NJA 2010 s. 358

Brukande av falsk urkund i ett asylärende hos Migrationsverket har ansetts inte vara ett brott av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd.

Katrineholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Katrineholms tingsrätt mot S.K. enligt 14 kap. 9 § BrB för brukande av falsk urkund med följande gärningsbeskrivning.

S.K. har den 5 september 2008 i Flen i samband med handläggning av asylärende åberopat tre förfalskade identitetskort och ett förfalskat medborgarskapsbevis. Åtgärden har inneburit fara i bevishänseende.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Paul Magnusson jämte nämnd) anförde följande i dom den 27 oktober 2008.

Domskäl

S.K. har förnekat brott och bestritt förverkandeyrkandet.

Utredningen består av uppgifter från S.K. samt sakkunnigutlåtande från dokumenthandläggare Darine Nehmé. Handläggaren har bedömt att både id-korten (varav två är utställda på S.K:s barn) och medborgarskapsbeviset är falska. Hon har undersökt handlingarna och jämfört dem med referensmaterial. I utlåtandet har hon anfört bl.a. följande.

- Id-kort och medborgarskapsbevis utfärdade i namnet S.K.: Grundformuläret bedöms vara falskframställt. Handlingarna är inte tryckta i de metoder som är aktuella för handlingar av den här modellen. Högtryck saknas i dokumentnumret och det finns flera avvikelser i statsvapnet på bägge handlingar. Identitetskortet saknar uv-säkringar. En falsk bläckstämpel har använts i medborgarskapsbeviset. Medborgarskapbeviset är utfärdat 2006 men på baksidan står att det är 2008 års modell. En avvikande tryckteknik har använts i handlingarna.

- Id-kort utfärdat i namnet Sa.Y.: Grundformuläret bedöms vara falskframställt. Id-kortet är inte tryckt i de metoder som är aktuella för en handling av den här modellen. Högtryck saknas i dokumentnumret och det finns flera avvikelser i statsvapnet. Identitetskortet saknar uv-säkringar och är inte tryckt på optiskt dött papper. Handlingen är framställd i en avvikande tryckteknik.

- Id-kort utfärdat i namnet Sh.Y.: Grundformuläret bedöms vara falskframställt. Id-kortet är inte tryckt i de metoder som är aktuella för en handling av den här modellen. Högtryck saknas i dokumentnumret och det finns flera avvikelser i statsvapnet. Identitetskortet saknar uv-säkringar och har imiterade fibrer framställda i en skrivare. En avvikande tryckteknik har använts i handlingen.

Resultatet av undersökningen talar starkt för att samtliga handlingar är falska.

S.K. har berättat bl.a. att handlingarna har hon fått från en officiell myndighet i Irak som heter myndigheten för medborgarskap och civila ärenden. Först lämnade hennes man in underlag till handlingarna. Sedan kvitterade hennes man ut handlingarna. Då var hon och barnen närvarande. Enligt hennes uppfattning är dessa handlingar samma som avses med åtalet. Hon har aldrig behövt visa upp handlingarna för irakiska myndigheter och har inte haft någon kännedom om att de är falska. De fick inte med sig handlingarna när de flydde från Irak. Istället skickades de hit i efterhand av en släkting. Hon gör anspråk på att få tillbaka handlingarna.

Tingsrättens bedömning

Resultaten av den undersökning som Darine Nehmé utfört visar att handlingarna inte är äkta. Tingsrätten anser att det är uteslutet att S.K. och hennes familj har uppsökt en irakisk myndighet och därifrån erhållit fyra stycken förfalskade handlingar, med brister av det slag som framgår av sakkunnigutlåtandena. Det är vidare inte trovärdigt att S.K. i Irak har haft tillgång till äkta handlingar men att en släkting i efterhand har skickat henne förfalskningar, som hon trott vara äkta. Sammantaget kan S.K. inte ha erhållit handlingarna på det sätt hon berättat och av hennes oriktiga uppgifter i den saken kan dras den slutsatsen att hon måste ha insett att handlingarna var förfalskade. Hon skall därför dömas för brukande av falsk urkund.

Det brukande av falsk urkund som S.K. gjort sig skyldig till får bedömas som ett brott av sådan art som skapar en presumtion för påföljden fängelse. Någon omständighet som bryter presumtionen har inte framkommit. Brottets straffvärde motiverar att strafftiden bestäms till en månad.

Domslut

Tingsrätten dömde S.K. för brukande av falsk urkund enligt 14 kap. 9 § BrB till fängelse en månad.

Svea hovrätt

S.K. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att åtalet skulle ogillas. Hon yrkade i vart fall en lindrigare påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist, hovrättsrådet Birgitta Trägårdh, referent, tf. hovrättsassessorn Christina Berg samt två nämndemän) anförde följande i dom den 3 november 2009.

Hovrättens domskäl

S.K. har hörts på nytt och då i allt väsentligt berättat i enlighet med vad som framgår av tingsrättens dom. Hon har dock tillagt att även hon och barnen var med när hennes make lämnade in underlaget till handlingarna i Irak. Hon har också tillagt att hennes släkting nu har berättat att det är han som har ordnat fram de i målet aktuella handlingarna eftersom de handlingar som hon och hennes man hade lämnat kvar i Irak hade försvunnit i samband med att deras bostad i Irak ”tömdes”.

Skriftlig bevisning har åberopats.

Utredningen i hovrätten är densamma som vid tingsrätten. Vad som har förekommit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i fråga om S.K. ska anses ha gjort sig skyldig till brukande av falsk urkund. Tingsrättens dom ska således fastställas i fråga om skuld.

När det gäller påföljden för brukande av falsk urkund har det i praxis bedömts att vissa sådana förfaranden - t.ex. åtgärder med pass - har ansetts vara så allvarliga att brottets art talar för fängelse som påföljd. I rättsfallet NJA 1983 s. 786 framhöll HD beträffande passhandlingar vikten av att förebygga illegal invandring i Sverige samt det angelägna i att upprätthålla förtroendet för en så viktig handling som ett pass.

I förevarande mål, som gäller förfaranden med identitetskort och medborgarskapsbevis i samband med handläggning av asylärende, får samma hänsyn som beträffande åtgärder med pass anses göra sig gällande. Utgångspunkten vid påföljdsvalet är därför att fängelse ska väljas som påföljd. I målet har det inte framkommit några sådana omständigheter som talar för att det finns skäl att frångå ett fängelsestraff. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens straffmätning. Tingsrättens dom ska således fastställas även i fråga om påföljd.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen

S.K. överklagade och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Anders Larsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Enligt hovrättens dom, som i den delen vunnit laga kraft, har S.K. gjort sig skyldig till brukande av falsk urkund genom att i samband med asylutredning åberopa tre förfalskade irakiska identitetskort och ett förfalskat irakiskt medborgarskapsbevis, vilket inneburit fara i bevishänseende.

Frågan är nu vilken påföljd som brottet bör leda till. Varken urkundsförfalskning eller brukande av falsk urkund brukar räknas till den kategori av brott vars art utgör skäl för fängelse. Som HD uttalade i rättsfallet NJA 1999 s. 561 är emellertid den brottsrubricering som är tillämplig inte i alla lägen avgörande för bedömningen av om ett brott skall anses vara av den arten att fängelse bör ådömas. Styrkan för presumtionen för fängelse kan variera beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Ibland kan det tänkas att ett brott med hänsyn till sådana förhållanden över huvud taget inte bör anses vara av den arten att speciellt starka skäl för fängelse föreligger, trots att brott med den aktuella rubriceringen i allmänhet brukar bestraffas med fängelse med hänvisning till brottslighetens art. Omvänt kan ett visst brotts art tänkas utgöra ett skäl för fängelse, även om det är ovanligt att brott med den rubriceringen anses tillhöra den kategori vid vilka arten talar för fängelse. Utrymmet för sådana individuella bedömningar skiftar beroende på brottstypen.

Förfalskningsbrotten regleras i 14 kap. BrB. Brotten inrymmer ett flertal förfaranden. Utrymmet för individuella bedömningar i enlighet med det nyss anförda får därför anses vara förhållandevis stort.

HD har i tidigare avgöranden konstaterat att det är angeläget att förebygga illegal invandring och att pass är en urkund som förtjänar ett särskilt skydd. Det förhållandet att någon brukat ett förfalskat pass vid inresa till Sverige har dock inte ansetts som tillräckligt skäl för att uppställa en huvudregel om frihetsberövande. (Se NJA 1983 s. 786, där påföljden med hänsyn till omständigheterna kring brottet och gärningsmannens personliga förhållanden bestämdes till villkorlig dom.) Inte heller har det ansetts att missbruk av annan persons pass bör bedömas som grovt brott enbart av den anledningen att passet använts för sitt huvudsakliga ändamål, dvs. för resa mellan olika länder (se NJA 2007 s. 319).

I ett asylärende är den asylsökandes identitet och medborgarskap av central betydelse. Det är därför angeläget att Migrationsverket kan förlita sig på att de handlingar som den asylsökande åberopar till styrkande härav inte är falska. Att en asylsökande åberopar falska identitets- eller medborgarskapshandlingar i ett asylärende framstår utan tvekan som en brottslighet som det ter sig viktigt att motverka. Även det allmänt sett angelägna i att upprätthålla respekten för sådana handlingar talar för att det vid sådan brottslighet bör finnas en viss presumtion för ett fängelsestraff.

S.K. är, såvitt har framkommit, inte straffad tidigare. Det saknas särskild anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Straffvärdet för den brottslighet hon nu ska dömas för ligger på omkring en månads fängelse. Den presumtion för ett fängelsestraff som motiveras av brottslighetens art kan inte anses så stark att under dessa förhållanden annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga.

S.K. ska därför dömas till villkorlig dom jämte dagsböter. Antalet dagsböter bör, med beaktande av brottslighetens art, bestämmas till 90 (jfr t.ex. NJA 2008 s. 653 och Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 330 ff.). Hovrättens dom ska ändras i enlighet härmed.

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte dagsböter 90 å 50 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Marianne Lundius, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, referent, Torgny Håstad och Agneta Bäcklund) meddelade den 11 juni 2010 följande dom.

Domskäl

Enligt hovrättens dom, som har vunnit laga kraft i den delen, har S.K. gjort sig skyldig till brukande av falsk urkund genom att i en asylutredning åberopa tre förfalskade irakiska identitetskort och ett förfalskat irakiskt medborgarskapsbevis, vilket inneburit fara i bevishänseende.

För brukande av falsk urkund är stadgat fängelse i högst två år. Som hovrätten har funnit är brottets straffvärde i detta fall fängelse en månad. Frågan är nu vilken påföljd som bör väljas.

Enligt 30 kap. 4 § första stycket BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten enligt paragrafens andra stycke, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Den brottslighet S.K. gjort sig skyldig till har inte ett så högt straffvärde att den i sig motiverar ett fängelsestraff. Det finns ingen uppgift i målet om att hon tidigare har gjort sig skyldig till brott. En förutsättning för att hon ska dömas till fängelse är därför att brottsligheten är av sådan art att den utgör ett tillräckligt skäl för att döma till fängelse.

Av förarbetena till 30 kap. 4 § BrB framgår att med uttrycket brottslighetens art främst avsetts sådana brottstyper som enligt då gällande praxis ansetts motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde (prop. 1987/88:120 s. 100). När någon sådan fast praxis inte finns kan bedömningen basera sig på uttalanden som lagstiftaren gjort i samband med ny lagstiftning. I viss utsträckning är det emellertid ofrånkomligt att domstolarna tar ställning till frågan om brottslighetens art oberoende av om lagstiftaren har uttalat sig i frågan. (Se NJA 2006 s. 339.)

Rättsfallet NJA 1983 s. 786 har ofta åberopats som stöd för uppfattningen att brukande av falsk urkund i ett asylärende skulle vara ett brott av sådan art att fängelse bör väljas som påföljd. Till att börja med är emellertid att märka att detta rättsfall ligger i tiden innan bestämmelsen i 30 kap. 4 § BrB infördes. När HD där använder uttrycket ”brottets art” kan det således inte avse den innebörd som uttrycket har i den senare tillkomna bestämmelsen. I domskälen avvisar HD vidare tanken att uppställa en huvudregel om frihetsberövande påföljd i en situation som den aktuella, nämligen brukande av falskt pass vid inresa i landet. ”I stället bör man, på liknande sätt som vid de allra flesta andra brott, pröva vilken påföljd som i det enskilda fallet framstår som den lämpliga med hänsyn till brottets art och gärningsmannens förhållanden.” Rättsfallet kan alltså inte tas till intäkt för att det finns en praxis av innebörd att brukande av falsk urkund i ett asylärende är ett artbrott.

Trots att hovrätter och tingsrätter i ett antal fall har dömt till fängelse för brukande av falsk urkund i asylärenden kan det inte anses att det finns en fast praxis av innebörd att dessa brott är av sådan art att fängelse ska väljas som påföljd.

Lagstiftaren har inte uttalat sig om påföljdsvalet vid brottet brukande av falsk urkund.

Som riksåklagaren har framhållit är det - till förebyggande av illegal invandring - viktigt att tydligt inskärpa vikten av att inte bruka falska handlingar i ärenden om asyl och annan invandring. Vad riksåklagaren har åberopat motiverar emellertid inte att det utöver kriminaliseringen av sådana gärningar ska föreligga en presumtion för fängelse. Det har inte heller kommit fram några andra omständigheter som talar för att brottet ska anses vara av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd.

10.

På grund av det anförda ska påföljden bestämmas till villkorlig dom, som i enlighet med huvudregeln i 30 kap. 8 § BrB ska förenas med dagsböter.

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 40 dagsböter å 50 kr.

HD:s dom meddelad: den 11 juni 2010.

Mål nr: B 5521-09.

Lagrum: 30 kap. 4 § BrB.

Rättsfall: NJA 1983 s. 786, NJA 2006 s. 339.

Samma dag avgjordes på motsvarande sätt mål B 5520-09 mellan F.M.F. och riksåklagaren.