NJA 1984 s. 148

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Swartling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela utslag enligt följande: Skäl. Bolaget har i HD till stöd för sina yrkanden beträffande dödsboets av E. och Ö. biträdda talan anfört att avvisning eller ogillande borde ske redan av det skälet att Tälje utgods inte hade haft sådant samband med Västernäsets och Östernäsets byar i fastighetsindelningshänseende att Tälje by kunde göra anspråk på del i fiske som på grund av urminnes hävd kunde tillkomma näsetbyarna och att dödsboet såsom delägare i Tälje by därför inte ägt legitimation att föra talan för Näset på sätt som skett. Bolaget har härutinnan vidare anfört: Beträffande den skiftesrättsliga bakgrunden i angivet hänseende hänvisades till den utredning f d överlantmätaren V.L. efter lantmäteriverkets uppdrag utfört i målet i HD. - E. och Ö. hade - liksom övriga delägare i Västernäsets och Östernäsets byar - kunnat tillvarataga sin rätt i målet genom att anföra besvär över fastighetsbildningsmyndighetens beslut. På grund av deras underlåtenhet att överklaga beslutet till TR:n hade emellertid detta kommit att vinna laga kraft, såvitt avsåg dessa byar. E. och Ö. kunde inte genom att biträda dödsboets talan ändra på detta förhållande, och TR:n hade inte bort tillåta dem att föra talan som intervenienter.

Det yrkande dödsboet efter P.P. såsom ägare av mantalssatt fastighet i Tälje by efter fullföljd framställt vid TR:n får anses innefatta att Tälje by skall förklaras berättigad till fiske i Torringen (medelpadsdelen) i viss omfattning enligt de grunder som närmare angivits i referatet av dödsboets talan i TR:ns utslag. En förutsättning för boets yrkande var påståendet att Tälje by ursprungligen var utgods under Näset och därför ägde del i fiskerätt som på angiven grund kunde tillkomma Näset.

Prövningen av de påståenden dödsboet framställt till stöd för yrkande att Tälje by skall förklaras äga fiskerätt på åberopad grund innefattar en del av saken.

I vad mån den av dödsboet vid domstolarna förda talan skall anses gälla till förmån för Västernäsets och Östernäsets byar är beroende på om saken på sätt gäller enligt 14 kap 8 § 2 st RB kan anses vara sådan att endast ett avgörande kan ges för alla tre byarna. Endast om detta krav är uppfyllt - vilket förutsätter att av utredningen klart framgår att det påstådda sambandet i fiskerättshänseende mellan Tälje och Näset verkligen föreligger - kan på grund av den genom dödsboet till TR:n fullföljda talan Västernäsets och Östernäsets sak anses ha lagligen bragts under TR:ns prövning. Finnes så vara fallet, har icke förelegat hinder för E. och Ö. att såsom ägare av mantalssatt jord i Näset - inom ramen för dödsboets yrkanden beträffande Västernäsets och Östernäsets byar - utföra talan vid TR:n och jämväl självständigt fullfölja besvär i HovR:n och i HD.

Dessa talerättsfrågor äger sådant samband med målet i övrigt att ställningstagande redovisas senare i detta utslag.

Den i målet åberopade handlingen från 1501, i målet betecknad som dombrev, är utfärdad av lagmannen i Medelpad vid ting med Torps skeppslag. Handlingen synes ge vid handen att Sillre och Näsets byar sedan lång tid tillbaka innehaft fisket i sjön Torringen. Den bytestransaktion med fiske "i Ångisforssenom" såsom vederlag, vilken i handlingens första del beskrivs beträffande andel i Torringen och fiske i Getterån som skulle tillkomma "Bönderne i Nässet", har troligen skett långt tidigare. Huruvida bytet skett med Sillre by - om denna by tidigare varit ensam besittare - eller med annan tidigare innehavare kan ej utläsas, och annan utredning föreligger ej heller på denna punkt. Lagmannen kungjorde i handlingen, att han på lagmansting med tolv namngivna män i nämnden givit följande slutliga besked: "Och äpter thy then siön Turing haffwer af ålder lägat ohindratt och oklandratt under Näsit och Silder och är uhrminnes häffd åkommit, som lagh uthwist primo cap. de Tellure etc. Thå dömbdede jag för de Turingen och halffwa åna stadogt och fast att blifwa, under för Silder och Näs till äwärdeliga Egho, som dätt af ålder haffwer warit; - -."

Det saknas anledning uppfatta handlingen på annat sätt än som dom å en på grund av urminnes hävd vunnen rätt på sätt anges i 1 kapjordabalken i landslagen, vilken dom kan förmodas ha avsett en lagligen inledd rättstvist. I uthäradssynerättens utslag d 23 sept 1762 lämnas den uppgiften att dom brevet skulle ha avsett tvist mellan jordägare i Borgsjö socken. Frågan om dombrevets verkan inom del av Torringen som är belägen inom landskapet Jämtland kan i förevarande mål lämnas åsido.

Till stöd för påståenden om fiskerätt i Torringen har i första hand åberopats att 1501 års dombrev utgjorde ett rättskraftigt avgörande som fortfarande ägde giltighet och i andra hand att i allt fall rätt till fiske förelåg på grund av urminnes hävd.

Vid bedömningen av förstahandspåståendet uppkommer frågan om verkan av den avvittring som övergått Borgsjö socken.

I rättspraxis har kommit till uttryck den grundsatsen att efter avvittring särskild av strandäganderätten oberoende rätt till fiske inte längre gäller såvida ej vid avvittringen gjorts förbehåll för rättighetens bestånd; dock har ansetts att dylik rätt som är grundad på urminnes hävd i princip inte rubbas av avvittring, oavsett om förbehåll gjorts eller ej. Det sagda får anses innebära att en före avvittringen föreliggande särskild rätt, som inte är av urminnes hävds natur, för sitt bestånd i princip kräver förbehåll, vare sig rätten är fastslagen i dom eller styrkes på annat sätt.

När en dom å dylik särskild rätt, såsom här är fallet med avseende å den åberopade lagmansdomen av år 1501, genom sitt innehåll visar att redan i äldre tid fiskerätt ansetts av ålder tillkomma viss eller vissa byar kan emellertid domen jämte annan utredning utgöra en betydelsefull omständighet för bedömande om rätt till fiske på grund av urminnes hävd kan anses ha förelegat före avvittringen. Såvitt utredningen i målet utvisar har icke skett förbehåll för särskild fiskerätt vidavvittring som övergått de strandägande skifteslagen Västernäset och Östernäset samt Badstugunäset nr 1. Hur det må ha förhållit sig i detta hänseende med Tälje är ovisst, eftersom de äldre förhållanden som föranledde att denna by 1859 befriades från avvittring icke närmare kunnat utredas.

HD finner, att målet bör bedömas med utgångspunkt från frågan om urminnes hävd å särskild fiskerätt föreligger.

Beträffande de upplysningar som står till buds i målet angående fiskeförhållandena under de närmaste århundradena efter det dombrevet utfärdats märkes följande.

I materialet, som delvis utgör handlingar förvarade i Sillre byakista, rör de tidigaste uppgifterna ålfisket i Getterån. Det i dombrevet omnämnda fisket i "åna" har i en häradsrättsdom av d 28 mars 1682 ansetts åsyfta ålfiske, vilket såsom kronofiske taxerats för ett lispund smör. Utredningen får anses utvisa, att fråga var om det kronofiske, som under namn av "Geterå bäckens åhlfiske" taxerades år 1648 och som sedan - under denna eller liknande beteckningar - återfinnes fram till 1825 års jordebok. I den nämnda häradsrättsdomen, som avsåg en av jordägare i Borgsjöbyn anhängiggjord tvist, erkänner domstolen under hänvisning till 1501 års dombrev "samma fiskie för nääs och Sildremans uhrminnes häfd och Rättfångne fiskie". Efter överklagande yttrade lagmansrätten i dom d 18 aug 1682, att häradsrättens dom "approberades som god och giltig".

Under 1730-talet förekommer i dokument bekräftelse å 1682 års avgöranden, avseende ålfisket, men nu och flera årtionden framåt kom fisket i sjön Torringen i förgrunden. Sedan Näs och Sillre byamän hos landshövdingen sökt "stadfästelse" å lagmansrättens dom av 1682, resolverade landshövdingämbetet d 12 nov 1736 att de blev "befästade" vid "nyttningen" av ålfisket i ån. Påföljande år utverkade sig byamännen beslut av häradsrätten i Torps tingslag d 9 mars 1737, därigenom under åberopande av 1682 års avgöranden vid vite stadgades "allom förbjudet att olagligen intränga i Turingefisket". Påföljande år begärde Näs och Sillre byamän "vidare" förbud mot olagligt intrång under motivering att åtskilliga personer giort gällande att 1737 års vitesförbud endast gällde ålfisket, medan sökandena gjorde gällande att de enligt 1501 års lagmansdom voro tilldömda även fisket i sjön Torringen. Häradsrätten biföll framställningen genom beslut d 9 mars 1738, däri vid vite förbjöds "allt olaga intrång i Turringe Siön".

Det sagda skulle kunna tyda på att benämningen "Torringefisket" vid denna tid möjligen kan ha uppfattats som en enhet. Utredningen visar dock att ålfisket vid denna tid betraktades som ett särskilt kronofiske, vartill tydligen enskild by, såvitt gällde dispositionsrätten mot taxa, ansågs kunna göra gällande urminnes hävd. Utredningen får anses ge vid handen att fisket i sjön Torringen icke var särskilt taxerat eller eljest betraktat som särskilt kronofiske.

Med avseende å Getrå ålfiske kan här inskjutas att detta sedermera blev föremål för kameral disposition med stöd av Kungl brevet d 22 mars 1850 till kammarkollegiet angående dispositionen av kronofiskena i riket. Enligt kammarkollegiets förordnande i brev d 8 febr 1853 till LSt:n i Västernorrlands län skulle fisket (här kallat Getrå ålhus) uteslutas ur jordebok och fiskelängd samt kronans behållna ränta, 1 lispund smör, såsom "fiskeränta" läggas till räntorna för skattehemmanen i Borgsjöbyn, inom vars rågång fisket torde ha varit beläget.

Åtminstone det 1738 meddelade vitesföreläggandet har varit föranlett av att personer vid jämtlandsgränsen själva fiskade i Torringen och gjorde anspråk på fiskerätt i sjön såvitt gällde den norra del som enligt deras uppfattning om landskapsgränsens sträckning var belägen inom Jämtland. De tvistigheter om fisket som under de närmaste årtiondena därefter fördes inför domstol har haft likartad bakgrund. Sålunda instämde på 1750-talet några åbor i Bräcke socken i Jämtland byamännen i Näs och Sillre byar till häradsrätten i Torps tingslag och påstod sig för sina hemman vara berättigade till fisket "intill Landamäret". Vid ting d 14 mars 1758 förklarade sig häradsrätten inte kunna ge utlåtande i målet, förrän tillförlitligt besked anskaffats om rågångens läge i denna trakt.

Efter särskilt förordnande för vice häradshövdingen J.W. såsom uthärads domare (jfr äldre JB 14 kap 5 §) förehade denne med nämnd d 20 sept och följande dagar 1762 uthärads syn för bestämmande av landskapsgränsen. I utslag d 23 sept 1762 bestämde uthäradssynerätten rågången i Torringen mellan landskapen Jämtland och Medelpad så som den i våra dagar är noterad på officiella kartor dvs i rak linje över Biskopsnäsudden - nordspetsen av landtungan Bastunäset-Korstjärn. I denna del torde utslaget ha vunnit laga kraft. I det år 1967 inledda ärendet angående bildande av fiskevårdsområde har uppgetts att jämtlandsdelen av Torringen utgör ca 41 procent av sjöns totala vattenyta (utgörande i dess helhet omkring 650 hektar).

W.hade uppfattat sitt förordnande såsom innefattande behörighet att avdöma tvister om fiskerätt, och uthäradssynerätten ogillade i utslaget av Näs byamän väckt anspråk på rätt "efter gammal häfd samt visade domar" till fiske i jämtlandsdelen av sjön. I motiveringen anförs som skäl att 1501 års dombrev inte var givet mellan invånare i Jämtland och Medelpad "utan emellan några Inbyggare i Borgsiö socken och Medelpad allena" samt att hävd "uti öppne Sjöar och bäckar ther inge wattu wärck äro anlagde" icke mot 15 kap 3 § JB kunde för gällande anses. Lagmansrätten, dit Näs byamän vädjat, undanröjde emellertid i utslag d 28 juni 1763 uthäradssynerättens avgörande i angivna del såsom meddelat av obehörig domstol.

I uthäradssynerättens protokoll d 21 sept 1762 lämnas vissa uppgifter om hur fisket i Torringen vid denna tid idkades. Vid synegången var närvarande representanter för både Sillre och Näs. Sillres företrädare medgav, att man inte för denna by gjorde anspråk på fiske i jämtlandsdelen av sjön. Vidare antecknades, jämte annat: "Så wäl utan för berörde näs (Bastunäset) som i den öfriga Siön är något fiske, särdeles af Rör, som wid Michaels mässotiden eller litet därefter, fångas med nät." - "I Siön Toringen hafwa Näs och Sildre byemän idkat fiske tilhopa om hösten och på somliga tider särdeles om Sommaren fiskat hwar för sig; dock så at Sildre boerne berätta sig ej hafwa fiskat ofwanföre fiskebadstugan eller inpå den del av siön, som finnes liggande på jämtelands sidan. Och skall efter innehafwarnes egen berättelse, detta fiske ej hafwa åhrligen kastadt af sig mer än högst en half tunna fisk på hwar delägare som tilhopa äro åtta, men de flesta åhren gifwit mindre afkomst warandes derföre hittills ej betald någon Taxa eller afgift til Kronan; men för åhlfisket, hwilket samma Interessenter hafwa i en bäck nederst i Toringssiön, äro de Taxerade för ett lispund smör åhrligen."

Vad beträffar den från 1758 uppskjutna tvisten, upptogs denna ånyo i dec 1763, därvid häradsrätten d 7 dec meddelade beslut i viss forumfråga. Beslutet överklagades, men såsom framgår av kammarkollegiets utlåtande synes tvisten icke ha lett till meddelande av dom i målet.

I sept 1763 påbörjades den äldre avvittringen av Näs (Västernäsets och Östernäsets byar), vilken avslutades med utslag d 28 sept 1763. Vid den yngre avvittringen, påbörjad 1842, lämnades Västernäsets och Östernäsets byar utanför förfarandet. Beträffande Sillre och Tälje byar upprättades beskrivningar, men vid slutligt avgörande genom ägoskillnadsrättens utslag 1859 befriades dessa byar från avvittring. Genom LSt:ns utslag d 7 mars 1860 fastställdes avvittringen av nybyggeshemmanet Badstugunäset nr 1 (1:1). Vad i handlingarna rörande nämnda avvittringsförfaranden nämns om fiske i Torringen är närmare redovisat i TR:ns utslag. Något omnämnande av dombrevet år 1501 och därmed sammanhängande förhållanden har inte påträffats i förrättningshandlingarna.

Vad sålunda och i övrigt förekommit får anses utvisa att Sillre och Näs bymän ännu vid tiden för den äldre avvittringen hävdade fiskerätt i medelpadsdelen av Torringen i väsentlig överensstämmelse med vad i 1501 års dombrev fastställts angående dessa byars rätt på grund av urminnes hävd. Såvitt är känt i förevarande mål har varken intill den äldre avvittringen eller senare förekommit domstolsprövning rörande giltigheten av sagda dom i vad avser fisket i här ifrågavarande del av sjön Torringen.

Vid angivna förhållanden får frågan huruvida för urminnes hävd till fiske i detta fall förelegat hinder med hänsyn till stadgandet i 1 5 kap 3 § äldre JB, innefattande krav på avgränsning av föremål för hävd, anses äga begränsad betydelse, eftersom ikraftträdandet av 1734 års lag knappt i och för sig skulle kunna ha omintetgjort en redan dessförinnan föreliggande civilrättslig rätt. Frågan bör emellertid uppmärksammas av det skälet att om ändrat betraktelsesätt i förhållande till äldre rätt skulle visas vara för handen, en dylik omständighet skulle ha kunnat inverka på det faktiska utövandet av fisket och sålunda, med det för institutet urminnes hävd karakteristiska kravet på oavbrutet hävdande, leda till att den äldre rätten helt eller delvis gått förlorad.

Den i första punkten av nämnda paragraf upptagna bestämmelsen att urminnes hävd inte gäller i öppen skog och mark byar emellan torde ses mot bakgrunden att vid rågångstvist rå och rör eller annan laga skillnad skulle gälla, medan urminnes hävd i princip inte tillmättes vitsord. Det sagda torde inte rubbas av det förhållandet att i gränstvister bevisning om äldre råmärkens förefintlighet stundom kunnat föras på sätt som visat stor likhet med den som förekommer beträffande urminnes hävd. Av förarbetena till 1734 års lag får anses framgå att grunden för bestämmelsen var att dylika skogsmarker brukades gemensamt av angränsande byar, framförallt beträffande yxbörd och djurbetning. Inom rättshistorisk doktrin har beskrivits hur den i lagrummet angivna principen kom till synes i praxis redan under senare delen av 1600-talet. Anledning finns till antagande att stadgandet med 1734 års lags terminologi ursprungligen åsyftade fast mark men inte vattentäckt område. I sammanhanget kan erinras om bestämmelsen i 12 kap 6 § äldre JB att om annan grund för rågångs bestämmande i dylik öppen mark ej förelåg, delning skulle ske "efter öre och örtug". Viss motsvarighet till denna bestämmelse om delning efter delningsgrund fanns för övrigt redan i Kristoffers land slag 28 kapByggningabalken.

Andra punkten i 15 kap 3 § JB i 1734 års lag liksom omnämnandet i 12 kap 4 § JB av "utholmar, fisken eller fiskeskär" torde få uppfattas som exemplifieringar av sådant som med hänsyn till krav på avgränsning och precisering kunde vara föremål för hävd. - Beträffande rätten till fiske har ansetts att i 1734 års lag ej direkt redovisas några allmänna grundsatser. För tiden fram till 1950-talets fiskelagstiftning är i detta hänseende av betydelse 1766 års fiskeriförordning, 1852 års fiskeristadga och 1896 års lag om rätt till fiske.

I vad mån en påstådd fiskerätt må fylla för urminnes hävd erforderliga krav på avgränsning och precisering är ett spörsmål som bör prövas med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Såsom framgår av de i TR:ns utslag omnämnda rättsfallen från 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet har i praxis kravet tillämpats med större eller mindre stränghet, vilket sannolikt haft visst samband med den vid varje aktuell tidpunkt gällande fiskelagstiftningen.

Det kan inte i och för sig anses föreligga hinder från här angivna synpunkter mot att fisket i medelpadsdelen av sjön Torringen vid en nu företagen prövning skulle kunna godtagas som föremål för hävd. Ej heller förekommer anledning till antagande att tidigare uppfattningar i annan riktning som kan ha varit rådande överhuvudtaget haft praktiskt inflytande på fiskets utövande i denna del av sjön.

Närliggande i detta sammanhang och av större betydelse är emellertid spörsmålet vilka krav på besittningsutövning och besittningens vidmakthållande som kan uppställas. Det måste antagas, att den enligt dombrevet 1501 erkända fiskerätten var av ensamrätts natur. Sedan emellertid alla avvittringsåtgärder slutförts omrking år 1860, fanns vid medelpadsdelen av Torringen förutom Näset och Tälje också Badstugunäset nr 1 såsom strandägande hemman.

Den sålunda stabiliserade fastighetsindelningen har såsom utredningen utvisar uppenbarligen lett till att fiske i viss utsträckning kommit att idkas även av andra än Näset och Sillre, vilken sistnämnda by dessutom inte ägde strand vid sjön. Man måste i denna situation räkna med möjligheten att en en gång existerande särskild fiskerätt kan ha undergått förändringar till följd av strandägande byars mothävd, vilken också kan vara av urminnes natur. Av den ursprungliga, av strandäganderätten oberoende fiskerätten skulle då kunna återstå så ringa del att fiskerätten i fråga finge anses ha gått förlorad. Så skulle särskilt kunna vara fallet när den särskilda fiskerätten avsett sjö av större omfång, och utredning om hävden visar att under lång tid endast förekommit starkt uttunnad användning.

Vad angår utredning om senare hävdeförhållanden beträffande fisket i Torringen märkes upplysningar som lämnas i en av Sillre by åberopad handling av d 12 jan 1840, avseende planerad överenskommelse om inplantering av sik i sjön. Handlingen är endast ingiven i renskrift och upptar icke några namnunderskrifter. Dess bevisvärde får anses vara begränsat, men innehållets autenticitet har inte i målet satts i fråga. Handlingen - som således ligger i tiden före avvittringen av Badstugunäset nr 1 - utvisar att man inför överenskommelsen räknade såsom delägare i fisket, förutom Västernäsets och Östernäsets byar samt Tälje, också Sillre by. Om Tälje by, som äger strand vid sydöstra delen av Torringen, skrevs följande: "Men som Telje skattelagare endast äro Skogsstötner till östra Turingen, hvilken är av mindre vattenmassa (än) stor Turingen, hava vi ansett skäligt få överenskommet at hela Tälje skattelag avses lika med Bönder på Näsets efter hvilka låtter Tälje skattlag nu betalar i planteringskostnad, och sedan till äventyrs uti ett blivande Sikfiske äger de i lika förhållande at åtnjuta Fiskerätt". I den tillämnade överenskommelsen omnämnes också såsom inbegripen i fiskeutövningen för de deltagande "Munfjorn", varmed torde avses den del av nordöstra Torringen, vid vilken Badstugunäset nr 1 vid den 1860 fastställda avvittringen tilldelades strand och som på kartor numera kallas Munkfjorden.

Av Sillre by har vidare åberopats ett födorådsavtal, träffat vid försäljning d 2 mars 1846 av hemmanet 11 1/2 mål Sillre nr 4. Säljarna G.G. och hans hustru G.M. förbehöll sig därvid såsom "födoråd och fördelsbeting", jämte annat, "den andel jag uti Tåringsfisket är ägare till - jemte den dit hörande fiskeredskap att under min tid begagna, men efter min död tillfaller det hemmansåbon". Av utredningen framgår att inteckning till säkerhet för de betingade undantagsförmånerna beviljades d 26 febr 1847 samt att avhandlingen, försedd med inteckningsmedgivande av ny ägare, ånyo intecknades d 17 okt 1857, vilken inteckning förnyades 1867 och 1876. I ett av överlantmätaren Kvarby i ärendet angående bildande av fiskevårdsområde avgivet utlåtande, dagtecknat d 15 jan 1970, uttalas att det icke föreföll osannolikt att det i 1847 års inteckningsprotokoll angivna Torringsfisket var identiskt med det kronofiske som under namnet Gietrå Åhlfiskie taxerades 1648. Med hänsyn till den utredning som nu föreligger genom Larssons utlåtande framstår dock som mindre sannolikt, att undantagsavtalet skulle åsyfta fisket i Getterån eller i allt fall varit begränsat till detta. Såsom tidigare nämnts har detta kronofiske, efter åtgärder med stöd av Kungl brevet d 22 mars 1850 (SFS 1850 nr 43), kommit att ingå i skattehemman under Borgsjöbyn. Det måste med hänsyn till ordalagen och omständigheterna i övrigt - särskilt som undantagsavtalet tydligen varit verksamt åtskilliga årtionden efter den kamerala dispositionen av ålfisket i ån - antagas att fiske i sjön Torringen inbegripits i födorådsförmånerna. Förordnandet om vissa fiskeredskap skulle kunna överensstämma med en i målet lämnad uppgift att viss del av Torringen förr skulle ha benämnts Sillreviken och att sillreborna där haft båtlänning nära Getteråns utlopp från Torringen.

De upplysningar om hävdande av fiske i Torringen från slutet av 1800-talet intill våra dagar, som föreligger i målet, är inte alldeles entydiga. Därvidlag märkes att sedan avvittringen avslutats, Västernäsets och Östernäsets samt Tälje byar ävensom Badstugunäset nr 1 i egenskap av strandägande skifteslag får anses ha haft egna vattenområden. Sillre by däremot har såvitt känt aldrig haft strand vid Torringen. I allmänhet måste antas att särskilda skifteslag med strand vid en sjö får bedömas vara åtskilda, inte endast med avseende å vattenområdet utan också beträffande fiske. Tidigare torde dock ha rått tvekan om hur det rättsligen förhöll sig i sådant hänseende avseende fiske, men i rättspraxis från slutet av 1800-talet har den nämnda huvudregeln kommit till uttryck i flera avgöranden av HD (bl a NJA 1894 s 494, 1907 s 271, 1912 s 420 och 1937 s 488).

I en i målet åberopad dom av Svea HovR d 26 febr 1908, som gällde olaga fiske i den nordöstra delen av Torringen (Munkfjorden), uttalades domskälsvis att "fiskevattnet i Torringesjön är oskiftat för de byalag som där hava strand och fiske". Utredningen i nu förevarande mål ger emellertid inte stöd för att fisket - med utgångspunkt från att det skulle anses tillkomma de strandägande skifteslagen - vid bedömning numera skulle anses vara oskiftat skifteslagen emellan. Även om det nämnda uttalandet i 1908 års dom således inte skulle överensstämma med numera stabiliserad praxis kan dock inte bortses från att nämnda domskäl under viss tid kan ha övat faktiskt inflytande på uppfattningen i bygden Fiske som utövats av delägare i skifteslag med egen strand - såsom är fallet med näsetbyarna - kan därvid, oavsett var i sjön fiske skett, till sina yttre drag överensstämma, vare sig den fiskande handlat såsom strandägare eller såsom innehavare av fiskerätt på annan grund. Samfällt vårdande av fisket i föreningsform, vilket förekommit, kan också ha varit ägnat att i delägarnas medvetande sudda ut gränserna i vattnet mellan skifteslagens vattenområden.

Redan av dessa skäl framstår som tveksamt om för Västernäsets och Östernäsets byar såsom strandägande skifteslag längre finns bevarad någon särskild fiskerätt på grund av urminnes hävd. I jämförelse härmed synes hävd som Sillre by åberopat - i vilket hänseende är ostridigt att byn även under 1900-talet fiskat och fortfarande fiskar i Torringen i viss utsträckning - ge en säkrare grund för bedömningen. Uppenbart torde likväl vara att, såvitt utredningen utvisar, byns fiske i Torringen sedan länge bedrivits i begränsad omfattning, även om hänsyn tages till att invändningar från strandägare mot Sillres utövning kan ha ytterligare bidragit till en minskning. Beaktansvärd vid bedömningen är en i målet lämnad uppgift att i bygden skulle fortleva en tradition att Sillre by av ålder ägde fiskerätt i Torringen.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit i målet måste hållas för visst att det för Sillre bys del är fråga om en ännu existerande återstod av den på urminnes hävd grundade rätt till fiske, som redan i 1501 års dombrev kommit till uttryck.

Innan fråga om den närmare omfattningen av den Sillre by sålunda tillkommande fiskerätten upp tages till bedömande, skall behandlas de invändningar som riktats beträffande dödsboets samt E:s och Ö:s talan.

Tälje utgods har av ålder utgjort ett skifteslag för sig. Av utredningen framgår, att utgodset liksom Näset i äldre handlingar omtalats såsom särskilda byar redan vid början av 1400-talet. Tälje har emellertid haft ett särskilt samband med såväl Näset som andra byar i Borgsjö socken genom att jordinnehavare i dessa byar ägt andel i Tälje för vissa måltal. Sedan slutet av 1600-talet återspeglades detta i jordeboksredovisningen så att måltal i Tälje däri upptogs - icke under särskilt upplägg för Tälje - utan såsom förenade med kamerala enheter inom dessa andra byar. Sålunda upptogs inom näsetbyarna för ägare i Västernäset 6 1/4 mål i Tälje. Genom särskilt beslut av lantmäteristyrelsen 1917 har samtliga andelar i Tälje utgods, tillhopa 27 mål, överförts till särskilt upplägg i jordregistret och där åsatts benämningen Tälje by.

Fråga om utgodsets ställning i förhållande till andra byar kom i visst hänseende under HD:s prövning genom ett utslag i skiftesmål d 30 sept 1908. (NJA 1908 s 416). Målet gällde fråga huruvida fastställelse kunde ske beträffande laga skifte å "Telje utgods under Borgsjöbyn, Västanå, Västernäset, Sillre och Gubbyn", vilket skifte med hänsyn till tidigare fastställda laga skiften beträffande utgodsets inägor och hemskog samt en del av utskogen endast omfattade återstoden av utskogen. HD anförde i utslaget - efter uttalande att utgodset av ålder utgjorde särskilt skifteslag - att vid sådant förhållande den omständigheten att de särskilda andelarna i utgodset sedan lång tid tillbaka varit förenade med kamerala enheter inom andra skifteslag icke föranledde till att vid skifte å utgodset detsamma skulle delas i ägolotter motsvarande nämnda enheter.

Vad i det nu förevarande målet upplysts om samband i ägarhänseende med delägare i andra byar och beträffande tidigare kameral redovisning av andelar i Tälje utgods ger inte i och för sig anledning till antagande att Tälje - såsom utgörande särskilt skifteslag och således i fastighetsindelningshänseende skilt från andra byar - skulle äga del i samfälligheter eller andra tillhörigheter som tillkommer de andra byarna. Det sagda utesluter dock inte att under särskilda förhållanden så skulle kunna vara fallet beträffande viss rättighet såsom fiske.

Utredningen i målet ger emellertid inte stöd för att Tälje by av särskilda skäl skulle äga del i fiskerätt, som enligt i målet åberopad grund påståtts tillkomma Västernäsets och Östernäsets byar. Annan grund för sin talan har dödsboet inte åberopat. Vid angivna förhållanden bör dödsboets besvär i vad talan rör fiskerätt för Tälje by lämnas utan bifall. Vid denna bedömning och då ingen från näsetbyarna inom besvärstiden fullföljt talan till TR:n föreligger den situationen att TR:n och HovR:n rätteligen inte bort i anledning av dödsboets, av E. och Ö. biträdda talan ingå i prövning av yrkande att Västernäsets och Östernäsets byar skulle förklaras äga rätt till fiske på åberopad grund. Undanröjande av TR:ns och HovR:ns utslag bör således ske i dessa hänseenden, och de av dödsboet samt E. och Ö. i HD anförda besvären i denna del bör avvisas.

Vid bestämmande av omfattningen av Sillre bys fiskerätt på angiven grund är nödvändigt att beakta inte endast vad som upplysts om den nuvarande hävden utan också vad den historiska utredningen i målet utvisar härom. Såsom framgår av 1501 års dombrev liksom av domstolshandlingar från 1600- och 1700-talen innehade Näset och Sillre vardera hälften av fisket. Det är vanskligt att söka fastslå om detta avsåg en territoriell uppdelning eller ej, och varken uppgifterna om hävd i uthäradssynerättens protokoll av d 21 sept 1762 eller vad som eljest förekommit i målet ger tillförlitligt stöd för att byns fiskerätt skulle vara inskränkt till viss del av sjön, såvitt nu är i fråga.

Med beaktande av den stadgade hälftendelningen och förhållandena i övrigt kan Sillre by inte längre anses äga vidsträcktare rätt till fiske än vad som kan bedömas motsvara husbehovsrätt. Den måste emellertid anses omfatta hela medelpadsdelen av Torringen och gäller vid sidan av fiskerätt som enligt fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall tillkomma de strandägande skifteslagen. Den närmare preciseringen av Sillre bys fiskerätt bör med beaktande av här angivna grunder, i enlighet med advokaten Burmarks begäran, ske vid fortsatt förrättning för fastighetsbestämning.

Slut. Med undanröjande av TR:ns och HovR:ns utslag såvitt saklig prövning skett av dödsboets efter P.P. samt E:s och Ö:s yrkanden att Västernäsets och Östernäsets byar skall förklaras äga rätt till fiske på åberopad grund avvisar HD de härutinnan hit anförda besvären.

HD fastställer HovR:ns utslag i vad dödsboets yrkande om fiskerätt på åberopad grund för Tälje by lämnats utan bifall.

HD bifaller, med ändring av HovR:ns utslag, av Sillre by fullföljd talan på det sätt att denna by förklaras äga en på urminnes hävd grundad rätt till husbehovsfiske i den inom landskapet Medelpad liggande delen av sjön Torringen. Förrättningen återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr 1 i Västernorrlands län, som har att med beaktande av grunder som angivits i motiveringen i förevarande utslag närmare bestämma omfattningen av den Sillre by sålunda tillerkända fiskerätten samt i övrigt vidtaga de åtgärder som må föranledas därav.