NJA 1983 s. 786

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Sturkell) anförde i dom d 30 nov 1982:

Domskäl. B.A. har erkänt gärningen och medgett det särskilda yrkandet.

Åklagaren har till utvecklande av åtalet anfört bl a följande: B.A. var rädd för att bli inkallad till militärtjänst i Irak. Med hjälp av ett falskt pass begav han sig därför från Irak till Finland. I Finland upptäcktes emellertid förfalskningen och B.A. avvisades via Danmark. Från Danmark begav han sig till Sverige, men eftersom han saknade pass avvisades han tillbaka till Danmark, varifrån han avvisades till Finland för att där söka asyl. I Finland häktades han i avvaktan på att asylfrågan skulle prövas. Den handläggningen skulle ta omkring 8 månader. Efter en tid tog han därför tillbaka sin asylansökan. Under hemfärden till Irak hoppade han av i Grekland. Han förfalskade där ett irakiskt pass och sökte visum till Sverige. Eftersom visumansökan avslogs förfalskade han därefter ett algeriskt pass, med hjälp av vilket han lyckades ta sig in i Sverige via Arlanda.

B.A. har i allt väsentligt bekräftat åklagarens uppgifter. Han har härutöver uppgett bl a: Hans respekt för livet och tro på freden gjorde det omöjligt för honom att under rådande förhållanden stanna i Irak. Han är dömd till döden i Irak, eftersom han deserterat från militärtjänst. Han måste därför söka sig en fristad någon annanstans. Möjligheten att få en sådan fristad i Finland, där han först sökte asyl, bedömde han som liten. Han ville komma till Sverige, eftersom Sverige skyddar de mänskliga värdena. Han har självmant berättat för de svenska myndigheterna om sitt falska pass. Han har ännu inte fått veta om han får stanna i Sverige.

Genom B.A:s erkännande, som vinner stöd av omständigheterna i övrigt i målet, är åtalet styrkt. Gärningen är att bedöma som brukande av falsk urkund och straffet för detta brott är enligt BrB fängelse i högst 2 år.

Vad härefter gäller påföljdsvalet har åklagaren anfört bl a följande: Hänsynen till den allmänna laglydnaden måste tillmätas stor betydelse i mål av det här slaget. Utlänningslagstiftningen ger möjlighet för alla utlänningar, som kan betraktas som flyktingar, att erhålla det skydd som den svenska rättsordningen kan erbjuda, utan att de behöver använda sig av förfalskade handlingar för att komma in i Sverige. Kännedomen om en sträng påföljdspraxis skulle sprida sig också till utlandet. Detta skulle i sin tur inskärpa att invandring till Sverige skall ske på ett sätt som svenska myndigheter kan godta.

Åklagaren har också ifrågasatt om B.A. sanningsenligt uppgett skälen för sin flykt till Sverige.

Enligt TR:ns mening får B.A:s uppgifter om skälen till hans flykt, som i och för sig inte är osannolika och som inte heller har vederlagts av åklagaren, godtagas som utgångspunkt för den fortsatta bedömningen av målet. Detta gör att omständigheterna vid brottet får bedömas som mildrande. Inte heller med hänsyn till vad som kunnat utredas om B.A:s personliga förhållanden torde det vara nödvändigt med en mera ingripande påföljd än villkorlig dom.

Vad därefter angår den allmänpreventiva effekten av ett frihetsstraff - som i allt fall måste bli kortvarigt - torde denna vara avsevärt mindre bland presumtiva flyktingar eller invandrare till Sverige än det negativa resultatet av en prövning enligt den svenska utlänningslagstiftningen. Inte heller hänsynen till den allmänna laglydnaden utgör därför hinder mot att meddela B.A. villkorlig dom.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.A. jämlikt 14 kap 1 och 9 §§ BrB för brukande av falsk urkund till villkorlig dom.

I beslag tagna pass m m förklarades förverkade.

Nämndemannen Jynfors var skiljaktig och ville av hänsyn till den allmänna laglydnaden bestämma påföljden till fängelse.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har förehaft målet vid huvudförhandling. Därvid har B.A. ånyo hörts, varjämte skriftlig bevisning förebragts.

B.A. har i HovR:n berättat i överensstämmelse med sin i TR:ns dom antecknade utsaga.

Upplyst är att B.A. numera har beviljats uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige samt att även hans familj, hustru och ett barn, beviljats tillstånd att uppehålla sig här och har anlänt hit.

HovR:n gör följande bedömning.

Som TR:n funnit är B.A. skyldig till brukande av falsk urkund.

Av hänsyn till allmän laglydnad bör i allmänhet brukande av förfalskat pass bestraffas med fängelse. Såsom TR:n funnit får emellertid B.A:s uppgifter om skälen till hans flykt från Irak godtagas. Hans flykt och det ifrågavarande brottet är således att bedöma mot bakgrunden av att han deserterat från militärtjänst i Irak och att han riskerar dödsstraff om han återkommer till Irak. Omständigheterna måste därför anses mildrande, ehuru B.A. ej tagit sig ut ur Irak med användande av det falska pass som han enligt egen uppgift först därefter kom i besittning av. Med hänsyn härtill ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning även i frågan om påföljd.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. B.A. har i HD berättat väsentligen på samma sätt som i TR:n och HovR:n om omständigheterna kring flykten från Irak och inresan i Sverige. Uppgifterna har godtagits från riksåklagarens sida.

I målet är fråga om brukande av falskt pass vid inresa i landet. Som riksåklagaren anfört är det angeläget att förebygga illegal invandring i Sverige och att upprätthålla förtroendet för en så viktig handling som passet. Detta kan dock inte anses som tillräckligt skäl att uppställa en huvudregel om frihetsberövande påföljd i en situation som den aktuella. I stället bör man, på liknande sätt som vid de allra flesta andra brott, pröva vilken påföljd som i det enskilda fallet framstår som den lämpliga med hänsyn till brottets art och gärningsmannens förhållanden.

B.A. har visserligen rest in i Sverige först efter vistelse i flera andra länder än sitt hemland. Det är emellertid naturligt om B.A. under de förhållanden han beskrivit känt sig starkt pressad att skaffa sig och sin familj en tillflykt i ett land där han inte behövde frukta att återsändas till hemlandet. Den betydelse ett fängelsestraff kan få för den allmänna laglydnaden i sådana fall framstår som diskutabel. Med hänsyn till det anförda och till vad som framkommit om B.A:s personliga förhållanden får övervägande skäl anses tala för en icke frihetsberövande påföljd. Som TR:n och HovR:n funnit bör B.A. erhålla villkorlig dom.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.