NJA 1983 s. 836

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att luftfartsansvarighetslagen är tillämplig på militär luftfart samt att syskonen S. ej äger rätt att i stället för luftfartsansvarighetslagen åberopa strikt ansvar på grund av farlig militär verksamhet med därav följande längre preskriptionstid.

Vad härefter angår yrkandet om vållandeansvar enligt skadeståndslagen kan framhållas följande. Bestämmelsen i 1 § 1 st luftfartsansvarighetslagen täcker även det skadeståndsansvar som kan föreligga enligt 3 kapskadeståndslagen. Tillämpningsområdet för preskriptionsbestämmelsen i 6 § luftfartsansvarighetslagen har inte begränsats i samband med tillkomsten av skadeståndslagen. Preskriptionsbestämmelsen bör därför, som TR:n funnit, gälla även om skadeståndslagen åberopas som grund för skadeståndsyrkandet.

TR:ns domslut skall således stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Ståhlgren var skiljaktig och anförde: Enligt 1 § luftfartsansvarighetslagen är luftfartygs ägare ansvarig för skada som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom som inte befordras med fartyget. Regeln innebär att frågan om skadeståndsskyldighet knyts till det förhållandet att skada av visst slag inträffat i samband med att flygplan använts i luftfart. Det är alltså fråga om ett ansvar oberoende av om luftfartygets ägare eller någon annan person varit vållande till skadan, dvs ett strikt eller s k rent objektivt ansvar.

Den ansvarighet som enligt 2 § lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift föreskrivits för innehavare av järnväg har gjorts beroende av att vållande till skadan ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Det är ett s k principalansvar.

Enligt min uppfattning innebär den mening HD uttalat i rättsfallet NJA 1972 s 296 att talan om skadestånd, som grundas på principalansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser, eller enligt vad som numera stadgas härom i skadeståndslagen, ej kan göras gällande sedan den i järnvägsansvarighetslagen stadgade tiden för väckande av talan utgått.

I nu förevarande mål är förhållandena emellertid ej desamma. I detta mål är ej fråga om skadeståndsskyldighet för luftfartygets eller luftfartygens ägare enligt rent objektivt ansvar enligt luftfartsansvarighetslagens bestämmelser därom. Sådan talan är underkastad den tvååriga preskriptionstiden i nämnda lag. Förhållandet måste vara detsamma om objektivt ansvar görs gällande för luftfartygets ägare med hänvisning till att verksamheten varit av speciellt farlig art. I den mån emellertid ansvarighet grundas på vållande till skada av någon i tjänst hos luftfartygets ägare bör den tvååriga preskriptionstiden ej vara tillämplig.

På grund av det anförda finner jag att syskonen S:s talan i den mån den grundats på att skadan vållats av arbetstagare i tjänst hos staten väckts i rätt tid. Jag finner därför att TR:ns dom skall ändras på så sätt att statens preskriptionsinvändning ogillas.

Domskäl

Domskäl. Syskonen S:s talan i målet avser ersättning för skador på boningshuset till dem tillhöriga fastigheten Bjärnhult 1:1 i Falkenbergs kommun. Dessa skador påstås ha uppkommit d 13 april 1977 till följd av s k ljudbang, som uppstod vid militär flygverksamhet i trakten denna dag. Till stöd för sin talan har de i första hand åberopat att skadorna uppkommit i följd av farlig militär verksamhet och att staten därför enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser är ansvarig även om vållande inte föreligger. I andra hand har de åberopat att skadorna vållats av anställda hos staten och att staten på den grund är ansvarig enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen.

Med den av syskonen S. i första hand åberopade grunden åsyftas uppenbarligen sådana allmänna oskrivna regler vilka anses medföra ansvar för staten på rent objektiv grund för skada som uppkommit i följd av särskilt farliga militärövningar (se t ex NJA 1928 s 316 och 1946 s 734 och 758; se även bl a Grönfors, Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden s 290 f och 301, Hellner, Skadeståndsrätt 3 uppl s 122 f och Nordenson m fl, Skadestånd 2 uppl s 27 och 255).

Staten har bestritt ersättningsskyldighet och har invänt att syskonen S:s skadeståndstalan är preskriberad, eftersom den väckts mer än två år efter det att skadorna uppkom. Staten har därvid gjort gällande i första hand att 1922 års lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart (luftfartsansvarighetslagen) är exklusivt tillämplig på skador av militär verksamhet och i andra hand att i vart fall bestämmelsen i 6 § denna lag om tvåårig preskriptionstid gäller även om talan grundas på allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser eller lagregler. Staten har mot skadeståndsyrkandet framställt även andra invändningar, om vilka dock inte är fråga vid den nu aktuella prövningen.

Syskonen S. har mot statens preskriptionsinvändning gjort gällande att luftfartsansvarighetslagen inte är tillämplig på militär luftfart. För det fall att denna lag anses tillämplig på sådan luftfart har de påstått att det står dem fritt att åberopa allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser och lagregler utan att preskriptionsbestämmelsen i 6 § luftfartsansvarighetslagen skall tillämpas.

Av betydelse för preskriptionsfrågans bedömande är till en början huruvida luftfartsansvarighetslagen är tillämplig på militär luftfart.

Enligt 1 § 1 st luftfartsansvarighetslagen är luftfartygs ägare ansvarig för skada, som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom som inte befordras med luftfartyget, även om ägaren inte är vållande till skadan. I §:ns 2 och 3 st och i 2-5 §§ ges vissa kompletterande bestämmelser om ansvaret. I lagen anges visserligen inte uttryckligen att den är tillämplig även på militär luftfart, och inte heller lagens förarbeten innehåller något uttalande om tillämplighet på sådan luftfart. Å andra sidan innehåller varken luftfartsansvarighetslagens bestämmelser, vilka enligt sin lydelse generellt gäller luftfart, eller förarbetena något som tyder på att lagen avsetts skola vara begränsad till civil luftfart. Att lagen avsetts vara tillämplig på all slags luftfart och således även på militär luftfart vinner stöd av vad som förekom vid tillkomsten av den numera upphävda lagen av år 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd. I motiven till denna lag gjorde föredragande departementschefen uttalanden, av vilka framgår att 1929 års lag utgick från förutsättningen att luftfartsansvarighetslagen var tillämplig på militär luftfart (NJA II 1929 s 493). HD:s avgöranden i rättsfallen NJA 1942 s 229 och 1945 s 210, vilka rörde militära flygningar, har också grundats på att luftfartsansvarighetslagen är tillämplig vid sådana flygningar. Det sätt på vilket civil luftfart och militär luftfart reglerats i 1957 års luftfartslag utgör uppenbarligen inte, såsom syskonen S. hävdat, något stöd för att luftfartsansvarighetslagen inte skulle gälla även i fråga om militär luftfart.

På grund av det anförda finner HD att luftfartsansvarighetslagen är tillämplig i fråga om skada som uppkommit i följd av begagnande i luftfart av militärt flygplan.

Luftfartsansvarighetslagen kan emellertid åtminstone i princip inte anses inskränka en skadelidandes rätt att för ersättningsanspråk avseende skada som omfattas av denna lag i stället åberopa allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser eller lagregler (jfr prop 1972:5 s 158, 235 ff, 484 ff och 625). Mera tveksamt är huruvida den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 6 § luftfartsansvarighetslagen är tillämplig även beträffande ett på sådan grund framställt anspråk.

Frågan, huruvida särskilda bestämmelser i den skadeståndsrättsliga speciallagstiftningen gäller även i fråga om anspråk som en skadelidande kan grunda på allmänna utomobligatoriska skadeståndsregler, behandlades ingående i förarbetena till skadeståndslagen. Departementschefen framhöll bl a (prop 1972:5 s 484, se även s 238), att man utan att ha ett klart stöd i lagtexten eller åtminstone i uttalanden under den särskilda lagstiftningens förarbeten inte kan anta att särbestämmelser om preskription e d sträcker sina verkningar utanför denna lagstiftnings egentliga tillämpningsområde, dvs inskränker den skadelidandes möjligheter att kräva ersättning under åberopande av allmänna skadeståndsregler. Det ligger enligt departementschefen närmast till hands att i första hand anse dessa särbestämmelser vara direkt betingade av den skärpning av skadeståndsansvaret för vissa ansvarsobjekt som lagstiftningen innebär och således utgöra ett slags kompensation för den tyngre börda som har lagts på dessa subjekt i jämförelse med vad som gäller för dem som svarar endast enligt allmänna regler. De ändamålssynpunkter som bär upp särbestämmelserna kan visserligen, anförde departementschefen, vara av den art att de motiverar en tillämpning av bestämmelserna också när skadeståndsansvaret vilar endast på de allmänna skadeståndsreglerna. I fråga om förhållandet mellan å ena sidan preskriptionsregeln i 6 § luftfartsansvarighetslagen och å andra sidan bestämmelsen i 3 kap 1 § skadeståndslagen om principalansvar bör enligt departementschefen (prop s 488) i princip gälla att nämnda preskriptionsbestämmelse inte skall utgöra hinder för en skadelidande att efter den kortare preskriptionstidens utgång åberopa de nya principalansvarsreglerna som grund för ett ersättningsanspråk som i och för sig omfattas av ansvarighetsreglerna i luftfartsansvarighetslagen. - Lagrådet framhöll (prop s 625) att såsom departementschefen uttalat de särskilda regler om kortare preskriptionstid som finns på vissa håll i speciallagstiftningen torde, om annat inte framgår, avse endast det skadeståndsansvar lagen stadgar och inte anspråk som grundar sig på allmänna skadeståndsregler. - De i propositionen gjorda uttalandena i frågan föranledde inte invändningar under ärendets behandling i riksdagen.

De sålunda gjorda uttalandena i förarbetena till skadeståndslagen angående tillämpningsområdet för särskilda preskriptionsregler i den skadeståndsrättsliga speciallagstiftningen måste anses ha giltighet även med avseende på förhållandet mellan sådana preskriptionsbestämmelser och allmänna oskrivna regler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Frågan huruvida bestämmelsen i 6 § luftfartsansvarighetslagen om tvåårig preskriptionstid är tillämplig på syskonen S:s skadeståndstalan bör, i enlighet med vad som uttalats i nyssnämnda förarbeten, bedömas med hänsyn till de ändamålssynpunkter som bär upp preskriptionsbestämmelsen.

Det i luftfartsansvarighetslagen föreskrivna skadeståndsansvaret innebär ett ansvar för ägaren till luftfartyg på rent objektiv grund. Sett från en skadelidandes synpunkt innebär regleringen en långtgående förmån jämfört med vad som gäller enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser och lagregler, bl a i fråga om kraven på utredning och bevisning. Den i 6 § luftfartsansvarighetslagen föreskrivna tvååriga preskriptionstiden får anses direkt betingad av det långtgående ansvar som sålunda ålagts ägaren till luftfartyg. Om denna preskriptionsbestämmelse skulle anses tillämplig när en skadelidande till stöd för sitt anspråk åberopar allmänna grundsatser om strikt ansvar för skada i följd av farlig militär verksamhet eller skadeståndslagens regler om principalansvar, skulle han i preskriptionshänseende vara sämre ställd än om luftfartsansvarighetslagen inte funnits.

Med hänsyn till det anförda måste det anses bäst förenligt med grunderna för luftfartsansvarighetslagen att den däri intagna bestämmelsen om tvåårig preskriptionstid inte tillämpas då talan grundas på allmänna grundsatser om strikt ansvar för skada i följd av farlig militär verksamhet eller skadeståndslagens regler om principalansvar.

I detta sammanhang må beröras vad som anses gälla i fråga om förhållandet mellan allmänna skadeståndsrättsliga regler om principalansvar och bestämmelsen om tvåårig preskriptionstid i 10 § 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift (järnvägsansvarighetslagen). I rättsfallet NJA 1972 s 296, som avsåg förhållandena före skadeståndslagens ikraftträdande, ansågs denna preskriptionsbestämmelse tillämplig även på sådant i järnvägsansvarighetslagen avsett skadefall som kunde omfattas även av allmänna skadeståndsrättsliga regler om ansvar för underordnads vållande. Det måste emellertid beaktas att skadeståndsansvaret enligt järnvägsansvarighetslagen för järnvägens innehavare i nämnda fall inte sträcker sig vidare än till just ett ansvar för vållande som ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last (se 2 §). Ansvaret i luftfartsansvarighetslagen har visserligen utformats så att det innesluter ansvar för skada som vållats av någon som är underordnad ägaren. Men eftersom ägaren svarar redan på objektiv grund aktualiseras aldrig ett principalansvar vid tillämpning av luftfartsansvarighetslagen. Med hänyn härtill kan utgången i nämnda rättsfall inte anses vara av avgörande betydelse för bedömningen av den nu föreliggande preskriptionsfrågan.

HD finner på grund av vad sålunda anförts att bestämmelsen i 6 § luftfartsansvarighetslagen om tvåårig preskriptionstid inte är tillämplig på syskonen S:s skadeståndstalan.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD statens invändning om preskription utan bifall.