RH 2003:59

I beslut den 30 december 1996 biföll Ludvika tingsrätt A.S:s ansökan om skuldsanering. Skuldsaneringen förenades inte med någon betalningsplan. Beslutet överklagades till Svea hovrätt som inte meddelade prövningstillstånd.

Aktiebolaget Varbergs Finans (Varbergs Finans) yrkade vid Falu tingsrätt att rätten skulle ompröva Ludvika tingsrätts beslut om skuldsanering.

Varberg Finans anförde som grund för yrkandet i huvudsak följande: A.S. har, på bouppteckningsförättningsdagen den 30 oktober 2000, avstått från arv efter sin mor om drygt 400 000 kr till förmån för sina barn. Därmed har A.S:s ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen. Vidare har A.S. haft en rätt att förfoga över en förmögenhetsmassa som under en period skall anses ha varit hennes egendom. Åtminstone skall hon anses ha varit innehavare av en rätt som i sig hade ett förmögenhetsvärde. Ett sådant förfarande hade, innan en skulsanering beviljats, lett till avslag och borgenärerna hade då kunnat ansöka om hennes försättande i konkurs varvid transaktionen varit återvinningsbar. Det skulle framstå som orimligt om gäldenären har större möjlighet att förfoga över egendom efter ett skuldsaneringsbeslut än före.

Ytterligare borgenärer anslöt sig till Varbergs Finans yrkande.

A.S. bestred yrkandet och anförde i huvudsak följande: Hon hade avstått från arvet före bouppteckningsförättningen och meddelat förättningsmännen om avståendet. Hon har därför varken tillträtt eller förfogat över arvet. Det var inte hennes mening att undanhålla fordringsägarna pengar.

Falu tingsrätt (2002-02-28, rådmannen Lars Vestergren) lämnade yrkandet om omprövning utan bifall. Tingsrätten anförde som skäl för sitt beslut följande.

En utgångspunkt är att ett beslut om skuldsanering i princip skall vara definitivt. Genom ett omprövningsförfarande kan dock en skuldsanering, enligt 27 § skuldsaneringslagen, under vissa bestämda förutsättningar ändras till gäldenärens nackdel. En borgenär som har berörts av skuldsaneringen kan begära att rätten omprövar beslutet (prop. 1996/97:166).

En skuldsanering kan upphävas, enligt 27 § punkt 5skuldsaneringslagen, om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förbättrats efter skuldsaneringen. Med detta avses en förbättring som är avsevärd, exempelvis att gäldenären har erhållit en betydande inkomstökning eller att han har fått en större tipsvinst. Rätten får i dessa fall, i stället för att upphäva beslutet, ändra det (prop. 1996/97:166).

Ett arvsavstående innebär att den eller de till arvslotten närmast arvsberättigade inträder i den avståendes ställe. Förhållandena betraktas som om den avstående hade avlidit före arvlåtaren. För att medföra denna verkan måste avståendet vara villkorslöst. Genom att avstå arv från en förälder endast till förmån för ett av två barn så anses den avstående ha tillträtt sin arvslott, eller i vart fall ha disponerat över den på ett sådant sätt att han blir skattskyldig därför. Avståendet betraktas i det fallet som en gåvotransaktion.

I konkurslagen finns regler om återvinning vilka syftar bl.a. till att skydda borgenären mot att gäldenären på ett illojalt sätt placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem. Vad gäller avståenden från arv kan återvinning komma ifråga enligt reglerna om återvinning av gåva (Walin, Materiell konkursrätt, andra upplagan, 1987). Departementschefen har förklarat att han i huvudsak kunde ansluta sig till vad beredningen uttalat om möjligheten att tillämpa återvinning på avstående från arv m.m. (prop. 1975:6 s. 213). Motsvarande regler finns inte att hitta vad gäller skuldsaneringar.

Varbergs, som i egenskap av A.S:s borgenär omfattades av rättens beslut om beviljande av skuldsanering, har rätt att begära omprövning av beslutet. A.S. har avstått arv efter sin mor till samtliga sina barn. Avståendet har inte varit villkorat och hon kan därför inte anses ha tillträtt sitt arv. Hennes ekonomiska förhållanden har därmed inte väsentligen förbättrats och grund för att bevilja omprövning saknas. Tingsrätten lämnar yrkandet om omprövning utan bifall.

Varbergs Finans överklagade tingsrättens beslut och yrkade att beslutet att bevilja A.S. skuldsanering skulle upphävas eller i vart fall ändras.

A.S. anförde att hon hade handlat i god tro.

Svea hovrätt (2003-10-21, hovrättsråden Ingegerd Thuresson och Karl Bergkvist, referent, samt hovrättsassessorn Marianne Trägårdh) undanröjde Falu tingsrätts beslut och upphävde Ludvikas tingsrätts beslut att bevilja A.S. skuldsanering. I skälen anförde hovrätten följande.

Enligt 27 § femte punkten skuldsaneringslagen (1994:334) kan domstol på ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen upphäva eller ändra beslutet om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter skuldsaneringen.

Enligt motiven till skuldsaneringslagen kan det vid väsentligt förbättrade ekonomiska förhållanden uppfattas som stötande om skuldsaneringen inte får omprövas (prop. 1993/94:123 s.172).

Om ett betydande belopp tillfaller gäldenären genom arv eller förordnande i testamente innebär det att gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättras i den mening som avses i bestämmelsen. Ett belopp om ca 400 000 kr, vilket är det i målet aktuella, är enligt hovrättens mening att anse som ett sådant betydande belopp.

Av utredningen i målet framgår att A.S:s moder vid sin bortgång efterlämnade ett testamente varigenom det förordnades att A.S. ur kvarlåtenskapen skulle erhålla egendom motsvarande sin laglott. Testamentsförordnandet innebar, såvitt framgår av utredningen, att den efterlevande maken inte ärvde sin maka enligt huvudregeln i 3 kap. 1 § ärvdabalken. Enligt anteckning på testamentet godkände den efterlevande maken testamentet den 18 augusti 2000. A.S:s avstående skall därför inte betraktas som ett avstående från arv utan som ett avstående från testamentslott.

Ett avstående från arv eller testamentslott innebär i skatterättslig mening att den avstående inte arvsbeskattas och att den som träder i den avståendes ställe inte gåvobeskattas. En förutsättning härför är att avståendet varit villkorslöst samt att den avstående inte tillträtt arvet eller testamentslotten.

Att A.S:s avstående varit skatterättsligt korrekt är inte stridigt i målet. Det är emellertid inte godtagbart att endast lägga de skatterättsliga konsekvenserna av ett avstående till grund för slutsatsen att A.S:s ekonomiska förhållanden inte förbättrades genom testamentsförordnandet.

Högsta domstolen uttalade år 1971 i fråga om behörigheten för god man att för omyndigs räkning göra avståenden från testamentslott att avståendet inte var en förmögenhetsöverföring liknande en gåva utan snarare att jämställa med en vägran att mottaga en erbjuden gåva (NJA 1971 s. 587). I en senare dom kom Högsta domstolen till motsatt resultat vid arvsavstående (NJA 1983 s. 791). I 15 kap. 6 § föräldrabalken infördes härefter år 1995 - bl.a. under hänvisning till Högsta domstolens ställningstaganden i de ovannämnda domarna - en bestämmelse vilken föreskriver att förvaltare, god man eller förmyndare för omyndigs räkning varken får avstå från arv eller testamente. Ett av skälen för att genom lagstiftning förordna att de olika fallen skulle behandlas lika, var att även avstående från testamente ansågs innebära en medveten och frivillig förmögenhetsöverföring som liknar en gåva (prop. 1993/94:251 s. 144). - Hovrätten ansluter sig till denna uppfattning, dvs. att ett avstående från testamentslott, i vart fall efter att testator har avlidit, innebär en förmögenhetsöverföring från den avstående till den som träder i dennes ställe.

Genom den i målet ingivna handlingen benämnd arvsavstående får det enligt hovrätten anses klarlagt att A.S. först den 30 oktober 2000 gjorde ett avstående. Avståendet gjordes alltså efter det att modern hade avlidit och efter det att den efterlevande maken hade godkänt testamentet och därmed avsagt sig möjligheten att klandra detsamma. Det avstående som A.S. gjorde är därför att betrakta som en medveten och frivillig förmögenhetsöverföring från A.S:s sida till förmån för hennes barn.

Eftersom A.S:s avstående således skall anses innebära en förmögenhetsöverföring, ligger däri att A.S. skall anses ha fått en förmögenhetsökning redan vid den tidpunkt då hennes moder avled eller allra senast vid den tidpunkt då den efterlevande maken godkände testamentet. A.S:s ekonomiska förhållanden hade således väsentligen förbättrats vid den tidpunkt då hon avstod från sin testamentslott.

Hovrätten kan vid nämnda förhållande upphäva eller ändra beslutet om skuldsanering. Det normala hade varit att ändra betalningsplanen så att borgenärerna fått del av det ökade betalningsutrymmet. Eftersom A.S. har avstått från den förmögenhetsökning som testamentslotten utgjorde är detta inte möjligt. Att hovrätten nu skulle ändra beslutet om skuldsanering och upprätta en betalningsplan framstår därför inte som meningsfullt.

Frågan är då om skuldsaneringen skall upphävas. Mot ett sådant beslut talar att en skuldsanering skall innebära en slutlig reglering av gäldenärens ekonomiska situation och att det är närmare sju år sedan Ludvika tingsrätt beslutade att bevilja A.S. skuldsanering. För ett sådant beslut talar att A.S, sedan hennes ekonomiska situation väsentligen förbättrades, avhände sig medlen utan att hennes borgenärer fick någon möjlighet att ta del av det ökade betalningsutrymmet. Ett motsvarande förfarande innan skuldsaneringen hade beviljats, skulle bestämt ha medfört att det jämlikt 4 § skuldsaneringslagen inte hade ansetts som skäligt att bevilja A.S. skuldsanering.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten, främst med hänsyn till den allmänna förutsättningen att en skuldsanering skall vara skälig, att beslutet att bevilja A.S. skuldsanering skall upphävas.

Målnummer ÖÄ 3671-02