utredningen som böra uppställas synes emellertid icke erfor- derlig.
På grund av det anförda bör i denna paragraf stadgas, att fastighetsbild- ning inom område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid eller bildandet av flera fastigheter, avsedda för be- byggelse, eljest kan framdeles förväntas, icke må komma till stånd, om ät- gärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning eller eljest föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning. Som förutsättning för paragrafens tillämpning bör givetvis också angivas, att stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för området.
Den nuvarande föreskriften, att vid avstyckning i här avsedda fall skall iakttagas att vägar och allmänna platser kunna anordnas när behov därav uppkommer, torde utan olägenhet kunna undvaras. Det ligger i sakens na- tur att just behovet av vägar och allmänna platser uppmärksammas vid fastighetsbildningen. Eftersom villkoret att lämplig planläggning ej får motverkas innefattar ett krav på att område med fast fornlämning såvitt möjligt avsättes till öppen plats, erfordras ej heller särskild föreskrift här- om. Med hänsyn till de andra intressen, som ävenledes skola beaktas vid fas- tighetsbildning för att lämplig planläggning icke skall motverkas, synes det icke motiverat att särskilt framhålla betydelsen av fornminnesvården.
Motsvarighet till den möjlighet som länsstyrelsen för närvarande har att med avseende på tillämpningen av det ifrågavarande avstyckningsstadgan- det meddela erforderliga anvisningar bör icke införas i den nya lagen. Oav- sett vilken inställning man må hava om lämpligheten av att administra- tiv myndighet utfärdar föreskrifter om handläggningen av ärenden, som skola prövas i judiciell ordning, är det tydligt att förevarande paragraf med hänsyn till dess rent materiellträttsliga innehåll icke skall kunna komplet- teras med särskilda anvisningar.
Av annan karaktär än anvisningarna äro de avstyckningsförbud, som länsstyrelsen för närvarande äger utfärda i avbidan på upprättande av de- taljplan eller ändring av sådan plan. Dessa förbud innebära att ytterligare ett självständigt villkor för fastighetsbildningen uppställes, nämligen att särskilt medgivande till åtgärden lämnas av länsstyrelsen eller i vissa fall att anledning till erinran däremot icke funnits föreligga. Redan i samband med genomförandet av 1947 års lagstiftning framhölls att avstycknings-
förbuden föranledde en tidsödande dubbelprövning hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna och ifrågasattes att slopa förbuden. Det ansågs emellertid betänkligt att genom en sådan åtgärd minska länsstyrel- sens och länsarkitektens inflytande i avstyckningsärendena, och därför vid- togos endast vissa förenklingar i förfarandet, bl. a. så att lantmätaren trots avstyckningsförbud skulle kunna slutföra avstyckningsförrättning och meddela tillstånd till avstyckning under villkor 0111 dispens från för- budet. .(Se prop. 232/1947 5. 136 f.) Samtidigt underströks emellertid ge- nom olika uttalanden vikten av att den frihet, som lämnats länsstyrelserna att utfärda avstyckningsförbud, icke utnyttjades vare sig för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden (prop. 232/1947 s. 186, NJA II 1948 s. 37 samt andra lagutskottets utl. 47/1947 s. 85). Frågan 0111 avstyckningsför- buden upptogs på nytt år 1950, då den fastställelseprövning av avstyck- ningsförrättningar inom vissa samhällen och områden på landsbygden som åvilat länsstyrelserna överflyttades till de myndigheter som eljest hade att fastställa avstyckningar enligt jorddelningslagen. Visserligen framhölls därvid, att de skäl som åberopats till stöd för upphävande av länsstyrelses befattning med avstyckningsmål också talade för att avstyckningsförbuden avskaffades, men frågan 0111 förbudens slopande ansågs likväl böra ställas något på framtiden (prop. 177/1950 s. 71, NJA II 1950 s. 424).
.Tiden synes nu mogen för en slutlig avveckling av avstyckningsförbu- den. Erfarenheterna från tiden efter 1950 års reform ge enligt kommitténs mening vid handen, att förbuden äro utan betydelse för att länsstyrelserna skola utöva en ändamålsenlig bevakning av planintressena i fastighets- bildningssammanhang. Härtill kommer, att planmyndigheterna enligt kom- mitténs förslag erhålla vidsträckta befogenheter att få till stånd överpröv— ning av avslutade förrättningar. Ytterligare ett skäl att nu slopa avstyck— ningsförbuden sammanhänger med att den nya lagens regler om villkor för fastighetsbildning böra vara generellt tillämpliga på alla slag av fastighets— bildningsåtgärder samt att det ej kan ifrågakomma att utvidga länsstyrel- sernas befogenhet att meddela förbud även till andra åtgärder än avstyck- ning. Kommittén har därför varken i förevarande kapitel eller i kapitlet med särskilda bestämmelser om avstyckning upptagit någon motsvarighet till det nuvarande avstyckningsförhudet.
Kommittén har övervägt att i anslutning till denna paragraf meddela en särskild bestämmelse, enligt vilken vad i paragrafen sägs skall äga motsva- rande tillämpning beträffande byggnadskvarter för vilket tomtindelning skall finnas men ännu ej blivit fastställd. Vid fastighetsbildning inom sådant kvarter är det givetvis angeläget att en lämplig planläggning av hela kvarte- ret genom kommande tomtindelning icke motverkas. Kommittén har emel- lertid ansett bestämmelsen överflödig. Redan av 12" å torde nämligen framgå att fastighetsbildning inom kvarteret skall ske så att en lämplig indelning därav ej omöjliggöres eller försvåras. '
I anslutning till kapitelrubriken har kommittén, samtidigt som tanken på ett generellt förbud mot fastighetsbildning i strid mot allmänt intresse avvisats, uttalat sig till förmån för viss begränsning av möjligheterna att verkställa fastighetsbildning på sådant sätt att ny utfart till allmän väg blir nödvändig. Mot en begränsning av detta slag kan anföras, att lagen 0111 all- männa vägar innehåller regler i 31 ag om rätt för länsstyrelse att utfärda förbud mot anslutning av enskild utfart till allmän väg och att i fastighets- bildningslagstif'tningcn därför icke bör upptagas särskilda bestämmelser för reglering av samma fråga. Det har emellertid i praktiken visat sig föreligga svårigheter att med tillämpning av stadgandet i väglagen förhindra olämp— liga utfarter just från fastigheter, som nybildas i närheten av redan anlagd allmän väg. Främst torde detta bero på att utfärdandet av utfartsförbud enligt väglagen måste föregås av ett omständligt och tidsödande förfarande. Sålunda skall särskilt förslag till reglering av tillfarterna till den väg varom är fråga upprättas och i samband därmed skall utredning i olika avseenden verkställas, varefter förslaget skall utställas till delgivning i samma ord- ning som gäller i fråga 0111 arbetsplan för allmän väg. På grund härav kan denna anordning med särskilda förbud utan olägenhet komma till använd— ning i huvudsak endast i samband med att väg bygges eller omlägges. Enligt uttalande under förarbetena till ifrågavarande stadgande förutsattes också att fråga om meddelande av förbud oftast torde uppkomma i sådana fall (se prop. 131/1947 s. 309). Förfarandet är uppenbarligen anordnat för att skydda markägarna mot onödiga och alltför kännbara ingrepp i bestående förhållanden och torde icke utan men för dem kunna förenklas i någon nämnvärd grad annat än såvitt rör anslutning av nya enskilda utfartsvä- gar (jfr JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 507 ff.). Om en reglering av utfar— terna begränsas så att möjligheterna att utnyttja redan bestående fastig- heter icke påverkas tordc däremot en väsentlig förenkling kunna vinnas och de allmänna trafikintressena bättre kunna tillgodoses. Enligt kommit— téns mening kan en dylik reglering på lämpligaste sätt genomföras inom fastighetsbildningens ram, 0111 man som villkor för fastighetsbildningsåt- gärd uppställer ett krav på att olämplig utfart till allmän väg icke föranle- des av åtgärden.
Enligt 31 b 5 lagen 0111 allmänna vägar är fastighetsägare, som lider skada genom utfartsförbud varom länsstyrelsen förordnat, i vissa fall berättigad till ersättning av väghållaren. Ersättningsrätten gäller emellertid blott till förmån för ägare av fastighet, som redan har en anordnad utfart och som till följd av förbudet hindras att använda denna. Genom att uppställa ett särskilt fastighetsbildningsvillkor med den innebörd som nyss sagts kom- ma visserligen utfarter till allmän väg att kunna förhindras utan anlitande av utfartsförbud, men fastighetsägarna komma därigenom icke att gå miste om ersättning, vartill de eljest kunnat bliva berättigade.
På grund av det anförda kan kommittén icke finna något principiellt hin- der mot att i fastighetsbildningslagen upptaga en bestämmelse, enligt vilken fastighetsbildning icke får ske om åtgärden förutsätter att en från allmän synpunkt olämplig utfart till allmän väg anordnas. Med hänsyn till önsk- värdheten av att alla medel som kunna bidraga till ökad trafiksäkerhet bliva utnyttjade synes man icke böra avstå från att införa ett sådant fastighets- bildningsvillkor. Då det ej heller kan anses försvarligt av det allmänna att medverka till uppkomsten av fastigheter som nödvändiggöra nya trafikfar- liga anslutningar till allmän väg, har konnnittén i förevarande paragraf upp- tagit ett stadgande med antytt innehåll. Visserligen hindras olämpliga ut— farter i en del fall redan genom det allmänna lämplighetskravet eller de särskilda bestämmelserna om planmässiga överväganden i samband med fastighetsbildning inom vissa områden, men stadgandet torde likväl konnna att fylla en viktig funktion.
Enligt det föreslagna stadgandet få alltså fastighetsbildningsmyndighe- terna till uppgift att bevaka intresset av att nya, icke godtagbara anslut- ningar till allmän väg icke föranledas av fastighetsbildning. Självfallet böra de samråda med vägmyndigheterna i åtminstone alla principiellt betydelse— fulla fall. Vid bedömningen huruvida en anslutning kan godtagas eller ej torde trafiksäkerhetssynpunkterna böra tillmätas största betydelse. I lag- texten bör därför uts-ägas att utfart, som medför olägenhet i detta hänse- ende, icke kan godtagas. Emellertid bör föreskrivas att också andra olägen- heter för den allmänna trafiken skola vinna beaktande i sammanhanget. Härigenom blir det bl. a. möjligt tillse att alltför täta utfarter som skulle hindra trafiken på den allmänna vägen icke komma till stånd, även om de ej äro att anse som direkt trafikfarliga. Eftersom varje väganslutning alltid torde medföra vissa olägenheter för trafiken och avsikten ingalunda är att helt förhindra nya utfarter, måste den begränsningen uppställas för stadgandets tillämpning att endast olägenhet av påtaglig betydelse skall upp- märksammas. Då intresset av att kunna genomföra fastighetsbildning stundom kan vara så starkt att även mera betydande olägenheter för trafi- ken måste godtagas, bör undantag medgivas, när synnerliga skäl föranleda därtill.
15 5.
I denna paragraf regleras möjligheterna att genomföra fastighetsbildning, som berör mark inom olika förvaltningsområden.
Frågan om förhållandet mellan fastighetsindelningen och indelningen i förvaltningsområden är avsedd att närmare behandlas i senare samman- hang i anslutning till att förslag framlägges till en särskild lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med vissa fastighetsbil— dande åtgärder. Redan här torde emellertid böra framhållas, att gräns för förvaltningsområde för närvarande oftast är beroende av fastighetsgräns
och alltså automatiskt ändras, då denna blir ändrad, samt att detta beroen- de är avsett att bibehållas och i vissa fall utvidgas såvitt gäller kommun- gräns och därmed sammanfallande gräns för förvaltningsområde av annat slag. Vidare må påpekas, att det av jordpolitiska skäl och särskilt för jord— bruksrationaliseringen är önskvärt att fastighetsbildningsåtgärd, som berör mark på ömse sidor om förvaltningsområdesgräns, i allmänhet får äga rum men att vissa inskränkningar dock äro påkallade för att olägenheter med avseende på indelningen i förvaltningsområden skola undvikas. Förutom att tillåtligheten av dylik fastighetsbildning ofta måste göras beroende av att särskilt medgivande till åtgärden lämnas efter prövning i administrativ ordning ha sålunda speciella villkor ansetts böra uppställas för fastighets- bildning, som inverkar på den kommunala indelningen, i syfte att begrän- sa dylik fastighetsbildning till situationer, då antingen åtgärden är av syn- nerlig vikt för att ändamålsenlig fastighetsindelning skall erhållas eller den kommunala indelningen förbättras, t. ex. genom att en omotiverad en- klavbildning försvinner. I första stycket av denna paragraf har därför stad- gats, att fastighetsbildning som medför ändring i den kommunala indel- ningen endast må äga rum i de nu angivna båda fallen. Med den kommunala indelningen förstås här liksom eljest i förslaget indelningen i borgerliga primärkommuner. Municipalsamhälle, som utgör särskilt registerområde, företer med avseende på förhållandet till fastighetsindelningen åtskilliga likheter med borgerlig primärkommun. Kommittén har likväl icke funnit det påkallat att vid tillämpningen av förevarande stadgande likställa sådant samhälle med kommun.
Bestämmelserna om den administrativa prövning som stundom skall äga rum, då fastighetsbildning påverkar indelningen icke blott i kommu- ner utan även i vissa andra förvaltningsområden, torde till huvudsak- lig del böra upptagas i nyssnämnda lag om ändring i kommunal och eckle- siastik indelning i samband med vissa fastighetsbildande åtgärder. Där bör sålunda angivas vilken myndighet som skall handhava prövningen samt vad som skall iakttagas, när detta administrativa förfarande ifrågakommer. Prövningen torde böra fullgöras av länsstyrelsen eller i vissa fall av Kungl. Maj:t. Det bör vidare åligga lantmätaren att, då det visar sig att fastig— hetsbildningsåtgärd icke må konnna till stånd utan särskilt medgivande av administrativ myndighet, anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som har att föranstalta om viss utredning. Därefter torde länsstyrelsen ha att antingen själv avgöra eller i förekommande fall underställa Kungl. Maj:ts prövning huruvida och under vilka villkor fastighetsbildningen må äga rum. Vid prövningen bör tillses att olämplig indelning i förvaltningsom- råden undvikes samt att avsevärd olägenhet för kommun ej uppkommer. Vidare bör föreskrivas, att i samband med att medgivande lämnas särskil- da bestämmelser må meddelas om den verkan fastighetsbildningen skall ha på indelningen i förvaltningsområden. Därjämte torde bestämmelser
böra meddelas om att ekonomisk reglering av berörda kommunala menig— heters inbördes förhållanden må fastställas och att andra erforderliga före- skrifter må utfärdas i anledning av den indelningsändring som fastighets- bildningen föranleder.
Utöver de bestämmelser, som röra den administrativa prövningen och vilkas huvudsakliga innebörd nu antytts, erfordras ett särskilt stat gande om när administrativ prövning skall äga rum och fastighetsbildning över t'örvaltningsområdesgräns skall vara beroende av särskilt medgivande. Detta stadgande hör till själva fastighetsbildningslagstiftningen och har därför ansetts böra upptagas i andra stycket av förevarande paragraf.
För att fastighetsbildningsförfarandet icke skall i onödan tyngas är det angeläget att fastighetsbildning icke göres beroende av särskilt medgivande i alla de fall, då fastighetsbildningen medför ändring av indelningen i för- valtningsområden. Redan enligt gällande rätt är det möjligt att i viss ut- sträckning genomföra ägoutbyte och laga skifte utan särskild prövning, ehuru denna indelning förändras. Endast när åtgärden får till följd att bebyggd äga eller fastighets hela ägovälde överflyttas från ett förvaltnings- område till annat sådant område skall på grund av bestämmelserna i 8 kap. 7 g och 13 kap. 23 å jorddelningslagen fastighetsbildningsfrågan prövas i administrativ ordning. Kommittén har övervägt att bibehålla motsvarande reglering men har funnit att därigenom icke vinnes en tillfredsställande avgränsning av de situationer, då medgivande av administrativ myndighet bör krävas. Det i sammanhanget avgörande är icke huruvida hel fastighet eller byggnad kommer att överflyttas från ett förvaltningsområde till ett annat utan i stället huruvida indelningen i sådana områden blir försämrad eller andra olägenheter av betydelse, t. ex. genom förändringar i skatte- underlaget, uppstå för kommun eller motsvarande sammanslutning. Då det icke är möjligt att i en lagregel noggrant och uttömmande angiva de olika situationer, då sådana förhållanden uppkomma, blir det nödvändigt att lita till en bedömning huruvida den i varje särskilt fall ifrågasatta åtgärden kan komma att medföra sådan inverkan på indelningen i förvaltnings— områden att särskild prövning erfordras. I första hand bör bedömningen ankomma på förrättningsmännen och därför bör den regeln uppställas, att fastighetsbildning icke må komma till stånd utan särskilt medgivande efter prövning i administrativ ordning, om anledning finnes till antagande att åtgärden medför olämplig indelning i förvaltningsområden. På grund av det speciella intresse som kommun, församling och municipalsamhälle kan hava i ärende av ifrågavarande beskaffenhet bör därjämte åt dem inrymmas en ovillkorlig rätt att påkalla särskild prövning av fastighets— bildningsfrågan. Även om de ej ha anledning att motsätta sig en begärd åtgärd, kan det vara av betydelse för dem att särskilda reglerande före- skrifter bliva utfärdade i anslutning till fastighetsbildningen och icke minst med hänsyn härtill synas några inskränkningar icke böra gälla beträffande deras möjligheter att få frågan hänskjuten till länsstyrelsen eller Kungl.
Maj :t. Genom särskilt stadgande, som upptages bland reglerna om förfaran- det vid fastighetsbildning, är sörjt för att de kommuner, församlingar och municipalsamhällen, vilkas områden förändras genom fastighetsbildning, bliva underrättade om åtgärden och erhålla tillfälle att begära fastighets- bildningsfrågans hänskjutande till länsstyrelsen (4 kap. 41 5). _— Eftersom särskilda, i administrativ ordning utfärdade föreskrifter regelmässigt torde erfordras vid vissa ändringar i den judiciella indelningen, nämligen då hel fastighet överflyttas till annat jurisdiktionsområde, bör fastghetsbildning som medför sådan överflyttning alltid förbindas med en administrativ pröv- ning.
På grundval av dessa överväganden har stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf utarbetats. Vid utformningen har iakttagits att indel— ningen i jordregistersocknar, vilken praktiskt sett ej har annan uppgift än att ligga till grund för fastighetsregistret, icke längre skall få lägga några som helst hinder i vägen för genomförandet av fastighetsbildning. Därför kan det endast ifrågakomma att kräva särskilt medgivande till fastighets- bildning i sådana fall, då gräns för kommun, församling eller municipal- samhälle av något slag ändras. Med uttrycket förvaltningsområde avses ej heller socken utan därmed åsyftas kommun och med kommun i fråga om beskattningsrätten och andra förhållanden jämförbara sammanslutningar med territoriell anknytning liksom ock förvaltningsområden av högre ord- ning.
Vid sin bedömning huruvida fastighetsbildningsfråga skall dragas inför administrativ myndighet böra förrättningsmännen endast beakta sådana förhållanden som bliva en följd av den ifrågavarande fastighetsbildningen. Den omständigheten att indelningen i förvaltningsområden redan före åt- gärden är mindre lämplig bör sålunda ej utgöra anledning för dem att föranstalta om särskild prövning.
16 &.
De ovan i detta kapitel föreslagna materiella reglerna om förutsättning- arna för fastighetsbildning hänföra sig liksom motsvarande bestämmelser i gällande lagstiftning till det rättsliga fastighetsbegreppet och måste uppen- barligen vara på detta sätt anknutna till den officiella fastighetsindelningen, om icke hela grunden för jordpolitiken skall ryckas undan. Att denna in— delning i visst fall ej överensstämmer med den faktiska indelningen i bruk- ningsenheter kan sålunda i princip icke beaktas vid den jordpolitiska pröv— ningen och alltså icke medföra att prövningen enbart skall avse bruknings- enheterna. Då sådan enhet avviker från den officiella indelningen och detta beror på att två eller flera fastigheter Vilka tillhöra samme person brukas gemensamt, finnas dock goda möjligheter för ägaren att, om han anser det förenligt med sina intressen, få prövningen av en fastighetsbildningsåtgärd att ske med utgångspunkt i brukningsenhetens beskaffenhet. I allmän-
het torde han kunna vinna detta resultat genom att begära sannnanlägg— ning av de sambrukade fastigheterna.
Stundom förekommer att det från allmän synpunkt är angeläget att be- dömningen av fastighetsbildningsåtgärds tillåtlighet kan äga rum även med hänsyn till föreliggande sambruksförhållanden. Detta är fallet när en åt- gärd väl är tillåten, om enbart den fastighet beaktas som åtgärden formellt berör, men däremot icke skulle vara medgiven, om hänsyn kunde tagas till dess inverkan på hela brukningsenheten. I dylika situationer har ägaren icke något intresse av att omedelbart få fastigheterna sammanlagda oeh någon generell möjlighet för det allmänna att mot ägarens vilja genomdriva en sammanläggning finnes icke och synes ej heller böra införas. Däremot har kommittén funnit det motiverat att här låta den jordpolitiska pröv— ningen ske förutom enligt vanliga regler även med visst hänsynstagande till sambruket. Den principen synes därför böra tillämpas att, då två eller flera fastigheter sambrukas och hinder mot fastighetsbildningsåtgärd be- träffande någon av dem icke föreligger, såsom ytterligare förutsättning för åtgärden skall gälla att den varit tillåten, om brukningsenheten utgjort en fastighet. Sin största betydelse torde en sådan föreskrift få, när fråga är om åtgärd beträffande jordbruk, som är uppdelat så att inägojorden och skogen höra till olika fastigheter. Utan densamma skulle åtgärder kunna genomföras i direkt strid mot de grundsatser på vilka 3 och 6 55 bygga; bl. a. skulle skog utan vidare kunna skiljas från odlad jord. Pro- blemet med sambruken gäller emellertid icke enbart jordbruksförhållan- den utan är av mera allmängiltig karaktär.
På grund av vad nu sagts har i förevarande paragraf upptagits ett stad- gande med angiven innebörd, men räckvidden av detsamma har ansetts böra begränsas genom olika förbehåll. För att möjligheterna för fastighets- ägarna att få till stånd ändringar i fastighetsindelningen icke skola för- svåras i alltför hög grad samt förrättningsarbetet icke skall behöva tyngas med utredningar om förekomsten av sambruk annat än när ett mera be- tydande allmänt intresse står på spel, har stadgandet inskränkts så att hänsyn till sambruk skall tagas endast då det finnes vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att så sker. Härigenom kan den särskilda prövningen inskränkas till mera uppenbara fall och bl. a. blir det möjligt att bortse från sambruk, som kan förmodas vara av tillfällig natur. 1 så- dana fall, där man kan vänta att fastigheterna snart komma att var för sig erhålla självständig användning, skulle det ju vara meningslöst att vid fastighetsbildningen kräva ett särskilt hänsynstagande till brukningsenhe— ten. Önskvärdheten av att blott sådana stabila förhållanden beaktas som lämpligen böra bestå för framtiden och som kunna tänkas så småningom resultera i sammanläggning har vidare föranlett kommittén att begränsa stadgandet att blott gälla med avseende på fastigheter, som äro i samme ägares hand eller tillhöra äkta makar och som lämpligen kunna brukas till- sammans.
4 K A P. Om fastighetsbildningsförrättning
Om förrättningsmännen
Av de föreslagna bestämmelserna i 2 kap. 2 & framgår att fråga om fastig- hetsbildning alltid skall prövas vid förrättning. Detta innebär icke någon ändring av gällande rätt utom vad beträffar handläggningen av samman— läggningsärendena, men likväl komma förrättningsavgörandena med det förslag som kommittén samtidigt framlägger om fastställelseprövningens avskaffande och en reduktion av antalet domstolsinstanser i mål om fastig- hetsbildning att erhålla ökad betydelse. Det blir därför av särskild vikt att förrättningsförfarandet gestaltas på sådant sätt att varken rättssäkerheten äventyras eller det allmännas intresse av att främja en ändamålsenlig fas- tighetsindelning eftersättes. När det gäller att från denna utgångspunkt be- döma hur förfarandet bör anordnas, kommer utan tvekan frågan om för— rättningsinstansens sammansättning i förgrunden.
Nuvarande regler om vilka förrättningsmän som skola handlägga fastig- hetsbildningsförrättning äro upptagna i 2 kap. 1 5, 19 kap. 5 5 samt 20 kap. 6 5 1 mom. och 8 & jorddelningslagen ävensom 5 kap. 2 g samt 6 kap. 2 och 12 55 1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Jämlikt dessa lagrum kommer fastighetsbildning att i regel utan särskilt förordnande verkställas av en förrättningsman med teknisk-ekonomisk och fastighetsrättslig hög- skoleutbildning. Vid förrättning enligt jorddelningslagen tjänstgör distrikts- lantmätaren i det lantmäteridistrikt, där den mark som förrättningen avser helt. eller delvis är belägen, som sådan förrättningsman. Genom att andra lantmätare än den ordinarie innehavaren av distriktslantmätarebefattningen i administrativ ordning tillerkännes behörighet att i viss omfattning utöva befattningen kan en lämplig arbetsfördelning ernås. Enligt 1917 års lag skall laga skifte i stad likaledes förrättas av distriktslantmätaren, men i vissa fall må i stadens tjänst anställd mätningsman verkställa skifte. I stort sett samma regler gälla för handläggningen av fristående ägoutbyte och servitutsutbrytning i stad. Avstyckning däremot skall alltid verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, om sådan icke finnes, av annan person som förordnas av länsstyrelsen och som företrädesvis skall vara be- hörig till befattning som mätningsman och hava föreslagits av byggnads- nämnden. — När i det följande talas om lantmätaren, avses därmed, om annat icke framgår av sammanhanget, även mätningsman i stad eller mot— svarande förrättningsman.
Vid förrättning enligt såväl jorddelningslagen som 1917 års lag kunna lekmän, vilka till visst antal för varje kommun utses av kommunens full- mäktige, medverka som biträde åt lantmätaren. Enligt de nyss angivna lag—
rummen skola sålunda två gode män biträda vid förrättning i dess helhet eller vid handläggningen av viss därunder förekommande fråga, om lant- mätaren finner sådant erforderligt eller sakägare det påyrkar; biträde av gode män må dock icke påfordras beträffande göromål av uteslutande tek- nisk art. Efter en lagändring år 1951 är närvaro av gode män ej obligatorisk i något fall. Dessförinnan skulle gode män alltid vara närvarande vid hand- läggning av vissa uppräknade skiftesfrågor, såsom fråga om tillstånd till skifte, gränsbestämning, värderingsfrågor m. m. I vissa fall kan efter med- givande av lantmäteristyrelsen antalet gode män ökas utöver två, varvid dock skall iakttagas att flera än två gode män icke samtidigt biträda vid handläggningen av en och samma fråga.
Kommittén finner icke några väsentliga ändringar beträffande förrätt- ningsmannainstitutionen erforderliga. Det nuvarande systemet med en lantmätare och jämte honom i vissa fall två gode män har såvitt kommittén kunnat finna fungerat tillfredsställande och torde även uppfylla de ökade krav som i framtiden komma att ställas på förfarandet. Även om det med hänsyn till den i viss mån domstolsmässiga karaktär som förrättningarna äro avsedda att erhålla skulle kunna ifrågasättas om lantmätarna icke borde äga något bredare juridiska insikter än som bibringas dem under lantmäteriutbildningen sådan denna för närvarande är anordnad med en huvudsakligen till fastighetsrätten begränsad undervisning i rättskunskap, anser kommittén lantmätarna väl skickade att fullgöra de åligganden som enligt förslaget komma att anförtros åt dem såsom fackutbildade förrätt- ningsmän. Det må för övrigt påpekas att lantmätarnas arbetsuppgifter re— dan nu till väsentlig del bestå i rättstillämpning. Kommittén vill även fram- hålla önskvärdheten av att en viss utbyggnad av lantmäteriutbildningen i fråga om ämnet fastighetsekonomi äger rum. Den allt större betydelse värderingsproblemen få i samband med fastighetsbildning synes motivera detta.
Förrättningar som skola handhavas av det statliga lantmäteriet höra, i överensstämmelse med gällande ordning, handläggas av vederbörande di- striktslantmätare. På samma sätt som hittills skett bör vidare i administra- tiv väg regleras vilka som vid sidan av den ordinarie innehavaren av distrikts- lantmätarebefattningen må fullgöra till densamma hörande arbetsupp— gifter. Härigenom kan man på ett enkelt sätt vinna en lämplig arbetsför- delning mellan de olika befattningshavare inom lantmäteriet som bör an- förtros uppdraget att tjänstgöra som förrättningsmän. Kommittén anser sig sålunda icke böra utarbeta och föreslå bestämmelser i detta hänseende men finner det angeläget betona, att den nya lagstiftningen ställer sådana krav på de faekutbildade förrättningsmännen och deras förmåga att själv- ständigt bedöma olika spörsmål av ekonomisk och rättslig art att någon sänkning av de hittills upprätthållna kompetenskraven icke kan komma i fråga. Kommittén avvisar härmed för sin del tanken på att personal utan
högre teoretisk utbildning tillåtes att helt på eget ansvar handlägga för- rättningar. Från arbetsekonomisk synpunkt skulle det onekligen vara till fördel, om arbetskraft med högre utbildning icke behövde syssla med mind- re krävande uppgifter, men då det ej är möjligt att på förhand skilja enkla förrättningar från komplicerade, skulle det'vara betänkligt att låta befatt- ningshavare med lägre kompetens tjänstgöra som förrättningsmän. Även vid handläggning av sådana förrättningar som vanligen icke erbjuda några svårigheter uppkomma stundom helt oväntat svårbedömbara frågor, icke minst av rättslig art. Önskemålet att vinna en bättre hushållning med arbetskraften torde däremot böra tillgodoses på det sättet att förrättnings- männen tillerkännes rätt att åt personal med lägre utbildning överlämna främst tekniska göromål. Kommittén återkommer härtill i det följande.
Då kommittén nu föreslår att en för hela riket gällande lag om fastig- hetsbildning skall ersätta hittillsvarande fastighetsbildningsregler, vilka genom sin uppdelning på en lag för landsbygden och en lag för städerna och vissa stadsliknande samhällen legat till grund för gränsdragningen mellan det statliga lantmäteriets och det kommunala mätningsväsendets kompetensområden, blir det nödvändigt att för framtiden särskilt reglera frågan om kommuns rätt och skyldighet att med egna befattningshavare ombesörja fastighetsbildningsverksamheten. De erforderliga bestämmelser- na i detta hänseende torde böra upptagas i en särskild lag, vartill förslag kommer att framläggas tillsammans med förslag till övriga följdförfatt- ningar som måste utfärdas i anslutning till en reform av fastighetsbild- ningslagstiftningen. I överensstämmelse med vad som för närvarande gäl- ler torde kommun, som skall svara för fastighetsbildningsverksamheten, böra ombesörja all fastighetsbildning inom sitt område eller viss del där- av, men det skall ock liksom hittills vara möjligt att från den kommunala verksamheten undantaga handläggningen av förrättningar beträffande mark, som användes för vissa angivna ändamål. Den omständigheten att en kommunal organisation skall fullgöra fastighetsbildningsuppgifterna bör uppenbarligen icke få medföra en sänkning av kraven på förrättnings- lantmätarnas kvalifikationer. För den skull torde bestämmelser höra med- delas om, att kommun, för att den skall få sköta fastighetsbildningsverk- samheten, skall för verksamhetens fullgörande hava i sin tjänst anställd särskild befattningshavare som uppfyller av Kungl. Maj:t föreskrivna be— hörighetsvillkor.
De särskilda regler i själva fastighetsbildnings]agen som erfordras be- träffande de av kommunerna omhänderhavda förrättningarna torde i hu- vudsak kunna inskränkas till ett stadgande av innebörd att dessa förrätt— ningar skola handläggas av den ifrågavarande kommunale befattningsha- varen, som vanligen torde benämnas stadsingenjör, i stället för av distrikts- lantmätaren. Även den, som mer eller mindre tillfälligt uppehåller stads- ingenjörsbefattningen eller den därmed jämförliga tjänsten, skall på grund
av stadgandet kunna fungera såsom förrättningslantmätare, men en förut— sättning måste vara att han uppfyller de av Kungl. Maj:t föreskrivna be- hörighetsvillkoren.
Genom att överlämna åt Kungl. Maj :t att föreskriva hehörighetsvillkoren åstadkommes visserligen formellt sett en ändring i förhållande till gällan- de rätt, enär motsvarande fråga för närvarande regleras i civillag, närmare bestämt i 2 kap. 2 5 1917 års lag. Då emellertid samma lagrum tillerkänner Kungl. Maj:t en oinskränkt rätt att meddela dispens från de föreskrivna kompetensfordringarna, innebär förslaget i realiteten ingen nyhet. Kom- mittén anser sig kunna förutsätta, att för de kommunalt anställda förrätt- ningsmännen komma att i stort sett uppställas samma krav på utbildning vid teknisk högskola och praktisk tjänstgöring som skola gälla beträffan- de det statliga lantmäteriet. I detta sammanhang må anmärkas att ej hel- ler kraven beträffande de statligt anställda lantmätarna regleras i civillag. I två vid 1957 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 144 och II: 197) —— vilka jämte tredje lagutskottets däröver avgivna utlåtande (utl. 11) överlämnats till kommittén att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag — har framhållits, att mätningstekniker borde få såsom självständiga förrättningsmän handlägga förrättningar inom om- rådet för den kommunala 1antmäteriverksamheten. Kommittén får i denna del hänvisa till vad tidigare anförts rörande frågan om att tillåta personal utan högre teoretisk utbildning att vid sidan av den ordinarie innehavaren av distriktslantmätarebefattning fullgöra till denna hörande arbetsupp— gifter.
Oftast torde det icke vara förenat med några svårigheter att avgöra om en fastighetsbildningsåtgärd skall ombesörjas av kommunen eller av det statliga lantmäteriet. Förrättningsföremålets belägenhet inom eller utom området för den kommunala lantmäteriverksamheten skall givetvis vara utslagsgivande, men om kommunens rätt att med egen befattningshavare ombesörja fastighetsbildning är begränsad med hänsyn till den berörda mar- kens ändamål, blir självfallet även detta förhållande av betydelse. I de fall då en åtgärd avser mark såväl inom som utanför området för den kom— munala lantmäteriverksamheten uppställer sig frågan vilken förrättnings- lantmätare som bör ombesörja åtgärden. Det problem som här föreligger synes helst böra lösas efter vissa generella riktlinjer, men det är å andra sidan icke praktiskt möjligt att genom bestämmelser i lag närmare reglera Spörsmålet. Då emellertid fastighetsbildningslagen bör lämna anvisning på en bestämd förrättningsman, som åtminstone i första hand skall vara behörig att taga befattning med detta slag av förrättningar och till vilken en enskild sökande eller annan sakägare skall kunna vända sig, synes di— striktslantmätaren böra angivas som förrättningslantmätare. Möjlighet bör dock finnas att, om man från kommunens sida är beredd att i dessa fall låta den kommunala förrättningsorganisationen övertag-a förrättningsarbe—
tet, medgiva den kommunale befattningshavaren att vara förrättningsman. Sådant medgivande torde böra meddelas av lantmäteristyrelsen, som såvitt möjligt bör utfärda generella föreskrifter i ämnet.
Någon motsvarighet till de förrättningsmän som för närvarande kunna förordnas av länsstyrelsen enligt 1917 års lag och som kunna vara helt fria företagare bör icke finnas i fortsättningen. Kommittén anser det vara be- tydelsefullt att endast sådana förrättningslantmätare tjänstgöra som äro anställda i antingen statlig eller kommunal tjänst.
I fråga om gode männens medverkan vid fastighetsbildningsförrättning avsågs med 1951 års lagändring att vinna en förenkling av förrättnings— handläggningen samt en sänkning av förrättningskostnaderna. Ändringen synes endast ha haft gynnsamma verkningar och det kan icke nu, när det bl. a. gäller att söka åstadkomma ett om möjligt ännu enklare förfarande, bliva tal om att återgå till en osmidig ordning med obligatorisk medverkan av gode män i vissa särskilt angivna situationer. Några allmänna riktlinjer för hur frågan om gode männens deltagande i förrättningsarbetet skall be— dömas böra ej heller uppdragas i lagen, utan det bör även i fortsättningen åvila lantmätaren att allt efter omständigheterna i det enskilda fallet be— döma, om ett lekmannainflytande är önskvärt. Kommittén anser sig emel— lertid höra upprepa vad som betonades 1951 om vikten av att gode män del—. taga, då förrättning gäller fråga av stort allmänt intresse eller då betydande enskilda intressen stå mot varandra. Det torde även kunna förutsättas att lantmätarna, när kontroversiella frågor av betydelse väntas uppkomma, icke vilja avstå från det stöd och den hjälp som gode männen kunna lämna. Därest kostnaderna i anledning av gode männens deltagande i förrättnings- arbetet komma att enligt vad kommittén uttalat vid 2 kap. 6 5 icke vidare drabba de enskilda sakägarna, kan det antagas att lantmätarna skola visa en ökad benägenhet att tillkalla gode män.
Sakägarnas rätt att påkalla närvaro av gode män har ansetts vara av stor betydelse och bör bibehållas. Då emellertid den nuvarande anordningen med ovillkorlig skyldighet för lantmätaren att så snart sakägare det begär till- kalla gode män kan otillbörligt utnyttas i förhalningssyfte, synes det moti— verat med en försiktig inskränkning. Om sakägares begäran skulle föran- leda oskäligt dröjsmål, bör lantmätaren kunna lämna hans framställning utan avseende. Sådant dröjsmål får anses föreligga, om uppskov med sam— manträde skulle bliva nödvändigt till följd av att sakägare, som haft god tid på sig att begära tillkallande av gode män, framställer yrkande därom under eller omedelbart före sammanträdet utan att visa godtagbart skäl för att han dröjt med sin begäran.
I de lagrum som för närvarande reglera gode männens deltagande angives att de biträda lantmätaren, ett uttryckssätt som kan föranleda den felaktiga föreställningen att gode männen äro underordnade lantmätaren. I den nya lagen bör gode männens ställning av självständiga förrättningsmän vid si-
dan av lantmätaren komma till tydligare uttryck. Detta får å andra sidan icke uppfattas som en ändring av det förhållandet att lantmätaren skall vara den som leder alla förhandlingar och överläggningar.
Gode männens deltagande i en förrättning bör liksom hittills kunna be- gränsas till enbart en eller ett par under förrättningen förekommande frå- gor. Det tillkommer givetvis i första hand den, på vilkens föranledande dessa förrättningsmän tillkallas, att bestämma omfattningen av deras verksam— het. Vissa göromål äro emellertid av den beskaffenheten att gode männenicke i något fall böra taga befattning med dem. Hit kunna först och främst räk- nas tekniska göromål, varmed i huvudsak avses mätnings-, beräknings— och karteringsarbeten samt fotogrammetriska arbeten. Nuvarande föreskrift att medverkan av gode män icke må påyrkas såvitt gäller handläggning av dy- lika åtgärder torde nu böra ändras så att gode män över huvud taget aldrig skola deltaga i arbeten av teknisk art. Huruvida ett göromål är att anse så- som tekniskt synes lämpligen böra bedömas från fall till fall. Fråga har även uppkommit att genom en allmän regel undantaga förberedande för— rättningsåtgärder från gode männens handläggning. Det torde emellertid ligga i sakens natur att gode män i allmänhet icke skola medverka, när fråga är om åtgärder som avse att endast bereda ett fastighetsbildningsären- de, och en föreskrift med antydd innebörd synes knappast påkallad. Det är vidare att märka, att det i enstaka fall kan vara önskvärt att gode män här deltaga; så förhåller det sig åtminstone i fråga om tillkallande av sak- kunnigt biträde. Beträffande vissa förberedande åtgärder, som på grund av särskilda stadganden i lagen skola verkställas under en förrättning, t. ex. bestämmande av tid och plats för sammanträde samt utfärdande av kallel- ser m. m., är det dock uppenbart att lantmätaren ensam skall svara för handläggningen. Genom att i dessa stadganden uttryckligen angiva, att åt- gärderna skola utföras av lantmätaren eller genom hans försorg och ej av förrättningsmännen, har kommittén velat utmärka att medverkan av gode män icke skall komma i fråga.
Ett spörsmål som bör ägnas uppmärksamhet i förevarande sammanhang är frågan om förrättningslantmätarens möjligheter att, utan att frånträda förrättningsmannaskapet, överlämna vissa till en förrättning hörande göro- mål att fullgöras av honom underställda befattningshavare. Det är själv- fallet i hög grad angeläget att lantmätarens tid icke tages i anspråk för mindre kvalificerade arbetsuppgifter och att den biträdesorganisation som byggts upp inom lantmäteriet effektivt utnyttjas. Av denna anledning har också i gällande lantmäteriinstruktion föreskrivits, att lantmätaren äger att åt mätningstekniker och annan biträdespersonal uppdraga vissa angivna göromål av huvudsakligen teknisk och expeditionell art. Att lantmätaren med stöd av denna föreskrift låter biträden ombesörja visst förrättnings- arbete torde emellertid icke befria honom från ansvar för att arbetet blivit fullgjort på rätt sätt, och det kan på grund därav göras gällande att han
noga måste kontrollera vad som utförts på hans uppdrag. Med hänsyn till den arbetsbelastning som i allmänhet åvilar lantmätarna har det dock i prak- tiken ofta varit förenat med svårigheter för dem att i varje enskilt fall utöva någon mera ingående kontrollverksamhet.
Det förefaller kommittén fullt rimligt och även bäst förenligt med kra- vet på enkelhet och snabbhet i förrättningsarbetet att lantmätaren skall vara berättigad att utan detaljgranskning godtaga vad som på hans uppdrag blivit utfört, försävitt uppdraget lämnats i enlighet med de allmänna be- stämmelser som blivit utfärdade om sådana uppdrag. Den begränsning av lantmätarens förrättningsmannaansvar som föranledes härav bör komma till uttryck i själva fastighetsbildningslagen, och enligt kommitténs me- ning kan detta ske genom att i lagen angives att lantmätaren äger över— lämna vissa angivna göromål till underställd personal. Den skyldighet att öva allmän uppsikt och meddela erforderliga instruktioner som inom för— valtningen anses åvila en överordnad befattningshavare i förhållande till underlydande sättes givetvis ej härigenom ur kraft. Det får även anses ligga i sakens natur att lantmätaren, därest ett på hans uppdrag utfört arbete vi— sar sig uppenbart otillfredsställande eller arbetet av annan anledning kan antagas vara behäftat med brister, närmare undersöker detsamma och låter rätta eventuella fel.
Vad beträffar beskaffenheten av de göromål som lantmätaren sålunda skall kunna överlåta åt underlydande att självständigt utföra bör i fastig- hetsbildningslagen endast stadgas att göromålen skola vara av teknisk eller förberedande art. Åt lantmäteristyrelsen bör överlämnas att närmare be— stämma vilka arbetsuppgifter av dessa slag som skola få uppdragas åt var och en av de olika personalkategorier som lyda under lantmätaren och vad som i övrigt bör gälla i detta avseende. Kommittén vill för sin del särskilt framhålla lämpligheten av att även biträden med lantmäteriutbildning, då de icke skola inträda såsom förrättningsmän, anlitas för dessa uppdrag.
1 g.
De allmänna reglerna om förrättningsinstansens sammansättning. ha upptagits i denna paragraf. I överensstämmelse med det förut anförda har i första stycket föreskrivits att fastighetsbildningsförrättning skall hand- läggas av en lantmätare och har tillika angivits, när gode män skola tillkallas att jämte lantmätaren vara förrättningsmän och i vilken omfattning gode männen skola deltaga i förrättningsarbetet. Det har Vidare ansetts lämpligt att i anslutning till denna reglering av förrättningsmännens arbetsuppgifter erinra om lantmätarens rätt att, i den utsträckning lantmäteristyrelsen när- mare bestämmer, överlämna göromål av teknisk eller förberedande art till underställda befattningshavare.
Andra stycket om möjligheterna att öka antalet gode män utöver två mot- svarar 2 kap. 1 5 andra stycket jorddelningslagen. Den nuvarande anord-
ningen att låta en utökning av antalet vara beroende av särskilt medgivan- de frän lantmäteristyrelsen har icke bibehållits, enär föreskrifterna att för- rättningen skall vara av större omfattning och att handläggningen skall kunna påskyndas genom att ett större antal gode män anlitas få anses inne- fatta tillräckliga garantier mot missbruk.
Tredje stycket innehåller bestämmelser som utan saklig ändring över— förts från 2 kap. 1 & tredje och femte styckena jorddelningslagen.
2 &.
Paragrafen reglerar frågan om vem som skall tjänstgöra såsom förrätt- ningslantmätare. Dess innehåll bygger helt på de överväganden som redo— visats i det föregående.
Kommittén vill understryka vikten av att den förrättningslantmätare som påbörjat en förrättning får fullfölja densamma. Någon lagregel, som in- skränker möjligheterna att byta lantmätare under en förrättning, har dock ej ansetts kunna uppställas.
3 5.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilka som äro behöriga att mottaga uppdrag såsom god man samt hur gode männen skola utses. Para- grafen motsvarar 2 kap. 6 & jorddelningslagen.
Av de skiljaktigheter i förhållande till gällande rätt som paragrafen före- ter må främst nämnas att vissa gode män icke längre behöva vara kunniga i lanthushållning men i stället skola ha erfarenhet i fråga om tätortsförhål- landen. Denna nyhet har föranletts av tätortsfrågornas alltmera framträ- dande betydelse i fastighetsbildningssammanhang. Den omständigheten att gode män med särskilda förutsättningar att bedöma sådana frågor för närvarande icke kunna utses har varit en påtaglig brist och medfört att lantmätarna i alltför stor utsträckning kommit att ensamma handlägga förrättningar, som rört mark med tätare bebyggelse. Det har synts kom- mittén tveksamt huruvida gode män med denna nya kvalifikation skola finnas inom alla kommuner och således även i trakter med mera utpräglad landsbygdskaraktär. Kommittén har dock med tanke på att kommunerna numera undantagslöst torde innehålla åtminstone någon tätort ansett sig böra föreskriva, att minst två gode män inom varje kommun skola ha denna särskilda sakkunskap. Det är emellertid tydligt att kraven på erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden måste anpassas efter omfattningen och be— skaffenheten i övrigt av den bebyggelse som förekommer inom vederböran- de kommun. Då stadsbebyggelse föreligger, böra således strängare fordringar upprätthållas än inom kommuner med blott mindre tätortsbildningar.
Vad angår det beträffande övriga gode män från gällande rätt kvarståen— de kravet att de skola vara kunniga i lanthushållning vill kommittén betona
vikten av att gode männen i trakter med skogsförekomst av någon betydelse ha kännedom om den gren av lanthushållningen som skogsbruket utgör.
Enär det uppställda villkoret att den som utses till god man skall vara valbar till nämndeman numera innefattar en fordran på hemvist inom den kommun för vilken vederbörande utses, har den hittillsvarande föreskrif- ten att god man skall vara boende inom kommunen utgått.
För närvarande gäller att, när god man upphört att vara valbar, nyval skall äga rum. Härav synes följa att uppdraget förfaller, om valbarhetsvill— koren ej längre äro uppfyllda. Uttryckligt stadgande härom synes påkallat. Den som valts till god man bör vidare äga rätt att utan åberopande av sär- skilt skäl efter framställning till kommunens fullmäktige bliva befriad från uppdraget, men särskild föreskrift i detta avseende torde icke vara erforder- lig.
Vid tillkomsten av jorddelningslagen ansågs en begränsning av antalet gode män inom varje kommun önskvärd och av denna anledning föreskrevs, att högst sex gode män skulle finnas, där ej länsstyrelsen lämnat tillstånd till högre antal. Kommittén delar uppfattningen att alltför många gode män icke böra utses. Om lekmannainslaget bland förrättningsmännen skall kom- ma till sin rätt, böra de som representera detta inslag tämligen ofta få tj änst- göra så att de vinna tillräcklig erfarenhet av förrättningsarbetet. Då två olika grupper av gode män enligt kommitténs förslag skola finnas, är det emel- lertid mindre lämpligt att nu föreskriva något maximiantal. Bäst synes Vara att antalet av varje kategori gode män bestämmes efter en prövning av behovet i det enskilda fallet, dock böra sammanlagt minst fyra gode män finnas i varje kommun och av dem skola såsom redan nämnts åtminstone två ha erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden. Kommittén har icke velat i lagen lämna bindande föreskrifter om vem som skall bestämma antalet. För vissa kommuner, som själva handhava huvuddelen av lantmäteriverk- samheten inom sitt område, bör uppgiften kunna anförtros åt ett kommu- nalt organ. I andra fall torde det vanligen bliva lämpligt att låta befatt— ningshavare vid det statliga lantmäteriet utöva beslutanderätten eller åt- minstone avgiva förslag till antalet gode män. Kungl. Maj:t bör i admini- strativ ordning reglera denna fråga och tillika meddela föreskrifter om åt— gärder, som skola vidtagas då val av god man skall äga rum, och om publi- cering av valresultatet m. m.
4 &.
Då gode män för närvarande skola medverka vid förrättning, skall lant- mätaren enligt 3 kap. 3 & jorddelningslagen utfärda kallelsebrev till dem sist fjorton dagar i förväg. Det ankommer således på lantmätaren att be- stämma vilka som skola tjänstgöra och han är därvid oförhindrad att även anlita gode män, som utsetts för kommun utom lantmäteridistriktet, dock
hör han på grund av särskild föreskrift helst kalla dem som bo närmast förrättningsstället.
Även i fortsättningen bör det tillkomma lantmätaren att avgöra vilka gode män som skola deltaga såsom förrättningsmän. Med hänsyn till ny- heten att särskilda gode män med erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden skola finnas bör den föreskriften gälla att de tillkallade skola företräda er- forderlig sakkunskap. I övrigt bör lantmätaren vid tillkallandet av gode män beakta kostnadssynpunkten. De vilkas inställelse drager lägsta kost- naden böra därför helst kallas. Då avlägset boende på grund härav blott sällan komma att anlitas, erfordras ej någon särskild regel om att gode männen böra äga ortskännedom. Någon bestämd tidsfrist för kallelsen synes icke böra stadgas och ej heller bör krav på skriftlig form upprätthål- las, även om det får anses lämpligt att skriftliga kallelsebrev i allmänhet komma till användning.
I enlighet med vad nu sagts har i första stycket av denna paragraf regle- rats frågan om sättet för gode männens inkallande. Det förutsättes, att byte av gode män ej sker under en förrättning utom när den som börjat tjänstgöra får laga förfall eller annat hinder mot hans fortsatta tjänstgöring uppkommer. Det är således icke tillåtet för lantmätaren att under förrätt— ningens gång godtyckligt låta avlösa god man, som redan deltagit i en del av handläggningen.
Om god man som enligt 3 kap. 3 & jorddelningslagen erhållit kallelsebrev finner sig av jäv eller laga förfall hindrad att tjänstgöra, skall han ofördröj— ligen sända brevet till närmast boende god man och har denne att i stället infinna sig. Ett sådant förfarande, som förutsätter att alla gode män ha samma kvalifikationer, kan ej längre bibehållas. I stället bör gälla, att den som ej kan tjänstgöra underrättar lantmätaren om hindret. Kommittén har ej ansett det erforderligt att föreskrift härom upptages i fastighetsbild— ningslagen, ty av vad nedan säges framgår att gode männen hädanefter skola, sedan de mottagit kallelse till förrättning, vara underkastade ämbets— ansvar och därav följer att de riskera ansvarspåföljd och ersättningsskyl- dighet, om de utan att ha anmält förhinder underlåta att inställa sig. Kom,- mittén vill emellertid förorda att särskilda bestämmelser utfärdas, enligt vilka gode männen skola erinras om vad som åligger dem, när de blivit kallade till förrättning.
För att ett förrättningssammanträde icke skall behöva inställas av den anledningen att god man vid sammanträdet befinnes icke kunna tjänst— göra, har efter mönster från 4 kap. 10 å rättegångsbalken (se även 21 kap. 7 & jorddelningslagen) i andra stycket av förevarande paragraf upptagits en regel, som möjliggör för lantmätaren att till tjänstgöring som god man kalla annan än den som blivit vald i vederbörlig ordning. Denna möjlighet bör emellertid vara strängt begränsad och bör endast få tillämpas, när lant- mätaren gjort allt vad på honom ankommer för att få en i laga ordning ut—
sedd god man att tjänstgöra men detta misslyckats på grund av förhållan- de, varöver lantmätaren ej kan anses råda. Det bör därför fordras antingen att god man som kallats befinnes jävig eller att han uteblir från samman- träde till vilket han i god tid kallats. Vidare måste krävas att annan vald god man ej utan tidsutdräkt kunnat infinna sig. Av de uppställda villkoren följer bl. a. att den, som i nu föreslagen ordning blivit anmodad att tjänst- göra vid ett sammanträde, i regel ej kan fortsätta att fungera som förrätt- ningsman vid följande sammanträden under förrättningen.
I tredje stycket av paragrafen har stadgats, att den som kallats att tj änst- göra såsom god man skall med avseende å fullgörandet av detta uppdrag vara underkastad ämbetsansvar. Stadgandet innebär en nyhet, ty enligt gäl— lande rätt torde gode männen i motsats till lantmätaren icke tillhöra kretsen av dem för vilka ämbetsansvar gäller. Ehuru gode männen ha att deltaga ibe- slut som förete åtskilliga likheter med domstolsavgöranden, kunna de för närvarande ej anses såsom domare och det synes ej heller möjligt att hän- föra dem till annan sådan kategori av befattningshavare som enligt 25 kap. 11 & strafflagen i ansvarshänseende är likställd med ämbetsmän. Visserligen får det anses att gode männen förrätta tjänsteärende, när de deltaga i hand- läggning av förrättning, men de ha ej erhållit särskilt förordnande. De av lantmätarna utfärdade kallelsebreven kunna icke, särskilt i betraktande av vad som gäller om ämbetsansvaret för jurymän vilka på liknande sätt kallas till tjänstgöring, betraktas som förordnande i strafflagens mening. Det är vidare uppenbart, att man vid tillkomsten av jorddelningslagen'ut— gick från att 25 kap. strafflagen icke skulle gälla beträffande gode män (se NJA 1926 II 5. 385).
Med hänsyn till den ändrade betydelse som förrättningsavgörandena er- hålla enligt kommittéförslaget och till gode männens ställning av förrätt— ningsmän, som till och med mot lantmätarens mening kunna genomdriva förrättningsavgöranden, synes det kommittén ofrånkomligt att strafflagens regler om fullständigt ämbetsansvar skola vara tillämpliga på icke blott lantmätaren utan även gode männen. Kommittén har övervägt att genom ändring av 25 kap. 11 5 första stycket strafflagen och det däremot svaran- de stadgandet i den numera antagna brottsbalken vinna den önskade ut- vidgningen men funnit sig böra avstå från att på detta sätt reglera frågan, främst enär kommittén ej är beredd förorda att gode män vid alla slags förrättningar —— alltså även de som medverka vid syneförrättningar enligt vattenlagen eller förrättningar enligt exempelvis lagen om ägofred, gruv- lagen och lagen om enskilda vägar _— skola i ansvarshänseende intaga sam- ma ställning. Då en begränsning till gode män, som deltaga i förrättning enligt den nya fastighetsbildningslagen, är nödvändig i detta sammanhang, har det synts kommittén mest lämpligt att den erforderliga bestämmelsen om ämbetsansvaret får sin plats i denna lag.
Beträffande gode männens ämbetsskydd må nämnas att de redan nu åt-
njuta sådant skydd på grund av stadgandet i 10 kap. 3 & strafflagen, vilket stadgande äger motsvarighet i 17 kap. 3 & brottsbalken.
5 5.
Enligt 2 kap. 8 & jorddelningslagen skall god man, innan han inträder i tjänstgöring, med ed betyga att han efter bästa förstånd och samvete skall fullgöra den honom anförtrodda befattningen. Med hänsyn till den faktiska domareställning som god man intar synes skyldigheten att avlägga denna om domareden påminnande förklaring motiverad. Då förrättningsmännens egenskap av domare ytterligare understrykes i den nya lagen, bör edgången bibehållas. Skäl saknas emellertid att undantaga lantmätaren från mot- svarande skyldighet. Edsformuläret har nu omarbetats så att det närmare överensstämmer med domareden enligt 4 kap. 11 & rättegångsbalken och att det kan tillämpas beträffande samtliga förrättningsmän.
I normala fall bör edgången liksom hittills fullgöras inför domstol eller rättens ordförande; möjlighet att gå ed inför länsstyrelse har ansetts kunna undvaras. Då tillfällig god man tillkallas enligt 4 5 andra stycket, bör ed— gången kunna äga rum vid förrättningssammanträde inför lantmätaren. Om möjlighet härtill icke funnes, skulle syftet med anordningen att anlita annan än den, som i vederbörlig ordning valts till god man, bliva förfelat.
Enligt 23 5 lagen om införande av rättegångsbalken skall vad i balken är stadgat om utbyte av ed mot försäkran på heder och samvete äga motsva- rande tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed skall avläggas inför domstol eller annan myndighet. På grund härav äger god man för när- varande få eden utbytt mot försäkran och kommer förrättningsman enligt den nya lagen att även utan särskilt stadgande däri hava samma möjlighet att i stället för ed avlägga försäkran. För tydlighets skull synes dock i före- varande lagrum böra upptagas en bestämmelse, motsvarande den som rätte- gångsbalken innehåller om domaredens utbytande mot försäkran. Avgöran— det huruvida försäkran i det särskilda fallet skall få avgivas bör tillkomma den domstol eller befattningshavare, som skall upptaga eden eller försäkran. Uttrycklig föreskrift härom synes ej erforderlig.
6 5.
Beträffande förrättningsmannajäven har det ansetts mest lämpligt med en hänvisning till bestämmelserna om domarejäv, upptagna i 4 kap. 13 & rättegångsbalken. Att förrättningsman icke skall anses jävig i ärende av all- män betydelse på den grund att han enbart såsom samhällsmedlem har del i saken torde gälla utan särskild föreskrift.
Förfarandet då en jävsfråga uppkommer har genom bestämmelserna i denna paragraf anordnats på ett sätt som så mycket som möjligt överens- stämmer med rättegångsbalkens reglering av motsvarande spörsmål be— träffande domare. En skillnad av viss betydelse är den att förrättningsman skall ensam eller, om ytterligare förrättningsmän finnas, tillsammans med dem meddela beslut i jävsfråga som gäller honom själv. En regel i enlighet med 4 kap. 15 & sista stycket rättegångsbalken, som föreskriver att domare i princip icke skall deltaga i prövning av fråga om jäv mot honom, skulle medföra onödiga komplikationer.
På grund av innehållet i övrigt i denna paragraf skall förrättningsman, om det kan antagas att han är jävig, själv beakta detta och anmäla förhållan- det. God man bör självfallet så snart som möjligt underrätta lantmätaren härom så att annan förrättningsman i tid kan inkallas. Vill sakägare anföra jäv, skall han, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller enligt jorddelningslagen och rättegångsbalken, snarast framställa sin anmärkning vid äventyr att hans rätt att göra jäv förfaller. Jävsinvändning skall dock icke behöva göras förrän sakägaren första gången för talan vid förrättningen. När en jävsfråga uppkommit och så länge den är svävande, d.v.s. till dess lagakraftägande beslut i frågan föreligger, är förrättnings- mannen i princip förhindrad att taga befattning med förrättningen. Den inskränkningen gäller emellertid att han, förutom att han skall deltaga i jävsfrågans avgörande, äger vidtaga åtgärd, som ej utan synnerlig olägen- het kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrätt- ningen betydelsefull fråga. Att förrättningsman, sedan han förklarats jävig, omedelbart skall upphöra att vidare befatta sig med förrättningen är uppen- bart; dock bör lantmätaren få vidtaga brådskande åtgärd. Som framgår av de föreslagna reglerna om rättegången i mål om fastighetsbildning (16 kap. 3 &) må talan ej föras mot beslut, varigenom jäv mot förrättningsman för- klarats föreligga.
För närvarande stadgas i 3 kap. 9 5 jorddelningslagen bl. a., att beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, icke må verka rubbning eller upphä- vande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen gjordes. Kommittén anser sig icke i detta sammanhang böra upptaga en motsvaran- de föreskrift. Om förrättningsman befinnes jävig, är det uppenbart att gil- tigheten av åtgärd eller beslut, vari han deltagit, icke därigenom kan på— verkas annorledes än efter förordnande av överinstans. Det bör därför i stål- let förtjäna övervägas att i det avsnitt av fastighetsbildningslagen som be— handlar rättegången i jorddomstol införa en regel som i viss utsträckning begränsar domstolens möjligheter att på den grund att någon av förrätt- ningsmännen varit jävig undanröja vad de beslutat och företagit (jfr 17 kap. 14 & tredje stycket).
Om förrättningens inledande och grunderna för handläggningen
Under denna rubrik ha sammanförts bestämmelser angående ansökan om fastighetsbildning och åtgärder i anledning av sådan ansökan samt vissa stadganden av mera allmän innebörd angående förrättningshandläggningen.
8 &.
Av 2 kap. 2 & framgår att fråga om fastighetsbildning i princip endast får upptagas efter särskild ansökan. I förevarande paragraf angives nu att denna ansökan skall vara skriftlig. Ett muntligt yrkande, som framställes i samband med handläggningen av redan pågående förrättning, skall dock kunna godtagas, om den väckta frågan finnes höra prövas vid samma för- rättning.
Att kommittén som huvudregel velat fordra skriftlighet sammanhänger med ansökningens viktiga funktion att bestämma omfattningen av de åt- gärder som skola vidtagas. Motsvarighet föreligger här till kravet på skrift- lighet i fråga om stämningsansökningen i tvistemål. Kommittén vill även erinra om att enligt gällande rätt ansökan om förrättningsåtgärd skall vara skriftlig och att man vid de förenklingar i förrättningsförfarandet som ge- nomfördes år 1951 ej ifrågasatte annat än att den skriftliga formen skulle bibehållas.
Det undantag som enligt förslaget skall gälla för det fall att ansökningen framställes under pågående förrättning är förestavat av praktiska skäl och torde ej behöva uppkalla några betänkligheter, särskilt som ansök- ningens innehåll omedelbart torde böra upptagas i förrättningsprotokollet. En under förrättning gjord ansökan torde i viss mån kunna jämställas med de nya yrkanden till ändring av talan i tvistemål som käranden muntligen må framställa inför rätta.
Ansökan om fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid göras hos förrättningslantmätaren. Den för närvarande enligt 1917 års lag tillämpade ordningen att ansökningen göres hos byggnadsnämnden har således ej an- setts böra bibehållas. Det förutsättes att i administrativ väg meddelas be— stämmelser om att skriftlig ansökan, som inkommit till icke behörig lant— mätare, skall vidarebefordras till den som äger taga befattning därmed.
Beträffande ansökningens innehåll måste först och främst fordras att den önskade åtgärden angives. Särskilt stränga krav på en precisering här- vidlag torde emellertid icke böra upprätthållas, och det synes uppenbart att förrättningsmännen vid en tolkning av ansökningen skola taga stor hän— syn till det bakomliggande syftet. I tveksamma fall bör givetvis tillfälle beredas sökanden att förtydliga sin begäran. Det må vidare framhållas att förrättningsmännen icke skola vara bundna av vad sökanden kan ha upp- givit om sättet för den sökta åtgärdens genomförande. De böra härutinnan äga frihet att välja det lämpligaste förfaringssättet. Om sökanden exempel-
vis begärt att ett område skall avstyckas från en fastighet och i samman- hang därmed sammanläggas med annan fastighet, skall det sålunda vara möjligt för förrättningsmännen att genom fastighetsreglering åstadkomma den önskade ändringen i fastighetsindelningen.
Redan av kravet på angivande av den begärda fastighetsbildningsåtgär- den torde följa att sökanden måste uppgiva för vilken fastighet han för talan. Det har emellertid ansetts önskvärt att i lagen klart utsäges att an— sökningen skall lämna besked på denna punkt. För att lantmätarens utred- ningsarbete skall underlättas, bör sökanden vidare meddela så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka andra fastigheter som saken kan angå och om ägarnas namn och adresser. Sökanden kan uppenbarligen icke vara skyldig att prestera en fullständig äganderättsutredning, men det synes rimligt att han lämnar de uppgifter som äro kända i orten. Även servituts- havare, vilkas rätt eljest kan vara beroende av den begärda åtgärden, höra på motsvarande sätt uppgivas. Däremot bör någon skyldighet att redan i ansökningen anmäla nyttjanderättshavare icke föreskrivas. Dessa torde en- dast sällan böra behandlas såsom sakägare och i de få fall, då de i denna egenskap skola kallas till en förrättning, torde det icke möta svårigheter för lantmätaren att få kännedom om dem.
Att skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud är självfallet och bör i likhet med vad som enligt rätte- gångsbalken gäller om stämningsansökan uttryckligen fastslås i lagen. Med hänsyn till de betydande rättsverkningar som fastighetsbildning kan giva upphov till synes fullmakt för ombud alltid böra företes. Kommittén har alltså ej ansett sig kunna låta skyldigheten att uppvisa fullmakt vara beroende av en prövning i det särskilda fallet i överensstämmelse med vad som gäller vid handläggning av domstolsärenden.
9 &.
Kommittén har funnit det önskvärt att lantmätaren erhåller möjlighet att få till stånd ett fullständigande av en bristfällig ansökning. Lantmäta- ren bör därför vara berättigad att, om sökanden icke fullgjort vad han enligt 8 5 haft att iakttaga, förelägga honom att avhjälpa bristen och att, i händelse föreläggandet ej efterkommes, avvisa ansökningen. Genom stad- gandet i första stycket av denna paragraf har detta önskemål tillgodosetts. Någon ovillkorlig skyldighet för lantmätaren att meddela föreläggande har ej uppställts. Vanligen torde en ofullständighet enklast kunna avhjälpas genom ett underhandspåpekande, men i vissa situationer synes ett före- läggande kunna vara på sin plats. Även om föreläggande meddelats och sökanden icke ställt sig detta till efterrättelse, är avvisning ej obligatorisk. Lantmätaren bör i sådant fall besluta sig för att avvisa ansökningen en- dast om en komplettering befinnes oundgänglig och den icke lämpligen kan ske på annat sätt än genom sökandens försorg.
Det har ej ansetts nödvändigt att i lagen uttryckligen föreskriva att före- läggandet skall delgivas sökanden eller på annat betryggande sätt bringas till hans kännedom. Bestämmelser härom liksom ytterligare detaljföre— skrifter torde lämpligen böra upptagas i vederbörlig instruktion.
Innan fråga om fastighetsbildning upptages vid förrättning, bör lant- mätaren icke blott ha tillsett att ansökningen är fullständig. Han bör även ha undersökt om de förutsättningar som få anses gälla för att en materiell prövning skall få ske, t. ex. i fråga om sökandens behörighet, äro för han- den. De förutsättningar som här avses äro närmast jämförliga med dem som domstol skall beakta vid prövning huruvida rättegångshinder före- ligger. I analogi med vad rättegångsbalken innehåller angående behand- lingen av stämningsansökningar i detta hänseende har i andra stycket av paragrafen upptagits ett stadgande av innebörd att ansökan om fastighets- bildning skall avvisas så snart den inkommit, om det finnes uppenbart att hinder mot prövning av den väckta frågan föreligger. Självfallet kan mot- svarande spörsmål uppkomma under ett senare stadium, sedan förrätt- ningen väl påbörjats.
Genom den i sista stycket intagna hänvisningen till bestämmelserna om beslut, som meddelas vid förrättning, erhåller sökanden kännedom om av- visningsbeslut och vad han har att iakttaga för fullföljd av talan däremot.
10 5.
I denna paragraf angives att lantmätaren skall, om ansökningen ej av- visas, upptaga den väckta frågan till prövning vid förrättning. Någon när- mare föreskrift om när förrättningen skall anses ha börjat synes icke er- forderlig.
För närvarande gäller enligt 2 kap. 5 5 jorddelningslagen att lantmätare, som har att förrätta laga skifte, skall företaga förrättningen så skyndsamt som möjligt, sedan tjänlig årstid infallit. En föreskrift med detta instruk- tionsmässiga innehåll bör enligt kommitténs mening icke upptagas i själva lagen. I administrativ författning bör däremot föreskrivas skyldighet för lantmätaren att handlägga på honom ankommande ärenden i huvudsak i den ordning de inkomma, dock att brådskande göromål samt ärenden av ringa omfattning, vilka kunna handläggas utan nämnvärt försenande av övriga göromål, böra företagas före andra. I gällande lantmäteriinstruktion finnes beträffande chef inom lantmäteristaten en föreskrift med denna innebörd. Enligt kommitténs mening bör motsvarande gälla även beträffan- de andra förrättningslantmätare.
11 5. Denna paragraf är av grundläggande betydelse för förrättningsinstitutets utformning. Den terminologi som här kommit till användning avviker i
viss män från den hittills inom jorddelningslagstiftningen vedertagna men har av kommittén ansetts vara att föredraga, enär bättre överensstämmelse med vissa regler i rättegångsbalken därigenom erhålles.
Enligt rättegångsbalken avses med handläggning av mål varje åtgärd som från domstolens sida företages med avseende på målet, oavsett om åtgär- den äger rum i närvaro av parterna eller ej. Denna vidsträckta betydelse av begreppet handläggning skall nu enligt förslaget tillämpas även beträffande förrättningar. Till handläggning av förrättning skall sålunda räknas alla åtgärder av förrättningsmännen och deras biträden från det förrättningen börjat till dess den blivit avslutad eller inställd och detta vare sig åtgär- derna företagas på tjänsterummet eller ute på marken, vid sammanträde med sakägarna eller utan samband därmed.
Med uttrycket förhandling förstås i rättegångsbalken den särskilda form av handläggning, då part eller annan äger att vara tillstädes inför rätta och utöva processuell verksamhet. Då sammanträde är en inom jorddel- ningsrätten hävdvunnen term, som ej ansetts böra utmönstras, har detta uttryck bibehållits i förslaget, men åt detsamma har givits ett innehåll, som nära motsvarar förhandlingsbegreppet i rättegångsbalken.
I första stycket av förevarande paragraf har nu den huvudregeln upp— ställts att handläggning av förrättning skall äga rum vid sammanträde med sakägarna. Härifrån ha emellertid åtskilliga undantag föreslagits. Åt- gärder, som endast äro av förberedande art, höra av naturliga skäl kunna företagas utan samband med sammanträde. Tekniska åtgärder lämpa sig i allmänhet ej heller för behandling på sammanträde och kommittén har ansett sig böra medgiva ett generellt undantag även beträffande dem. Den möjlighet som redan nu föreligger att förklara förrättning avslutad annor- ledes än vid sammanträde har vidare bibehållits i förslaget och har i förenk- lingssyfte utvidgats så att förrättningsbeslut över huvud taget skola kunna meddelas utan sammanträde. Genom särskilda regler har sörjts för att sak- ägare och andra, som äga fullfölja talan mot sålunda avgivet beslut, få kännedom därom. — Att förrättningsmännens överläggningar till beslut icke skola äga rum i sakägarnas närvaro ligger i sakens egen natur och torde icke behöva särskilt omnämnas.
Den föreslagna principen om förrättningshandläggningen innebär icke endast att samtliga förrättningsåtgärder skola, i den mån undantag icke medgivits, verkställas vid sammanträde. Därav följer även att förrättning ej må slutföras utan att gemensamma överläggningar med sakägarna hål- lits. Också i detta avseende erfordras emellertid vissa modifikationer. Kom- mitténs förslag att sammanläggningsärenden skola upptagas vid förrätt- ning förutsätter sålunda att ett förenklat förfarande helt utan samman— träde skall kunna äga rum för behandling av dessa ärenden, men även andra fastighetsbildningsfrågor av enklare beskaffenhet torde utan olä-
genhet kunna företagas till avgörande på motsvarande sätt. Om samtliga sakägare äro överens om genomförandet av en begärd åtgärd och denna visar sig icke stå i strid mot allmänt intresse, förefaller det onödigt att be- höva utsätta ett särskilt sammanträde, som endast kommer att få formell karaktär. Förrättningsmännens handläggning i dessa fall består huvudsak- ligen av, förutom vissa tekniska göromål, en jord- och planpolitisk pröv- ning. Denna torde ofta och särskilt när förrättningsmännen ha god lokal- kännedom kunna utföras på tjänsterummet utan att kravet på tillbörlig omsorg eftersättes. Om förrättningsmännen vid en på sådant sätt före- tagen bedömning finna att hinder mot fastighetsbildningen icke möter, bör förrättningen omedelbart kunna slutföras. Kommittén har med anledning härav föreslagit ett stadgande, enligt vilket förrättning helt må handläggas utan sammanträde, om i saken icke förekomma stridiga intressen. Detta stadgande är sålunda avsett att vinna tillämpning, då delade meningar om fastighetsbildningens genomförande icke föreligga mellan sakägarna och åtgärden tillika befunnits icke stridande mot allmänt intresse. På vad sätt förrättningsmännen skola förvissa sig om att sakägarna ej äro oense har icke ansetts böra närmare regleras. Ofta torde av de handlingar sökanden ingivit framgå, om samtliga sakägare biträda ansökningen.
Möjligheten att helt avvara sammanträde bör kunna utnyttjas vid alla slag av fastighetsbildningsförrättningar, men stadgandet därom torde få sin största betydelse vid sammanläggningar samt vid avstyckningsförrätt- ningar, särskilt inom detaljplanerade områden. Visserligen torde en avstyck- ningsförrättning, även om sammanträde skall äga rum, många gånger icke kräva någon större arbetsinsats från lantmätarens sida. Med hänsyn till det högst betydande antal förrättningar av detta slag som förekommer lår dock den föreslagna regeln medföra väsentliga fördelar. Enligt kommitténs uppfattning bör den verksamt kunna bidraga till en behövlig förenkling av förrättningsarbetet och därmed även till en snabbare och för såväl Sak- ägarna som det allmänna billigare förrättningsprocedur.
Enligt 9 g äger lantmätaren i vissa fall, innan förrättning börjats OCh alltså utan sammanträde, avvisa ansökan om fastighetsbildning. Det synes önskvärt, att han som förrättningsman även skall kunna efter saklig pröv- ning och utan att sammanträde hålles avslå en ansökan, om det är uppen- bart att den begärda åtgärden icke kan tillåtas. Stadgande härom har upp- tagits tillsammans med övriga bestämmelser om undantag från regeln att förrättning skall handläggas vid sammanträde.
Några närmare regler om förhandlingsordningen vid sammanträde kunna ej uppställas på grund av de alltför skiftande förhållandena. Att sakägarna alltid skola erhålla tillfälle att framställa sina olilea yrkanden samt yttra sig över vad övriga närvarande anfört och vad eljest förekommit är emel- lertid tydligt, liksom ock att de skola få förebringa bevis och annan utred-
ning av beskaffenhet att kunna upptagas vid förrättningen. I andra stycket av paragrafen har bestämmelse med denna innebörd meddelats. Eftersom det ej sällan torde bliva nödvändigt med en uppdelning på olika samman- träden av de till en förrättning hörande frågorna, synes sakägarnas rätt att vid sammanträde vara verksamma i utredande syfte såtillvida böra be- gränsas att endast vad som är av betydelse för de vid sammanträdet av- handlade ämnena får förebringas därvid. — Med sakägare höra i föreva- rande hänseenden likställas andra, som på grund av särskilda bestämmel- ser skola underrättas om förrättningen.
År 1953 infördes i jorddelningslagstiftningen den regeln att sammanträde skall hållas där jorden är belägen, såframt icke lantmätaren finner det utan olägenhet kunna hållas annorstädes. Denna regel medger tillräckligt vida möjligheter att bestämma en efter omständigheterna i det särskilda fallet lämplig sammanträdesplats. Motsvarighet till densamma har därför upp- tagits i tredje stycket.
I samband med behandlingen av bestämmelserna i denna paragraf vill kommittén upptaga vissa spörsmål, som berörts i två vid 1959 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 379 och II: 432) rörande den enskilde sak— ägarens möjligheter att i ärenden angående fastighetsbildning påverka ärendenas avgörande. Enligt beslut av Kungl. Maj:t ha motionerna jämte tredje lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motio- nerna (utl. 14/1959) överlämnats till kommittén att tagas under övervä- gande under dess fortsatta arbete.
I motionerna, som i första hand togo sikte på förfarandet vid avstyck- ning för bostadsbebyggelse på landsbygden, gjordes gällande att den, som ansökte om fastighetsbildning, endast hade små möjligheter att, om han önskade få till stånd en åtgärd som ej stod i överensstämmelse med plan- myndigheternas bedömanden, hävda sina intressen gentemot det allmänna och efterlystes bestämmelser om rättegångsbiträde åt enskilda i jorddel- ningsmäl. Motionärerna påpekade särskilt, att den enskilde sakägaren sak- nade tillgång till sådan teknisk och ekonomisk expertis som för det all- männas del fanns tillgänglig i olika administrativa myndigheter. De kriti— serade vidare överlantmätarens förmanskap i förhållande till förrättnings- lantmätaren och hans egenskap av såväl allmänt ombud som biträde åt domstolarna liksom ock det förhållandet att yttranden som i avstycknings- ärenden avgåvos av administrativa myndigheter ofta voro alltför knapp- händigt motiverade.
Tredje lagutskottet ansåg motionerna böra föranleda den åtgärden att de jämte utskottsutlåtandet överlämnades bl. a. till fastighetsbildningskom- mittén samt gjorde följande uttalande rörande frågan om rättegångsbiträde i ärenden angående fastighetsbildning:
Någon oenighet kan ej gärna råda om att det både av psykologiska och sakliga skäl är angeläget, att den enskildes synpunkter blir klart och fullständigt fram- lagda inför den beslutande myndigheten. I den mån den enskilde sakägaren anser sig icke ensam kunna klara denna uppgift, föreligger alltid möjlighet att — låt vara på egen bekostnad _— anlita ombud, biträde eller sakkunnig. Detta kan ske såväl på förrättningsstadiet som vid domstol. Till den del förfarandet försiggår inför domstol föreligger dessutom för den mindre bemedlade möjlighet att enligt lagen om fri rättegång få kostnaderna för rättegången och därmed även för ombud, biträde eller sakkunnig ersatta av allmänna medel. På grund av de allmänna rättshjälpsanstalternas verksamhet, som numera omfattar hela riket, finnes en än mer vidgad möjlighet att erhålla kostnadsfri rättshjälp. Anstalternas rättshjälp är sålunda ej begränsad till domstolsförfarande utan lämnas även på förrättningsstadiet. Anstalterna lämnar dessutom rättshjälp efter grunder som är betydligt mindre restriktiva än vad fallet f. n. är vid tillämpning av lagen om fri rättegång.
Även om situationen i detta avseende sålunda kan sägas vara åtskilligt gynn- sammare än vad framgår av motionerna, anser utskottet det likväl böra övervä— gas, huruvida icke möjligheten att i särskilda fall erhålla fri rättshjälp i fastig— hetsbildningsärende också på förrättningsstadiet bör inskrivas i lag. Härför talar ej blott principiella skäl utan också den omständigheten, att det biträde varav en enskild kan vara i behov lättast torde leda till resultat, då det lämnas under ärendets första skede, d. v. s. på förrättningsstadiet.
Kommittén hyser samma uppfattning som utskottet rörande önskvärd- heten av en närmare reglerad rätt till fri rättshjälp i särskilda fall vid handläggning-redan på förrättningsstadiet av ärenden om fastighetsbild- ning. En reform i denna riktning skulle helt ligga i linje med kommitténs strävanden att i den nya fastighetsbildningslagstiftningen tillerkänna för- rättningsavgörandena en ökad betydelse och att i viss mån jämställa för- rättningshandläggningen med ett domstolsförfarande. Kommittén är också för sin del beredd att i princip förorda en särskild lagstiftning om rätts- hjälp i fastighetsbildningsärenden. Flera svårlösta problem aktualiseras emellertid i detta sammanhang, och kommittén har icke funnit anledning att redan nu taga ställning till dessa och att framlägga ett förslag till sådan lagstiftning. Under alla förhållanden synes en närmare utredning i detta avseende böra anstå till dess klarhet vunnits om hur den nya lagstiftning om rättegångshjälp som är att vänta kommer att bliva utformad.
I anledning av vad motionärerna i övrigt anfört vill kommittén påpeka, att överlantmätarens förmanskap för lantmäteripersonalen i länet har en- ligt bestämmelse i 1960 års lantmäteriinstruktion (SFS 596/1960 32 &) bli- vit uttryckligen begränsat till att gälla i administrativt avseende. I egen- skap av förrättningslantmätare har alltså varje lantmätare att handla un- der eget tjänstemannaansvar. Han är därvid, såsom utskottet betonat, bun- den endast av lag och författning och varken kan eller får taga order av någon. Vad eljest beträffar frågan om överlantmätarens ställning i fastig- hetsbildningsärenden kommer detta spörsmål att av kommittén behandlas i annat sammanhang. Med anledning av den framförda kritiken mot admi-
nistrativa myndigheter för att de ofta ej på tillfredsställande sätt moti- verat sina ståndpunktstaganden vill kommittén till sist i likhet med ut- skottet framhålla betydelsen av att tillräckligt utförlig motivering lämnas i alla sådana fall, där motsättningar mellan olika intressen föreligga eller kunna befaras och frågans utgång ej för alla måste te sig uppenbar. Endast därigenom skapas förutsättningar för ett i verklig mening judiciellt förfa- rande. Av särskild vikt är vidare, att myndigheterna redan på förrättnings- stadiet fullständigt klarlägga sin inställning till olika frågor, när de erhålla tillfälle att därvid framföra sina synpunkter. Det bör alltså icke förekomma att en samrådsmyndighet avstår från att vid förrättningen utveckla sin ståndpunkt och först i högre instans avlämnar en närmare motivering.
12 å.
Förrättningen är sällan en angelägenhet, som endast berör en part, sö- kanden. Såsom förutsatts redan i föregående paragraf påverka förrätt- ningsavgörandena ofta rättsläget även för andra, vilka ansetts böra bere- das tillfälle att föra talan vid förrättningen. Av stort intresse är att förrätt- ningsmännen äga fullständig kännedom om vilka rättsägare som på detta sätt skola betraktas såsom sakägare, och det kan därför övervägas att i lagen dels närmare bestämma sakägarebegreppet, dels meddela regler om åtgärder, som från förrättningsmännens sida skola vidtagas för att klar— het i det enskilda fallet skall vinnas om förekomsten av olika sakägare.
Vad först beträffar frågan om begreppet sakägare må framhållas, att gäl- lande lagstiftning ej innehåller någon definition därav. Med ledning av all- männa rättsgrundsatser och speciella stadganden i jorddelningslagen har det emellertid i allmänhet ej erbjudit större svårigheter att avgöra i vilken utsträckning rättsägarna haft talerätt vid jorddelningsförrättning. I sitt år 1944 framlagda betänkande med förslag till vissa ändringar i jorddelnings- lagstiftningen förordade fastighetsbildningssakkunniga införandet i av- styckningskapitlet av en bestämmelse, varigenom sakägarebegreppet vid av- styckningsförrättning skulle begränsas till att avse, förutom sökanden, en- var annan som ägde jord, tillhörande den eller de fastigheter från vilka av- styckningen skulle ske, dock ej om avstyckningen uppenbarligen icke be- rörde hans rätt (se SOU 1944: 46 s. 194 f.). Den föreslagna bestämmelsen blev emellertid under remissbehandlingen av betänkandet utsatt för viss kritik; bl. a. anmärktes att den uppställda definitionen syntes för snäv och att lämpligast måste vara att lämna frågan om vem som skulle anses såsom sakägare oreglerad.
Kommittén har funnit det förenat med åtskilliga vanskligheter att när- mare fixera sakägarebegreppet och har särskilt med hänsyn till de svår- överskådliga verkningar som en allmän bestämmelse om talerätten vid fas- tighetsbildning skulle erhålla icke funnit det tillrådligt att meddela en så- dan bestämmelse. Väl kan det låta sig göra att beträffande vissa slag av
fastighetsbildningsåtgärder uttryckligen angiva vilka som äro taleberätti- gade, men en dylik reglering skulle i huvudsak endast kunna avse förhål- landen som knappast behöva närmare klarläggas.
När kommittén sålunda avstår från att i lagen upptaga en fullständig (definition av termen sakägare, utgår kommittén från att de principer som hittills tillämpats vid tolkningen av detta uttryck även i fortsättningen skola gälla i den mån ej särskilda bestämmelser i den nya lagstiftningen motivera ett ändrat betraktelsesätt i något avseende. Helt allmänt kan sä- gas, att ägarna av de fastigheter som beröras av fastighetsbildningen samt vissa med dem jämställda besittningshavare först och främst böra hänfö- ras till kretsen av sakägare. Särskild ägare av viss mark inom sådan fastig— het torde i regel också böra tillerkännas samma ställning, i varje fall om fastighetsbildningen omfattar marken i fråga. Att ägare av servitutsberät- tigad fastighet skall få föra talan, när hans rätt såsom servitutshavare är beroende av fastighetsbildningen, följer av det sagda. Också i de fall, då dominanten ej utgöres av fastighet, torde det emellertid vara berättigat att i motsvarande utsträckning anse servitutshavaren som sakägare. Nytt— janderättshavare bör däremot icke behandlas som sådan utom i vissa situa- tioner, som särskilt reglerats (se 5 kap. 33 5). Ej heller innehavare av pen- ninginteckningar eller motsvarande rättsägare intaga sådan ställning att självständig talerätt tillkommer dem. Deras intressen sammanfalla i all- mänhet med fastighetsägarens, och i den mån så ej är förhållandet torde deras rätt bliva i tillbörlig omfattning tillvaratagen genom förrättnings— männens officialprövning.
Frågan om de åtgärder, som vid en förrättning skola vidtagas för att kännedom skall vinnas om befintliga sakägare, regleras för närvarande i 3 kap. 10 å andra stycket jorddelningslagen, där skyldighet stadgas för lant— mätaren att med ledning av företedda handlingar, utdrag av jordregister och mantalslängd samt eljest tillgängliga upplysningar utreda och i proto- kollet anteckna vilka som äro delägare vid laga skifte och den andel som envar av dem innehar i skifteslaget. Denna föreskrift, som i tillämpliga de— lar skall gälla också vid andra förrättningar än skifte, har i olika samman— hang tillagts stor betydelse. Särskilt har vikten av att förrättningsakten innehåller fullständiga uppgifter om sakägarna understrukits. Motsvarighet till föreskriften har även ansetts böra upptagas i den nya lagen, och i före— varande paragraf har därför meddelats en bestämmelse, som ålägger lant— mätaren att utreda vilka som äro sakägare och att göra erforderliga anteck— ningar därom.
Skyldigheten att verkställa utredning om sakägarna kan emellertid icke göras ovillkorlig. I sådana fall, då hinder mot fastighetsbildningen visas föreligga, bör utredningsarbetet kunna inställas. Även eljest torde särskild utredning många gånger kunna undvaras, när förhållandena äro enkla och lättöverskådliga. Så torde det exempelvis i stor utsträckning förhålla sig
vid avstyckning. Då fråga är om genomförandet av fastighetsreglering, torde å andra sidan ganska betungande utredningar ofta vara nödvändiga för att klarhet skall vinnas om alla sakägare. Detta gäller särskilt, när regleringen omfattar för flera fastigheter gemensam mark med många del- ägare eller oklara andelsförhällanden. Om det i sådant fall kan bedömas att regleringen endast i obetydlig grad kommer att påverka de enskilda del- ägarnas ställning, kan det vara motiverat att avstå från kravet på en full- ständig äganderättsutredning. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om innehållet i 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. Sammanföringsinstitutet enligt denna lag är uppbyggt så att man på ett enkelt sätt utan vidlyftiga utredningar skall kunna komma till rätta med de problem som onyttiga samfälligheter med obetydligt värde giva upphov till. Enligt kommitténs förslag är det nya fas- tighetsregleringsinstitutet avsett att ersätta sammanföringen. Då ett starkt behov föreligger av att i fortsättningen kunna tillämpa ett förenklat förfa- rande i de hittillsvarande sammanföringsfallen och även i andra därmed jämförbara situationer, måste fastighetsbildningslagen inrymma vissa möj- ligheter för förrättningsmännen att avstå från äganderättsutredning. Kom- mittén har ansett det icke möjligt att genom en uttömmande uppräkning angiva, när krav på sådan särskild utredning skall kunna eftergivas. Åt förrättningsmännen måste i stället överlämnas att med hänsyn tagen till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt avgöra frågan.
Den föreslagna skyldigheten för lantmätaren att göra erforderliga an- teckningar om sakägarna måste ses mot bakgrunden av vad kommittén föreslår i följande paragraf angående protokoll och aktbildning. Ofta torde det vara fördelaktigt att upprätta en särskild förteckning över sakägarna, men det bör stå lantmätaren fritt att göra anteckningarna på annat sätt, t. ex. i protokollet. Anteckningarna böra beträffande varje sakägare angiva det förhållande, varpå hans ställning såsom sakägare grundar sig. Sålunda bör framgå vilka som i egenskap av ägare företräda de olika av fastighets- bildningen berörda fastigheterna. Föreligger i visst fall tveksamhet om rätte ägaren, böra alla som kunna komma i fråga anmärkas.
Kommittén har icke velat föreskriva under vilket stadium av förrättnings- handläggningen som sakägareutredningen skall äga rum. I regel torde er- forderliga undersökningar böra göras redan under början av förrättningen, men självfallet kan det under förrättningens gång ofta bliva nödvändigt med vissa kompletteringar. Ej heller har kommittén ansett sig böra när- mare reglera vilka upplysningskällor som lantmätaren skall anlita. Att före- tedda handlingar och i övrigt vid förrättningen tillgängliga upplysningar skola utnyttjas är så uppenbart att stadgande därom kan undvaras. Likaså synes det ej erforderligt med en föreskrift om att utredningen skall ske med ledning av fastighetsregistret, ty utan tillgång till dess uppgifter om fastighetsförhållandena torde över huvud tagit någon utredning ej kunna
äga rum. Huruvida lantmätaren för att få upplysningar om fastighetsägarna skall i likhet med vad som för närvarande gäller behöva taga del av man- talslängden kan visserligen synas mera tveksamt, men kommittén har icke funnit det lämpligt att ålägga honom en allmän skyldighet att anlita läng- den som upplysningskälla.
För att lantmätarens arbete skall underlättas och han ej skall behöva tveka om hur långt utredningarna skola drivas har kommittén ansett sig böra möjliggöra för honom att i princip godtaga de upplysningar om ägande- rättsförhållandena som kunna erhållas från fastighetsboken. Sålunda har stadgats, att såsom ägare till fastighet den må anses som senast erhållit lagfart å fastigheten. Kommittén är väl medveten om att ett sådant stad— gande kan uppkalla vissa betänkligheter men har med hänsyn till de stora praktiska fördelar som stå att vinna velat förorda detsamma. Genom att begränsa räckvidden så att bestämmelsen endast skall gälla, om fastigheten icke visas tillhöra annan, torde eventuella olägenheter i huvudsak motver- kas. Till undvikande av varje missförstånd vill kommittén särskilt påpeka, att den föreslagna regeln ej ålägger lantmätaren någon skyldighet att in- förskaffa uppgifter om de aktuella lagfartsförhållandena utan blott inne- bär att han, om han har tillgång till sådana uppgifter, kan underlåta att bedriva ytterligare efterforskningar.
Som ett särskilt andra stycke i denna paragraf har upptagits en från 3 kap. 1 & tredje stycket jorddelningslagen överförd bestämmelse om anmä— lan till rätten för förordnande av god man. Den omformulering som ägt rum betingas främst av att fullständig utredning om sakägarna ej alltid skall behöva äga rum.
13 å.
Jorddelningslagen stadgar beträffande laga skifte i 3 kap. 6 5, att lant- mätaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid sammanträde under förrättningen. I protokollet skola noga upptagas framställda yrkan- den och anförda skäl samt grunderna för förrättningsmännens beslut. Pro- tokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela förrätt- ningen. Innan sammanträde avslutas, skall protokollet för detsamma er- hålla slutlig avfattning. Vidare gäller, att lantmätaren skall underteckna protokollet och därå anteckna dagen, då det är uppsatt. Dessa föreskrifter skola tillämpas även vid annan fastighetsbildning än laga skifte. Angående protokollets innehåll finnas därjämte vissa särbestämmelser.
Den nuvarande protokollföringen synes många gånger alltför omfattande och onödigt tyngande för lantmätarna. Kommittén har därför vid utform- ningen av den nya lagens bestämmelse i ämnet särskilt eftersträvat en för— enkling. Till en början har kommittén övervägt möjligheten att helt avstå från protokoll i vissa enklare förrättningar men har funnit en sådan an- ordning varken ägnad att medföra några egentliga arbetslättnader för lant—
mätarna eller fullt lämplig. Den önskvärda förenklingen torde i stället bäst kunna vinnas genom att krav ej längre uppställes på att protokollet skall innehålla en noggrann redogörelse för allt som förekommer under förrätt- ningen. Protokollföringen synes utan olägenhet kunna begränsas så att i protokollet endast redovisas uppgifter som kunna antagas bliva av bety- delse för den händelse talan fullföljes mot förrättningen eller som eljest anses böra bevaras för framtiden. Protokollet torde emellertid ej behöva lämna fullständiga upplysningar ens i dessa avseenden. Om en uppgift förekommer i annan handling, som ingår i förrättningsakten, bör dess upp- tagande i protokollet underlåtas.
Enligt kommitténs mening bör en allmän princip för protokollföringen i enlighet med vad nu sagts lagfästas. Om så sker, synes en utförlig upp- räkning i själva lagen av vad protokollet skall innehålla kunna undvikas och erforderliga kompletterande föreskrifter kunna meddelas i administra- tiv ordning.
I ett avseende har emellertid kommittén ansett sig höra i lagen uppställa ett mera preciserat krav på protokollets innehåll, nämligen i fråga om för- rättningsmännens beslut. Genom att föreslå ett uttryckligt stadgande om att dessa beslut skola upptagas i protokollet har kommittén velat skapa garantier för att en fullt betryggande form för beslutens återgivande till- lämpas och att en önskvärd enhetlighet åstadkommes. Undantag från skyl- digheten att redovisa besluten i protokollet bör dock medgivas beträffande sådana beslut varigenom endast själva förrättningsförfarandet regleras. Under förrättningens gång ha förrättningsmännen att taga ställning till en mångfald olika spörsmål, som röra sättet för förrättningsverksamhe- tens bedrivande, och det är tydligt att deras avgöranden i sådana hänseen- den icke skola behöva återgivas i protokollet. I vissa fall torde det vara mest praktiskt att anteckna dem i protokollet, men möjlighet bör finnas att på annat sätt upptaga dem, t. ex. genom anteckning på handling som tillhör förrättningsakten. Vissa beslut av denna art, främst sådana som hänföra sig till genomförandet av tekniska arbeten, äro för övrigt av sådan beskaffenhet att en uppteckning skulle vara förenad med stora praktiska svårigheter och ej heller påkallad med hänsyn till intresset av att alla upp- lysningar av betydelse för framtiden bliva återgivna i akten. Så snart ett beslut emellertid innefattar ett avgörande av själva fastighetsbildningsfrå— gan och vad därmed sammanhänger eller av fråga om skyldighet att ut- giva ersättning eller annat spörsmål av motsvarande betydelse för sak- ägarna, måste krävas att det blir skriftligen avfattat och på fullt betryg- gande sätt bevarat genom att upptagas i protokollet, dock bör i dessa fall vara tillåtet att i beslutet hänvisa till karta eller annan handling. Om dessa beslut icke skulle behöva protokolleras, skulle det bliva nödvändigt att ålägga lantmätaren att på närmare angivet sätt särskilt uppsätta dem. Visserligen skulle skyldigheten att föra protokoll härigenom i någon mån
kunna inskränkas, men några fördelar från arbetsekonomisk synpunkt eller i annat avseende torde ej erhållas. Kommittén vill särskilt framhålla, att i de fall, då skyldigheten att uppsätta protokoll enbart beror på att beslut som här avses meddelas, protokollet skall kunna göras synnerligen enkelt och att det ej behöver innehålla stort mer än själva beslutet. Stora möjlig- heter böra finnas att som stomme till protokollet använda standardformu- lär, och det bör ej vara uteslutet att, om det finnes lämpligt, teckna proto- kollet på annan förrättningshandling, t. ex. kartan.
Med den ovan föreslagna allmänna principen för protokollföringen erford- ras ej särskild reglering i lagen av frågan över vilken handläggning som pro- tokoll skall föras. Det kan dock ifrågasättas om icke protokoll alltid bör föras över handläggning, som äger rum vid sammanträde eller eljest före- tages under medverkan av gode män. Även om det vid sådan handläggning icke förekommer något som i och för sig är av beskaffenhet att höra proto— kolleras, kan det synas vara av vikt att i protokollsform angives var och när handläggningen äger rum och vilka som deltagit däri. Kommittén har dock icke velat uppställa ett oeftergivligt krav på protokoll i dessa fall men förut- sätter att lantmätaren i allmänhet kommer att finna det mest ändamåls- enligt att uppsätta protokoll över handläggningen. Under alla förhållanden måste emellertid fordras, att av handlingarna i akten framgår vilken hand- läggning som skett vid sammanträde samt i vilken utsträckning gode män deltagit och vilka som tjänstgjort såsom förrättningsmän.
Angående formerna för protokollets upprättande bör lagen ej upptaga några detaljbestämmelser. Erforderliga sådana bestämmelser höra med- delas i administrativ väg. Motsvarighet till den nuvarande föreskriften att protokollet över sammanträde skall erhålla slutlig avfattning, innan sam- manträdet avslutas, torde emellertid med hänsyn till den betydelse som till- lagts denna föreskrift böra införas i själva lagen. Angående grunden till densamma och dess närmare innebörd får kommittén hänvisa till förarbe- tena till 1951 års lagändring, varigenom 3 kap. 6 5 jorddelningslagen er- höll gällande lydelse (prop. 159/1951 5. 57 ff. och 176, NJA II 1952 s. 102 ff.).
I överensstämmelse med vad här ovan anförts ha bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf utformats. I tredje stycket har vidare upptagits ett stadgande om aktbildningen, som äger nära sam- band med protokollföringen. Med den föreslagna avfattningen av detta stadgande kommer begreppet förrättningsakt att få en annan innebörd än det hittills haft. Förändringen har ansetts påkallad med hänsyn till önske- målen att erhålla överensstämmelse med vad som gäller på andra områden, särskilt inom domstolsväsendet. Den omständigheten att handling enligt det föreslagna stadgandet skall ingå i akten innebär ej att den för all fram- tid kommer att bibehållas där. Kommittén förutsätter dels att viss utrens- ning skall äga rum i samband med att akten, sedan förrättningen vunnit laga kraft, skall arkiveras, dels att enskilda skola ha rätt att i vissa fall
återbekomma av dem ingivna, med akten införlivade handlingar. Det må vidare påpekas, att förrättningskartan enligt förslaget skall anses tillhöra akten. Särskild förvaring av kartan uteslutes icke därigenom.
14 5.
Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande förrättningsmännens beslut.
För den händelse olika meningar yppas bland förrättningsmännen skall enligt vad som för närvarande gäller deras beslut avfattas i enlighet med vad de flesta säga. Om var och en av de tre förrättningsmännen har sin mening, är lantmätarens uppfattning utslagsgivande. Någon ändring av dessa regler bör uppenbarligen icke ske. Om meningsskiljaktigheten gäl- ler en fråga om penningar eller en kvantitativ beräkning över huvud taget och alla tre ha sin särskilda mening, torde dock lantmätaren ej alltid böra diktera beslutet. I enlighet med principen maius includit minus, som lig- ger till grund för 16 kap. 4 5 rättegångsbalken, anses den som röstar för en större myckenhet ha biträtt den som uttalar sig för ett lägre belopp. En sammanläggning av rösterna bör därför i dessa fall ske så att den me- ning som avser det näst högsta beloppet blir bestämmande för de tre för- rättningsmännens beslut.
Vad beträffar utformningen av besluten är det givetvis önskvärt att för— rättningsmännen redovisa skälen för sina ställningstaganden. Å andra si- dan skulle det uppenbarligen föra för långt att alltid av dem kräva en sär- skilt avfattad motivering. Kommittén har därför föreskrivit, att beslut skall i den mån det prövas erforderligt angiva de skäl varå det grundas. Vidare skall, då fullföljd genom besvär är tillåten, beslutet innehålla full- följdshänvisning.
För att sakägare och andra besvärsberättigade, av vilka byggnadsnämn- den särskilt må nämnas, skola få kännedom om meddelade beslut har lant- mätaren ålagts att vid sammanträde uppläsa de beslut som meddelas där- vid och att beträffande övriga beslut omedelbart avsända erforderliga un- derrättelser. Denna underrättelseskyldighet skall dock icke gälla beslut, som meddelas i samband med förrättningens avslutande enligt vad i 29 & sägs, ty därom skall besked på förhand ha lämnats (se 29 å andra stycket).
Om kallelse till sammanträde
Stora svårigheter föreligga att finna en lämplig ordning för överbringande av underrättelser till sakägarna så att de få tillfälle att inställa sig vid första förrättningssammanträdet och att på sätt angives i 11 5 där föra talan. Kraven på rättssäkerhet för de enskilda äro här särskilt svårför- enliga med önskemålen om enkla och arbetsbesparande metoder för förrätt-
ningsverksamhetens bedrivande. Sålunda är det från enskild synpunkt utan tvekan mest tilltalande att varje sakägare tillställes underrättelse om sam- manträdet helst genom personlig delgivning, medan det av arbetsekono- miska skäl är förenat med åtskilliga fördelar, åtminstone i fall då antalet sakägare är stort, att enbart kunna anlita ett offentligt kungörande av sammanträdet.
I gällande lagstiftning har denna fråga lösts på det sättet att lantmäta- ren visserligen ålagts att till sakägarna med posten avsända personliga kal— lelser till det första sammanträdet minst fjorton dagar i förväg, men för- rättningens giltighet har i princip gjorts oberoende av om lantmätaren fullgjort denna skyldighet. Av betydelse för att förrättningen skall kunna fastställas är däremot att sammanträdet blivit minst fjorton dagar dess- förinnan kungjort i kyrkan. Regler angående dessa kallelse- och kungö- relseåtgärder återfinnas i 3 kap. 1 5 jorddelningslagen, som tillika angiver att kungörelse skall, där särskilda förhållanden föranleda därtill, införas i en eller flera tidningar i orten. På grund av hänvisningar är lagrummet tillämpligt även vid annan fastighetsbildning än skifte. Att det personliga underrättandet icke tillagts någon större vikt har visserligen ej kommit till klart uttryck i lagtexten, men i förarbetena har uttalats att det vid fast- ställelseprövningen skulle vara tillräckligt tillse att kyrkokungörelsen ägt rum (se NJA II 1926 s. 374). Någon kontroll i efterhand av att personliga meddelanden expedierats har alltså ej ansetts böra förekomma, och i till- lämpningen har man med stöd av detta uttalande gått så långt att även där det utan särskild granskning stått klart för fastställelsemyndigheten att kallelsebrev ej utgått i laga ordning fastställelse likväl ansetts skola meddelas, blott kyrkokungörelsen varit utan anmärkning (se NJA 1932 s. 193, jfr NJA 1934 s. 550).
Enligt särskilt stadgande, som år 1951 infördes i 3 kap. 4 5 och 7 kap. 1 & jorddelningslagen, må förrättning företagas utan hinder av att kungö— rande och kallelse icke verkställts i föreskriven ordning, därest samtliga sakägare infinna sig. Ehuru denna bestämmelse efter ordalagen endast regle— rar verkningarna av att förrättning i något fall ej blivit på rätt sätt utlyst, innebär den i verkligheten att lantmätaren efter eget gottfinnande kan un- derlåta att följa ej endast föreskrifterna om kallelsebrev utan även stad- gandet om kungörande i kyrka. Den enda påföljd som torde riskeras är att, om sakägare ej inställer sig, nytt sammanträde måste utsättas.
Beträffande avstyckning gäller en specialregel, upptagen i 19 kap. 7 5 andra stycket jorddelningslagen, vilken regel faktiskt knyter vissa rätts- verkningar till de personliga kallelserna. Enligt detta lagrum må avstyck- ning i regel företagas, även om kungörande icke skett på behörigt sätt, blott sakägarna minst åtta dagar förut blivit bevisligen kallade till förrättningen. Visserligen gäller huvudregeln i 3 kap. 1 5 i princip även vid avstyckning, men lantmätaren får anses befriad från skyldighet att iakttaga vad där
stadgas, blott han tillser att sakägarna bliva delgivna kallelse till förrätt- ningen senast åtta dagar i förväg.
I fråga om de åtgärder som ankomma på förrättningsmännen vid utsät- tande av förrättning enligt 1917 års lag om fastighetsbildning i stad gälla i stort sett samma regler som jorddelningslagen stadgar för motsvarande slag av förrättning. Vid avstyckning enligt 1917 års lag skola dock de per- sonliga kallelserna på grund av uttrycklig föreskrift i 5 kap. 3 5 alltid del- givas sakägarna och behöva ej expedieras tidigare än att delgivningen kan ske minst åtta dagar i förväg. Vid tomtmätning skall förrättningsmännen enligt 2 kap. 5 & minst åtta dagar förut bevisligen underrätta sakägarna. Kan sakägare eller ombud för honom icke träffas med kallelse, skall kal- lelsen införas i den eller de ortstidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Någon annan form för offentligt kungörande skall icke tillämpas vid tomtmätning.
Det system för kallelseförfarandet som i princip skall tillämpas enligt jorddelningslagen kan ej anses tillfredsställande. Redan vid tiden för lagens tillkomst var det tveksamt om ordningen med kungörande i kyrka kunde fylla den viktiga funktion för överbringande av meddelanden som kommit att tilläggas den, och numera synes allmän enighet råda om att kyrkokungö- randet ej är en för nutida förhållanden ändamålsenlig publikationsmetod (se första lagutskottets utl. 41/1955 och 15/1960). Vad som emellertid främst kan anmärkas mot den nuvarande ordningen är att förrättning skall anses lagligen utlyst, även om inga andra åtgärder än kyrkokungörel- sen ägt rum. För att ett offentligt kungörande över huvud taget skall till- låtas som exklusivt kallelsemedel torde böra fordras, att detsamma är an- ordnat så att sakägarna i allmänhet kunna utan större kostnader och svå- righeter hålla sig underrättade om vad som därigenom bekantgöres. Då nå- gon sådan form för det offentliga kungörandet knappast står att finna, synes det kommittén svårfrånkomligt att icke för framtiden låta det per— sonliga underrättandet ingå som ett väsentligt led i kallelseförfarandet.
Vid en reform i nu antydd riktning uppställer sig frågan, om det kan anses tillräckligt att kallelsebrev avsändas med posten till vederbörande sakägare eller om kallelserna bevisligen skola tillställas sakägarna. Till stöd för den senare lösningen kan åberopas, att de avgöranden som träffas vid förrättning i viktiga avseenden äro att likställa med domstols dom och för sakägarna kunna vara av lika ingripande betydelse som domstolarnas avgöranden. I detta sammanhang må även påpekas, att vissa frågor angå— ende den bestående fastighetsindelningen äro av beskaffenhet att kunna upptagas och avgöras vid förrättning men att de även kunna väckas genom stämning till domstol. Det kan därför med fog göras gällande, att kallelse till förrättningssammanträde bör ske på samma sätt som kallelse till dom- stol. Att uppställa ett krav på delgivning av kallelse till förrättning ligger för övrigt helt i linje med kommitténs strävan att stärka förrättningsinstan—
sens ställning och att förläna förrättningsförfarandet en mera domstols— mässig karaktär. I synnerhet om fastställelseprövningen, vid vilken en viss, ehuru begränsad kontroll till förmån för de enskilda sakägarna äger rum, kommer att slopas i enlighet med kommitténs förslag, framstår det som angeläget att fullgoda garantier beredas de enskilda att själva kunna be- vaka sina intressen vid förrättningar, som angå dem. (Angående samban- det mellan fastställelseprövningen och kravet på delgivning se skrivelse av lantmäteristyrelsen, återgiven i Svensk lantmäteritidskrift 1942 s. 155.) Vi- dare må erinras om att sakägarna vid tomtmätning och avstyckning enligt 1917 års lag bevisligen skola underrättas om förrättningen. Det synes icke tilltalande att för framtiden avstå från kravet på delgivning vid motsva- rande förrättningsformer enligt den nya lagen och att på så sätt försvaga dessa sakägares ställning, men det skulle ej heller vara lämpligt att be- träffande vissa slag av förrättningar uppställa särskilda regler för kal- lelseförfarandet.
Mot en övergång till en ordning med personliga kallelser som bevisligen skola tillställas sakägarna har invänts att förrättningsarbetet skulle onö- digt tyngas. Sålunda har gjorts gällande, att det nuvarande i jorddelnings- lagen reglerade förfarandet på det stora hela taget fungerat utan egentliga olägenheter och därför borde bibehållas i huvudsak oförändrat; i varje fall borde krav på delgivning av de personliga underrättelserna undvikas. Till skillnad från rättegångsmålen berörde förrättningarna vanligen ett stort antal personer, i vissa fall ett högst betydande antal, och det skulle inne- bära ett väsentligt merarbete för lantmätaren och hans biträden att behöva föranstalta om delgivning med alla dessa. Delgivningsarbetet skulle även bliva kostsamt, särskilt i Norrland där postdelgivning ofta icke kunde på— räknas. Tidsförlust skulle även lätt kunna uppkomma, om krav på del- givning uppställdes, ty om någon sakägare ej kunde anträffas för delgiv- ning av kallelse till sammanträde, torde det ofta bliva nödvändigt att enbart på grund därav uppskjuta förrättningen och utsätta nytt sammanträde. Så— dant uppskov skulle vara till olägenhet för övriga sakägare.
Kommittén har efter övervägande av de olika skälen för och emot en re— form av kallelseförfarandet kommit till den uppfattningen att en ändring i syfte att säkerställa för de vid en förrättning kända sakägarna att alltid bliva underrättade om förrättningen är nödvändig icke minst med hänsyn till de förenklingar i förrättningsproceduren som kommittén i andra av— seenden föreslår, bl. a. med avseende å fastställelseprövningen. Av denna anledning har alltså kommittén funnit sig höra i princip föreskriva, att kal- lelse till förrättningssammanträde skall delgivas kända sakägare, men sam— tidigt har kommittén genom att medgiva undantag samt tillåta förenklade delgivningsmetoder sökt att på allt sätt motverka de befarade olägenhe- terna med ett delgivningssystem. Förenklingarna i fråga om delgivnings- sättet ha till och med drivits så långt att skillnaden mellan kommitténs för-
slag och en lösning utan krav på delgivning av de personliga underrättel— serna endast torde bliva av formell natur. Vid sidan av rättegångsbalkens delgivningsregler, som äro avsedda att i tillämpliga delar lända till efter- rättelse, skola sålunda särskilda föreskrifter gälla om surrogatdelgivning i visst fall med förvaltare eller brukare av fastighet samt om kollektivdel- givning i vissa sambruks- och samfällighetsförhållanden, därvid kungö— relse om förrättningen bör anslås i orten och kallelsen överlämnas till en av sakägarna. Därjämte skall delgivning kunna ske genom en kombination av offentligt kungörande, bl. a. i ortstidning, och vanliga brevförsändelser, som icke bevisligen behöva överlämnas till mottagaren.
Sistnämnda delgivningsform, närmare reglerad i 21 &, torde bliva av största betydelse för att olägenheter i arbetsekonomiskt avseende med det nya förfarandet skola undvikas. Den bör kunna tillämpas vid alla slag av förrättningar men kan med hänsyn till bl. a. de kostnader, som kungö- randet medför, beräknas företrädesvis komma till användning vid större förrättningar. Delgivning på vanligt sätt genom att den handling varom är fråga bevisligen överlämnas kommer troligen att visa sig mest ända- målsenlig vid mindre förrättningar, som beröra ett färre antal sakägare, men det skall givetvis stå lantmätaren fritt att även i andra fall föreskriva ett sådant tillvägagångssätt. Lantmätaren skall därvid kunna bestämma, att delgivning skall ske genom posten enligt vad i rättegångsbalken är stadgat, om den sökte vistas på ort med postanstalt, där postdelgivning kan verk- ställas. Ett annat vid domstolarna tillämpat sätt för delgivningen, som på grund av sin enkelhet bör i största möjliga utsträckning praktiseras vid förrättningarna, är att med posten som vanlig försändelse översända den handling som skall delgivas med begäran att adressaten erkänner motta- gandet genom sin underskrift på formulär, som samtidigt tillställes honom och som utan postavgift kan såsom särskilt brevkort återsändas.
I anslutning till vad nu sagts om möjligheterna att förenkla förfarandet vill kommittén påpeka, att delgivning av kallelse med sakägare bör kunna underlåtas, där det finnes anledning antaga att denne ändock inställer sig. Lantmätaren hör till och med i sådant fall kunna avstå från att utfärda särskild kallelse å sakägare, om denne blivit på annat sätt underrättad om det utsatta sammanträdet. Skulle det sedan vid sammanträdet visa sig att den, som sålunda icke blivit i laga ordning delgiven kallelse, mot vad som kunnat förmodas uteblivit, måste emellertid tillses att tillfälle beredes ho— nom att i fortsättningen under förrättningen bevaka sina intressen.
Om det av kommittén nu förordade systemet med individuella kallelser å de kända sakägarna genomföres, kommer det offentliga kungörandet av förrättning att avsevärt förlora i betydelse, men visst behov av att kunna bringa en förrättning till mera allmän kännedom kvarstår dock. Ett kungörande kan sålunda, förutom att det ibland skall ingå som ett led i delgivningen av kallelserna på de kända sakägarna, vara motiverat som
medel att underrätta möjligen befintliga okända sakägare, som ju icke på annat sätt kunna kallas. Även om en noggrann utredning enligt vad i 12 å sägs äger rum, kan ej undvikas att kännedom därigenom ej alltid kan er— hållas om alla sakägarna. Därför bör, så snart det vid utsättande av för- rättningssammanträde, vartill kallelser skola utgå, finnes anledning för- moda att okända sakägare existera, till underrättelse för dem utfärdas kun— görelse med uppgift om tid och plats för sammanträdet. I sakens natur lig- ger, att kungörelsen även skall lämna upplysning om vad förrättningen gäller så att var och en som läser kungörelsen kan avgöra om förrättningen berör hans rätt eller icke. Kommittén vill i detta sammanhang påpeka, att tydliga uppgifter i kungörelsen om förrättningsföremålet torde utgöra en första förutsättning för att okänd sakägare som ej inställer sig skall an- ses bunden av förrättningsavgörandet.
Vad beträffar frågan om sättet för kungörelsens publicering har kom- mittén, bl. a. på grund av vad 1955 års riksdag uttalade i anledning av väckta motioner om ändring av gällande bestämmelser angående kungörande i kyrka (riksdagens skrivelse nr 376/1955), ansett sig böra frångå kyrko- kungörandet. Vid de diskussioner som i olika sammanhang förts om vilken publikationsmetod som lämpligen borde ersätta detta kungörande har ej sällan annonsering i ortspressen nämnts som det närmast till hands liggande alternativet. En sådan annonsering kan säkerligen vara ändamålsenlig och effektiv, när det gäller att inom en ort sprida allmän kännedom om kun- görelsens innehåll, men lämpar sig mindre väl såsom medel att till en för- rättning kalla okända sakägare som, om de över huvud taget existera, myc- ket väl kunna vara bosatta på andra platser än där förrättningsföremålet är beläget. Eftersom det uppenbarligen ej är möjligt att anordna ett kun- görelseförfarande på sådant sätt att de okända sakägarna med någon större grad av säkerhet verkligen nås av meddelande om förrättningen, synes det väsentliga vid valet av publikationsmetod vara att i lagen lämnas fullstän- dig anvisning om var kungörelsen skall kunna återfinnas. På grund här- av och då annonsering dessutom ställer sig tämligen dyrbar och därför bör undvikas som allmän form för publiceringen, har kommittén ansett sig böra förorda att kungörelsen anslås på lämplig plats i orten. I brist på an- nan godtagbar anslagsplats, som med tillräcklig tydlighet kan angivas i la- gen, synes kommunens officiella anslagstavla böra komma till användning. Enligt kommitténs mening bör alltså gälla, att kungörelse angående för- rättning, när sådan utfärdas, alltid skall anslås på kommunens anslagstavla. I vissa situationer kan det emellertid vara påkallat att införa kungörelsen även i ortspressen. När kungörelse förekommer vid förenklad delgivning enligt det föreslagna stadgandet i 21 & riktar sig sålunda kungörandet till en helt annan krets av sakägare och då böra tidningarna också anlitas som förmedlingsorgan. Lantmätaren bör därför vara oförhindrad att, om för- hållandena föranleda därtill, besluta om den utgiftsökning som annonse- ring medför.
I den nya lagen torde icke böra närmare regleras under vilka förutsätt- ningar som en i laga ordning utfärdad kungörelse medför att förrättnings- beslut skall efter lagakraftvinnande kunna åberopas mot den, som berö- res därav men varken blivit särskilt kallad till förrättningen eller inställt sig där. För närvarande gäller enligt 3 kap. 4 & jorddelningslagen att sak- ägares utevaro från lagligen kungjord förrättning ej skall hindra förrätt- ningens företagande, men av detta stadgande kan icke slutas att förrätt- ningen blir bindande mot alla och envar. Frågan om räckvidden i subjek- tivt hänseende av förrättningsbesluten och om kungörelsens betydelse i detta sammanhang har av domstolarna bedömts från fall till fall under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter. Enligt kommit- téns uppfattning bör så ske även i fortsättningen.
15 5.
Denna paragraf innehåller de grundläggande kallelsereglerna, avfattade i överensstämmelse med vad ovan anförts. Genom paragrafen regleras en- dast sättet för utlysning av första förrättningssammanträdet. Sedan väl ett sammanträde hållits, bör i allmänhet ett betydligt enklare förfarande kunna tillgripas, när nya sammanträden skola utsättas. Särskilt stadgande härom återfinnes i det följande (23 å).
Beträffande de personliga kallelserna, som avhandlas i första stycket, må särskilt framhållas, att kommittén för att ej onödigt tynga förfaran— det icke velat fordra att delgivningen skall äga rum senast viss tid före sam- manträdet utan endast föreskrivit att kallelserna skola delgivas i god tid dessförinnan. Uttrycket i god tid torde få anses innebära, att den som kal- las skall erhålla med hänsyn till sina förhållanden och till övriga omstän- digheter skäligt rådrum.
Vad angår andra stycket må nämnas, att utfärdande av kungörelse kan ifrågakomma, förutom då okända sakägare kunna finnas, i de fall som av- ses i 19—21 55. Om förrättning berör mark inom flera kommuners om- råden, skall kungörelsen självfallet anslås inom var och en av kommunerna.
16 5.
I denna paragraf har som huvudregel för delgivningen av kallelse fast- slagits, att rättegångsbalkens motsvarande bestämmelser angående stäm- ning i tvistemål skola lända till efterrättelse, där de äro tillämpliga. Åt- skilliga särbestämmelser erfordras emellertid och de upptagas i de när- mast följande paragraferna. Att postdelgivningen skall kunna äga rum skulle måhända med hänsyn till innehållet i 33 kap. 5 & rättegångsbalken icke behöva påpekas, men för att utmärka att det är lantmätaren som har att bestämma om anlitande av denna delgivningsform och att därvid sär- skilda tillämpningsföreskrifter, avsedda för förrättningsförfarandet, skola gälla har en uttrycklig bestämmelse om postdelgivningen meddelats.
De stadganden i rättegångsbalken som på grund av hänvisningen främst komma att få betydelse vid förrättningarna återfinnas i 33 kap. 6 5 första stycket första och andra punkterna, 7, 9 och 10 55, 11 5 första stycket, 14 5, 16 å andra och tredje styckena samt 17—19 55. Tillämpning av 8 Q är vis- serligen ej utesluten men kan på grund av innehållet i 13 5 endast ske, när den sökte avvikit eller eljest håller sig undan. Av kommittén särskilt före— slagen delgivningsform torde i stället komma till användning i dessa fall liksom även i fall som avses i 33 kap. 12 å rättegångsbalken.
17 &.
Enligt 3 kap. 2 5 jorddelningslagen åligger det lantmätaren att, när förrätt- ning angår fastighet som står under allmän myndighets vård och inseende, för förordnande av allmänt ombud underrätta länsstyrelsen om förrätt- ningen. Med hänsyn till den av kommittén föreslagna allmänna hänvisningen i föregående paragraf till rättegångsbalken, som i 33 kap. 19 å meddelar en bestämmelse om hur delgivning med kronan skall verkställas, erfordras ej särskilda regler i fastighetsbildningslagen om kallelse till förrättningssam- manträde, då fråga är om kronan tillhörig fastighet. Såvitt gäller fastighet, som utan att ägas av kronan står under allmän myndighets förvaltning eller inseende, är det emellertid påkallat med en bestämmelse hur delgivning av kallelsen skall äga rum, och i denna paragraf har därför upptagits ett stad- gande, motsvarande 3 kap. 2 & jorddelningslagen. Särskilt beträffande den kyrkliga jorden torde behovet av en dylik lagregel göra sig gällande.
Det nu föreslagna stadgandet medgiver till skillnad från nyssnämnda lag- rum i jorddelningslagen att kallelse till förrättning skall kunna, i stället för att överlämnas till länsstyrelsen, direkt tillställas annan myndighet, som har att bevaka det allmännas intresse beträffande fastigheten i fråga. Med myn- dighet avses här även regionala förvaltningsorgan, som lyda under centrala ämbetsverk och styrelser och som skola utöva den centrala myndighetens befattning med fastighetstillsynen. Stadgandet angiver dessutom klart att de genom detsamma föreskrivna kallelseåtgärderna skola anses innefatta kallelse å fastighetsägaren. Av formuleringen framgår vidare att stadgandet avser varje fastighet, som antingen står under allmän myndighets vård eller är underkastad sådan myndighets inseende. Någon verklig förändring i förhållande till gällande rätt torde emellertid icke åstadkommas härigenom, ty det i jorddelningslagen använda uttryckssättet »vård och inseende» sy— nes ej i praktiken ha uppfattats som ett krav på att allmän myndighet skall ej endast utöva uppsikt över fastigheten utan även handhava dess skötsel. En nyhet däremot är att kallelse skall överlämnas till, förutom vederböran- de myndighet, också menighet eller särskild styrelse, som under myndig- hetens överinseende ombesörjer själva förvaltningen. Denna föreskrift har närmast tillkommit med tanke på den kyrkliga jorden och de särskilda in-
tressen, bl. a. från den kyrkliga kommunens sida, som ofta föreligga beträf- fande denna jord.
Kommittén har ej ansett sig böra i paragrafen närmare reglera frågan om förordnande av allmänt ombud. I den mån det finnes erforderligt med sär- skilda bestämmelser härom och om länsstyrelsens skyldighet att till annan myndighet vidarebefordra kallelse torde de böra utfärdas i administrativ väg.
I 19 och 20 55 har kommittén upptagit regler om kollektivdelgivning vid vissa samäganderätts- eller samfällighetsförhållanden. Den frågan upp— ställer sig nu huruvida tillämpning av det i förevarande paragraf reglerade kallelseförfarandet skall få underlåtas, då förutsättningarna för kollektiv— delgivning äro för handen. Frågan, som endast torde ha praktisk betydelse såvitt gäller samfällighetsförhållandena, har av kommittén besvarats jakan- de. De möjligheter till förenklad sakägareutredning som enligt 12 & ansetts böra medgivas, då fråga är om åtgärder som beröra samfälld mark, skulle icke kunna tillvaratagas, om lantmätaren alltid skulle vara tvungen att un— dersöka, huruvida fastighet av beskaffenhet som avses i förevarande para- graf har del i den samfällda marken, för att han skall kunna underrätta vederbörande myndighet. Enligt 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in. kan kollektivdelgivning använ— das beträffande ägarna till samfälld mark utan att särskild underrättelse behöver expedieras till allmän myndighet, som har inseende över delägande fastighet, och vad sålunda gäller bör enligt kommitténs mening få tilläm— pas även för framtiden, ty eljest skulle möjligheterna att vinna förenklingar ganska väsentligt inskränkas. Det må dock påpekas att stadgandet i 7 kap. 1 & jorddelningslagen, som tillika innehåller en form av kollektivdelgivning, intar en motsatt ståndpunkt. Detta stadgande har emellertid just till följd härav visat sig framtvinga ett stundom onödigt utredningsarbete.
18 å.
Delgivning utom riket innebär ofta en omständlig procedur, som helst bör undvikas i förrättningssammanhang. Kommittén har därför ansett sig böra införa en särskild form av surrogatdelgivniug, varigenom kallelse till för- rättning å den som äger fastighet inom riket men stadigvarande vistas utomlands skall kunna överlämnas till förvaltaren eller brukaren av fastig- heten med skyldighet för denne att vidarebefordra kallelsen. En sådan an— ordning har synts berättigad, enär den som fått sig anförtrodd tillsynen eller brukningen av fastigheten kan antagas stå i mera fortlöpande kontakt med ägaren och i regel torde ha de bästa möjligheterna att överbringa med- delanden till ägaren, i varje fall om denne icke ställt särskilt ombud för sig. Riskerna av att ägaren vid denna delgivning ej erhåller kallelsen synas i huvudsak vara begränsade till det fall, då ägaren underlåtit att lämna upp- lysning om sin uppehållsort. För sådant fall torde emellertid någon mera till-
förlitlig underrättelsemetod knappast stå att finna. Då fastighetsägaren dessutom bör äga möjlighet att, om han så vill, förhindra delgivning med anlitande av förvaltaren eller brukaren som mellanhand — vilket skall kun- na ske genom att han ställer ombud för sig med behörighet att mottaga kallelser — synas olägenheterna med den ifrågasatta anordningen vara så obetydliga att de icke böra stå hindrande i vägen för dess genomförande.
Stadgandet i denna paragraf har utarbetats på grundval av dessa över— väganden och under beaktande i övrigt av vad rättegångsbalken innehåller om surrogatdelgivning. Även utan särskild föreskrift torde böra gälla, att kallelse icke får överlämnas till någon som är att anse som motpart till fas- tighetsägaren. Vad paragrafen stadgar om fastighetsägaren bör uppenbar- ligen även få tillämpas beträffande ställföreträdare för ägaren.
Kommittén har på grund av den betydelse som paragrafen tillmäter före- komsten av ombud, som äger mottaga kallelser till förrättningssammanträ- de, övervägt att meddela särskilda bestämmelser om ombudsanmälan. Efter- som 33 kap. 20 5 rättegångsbalken endast avser rättegångsombud, kan det synas erforderligt med sådana bestämmelser, vilka genom anknytningen till viss fastighet borde kunna givas det innehållet att anmälan skall ske lokalt, t. ex. hos vederbörande distriktslantmätare. Även utan särskilda bestämmel- ser torde det emellertid stå varje fastighetsägare fritt att lämna lantmätaren underrättelser angående de ombud han förordnat. Enligt nyssnämnda stad- gande i rättegångsbalken är rätten att göra anmälan av ombud som där sägs underkastad vissa begränsningar, men dessa härstamma från äldre rätte- gångsbalken och ha ursprungligen tillkommit för att käranden, som i tviste- mål hade att ombesörja delgivningsarbetet, icke skulle onödigt betungas. Anledning saknas därför att införa motsvarande begränsningar beträffande förrättningsombud. Med hänsyn härtill och till frågans underordnade prak- tiska betydelse har kommittén ansett sig kunna lämna densamma oreglerad.
19 5.
Enligt 21 kap. 10 & jorddelningslagen behöva underrättelser om samman- träde med ägodelningsrätt ej alltid sändas till varje känd sakägare. För det fall att sakägarna å någon sida äro flera än tio år det tillräckligt om under- rättelsen tillställes en av dem att hos honom vara för dem alla tillgänglig. En motsvarande förenkling av kallelseförfarandet på förråttningsstadiet skulle otvivelaktigt medföra en betydande lättnad men kan icke genom- föras, enär det ej är möjligt att under förrättningen, i varje fall ej under dess inledande skede, bedöma vilka sakägare som äro på en och samma sida. För vissa speciella situationer bör dock en kollektivdelgivning av kallelse till förrättning kunna äga rum, och i förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse om att delgivning med dem som innehava fastighet under samäganderätt i vissa fall skall kunna ske genom att kallelsen endast över- lämnas till en eller ett par av delägarna.
Förutsättning för att ett summariskt kallelseförfarande skall få tillämpas i samäganderättsfallet bör vara att delägareantalet ej är alltför begränsat. När endast några få delägare finnas, har var och en av dem i regel större personligt intresse av åtgärder som vidtagas beträffande fastigheten, och det bör då på ett bättre sätt vara sörjt för att de alla nås av meddelanden om förrättningar som angå fastigheten. Behov av förenklad delgivning före- ligger för övrigt knappast när blott några enstaka sakägare beröras. Å andra sidan är det angeläget att det förenklade förfarandets användbarhet ej inskränkes genom att alltför rigorösa krav uppställas. Att i Överensstämmel— se med det nuvarande stadgandet i 21 kap. 10 g jorddelningslagen föreskriva att antalet delägare skall överstiga tio skulle kunna anses ligga närmast till hands. Kommittén finner dock att antalet utan olägenhet bör kunna sättas lägre och har för sin del velat förorda ett krav på att samägarna skola vara flera än fem för att den förenklade delgivningen skall få tillämpas.
Ett betydelsefullt villkor för kollektivdelgivningen måste vara att de del- ägare i den samägda fastigheten som erhålla gemensam kallelse ej hava mot— stridande intressen i saken. Om någon delägare såsom innehavare av annan i förrättningen ingående fastighet har speciella intressen som ej överens- stämma med de övriga delägarnas, bör denna delgivningsform alltså ej till— lämpas beträffande honom. Av samma anledning torde kollektivdelgivning i regel icke kunna användas vid klyvning av den samägda fastigheten.
Till sist bör fordras att kungörelse angående förrättningen utfärdas och i god tid före det sammanträde, varom är fråga, anslås på kommunens an- slagstavla. Enligt föreskrift som för närvarande gäller angående kungöran— de i vissa likartade situationer skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem den gemensamma kallelsen finnes tillgänglig. Kommittén har icke kunnat finna att en sådan föreskrift fyller någon funktion. Däremot har kommittén ansett sig böra införa ett stadgande om att den som mottagit kallelsen skall erinras om att den är avsedd även för andra delägare och att han skall uppmanas att underrätta dessa om kallelsen. Visserligen synes mottagaren icke böra göras ansvarig för att de övriga få kännedom om kallelsen, men detta hindrar ej att han uppmanas medverka till att sprida kännedom om kallelsen bland delägarna.
20 5.
Enligt stadgande i 7 kap. 1 & jorddelningslagen erfordras vid gräns— bestämning rörande mark, som är samfälld för flera fastigheter med olika ägare, ej att kallelsen avsändes till de särskilda delägarna i samfälligheten, därest känd styrelse eller annan förvaltare finnes. I stället skall kallelsen tillställas ledamot av styrelsen eller förvaltaren, och är denne, där han icke själv äger föra talan för samfälligheten, inför delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon som är behörig därtill eller kommer till del- ägarnas kännedom. Om känd styrelse eller förvaltare icke finnes och mar-
ken är samfälld för flera fastigheter än tio med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Dessa bestäm— melser skola på grund av hänvisningar tillämpas även vid ägoutbyte och av— styckning. Att de icke tillåtits gälla vid laga skifte sammanhänger med att delägarna i skifte ansetts i regel ha motstridande intressen (se prop. 35/1929 5. 16 och andra lagutskottets utl. 23/1929 5. 6, NJA II 1929 s. 453 ff.).
De regler om kollektivdelgivning som av kommittén upptagits i före— varande paragraf bygga i huvudsak på de återgivna bestämmelserna i 7 kap. 1 5 jorddelningslagen. Den främsta skiljaktigheten består däri att det sum- mariska förfarandet är avsett att komma till användning vid alla slag av fastighetsbildningsåtgärder. Något principiellt hinder mot att möjliggöra en tillämpning även vid sådana former av fastighetsreglering som äro att jäm- ställa med laga skifte synes icke föreligga, när fråga är om samfälld mark som står under särskild förvaltning. För det fall åter att känd styrelse eller förvaltare icke finnes kan det väcka betänkligheter att generellt använda kollektivdelgivning. Här har det synts angeläget med en begränsning så att endast sakägare med sammanfallande intressen erhålla gemensam kallelse.
Ytterligare ett avsteg av betydelse från 7 kap. 1 & jorddelningslagen har ansetts motiverat. Den omständigheten att marken i fråga icke blott skall vara samfälld för flera än tio fastigheter utan även att dessa skola tillhöra olika ägare kan i vissa fall framtvinga en äganderättsutredning, som eljest icke varit påkallad, och motverkar på så sätt det med stadgandet avsedda syftet att vinna en förenkling. Kommittén har för den skull övervägt att helt avstå från kravet på att flera än tio av de delägande fastigheterna skola tillhöra olika personer men funnit sig icke kunna föreslå en sådan ändring. Ej sällan innehavas ett flertal fastigheter, som äga del i samfälld mark, av en och samme person, och om kollektivdelgivning skulle vara möjlig i alla de fall, då fastigheternas antal överstege tio, kunde det inträffa att denna delgivningsform skulle bliva använd, när t. ex. sakägareantalet endast upp- ginge till två. Genom att i stället ändra kravet på antalet delägande fastig- heter så att det föreskrivna antalet nedsättes från tio till fem men bibehålla villkoret angående skilda ägare har kommittén tyckt sig finna en godtag- bar lösning. Därigenom har den påtalade olägenheten med särskild ägan- derättsutredning, även om den icke undanröjts, så dock i viss mån be- gränsats. Som skäl för den föreslagna ändringen kan i övrigt åberopas vad som anförts vid 19 & angående bestämmandet av antalet delägare vid kollek- tivdelgivning i samäganderättsfallet.
Vid avstyckning förekommer att styckningslotten väl icke tillägges andel i samfälld mark, vari styckningsfastigheten äger del, men tillerkännes rätt att gemensamt med stamfastigheten och andra delägande fastigheter ut- nyttja marken för det ändamål, för vilket den en gång blivit avsatt. Inne- havare av sådana eller liknande rättigheter torde vid tillämpningen av ifrågavarande regler om kollektivdelgivning böra likställas med delägare i
den samfällda marken, dock ej i vad gäller delgivning genOm ledamot av styrelse eller förvaltare, ty denne kan ej anses representera rättighets- havarna.
Ett gemenskapsförhållande, som kan motivera ett summariskt kallelse- förfarande enligt denna paragraf, föreligger ej endast beträffande samfälld mark. Servitut, som belastar fastighets enskilda mark, kan stundom till- komma ett flertal innehavare gemensamt och anledning saknas att ej i del- givningshänseende behandla dem på samma sätt som delägare i samfälld mark, särskilt som lagstiftningen om förvaltning av bysamfälligheter äger tillämpning även på rättigheter, som äro samfällda för två eller flera fastig- heter med helt eller delvis skilda ägor. Kommittén har till följd härav låtit paragrafen omfatta även servitutshavare. Om ömsesidigt servitut föreligger och kollektivdelgivning i enlighet härmed tillämpats beträffande servituts- havare, skola dessa givetvis anses kallade också i egenskap av ägare till tjänande fastigheter.
Vid paragrafens utformning har i övrigt vad som anförts i anslutning till stadgandet i 19 å varit vägledande.
21 &.
Såsom angivits i inledningen till detta kapitelavsnitt behandlas i före- varande paragraf en förenklad delgivningsmetod med vanliga brevförsän— delser och ett offentligt kungörande i förening. Genom denna metod skall det alltså vara möjligt att verkställa delgivning av kallelse till sammanträde utan att kallelsen bevisligen överlämnas till vare sig vederbörande sakägare personligen eller någon som kan sägas representera honom. Delgivnings- formen kan tillämpas beträffande enstaka sakägare, men den torde knappast medföra några fördelar, om den ej användes i fråga om samtliga sakägare vid en förrättning eller i varje fall ett större antal av dem. En kombination av delgivning enligt denna paragraf samt enligt 19 och 20 55 är avsedd att kunna äga rum.
Den föreslagna förenklingen har, såsom tidigare framhållits, ansetts nöd- vändig för att förrättningsarbetet icke skall i alltför hög grad försvåras genom införandet av kravet på delgivning. Av hänsyn till sakägarna och deras berättigade intresse av att på förhand erhålla kännedom om för— rättningen är det dock oundvikligt med vissa föreskrifter, som kunna verka tyngande. Sålunda måste krävas att kungörelsen, som vid denna form av delgivning är obligatorisk, i god tid före sammanträdet icke blott anslås å kommunens anslagstavla utan även såsom tidigare framhållits införes i ortstidning. Annonsering får i detta fall anses utgöra en relativt effektiv publikationsmetod och lär icke kunna undvaras. För att kännedom om sammanträdet skall spridas till så många som möjligt som kunna vara sak- ägare skulle det till och med vara befogat att fordra kungörelsens införande i alla tidningar som mera allmänt läsas i orten. Härigenom skulle emellertid
riskeras att förfarandet blir så kostsamt att det icke kommer att få någon praktisk användning. En begränsning av annonseringen får därför anses nödvändig men bör ej få ske godtyckligt så att kungörelser angående för- rättningssammanträden på en ort ibland införas i en tidning och ibland i en annan. Då någon lämpligare lösning ej för närvarande erbjuder sig, har kommittén funnit sig böra föreskriva att kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar i vilka meddelanden om kommunens fullmäktige skola intagas. En motsvarande föreskrift återfinnes ju för närvarande i 2 kap. 5 5 1917 års lag. Vilken eller vilka tidningar som sålunda skola anlitas bestäm- mes årligen i enlighet med 14 5 1 mom. kommunallagen.
Beträffande expedieringen av de personliga kallelsebreven har det, för att breven skola kunna med någorlunda säkerhet beräknas komma sakägarna till handa i tid före sammanträdet, funnits erforderligt att fastställa en be- stämd kallelsetid. Från förrättningsmannahåll har starkt understrukits vik— ten av att kortaste möjliga tid fastställes, enär svårigheter att organisera förrättningsverksamheten eljest lätt skulle uppkomma; helst skulle man se att kallelsebreven icke behövde avsändas förrän en vecka före samman- trädet. Kommittén har med hänsyn särskilt till möjligheten att sakägare kan vara bortrest funnit en fullt så kort tid som en vecka icke tillrådlig men har ansett sig kunna förorda en kallelsetid av tio dagar. Skyldigheten för lantmätaren att i förrättningsakten upptaga särskild handling, utvisan- de när och till vilka kallelsebrev utgått, bör icke föreskrivas i sj älva lagen.
22 5.
Med den av kommittén föreslagna ordningen för utlysande av förrätt- ningssammanträde erfordras närmare bestämmelser om vad som skall iakttagas, därest det vid första sammanträdet visar sig att sakägare icke blivit i föreskriven ordning delgiven kallelse till sammanträdet och han ej heller kommit tillstädes. I enlighet med den till grund för hela kallelsesyste- met liggande principen bör i sådant fall förrättningen i vad den berör sak- ägaren icke få fortsättas, förrän han fått tillfälle att inställa sig vid nytt sammanträde. Ett stadgande med detta innehåll har upptagits i förevarande paragraf och har utformats så att det även avser det fall, då sakägare blir känd först sedan det första sammanträdet hållits men innan förrättningen slutförts. Stadgandet skall självfallet icke gälla beträffande sådan förrätt— ning som enligt 11 5 helt må handläggas utan sammanträde. Ej heller bör det tillämpas med avseende på ny ägare av fastighet, om förre ägaren me— dan han alltjämt var sakägare delgivits kallelse i vederbörlig ordning eller inställt sig vid sammanträde. Uttryckligt förbehåll i sistnämnda hänseende har ansetts erforderligt.
Vissa eftergifter från kravet på att nytt sammanträde måste utsättas och att fortsatt handläggning skall anstå i avbidan därpå kunna emellertid med- givas. Om den uteblivne sakägaren avstår från att utföra sin talan vid sam-
manträde, bör nytt sådant ej erfordras av hänsyn till honom. Vidare bör det av praktiska skäl vara tillåtet för förrättningsmännen att företaga åtgärder, som ej i någon nämnvärd mån kunna inverka på sakägarens rätt.
Paragrafen är avsedd att gälla även för det fall att kallelsen till första sammanträdet visserligen delgivits den uteblivne sakägaren men detta skett så nära in på sammanträdet att föreskriften i 15 5 om delgivning i god tid före sammanträdet icke kan anses uppfylld. Om sakägaren i stället in- finner sig vid sammanträdet men han där gör gällande att delgivningen skett för sent och han förklarar sig icke beredd att omedelbart utföra sin talan, är paragrafen visserligen icke formellt tillämplig. Det är dock uppen— bart att förrättningsmännen, om sakägaren visar fog för sitt påstående, skola genom uppskov eller på annat sätt bereda honom skäligt rådrum.
Kommittén vill påpeka vikten av att det nu föreslagna stadgandet noga iakttages. Ett åsidosättande därav kan lätt få till följd att resultatet av ett omfattande förrättningsarbete går till spillo. Särskilt mä uppmärksammas, att förutsättningar för domvillobesvär ofta torde vara för handen, om sakägare ej i enlighet med vad stadgandet angiver fått tillfälle att utföra sin talan. Att rättegångsbalkens bestämmelser om detta extraordinära rättsme- del äro tillämpliga beträffande förrättningar får anses fastslaget i rätts- tillämpningen (se NJA 1954 s. 163).
23 5.
Av innehållet i denna paragraf framgår att nytt förrättningssammanträde enklast utsättes genom att tid och plats för detsamma tillkännagivas för de å sammanträde tillstädeskomna sakägarna. Icke närvarande sakägare behöva alltså icke särskilt underrättas utom i det fall som avses i 22 å. Möjlighet finnes även att utlysa nytt sammanträde i särskild ordning, som vid sam- manträde beslutats för överbringande av meddelanden. Enligt gällande rätt kunna vid sammanträde närvarande delägare i skifte träffa överenskommel- se beträffande tillkännagivande av tid och ställe för skiftets fortsättande. Kommitténs förslag innebär alltså här en förändring, i det att enighet mel- lan de närvarande icke vidare skall fordras. Beslutanderätten har i stället tillagts förrättningsmännen, men det förutsättes att de vid utövningen därav taga stor hänsyn till önskemål, som komma till uttryck från sakägarehåll.
Om intetdera av de nu angivna båda sätten för utlysande av nytt sam— manträde kan tillämpas, skola kallelser därtill utfärdas och delgivas på samma sätt som gäller beträffande första sammanträdet. Vad. 22 & inne- håller bör av naturliga skäl äga motsvarande tillämpning för sådant fall. Skall avslutad eller inställd förrättning efter återförvisning upptagas till förnyad handläggning vid sammanträde, torde någon annan form för kal— landet icke finnas. Detta gäller i varje fall om förrättningen i samband med återförvisningen blivit i sin helhet undanröjd. Även om giltigheten av för- rättningsbeslut, som meddelats under den tidigare handläggningen och som
avser särskild ordning för överbringande av meddelanden till sakägarna, formellt skulle bestå efter ett partiellt undanröjande, torde försiktigheten bjuda att det första sammanträdet efter återförvisningen utlyses på samma sätt som det första sammanträdet under förrättningen.
När nytt sammanträde utsättes bör, vilken form för kallandet som än tillämpas, kungörelse enligt vadi 15 5 andra stycket sägs utfärdas, om skäl därtill föreligga. Har kungörande ägt rum tidigare under förrättningen, bör emellertid ny kungörelse icke fordras av den anledningen att okända sak- ägare kunna finnas.
24 5.
För närvarande skall byggnadsnämnden underrättas om fastighetsbild— ningsåtgärder, som äga rum inom ort där skyldighet föreligger att söka byggnadslov. Av skäl som närmare utvecklas i annat sammanhang är det angeläget att nämnden även i fortsättningen erhåller kännedom om förrätt- ningar för genomförandet av sådana åtgärder och att nämnden därigenom erhåller tillfälle att låta en företrädare närvara vid sammanträden under dessa förrättningar. Lantmätaren har därför ålagts att i god tid före första sammanträdet underrätta nämnden om tid och plats för sammanträdet. Detta bör gälla, så snart fastighetsbildningen avser mark inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplans— bestämmelser. Skyldigheten att söka byggnadsnämndens lov till nybyggnad i allmänhet är ju numera knuten till sådant område. Samma underrättelse- skyldighet bör föreligga icke blott beträffande första sammanträdet utan även vid annat sammanträde, vartill kallelser å de kända sakägarna skola utgå. Någon bestämd form för underrättandet har ej ansetts böra före- skrivas.
Om förrättningens fortsättande och slutförande
Medan de i det föregående behandlade frågorna rörande förrättningsför- farandet i stort sett kunnat lösas på ett för alla förrättningar någorlunda enhetligt sätt, blir det nödvändigt med en viss differentiering vad beträffar den fortsatta förrättningshandläggningen. Endast genom att här avstå från enhetligheten torde det vara möjligt att vinna önskvärda förenklingar i för— rättningstekniskt avseende. Behovet att kunna variera handläggningssättet sammanhänger främst med att förrättningarna ofta förete olikheter, när det gäller den bestående fastighetsindelningens beskaffenhet, omfattningen av den mark som beröres och förekomsten av kontroversiella frågor, och gör sig alltså icke gällande uteslutande vid någon viss typ av fastighetsbild- ning. Av denna anledning bör regleringen av hithörande frågor ske i detta kapitel. Det är dock tydligt att variationsmöjligheterna komma att få sin
största betydelse vid fastighetsreglerande åtgärder, som kunna tillgripas i vitt skilda situationer och för tämligen olikartade ändamål, och kommittén avser därför att i samband med behandlingen av regleringsinstitutet ytter- ligare belysa hur de föreslagna formerna för den fortsatta förrättnings- handläggningen komma att verka i regleringssammanhang.
Som allmän riktlinje för förrättningshandläggningen bör enligt kommit- téns mening gälla, att i sådana fall, där förrättningen är av mindre omfatt- ning och förhållandena i övrigt äro okomplicerade, alla utrednings-, plan- läggnings- och verkställighetsarbeten i största möjliga utsträckning skola utföras i ett sammanhang och att förrättningsmännen först sedan dessa arbeten fullgjorts skola meddela erforderliga beslut om fastighetsbildningen och vad därmed sammanhänger, varefter förrättningen omedelbart skall avslutas. Ett sådant förfarande skiljer sig föga från det som för närvarande faktiskt tillämpas många gånger vid avstyckningar och mindre ägoutbyten, när anledning till underställning av utlåtandet i tillståndsfrågan icke före— ligger, och det torde med fördel kunna begagnas i fortsättningen vid de tal- rikt förekommande fastighetsbildningsåtgärderna av enklare beskaffenhet.
Då mera komplicerade förhållanden föreligga, torde det däremot ofta vara lämpligt att förrättningsverksamheten bedrives efter andra linjer. Handläggningen bör därvid allt efter omständigheterna kunna uppdelas i olika moment på sådant sätt att arbetskrävande och kostsamma göromål ej utföras, förrän garantier erhållits att de verkligen komma till avsedd nytta. För detta ändamål böra åtgärder av verkställighetsnatur såsom utstakning och utmärkning av gränser, upprättande av beskrivning samt värdering för bestämmande av likvider kunna helt eller delvis uppskjutas, tills förrätt- ningsmännen meddelat sitt beslut om hur fastighetsbildningen i detalj skall genomföras och detta s.k. fastighetsbildningsbeslut vunnit laga kraft.
Ytterligare uppdelning av förrättningshandläggningen kan emellertid vissa gånger vara påkallad. Sålunda kan det vara angeläget att även det arbete som måste föregå fastighetsbildningsbeslutet kan utföras i etapper. Av denna anledning bör det vara möjligt för förrättningsmännen att till en början icke verkställa annan utredning och planläggning än som erfordras för att de skola kunna bedöma de allmänna förutsättningarna för den be- gärda fastighetsbildningens tillåtlighet. Om hinder mot åtgärden därvid icke finnes föreligga, böra de kunna meddela särskilt principbeslut, inne— fattande tillstånd till åtgärden. Har sådant beslut meddelats, torde i all- mänhet utarbetandet av den slutliga fastighetsplanen, som sedan utmynnar i fastighetsbildningsbeslutet, vidtaga först efter det tillståndsbeslutet vunnit laga kraft och det således blivit fastslaget att fastighetsbildningen må genom- föras.
Då det ibland kan vara önskvärt att detta planarbete icke sker i ett sam- manhang utan att vissa därtill hörande frågor lösas för sig, innan plan- läggningen i sin helhet är slutförd, bör fastighetsbildningsbeslutet kunna
uppdelas på olika avgöranden eller delbeslut. Vid fastighetsreglering bör det således finnas möjlighet att redan i början av planläggningsarbetet få till stånd ett slutligt avgörande angående sträckningen av viktigare vägar och diken. Härigenom underlättas i hög grad det följande arbetet med fastig— hetsplanen och vidare vinnes den fördelen att gemensamma väg- och dik- ningsarbeten kunna igångsättas på ett tidigt stadium av förrättningen. Upp— delningen av fastighetsbildningsbeslutet bör även kunna ske regionalt, om det är lämpligt, så att t. ex. inägorna först behandlas och därefter skogs- marken.
I vissa fall torde det vara fördelaktigt att förrättningsmännen redan i samband med tillståndsbeslutets meddelande kunna med bindande verkan uttala sig om hur fastighetsbildningen i vissa mera betydelsefulla avseen- den skall genomföras. Härigenom kan underlättas för sakägarna att taga ställning till tillståndsbeslutet och bedöma om de skola godtaga eller kland- ra detsamma. Hinder mot att i anslutning till tillståndsbeslutet och alltså innan detta ännu blivit lagakraftägande avgöra till fastighetsbildningsbe- slutet hörande fråga bör därför icke möta, men tillståndsbeslutet och det samtidigt meddelade delbeslutet angående fastighetsbildningen måste då kunna gemensamt göras till föremål för överprövning, enär de äro beroende av varandra. Det må i sammanhanget påpekas, att sådana allmänna uttalan- den angående principerna för fastighetsbildningens genomförande som för- rättningsmännen kunna finna lämpligt att göra i själva tillståndsbeslutet icke skola anses utgöra del av fastighetsbildningsbeslutet. De böra be- traktas såsom motivering till tillståndsbeslutet, och bliva lika litet som dom— skäl bindande för framtiden.
Kommittén har funnit det mest fördelaktigt att icke meddela utförliga regler om när den ena eller den andra av de antydda handläggningsformer— na skall tillämpas. Strävandena att åstadkomma ett förenklat förfarande tor- de utan tvekan bäst tillgodoses, om förrättningsmännen erhålla tämligen fria händer att anpassa handläggningen efter förhållandena i varje enskilt fall och att utnyttja nya hjälpmedel och metoder, som den fortgående ut- vecklingen på det tekniska området ger upphov till. Visserligen kan av- saknaden av fastare normer måhända någon gång komma att kännas be- svärande särskilt för mindre rutinerade förrättningsmän. Det kan emeller- tid förutsättas att lantmäteristyrelsen _ som enligt vad kommittén har sig bekant ägnar stor uppmärksamhet åt frågan om den lämpligaste förrätt- ningsmetodiken för olika fall och som bedriver vissa undersökningar på detta område —— kommer att efter hand hålla lantmätarna underrättade om resultatet av undersökningarna och lämna de råd och vägledande anvis- ningar som kunna finnas påkallade.
De stadganden som föranledas av vad här ovan anförts ha upptagits i 25 och 26 55. I anslutning härtill ha i 27 och 28 åå meddelats närmare be— stämmelser om vissa tekniska göromål, vilkas utförande kan direkt inver-
ka på det slutliga förrättningsresultatet eller i varje fall är av betydelse för en bedömning därav. Övriga paragrafer i förevarande kapitelavsnitt, 29— 34 55, reglera frågor, som närmast sammanhänga med fastighetsbildnings- förrättningens slutförande, och syfta främst till att skapa garantier för att de, som äga fullfölja talan mot förrättningen, skola få kännedom om slutförandet och om förrättningsavgörandenas innebörd.
25 5.
I första stycket av denna paragraf meddelas vissa bestämmelser angående uppgifter som åvila förrättningsmännen oavsett vilken form för handlägg- ningen som tillämpas. Till en början fastslås här att förrättningsmännen skola sörja för att en fullständig utredning förebringas beträffande förut- sättningarna för fastighetsbildningens genomförande. Denna officialutred- ning skall, i likhet med vad som för närvarande gäller enligt 4 kap. 2 g och 19 kap. 16 å jorddelningslagen, avse alla de omständigheter som inverka på fastighetsbildningens tillåtlighet. Förrättningsmännen skola emellertid ej inskränka sig till att på detta sätt konstatera huruvida de lagliga förut- sättningarna för åtgärden äro för handen utan skola även ägna uppmärk- samhet åt frågan om de faktiska möjligheterna att genomföra fastighets- bildningen. Kravet på utredning också i detta avseende torde dock i huvud- sak bliva av betydelse endast vid större förrättningar, företrädesvis vid om- fattande fastighetsregleringar. Av särskild vikt synes vara att förrättnings- männen i sådana fall göra en beräkning av kostnaderna för såväl själva förrättningen som de arbeten vilka sakägarna gemensamt eller enskilt skola utföra i anslutning till förrättningen, även om en sådan beräkning icke kan anses erforderlig för bedömning av huruvida de i lagen uppställda villkoren för fastighetsbildning äro uppfyllda. Stort intresse tilldrager sig självfallet också frågan om möjligheterna för sakägarna att erhålla statligt stöd av olika slag. Genom förrättningsmännens försorg bör denna fråga understi— kas.
Det planläggningsarbete som vanligen erfordras för fastighetsbildningens genomförande torde, även om utredningen angående fastighetsbildningens tillåtlighet i många fall kräver vissa planmässiga överväganden, åtminstone till en del utgöra ett fristående moment i förrättningshandläggningen. Dess omfattning och karaktär varierar i hög grad från fall till fall, och kommit- tén har ej ansett sig i detta hänseende kunna föreskriva annat än att för- rättningsmännen skola, om hinder mot fastighetsbildningen icke visas före- ligga, utarbeta den fastighetsplan som kan vara erforderlig.
I den summariska redovisning som i förevarande sammanhang lämnas angående de olika arbetsuppgifterna vid fastighetshildningsförrättningar synas även de tekniska göromålen samt värderingarna böra särskilt om- nämnas, men deras utförande bör icke närmare regleras här.
Vid genomförandet av de olika förrättningsgöromålen är det betydelse-
fullt att förrättningsmännen hålla kontakt med sakägarna och inhämta de- ras mening i olika frågor. Endast om förrättningsarbetet bedrives på detta sätt torde en positiv medverkan vara att påräkna från sakägarna i allmän— het. Värdet av en sådan medverkan kan icke nog understrykas. Genom 11 & har visserligen sakägarna tillförsäkrats rätt att utföra sin talan i fas- tighetsbildningsfrågan, men därmed har önskemålet att engagera dem i förrättningsarbetet icke blivit tillgodosett. På grund härav har kommittén föreslagit att i första stycket av denna paragraf även upptages ett stadgan- de om att rådplägning med sakägarna bör äga rum vid fullgörandet av de i paragrafen förut angivna göromålen. Rådplägningen synes främst böra komma till användning vid arbetet med fastighetsplanen men bör även kunna avse andra frågor, exempelvis sättet för de tekniska göromålens eller värderingarnas utförande.
I anslutning till stadgandet om rådplägning med sakägarna har en före— skrift om samråd med vissa myndigheter meddelats. Som kommittén får anledning att i annat sammanhang närmare framhålla måste de myndig- heter vilkas verksamhetsområden beröras av fastighetsbildning tillerkän- nas viss rätt att få till stånd en överprövning av verkställd fastighetsbild- ningsförrättning, när det allmännas intresse enligt deras mening icke där- vid blivit i tillbörlig grad beaktat. Det är givetvis önskvärt att de synpunk- ter som myndigheterna kunna anlägga på de aktuella fastighetsbildnings- frågornas behandling bliva framförda redan på förrättningsstadiet, ty om det då visar sig att förrättningsmännen kunna beakta dessa synpunkter, und- vikes en från allmän sida påkallad överprövning. Därför har kommittén föreskrivit att förrättningsmännen böra upptaga samråd med myndigheter— na. Givet är att ett samrådsförfarande, om det drives för långt, kommer att verka tyngande på handläggningen. Emellertid bör samråd äga rum i alla frågor av principiell räckvidd för vederbörande myndighets ämbetsverk— samhet, när myndighetens inställning ej redan är känd, samt då det eljest synes vara av väsentlig betydelse i det särskilda fallet att myndigheten blir inkopplad på ett tidigt stadium. Det måste ankomma på förrättningsmännen att själva bedöma, när samråd skall anses erforderligt.
Kommittén vill betona att samrådsförfarandet ej är någon nyhet för fas- tighetsbildningsverksamheten. Gällande lantmäteriinstruktion innehåller liksom motsvarande äldre författning vissa bestämmelser därom. Med hän- syn till den vikt som man i olika sammanhang velat fästa vid samrådet har en överflyttning av bestämmelserna till fastighetsbildningslagen synts mo- tiverad. Det förtjänar även påpekas att samrådsskyldigheten på intet sätt innebär någon inskränkning i förrättningsmännens självständiga beslutan- derätt. Kommittén vill även erinra om vad som vid 11 å sagts om att sam— rådsmyndigheterna böra redan vid förrättningen och ej först i senare in- stans angiva sin ståndpunkt i olika frågor och därför lämna tillräckligt ut- förlig motivering i alla sådana fall, där motsättningar mellan olika intressen
föreligga eller kunna befaras och frågans utgång ej för alla måste te sig uppenbar.
Andra stycket innehåller närmare bestämmelser om det förut omnämnda fastighetsbildningsbeslutet. Då av detta beslut måste fordras att det i de- talj redovisar hur fastighetsbildningen skall genomföras, har föreskrivits att det skall angiva vilka ändringar i fastighetsindelningen och vilka ser- vitutsåtgärder som skola vidtagas. För att beslutet tillräckligt tydligt skall kunna lämna besked om de avsedda indelningsändringarna torde det ofta bliva nödvändigt att det hänvisar till karta eller skiss. Om beskrivning över fastighetsbildningen skall upprättas och beslutet icke meddelas förrän vid förrättningens avslutande, bör hänvisning med fördel kunna ske till beskrivningen. Vid fastighetsreglering aktualiseras ibland frågan om bygg- nadsreglerande åtgärder och andra spörsmål, som icke kunna avgöras an- nat än i samband med att ställning tages till hur fastighetsindelningen skall vara beskaffad. Fastighetsbildningsbeslutet måste därför innehålla förrättningsmännens yttrande också i dessa hänseenden. Närmare före- skrifter härom meddelas i 5 kap. 28 5 och 8 kap. 7 5.
I andra stycket av förevarande paragraf angives tillika, när i princip fas- tighetsbildningsbeslutet skall meddelas. Den här avsedda huvudregeln inne- bär att beslutet skall meddelas först sedan alla i första stycket omförmälda förrättningsgöromål blivit fullgjorda. En sådan regel torde emellertid i huvudsak endast lämpa sig för fastighetsbildningsåtgärder av enklare be- skaffenhet, då något bindande uttalande från förrättningsmännens sida ej erfordras förrän i samband med förrättningens avslutande. Förrättnings— männen, som ju över huvud taget alltid böra ha tämligen fria händer att an- passa handläggningen efter förhållandena i det enskilda fallet, måste därför ha vidsträckta möjligheter att göra avsteg från huvudregeln och att alltså meddela beslutet under ett tidigare skede av förrättningen.
Den erforderliga undantagsregeln återfinnes i tredje stycket, där det till en början stadgas att fastighetsbildningsbeslutet må meddelas utan hinder av att alla tekniska arbeten och värderingar icke blivit verkställda. Som enda villkor härför har föreskrivits att handläggningsformen skall prövas lämp— lig. Genom denna undantagsregel skall det vara möjligt att t. ex. uppskjuta arbetskrävande utstakningar eller värderingar, tills fastighetsbildningsbe— slutet vunnit laga kraft och tveksamhet icke längre föreligger om att arbetet skall utföras och hur det skall fullgöras. Regeln bygger på den förutsätt— ningen att fastighetsbildningsbeslut, som meddelas under pågående förrätt- ning, skall kunna göras till föremål för särskilt överklagande., och vid ut- formningen av stadgandena i 16 kap. angående fullföljdsrätten har detta beaktats.
Tredje stycket reglerar även den möjlighet att uppdela fastighetsbild— ningsbeslutet som berörts i det föregående. Också i detta avseende bör det tillåtas förrättningsmännen att tämligen fritt förfara efter omständigheterna
i det särskilda fallet. De skola sålunda vara berättigade att, så snart det prö- vas lämpligt, upptaga till fastighetsbildningsbeslutet hörande frågor för sig och avgöra dem genom delbeslut. Ett sådant avgörande är givetvis att lik- ställa med ett fastighetsbildningsbeslut. En viss skillnad ligger dock däri att det fullständiga beslutet alltid innefattar ett i varje fall underförstått yttrande i själva tillståndsfrågan, där det icke föregåtts av ett särskilt till- ståndsbeslut. Avgivandet av ett delbeslut kan däremot aldrig anses inne- bära ett generellt ställningstagande till den ifrågavarande fastighetsbild- ningens tillåtlighet. Delbeslut, som icke meddelas i anslutning till tillstånds- beslut, bör av denna anledning icke få bliva slutligt gällande och alltså icke kunna särskilt överklagas, med mindre tillståndsfrågan redan blivit med bindande verkan avgjord.
Den sålunda föreslagna bestämmelsen om uppdelning av fastighetsbild- ningsbeslutet kommer helt säkert att vinna tillämpning vid vissa mera komplicerade fastighetsbildningar och bör då verksamt kunna underlätta förfarandet. Då en uppdelning emellertid alltid torde vara förenad med vissa olägenheter, är det av vikt att förrättningsmännen med urskillning utnyttja möjligheten att etappvis avgöra olika fastighetsbildningsfrågor. Bl. a. måste förrättningsmännen noga beakta risken av att handläggnings- tiden förlänges. För att ett delbeslut skall få meddelas måste vidare som en självskriven förutsättning gälla att beslutets återverkningar på det fort- satta förrättningsarbetet klart kunna överblickas. Det bör icke efter ett så- dant beslut få visa sig att detsamma hindrar det fortsatta arbetet eller att en betydligt lämpligare lösning av den avgjorda frågan kunnat erhållas.
Den nu föreslagna ordningen aktualiserar frågan, huruvida förrättnings- männen skola vara berättigade att före förrättningens slutförande ändra av dem redan meddelade beslut, ty även om de iakttaga största försiktighet, när de under förrättningen besluta i något avseende, kan ej undvikas att det un— der den fortsatta handläggningen någon gång kan framstå som önskvärt med ändring av beslutet. Visserligen måste en grundläggande princip vara att vad som en gång bestämts icke skall få rubbas i annan ordning än den som särskilt anvisats för överprövning av ifrågavarande slag av beslut. Det kan dock icke förnekas att ett frångående av denna princip i vissa speciella undantagsfall kan vara motiverat och höra tillåtas utan att alltför stora be— tänkligheter behöva uppkallas. Här avses nu endast sådana situationer, då en verklig omprövning ifrågakommer, medan i 42 & behandlas fall, där rät- telse av skrivfel eller dylikt erfordras.
Redan enligt gällande rätt torde det förhålla sig så, utan att särskilda be- stämmelser därom finnas, att förrättningsmännen anses äga ompröva av dem meddelade beslut, även lagakraftvunna sådana, när ändrade förhållan- den framtvinga en ändring av vad som blivit avgjort (jfr NJA 1932 s. 364). Det anses vidare för närvarande tillåtet för förrättningsmännen att, när samtliga berörda sakägare äro ense och allmänt intresse icke motverkas,
frångå tidigare under förrättningen träffat avgörande. I praktiken tillämpas i varje fall ett sådant förfaringssätt och detta synes naturligt, ty om änd- ringsrätt icke här förelåg, skulle följden endast bliva att förrättningen åter- kallades och att ny förrättning begärdes, varvid sakägarna skulle påyrka att det resultat de enat sig om skulle genomföras. Enligt kommitténs mening kunna dessa nuvarande ändringsmöjligheter godtagas även för den nya lag— stiftningens del, men att tillerkänna förrättningsmännen vidsträcktare be- fogenheter synes icke tillrådligt. Mest tilltalande kan synas vara att i lagen upptaga uttryckliga bestämmelser i ämnet. Dessa måste emellertid bliva tämligen vidlyftiga bl. a. därför att fullt likartade regler icke kunna med- delas beträffande alla slag av förrättningsbeslut, och likväl riskeras att regleringen blir onödigt stel. Med hänsyn härtill och till den omständig- heten att samma problem blivit löst i gällande rätt utan särskilda lagregler har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå nägra bestämmelser. Åt rättstillämpningen har i stället ansetts böra överlämnas att bedöma, när ändringsrätt bör föreligga. Kommittén utgår emellertid från att förrätt- ningsmännen hädanefter skola ha i stort sett samma möjligheter att ändra beslut som enligt det anförda tillkommer dem för närvarande. Vidare för- utsättes att ett frångående av vad som tidigare beslutats under förrättningen bör ske på det sättet att ett nytt beslut av motsvarande slag meddelas. Att mindre avvikelse från fastighetsbildningsbeslut kommer att tillåtas även i andra än nu angivna fall och utan att nytt sådant beslut behöver avkunnas framgår av 27 5.
26 5.
Vad i inledningen till kapitelavsnittet sagts om önskvärdheten av att un- der ett relativt tidigt stadium av förrättningen kunna meddela ett särskilt beslut om tillstånd till fastighetsbildningen ligger till grund för bestäm- melserna i denna paragraf. Behovet av sådant beslut synes främst göra sig gällande vid förrättningar av stor omfattning liksom ock vid andra till- fällen, då det visar sig nödvändigt att lösa tillståndsfrågan för att ett slut- ligt avgörande rörande fastighetsbildningen i viss del skall kunna vinnas under pågående förrättning. Vid avfattningen av stadgandet har strävan varit att angiva vissa riktlinjer för bedömningen av när tillståndsbeslut sålunda bör förekomma, men samtidigt har iakttagits att förrättningsmän— nens handlingsfrihet icke blir alltför hårt kringskuren.
Det uppställda villkoret att frågan om tillåtligheten skall allsidigt kunna bedömas innebär en ofrånkomlig begränsning av möjligheterna att med- dela tillståndsbeslut men torde vanligen icke lägga hinder i vägen för en tillämpning av detta institut. Även vid fastighetsreglering lär tillåtlighets- frågan tämligen lätt kunna bedömas på förhand, om ett klart dokumen- terat regleringsbehov föreligger. I andra fall, då regleringsbehovet ej är lika framträdande, kan det däremot bliva nödvändigt med visst planlägg—
ningsarbete, vilket emellertid sällan torde behöva drivas längre än att (en mycket schematisk fastighetsplan upprättas. Om det i visst fall skulle visa sig nödvändigt eller lämpligt att i något avseende utföra en mera detaljie- rad planläggning, kan det likväl vara till fördel med ett tillståndsbeslut, förutsatt dock att detaljplanläggningen i Övriga avseenden representerar ett vidlyftigt arbete som tills vidare bör anstå. I sådant fall kan det till orch med vara fördelaktigt att redan i samband med tillståndsbeslutet redovizsa resultatet av den verkställda detaljplanläggningen genom ett partiellt fals- tighetsbildningsbeslut och på så sätt binda fastighetsbildningen i vissa delar.
Om fastighetsbildningen kommer att påverka indelningen i förvaltnings- områden, kan administrativ prövning enligt 3 kap. 15 & bliva nödvändiig. Av skäl, som närmare utvecklas här nedan vid 41 5, är det icke möjligt att låta denna prövning äga rum före tillståndsbeslutets meddelande. Villko- ret att fastighetsbildnings tillåtlighet skall kunna allsidigt bedömas för att tillståndsbeslut skall få meddelas kan i sådant fall ej upprätthållas, och i andra stycket av förevarande paragraf har en härav föranledd undantags- bestämmelse upptagits. Självfallet kan ett tillståndsbeslut, som meddelas före den administrativa prövningen, icke få lända till efterrättelse, om det vid den följande prövningen visar sig att fastighetsbildningen icke kan till- låtas. Uttrycklig föreskrift härom har ävenledes upptagits i samma stycke.
Till sist må framhållas, att det vid meddelande av tillståndsbeslut alltid är av vikt att beslutet noga angiver den åtgärd beslutet avser. Vid fastig- hetsreglering som har till syfte att inom ett visst område åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet måste alltså områdets utsträck- ning kunna utläsas av beslutet. Om tillståndsbeslut kombineras med par- tiellt fastighetsbildningsbeslut, bör en gemensam avfattning av båda be- sluten vara tillåten, under förutsättning att därav tydligt framgår att för- rättningsmännen ej endast meddela tillstånd till fastighetsbildningen utan även med bindande verkan uttala sig om hur denna i viss del skall genom- föras.
27 å.
Erforderliga bestämmelser om de tekniska göromålens utförande torde i allmänhet ha sin plats i administrativ författning. Vissa lagstadganden i detta ämne kunna emellertid icke undvaras. Bl. a. har det ansetts nödvän- digt att i lagen reglera hur de gränser som tillkomma genom fastighets- bildningen skola utläggas på marken. Detta sammanhänger med princi- pen att som regel en i laga ordning på marken utmärkt gräns skall för framtiden lända till efterrättelse, ändå att den ej överensstämmer med vad förrättningshandlingarna utvisa.
Jorddelningslagen innehåller icke fullt enhetliga regler om hur gränser, som tillskapats eller bestämts genom förrättningsåtgärd, skola utläggas
på marken. Vid laga skifte skall lantmätaren, när skiftesläggningen full- ständigt utförts, vid sammanträde med delägarna å kartan utvisa ägolot- terna och därefter å tid, som tillkännagivits för delägarna, i noggrann överensstämmelse med kartan å marken utmärka gränserna mellan lot- terna på sätt särskilt är stadgat (13 kap. 22 å). Först sedan utmärkningen verkställts, kan skiftet avslutas. Beträffande avstyckning gäller att lant— mätaren skall å marken utstaka samt på föreskrivet sätt utmärka genom avstyckningen tillkomna gränser (19 kap. 20 å), varefter förrättningen må avslutas. Vad till sist angår gränsbestämning kan nämnas, att gräns skall, där så erfordras, vara utstakad, innan rågrannarna må ingå förening om dess sträckning, samt att förrättningsmännen, då förening icke träffas, skola besluta om sträckningen och i överensstämmelse med beslutet ut- staka gränsen, där så erfordras (7 kap. 3 och 4 åå). Sedan gränsen blivit bestämd, skall den av lantmätaren å marken utmärkas på tydligt och var- aktigt sätt (7 kap. 6 5). Denna bestämmelse innebär, att lantmätaren har frihet att verkställa utmärkning antingen under själva förrättningen eller också efter dess avslutande, i vilket fall han skall kunna vänta till dess gränsbestämningen vunnit laga kraft och fastställts (se prop. 159/1951 8. 62 ff., NJA II 1952 s. 107 f.).
Kommittén har vid övervägande av motsvarande problem för den nya lagstiftningens del funnit sig höra i förevarande paragraf uppställa den huvudregeln, att gränser, som tillkomma genom fastighetsbildning, och såsom sådana anses även gränser, vilka erhålla ändrad sträckning, skola i erforderlig omfattning utstakas och utmärkas under själva förrättningen. Även om det i allmänhet är mest fördelaktigt att utföra dessa göromål sam- tidigt och i anslutning till övriga förrättningsarbeten, kan det ibland vara önskvärt att utmärkningen får anstå tills ett slutligt avgörande om gräns- sträckningarna kommit till stånd. Med den utformning som 25 & tredje stycket erhållit enligt kommitténs förslag erfordras icke någon särskild regel för att detta skall åstadkommas. Fastighetsbildningsbeslutet kan ju meddelas före utmärkningen, till och med före utstakningen, och arbetena med utmärkningen kunna verkställas efter beslutets lagakraftvinnande men före förrättningens avslutande. Det kan emellertid innebära en onö- dig omgång att enbart för att undvika utmärkning av gräns, vars läge icke blivit slutligt avgjort, behöva meddela fastighetsbildningsbeslutet under pågående förrättning och invänta dess lagakraftvinnande, Vilket kan med— föra ett avsevärt dröjsmål med förrättningen. Därför har det ansetts böra tillåtas att utmärkningen, om det finnes lämpligt i det enskilda fallet, upp- skjutes till efter avslutandet på samma sätt som för närvarande kan ske vid gränsbestämning. Lantmätaren, som har att utan medverkan av gode män svara för utförandet av tekniska arbeten, skall i händelse av sådant uppskov utsätta särskild tid för utmärkningen samt underrätta sakägarna därom. Vidare skall uppgift om utmärkningen och vad som förekommit
därvid biläggas förrättningsakten. Denna uppgift är av stor betydelse dels för den händelse sakägare är missnöjd med utmärkningen och han för sär- skild talan däremot, dels för en framtida bedömning av frågan om grän- serna blivit i laga ordning utmärkta och var gränsmärkena utsatts.
Någon motsvarande möjlighet att uppskjuta utstakningen bör icke fin— nas. Gränser, som tillkomma genom fastighetsbildningen, skola alltså före förrättningens avslutande alltid vara utstakade i erforderlig omfattning. Det kan till och med ifrågasättas om icke skyldighet bör föreskrivas att verkställa utstakningen i nära anslutning till meddelandet av fastighets- bildningsbeslutet, när detta sker under pågående förrättning, så att sak- ägarna lättare skola kunna bedöma om de skola låta sig nöja med beslu- tet eller särskilt överklaga detsamma. En sådan skyldighet skulle emel- lertid kunna innebära stora olägenheter och har därför icke införts, men i stället har genom särskilda regler, upptagna i 31 å, sörjts för att sak— ägarna likväl skola kunna erhålla tillräckligt ingående kännedom om vad beslutet innebär i fråga om gränsernas sträckning på marken.
Vare sig utstakningen sker före eller efter fastighetsbildningsbeslutets meddelande är det uppenbart att de utstakade gränssträckningarna skola överensstämma med beslutet. Om beslutet enligt huvudregeln i 25 å andra stycket meddelas vid slutet av förrättningen och alltså efter det utstak- ningen ägt rum, torde sådan överensstämmelse automatiskt uppkomma genom att beslutet då hänför sig till karta, som återgiver gränserna i deras utstakade sträckning. I andra fall åter, då utstakningen alltså äger rum efter beslutets meddelande, kan det lätt inträffa att avvikelser uppkomma, som kräva rättelse av utstakningen. Sådan rättelse kan många gånger med- föra ett ganska betydande arbete. Dessutom förhåller det sig ej sällan så, i varje fall om avvikelsen är obetydlig, att sakägarna själva knappast ha något intresse av att utstakningen jämkas till full överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet. Det för dem mest väsentliga är kanske, att de likvider som ifrågakomma bliva beräknade på grundval av den fastighets- indelning som blir för framtiden gällande eller med andra ord den indel- ning som de på marken utlagda gränserna utvisa. På grund härav har kommittén ansett sig böra medgiva att utstakning, som i mindre mån av- viker från fastighetsbildningsbeslutet, icke skall behöva rättas, om rät- telsen skulle medföra kostnad, som icke står i skäligt förhållande till den betydelse det må hava för sakägare att fastighetsbildningen genomföres i full överensstämmelse med beslutet. Till följd härav kan det alltså inträffa att ett lagakraftvunnet fastighetsbildningsbeslut icke helt kommer att lända till efterrättelse. Detta förhållande bör givetvis komma till uttryck i förrätt- ningshandlingarna, och det sker dels genom att den i 28 5 angivna beskriv- ningen återgiver den i verkligheten genomförda fastighetsindelningen, dels genom att de slutligen gällande gränserna bliva inlagda på förrättnings- kartan.
Förevarande paragraf år så avfattad att den ej endast gäller gränser mel- lan fastigheter. Om fastighetsbildningen innebär att särskilt område för ut- övning av servitut tillskapas eller ändras, böra gränserna för detta område kunna behandlas på motsvarande sätt som fastighetsgränserna.
Det rent tekniska förfarandet vid utstakningen och vid utmärkningen, som ju alltid skall ske i full överensstämmelse med utstakningen, är avsett att regleras i mätningsförordningen eller motsvarande författning.
28 5.
Till de göromål av teknisk art som böra underkastas viss reglering i själva lagen höra åtgärder för upprättande av förrättningskarta och av särskild beskrivning över fastighetsbildningen. Att lagbestämmelser här erfordras beror främst på att dessa båda handlingar, kartan och beskrivningen, kunna vara av stor betydelse för en bedömning av förrättningsresultatet. Med hän- syn till de kostnader som kartarbetet i regel orsakar får det även anses lämp— ligt att en allmän princip om när och hur detta arbete skall verkställas kom- mer till uttryck i lagen.
Kartan har vid fastighetsbildning till uppgift dels att vara ett hjälpme- del under själva förrättningsarbetet såsom underlag för planläggningen och i allmänhet för bestämmandet av ersättningar mellan sakägarna, i vilka sammanhang mer eller mindre noggranna arealberäkningar kunna erford- ras, dels att underlätta för förrättningsmännen att angiva de ändringar i fastighetsindelningen och i andra förhållanden som beslutats och på ett överskådligt sätt redovisa förrättningsresultatet, dels att för framtiden ut- göra ett bevismedel angående rätta sträckningen av gränser, som tillska- pats genom fastighetsbildningen, och angående fastighetsindelningens be- skaffenhet i övrigt, dels oek att ligga till grund för fastighetsregistrets areal- uppgifter. Stadgandet i första stycket av denna paragraf har utformats med tanke på dessa olikartade uppgifter och innebär att lantmätaren har att efter omständigheterna i det enskilda fallet bestämma, huruvida särskild förrättningskarta skall upprättas och hur noggrann kartan skall göras. Kom- mittén anser sig icke böra meddela närmare föreskrifter i dessa avseenden men förutsätter att karta alltid skall finnas, när fastighetsbildningen inne- här att ny gränssträckning tillkommer, samt utgår från att noggrannhets- kravet bestämmes efter en skälig avvägning mellan rättssäkerhetsintresset och önskvärdheten av att nedbringa kostnaderna. Det bör ej vara uteslutet att i vissa fall använda ekonomiska kartan. Kommittén vill vidare påpe- ka, att det föreslagna stadgandet ej avser att lämna någon ledning, när det gäller att bedöma under vilket stadium av förrättningen som kartarbetet skall verkställas. Ofta torde arbetet, särskilt när kartan erfordras som hjälpmedel under förrättningen, böra utföras redan i början därav. Be— stämmelsen att kartan icke må göras noggrannare än som prövas erforder—
ligt med hänsyn till ändamålet med dess upprättande får givetvis ej ute- sluta att sakägare, om han betalar därav föranledd extrakostnad, skall kunna få förrättningskartan utförd mera noggrant än som är i och för sig erforderligt. Föreskrift härom torde böra inflyta i taxeförfattningarna.
Jorddelningslagen innehåller i 6 kap. 2 5 regler om ett särskilt förfarande för överprövning i lantmäteristyrelsen av lantmätarens beslut vid laga skifte i frågor som sammanhänga med förrättningskartan och dess upprättande. Kommittén har icke funnit anledning att i den nya lagstiftningen införa motsvarighet till denna form för överprövning, som ytterst sällan blivit till- lämpad. Ej heller har en i 19 kap. 19 & samma lag inskriven rätt för över- lantmätaren att i vissa fall vid avstyckning avgöra frågan om kartans om- fattning bibehållits. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla att er- forderlig vägledning beträffande kartarbetena torde komma att lämnas ge- nom närmare tillämpningsföreskrifter och anvisningar.
I andra stycket av paragrafen regleras frågan om upprättande av beskriv— ning. Även om fastighetsbildningsbeslutet i detalj angiver hur fastighets— bildningen skall genomföras, torde ofta behov föreligga av en särskild be— skrivning, som med erforderliga arealuppgifter redovisar de genom fas— tighetsbildningen vidtagna förändringarna beträffande fastighetsbestån— det. Alldeles särskilt framträder detta behov i sådana situationer, då fastig- hetsbildningsbeslutet till följd av den i 27 5 inskrivna rätten att i vissa fall godtaga utstakning, som avviker från beslutet, icke kommer att fullt ut lända till framtida efterrättelse. Kommittén har därför uppställt det kra- vet att beskrivning alltid skall upprättas utom när förrättningsresultatet ändock med tillräcklig noggrannhet framgår av förrättningshandlingarna. Som exempel på fall, då beskrivning bör kunna undvaras, må nämnas fas— tighetsbildning som endast avser delaktigheten i samfälld ägolott samt servitutsåtgärd varvid särskilt område för utövning av servitut varken av- sättes eller förändras. Sammanläggning torde i och för sig i allmänhet ej heller kräva att beskrivning upprättas.
Beskrivningen motsvarar närmast, förutom nuvarande avstyckningsbe- skrivning, delningsbeskrivningen vid laga skifte och är den enda redovis- ningshandling som lagen kräver. I vissa situationer främst vid fastighets— reglerande åtgärder kan det ifrågakomma att därjämte upprätta andra re- dovisningshandlingar, men det saknas enligt kommitténs mening anled- ning att i själva lagen införa bestämmelser om sådana handlingar.
Det slutliga färdigställandet av beskrivning enligt det nu föreslagna stad- gandet skall ske först sedan erforderlig utstakning ägt rum. Redovisningen i beskrivningen måste ju verkställas med ledning av utstakningen så att det slutligt gällande förrättningsresultatet kommer till uttryck. I den mån ut- stakning icke skall ske, skall beskrivningen självfallet upprättas i överens- stämmelse med fastighetsbildningsheslutet.
Kommittén utgår från att de tillämpningsföreskrifter till denna paragraf
som äro att vänta skola i lämplig utsträckning tillåta att beskrivningen tecknas på förrättningskartan.
29 5.
Den nuvarande anordningen att fastighetsbildningsförrättning som regel skall genom särskild förklaring avslutas bör enligt kommitténs mening bi- behållas. Genom denna förklaring tillkännagives att förrättningsmännen skilja sig från handläggningen av fastighetsbildningsfrågan samt fastslås på ett fullt otvetydigt sätt hur den tidsfrist som gäller för fullföljd av talan mot vad förrättningsmännen i allmänhet beslutat och företagit under för- rättningen skall beräknas. Förklaringen, som har karaktär av ett förrätt- ningsbeslut och såsom sådant skall enligt vad i 14 å sägs innehålla full— följdshänvisning, bör meddelas så snart alla till förrättningen hörande gö— romål blivit utförda. I det stadgande härom som upptagits i denna paragraf har dessutom särskilt angivits att förekommande ersättningsfrågor skola vara avgjorda, något som sammanhänger med att förrättningsmännens skyldighet att under förrättningen meddela beslut i dessa frågor icke bli- vit i föregående paragrafer uttryckligen fastslagen. Behov av särskild lik- vidförrättning, som avses i 14 kap. 10 & jorddelningslagen, kommer icke att föreligga med den av kommittén förordade regleringen.
Det får anses ligga i sakens natur att, om tidigare under förrättningen meddelats tillståndsbeslut eller fastighetsbildningsbeslut, varemot särskild talan skolat föras, förrättningen icke bör avslutas förrän beslutet vunnit laga kraft. Att gränsutmärkning icke alltid behöver utföras under själva förrättningen framgår