NJA 1981 s. 1

Tvist mellan vissa samebyar m fl och svenska staten om rätt till de s k skattefjällen i norra Jämtland. I målet har, jämte andra spörsmål, behandlats frågor dels om möjligheten att i äldre tider förvärva äganderätt till herrelös mark genom att bruka den för renbete, jakt och fiske, dels om de rättsliga grunderna för uppkomst av äganderätt för staten till fjällmarkerna, dels om samerna - för det fall att staten bedöms vara ägare till skattefjällen - kan anses ha rättigheter till dem utöver vad rennäringslagen föreskriver och dels om vissa regler i denna lag strider mot diskrimineringsförbudet i 2 kap 15 § regeringsformen.

Rennäringslagen (1971:437) innehåller bl a följande bestämmelser.

Renskötselrätt m. m.

1 §. Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt) har den som är av samisk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke.

- - -

2 §. Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötselrätt.

- - -

3 §. Renskötsel får bedrivas

1. hela året

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren, sommaren eller hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete,

2. den 1 oktober-den 30 april

i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

- - -

6 §. För renskötseln finns samebyar.

Mark som anges i 3 § första stycket 1 fördelas mellan samebyar i särskilda byområden. Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 § första stycket 2.

Om särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensam för samebyar.

- - -

Sameby

Ändamål och medlemmar m m.

9 §. Sameby har till ändamål att enligt denna lag för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde.

Det åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drives på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för renskötseln.

Sameby får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.

10 §. Sameby kan förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registrering skett enligt 39 §.

Sameby företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.

11 §. Medlem i sameby är

- renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesområde,

- renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

- renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

12 §. Sameby kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 §, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om särskilda skäl föreligger.

- - -

Renskötselrättens utövande

15 §. Sameby får för medlemmarnas gemensamma behov begagna byns betesområde för renbete.

Lantbruksnämnden bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.

Om det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja renskötseln, kan lantbruksnämnden förordna om inskränkning i betesrätten.

16 §. Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskötseln.

Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln.

Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk, skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på annan mark än kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog.

Vill sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne icke godtaga anvisad plats, bestämmer lantbruksnämnden platsen.

17 §. Behövs virke till anläggning eller byggnad som avses i 16 § första eller andra stycket, får skog avverkas på de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen. Inom samma delar av betesområdet får medlem i samebyn för eget behov taga bränsle och slöjdvirke.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om ej denne medger annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till samebys betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges i första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.

18 §. Medlem i sameby har rätt att inom byns betesområde på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog taga virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad. Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.

19 §. Medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel får där taga bränsle för eget behov.

20 §. Om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna, får sameby fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxtliga träd, inom byns betesområde. Sådan avverkning skall om möjligt ske efter anvisning av markens ägare eller brukare.

21 §. För skog som avverkas på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog behöver ersättning ej lämnas. Detsamma gäller växande lövträd som eljest tages inom lappmarkerna eller på renbetesfjällen.

I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för rotvärdet av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.

22 §. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan för viss tid förbjuda avverkning enligt 17 eller 18 § av växande tall, gran eller björk, om det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt.

23 §. Sameby har rätt att flytta byns renar mellan skilda delar av byns betesområde.

24 §. Flyttningsvägs sträckning fastställes av lantbruksnämnden, om sameby begär det eller fråga om sträckningen eljest uppkommer.

Föreligger särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg och kan ändringen ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln, kan lantbruksnämnden förordna om ändring av vägens sträckning.

25 §. Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas på mark som anges i första stycket inom annan samebys betesområde, i den mån Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, tillåter det.

Renskötselrättens upphörande i vissa fall m. m.

26 §. Konungen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917:189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande meddelas, när området behövs för allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter.

27 §. Meddelas förordnande enligt 26 §, kan Konungen föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

28 §. Medför upphävande av renskötselrätt skada eller olägenhet för renskötseln eller för sådan rätt till jakt eller fiske som avses i 25 §, utgår ersättning därför.

Ersättning för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person tillfaller till hälften sameby som beröres av upphävandet och till hälften samefonden, om ej särskilda skäl föreligger.

29 §. I fråga om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 26-28 §§, i tillämpliga delar de allmänna bestämmelserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom i lagen (1917:189) om expropriation.

30 §. Den som inom område som avses i 3 § 1 äger eller brukar mark där renskötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 §.

Första stycket hindrar ej att mark användes i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

31 §. Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.

32 §. På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.

Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i rätten till jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten får ske endast om samebyn medger det.

33 §. Fråga om upplåtelse enligt 32 § prövas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

34 §. Upplåtelse enligt 32 §, som ej avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan samefonden och sameby som beröres av upplåtelsen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. I fråga om fördelning av ersättning som ej utgår till bestämd person äger 28 § andra stycket motsvarande tillämpning.

- - -

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960:144) om renmarken skall upphöra att gälla.

2. Vad i lag eller annan författning betecknas som områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen.

- - -

4. Lappby, som avses i lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, ombildas i samband med nya lagens ikraftträdande till sameby. Intill dess samebyn och dess stadgar registrerats skall i fråga om kallelse till bystämma vad som i motsvarande hänseende gällt för lappbyn fortfarande tillämpas. I den mån det behövs kan Konungen för tiden intill dess registrering sålunda skett förordna att äldre bestämmelser även i övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya lagens bestämmelser om sameby och dess förvaltning.

- - -

Ur den år 1971 upphävda lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige återges här följande bestämmelser (i deras lydelse efter ändringar genom lag 1947:225).

Allmänna bestämmelser

1 §. 1. Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer den som är av lapsk härkomst, så framt hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant medgivande må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro.

- - -

2. Rätt till renskötsel innefattar befogenhet för lapp att, enligt vad nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp, som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare mån än i 14 § 2 mom. sägs.

- - -

2 §. 1. Lappar, som driva fjällrenskötsel(fjällappar), äro berättigade att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen dels ock inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2. Fjällappar må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

- - -

5 §. Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse, må sådant område undan tagas från lapparnas begagnande.

Är område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som genom områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse skall enligt bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om lappby

7 §. För renskötselns drivande skola lapparna vara indelade i lappbyar.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola fördelas mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden, inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankommer på Konungens befallningshavande att efter hörande av de lappar, vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas.

- - -

Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar

41 §. Lapp må å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, i erforderlig omfattning åt sig inrätta tältkåta eller annan kåta med lapsk eldstad (aran) samt uppföra bod för förvaring av sina tillhörigheter eller därför vidtaga andra anordningar.

Å inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, område, som vid avvittring blivit utlagt till allmänningsskog, dock undantaget, eller till kronohemman eller kronolägenhet, som ej står under kronans omedelbara disposition, må, nedom odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen, fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter anvisning av jordägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed, av lappfogden.

42 §. I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med följande begränsningar:

- - -

43 §. Å kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lappmarkerna eller å renbetesfjällen, må lapp efter särskilt, på därom gjord ansökan lämnat tillstånd upptaga odling av mindre omfattning.

Sådant tillstånd meddelas, efter hörande av de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten, vad angå trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningshavande. Tillstånd må lämnas allenast där odlingen finnes icke vara till hinder för renskötseln å trakten och sökanden ej kan antagas genom odlingens nyttjande komma att eftersätta vården om sina renar. Storleken och beskaffenheten av odlingen bestämmas av vederbörande myndighet.

Tillstånd till upptagande av odling må återkallas, när omständigheterna därtill föranleda.

- - -

Om skogsfång

45 §. Å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å område, som vid avvittring blivit utlagt till allmänningsskog, är lapp berättigad att till eget behov av virke använda skogen, dock med följande begränsningar:

1. Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen må virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad samt växande träd till uppförande av sådant stängsel, som avses i 25 § 2 mom., tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

- - -

46 §. Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, område, som vid avvittring blivit utlagt till allmänningsskog, dock undantaget, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara disposition, skall i fråga om lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1. Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen äger lapp till eget behov av virke använda skogen i enahanda ordning och omfattning, som i 45 § stadgats med avseende å samma trakter, dock må virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad ej tagas, med mindre vederbörande jord ägare eller brukare därtill givit sitt samtycke; ej heller må växande träd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel, som avses i 25 § 1 mom., tagas utan anvisning eller utsyning.

- - -

Om jakt och fiske

55 §. Fjällapp och skogslapp äro berättigade att å utmark jaga och fiska icke allenast å områden, där sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § äga vistas under varje tid av året, utan även å andra områden inom lappmarkerna under den tid, de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock underkastade de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske, som eljest gälla.

Om vissa nyttjanderättsupplåtelser

56 §. Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jämförlig nyttighet av lapp upplåtas till annan. Sker ändock upplåtelse, vare den ogill.

Finnes inom sådant område bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upplåtelse därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse kunna av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer mot avgift meddelas.

Kan inom sådant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer tillåta annan att mot avgift därstädes jämte lapparna utöva jakt eller fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen upplåtelse av nyttjanderätt till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, eller prövas upplåtelse av nyttjanderätt till mark inom sådant område böra ske med hänsyn till den allmänna samfärdseln, må Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer mot avgift meddela sådan upplåtelse. Där synnerliga skäl föreligga, må även eljest meddelas upplåtelse av nyttjanderätt till mark för bostad eller annat liknande ändamål.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till inägor upplåtits, är den, till vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada, som av renar förorsakas å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna, eller verksamheten å den mark upplåtelsen avser.

Renbetesfjällen i Jämtlands län omfattar dels de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen (i fortsättningen kallade skattefjällen) och dels de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll (i fortsättningen kallade utvidgningshemmanen). Renbetesfjällen är fördelade mellan samebyar i särskilda byområden.

Frostvikens norra sameby omfattar skattefjällen Blåsjöfjäll 1:1 och Orrnäsfjäll 1:1 samt utvidgningshemmanen Leipikvattnet (Lejpikvattnet) 1:1, Raukasjö 1:1, Storjola 1:2 och den norr om Dajmaån belägna delen av Dajma 1:1. - Frostvikens mellersta sameby omfattar Skattefjällen Badstugunäs (Bastunäsfjäll) 1:1 och viss del av Millestskogsfjäll 1:1 samt utvidgningshemmanen Blomhöjden 1:1, Herrbergsdalen (Härbergsdalen) 1:1, Sjoutnäset 1:3, Trångmon 1:1, viss del av Dajma (Daima) 1:1 och Svansele 1:10. - Frostvikens södra sameby omfattar skattefjällen Klumpvattnetsfjäll (Klumpvattenfjäll) 1:1 och viss del av Millestskogsfjäll (Mellanskogsfjäll) 1:1 samt utvidgningshemmanen Jougdaberg 1:1 och Väktaredalen (Väktardalen) 1:1. - Hotagens sameby omfattar bl a skattefjällen Gåxsjöfjäll 1:1, Murfjället 1:1, Vinklumpfjäll 1:1 samt utvidgningshemmanen Almdalen 1:1, Bågavattnet 1:1 och Munsvattnet 1:1. - Offerdals sameby omfattar bl a utvidgningshemmanen Ansätt 1:1, Juthatten 1:1 och Rörvattnet 1:8, 1:28, 1:30, 1:32, 1:36, 1:40, 1:67, 1:68, 1:69, 1:70 och 1:71.

Efter stämning på kronan yrkade de angivna samebyarna, vissa andra samebyar samt vissa enskilda samer vid Jämtbygdens TR (* Stämningsansökan ingavs år 1966 till dåvarande Jämtlands norra domsagas häradsrätt. *) bättre rätt än kronan till nämnda renbetesfjäll. För det fall att talan om äganderätt icke skulle vinna bifall yrkade kärandena att i vart fall vissa särskilt angivna rättigheter till renbetesfjällen måtte tillerkännas dem med privaträttslig rätt.

Till stöd för sin talan åberopade kärandena (i TR:ns dom betecknade samerna) i huvudsak följande. Ifrågavarande trakter utgjorde omedelbart efter istiden herrelöst land. Samerna och deras menigheter torde därefter vara de första som tog markområdena i anspråk. Denna ockupation skedde kanske redan under forntiden men i vart fall under medeltiden. Alltsedan dess har samerna och deras menigheter hävdat ifrågavarande markområden genom tamboskapsbete, jakt och fiske, skogsfång, hö- och lavtäkt m m samt genom att bebo, innehava och besitta områdena. Den faktiska hävden av de konkreta rådighetsbefogenheterna på marken har hela tiden bestått och har tidigt medfört en äganderätt för samerna till områdena. Även om samerna till en början saknade konkurrens om naturtillgångarna och själva skötte rättsskipningen har sedermera andra intressen än samernas gjort sig gällande och orättmätigt förskaffat sig inflytande över samernas områden. Samernas äganderätt till land och vatten har dock aldrig upphört. I vart fall har samerna på angivet sätt hävdat markområdena från urminnes tid och fram till nu. Urminnes hävd har sålunda förelegat vid flera i andra hänseenden betydelsefulla tidpunkter: 1645, 1766, 1841 och 1886. Vad angår utvidgningshemmanen inköptes dessa för skogsförsäljningsmedel härrörande från skattefjällen. Medlen tillkom egentligen samerna såsom ägare av skattefjällen och hemmanen måste anses förvärvade av kronan för samernas räkning, ehuru de förvaltades av kronan. Då samerna yrkat bättre rätt än kronan till omstämda fastigheter ligger däri i första hand ett yrkande om äganderätt av sedvanligt slag och i andra hand en äganderätt av mera speciellt slag, nämligen en rätt, som i princip icke kan överlåtas till men för kommande samegenerationer. Det principiella förbudet att överlåta egendomen synes dock böra vara begränsat till totaliteten därav och således icke hindra partiella försäljningar. Ett i svensk rätt levande exempel på dylik äganderätt av säreget slag utgör Djurgården i Stockholm. Ett historiskt exempel var Uppsala Öd. - De yrkanden som samerna framställde för det fall att deras äganderättstalan icke skulle vinna bifall var i första hand att de måtte tillerkännas stadgad åborätt till renbetesfjällen eller att i vart fall alla sådana konkreta rådighetsbefogenheter, som tillkommer en stadgad åbo, måtte förklaras tillkomma samerna å renbetesfjällen med privaträttslig rätt som ej härledes från kronan eller från lag och som ej får inskränkas utan skälig ersättning. Till stöd för dessa yrkanden åberopade samerna särskilt följande. Den samiska åborätten fanns redan före den allmänna stadgade åborätten av 1789 och hade vuxit fram genom den hävd som förelegat fram till denna tid på grund av domstolsinrymningarna och därefter på grund av KB-inrymningarna. Efter 1808 tillämpade KB arvs- och bördsrättsreglerna enligt kungörelsen detta år om stadgad åborätt. Genom ett olagligt beslut av KB 1886 bragtes tidigare inrymningar att upphöra. Vad som i detta hänseende i första hand yrkas är att TR:n måtte fastställa att envar av de omstämda fastigheterna utgör en åborättsfastighet samt domskälsvis uttala att samebyn är det subjekt som är närmast till åborätten. För det fall åter att icke heller dessa yrkanden skulle vinna bifall yrkade samerna att all rätt till renbete, annat bete, slåtter, jakt, fiske, vattenkraft, grustäkt och annan täkt, skogsfång eller i vart fall visst skogsfång, flyttvägar belägna å skattefjäll och utvidgningshemman, icke inmutningsbara mineral, jordägareandel i gruvor samt uppodlingar måtte förklaras tillkomma samerna å renbetesfjällen med privaträttslig rätt. - Samerna yrkade att; vart fall all rätt till vattenkraft, icke inmutningsbara mineral samt jordägareandel i gruva, såsom icke fallande under rennäringslagen, måtte förklaras tillkomma samerna med privaträttslig rätt.

Till utveckling av sitt yrkande att omstämda rättigheter måtte förklaras tillkomma samerna med privaträttslig rätt anförde samerna: De hänför sig till bl a det rättssystem som finns hos indianerna ävensom hos mexikanarna i USA. För dessa minoritetsgrupper har skapats särskilda privaträttsliga rättssystem. Den samiska privaträttsliga rätten är icke upplåten av kronan och ej heller upplåten genom lag. Den utgöres i stället av rättigheter som tillkommer menigheter, varom talas i 77 § regeringsformen. Samerna är en nationell minoritet som har speciella rättigheter. Samerna har skött sig själva och har haft ett eget rättssystem. När andra trängde in på samernas område innebar detta icke någon ändring i samernas rättssystem. Denna rätt har sedermera såsom landssed recipierats i svensk rätt genom samiska nämndemän i domstolarna. De privaträttsliga rättigheter som åsyftas är gamla och oantastliga och samerna eftersträvar att genom rättens dom erhålla fastställelse av privaträttslig rätt till omstämda nyttigheter. Denna rätt är ej upplåten av kronan eller tillkommen genom renbeteslagarna. Vid intrång i dessa rättigheter skall skälig gottgörelse utgå och samerna själva vara berättigade till all ersättning.

Som allmän bakgrund till sin talan anförde samerna vidare: Den samiska befolkningen uppgår i Sverige till omkring 10 000 personer, varav 3 000, fördelade på 750 familjer, är sysselsatta i och ekonomiskt beroende av rennäringen. I hela världen finns omkring 50 000 samer, varav i Norge 35 000, i Finland 3 000 och i Sovjetunionen 2 000. Av de norska samerna torde omkring 2 000 vara renskötande. De renskötande samerna iFinland uppgår till 1 000. De renskötselberättigade samerna i Sverige uppgår till cirka 8 000 personer. Antalet renar i Sverige är idag omkring 200 000, vilket är en relativt låg siffra. Man räknar med 250 000 renar såsom ett normalt antal. Under mitten av 1960-talet har emellertid ett förhållandevis stort antal renar dött på grund av brist på bete och av andra extraordinära orsaker. De 200 000 renarna motsvarar cirka 300 djur per i rennäringen sysselsatt familj. 300 renar ger en genomsnittlig årsinkomst av 8 000-12 000 kr. 1964 års rennäringssakkunniga bedömde att det skulle behövas 600 djur per familj för att uppnå en årsinkomst av 20 000 kr. Värdet av den totala renstocken är cirka 60 milj kr. Det årliga slaktuttaget är omkring 1 200 ton kött, vilket betyder att svensken äter i genomsnitt 1/4 kg renkött per person och år. Intäkterna är cirka 10 milj kr per år. Anskaffningsvärdet för tekniska anläggningar, stängsel m m uppskattas till cirka 48 milj kr med en årlig underhållskostnad på 0,9 milj kr. Nettoarealen av renskötselområdena är idag 137 000 km2, varav omkring hälften ligger ovanför odlingsgränsen. Renskötselområdet har under 1900-talet minskats för att tillgodose andra intressen såsom skogsavverkning, gruvbrytning, turism, tätortsbebyggelse och icke minst vattenkraftsutbyggnad. Det har medfört att förutsättningarna för renskötseln inom vissa områden försämrats. Skattefjällen i Jämtlands län har en areal av 10 600 km2 och ett taxeringsvärde om 3 252 000 kr. Skattefjällen är fördelade på 11 olika samebyar om tillsammans 300 samer, eller 100 familjer, med sammanlagt 29 000 renar. Frostvikens norra, mellersta och södra samt Hotagens samebyar har en areal av 3 160 km2 och ett taxeringsvärde om 750 000 kr. De svenska samernas rättsliga förhållanden har reglerats framför allt i 1886, 1898 och 1928 års renbeteslagar samt senast i 1971 års rennäringslag. I lagstiftningen har angivits de legala förutsättningarna för renskötselns bedrivande, vem som är berättigad att bedriva renskötsel, var och när den får bedrivas och hur den skall bedrivas. Svenska samernas riksförbund (SSR) kritiserade starkt förslaget till rennäringslag, enär förslaget icke tog hänsyn till att samerna utgjorde en etnisk minoritet och att minoritetens kultur var nära förbunden med rennäringen. Bl a hade de sakkunniga ett sedermera på grund av kritiken förkastat förslag om reducering av den renskötande befolkningen med cirka 30 procent som en rationaliseringskonsekvens. Härigenom skulle samernas möjligheter att överleva som etnisk minoritet ha varit uteslutna. Den antagna rennäringslagen tillkom utan samepolitisk målsättning, särskilt när det gällde rätten till land och vatten. Samernas rättsförhållanden berörs vidare i hög grad av vattenlagen, gruvlagen, väglagen och en rad andra lagar. Sedan det visat sig att direktiven för de rennäringssakkunniga var så skrivna eller av utredningen tolkades så att utredningen icke ansåg sig kunna behandla frågan om samernas rätt till land och vatten har samerna inlett olika principrättegångar för att få upp frågan till prövning. Vid riksdagsbehandlingen av rennäringslagen hänvisades dessutom samerna uttryckligen till domstol för prövning av frågan. Samtidigt uttalades att om domstolen skulle finna att samerna hade längre gående rätt än som förutsattes i rennäringslagen skulle lagen få ändras. Betydelsen av denna rättskamp för samernas upprättelse, självförtroende och aktiva medverkan i samband med kommande lagstiftningsarbete är uppenbar. Rättskampen har också stor betydelse för samerna som etnisk kulturell minoritet. Samernas historia är icke skriven från samernas utgångspunkt. I skolundervisningen av samernas barn och av övriga svenskars barn är detta en kännbar brist. Samernas rättshistoria utgör en betydelsefull del i samernas historia i dess helhet. Den rättsliga utvecklingen och samernas kulturella utveckling är oupplösligt inflätade i varandra. Denna rättegång kommer i mycket att utgöra en form av en samernas rättshistoria inom den svenska rättshistorien. Rättskampen är också nödvändig för att få bort det starka myndighets trycket mot samerna och för att åstadkomma en förändring av maktförhållandena. Möjligheten att förverkliga ett samiskt alternativ för ungdomen och ge den möjlighet att välja samisk livsväg är yttersta motivet för rättskampen. För sameungdomar som står i valet mellan att stanna i hembyn och utöva samiska yrken i basnäringen eller att flytta till storstaden får ej alternativet att stanna i hembygden te sig för kostsamt vare sig ekonomiskt, socialt eller psykologiskt. Det måste finnas likvärdiga alternativ om det skall finnas valfrihet i samhället. Den största av dessa principrättegångar är detta mål, där det gäller en prövning av en urbefolknings rätt till sitt område. Kronans ombud har hävdat att samerna icke kan vara ägare av skattefjäll av det skälet att ett nomadfolk ej kan förvärva äganderätt. Det är samma etnocentriska synsätt som man använt mot USA:s indianer, mot eskimåerna i Alaska, mot urbefolkningen i Australien och mot många andra territoriella urbefolkningar. Man kan också göra paralleller med nomadfolk. Araberna är ostridigt ägare till sina mycket värdefulla områden och grunden till deras äganderätt är ett nomadiserande bruk av områdena, vilket för övrigt har mycket stora paralleller med samernas. Det är en princip i svensk rätt att den som under äganderättsanspråk besitter en fastighet ej behöver bevisa att den är hans. Samerna var först på skattefjällen, före både norrmän och svenskar. Samerna har besittningen till skattefjällen och har haft den hela tiden. Dessa fakta bestrids av ingen, ej heller av kronan. I ett sådant läge är det kronan som har att bevisa att kronan äger skattefjällen. I ett tidigare vattenmål gjorde kronan gällande att samernas utredning var alltför fragmentarisk. Det har därför varit nödvändigt att prestera en synnerligen utförlig utredning och i detalj klarlägga skeendet ur olika synvinklar. Samerna har ju innehaft dessa fjäll så långt tillbaka som historiska källor finns. Kronan är den mest sanktionsrika part som finns. Vad samerna i målet begär är rättsskydd åt den svaga parten i ett tvåpartsförhållande. Denna rättsskyddsfråga har riksdagen överlämnat till domstolarna att taga hand om. Samerna kräver då, att bevisregler som är till samernas fördel verkligen tillämpas. Inom indianjuridiken i USA, den stora parallellen till samejuridiken, finns det ett allmänt tillämpat begrepp "Fair dealing with the Indians". Det innebär att man erkänner att det brustit i behandlingen av indianerna icke bara militärt utan även juridiskt, socialt och ekonomiskt. Man söker nu - genom the Court of the Indian Claims Commission - att återvinna ett läge, som representerar "fair dealing". Detta innebär att man erkänner att man begått fel. Svenska kronan däremot betraktar sig som felfri gentemot samerna. Den grundläggande juridiska balansen mellan samerna å ena sidan och kronan å den andra är fel avvägd, såväl strängt juridiskt med hänsyn till rätten till land och vatten som ur ändamålssynpunkt. Samerna har försökt att få lagstiftaren att upptaga dessa grundläggande avvägningar till ny prövning vid stiftandet av rennäringslagen. Detta har misslyckats. En mot samerna ofta av samhället tillämpad metod är att hänvisa samerna från dörr till dörr. Vid envar av de dörrar som samerna bankar på får man blott beskedet att man bör begagna en annan dörr. Ett flagrant exempel härpå är frågan om folkräkning av samerna. Redan på 1960-talet begärde SSR att en folkräkning av samerna skulle ske och att ett anslag från samefonden skulle givas för detta ändamål. Kammarkollegiet erinrade i sitt remissvar att frågan om samernas rätt till land och vatten hade aktualiserats i Nordiska Rådet. Kollegiet uttalade att om man gjorde en folkräkning av samerna skulle samerna få visshet om vem som var same och vem som icke var det. Detta skulle underlätta, fortsatte kollegiet, för samerna att effektivt tillvarataga sin rätt till land och vatten och därför kunde kollegiet ej tillstyrka medel till en sådan folkräkning. Inför 1970 års allmänna folkräkning gjordes från SSR:s sida talrika uppvaktningar hos Statistiska centralbyrån och även påstötningar hos regeringen för att få en folkräkning av samerna utförd 1970. SSR blev då hänvisat till en särskild folkräkning. Den nu arbetande sameutredningen har sedermera tagit upp frågan om sådan särskild folkräkning. Saken har diskuterats vid sammanträden i utbildningsdepartementet där SSR också varit företrätt. Det har då uttalats att frågan kan komma upp först vid nästa allmänna folkräkning.

I Sverige uppfattar alla samer mer eller mindre starkt renskötseln som kulturellt dominerande för samekulturen. Man menar visserligen att en same skall kunna vara same även utan ren men det är dock de etniska särdrag som kan hänföras till samspelet människan, renen och markerna som alltid mer eller mindre klart ligger i bakgrunden för de svenska samerna när dessa talar om sin etniska särart. Man kan i dagens läge i Sverige knappast tala om egenskapen att vara same såsom en blodsfråga eller härstamningsfråga. Det är snarare fråga om tillhörighet till en speciell etnisk grupp med vissa särdrag. Dessa drag behöver ej hänföra sig till renskötseln i direkt mening utan kan mera avlägset stå i samband med renskötselbetingade attityder. I Sverige har samhällets attityd till samerna i mycket bestämts av att man velat bevara samerna såsom renskötande nomader, ofta uppfattade som omöjliga att civilisera men intressanta såsom företrädare för en med den svenska oförenlig kulturform. Förmyndarattityden och storebrorstänkandet har naturligtvis mycket ofta endast varit ett sätt att bemantla underliggande konkurrens om naturens nyttigheter mellan svenskarna och samerna. Samerna är för övrigt också svenska medborgare, ehuru de har mycket svårt att utnyttja rösträtten och andra politiska rättigheter på ett effektivt sätt eftersom de är så fåtaliga. I riksdagen finns inget samiskt mandat och i kommunfullmäktige finns endast någon enstaka representant. I den största samekommunen Kiruna finns ingen same i fullmäktige. I själva verket är konkurrensen om naturens nyttigheter mellan samerna å ena sidan och sydskandinaverna å andra sidan själva ledmotivet i den samelagstiftning som förekommit och förekommer i de länder där det finns samer. Det är hela tiden denna konkurrens som ligger till grund för alla avgöranden. Även i detta mål gäller det att säkra åt samerna en rimlig kontroll av juridisk art över det egna näringsunderlaget. Rättssäkerheten är för närvarande för svag. Samerna är i alltför hög grad utlämnade åt olika myndigheter som kan fatta för samerna livsavgörande beslut, sedan samerna blott blivit hörda. Det är en felaktig juridisk maktavvägning som det nu gäller att rätta till. Själva termerna "äganderätt", "åborätt", "stark brukningsrätt" etc spelar vid en initierad juridisk bedömning mindre roll. Dessa termer har förr i världen nästan betraktats som heliga och man har dragit slutsatser utifrån dem. Man har i ett mål om rätt till land och vatten på grund av vissa skäl bestämt sig för att den eller den skall anses som ägare och sedan har man dragit enkla slutsatser utifrån äganderättsbegreppet. Vad det i själva verket gäller är vilka rådighetsbefogenheter den ena eller den andra gruppen, enskilda rättighetsinnehavare eller kronans organ, skall ha i olika situationer.

Även om alltså konkurrensen mellan samerna och sydskandinaverna om naturtillgångarna är själva ledmotivet för samejuridiken, har denna juridik setts under ganska olika aspekter i Sverige, Norge ch Finland. Norge var mycket länge under danskt herravälde. Är 1660 infördes enväldet i Danmark. De danska ämbetsmännen i Norge hade en synnerligen stark maktställning. Detta fick stor betydelse för utvecklingen av den norska samejuridiken. När sedermera den norska nationalismen vaknade under 1800-talet var det den norske bonden som man ideologiskt särskilt upphöjde. Den norska bondekulturen blev nästan föremål för en dyrkan. Baksidan av detta fick samerna känna på. Man hade i Norge vid denna tid ej råd att odla samekulturen eller tillmäta den något självständigt rum i det norska samhället. Det förekom vid sekelskiftet i Norge mycket beklagliga lagar och förordningar som direkt riktade sig mot det samiska språket. Detta skulle ej användas i skolan. Den som ville köpa jord måste kunna tala norska. Man fick icke ha samiska namn på fast egendom. Norska samer kände sig tvingade att antaga nordiska namn, t ex Nils Jernslätten. Hans familj hade säkert ett samiskt namn längre tillbaka. Unionsstriden inblandades också i samefrågan. De svenska samerna har betydande rättigheter till land och vatten i Norge. Även om man nu tagit bort ganska mycket av dessa rättigheter så återstår ändock stora rättigheter där för de svenska samerna. Måhända var man på norskt politiskt håll rädd för att dessa samerättigheter skulle kunna grunda svenska territoriella krav på Norge vid en upplösning av unionen. Hur som helst fick den norska samepolitiken en för samerna mycket ogynnsam inriktning. I ett betänkande 1904, där riksadvokaten Peder Kjerschow i stor utsträckning hållit i pennan, finns det mycket långtgående samefientliga uttalanden. Man ville bl a helt förbjuda såväl norska som svenska samer tillgång till de norska domstolarna. Norska administrationen skulle ha det slutliga avgörandet även beträffande samernas juridiska rättigheter till land och vatten enligt Kjerschow. Den norska reindriftsloven av 1933 var grundad på ett betänkande 1922 av Kjerschow. De värsta uttalandena från 1904 hade väl ej följts upp i lagen, men lagen innehöll likväl åtskilliga bestämmelser som kan starkt kritiseras och som måste anses diskriminerande för samerna som rättighetsinnehavare i ännu högre grad än de svenska lagbestämmelserna. I Norge såg man då knappast samekulturen som ett värde. Idag är läget i Norge ett annat, när det gäller synen på samerna. Vem som är bärare av samernas rätt vill man dock ej heller fastslå i Norge. Vad beträffar samerna i Finland kan till en början framhållas, att man numera är tämligen ense om att samernas ursprung torde böra sökas i öster. Samespråket och åtskilliga kulturdrag talar för detta. Många tecken tyder på att hela Finland en gång bebotts av samer, vilka sedermera successivt undanträngts norrut av finnarna. Finnarnas näringssätt har haft större gemenskap med samernas än vad svenskarnas och norrmännens haft. De finska samerna har haft mycket stora svårigheter att hävda sin juridiska rätt till land och vatten. Det synes vara riktigt att säga, att det nu i Finland försiggår något som skulle kunna betecknas som "utätning" av samerna från deras rätt till land och vatten. Förhållandet är likväl det, som framgår av professor Helmer Tegengrens forskningar, att samerna länge haft synnerligen stark rätt till land och vatten i Kemi lappmark. Tegengren talar om äganderätt för samerna i detta sammanhang. Här finns en parallell till motsvarande uttalande i den berömda kodicillen till 1751 års gränstraktat. Liknande uttalanden om äganderätt för samerna beträffande Torne och Kemi lappmarker har gjorts av den svenske domaren Carl Sadelin år 1740. Om samerna i Ryssland är föga känt. Samernas dominerande näringsfång i Sverige är renskötseln. De 7 000 icke renskötande samerna är till stor del urbaniserade och förekommer i alla möjliga yrken. Ett intressant drag är härvid att traditionellt de renlösa samerna haft sämre ekonomisk ställning än de renägande. Denna situation har nu totalt förändrats. De urbaniserade samerna, som i dagens läge måhända utgör en majoritet av den svenska samebefolkningen, har regelmässigt betydligt bättre ekonomi än de renskötande. Ur synpunkten att bevara samerna som etnisk grupp i Sverige blir det av speciellt stort intresse att kunna garantera fortvaron av en samebefolkning i sameområdena sysselsatt i basnäringar. Denna samebefolkning får ej nedgå i antal i förhållande till nuläget, då den redan är så liten att den ej tål någon nämnvärd avtappning. Får samerna ej den nödvändiga kontrollen över närings underlaget i sin hand, så ter sig deras framtid i Sverige mycket mörk. Vid sidan av renskötseln förekommer också såsom basnäringar för samerna i kärnområdena jordbruk och fiske och även annat förvärvsarbete. På åtskilliga ställen förekommer emellertid samer som försörjer sig på jordbruk och fiske, nästan alltid i kombination. Dessa samer har en alltför svag rättsställning. I själva verket har de ännu sämre rättigheter till land och vatten än de renskötande samerna. Ett stärkande av de renskötande samernas juridiska rättigheter blir emellertid att uppfatta som en samisk spjutspets som öppnar vägen även för de jordbrukande och fiskande samerna i kärnområdena.

1928 års renbeteslag hade en statisk uppfattning av samerna. För lagens författare var det av vikt att slå vakt om samerna som en nomadiserande befolkning. Något utvecklingsperspektiv och någon antydan om att samerna själva gradvis skulle övertaga mer och mer av bestämmanderätten över samernas områden kan ej spåras i 1928 års lag. Det var lappfogdarna som var centralgestalterna i denna lag. Detta är ett förmyndarsystem helt likartat med det som Bureau of Indian Affairs utgör för de amerikanska indianerna. Samerna hörs, myndigheterna beslutar. Så kan man uttrycka lagens ståndpunkt. I nomadskolepropositionen 1913 uttalades att samen borde hållas till nomadlivet och ej avvänjas därifrån. Med hänsyn till denna målsättning borde samebarnen icke få bo i rum, utan de skulle under skolgången inkvarteras i särskilda hushållskåtor, där de skulle bo och sova och där även matlagning och klädtvätt m m skulle försiggå. Dessa hushållskåtor tvingades samebarnen leva i ännu på 1940-talet och fortfarande står några sådana kvar i Killingi och i Jukkasjärvi. Själva undervisningen var mindre omfattande för samebarnen än för de svenska barnen. Det är synnerligen anmärkningsvärt att grundundervisningen i folkskolan gavs olika målsättning med hänsyn till olika barns härstamning och ras. Något incitament till modernisering av renskötseln förelåg alltså ej i 1928 års tag eller dess förarbeten. Det disciplinära draget var starkt. Beträffande skogsrenskötseln hade lagen närmast den ståndpunkten att denna renskötsel skulle försvinna och övergå i jordbruk. Lagstiftarens uppfattning i detta stycke har visat sig alldeles särskilt förfelad. Skogsrenskötseln är idag en blomstrande näring under det att jordbruket går starkt tillbaka. 1928 års lag vilade på lappfogden. 1971 års lag skall vila på samebyn, men denna är alldeles för svagt konstruerad och för begränsad. När det gäller de icke renskötande samerna så har det i praktiken visat sig att vad de framför allt längtar efter är ett erkännande av sig själva som samer. Deras ekonomi är i bästa ordning, men de erinrar om att de i sin hemort betraktades som fattiglappar och sågs över axeln. När de nu kommer hem till sina gamla områden är de fortfarande oönskade, säger de, och om de fiskar eller jagar så är de tjuvfiskare eller tjuvjägare. De önskar alltså möjlighet att inträda som stödjande medlemmar i sin sameby och därmed automatiskt få en viss begränsad jakt- och fiskerätt. Får samebyarna bifall till sin talan i detta mål, har samebyarna möjligheter att tillse att ett sådant stödjande medlemsskap kan genomföras. Samerna borde själva få upplåta jakt och fiske. Självklart måste samebyarna sammansluta sig och skapa en organisation för detta ändamål. Denna organisation kunde tänkas få bolagsform eller föreningsform. Den skulle emellertid ej vara beroende av någon myndighetsupplåtelse, utan såsom samiskt organ direkt sköta förvaltningen av samiska tillhörigheter. Det är alldeles nödvändigt att man i Norrlands inland nu glömmer bort gamla motsättningar som har funnits kring ströängsbruk och annat och utlöst hårda fejder med skottlossning och dylikt. Tvisterna kring ströängarna är nu helt eliminerade och det är nödvändigt att olika glesbygdsbor förenar sina krafter för att tillvarataga sina speciella glesbygdsintressen. Samerna har alltid varit angelägna om att i sin upplåtelsepolitik söka gagna de övriga glesbygdsborna. Glesbygdsbor har alltid haft företräde till jakt- och fiskeupplåtelser. Ett bifall till samernas talan i målet innebär självklart icke alls att det skulle bli svårare för allmänheten att få jaga och fiska eller att få tillträde till markerna. Att det på vissa håll kärvat ganska starkt i förbindelsen mellan samerna och övriga glesbygdsbor beror säkerligen till stor del på att avvittringen åstadkommit en felaktig och orealistisk jordfördelning. Motståndet mot ströängsbruket och mot jordbrukskolonisationen på de gamla skattefjällen i Frostviken var ej direkt religiöst betingat. Det bottnade emellertid i en kränkt rättskänsla och en känsla för de samiska markerna som har så djup förankring i den samiska nationalkaraktären att den nästan kan sägas ha religiös natur. Samekulturen är nämligen i allra högsta grad territoriellt fixerad. Det går ej att tänka sig en samekultur i verklig mening, om det ej finns samer i basnäringar i samemarkerna. Staten Israels roll för den judiska kulturen är viktig men ej av lika omedelbart slag som basnäringen inom kärnområdena är för samerna. Samernas kultur är nämligen ej av litterärt slag eller i större utsträckning litterärt förmedlad till samerna själva. Snarare kan man som paralleller till samerna räkna indianerna i Amerika - både Nord- och Sydamerika - och minoriteter som kurderna, vilka lever i Turkiet, Irak, Iran och Ryssland. Kurdernas territoriella anknytning synes vara synnerligen stark och en kurderkultur synes svårligen tänkbar om kurderna förlorar sitt territorium. Detsamma torde i hög grad gälla om indianerna och säkert är att samerna har en mycket stark upplevelse av territoriets betydelse för samekulturen. Den samiska rättskampen får genom detta viktiga förhållande sin särskilda prägel. Samerna, som är urinnevånare i de nordliga kärnområden som de nu är verksamma i, innehar och besitter, har ingen anledning att visa någon överdriven ödmjuk tacksamhet för det ganska ringa bistånd de får i sin näring inom ramen för en mycket njugg svensk glesbygdspolitik, där de till och med behandlas med mot dem riktad särskild diskrimination, eller för de allmoseliknande kulturanslag som utgår. Samerna som har fog för att resa betydligt större krav befinner sig nu i en avgörande situation. Med en bättre rätt till land och vatten under samisk självbestämmanderätt, med vinstdelning efter den modell som amerikanska kongressen generöst föreskriver för indianer, eskimåer och aleuter i Alaska, med rätt för samemenigheten att själva efter eget bestämmande ta in stödjande medlemmar, varibland fiskesamerna givetvis skulle komma i fråga, med rätt till grusinkomster som man äger både på grund av hävd och på grund av uttrycklig föreskrift i 1928 års lag - en rätt som utan några skäl försvunnit i 1971 års rennäringslag - med täktinkomster från sandstensbrotten och annat, skulle samerna kunna bestå. Samerna har för närvarande icke äganderätt klart erkänd till ens en tumsbredd av sin urgamla mark som utdelning på sitt långa markinnehav och sin besittning. Man kan jämföra detta med böndernas situation. De har fått full äganderätt som utdelning på en hävd under en kanske så kort tid som 100 år, en hävd som i många fall haft ganska ytlig karaktär. De stora bolagsinnehaven av skogsmark i inre Norrland kommer juridiskt ytterst från den starka överprivilegieringen av bönderna. Bonden var ej mer fast förankrad i inre Norrland än att han sålde av skogen till bolagen. Här bör också beröras de särskilda rättigheterna, såsom till grus eller sandsten (kvartsit). Inmutningsbara mineral och sådant som faller under stenkolslagen och uranlagen är speciella saker där samerna kräver likställighet med andra jordägare. Förhållandet är dock det att alla jordägare har en ganska dålig rättsställning enligt dessa lagar. Grus och sands ten hör alltså mera direkt till äganderätten. Samerna anser att såväl jordägarandel i gruva som rätt till grus och sandsten bör följa av samernas gamla hävd. Denna hävd består i boskapsbete, jakt, fångst, fiske, rätt till ved och virke m m. Bondens hävd till utmark har precis samma innehåll och den rätten har tillåtits att svälla ut till en rätt till vattenfall, grus, sands ten osv. Om bondens hävd har fått svälla ut så bör samens likvärdiga hävd medföra motsvarande rätt. Sverre Toennesen har i sin omfattande avhandling om rätten till jorden i Finnmark samma åsikt men kallar företeelsen rätten till resträtten. I indianjuridiken i USA är det alldeles klart att indianerna har rätten till resträtten. I själva verket är det så att resträtten har en utomordentligt stor betydelse i lappmarkerna. Timmerskog, vattenfall och mineral saknade praktiskt taget värde för hundra år sedan. Kronans uttalande i målet att ett nomadfolk icke kan förvärva äganderätt är felaktigt i flera avseenden. Samernas ursprungliga näring jakt och fiske har bedrivits i stationära eller halvstationära samesamhällen. Detta kan knappast betecknas som nomadism i högre grad än exempelvis säterbruket i Dalarna. Det finns - för att ta ett exempel - en bok om näringslivet i byn Gruddbo på Sollerön i Dalarna som visar hur man "nomadiserade" emellan själva byn, hemskogen, fäbodeskogen och utskogen efter ett mycket noga utformat mönster. Samernas gamla näringsliv kan väl jämföras med ett sådant säterbruk. Den helnomadism som på senare tid uppfattats som typiskt samisk är förmodligen framtvungen genom konkurrenternas, svenskarnas, framryckning då de bördigare, eller i varje fall frodigare bevuxna områdena togs i anspråk för svenskarnas bruk. För att utnyttja den kvarvarande ekologiska nischen tvangs samerna över i den helnomadism som Ernst Manker skildrar i den populära boken "De åtta årstidernas folk". Detta är emellertid ett tvångsskede i samernas historia och betecknar knappast ett näringsfång som var så välbalanserat att det kunde äga bestånd för lång tid. Den mycket utarbetade vildmarksteknik med raidflyttningar o dyl som erfordrades för helnomadismen var framför allt synnerligen arbetskrävande. Man måste nog ha varit uppe i renskogen med samerna och på platsen tagit del av berättelser om denna vildmarksteknik för att förstå hur arbetskrävande den i verkligheten var. Nationalparkerna är ett kontroversiellt ämne för samerna. Det finns inom Sörkaitums sameby en mycket stor nationalpark som heter Stora Sjöfallet. Inom Sirkas sameby finns Sareks nationalpark. De ligger vid Lulevattendraget. Hellemofjorden inom Norge kommer in med sin spets och nästan möter Lulevattendraget. Samerna uppehåller kontakten med sina släktingar mycket intensivt över den gränsen. Nationalparkerna omfattar väldiga områden. De tillkom 1909 då samernas rättigheter hade en lågkonjunktur. Förebilden för dessa svenska nationalparker är de amerikanska berömda nationalparkerna Yellowstone och Yosemite. De amerikanska nationalparkerna är tagna från indianerna. De svenska är tagna från samerna. Landet ovan odlingsgränsen är lovat åt samerna, ändamålsbestämt åt dem. Ersättning har ej utgått till samerna för nationalparksytorna och för de mycket betydande inskränkningarna i bl a jakträtten efter älg. Stora Sjöfallets nationalpark tillkom därför att där ligger Stora Sjöfallet, som var en mycket stor sevärdhet. Stora Sjöfallet har nu tagits i anspråk av vattenkraftindustrin. Det finns ingenting kvar. Man kan släppa på s k turistvatten någon gång på sommaren, trycka på en knapp, så att man kopplar på fallet. Annars är det borta. Man har reglerat sjön Satisjaure och därigenom åstadkommit stora strandplan som utgör sår i landskapet. Man har därigenom spolierat naturvärdena i Stora Sjöfallets nationalpark. Samernas möjligheter att freda sig mot rovdjursangrepp som förekommer är beskurna. Björnjakten är helt fråntagen samerna och de har inte ens förföljningsrätt in på denna nationalpark efter ett angrepp. Samernas pengar från samernas land och vatten, skadeståndsmedel samt jakt- och fiskeersättningar m m samlas i samefonden. Det finns ingenting i förarbetena till 1971 års rennäringslag som ger uttryck för att samefonden skulle vara kronans pengar. Landsmötet har upprepade gånger uttalat, att det rör sig om samernas egna pengar. Som bekant utnyttjas emellertid samefonden så, att man tager sådant fyrtioprocentigt rationaliseringsbidrag som bönderna kan få, från samefonden när det gäller rennäringens rationalisering. Samerna får alltså betala bidragen med sina egna pengar, ett system som är mycket väl känt från indianpolitiken i USA. Sammanfattningsvis anser samerna att ett bifall till deras talan om rätt till land och vatten framför allt skulle medföra ett förstärkande av deras förhandlingsposition gentemot kronan.

Samtliga parter på samesidan yrkade, såsom talan slutligen bestämdes, gemensamt att omstämda rättigheter måtte tillerkännas dem enligt följande uppställning.

- Berörd lapp- eller sameby.

- Samemenigheten inom berörd bys områden.

- Enskild same för kvotdel i sådan samemenighet.

- Enskild same inom berörd bys område, envar för egen del.

- Samtliga samebyar i Jämtlands län.

- Samtliga samemenigheter i Jämtlands län.

- Enskild same för kvotdel i dessa menigheter.

- Enskilda samer i länet, envar för egen del.

- Samtliga lapp- eller samebyar i riket.

- Kärande byar för kvotdel i samebymenigheten inom riket.

- Samtliga samemenigheter i riket.

- Enskilda samer för kvotdel i samemenigheterna i riket.

- "Lapska nationen".

- Enskilda samer i riket, envar för egen del.

Samerna anförde därvid följande. En samemenighet utgöres av bymedlemmar och andra samer som är bosatta inom byns område. Såsom oorganiserat kollektiv kan samemenighet icke vara part i målet utan menighetens intressen tillvaratages i stället genom den talan som föres av samebyn och av de enskilda samerna. Samemenigheterna, som finns sedan gammalt, utgöres av obestämda kretsar samer. Genom kontroll i de renlängder som upprättas varje år kan man få fram det exakta antalet renägande samer som ingår i viss samemenighet. Däremot torde det vara svårt att göra någon mera exakt beräkning av antalet samer som, utan att vara renskötande, ändock kan sägas tillhöra samernas kärnområden. Antalet icke renskötande medlemmar varierar mycket från by till by. Då samtliga samebyar i Jämtlands län för talan i målet åberopas att dessa byar delat öde redan under norsk-dansk tid före 1645 samt att alla behandlats enligt "avvittringsprogrammet" jämlikt kungl brevet d 20 april 1841. När samtliga samebyar för talan åberopas den kollektivisering av samernas rätt inom hela det svenska sameområdet som i vissa avseenden genomförts. Den "Lapska nationen" utgör en vidare krets än "samemenigheterna i riket" och omfattar alla personer i riket av samisk härkomst.

Kronan bestred samernas talan till alla delar och anförde i huvudsak följande. Det i målet åberopade historiska materialet ger ej belägg för att äganderätten till renbetesfjällen tillkommer samerna. Samerna kom relativt sent in i Jämtland. Först under 15-1600-talen kom de att bosätta sig för längre tid och till större antal i landskapet. I Lappland var däremot förhållandena annorlunda. Där har samerna funnits sedan mycket lång tid tillbaka. Det är i och för sig riktigt att samerna sedan lång tid tillbaka livnärt sig av renskötsel, därvid de strövat över vida områden. Samernas vistelse på renbetesfjällen och deras utnyttjande av dessa har emellertid ej varit av sådan beskaffenhet att samerna därigenom kan grunda någon äganderätt till denna mark. Någon äganderätt grundad på urminnes hävd har ej heller, såvitt visats, förelegat vid någon av de utav samerna angivna tidpunkterna. Det första årtalet, vid vilket urminnes hävd påståtts föreligga, är 1645. Enbart den av samerna åberopade omständigheten att de betalade skatt till både Norge och Sverige kan icke anses ha inneburit att samerna tillerkändes någon äganderätt till de områden som de då nyttjade. Såväl 1649 års böxling som vissa uppgifter om att vissa fjälltrakter i vart fall i tiden efter 1645 betraktades som avradsland visar också att samerna före 1645 icke ägde de omtvistade områdena. Däremot förelåg 1645 urminnes hävd till renbete, jakt och fiske för samerna. Den andra tidpunkten för urminnes hävd har angivits till 1766. Lappmarksplakaten från 1673 och 1695 samt lappmarksreglementet från 1749 ger emellertid klart uttryck åt att kronan ansett sig kunna förfoga över fjällen utan att behöva ta hänsyn till någon annans äganderätt däröver. Dessutom gav 1683 års påbud om skogarna kronan rätt att hävda äganderätt till den mark som icke var tillhörig by eller hemman. Den tredje tidpunkten har angivits till 1841 men genom den ökade nybyggarverksamheten efter 1760 kom kronans vilja att förfoga över ifrågavarande fjällmarker till så pass starkt uttryck att man utan vidare kan dra den slutsatsen att kronan ansett dessa marker för sina. Överflyttandet av inrymningsärendena från domstolarna till KB bekräftar riktigheten av denna slutsats. Den fjärde tidpunkten är 1886. Här grundar sig kronans bestridande på att avvittringen enligt 1841 års kungl brev skett med utgångspunkt från kronans äganderätt till skattefjällen. Icke heller 1971 föreligger urminnes hävd för samerna eftersom renbeteslagstiftningen alltsedan 1886 utgått från att kronan äger renbetesfjällen, något som klart framgår av såväl lagarnas ordalydelse som förarbeten. För det fall att TR:n skulle finna att samerna 1886 innehaft renbetesfjällen med äganderätt har samernas rätt inskränkts till att omfatta de i lagen särskilt omnämnda rättigheter, vilka ingår i den s k renskötselrätten. Ändring härutinnan har ej skett i senare lagstiftning. Omprövning av lagstiftningen i detta avseende kan ej ske. Lagstiftaren har utgått ifrån att kronan ägde renbetesfjällen och har därvid varit i god tro. Den särskilda rätt som samerna enligt lag har till renbetesfjällen är också så vitt omfattande att den inskränkning i deras rätt som renbeteslagstiftningen skulle innebära ej berättigar till någon omprövning. Beträffande talan om äganderätt till utvidgningshemmanen vitsordas i och för sig att hemmanen under senare delen av 1800-talet och i början på 1900-talet förvärvats av kronan för skogsförsäljningsmedel härrörande från skattefjällen. Äganderätten till skattefjällen tillkom emellertid kronan och icke samerna. I vart fall har utvidgningshemmanen varit föremål för 20-årig hävd från kronans sida. Vad därefter angår samernas talan om andra rättigheter än äganderätt invändes att gällande rennäringslag reglerar de rättigheter som tillkommer samerna. Därutöver har samerna inga rättigheter till renbetesfjällen. Genom lagstiftningen har vissa former av nyttjanderätt för samernas renskötsel kodifierats. Dessa former hade tidigare accepterats av kronan. Samerna har aldrig innehaft renbetesfjällen under stadgad åborätt och det har aldrig heller varit avsikten att renskötande samer skulle vara att jämställa med åbo och ha en åbo tillkommande rättigheter. När det sedan gäller sådana rättigheter som icke ingår i renskötselrätten är att beakta att samerna torde ha haft samma brukningssätt av marken som fram till våra dagar, nämligen renskötseldrift. Något annat brukande har det icke varit fråga om. Det kan således icke göras gällande att sådana utanför renskötselrätten liggande rättigheter tillkommit samerna i äldre tid på grund av ockupation eller urminnes hävd.

Kronan anförde vidare följande. Enligt rennäringslagstiftningen tillkommer renskötselrätten enskilda samer och byarna har endast uppgiften att ombesörja renskötseln och vara förvaltningsorgan. I princip måste på grund härav de enskilda samerna i målet framför byarna och menigheterna vara berättigade till eventuella rättigheter.

Samerna anförde såvitt avsåg kronans påstående om 20-årig hävd till utvidgningshemmanen: För rättsinstitutet 20-årig hävd gäller fortfarande de gamla romerskrättsliga rekvisiten res habilis, titulus, fides, possessio och tempus. För kronan brister här rekvisitet fides eftersom kronan varit väl medveten om att fastigheterna inköpts för medel som härrörde från skattefjällen. Vidare brister rekvisitet possessio eftersom samerna hela tiden haft besittningen till fastigheterna alltsedan kronans inköp och eftersom fastigheterna enligt lag ligger till samernas uteslutande begagnande. Kronoförvaltningen har endast varit en förmyndarförvaltning å samernas vägnar, varför samerna skulle kunna tillgodoräkna sig den hävd som må ha uppkommit genom förmyndarförvaltningen.

Sedan samerna utöver vad som här upptagits yrkat att omstämda fastigheter måtte avträdas till dem i befintligt skick med vägar och tekniska föremål som hus, anläggningar m m samt att kronan måtte förpliktas att redovisa avkastningen från fastigheterna och erlägga ränta därå, förordnade TR:n genom beslut d 11 april 1972 att särskild dom skulle meddelas över frågan huruvida de av samerna omstämda rättigheterna tillkommer dem eller icke.

TR:n (f d hovrättslagmannen Holm samt rådmännen Gråberg och Wesström) yttrade i dom d 1 nov 1973, rubricerad som deldom och mellandom, följande.

Vissa processuella frågor.

Såsom kärandeparter uppträdde vid målets anhängiggörande dels flertalet svenska lappbyar och dels ett mindre antal enskilda samer. Genom ansökningar om tilläggsstämning utvidgades sedermera kretsen av kärande enskilda samer.

Under målets förberedelse bestred kronan lappbys behörighet att vara part i rättegången. Efter det att rennäringslagen trätt i kraft och samtliga byar utom Lainiovuoma, Saarivuoma och Vapsten därefter organiserat sig till samebyar enligt den nya lagen och övertagit respektive lappbys i målet förda talan, har emellertid kronan frånfallit den resta invändningen.

Enär lappby såväl som sameby får anses utgöra sådan menighet som avses i 11 kap 2 § RB, finner TR:n någon brist i parts behörighet icke föreligga.

Det må vidare här antecknas att samtliga kärande byar är behörigen företrädda i rättegången och att samtliga kärande enskilda samer upplysts vara renägande bymedlemmar ävensom att kärandeparterna gemensamt yrkat att omstämda rättigheter måtte tillerkännas samerna på sätt här ovan tidigare redovisats.

Såvitt yrkanden framställts till förmån för samemenigheten inom berörd bys område, samtliga samemenigheter i Jämtlands län, samtliga lapp- eller samebyar i riket, samtliga samemenigheter i riket och "Lapska nationen", vilka kollektiv icke är att hänföra till juridisk person enligt gällande rätt, beaktar TR:n följande. 1 och 2 §§rennäringslagen innehåller bl a bestämmelser om vem som har rätt till renskötsel. Utövandet av renskötselrätten förutsätter dock alltid medlemskap i sameby. Sådana medlemmar är den renskötselberättigade och hans familj om han antingen deltar i renskötseln inom byns betesområde eller tidigare deltagit däri såsom stadigvarande yrke och ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete. Vidare kan medlemskap beviljas utomstående renskötselberättigad som har för avsikt att driva renskötsel inom byns betesområde. Utanför denna inre krets av renskötselberättigade som utgöres av bymedlemmarna återfinns andra renskötselberättigade, d v s huvudsakligen samer som lämnat renskötseln och övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete, icke hemmavarande barn till bymedlem och slutligen andra släktingar till bymedlem än make och barn. Härutöver finns ett icke obetydligt antal personer av samisk härkomst som saknar rätt till renskötsel. - Samtliga personer i riket av samisk härkomst har i målet angivits utgöra den "Lapska nationen" medan samtliga inom ett byområde bosatta personer av samisk härkomst ansetts bilda samemenighet inom byn. Beträffande den "Lapska nationen" utgöres denna såsom kretsen här bestämts av dels bymedlemmarna, d v s den del av den samiska befolkningen som är sysselsatt i eller ekonomiskt beroende av rennäringen, dels de renskötselberättigade men icke renskötande samerna och dels de övriga samerna. Gemenskapen uppkommer icke genom avtal eller frivillig anslutning utan är helt betingad av härkomsten. Medan det icke torde vara outförbart att utröna vem som är medlem i samehy framstår det som omöjligt att utan för detta ändamål särskilt anpassade folkbokföringsuppgifter och därtill kompletterande efterforskningar fastställa vem som tillhör de övriga samekategorierna. Tillhörigheten till den samiska folkgruppen har i målet anknutits till lagstiftarens kriterium, nämligen att kravet anses uppfyllt av envar som i något, om än avlägset, led kan visa sig vara av samisk härkomst. Det totala antalet personer i riket som i denna mening är att anse som samer har uppskattats till 10 000. Det må emellertid här erinras om att det bl a från samiskt håll ifrågasatts huruvida ett dylikt kriterium var det korrekta. Egenskapen att vara same kunde nämligen knappast betraktas såsom en blodsfråga eller en härstamningsfråga. I stället rörde frågan tillhörigheten till en etnisk grupp med vissa speciella drag som kan hänföras till samspelet mellan människan, renen och markerna dock att särdragen ej behövde hänföra sig till renskötseln i direkt mening utan kunde mera avlägset stå i samband med renskötselbetingade attityder. Uttrycket den "Lapska nationen" är hämtat från skriftväxlingen mellan den svenske delegaten Klinckowström och den norske delegaten Mangelsen i förhandlingarna om ingående av 1751 års gräns traktat. I skriftväxlingen, vilken betecknats som förarbeten till 1751 års kodicill, talas om nödvändigheten av att bevara "den lappiske nation". Genom sin kodifiering av samernas rättigheter och skyldigheter har kodicillen ansetts fylla en garantifunktion därvidlag. Den "lappiske nation" har ursprungligen framstått såsom en menighet i betydelsen av ett antal icke omedelbart bestämbara samer sammanhållna av ett gemensamt renskötselintresse. Det nu ifrågavarande kollektivet utgöres delvis av icke renskötande samer, vilka i många fall sedan mer än en generation tillbaka är bosatta utanför samernas gamla kärnområden. Dessa samer, bland vilka de flesta moderna yrken och näringsfång finns representerade, torde i avsevärd mån ha mistat de samekulturella särdrag som alltjämt bibehålls av de renskötande samerna. Lagstiftningen har också markerat skillnader mellan olika samegrupper. En ådagalagd strävan att nå större gemenskap mellan samerna har icke lyckats undanröja dessa skillnader. Vidkommande härefter samemenigheterna har också dessa härletts ur en historisk bakgrund. Således talas t ex i Kungl brevet d 20 april 1841 angående bestämmandet av säkra gränser för "lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter" om "Fjellallmogens i Undersåkers socken ... gjorde ansökning att warda bibehållen wid de renbetestrakter, den af ålder innehaft - - -". Antalet personer som utan att vara bymedlemmar ingår i samemenighet inom bys område har uppgivits växla mycket från by till by. Vid den i målet företagna synen har också detta förhållande bekräftats. Frostvikens mellersta sameby har således inom byområdet icke boende andra än de omkring 20 bymedlemmarna medan det i Frostvikens norra sameby finns ett tiotal personer av samisk härkomst som icke är bymedlemmar men som ändock bor inom byns område. Dessa personer, vilka ägnar sig åt tillfälliga arbeten såsom skogs- och flottningsarbeten samt jakt och fiske, räknas av byn till samerna och har ett par sjöar att fiska i. En beaktansvärd anledning till att dessa samer, vilka samtliga uppgivits vara renskötselberättigade, icke ägnat sig åt renskötsel synes vara att renskötselmöjligheterna inom byn begränsats till följd av omfattande vattenregleringsföretag. Särskilt i ett fall som det nu relaterade är den sammanhållande gemenskapen helt naturligt betydligt mera framträdande än inom den "Lapska nationen". Liksom denna får emellertid samemenighet anses sakna såväl ordnade verksamhetsformer som egna särskilda organ. Frånvaron av organisation vidlåder också kollektivet rikets lapp- och samebyar. I betraktande av det anförda saknas förutsättningar för att nu ifrågavarande kollektiv skall vinna erkännande som särskilda rättssubjekt. Däremot kan de i sådant kollektiv ingående personerna tillhopa vara bärare av omstämda rättighet.

Sameby har till ändamål att enligt rennäringslagen för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Eftersom ett påtagligt praktiskt behov ansågs föreligga av att sameby skulle kunna bevaka medlemmarnas gemensamma intressen i frågor som icke direkt gällde den kollektivt bedrivna renskötseln infördes i 10 § andra stycket rennäringslagen den bestämmelsen att sameby företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. I sitt utlåtande över 10 § i förslaget till rennäringslag uttalade lagrådet att det ej torde få anses föreligga hinder mot att sameby för medlemmarnas räkning förde talan även angående sådana rättigheter i avseende å renbetesområdena som hade samband med renskötseln och som de förmenade sig ha på annan grund än rennäringslagen. - Vad beträffar lappby hade denna sedan tidigare till uppgift att i förhållande till statliga och kommunala myndigheter företräda den inom renskötselområdet bosatta samiska befolkningen.

Fråga är då huruvida lapp- eller sameby skall anses behörig att jämte vissa renägande bymedlemmar föra talan till förmån för samtliga individer i samemenigheterna och i den "Lapska nationen". Oaktat denna talan åtminstone till övervägande del kan anses angå sådana rättigheter som har samband med renskötseln och som vid bifall tilltalan kanske skulle kunna komma att innebära fördelar för bymedlemmarna personligen får dock deras intressen i förenämnda persongrupper anses oförenliga med deras intressen i rennäringen inom renskötselområdet. På anförda skäl kan byarnas talan såvitt nu är i fråga icke vinna vidare prövning.

Oavsett huruvida talan avser äganderätt eller övriga omstämda rättigheter är de i målet kärande enskilda samerna, vilka icke i något fall utgör de enda medlemmarna i nu ifrågavarande personkretsar, ej behöriga att utan medverkan av de övriga föra talan för ifrågavarande samemenigheters eller den "Lapska nationens" räkning. Deras härutinnan förda talan kan förty icke upptagas till saklig prövning.

Då kärandena fört talan för samtliga samebyars i riket räkning har detta skett utan medverkan av samtliga byar i riket. Talan skall förty avvisas i denna del. Talan har vidare förts till förmån för de kärande enskilda samerna för kvotdel i samemenighet i berörd bys område, i samemenigheterna i Jämtlands län och i samemenigheterna i riket samt till förmån för de kärande samebyarna för kvotdel i samebymenigheten i riket. För ett dylikt fall av flera berättigade, där någon eller några av dem blott för egen räkning framställer anspråk på rättsskydd för del i omtvistade nyttigheter, finner TR:n övervägande skäl tala för att upptaga talan 26 till saklig prövning. Parterna är ense om att storleken av yrkade kvotdelar icke skall bestämmas i förevarande rättegång.

När talan förts till förmån för kärande enskilda samer inom berörd bys område, envar för egen del, kärande enskilda samer i länet, envar för egen del, och kärande enskilda samer i riket, envar för egen del, har kronan invänt att kärandeparterna icke ensamma utan endast gemensamt med alla andra personer. av samisk härkomst i respektive område kan framstå som berättigade. Även i detta fall där ett antal kärande anser sig berättigade för egen räkning får övervägande skäl anses tala för talans upptagande till prövning.

Härutöver har kronan under åberopande av rennäringslagens bestämmelser bestritt talerätt för byarna i fråga om i renskötselrätten ingående rättigheter.

Samerna har i förevarande mål huvudsakligen hävdat att de hade en på ockupation med specifikation eller urminnes hävd grundad rätt till renbetesfjällen. Frågan huruvida byar eller enskilda samer är berättigade med avseende å de omstämda nyttigheterna är i betraktande härav att se som en fråga rörande själva saken och icke som ett spörsmål om rättegångshinder. Kronans invändning lämnas förty utan bifall.

Enär det icke tillkommer TR:n att pröva huruvida en fastighet är av den karaktären att därå numera skall inrymmas åbo enligt bestämmelserna om stadgad åborätt eller huruvida någon beträffande en fastighet har sådana rådighetsbefogenheter som tillkommer en innehavare av stadgad åborätt, lämnar TR:n vad samerna härutinnan anfört och yrkat utan avseende.

TR:n finner icke anledning att ägna övriga processuella frågor vidare prövning.

Redovisning av det åberopade Processmaterialet jämte kortfattade sammanfattningar.

(Ur detta mycket omfattande avsnitt i TR:ns dom återges huvudsakligen parternas argumentering samt vissa yttranden av sakkunniga och visst annat material vartill HD direkt hänvisar i sin dom. (* TR:ns dom i dess helhet finns publicerad i Samernas vita bok II:1 och II:2. *) )

Parterna har å ömse sidor förklarat sig vitsorda eller sakna anledning att ifrågasätta riktigheten av det i målet åberopade historiska källmaterialet.

Samerna har till stöd för sin talan, förutom ockupation med specifikation, åberopat urminnes hävd vid skilda tidpunkter. I betraktande härav finner TR:n ändamålsenligt att för varje sådant tidsskede redovisa rörande faktiska omständigheter förebragt material. Parterna är ense om att sameområdena tidigt blev föremål för ett kronans intresse, vilket tog sig uttryck i skattläggning och andra offentligrättsliga förfoganden. När det gäller nu ifrågavarande områden är det också ostridigt att sådan offentlig maktutövning skett från såväl svensk som norsk sida. Däremot råder delade meningar om det närmare innehållet i de av kronan hävdade rättigheterna och då främst huruvida kronans förfoganden endast var ett utflöde av kronans allmänna höghetsrätt eller om de därjämte innebar anspråk från kronans sida på regalrätt eller privat äganderätt. Medan samerna gjort gällande att kronan i vart fall icke förrän i samband med renbeteslagstiftningen påstått annat än en höghetsrätt över samernas områden har kronan således förmenat att dess höghetsrätt någon gång efter mitten av 1600-talet efter hand utvecklats till en regalrätt och närmare bestämt en äganderätt. I betraktande härav är utvecklingen av kronans intresse med avseende å sameområdena och i synnerhet de som nu är föremål för TR:ns bedömande av betydelse i målet och kommer därför att bli föremål för en kort sammanfattning i nära anslutning till redovisningen av det historiska källmaterialet.

Såsom första utgångspunkt för urminnes hävd har samerna angivit 1645, d v s då Jämtland slutligt tillfördes Sverige.

Det i denna del åberopade materialet följer under I här nedan.

I

Samerna har anfört i huvudsak följande. Omedelbart efter istiden utgjorde de norrländska vidderna herrelöst land. Samerna var de första människorna som tog dessa markområden i anspråk. I Jämtland och Härjedalen fanns samerna åtminstone sedan medeltiden. Arkeologiens och ortsnamnsforskningens hittillsvarande resultat är kanske icke slutgiltiga utan kan komma att rubbas av framtida forskningar men får ändock anses ha vederlagt teorierna från 1900-talets början att samerna relativt sent invandrade från sina "gamla stamhåll" i norra Jämtland till Offerdals- och Undersåkersfjällen samt till Härjedalen. Vad särskilt ortsnamnsforskningen angår har professor Knut Bergsland kunnat ge icke mindre än fyra exempel på ortsnamn som bekräftar att samer före digerdöden funnits så långt söderut som i Härjedalen. Enligt en vedertagen uppfattning föregicks tamrenskötseln av ett skede då samerna livnärde sig av jakt och fiske - beträffande jakten huvudsakligen efter vildren och bäver. Det är också sannolikt att indelningen av samelanden i lappskatteland och lappskattefjäll härstammar från en tid då jakt och fiske var huvudnäringar. Ett lappskatteland eller ett lappskattefjäll var nämligen väl lämpat som jakt- och fiskeområde medan det icke i allo passade för nomadiserande tamrenskötsel. Tamrenskötselns ålder i nu aktuella trakter kan ej med säkerhet fastställas men torde i vart fall kunna förbindas med medeltiden. I Nordnorge förekom dock tamrenskötsel vid en så tidig tidpunkt som 890 enligt Ottars välbekanta berättelse till kung Alfred i England. Denna framställning är genom sin autenticitet och höga ålder utomordentligt betydelsefull. Antalet verkliga samtida källor från denna tid är annars ytterst begränsat. Som ett exempel kan nämnas Egil Skallagrimssons saga som utger sig för att redogöra för 800-talets förhållanden i Norge och är skriven på 1220-talet. Dess uppgifter om Harald Hårfagers Norge bedöms som ytterst osäkra såsom historiska källor, under det att allmänna geografiska data i sagan kan anses representativa för förhållandena i början av 1200-talet. Egilsagan säger att finnmarken, d v s samelanden, innefattar allt det inre landet och är ofantligt vidsträckt. I söder ligger Namdalen, Jämtland och Hälsingland som alla gränsar till Finnmork. Rätt igenom Finnmork går enligt Egilsagans allmänna geografiska beskrivning en kedja av höga berg som kallas kölarna. Här använder sagan ordet "kilir" som är pluralis. Av sagan kan man utan vidare dra den slutsatsen att kölen ej utgör någon riksgräns. Kölen ligger inuti Finnmork och Finnmork gränsar till olika delar av nuvarande Norge och nuvarande Sverige. Dessa delar av Norge och Sverige norr om landsskråets gräns för Jämtland får uppfattas som ganska smala remsor utmed kusten. Sverige räckte vid denna tid ej längre än till Umeå och Bygdeå. Norr därom gick Finnmork ända ner till Bottenvikens kust. I Norge gick Finnmork även på många sträckor ned till kusten. 1240 dog Skule Jarl och den tidpunkten åberopas i Jämtlands landsskrå som upptecknades på ting i Sveg 1273. Bergsland har identifierat landsskråets gränsmärken och menat att Jämtlands nordgräns gick från Sörli över det urgamla gränsmärket Svaningssten till trakten för Ströms kyrka och därifrån till Norrsjön ovanför Tåsjön och vidare till Vojmsjöns nordvästra ände. Bergsland har framhållit att Finnmork, vars gränser sålunda anges i landsskrået, på 1200-talet var "Norges konges" skattland, d v s det betalade tribut till "Norges konge", men ägdes ej av denne, lika litet som ett annat skattland, exempelvis Orkneyöarna. Samerna ägde Finnmork. Landsskråets gräns blev bestående som jämtlandsgräns ända tills vi fick den nya gränsen mot Norge 1751. Av de skattefjäll som nu är föremål för avgörande låg sålunda de markområden som numera ingår i Frostvikens norra, mellersta och södra samebyar helt inom Finnmork medan endast norra delen av Hotagens sameby omfattades därav. Södra delen av Hotagens sameby samt aktuella delar av Offerdals sameby utgjorde däremot ett sameområde inom landskapet Jämtlands gränser. Alltsedan samerna kom till dessa områden har de hävdat dem genom renbete, jakt och fiske, skogsfång, hö- och lavtäkt m m samt genom att bebo, innehava och besitta dem. Den faktiska hävden av de konkreta rådighetsbefogenheterna på marken, liksom den därigenom tidigt uppkomna äganderätten, har hela tiden bestått och samerna har länge också saknat all konkurrens från andra om områdena. Det saknar därvid icke betydelse att sameområdena i äldre tid hade en betydligt större utsträckning än nu. De stora markområden som samerna genom tiderna tvingats avstå kan väl betraktas såsom en form av mellangift för de återstående renbetesfjällen och vid sidan av innehavet sedan äldsta tid rättfärdiga samernas anspråk på de senare. Förhållandena i Finnmork ger klart vid handen att samerna hela tiden ägde sina innehavda områden. Finnmork var liksom övriga "finnmarker" ett skatteland, som varken ingick i Sverige, Norge eller Ryssland. Skatten var icke skatt i statsrättslig bemärkelse utan en folkrättslig tribut. Finnmork hade sin egen rätt och ingick icke i böndernas rättskretsar. Professor Åke Holmbäck har i sin utredning "Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling" hävdat att skattefjällen under norsk tid före 1645 utan vidare var "Kongens marker". Denna femtioåriga tes är numera helt vederlagd. Liksom i Finnmork innehade samerna fjällen i Jämtland med äganderätt. Detta kommer till uttryck utfärdade s k frihetsbrev för samerna. Frihetsbreven visar nämligen att skattefjällen hade råmärken och att samerna hade samma rättsliga grund för sina markanspråk som bönderna. Samernas rättigheter har alltsedan medeltiden vid olika tidpunkter bekräftats. Sålunda hölls ett möte i Södertälje 1328 där en förlikning åstadkoms mellan hälsingarna och birkarlarna på egna vägnar och som representanter för samerna. Riksdrotsen förklarade i ett brev på latin att ingen fick hindra samerna i deras "venaciones" vilket betyder jakt men även torde kunna inkludera fiske. Detta är en bekräftelse från den svenske kungens sida på samernas rättigheter. Jämtland tillhörde vid denna tid ej Sverige. Det var tidigast en fri republik men införlivades omkring år 1200 av konung Sverre med Norge. Landsskråets gräns är en gräns mellan sameområden. Jämtland är 1273 norskt och innefattar vissa sameområden. Dessa gränsar i sin tur till Finnmorks sameområden, vilka återigen gränsar till Angermanlands sameområden som stod under svensk överhöghet. 1328 års brev av riksdrotsen innefattar alltså det dåvarande Sverige till vilket Ångermanlands lappmarker hör, men dit Jämtland ej hör. År 1442 bekräftar kung Kristoffer av Bayern landslagen i Sverige, enligt vilken det är domstolarna tillåtet att döma efter landssed. Kristoffers landslag trycks sedan upp av Karl IX vid 1600-talets början och befogenheten för domstolarna att döma efter landssed stärks då ytterligare. 1542 förklarar Gustaf Vasa att "de ägor som obygde ligga och fjärran från bygdelagen hör Gud, oss och Sveriges krona till". Vetenskapen anser att Gustaf Vasa här ej proklamerar någon privaträttslig äganderätt till lappmarkerna. Då Gustaf Vasa ej var kung i Jämtland kan hans brev under alla förhållanden ej gälla skattefjällen. År 1570 under Johan III ingås freden i Stettin efter nordiska sjuårskriget. I freden talas om "nutzbahrliche Gerechtigkeit" som ett land eller dess medborgare kan ha in på ett annat lands område. 1584 utfärdade Johan III sitt kända brev om Songa muotka rå, där det talas om samernas urminnes hävd till land och vatten ovanför nämnda rå som fortfarande utgör såväl lappmarksgräns som odlingsgräns. 1645 avstås Jämtland och Härjedalen till Sverige genom freden i Brömsebro. Härjedalen avstås med högsta fjällryggen som gräns. Beträffande Jämtland sägs ej att högsta fjällryggen skall vara gräns, vilket innebär att det är det gamla landsskrået från 1273 som utgör gräns. Detta visas också av Hedréus s k rikskanslerkarta som tillställdes Axel Oxenstierna och hölls hemlig av honom. Denna karta utvisar förvånande exakta kunskaper om de i verkligheten gällande gränserna. Hedréus gör samtidigt en officiell karta, kallad kanslikartan, med andra och för Sverige förmånligare gränsmarkeringar. Även om det vid denna tid fanns vissa idéer om en riksgräns måste dock gränsförhållandena anses som diffusa under en lång tid framöver.

Kronan har i huvudsak anfört följande. Samerna har till stöd för käromålet i första hand åberopat urgammal ockupation med specifikation redan innan ett ökat behov av betesmark uppstod till följd av införandet av tamrenskötseln, vilket kronan vill förlägga till någon gång på 15-1600-talet. Det ökade betesbehovet var således enligt samernas ståndpunkt att betrakta såsom en förstärkning av deras tidigare vunna rätt. Bortsett från att samerna enligt kronans uppfattning först någon gång i mitten av 1500-talet trängt ned i de centrala delarna av Jämtland från sina gamla stamhåll i Frostvikenfjällen, där de säkerligen vistats sedan långt tillbaka, fanns under medeltiden bestämmelser om hur man skulle förfara för att skaffa sig äganderätt till mark. Samernas strövande över vidsträckta fjällområden stämmer icke in på då gällande regler för förvärv av äganderätt, vilka regler kom till uttryck i landskapslagarna. Den omständigheten att landskapslagarna icke var direkt tillämpliga på nu ifrågavarande fjäll liksom att Jämtland under norsk tid i viss mån intagit en särställning föranleder icke till annat. Fjällen var att hänföra till de stora helt eller delvis öde vidder som låg bortom de egentliga allmänningarna. Dessa vidsträckta trakter kunde över huvud icke göras till föremål för äganderätt, vare sig i Sverige eller Norge. Däremot var marken och de som där vistades underkastade den svenske resp norske kungens överhöghet. Vidkommande härefter samernas påstående att urminnes hävd till skattefjällen förelegat 1645, får samernas förfogande anses ha grundat urminnes hävd vid den angivna tidpunkten när det gäller renbetesrätt, jakträtt och fiskerätt. Däremot kan på grund av vad som tidigare anförts äganderätt på grund av urminnes hävd icke anses ha förelegat. Den i målet förebragta utredningen innehåller icke något samtida material, som talar för en motsatt ståndpunkt. Härutinnan må andragas. I Norrland fanns samer under tidig medeltid och dessförinnan. Det är icke troligt att de vistades i fjällområdena annat än tillfälligtvis vid jakt eller fiske utan att de stadigvarande vistades i skogsregionen och nedåt kusterna. När de kom dit spelar ingen roll. Det räcker med att konstatera att de fanns där uppe under tidig medeltid. Det fanns även birkarlar i Norrland innan svenskarna trängde dit. Vilka dessa birkarlar var är svårt att säga. Enligt en uppfattning kom de från Birkala socken i Finland och enligt en annan uppfattning skulle de vara ett slags bäverjägare. Birkarlarna idkade köpenskap med samerna men kom sedermera att utnyttjas av svenska kronan. Kolonisationen utgick från dåtida Hälsingland. I slutet av 1200-talet och i början på 1300-talet började en strävan att tränga upp mot områdena norröver. Kolonisterna bosatte sig efter kusten och började odla jorden. Så småningom fortsatte de upp efter älvdalarna. Områdena i Norrland betraktades som herrelöst land. Om man ser på de bestämmelser som gällde i Hälsingelagen, så kunde nybyggarna icke lägga sig till med äganderätt till land hur som helst. Av lagen framgick hur mycket jord en nybyggare fick ta. Med jorden följde även skog och vatten. Skogen skulle tagas inåt land. Man fick nämligen ej hindra nya nybyggare att bosätta sig utmed vattnet där den bästa jorden fanns. Så långt höjderna reser sig från sjön eller älven fick man ha sin skog. Vid bergsryggen gick gränsen för byamännens egen skog. Det som låg bortom kallades för storskog och hörde till allmänningen. Man fick ta inäga på åker och äng på storskogen men det gällde där samma huvudregel som vid älvstranden. Beträffande skogen på själva allmänningen fanns en restriktion, den s k stöttingmilen. Odlaren måste begränsa sitt innehav på ett visst sätt. En odlare fick heller icke inkräkta på något område inom allmänning som någon annan under laga former intagit, om ej den andre hade lämnat sin jord och den låg obrukad under tre år. Då ansågs äganderätten till jorden förlorad. Vid 1300-talets början gällde dock icke Hälsingelagen i hela Norrland. Nuvarande Norrbottens län och större delen av Västerbotten var föremål för en fri intagsrätt. Kungamakten hade redan under 1200-talet börjat intressera sig för att kolonisera dessa trakter och bakom låg i främsta rummet ett fiskalt intresse att få inkomster på skatt av nya odlare. Kungamakten hävdade att det fordrades tillstånd av regeringen för att få slå sig ned och göra intag. Kungen ansåg sig ha förfoganderätt över ödemarkerna, men det fanns inget legalt stöd för en sådan dispositionsrätt. Så fanns däremot i Danmark, där man hade en stadga enligt vilken herrelös jord tillhörde kungen. Det var under inflytande av tysk-romerska regalrättsregler som stadgandet influtit i den danska rätten. I början på 1300-talet började hälsingarna att överskrida sin norra gräns och kom då snart i konflikt med samer och birkarlar. Birkarlarna ville naturligtvis ej ha konkurrens i sin givande handel med samerna. Birkarlarna och samerna hade också ett gemensamt intresse av att samerna skulle få behålla sina fiske- och jaktmarker, dels för att samerna skulle investera och dels för att birkarlarna skulle få ha sin handel kvar. För att förhindra att hälsingarna slog under sig all jord utnyttjade Magnus Erikssons förmyndarstyrelse den kungliga höghetsrätten över obygderna och stadgade att landet mellan Skellefte och Lule älvar skulle stå öppet för alla. För att uppmuntra kolonisationen erbjöds i påbudet skattefrihet under kungens minderårighet. Kolonisationen fortsatte till Pite, Lule och Torne älvdalar. Den nådde Torne älvdal i slutet på 1320-talet. Det var icke bara så att man lät enskilda kolonister slå sig ned, utan man uppmuntrade också rikets herrar att starta kolonisationer. Ärkebiskopen i Uppsala och riksdrotsen Nils Jonsson var bland dem som fick tillstånd att kolonisera älvdalarna. Det var framför allt Pite, Lule och Torne älvar det gällde. Det har sedermera tvistats om vilken rätt de fick, om det var en förläning eller om ändamålet var att styra kolonisationen i viss riktning. Konflikt med birkarlarna och samerna uppstod men förlikning träffades 1328 inför riksdrotsen i Tälje. Av förlikningen ser man att kolonisationen fick gå fram till den nordligaste delen av förvaltningsområdet. Man ser också att överinseendet skulle omhänderhavas av kungens fogde eller ämbetsman i Hälsingland. Dessutom fanns bestämmelserna att man ej skulle hindra samerna och icke heller birkarlarna i deras verksamhet. Man skall observera att domsrätten icke skulle utövas av lagmannen över Hälsingland utan av kronans fogde. Det kanske kan tydas så att regeringen ej ansåg att området tillhörde landskapet Hälsingland utan stod direkt under den kungliga höghetsrätten och regeringens omedelbara disposition. I brev 1330 talades om koloniseringen av herrelöst land även i Finland. Det kungliga anspråket på dispositionsrätt till de vidsträckta obygderna berodde på regeringsmaktens intresse för landens kolonisering, vilket hängde ihop med de principer som gällde för beskattningen. Skatterna utgick efter mantal eller boendetal. Man skattlade både person och egendom. Jordbesittning var bara ett villkor för skattskyldighet och skatt utgick oberoende av jordens storlek för var och en som då kunde anses vara fullsutten. Om någon lade under sig mera jord än han behövde för att vara fullsutten betalade han icke mera skatt för det. Det gällde då i stället att uppmuntra tillskapandet av nya hemman. Dessa planer i Norrland och Finland om att öka kolonisationen får ses som ett led i regeringsmaktens strävan att få in nya skatter. Man uppmuntrade också kolonisationen genom frihetsår och dylikt. Sedan hände ej särskilt mycket i detta avseende under medeltiden. Gustaf Vasa följer i stort sett samma linje som på 1300-talet. Han hade den uppfattningen att nyodlingarna skulle anläggas så att man fick största möjliga antal hemman för att genom skattläggning öka kronans inkomster. Man såg också till att ingen genom olagliga äganderättsanspråk tog utrymmen i anspråk i skog och mark och på så sätt lade hinder för nybyggarverksamheten. Gustaf Vasas brev d 20 april 1542 avsåg att gynna nybyggarverksamheten i ödemarkerna i norra Sverige. Det största hindret för nybyggarna som ville slå sig ned var bygdelagens förmenta äganderätt till de mångmilsvida skogsområdena. Till dessa hade bygdelagen icke någon rätt "förty att sådana ägor som obygde ligge höra Gud, oss och Sveriges krona till och ingen annan". Man har tidigare ansett att detta brev skulle innebära att kungen därmed tillägnade kronan en äganderätt över all ödemark i norra Sverige. Numera anser man icke så utan brevet är snarast ett uttryck för en stark kungamakt som visade att kronans intressen ej stod efter för det enskilda. Gustaf Vasa åberopade Gud och det visar att man ej kan anlägga några privaträttsliga synpunkter på uttalandet. Han slutar med "ingen annan" och man kan säga att han förnekade att det fanns privat äganderätt till markerna. De avkastade ingenting till kronan och kronan hade intresse av att se till att de blev bebyggda. Hälsingelagen förutsatte för den privata äganderätten att man uppodlade jorden och brukade den. Gjorde man ej det fick vem som helst ta jorden i anspråk efter tre år. Landslagen hade den bestämmelsen att ockupation borde ske genom odling, d v s det var specifikationen som visade att nybyggaren hade lagt beslag på marken. När de lade sig till med mark betraktades den som skatte. Det var deras egen mark. I detta avseende skiljer sig förhållandena här från upptagande av intag från allmänningarna i mellersta och södra Sverige. Där fick nybyggare samma rätt till marken som allmänningen. Rörde det sig om kronoallmänning blev intagan kronojord. Det finns ytterligare ett brev från Gustaf Vasa, nämligen av d 12 april 1544. Det var riktat till birkarlar och samer med befallning att ingalunda hindra dem som så önska att på lämpliga platser anlägga hemman i lappmarkerna. Birkarlarna som här fick direktiv från Gustaf Vasa blev ett slags förvaltare av den skatt som kronan tog ut av samerna och sedan levererade ned till Stockholm. Det var inte särskilt många personer som var skatteförvaltare. I Torneå var det ett 20-tal birkarlar. Skatteförvaltningen räckte fram till mitten av Gustaf Vasas regering. Efter en konflikt fråntogs de rätten att uppbära skatt, vilken i stället lades på fogdarna. Sedan upphörde deras privilegier över huvud under Karl IX och därefter försvann de ur historien. Den princip som hävdas i Gustaf Vasas brev är alldeles klar. Lappmarken står öppen för alla. Den visar å andra sidan icke att kronan gjorde anspråk på äganderätten till markerna men den underkände tydligen de anspråk på ensamrätt i lappmarken som framställdes av andra som fanns där, birkarlarna och samerna. Under senare delen av 1500-talet är nybyggarväsendet i Norrland ej så aktuellt. Under Johan III:s tid finns ett brev från 1585 där samer klagade på bönderna i Torne socken och även på andra som inkräktade på samernas ägor. Johan III tillrättavisade bönderna och uttalade att de skulle låta samerna få njuta, bruka och äga de ägor som ligger utom böndernas rå i lappmarken. Karl IX har en liknande bedömning i brev som gäller Kemi lappmark där han hade anledning att skydda samerna från intrång från andra. Breven säger å andra sidan icke så mycket mer än att samerna ej var rättslösa vid denna tidpunkt. Det visar redan förlikningen i Tälje 1328. Rättsskyddet framgår också av domstolarnas verksamhet. Det är klart att samerna hade en egen rätt som de själva utövade när de bodde där uppe helt för sig själva. Så har det förhållit sig med alla folk i början, att inom stammen har funnits en viss rätt. Vi vet dock relativt litet därom före 1600-talet. När samerna kom i kontakt med nybyggarna och med det svenska samhället påverkades de troligen av grannarnas rätt. Rätt har dock skipats bland samerna av både birkarlar och fogdar på 1600-talet. Karl IX, som visade ett stort intresse för förhållandena i övre Norrland, tillsatte domare där och föreskrev att rätt skulle skipas efter Sveriges lagar. Han hade ett stort politiskt intresse, nämligen en strävan att Sverige skulle sträcka sig till Ishavet. Vid denna tid gällde Kristoffers landslag. Domstolarna hade då anledning att ta reda på vilken rätt som fanns bland samerna. Skriven rätt rörande jordförhållandena i lappmarkerna saknades. Det var naturligt att man tog hänsyn till hur samerna själva såg på förhållandena. Det fanns nämndemän som var samer och som lät höra sin röst i domstolarna. På det sättet har det kommit fram en del om samisk rättsuppfattning. Klart var att samerna själva ansåg sig ha en ganska stark rätt till de land de nyttjade. Samer fick ej utan vidare gå in på andra samers områden. Så fick ske bara vid flyttningar. Om någon önskade överlåta sitt land till en annan visade det sig emellertid att hans rätt till landet icke längre hade samma styrka. Detsamma gällde om en same hade avlidit och några arvingar skulle komma i stället. Dessa förhållanden skapade snart den känslan att man behövde en domstolsupplåtelse. Det är här inrymningarna kommer in i bilden. Man kan naturligtvis fråga sig vad det berodde på att man sökte tillstånd från domstol. Hade det inte räckt att tillämpa arvsrätt? Tydligen var det ej så. Domstolarnas auktoritet var så pass stor att samerna ansåg sig sitta säkrare med en sanktion från en domstol. Det är också troligt att när man började med tamrenskötsel - d v s när samerna började röra på sig i större utsträckning än förut - förelåg det ett stort behov av att få en sanktion på vad de verkligen nyttjade. Det primära var att de tillämpade en egen arvsrätt och sedan har domstolens sanktion lagts på denna. Så småningom har sanktionen även gällt övergivet land och någon annan satts i den bortovarandes ställe. Slutligen har utvecklingen lett fram till att det var domstolsinrymningen som var det väsentliga. Man kan också fråga sig varför samerna icke sökte laga fasta, eftersom domstolarna hade detta förfarande när det gällde böndernas jord. Man måste ha betraktat inrymningarna i lappskattelanden på annat sätt än vad som gällde för bönderna. Från domstolarnas sida synes man icke ha betraktat samerna som ägare utan som nyttjanderättshavare till området. Vad gäller samernas förekomst i Jämtland så har det troligen funnits samer i den nordligaste delen av Jämtland under avsevärd tid. I frostvikenfjällen har säkert funnits samer redan under medeltiden. Frågan är när de kom längre ned till de centrala delarna av Jämtland och Härjedalen. Det finns en anteckning i 1565 års jordebok för Ströms socken att ett par samer flyttat in från Lais i Pite lappmark. Det finns också anteckningar om att några andra samer flyttat från trakterna och troligen bosatt sig i Norge. Under det s k sjuårskriget ockuperade Sverige större delen av Jämtland. Samerna från Pite lappmark blev då beskattade här. Sedan finns anteckningar som tyder på att de återvänt till sina gamla trakter. Vid denna tid fortsatte av allt att döma samerna att tränga ner mot de mellersta och södra delarna av Jämtland och Härjedalen. Det fanns i Jämtland en mycket gammal bondekultur och det är självklart att de samer som kom höll till uppe i de mera otillgängliga trakterna av fjällen. Nere i storsjöbygden och uppe i dalgångarna fanns det bönder. Samerna har hållit sig ifrån dessa trakter. Man vet från landsböcker och dylikt att samer fanns i Undersåker och Offerdal och även längre söderut vid brömsebrofreden. Det finns vidare en anteckning om ett par samer som 1646 uppvaktade landshövding Strijk vid dennes rundresa i Jämtland. En som kallades för "finnekung över lappfjäll" uppvisade ett frihetsbrev som han under dansk-norsk tid hade fått och han rekommenderades att erhålla ett nytt av landshövdingen. Under den tid Jämtland hörde till Norge intog det en särställning. Jämtland kom till Norge under 1100-talet och hade redan då den särställningen att man hade en särskild landslag i Jämtland. Man kom ej att lyda under den norska lagen, i varje fall tillämpades den icke helt i Jämtland. Man hade vissa rättsbegrepp i Jämtland som var så specifika att man anser att det måste ha funnits speciella rättsregler i detta land och som icke återfinns i Norge. Avrad är ett uttryck härför. Det är snarast så att Jämtlands lag var mera befryndad med de svenska lagarna och Hälsingelagen. En förklaring härtill är att Jämtland under denna tid, trots att det hörde till Norge, i kyrkligt hänseende lydde under Uppsala ärkestift. Prästerna i Jämtland var svenskar och detta måste ha haft stor betydelse. I Oviken fanns en kyrkoherde som hette Erik Andersson och som hade en mycket omfattande korrespondens med Gustaf Vasa. Det var säkert icke enbart kyrkliga frågor som diskuterades. Vidare förekom handel med svenskarna. Bebyggelsen har genom tiderna utgått från Sverige. Dessa omständigheter gör att det är naturligt att tänka sig att de rättsregler som fanns i Jämtland rönt påverkan från de svenska landskapslagarna som gällde i angränsande trakter och då framför allt Hälsingelagen. Avraden anses vara något unikt för Jämtland. Den fanns ej i Norge. Speciellt i ett hänseende hade dessa avrader betydelse. Kungen hade icke någon äganderätt till allmänningarna utan snarare ett slags höghetsrätt. Allmänningarna arrenderades ut och som arrende erlades avrad. Det fanns rätt stora områden som låg mellan den brukade jorden i dalgångarna och emot fjällsidorna. Det fanns också fisken som utgjorde särskilda avradsland. Böxelsystemet i Norge infördes till Jämtland. När någon skulle arrendera jord i Norge träffade man avtal mellan arrendatorn och jordägaren. Arrendatorn skulle erlägga en avgift vid detta avtals ingående. Denna kallades böxel och skulle utgå en gång för alla men varje gång det kom en ny arrendator betalade han en ny böxel. Sedan erlade man den vanliga landsskylden. Det var det man kallade avrad i Jämtland. Böxelsystemet har tillämpats i Jämtland enligt längden för landskapet 1649. Böxelpengar finns bland verifikationerna till de svenska räkenskaperna för detta år. Efter freden i Knäred 1613 fråntogs bönderna odalsrätt till sina hemman. Det var ett slags bestraffning för dem. De hade deltagit på svensk sida under kriget. De fick betala landsskyld och alla de pålagor som en landbo skulle erlägga till jordägaren. Efter brömsebrofreden fick de på egen begäran tillbaka odalsrätten. Det nämndes då ingenting uttryckligt om avradslanden. Beträffande fjällen finns det icke något som talar för att rätten till dem blev föremål för samma utveckling som odalsrätten. Åtskilliga fjällmarker som samer disponerade för renbete, fiske och jakt räknades däremot till avradslanden. Det finns också uppgifter om böxling av fjäll före 1645. Å andra sidan förekom också begreppen skattefjäll och skattelapp. Språkbruket var vacklande och några slutsatser om äganderätten till fjällen torde icke kunna dragas med ledning av enstaka uttryck. I jordeböckerna användes begreppen ränta och avradspenningar och i domböckerna skatte men även avrad. Även om det här icke göres gällande annat än att kronan 1645 hade höghetsrätt över nu ifrågavarande skattefjäll låg dock i tiden att, såsom också tidigare redovisats, på olika sätt hävda kronans rätt. Ett uttryck härför var den redan under medeltiden ådagalagda uppfattningen att kronan hade rätt att ta avgift för utnyttjandet av vattnet och för fiskena i de större strömmarna. Kronan lade sig också själv till med en del betydande fisken. Även andra regal hävdades från kronans sida. Beträffande bergsregalet utvecklades detta först efter medeltiden. Bergsmännen hade en fri rätt att utöva sin malmbrytning. Däremot började man under 1500-talet och kanske också tidigare att anse att kronan hade en starkare rätt till de mera ädla metallerna koppar och silver. Det gör sig framför allt gällande under Johan III:s tid, en monark som ständigt var i behov av pengar. Under 1600-talet utfärdades olika bergsordningar och det fastslogs att kronan hade viss rätt. Det fanns dock fortfarande plats för enskild brytningsrätt. När det gäller skogen fanns ej något regal under medeltiden. Det fanns nämligen inget behov av ett sådant ännu. Det enda regal som sedan hävdades gällde växande träd. Ett annat regal var jakten och det kom fram under framför allt Johan III:s tid. Det är ganska egendomligt att det just under slutet av 1500-talet samordnades en hel del regalistiska strävanden. Det är ingen tillfällighet att det förfalskade Helgeandsholmsbeslutet dyker upp under Johan III:s tid. Emellertid utnyttjades beslutet ej under Johan III:s eller Karl IX:s tid utan först i mitten av 1600-talet för att hävda kronans rätt i olika hänseenden.

Samerna har genmält. Kronan har i sin sakframställning gjort gällande att samerna i äldsta tid troligen icke annat än tillfälligtvis uppehöll sig i fjällområdena. Mot detta vill samerna erinra om de gamla samebyarna Tingevaara och Sigevaara som låg uppe på fjällryggen och som betalade skatt för fjällen redan på 1500-talet. Denna tidpunkt räcker utomordentligt väl för att grunda samernas påstådda urminnes hävd och rätt till fjällen. Det bör också påpekas att de norrländska allmänningarna tillhörde häradet och var föremål för dal böndernas gemensamma rätt. Finnmork utgjorde bygdelag och tillhörde samernas menigheter. Landskapslagarna var utformade efter ett statussamhälle av dalbönder och icke nyodlare, vilka på den tiden betraktades såsom backstugusittare. Beträffande 1542 års brev var detta ju ej tillämpligt på nu aktuella trakter, vilka låg i Finnmork eller det norska Jämtland. För övrigt var brevet riktat till Ångermanland, Medelpad och Hälsingland, d v s det s k nedre landet, och icke till nu aktuella trakter. För övrigt talas däri om land som låg så långt bort från byalagen att de icke avkastade någonting till kronan. Detta är ett mycket viktigt förhållande eftersom samelanden avkastade skatt. Man kan då icke anse att samelanden såsom något slags impediment följde med om kronan tillade sig stora skogar och dylikt. I motsats till vad kronan gjort gällande i målet var hela tiden äganderätten till jorden det primära och skatten det sekundära. När det gäller Johan III:s brev har kronan i målet underlåtit att nämna det mycket viktiga faktum att samernas rättsskydd var grundat på deras urminnes hävd. När samer jämte lagläsare eller häradshövding deltog i domstolarna var dessa att betrakta såsom samernas egna organ som meddelade samernas beslut i olika frågor. Domstolarna hade därför en mycket stark ställning i det dåtida samhället, som saknade maktdelningsteorier och dylikt. Anledningen till att samerna ej sökte laga fasta på sina områden torde vara att det egentligen var samebyn som hade den ursprungliga rätten till marken. Skulle de enskilda samerna ha kunnat överlåta marken på utomstående hade också samebyns område skingrats och därmed omintetgjort byns fortsatta renskötsel. Även om dåtidens domstolar med samerepresentanter hade detta sammanhang klart för sig är det föga troligt att de kamerala myndigheterna förstod saken rätt. Det förhållandet att samerna betalade skatt för sina fjäll är av utomordentligt stor betydelse. Uttrycket skatte visar klart på att äganderätt förelåg. När Karl IX tog sig titeln "lapparnas konung" innebar det en pretention på suveräniteten över samelanden, ett anspråk som i sin tur vilade på samernas äganderätt. Den som nämligen fick ta skatt av samerna han var också suverän. Vissa samebyar betalade skatt till flera riken. Så skedde exempelvis i Finnmork. En sådan folkrättslig tribut kunde icke grunda suveränitet för någon av de skattekrävande. Pretentionerna grundade sig sålunda på samernas äganderätt till de mellan rikena omstridda områdena. Kronan har i målet framhållit att samerna på ett obestämt sätt strövat omkring på fjällen och därav dragit vissa juridiska slutsatser. Samernas bruk av land och vatten har emellertid varit betydligt mera förtätat och haft en mycket mer bestämd lokal prägel än man alltid gjort klart för sig. Sametrakterna kring Lycksele, Sorsele och ända upp till Ammarfjällen är på Giäddas karta från 1671 med gränser och åbor angivna som skatteland. Ovanför Ammarfjället finns på kartan antecknat att Ran eller Laislapparnas land och vatten tager vid. I 1695 års jordebok angavs samebyarna Sigevaara och Tingevaara med angivna skatteland. Det är troligt att samernas bruk av skattelanden var synnerligen effektivt och omfattade utnyttjande av alla aktuella naturtillgångar. Enär samernas bruk av landssträckor nått sin allra högsta intensitet på skatteland bör Jämtlands och Finnmorks fjäll otvivelaktigt bedömas som föremål för ett liknande intensivt bruk. Det rör sig här också om relativt små, intensivt brukade sameområden, vilka tidigt upptagits i jordeböckerna och sedermera avvittrats såsom särskilda jordeboksenheter. Kontinuiteten är således obruten från så långt tillbaka som historien känner. Det är lika naturligt att anse det mångskiftande samiska bruket av land och vatten som äganderättsskapande som att anse jordbruket i trängre mening av bondenäring som äganderättsskapande. Från tiden före 1645 finns icke bevarad en enda bygselsedel å något skattefjäll i Jämtland eller det övriga Norge. Ej heller har något samtida omnämnande av sådan bygsel kunnat påvisas. Den äldsta bygselsedel som finns i behåll är från 1699. En äldre bygselsedel företeddes också 1690 och uppgavs då vara utfärdad av en fogde i Selboe fögderi någon gång mellan 1658 och 1679. Den enda uppgiften om ännu tidigare bygsel av lappfjäll härstammar också från 1690 och rör samma fjäll. Det skulle enligt ett då avgivet muntligt vittnesmål ha innehafts före vittnets tid, närmast 70 år, av Anders Laffridsen finne "for böxel". Traditionsuppgifter som nedtecknats ett hundra år efter vederbörande händelse har dock ett mycket begränsat värde. Det ligger nämligen mycket nära till hands att vittnet, som själv bygslat fjället, uppfattat eller omtalat sin företrädares innehav därav med termen bygsel. Det är också möjligt att vittnet endast omtalat sin företrädares namn och besittningstid men att protokollföraren gjort sig skyldig till anakronism. Den som ej är insatt i den historiska utvecklingen faller lätt för frestelsen att vid beskrivning av äldre förhållanden begagna den egna tidens vokabulär. Det bör också framhållas att Prawitz vid genomgång av bygslingslängderna för Jämtland avseende förra hälften av 1600-talet funnit mycket få fall av bygsling av avradsland men att bygsling i övrigt, särskilt av förbrutna hemman, förekommit i stor omfattning. Att uppsalastudenten Tideman i en avhandling räknat samernas hemvisten till avradsland har föga bevisvärde. Tideman uppger också att samerna betalade "avrad" därför medan den erlagda avgiften i jordebok och räkenskaper med endast något enstaka undantag kallades "lappränta" och icke "avrad".

Parterna har i övrigt hänvisat till av dem i målet åberopade utredningar och tryckta arbeten.

Således har följande i målet införskaffad utredning åberopats:

av samerna

a) en d 18 mars 1972 dagtecknad, av professorn Knut Bergsland, Universitetet i Oslo, upprättad utredning "Hammerdalsfjällen" foer og efter 1645,

b) en d 14 maj 1966 av juris doktorn Gunnar Prawitz upprättad utredning Samernas rätt,

c) en d 14 sept 1968 av Prawitz upprättad utredning Renbetesfjällen VI, Den norska tiden och de första svenska årtiondena,

d) en d 17 nov 1972 av professorn emeritus Gerhard Hafström, Stockholm, upprättad Promemoria om 1683 års förordning och på bud angående Skogarne m m

av kronan

e) en d 11 april 1967 av byrådirektören H Skotte, Stockholm, upprättad promemoria Renbetesfjällen som avradsland,

f) en d 26 mars 1969 av Skotte upprättad promemoria till Prawitz, Renbetesfjällen IV.

Av de tryckta arbeten som åberopats må nämnas:

av samerna åberopade

Nils Ahnlund, Oljoberget och Ladugårdsgärde s 95 ff (Bygde Sten), 1924, Knut Bergsland, Historisk tidskrift, Bind 49, 1970, s 367-409 och Fornvårdaren X: 4, 1970, s 289-309, Bertil Boëthius, De stora skogarnas historia, 1955, E Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark, 1956, A Campbell, Från vildmark till bygd, 1948, Hans Christiansson, Jämten 1969, "Hur länge har samerna funnits i Jämtland och Härjedalen?", Tomas Cramér, Jämten 1960, "Allmänningarna i äldre norsk rättsutveckling med särskild hänsyn till Jämtland och Härjedalen", Nils Enewald, Sverige och Finnmarken, 1920, Isak Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne, I-IV, Helsingfors 1910-1915, särskilt III s 25, 154, 156 och IV s 124, Gustaf Göthe, Om Ume lappmarks svenska kolonisation, 1929, Filip Hultblad, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, 1968, Knut Robberstad, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1961, 5 182-201 "Jemteland og Magnus lagabötes lovbok", A Raestad, Lappeskatten og lappenes rettigheter i Norge foer 1751 i Festskrift til rektor J Qvigstad, Oslo 1929, Erik Solem, Lappiske rettsstudier, Oslo 1933, särskilt s 86, 99, 189 och 197 ff, Birger Steckzén, Birkarlar och lappar, Helmer Tegengren, En utdöd lappkultur i Kemi lappmark, Acta Academiae Aboensis 1953, Sverre Toennesen, Retten til jorden i finnmark, Oslo 1972 (stencil), särskilt s 55, 64-65, 100, 103 ff, 158-188, 237-238, 253 ff och 307-308;

av kronan

Nils Ahnlund, Jämtlands och Härjedalens historia till 1537 (1), 1948, Janrik Bromé, Jämtlands och Härjedalens historia 1537-1645 (II) och 1645-1720 (III), 1945 resp 1954, Isak Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne, I-IV, Helsingfors 1910-1915, särskilt III s 51 ff, Åke Holmbäck, Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling (SOU 1922:10), E Huss, Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län, 1959 (stencil), Sverker Jansson m fl, Jämtlands och Härjedalens historia, Arkeologisk inledning, 1962, Henning Tideman, Jämtelands afradsland, 1750 (nytryck 1953).

Av övrig litteratur må här nämnas följande. JA Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523-1630, II:1, 1919-22, Björn Collinder, Lapparna. En bok om samefolkets forntid och nutid, 1953, Gustaf von Düben, Om Lappland och lapparna, företrädesvis de svenska, 1873, A Jutikkala, Bonden i Finland genom tiderna, Helsingfors 1963, Israel Ruong, Samerna, 1969, Johannes Schefferus, Lappland, 1956, Lars Thomasson, Om lapparna i Jämtland och Härjedalen, 1956, G Thulin, Om mantalet I och II, 1890, Johan Turi, Muittalus Samid Birra, 1917, K Bergsland Wiklund, De Svenska Nomadlapparnas Flyttningar till Norge i äldre och nyare tid, 1908, Lapparna i Sverige, 2:dra rev upplagan samt Dokument angående flyttlapparna m m I-II, Kristiania 1909.

Av de kartor samerna åberopat kan särskilt följande här nämnas.

- Sveriges Topografiska kartor, Jämtland X: 1 (s k kanslikartan 1646). Krigsarkivet.

- Sveriges Topografiska kartor XX: 4 (s k rikskanslerkartan 1646).

- Av lantmätaren Jonas Giädda 1671 upprättad karta. Kammarkollegiets arkiv.

I förevarande avsnitt har vidare muntliga förhör ägt rum med Bergsland och Hafström, vilka lämnat uppgifter som i allt väsentligt stått i överensstämmelse med deras skriftliga utlåtanden i målet.

- - -

År 1640 hade Olof Tresk på drottning Kristinas befallning företagit "en rannsakning på fiellkiölen, och rätte grensse skilnadhen emelan Swergett och Noriget, igiönom alle Lapmarkerne, Och den effter bäggie vattnens uhrsprång the som til Östersiön, och the som til Wester Siöen falla, sampt Lappernes berättelsse, om theres gamble och uhrminnes Häffdh: fiäll ifrå fiäll, medh sine nampn och omständigheter, således som effter förmäles befunnit". (* Avsnittet återges här på grund av hänvisning i HD:s dom. *)

- - -

TR:ns sammanfattning för perioden - 1645. Parterna är ense om att nu ifrågavarande sameområden år 1645 var föremål för den svenska resp norska kronans höghetsrätt liksom att något anspråk på äganderätt för kronan vid denna tidpunkt icke rests.

Såsom en andra utgångspunkt för urminnes hävd har samerna angivit 1766, d v s fram till KB-inrymningarna. Det i denna del åberopade materialet följer under II här nedan.

II

Samerna har anfört i huvudsak följande. De relativt små, alltsedan medeltiden intensivt brukade sameområden som nu är i fråga har tidigt upptagits i jordebok och sedermera avvittrats såsom särskilda jordeboksenheter. Kontinuiteten alltifrån 1645 är således obruten. Är 1646 utfärdas frihetsbrev för samer av den svenska landshövdingen. Frihetsbreven går tillbaka på tidigare frihetsbrev under dansk-norsk tid och visar att samelanden hade råmärken och att samerna stod på samma rättsliga grund som bönderna, d v s hade äganderätt till sina områden. Så gällde i vart fall till 1752 och bekräftas i 1751 års kodicill med uttrycket "äga skatteland". Det förhållandet att samerna i Finnmork 1751 kom in i den svenska rättskretsen och att deras områden således därefter icke längre utgjorde skattland utsläckte icke deras äganderätt. På motsvarande sätt förhöll det sig med de jämtlandssamer som 1645 blev svenska undersåtar. Det är vidare att märka att det var samernas skattskyldighet såsom ägare av land och vatten som grundade de svenska pretentionerna på norska områden ända fram till 1751. Är 1666 görs en fullständig rannsakning i Jämtland av avradsland, ödesbölen och andra kronans jordar. Oaktat skattefjällen fanns i jordeboken och belagts med böxel, med tages de ej i denna rannsakning på något sätt och ej heller i senare avradsrannsakningar. Anledningen härtill kan ej vara annan än att skattefjällen icke ansågs tillhöra kronan. Att det icke lönade mödan att söka få ut större intäkter av fjällen kan ej vara riktigt. Det är visserligen sant, att man måste avkorta lappräntan, men så alldeles betydelselös kan den dock ej ha varit. Kammarkollegiet utarrenderade d 18 aug 1648 all årlig och viss ränta av bl a Jämtlands lappmarker. Arrendet skulle motsvara det i landsboken som behållet (d v s icke indelt) införda beloppet. Det tyder knappast på att beloppen varit alldeles betydelselösa eller att det betraktats som omöjligt att driva in dem. Efter arrendets utlöpande blev åtminstone vissa lappräntor i Jämtland indelta på militien, d v s de anslogs till lön åt militära befattningshavare, vilka själva fick uppbära de indelta räntorna direkt av de skattskyldiga. Det tyder icke heller på att myndigheterna ansåg lappräntorna vara betydelselösa. År 1669 utsändes en särskild kungl kommission till Västernorrlands län för rannsakning av tillståndet i länet. Vid en sammankomst med representanter för den jämtländska allmogen i Rödöns prästgård d 27 febr 1670 träffades uppgörelse, att Jämtland skulle anta fördubblingsräntan för att slippa soldatutskrivning och ryttarefouraget. Denna fördubbling av grundskatten avsåg sålunda hela landskapet. I praktiken tillämpades uppgörelsen så av uppbördsmyndigheterna, att också lappräntan fördubblades. Då emellertid lapparna icke var underkastade soldatutskrivning, blev de genom kungl resolution d 24 sept 1675 förskonade från fördubblingsräntan på behaglig tid. I enlighet med de kamerala sedvanorna debiterades dock i fortsättningen fördubblingsräntan, först i räkenskaperna, sedan också i jordeboken; man avkortade samma ränta i räkenskaperna till dess att den under 1800-talets ränteförenklingsarbete blev definitivt avskriven genom kammarkollegiets beslut d 19 febr 1851. Beträffande redovisningen av räntorna utgjordes de gamla grundskatterna i Jämtland av dels skinnskatt, som utgick av alla hemman, och dels av avradspenningar och avradsjärn, som utgjordes för endast en del av hemmanen. Man har antagit att avradspenningarna och avradsjärnet utgjort avgift för nyttjandet av de s k avradslanden. Det är mycket möjligt att det förhåller sig så men strängt taget har man ej något annat bevis för detta än att ordet "avrad" förekommer i båda termerna. Vid tiden för Jämtlands övergång till Sverige uppfattades emellertid avradspenningarna som en del av grundskatten för hemmanen. När år 1666 vid den stora avradsläggningen ny avrad bestämdes för ettvart avradsland, borde ju de äldre avradspenningarna strukits ur jordeboken, om de uppfattats som avgifter för samma avradsland, men detta skedde ej. Oaktat bönderna fick betala den nya avraden för att få nyttja avradslanden, nödgades de alltjämt betala också de gamla avradspenningarna. Som en tredje post i grundskatten tillkom landsskylden. Till och med år 1653 var i jordeböckerna för ettvart hemman utsatt, hur mycket hemmanet skulle utgöra i landsskyld och skinnskatt samt, i förekommande fall, "avrad" (tydligen utgick nu också järnet i penningar). För varje hemman utfördes den samlade grundskatten i penningar i en enda kolumn, som saknade rubrik men som tydligen angav hemmanets sammanlagda grundskatt (jordeboksränta) i penningar. I dessa jordeböcker står samerna införda under rubriken "Lapparne". Deras grundskatt utförs i penningar utan att den karakteriseras med någon titel. På sin höjd står "för Hottom fjiell" e d. Något sammandrag för socknen eller för landskapet finns icke. Den nämnda kolumnen summerades helt enkelt ned; därigenom fick man den grundskattesumma, som landskapet skulle svara för. I 1654 års jordebok har man för Jämtland genomfört ett mera detaljerat kolumnsystem. Man har sålunda infört särskilda kolumner för Rökar, Utsäde (i tunnland), Landsskyld, Skinnskatt, Avradspenningar och Summa i penningar. Samerna redovisas i denna jordebok med rubriken "Lapparne" (infogad i kolumnen för namnen på brukare). För dem förekommer ej anteckning om rökar eller tunnland. Skatten är införd i kolumnen för "avradspenningar" samt utförd i summakolumnen. Vid nedsummeringen av jordeboken kom samernas skatter att ingå i summan för avradspenningarna. Det är att observera, att denna omläggning i jordeboken genomfördes före det 1666 års avradsläggning verkställts. Det är alltså med hemmanens gamla avradspenningar som samernas skatter sammanräknats, icke med de år 1666 åsatta nya avradspenningarna. När dessa upptogs i jordeboken, redovisades de för sig under rubriken "Nya avradspenningar". När man sedan åter slopade kolumnsystemet, antecknades i stället ordet "avradspenningar", vid envar same. År 1690 övergick man i Jämtland till systemet att endast vart sjätte år upprätta en fullständig jordebok, kallad specialjordebok, medan man under de mellanliggande åren nöjde sig med s k extrakjordeböcker. De senare upptog för ettvart hemman i kolumn hemmanets grundskatt i penningar utan uppdelning på skilda skattetitlar. Samernas grundskatter står i extrakjordeböckerna utförda med sitt penningbelopp utan att karakteriseras med någon titel. Av sockensummorna kan man emellertid se, att deras skatt fortfarande sammanräknades med hemmanens gamla avradspenningar. I och med 1702 års specialjordebok sker emellertid en ändring i redovisningen, i det att "Lappränta" upptas som en särskild titel. Sammanräkningen med avradspenningarna upphör och grundskatten karakteriseras icke heller längre som avradspenningar (dock ett års eftersläpning i Offerdals socken). Den första posten avradspenningar är de "gamla" avradspenningarna, som tidigare varit sammanräknade med lappräntan. "Avradspenningar utom hemmanen" är de "nya", som åsatts 1666 och senare. (Att de "utgå enkelt" betyder, att de icke omfattades av räntefördubblingen). I 1703 års extrakjordebok fanns en kolumn för Rökar, en dubbelkolumn för tunnland (motsvarande utsädet i 1654 års jordebok), däri skatte och krono redovisades var för sig, samt en enda kolumn för skatt. I jordeboken redovisades för varje socken först, utan särskild rubrik hemmanen, krono och skatte om varandra, därefter under särskilda rubriker "Lappränta" och "Avradsland". Under "Lappränta" redovisas icke något röktal och, av naturliga skäl, icke heller något tunnlandtal (utsäde) men däremot i kolumnen för skatt de särskilda samernas skattebelopp. Under rubriken "Avradsland" redovisas de nya avradspenningarna, medan de gamla är inräknade i skattesummorna rör de särskilda hemmanen. Sockensammandragen är uppställda som i 1702 års jordebok. Här redovisas alltså "Lappränta" för sig, (gamla) avradspenningar för sig och "Avradspenningar utom hemmanen, som utgår enkelt" för sig. Även i landskapssammandraget är Lappränta redovisad för sig utan sammanblandning med avradspenningar. Av det anförda framgår, att samernas grundskatt icke i de äldsta svenska jordeböckerna karakteriseras som avradspenningar. År 1654 infördes ett specificerat kolumnsystem i jordeböckerna. Egentligen borde väl då en särskild kolumn ha inrättats för "Lappränta". Detta synes ha förefallit häradsskrivaren opraktiskt, då införing i en sådan kolumn ju skulle ha ifrågakommit i endast tre av landskapets socknar. I stället har han infört lappräntan i en av de inrättade kolumnerna. Kolumnen för landsskyld kunde därvid icke komma i fråga, då landsskylden utgick efter tunnlandtal (utsäde), som ju ej förekom på skattefjällen, och då landsskylden var en kort förut pålagd ny skatt. Kolumnen för Skinnskatt borde ha legat väl till, då ju "fjällfinneskatten" i början på 1600-talet beräknats i mårdskinn, men detta visste man kanske ej; åtminstone från början av den svenska tiden hade den utgått i penningar. Återstod så kolumnen för avradspenningar. När kolumnsystemet åter slopades, häftade beteckningen "avradspenningar" ännu en tid vid lappräntan. Det bör understrykas, att sammanblandningen ägde rum med de gamla avradspenningarna, som dåmera utgick som en del av grundskatten för skattehemmanen, d v s för jord under enskild äganderätt, och icke med de först senare åsatta nya avradspenningarna, vilka avsåg nytjanderätt till kronans avradsland. Jordeboksredovisningen kan alltså ingalunda tas till intäkt för påstående, att skattefjällen var eller jämställdes med avradsland; snarare tyder den på att de jämställdes med de självägande bondgårdar vilka betalade gamla avradspenningar. Orsaken till att man år 1702 frångick sammanräkningen av gamla avradspenningar och lappränta, är ej närmare känd. Man kan dock förmoda, att orsaken helt enkelt var, att man på häradsskrivarekontoret kommit underfund med att lappräntan icke hade något med avradspenningarna att göra och därför borde redovisas skild från dessa. Rubriken i den äldsta efter svenskt mönster upplagda jordeboken (1645 års jordebok redovisar ej lappar) var följande. Ströms socken: Lapparne på Hammerdals fjäll, Kalls socken: "Lapparne", Offerdals socken: "Lapparne". I 1647 och 1653 års jordeböcker var rubrikerna desamma. I 1663 års jordebok, liksom i 1696 års jordebok, var rubrikerna i alla tre socknarna helt enkelt "Lapparne". I 1704, 1705, 1713, 1714, 1723, 1726, 1741, 1751, 1775, 1777, 1790, 1795, 1805, 1815 och 1825 års jordeböcker redovisas lapparna eller deras skattefjäll genomgående under rubriken Lappränta, någon gång med tillägget "skattlagda fjäll". Av rubrikerna kan man ej läsa ut, att fjällen skulle vara krono. Ej heller kan av inplaceringen i själva jordeboken av fjällen utläsas någon önskan att betona någon påstådd krononatur hos skattefjällen. Vad slutligen sammandragen vidkommer, d v s det sammandrag som i jordeboken sist för varje socken görs av redovisningen av socknens enheter, så förefaller det som om man vid mitten av 1700-talet velat inrangera de skattelagda fjällen bland kronoegendomarna. I och för sig är detta ej ägnat att förvåna eftersom det är vid denna tid som åsikten att kronan är ägare av fjällen gör sig gällande bland myndigheterna. Sättet för jordeboksredovisningen visar icke att det förelegat åsikt om skattefjällens krononatur under tiden innan vid mitten av 1700-talet regalrättsidéerna gjorde sig gällande i fråga om dessa fjäll. Det må i detta sammanhang understrykas att icke blott myndigheterna utan också samerna i äldre tid, då de använt svenskt språk, genomgående begagnat termerna "lappskattefjäll" och "lappskatteland" för sina besittningar. Samerna har betecknat sig och betecknats som "skattelappar". Det är uppenbart, att bruket av dessa termer betydde ett påstående - och från myndigheternas sida ett medgivande - om enskild äganderätt. Ordet "skatte" - eller "kronoskatte" som hade samma betydelse - användes i äldre tider som en mycket bestämd juridisk-teknisk term. Det förekom ofta i sammansättningar, överallt med samma innebörd: skattehemman, skattelägenheter, skatteskogar, skattekvarnar, skattefisken, skattebonde, skatteköp osv. Det finns ej någon tvekan om att det haft samma innebörd i skattefjäll och skatteland. I detta sammanhang må påpekas, att ordet "skatt" i äldre språkbruk icke hade samma precisa betydelse som "skatte". Skatt utgick av såväl krono som skatte jord, och det förekom också viss sammanblandning mellan skatt och nyttjanderättsavgift. Ett slående bevis på hur medveten man på myndighetshåll var om innebörden av termen "skatte", utgör den omsorg man under 1800-talet nedlade på att ersätta termerna "lappskattefjäll" och "lappskatteland" med "renbetesfjäll", "renbetestrakter" eller "renbetesmarker" resp "renbetesland". Övergången markeras i 1841 års kungl brev, däri sägs, att man skall "utstaka nödiga betestrakter, särskilt för varje skattefjäll". Denna föreskrift visar också identiteten mellan i jordeboken redovisade skattefjäll och vid avvittringen utlagda renbetestrakter. Det må påpekas, att man ingenstädes, vare sig i Lappland eller i Jämtland, kunnat påvisa uttryck sådana som lappkronofjäll eller lappkronoland. Det "Cronones fjäll", som förekommer i några av de äldsta jordeböckerna, är, om det ej beror på felskrivning, ett undantag som snarast bekräftar regeln, i det att det antyder, att kronoegenskapen var något särskilt för det så benämnda fjället utmärkande. I Härjedalen får ett fjäll ha benämnts kronofjäll. - Beträffande den historiska utvecklingen i övrigt må följande andragas. År 1673 kommer det första lappmarksplakatet åtföljt av en ny upplaga 1695 och sedermera av lappmarksreglementet 1749. Det var lappmarksreglementet som kom att ge upphov till den största nybyggeskolonisationen i samernas områden och även i mycket hög grad på skattefjällen. Det är i målet ådagalagt genom förarbetena, främst landshövdingen i Väster- och Österbotten Johan Graans memorial 1673, att dessa lappmarkskolonisationsförfattningar vilar på parallellteorin, d v s att samer och nybyggare kan existera på samma marker då deras näringar ej stör varandra på något sätt. Graan påstår att renen endast lever av en vit mossa, vilket med tanke på skogssamerna som hela året om betar sina renar i skogstrakterna är en fullständigt felaktig uppgift. Lappmarksplakaten och lappmarksreglementet vilar alltså ej på någon kronans äganderätt till samernas områden. En sådan äganderätt har aldrig påståtts annat än genom kronotolkning från kronans myndigheters sida, en kronotolkning som aldrig fått ett statsrättsligt giltigt uttryck och ej varit märkbar för samerna. 1683 kommer på föranstaltande av bergskollegium det berömda påbudet om skogarna. Påbudet är i sin egen text begränsat till skog och gäller, på grund av uttryckligt undantag i texten, ej fjällen, vartill får räknas kalfjäll och fjällskogar, d v s sådana löv- och barrskogar som ej var tjänliga för bergsbruket till kolning, byggnadsvirke m m. Som Hafström har utrett i målet, medför 1683 års påbud icke något lappmarks- eller fjällregal. Påbudet gör icke någon marksträcka till kronans före den tidpunkt då lokal avvittring försiggått. Lokal avvittring beträffande skattefjällen sker först vid 1800-talets mitt. Någon 1600-talsavvittring i nuvarande Jämtlands län är ej påvisad. Under 1600- och 1700-talen förekommer ett rikt domboksmaterial beträffande skattefjällen, ibland betecknade odalsfjäll. Skattefjällen är ärftliga och underkastade bl a bördsrätt. Det är domstolarna som sköter om inrymningar i skattefjäll. På grund av riksgränsens ovisshet är skattefjällen också en rikspolitisk fråga. Detta leder, som Bergsland påvisat, till att vissa mål som gäller riksgränsen och angår skattefjäll av domstolarna underställts högre handen, d v s landshövdingen. År 1734 ingås en allians med Danmark och man kommer överens om att göra en gränsuppgång mellan Norge och Sverige. På 1740-talet sker omfattande undersökningar i orterna beträffande samernas förhållanden. Det är major Peter Schnittler som för sakrika protokoll på norska sidan. På svensk sida omhänderhas undersökningarna av häradshövdingarna. Beträffande skattefjällen i Hotagen-Frostviken har Schnittler det gamla gränsmärket Svaningssten som dansk-norsk pretentionsgräns, vilket visar att den gamla landaskråns gräns från 1273 är i friskt minne ända till den nya gränsen fastställs 1751. Gränsen får sin fortfarande bestående sträckning genom de envist fasthållna pretentionerna, från norsk sida på Sörli och från svensk sida på Frostvikens nybyggare. Härigenom blir landaskråns gräns ganska radikalt förändrad på denna sträcka. År 1740 ger den erfarna domaren Carl Sadelin till lappmarks ecklesiastikverk en redogörelse för skattelanden i Torne och Kemi lappmarker, vilka hörde till Västerbotten och till Svea hovrätts jurisdiktion. Sadelin säger att samerna har äganderätt till sina skatteland. Härav framgår att man tog miste i förarbetena till 1886 års renbeteslag, då man gjorde gällande att den fullständiga samebykollektiviteten i fråga om rätten till markerna var det äldsta tillståndet som hållit sig rent i Torne lappmark. Detta är ett bland många exempel på att 1886 års lags förarbeten måste läsas med stark kritik och att de däri gjorda påståendena måste underkastas vetenskaplig revidering. År 1743 upprättas en karta av gränsingenjören Lars Lindgren över Ströms Vattudal. På kartan står skrivet att lappskatteskogar ligger överallt här runt omkring och anteckningen avser trakten ovanför Svaningssten. På andra kartor markeras Frostviken som Lappiae Pars, d v s Finnmork. År 1751 fastställs den nya riksgränsen efter förhandlingar i Strömstad. Med samma verkan som själva gränstraktaten fogas till densamma en kodicill angående samerna. I kodicillen används i flera paragrafer uttrycket "äga skatteland" och kodicillen säger att ingen same får äga skatteland mer än i sitt eget hemland. Kodicillen innehåller en blandning av folkrättsliga och privaträttsliga bestämmelser. Bestämmelsen "äga skatteland" får anses vara av privaträttslig natur, då den endast skall gälla i vederbörande sames hemland. Uttrycket i kodicillen föregicks av en ingående juridisk diskussion. En svensk lappmarksexpert, lagmannen Malmerfeldt, sedermera kammarråd, förfäktade i omfattande inlagor att man ej fick skriva uttrycket "äga skatteland", ty i lappmarken bestods ingen äganderätt. Malmerfeldt fick avslag i det mäktiga och politiskt centrala kanslikollegium på sin linje att samerna ej kunde äga sina skatteland. Samme Malmerfeldt hade fått det kända Haukiniemimålet på remiss. I detta mål hade såväl häradsrätten som lagmansrätten förklarat att samerna ägde sina skatteland, de var av skatte jordnatur. Något yttrande till Kungl Maj:t torde aldrig ha avgivits av kammarkollegiet som fick saken på remiss. Kammarkollegiet förfrågade sig hos Malmerfeldt som aldrig torde ha avrapporterat målet. Bland domarna i Haukiniemimålet fanns de erfarna Sadelin och Hakvin Stridsberg. Fram till 1766 är det häradsrätterna som avgör vilken same som skulle inneha visst fjäll och vilka områden och nyttigheter som skulle höra till det särskilda fjället. En helt ny syn på förhållandena framträder däremot i 1766 års mål om Ansättfjället, där häradsrätten icke själv prövar inrymningsfrågan utan underställer avgörandet länsstyrelsens gottfinnande.

Kronan har anfört i huvudsak följande. Från mitten och slutet av 1600-talet möter man ett rikare material om lappmarkerna. Detta material återfinnes i såväl jordeböcker som domböcker. Strax efter brömsebrofreden företogs en rannsakning för att få reda på vilka marker som tillhörde kronan och som skulle åsättas böxel. Att det under den svenska tiden utfårdades böxelbrev visar att myndigheterna då ansåg fjällen tillhöra kronan. I Graans memorial 1673 framträder parallellteorin, d v s att utnyttja marken på visst sätt med utrymme för nybyggare att jämsides med samerna kunna ha odlingar, kreatur samt jakt och fiske. Teorien ger uttryck för uppfattningen att fjällen ägdes av kronan som kunde upplåta desamma för nybyggen. 1673 års plakat öppnade också lappmarkerna för nybyggarna. För att åstadkomma en nyordning på beskattningens område gavs uppdrag åt landshövdingen Douglas och lagmannen Bure att göra vissa undersökningar. Enligt det första förslag som de lade fram skulle envar same beskattas för den areal som han använde till renbete, fiske och djurfång. Det slutliga och sedermera antagna förslaget innebar att byarna skulle skattläggas för sitt innehav och då oavsett huru många samer som fanns inom byn. Uppfattningen om kronan såsom ursprunglig ägare till all jord vann alltifrån 1600-talets mitt insteg. Ett avvikande synsätt kom dock till uttryck i att nybyggen fick tas upp i Norrland under den kamerala naturen skatte. Fortsättningsvis är närmast 1683 års påbud om skogarna av intresse. Riket var i stort behov av skog för bergs bruket. Härvid uppstod kollision med andra intressen. Det var naturligt att de olika byarna ville hävda mer skog än de över huvud kunde tillgodogöra sig. Även en annan synpunkt gjorde sig gällande och det var det mycket stora svedjandet vid denna tid. När de finska invandrarna kom var de bästa markerna redan upptagna utmed älvstränderna och de slog sig ner längre upp i skogen. De svedde marken på ett sätt som på en del orter fick katastrofala följder. Det förelåg därför ett behov av att försöka ge bergsbruket tillgång till skog. Saken diskuterades i bergskollegium på 1680-talet. Eftersom all mark icke bevisligen var föremål för privat äganderätt hävdade man att den tillhörde kronan. Man ville göra gällande att alla dessa allmänningar kunde i större utsträckning än hittills utnyttjas för att tillgodose bergsbrukets behov. För att man skulle kunna göra så måste man avskilja först dessa allmänningar. Då måste man hitta någon grund att stå på. Alla var icke ense om att kronan hade en uteslutande rätt till allmänningarna, vilket dock bergskollegiet hävdade. Man tog då fram Gustaf Vasas brev av 1542 och visade därigenom att skogarna icke tillhörde någon annan utan att de tillhörde överheten och Sveriges krona. I själva förordningstexten refererade man först till Gustaf Vasas brev men uteslöt i sammanhanget "Gud". Det fanns ingen privat äganderätt till allmänningarna. För att skilja dessa allmänningar från byarnas skogar skulle man alltså avvittra och kontrollen däröver skulle överlämnas till bergskollegiet. Om man gör en jämförelse med den skogsordning som kom 1647 och den som kom 1734 ser man att det är en viss skillnad och den skillnaden får anses vara betingad av 1683 års förordning. I 1734 års skogsordning står i § 12 talat om "vad de stora skogar och ödemarker beträffar etc". Här har man gjort en sådan ändring att man tagit med ödemarkerna och konstaterat att de tillhör kronan. 1683 års påbud har också utnyttjats vid anläggandet av Ljusnedals verk på 1690-talet. Därvid åberopades detta påbud. Malmförekomsterna låg uppe på själva kalfjället och brytningen skedde också där. Detta visar att man ansåg sig kunna med stöd av påbudet anlägga ett bergsbruk uppe på kalfjället. Detta avradsland ligger nästan ovanför trädgränsen. Det har sagts från samernas sida att detta påbud gällde bara till fjället. Om man vid avvittringen säger att kronan skall ha det som blir över vid avvittringen är det 1683 års påbud som ligger bakom det hela. Den omständigheten att de regalistiska teorierna förefaller mindre framträdande i fortsättningen kan väl förklaras av merkantilismens genombrott i Sverige. Bergsbruket och den inhemska industriella produktionen över huvud taget liksom handel och sjöfart skulle gynnas. Det var viktigt att få in pengar i landet genom en utvecklad export. Under sådana förhållanden var icke jordbruket eller det som jordbruket avkastade särskilt intressant. Det var först i mitten på 1700-talet som man åter började ägna intresse åt jordbruket. Det hänger kanske ihop med att man fick en stor spannmålsbrist. Det gick åt mycket spannmål till husbehovsbränningen och det visade sig att man måste göra något åt detta. Det är i det sammanhanget man skall se de åtgärder som vidtogs på området. Man upphävde förbudet om hemmansklyvning på 1740-talet och man ändrade tjänstehjonstadgan så, att man fick ta ett större antal tjänstehjon än tidigare. 1757 kom förordningen om storskifte som syftade till en rationalisering av jordbruket. Det är en del åtgärder som vid togs till skydd för jordbruket. Statsmakternas intresse för näringen ökade och i det sammanhanget kom också det nya lappmarksreglementet. Detta gav uttryck för en strävan från statsmakternas sida att öka nyodlingen även i områden som tidigare icke utnyttjats. I skogsområdena nedanför fjällen fanns möjlighet att uppodla mark. Det var det man tänkte på när man ville påskynda nybyggarverksamheten. Skogen var också av stort intresse för bergsbruket. Det fanns alltså andra värden inom samernas områden än enbart bete, jakt och fiske. När det gäller domstolarnas inrymningar vill kronan framhålla följande. Om fjällen var öde inrymdes ofta ättlingar till tidigare innehavare utan att länsstyrelsen blandade sig i det. Man inrymde dock ej bara samer utan det förekom även enstaka fall där andra än samer blev inrymda. Det skulle tyda på att man ansåg markerna vara kronomark. Det har icke gällt det antal år som gällt för vanligt skattevrak, nämligen tre år, utan det verkar som om det varit en kortare tid. Då kunde man överta marken om man betalade den befallna skatten eller räntan. Det är klart att uppbud och fasta icke förekom. Det finns något enstaka fall men det får väl ses som ett olycksfall i arbetet för som helhet betraktat förekom det ej. Domstolarna hade den uppfattningen att marken var krono och därför ansåg de icke att uppbud och fasta skulle göras så som skedde med böndernas jord. Det var ingen tvekan om att bönderna ägde sin jord. Det är egentligen ganska egendomligt att domstolarna som handhar både samernas marker och böndernas hemman gör en skillnad på detta sätt. Denna skillnad kan icke förklaras på annat sätt än att man haft en uppfattning om att det varit olika karaktär på jorden. Att det skulle vara samernas rätt, d v s deras egen rättsuppfattning, som skulle ligga till grund för detta annorlunda förfarande från domstolens sida är en långsökt förklaring. Om samerna använt domstolarna för att få en bekräftelse på att rätten till marken gått vidare genom arv eller genom överlåtelse, varför skulle de då icke ha utnyttjat sig av samma förfarande som bönderna med lagfart och dylikt? 1749 års lappmarksreglemente bör ses som ett led i de regalistiska strävanden som bröt fram i mitten på 1700-talet. Det är klart att statsmakterna då ansåg att lappmarkerna tillhörde kronan. Man skulle knappast ha givit möjlighet till nyodling på ifrågavarande marker om man ej hade en sådan uppfattning. Omkring 1760 har man åter mera öppet givit uttryck för regalistiska uppfattningar. I t ex 1766 års fiskeristadga tog man vid diskussionerna i riksdagen upp frågan om vilken rätt kronan hade till de stora fiskena. Där går tankegångar som tidigare förts fram beträffande regalrätten igen. När det gäller lappskattelanden är det riktigt att nybyggena här uppe blev skatte. Nybyggen som togs upp av en allmänning skulle få samma status som allmänningen hade. Tog man upp ett nybygge på en allmänning som tillhörde skattejord söderut blev det skatte och på kronojord blev det krono. I lappskattelanden var det så att nybyggen blev skatte. Nybyggena upptogs enligt landslagens bestämmelser och skulle uppfylla de lagbestämmelser som gällde för vad en nybyggare kunde lägga under sig.

Parterna har i övrigt hänvisat till av dem i målet åberopade utredningar och tryckta arbeten.

I förevarande avsnitt har följande i målet införskaffad utredning åberopats:

av samerna

under I angivna a-d samt

g) en d 22 juni 1967 av Prawitz upprättad utredning Renbetesfjällen I, Anteckningar och utdrag rörande samer ur Jämtlands och Härjedalens domböcker före år 1730,

h) en d 22 juni 1967 av Prawitz upprättad utredning Renbetesfjällen II, Utdrag rörande samer ur Jämtlands och Härjedalens domböcker 1730-1739,

i) en d 15 febr 1967 av Prawitz upprättad utredning Renbetesfjällen III, Fjällen i Frostviken och Hotagen,

j) en d 5 april 1967 av Prawitz upprättad utredning Renbetesfjällen IV, Rättsutvecklingen fram till år 1886,

k) en av Prawitz upprättad sammanställning av urkunder till Renbetesfjällen I-IV, Renbetesfjällen V, Bilagor,

l) en d 14 aug 1967 av Prawitz upprättad utredning Lappskattelanden I,

m) en d 12 sept 1967 av Prawitz upprättad utredning Odlingsgränsen,

av kronan

under I angivna e-f samt

n) ett av överlantmätaren i Jämtlands län Valfrid Larsson d 16 nov 1967 på begäran av kronan avgivet yttrande jämte tillägg d 4 dec 1967 och d 2 febr 1968,

o) ett av Larsson d 17 febr 1969 på begäran av kronan avgivet yttrande,

p) ett av Larsson d 13 maj 1970 på begäran av kronan avgivet yttrande,

q) en d 2 febr 1968 av Larsson upprättad utredning Hänvisning till uppgifter i "Jämtlands och Härjedalens historia" om allmänningar, avradsland, renbetestrakter och lappar,

r) en d 2 febr 1968 av Larsson upprättad utredning Redovisning av vissa uppgifter, exempel och kommentarer i samband med begreppen hemman, by, byalag, lappby och renbetestrakt,

s) en d 2 febr 1968 av Larsson upprättad utredning Utdrag och referat avseende lappar påförda räntor ur 1646, 1696, 1751 och 1777 års jordeböcker för Jämtland och 1825 års jordebok för Jämtland och Härjedalen, med kommentarer samt utdrag och referat ur nämnda 1825 års jordebok avseende de ändringar och tillägg som efter jordebokens uppläggande införts rörande lapparnas räntor och renbetestrakter, med kort kommentar,

t) en d 9 juli 1968 av Larsson upprättad utredning Avvittringen och skattläggningen inom Ströms, Alanäs och Frostvikens socknar i Jämtlands län. Lapparnas renbetestrakter. Del I-IV,

u) en d 28 febr 1969 av Larsson upprättad utredning Lapparnas renbetestrakter inom Föllinge, Laxsjö, Hotagens och Offerdals socknar i Jämtlands län. Avradsland, nybygges- och fäbodeanläggningar, kronofisken, avvittring och skattläggning inom dessa och angränsande trakter. Del I-V,

v) av Larsson till utredningarna sammanställt kartmaterial.

Utöver under I angivna tryckta arbeten må nämnas följande.

Jan Eric Almquist, Det norrländska avvittringsverket och Skogskommissionerna under det karolinska enväldet ävensom Rågång, administrativ gräns och riksgräns. Deras utmärkande och fastställelse med särskild hänsyn till lantmätarnes verksamhet, (samtliga arbeten i Svenska lantmäteriet 1628-1928, Stockholm 1928), Jakob Fellman, Anteckningar under min vistelse i lappmarken I-IV, Helsingfors 1906, Levi Johansson, Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken, 1947, Carl W U Kuylenstierna, Rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman, 1916, A Raestad, Norsk historisk tidskrift 1930-33, 5 rekke, 8 bind "Fra Stettin til Strömstad".

I förevarande avsnitt har vidare muntliga vittnesförhör ägt rum med Bergsland, Hafström och Larsson, vilka lämnat uppgifter som i allt väsentligt stått i överensstämmelse med deras skriftliga utlåtanden i målet.

- - -

Kongl. May:tz Nådigste Förordning och Påbud Angående Skogarne och hwad därwid i acht tagas bör, daterat Stockholm den 19. December Anno 1683, har följande lydelse:

Wij Carl - - - Giörom witterligit, at såsom ifrån gamble Tijder här i Rijket ett stort Missbruk är inrijtat på the Orter, där store och widlyfftige Skogar finnas, såsom i Wärmeland, Gästrikeland, Dalarne, Norrland, Finland och flerestädes, at the Bygdelag som hafwa deras Ägor antingen vthi eller bredewid sådane Skogar belägne, willia sig där aff store Tracter ja offta til några Mijler tillägna, hwar til dee doch hwarken rätt eller skiähl hafwa; Altså hafwer Glorwyrdig i åminnelse Konung Gustaf den Förste i des Regementtijd Anno 1542 nödigt funnit, här öfwer ett Placat och Påbud at författa och publicera låta, förklarandes at alle sådane Ägor, som således obygde ligga fierran ifrån Ägoskilnaden och Bygdelagerne, höra Öfwerheten och Sweriges Chrono til och ingen annan. Hwarföre ehuruwäl i Krafft däraff sådant Missbruk någon Tijd bort åt är wordet Hämmat, så har det lijkwäl åter Åhr ifrån Åhr så småningom inrijtat sig igen, så at nu mehrendels öfwer alt, där stora Skogar finnas, månge spörias emot all Skiäl och billigheet under deras Gårdar och Byar willia draga Wåre och Chronans Skogar, offta månge Mijhl bort åth, ja ibland, alt til Fiällen: Fördenskuld såsom Wij i desse Tijder hafwa så mycket större Orsak om Skogarnas besparande och hägnande at wara bekymbrade, som the vti Bergzlagerne vtaff the långlige och store tilwärkningar, äre nu merendels åtgångne, så at Bruken lijda brist och nödgas med stor kåstnad och beswär ifrån långt aflägne Orter at sökia sin Tarff aff Weed och Kohl, och frambättre, om icke i Tijd boot skaffas, at ödelägga de Gamble och på andre Orter at inrätta Nya Bergzbruuk; Altså hafwe Wij för en stor Nytta och Nödwändighet erachtat, här med at förnya den för detta öfwer sådane Skogar wäl fattade förordningen. Befallandes här med Wåra Gouverneurer, Landzhöfdingar och Betiänte i Landzorterne, at the vppå Skogarne hafwa ett noga inseende, och sedan dee effter hwar Bys och Gårdz Egenskap och Beskaffenhet, hafwa pröfwat hwars och ens Rågång, eller där den felas, tillagt hwar och en så stort vtrymme och så mycken Skog, som finnes skäligt, och til fulsatte Hemman nödigt, då skola the den öfrige där ifrån skilia och afwittra, såsom den där Oss och ingen annan tilhörer; Doch så, at där någon igenom laga Afwittringar och andra wäl grundade Skiähl kan bewijsa någon deel aff sådane Skogar med rätta höra en wiss Sochn eller ett Härade til, då willie wij dem sådan deras rättigheet intet betagit hafwa: Allenast nooga vndersökt blifwer, at sådane Allmenningar intet öfwer deras rätta Gräntzor vthdragas. Warandes ofelbart Wår och Chronans rätta och enskylte Egendom alt hwad aff slijke store Skogar ligger obrukat, och alt hwad som icke med gode Skiähl kan fultygas at höra någon Gård, By, Sochn eller Härade til; Och emädan Gud fast Rijkeligen hafwer täkts wälsigna Wårt Kiäre Fädernesland med åthskillige Metaller och Bergarter, så at nya Grufwor här och där vpfinnas, sampt Bruken märkeligen ökas och förmeras, men Skogarne där igenom minskas och vtödas: Ty bör Wårt Bergzcollegium, som öfwer Wåre Skogar och Almenningar äger wård och opsicht at hafwa, serdeles ther Bergwärk och Bruuk äro belägne, vthi Skogsdelningarne Bruken emellan så laga, at en rätt proportion och lijkhet må träffas, och Skogarne, så mycket som nåntzin giörligit är, skonas och besparas til Bergzlagernas stadigwarande tarf och tiänst, och Wår så wäl som Wåre trogne Undersåtares däraff flytande store Nytta och Fördel, den Wij gärna see genom sådant Medel och Menage effter Wåre Skogzordningars innehåld, styrkt och förkofrad, och icke igenom alt för mycket sågande, fast mindre genom Swediefall eller annor slijk Wårdzlöshet hindrad och fördärfwad. Wij biude och befalle fördenskull här med Nåd- och alfwarligen alle som wederbör, serdeles Wårt Bergzcollegium, Wåre General Gouverneurer, Gouverneurer och Landzhöfdingar, och alle andre Befalningzhafwande, at the ett noga och tilbörligit inseende där öfwer hafwa, at Skogarna intet onytteligen och oskickeligen angrijpas och vtödas, vtan at där wid både mått, sträng akt och god Ordning hålles, och denne Wår Stadga i alla måtto handhafs och effterlefwes: Williandes Wij den som sig vnderståd här emot något at handla och bryta, så straffa och näpsa låta, at andre skola taga där aff Sky och Warnagel. Til yttermehra wisso hafwom Wij detta med egen Hand vnderskrifwit och Wårt Kongl. Secret bekräffta låtit. Datum Stockholm den 19 Decembris Anno 1683.

CAROLUS

Hafström har anfört:

Enligt en rapport från bergmästaren Erik Ehrenkrona till bergskollegiet år 1675 föröddes skogsmarkerna i Norrland genom uthuggning och fraktning till sågverken liksom genom svedjande. Den 1 febr 1682 avlät bergskollegiet en skrivelse till guvernören i Västernorrland Göran Sperling med anledning av dennes rapport om sågverksindustrins misshushållning med de norrländska skogarna. Enligt bergmästarens förmenande berodde denna därpå, att särskilda allmänningsfastigheter ej blivit avvittrade och undandragna allmogens godtycke. I stället slogo byarna under sig "någre milers distrikt af skoug och mark sampt store öknerne". Som emellertid skogstillgångarna kunde komma att behövas för framtida bergverksrörelse, borde allmänningarna utbrytas från byarnas ägor och "sådane importante och Kungl Maj:t med rätta tillhörige orter och lägenheter av privatis icke så egenvilligt förödas och fördärvas". Under de överläggningar, som blevo följden av den så inledda brevväxlingen, framhöll kollegiets president Sten Bielke följande. Bonden skulle ha så mycket skog att han bleve fullsutten, det övriga vore kronans. Han gjorde emellertid genast den viktiga reservationen: "så framt rå och rör ej finnes". Detta innebar att laglig äganderätt, styrkt genom laga rågång, skulle lämnas oförkränkt även om hemmanet därigenom kameralt sett erhölle för mycket skog. Det vore sålunda endast fråga om sådan skog, som bönderna kunde tillägna sig av det dem intet tillhörde.

Påföljande år blev avvittringsfrågan i Norrland än mera aktuell. Enligt bergskollegiets protokoll d 4 juli 1683 hade guvernören i Gävle, Åke Ulfsparre, begärt "att Collegium wille Determinera, huru mycken by- häradz-och Crono-Allmennigh böör wara i Norlanden, på dhett dhe Deputerade effter Collegii begäran kunde hafwa sin rättelse". Riksskattmästaren Sten Bielke efterfrågade då enligt protokollet "dett Gambl. Konungh Gustaffs breff angående Allmenningen" och förklarade för sin del nödigt "att om Allmenningarnas natur giöres en fundamental remonstration till Hans Maij:tt så att, när by- och häraderne fåå sin nödtorftt, böör dhett öfriga ware en Crono Allmenningh". Guvernören erhöll som svar, att han skulle meddela kollegiet, vilka byar som voro rörlagda, och vilka som tillvällat sig mera än skäligt.

Vid ett följande sammanträde d 26 juli 1683 tillfrågades sekreteraren om han uppsatt ett projekt av plakatet angående allmänningarna. Härom lyder protokollet: "Jagh har intet annat fundament än Konung Gustaffs Breff - Hans Excell:ce: Det böör och wara fundament, och så wijda att en Bonde haar så mycken skog, att han är fullsätten så hör dhett öfriga Cronan till, så framt Rå och Röör eij finnes. Och proprie heter dhett Allmenningh, som hörer häradet till, men her talas om sådan skogh, som Bönder kunna tillgrijpa uttaff dhett dhem intet tillhörer, och kan detta Placatet eij in Specie ställas på andra Landskaper, än Norlanden, Finland och dher Odhe Marker äre, som intet äre cultiverade och finnes Konungh Gustaffs Placat också her om".

Det efterfrågade projektet till plakat rörande allmänningarna föredrogs inför kollegiet d 27 aug, slutjusterades d 19 nov och översändes till KM d 7 dec, varefter plakatet eller förordningen utfärdades av KM d 19 dec 1683.

Att Gustaf I:s brev d 20 april 1542 varit "fundament" till 1683 års förordning och påbud uppgives däri uttryckligen: "Alltså hafwer Glorwyrdig i åminnelse konung Gustaf den Förste i dess Regementsstijd Anno 1542 nödigt funnit, här öfwer ett Placat och Påbud at författa och publicera låta". Att 1542 års brev delvis varit förelägg till 1683 års författning framgår även av två andra uppgifter däri. Liksom det förra brevet avser dem, som bygga och bo i Gästrikland, Ångermanland och Medelpad samt Hälsingland (alla Nordlanden avser det senare "the Orter, där store och widlyftige Skogar finnas såsom i Värmland, Gästrikland, Dalarna, Norrland, Finland och flerstädes".

I fortsättningen är 1542 års brev nästan ordagrant förelägg till 1683 års förordning, vilket framgår av följande parallelltext:

1542 års brev:

"Förty att sådana ägor som obygde liggie höre Gud, oss och Sweriges Crone till och ingen annen.

1683 års återgivande därav:

"förklarandes at alle sådane Ägor som således obygde ligge fiäran ifrån Ägoskilnaden och Bygdelagen höra Öfwerheten och Sweriges Chrona till och ingen annan

Författningen fastslår, att i de stora skogarna i nämnda landskap ånyo uppkommit ett sådant missbruk, så att gårdar och byar av kronans skogar slagit under sig miltals, ja ibland ända intill fjällen.

Om by eller hemman hade laga rågång, skulle denna noga respekteras. Saknades dylik, skulle varje hemman erhålla så stort skogsanslag, som behövdes, för att det skulle bli fullsuttet. Kunde härad eller socken leda i bevis, att de ägde allmänning, skulle jämväl deras rätt lämnas oförkränkt. Sedan gård, by, socken och härad vid lokal avvittring fått sitt, var överskjutande skog kronans rätt och enskilda egendom.

Orsaken till utfärdandet av 1683 års förordning och påbud var kronans intresse att främja bergverksrörelsen, vilken vid mitten av 1600-talet hunnit vinna insteg i Norrland. Bergsbruksintresset fordrade för sina behov tilldelning av stora skogstrakter. Kronan kunde därigenom av dessa få betydligt större inkomster än genom skatteintäkter från ny byggarna. Enligt den förhärskande statsekonomiska uppfattningen skulle även ett ensidigt understödjande av bergverksindustrien verksamt bidraga till hela landets förkovran och välstånd. Därtill kom den viktiga omständigheten, att beskattningen av bergverken såsom sådana även skulle medföra en betydande inkomst för kronan.

Att förordningen tillkom för att tillförsäkra bergverken erforderlig tillgång till lämpliga skogsmarker framgår som redan nämnts av det förhållandet, att det var inom bergskollegiet, som såväl initiativet togs som utformningen skedde. Det framgår även av flerfaldiga uttalanden i förordningen.

Det framhålles sålunda, att KM hade så mycket större orsak att vara bekymrad om skogarnas besparande och hägnande "som the uti Bergzlagerne utaff the långlige och store tilwärknningar, äre nu merendels åtgångne, så at Bruken lijda brist och nödgas med stor Kåstnad och beswär ifrån långt aflägne Orter at säkra sin Tarff aff Weed och Kohl, och fram bättre, om icke i Tijd boot skaffas, att ödelägga de Gamble och på andre Orter at inrätta Nya Bergzbruuk".

Det framhölls vidare, att Gud hade rikligen välsignat fäderneslandet med åtskilliga metaller och bergarter, så att nya gruvor uppfunnes här och där "samt Bruken märkeligen ökas och förmeras, men Skogarna därigenom minskas och utödas". Bergskollegiet skulle därför ha vård och uppsikt över skogarna och allmänningarna "serdeles ther Bergwärk och Bruuk äro belägne" varvid vid skogsdelningarna skulle ske en rätt proportion mellan bruken, "och Skogarne, så mycket som nånsin giörligt är, skonas och besparas til Bergzlagernes stadigwarande tarf och tiänst".

Det bör särskilt uppmärksammas, att det i förordningen framhålles. att "där stora Skogar finnas, många spörias emot all Skiäl och billigheet under deras Gårdar och Byar willie draga Wåre och Chronans Skogar, offta månge Mijhl bort åth, ja ibland, alt til Fiällen". (Jämför ordalagen i kollegiets projekt till skogsordning med dess skrivelse d 7 dec 1683: - - - sökia draga skogarne många mijhler bortåth, ja ibland alt till Fiellen").

Avsikten med författningen var sålunda att de avvittrade kronomarkerna skulle bli disponibla för bergverksrörelsens behov.

Av utredningen angående dels anledningen till 1683 års förordnings och påbuds tillkomst och dels dess innehåll framgår sålunda, att dess syfte var att utgöra en grund för kommande avvittring, varigenom den för bergsbrukens behov tjänliga skogen framdeles skulle kunna avvittras.

Enligt förordningens innehåll, uttryckt i de citerade meningarna, är det emellertid uppenbart att densamma icke kan ha avsett områdena ovan fjällskogsgränsen, Det framgår ju också av densamma, att den avsåg att förhindra att under gårdar och byar skulle dragas mångmila skogsområden "alt till Fiällen". Undantagna från förordningen är sålunda fjällen, vilket ju är helt överensstämmande med förordningens och på budets syftemål, att möjliggöra kommande tilldelning åt bergsbruken av skogsmarker - men icke av fjällmarker. Slutsatsen blir sålunda att 1683 års förordning och påbud rätteligen icke utgör en grund för avvittring av fjällvidderna och därmed icke heller samernas skattefjäll.

Frågan om benämningen gård, by, socken, härad i 1683 års författning även avser samebyn eller skattefjället/skattelandet, kan icke med säkerhet besvaras genom en tolkning av de använda fastighetsrättsliga benämningarna. Därest emellertid uttrycket "by" etc skulle avse även samebyn etc, innebär detta icke att samebyarna etc nedanför fjällskogsgränsen skulle förlora eller inskränkas i sin rätt till renbetes trakterna. Det innebär allenast att författningen kan åberopas som rättsgrund till förmån för bergs bruket för kommande avvittringar av samernas (närmast skogssamernas) renbetestrakter nedanför fjällen, varvid samebyn måste tillerkännas så mycken skogsmark som finnes erforderlig för fullsuttenhet, och eventuella rågångar måste respekteras,

Därest åter benämningen by icke skulle avse samebyn innebär detta, att 1683 års författning och på bud icke kan åberopas som rättsgrund för avvittringsförfaranden av samebyar etc och dem tillhöriga renbetes trakter. Ännu mindre kan författningen åberopas som stöd för någon kronan tillkommande äganderätt till samma områden. Detta bör sammanställas med den försäkran, som KM genom landshövdingen Graan lät meddela samerna år 1671, nämligen "Hans Kongl. Maj:ts allernådigaste uppsåt är att låta dem (d v s samerna) bliva vid deras land och fiskevatten". I propositionen till 1873 års avvittringsstadga hänvisade föredragande statsråd till denna försäkran och ansåg, att avvittringsstadgan borde innehålla en försäkran om att samernas rätt skulle bibehållas i sin dåvarande omfattning.

Professor Åke Holmbäck har i sin utredning (s 47) uttalat beträffande 1683 års påbud följande: "å förhållandena i de trakter, där lapparna hade sin hemvist, tager påbudet icke sikte". Holmbäck skriver emellertid fortsättningsvis: "men enligt sin ordalydelse måste det gälla även i dessa och det är helt naturligt, att det även för dessa trakter måste få den största betydelsen".

Häremot må emellertid invändas, att brevets ordalydelse icke möjliggör någon sådan slutsats som den sistnämnda. Härav följer, att det icke är möjligt att upprätthålla Holmbäcks därpå byggda två följdsatser, nämligen dels att för Jämtland och Härjedalen måste 1683 års påbud föra till att "den gamla norska bestämmelsen om konungens rätt över de stora skogarna" behålles vid liv och ökas i styrka dels att för Lappland måste denna bestämmelse tydligen medföra, att varje möjlighet att åt lapparna söka hävda en äganderätt till lappskattelanden blev utesluten.

Enligt Holmbäck kunde icke ens de bofasta, som obestritt hade äganderätt till sina hemman, mot Konungens rätt skydda de trakter, de ansågo som sina. Det vore därför naturligen uteslutet, att lapparna, vilkas äganderätt till lappskattelanden aldrig varit allmänt erkänd, och som brukade sina land, blott till renbete, fiske och jakt, skulle kunna trots den kungliga rätten få äganderätt till lappskattelanden. "Lappland blev, med undantag av de skattehemman som därstädes funnos, Konungens och kronans land. Långsamt men säkert tvingar denna uppfattning sig fram."

Gentemot dessa Holmbäcks följdsatser må emellertid genmälas, att 1683 års författning varken med hänsyn till anledningen till dess tillkomst, nämligen bergsbrukens stora skogsbehov, eller enligt sin ordalydelse är användbar som rättsgrund för att Lappland skulle ha blivit Konungens och kronans land. 1683 års förordning och påbud är icke rättsgrunden för något Lapplands- eller fjällregal utan utgör grunden för avvittring för ett bestämt angivet ändamål, nämligen bergs brukets behov av skog. Holmbäck har i sin första slutsats - varmed följdsatserna är oförenliga - också uttryckligen uttalat denna uppfattning, nämligen att påbudet icke tager sikte å förhållandena i de trakter, där lapparna hade sin hemvist.

De enda ordalagen i påbudet, enligt vilka detsamma skulle föranleda, dels att för Jämtland och Härjedalen "den gamla norska bestämmelsen om konungens rätt över de stora skogarna" skulle ökas i styrka dels att Lappland skulle blivit konungens och kronans land, äro dess från 1542 års brev hämtade ordalag "alt til Fiällen". Dessa kunna emellertid som nämnts lika litet genom påbudet som genom 1542 års brev vara rättsgrunder för ett fjällregale eller för att Lappland skulle ha blivit konungens och kronans land.

Holmbäck har därjämte framhållit, att det skulle framgå av 1734 års skogsordning, § 12, i jämförelse med 1647 och 1664 års skogsordningar, § 9, hur starkt efter utfärdandet av 1683 års påbud den grundsatsen gör sig gällande "att de stora vidderna i norr tillhöra kronan". Detta uttalande synes emellertid icke väl stämma överens med 1734 års skogsordning och dess § 12. Dels hade densamma - liksom 1683 års författning - till uppgift att möjlig göra erforderlig skogstilldelning till bergsbruken - de anbefallda undersökningarna skulle nämligen utvisa "hwilka Bergwärk eller Bergslager de (= skogarna) lågo närmast". Dels är paragrafen en rättsgrund för kommande avvittringar och icke för ett Kungl Maj:ts och kronans regale. Icke heller 1734 års skogsordning kan åberopas som stöd för uppfattningen, att de stora vidderna i norr tillhöra kronan.

Prawitz har anfört.

Det har gjorts gällande, att den svenska kronan tillägnat sig äganderätten till samelandet genom förordningen och påbudet d 19 dec 1683 angående skogarna. Studerar man emellertid detta aktstycke, finner man till en början, att det enligt sin rubrik och sin ordalydelse avser "skogarna". Det är alltså tveksamt om det över huvud avsett områdena ovan barrskogsgränsen. Syftet med påbudet var ju också att bereda utrymme för nybyggesanläggningar och upplåtelser av gruv- och kolningsskogar för bergs bruket. Till båda dessa användningar var landet ovan barrskogsgränsen otjänligt.

Viktigare är emellertid en annan omständighet, nämligen att den äganderätt för kronan, som proklamerades genom påbudet, avsåg endast de delar av de stora skogarna, som icke antingen fulltygades höra någon gård, by, socken eller härad till eller ock blevo över, sedan man tillagt var och en så stort utrymme och så mycket skog, som fanns skäligt och till "fullsatta" hemman nödigt. Däremot avsåg påbudet icke den skogsmark, som skulle tilläggas gårdar, byar, socknar och härad.

Man ställs då inför frågan, vilken ståndpunkt påbudet intog i fråga om samernas land. Jämställdes det med gårdar och byar? Endast om man ej jämställde det med gårdar och byar, kan påbudet anses ha proklamerat kronans äganderätt till samernas land. Om detta däremot ansågs jämställt med gårdar och byar, blev det visserligen underkastat avvittring: man borde undersöka vilka områden som kunde fulltygas tillhöra visst lappskatteland eller viss sameby samt, om detta ej lyckades, tillägga envar sådan enhet vad som erfordrades, för att den skulle bli "fullsatt". Men påbudet har, om man godtar denna tolkning, icke något att säga i frågan om vilken rättslig kvalitet den enskilde samens eller samebyns rätt ägde. Det var ju enligt påbudet icke blott frälse- och skattegårdar utan också kronohemman, som skulle få sig utrymme tillagt.

I själva påbudet eller i förarbetena därtill söker man förgäves efter något ställningstagande tillfrågan, huruvida lappskattelanden och samebyarna skulle jämställas med vanliga gårdar och byar. Sannolikt har man vid utarbetandet av påbudet icke ägnat en tanke åt frågan. Man kan icke heller säga, att det för dem, som deltogo i arbetet, varit självklart, att samernas land och byar icke skulle få tilldelning vid den avvittring, som följde på påbudet. Samerna betalade ju skatt till kronan, och enligt 1600-talets uppfattning utgjorde skattebetalning grunden för jordbesittningen. Det kan därför ha förefallit författarna till påbudet helt naturligt, att även samerna skulle få tilldelning vid avvittringen - och detta alldeles oberoende av huruvida deras land ansågs tillhöra kronan eller utgöra enskild egendom. Det visade sig ju också senare, att när avvittringen på 1800-talet nådde fram till samernas trakter, skilda uppfattningar yppade sig i frågan, om mark borde tilldelas dem.

Det är emellertid tydligt, att 1683 års påbud icke innebar något avgörande om arten av den rätt, varmed samerna besutto sina land - möjligen ett avgörande om att dessa land kunde bli beskurna vid den blivande avvittringen.

Frågan om samernas rätt till lappskatteland, renbetesfjäll och samebyområden får därför bedömas på grundval av andra avgöranden än 1683 års påbud.

- - -

Den av samerna åberopade 1751 års kodicill har såvitt här är av betydelse följande lydelse. (* TR:n - som refererade kodicillen i omedelbar anslutning till parternas sakframställning i denna del - återgav endast ingressen samt §§ 1-6, 10, 12, 22, 23 och 30. *)

Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige och Norge, Lappmännerne beträffande

På det att Lapparnes wanlige öfwerflyttningar, samt den derföre betalande leija och jurisdictionen öfwer de främmande Lappar under bemälte öfwerflyttnings tid, hädaneffter icke må gifwa någon anledning till oenighet och missförstånd, och man derjämte klarligen må kunna weta hwilka hädanefter såsom Swenske eller Norrske Lappar blifwa att anse, samt huruledes med dem uti alle tillfällen reciprocé skall omgås, hafwe de uti förestående Gränssetractat nämde och här under teknade Commissarier om wisse härtill hörande puncter förenadt sig således, som följer:

§ 1. Den sedan år 1742. och under denne Gränssecommissions tid de privative Swenske Lappar, på wisse ställen uti Norrlands Amt, pålagde nye Norrske Lappeskatt, och det derigenom införde städjandet af sommarland samt dess öfwerlemnande till bemälte Swenske Lappar emot årlig skatts erläggande, skall afskaffas och uphöra, såsom stridande mot en del af de nedanstående betingade Articlar, och bidragande till nye oriktigheter uti Lappwäsendet, hwaremot sådan inrättning som här nedanföre på sine ställen anföres skall sättjas i wärket.

§ 2. Ingen Lapp må hädaneffter äga Skatte- eller Städjeland uti mera än ett Rike, på det all anledning till gemensamhet af undersåtare och Land hädanefter må kunna undwikas.

§ 3. Till underrättelse för närwarande tid betingas, att aldenstund från Börjefjäll till Bonnäsfjäll, det är, uti begynnelsen af Norlands Amt och för Helge-Lands fögderi på den Norrske sidan, men för Ångermanlands och Uhmeå Lappmarker på Swenska sidan, fjällryggen till Gräns är faststäld, och man således på bägge sidor derigenom mister de gamle skatteland och undersåtare, som man hitintils dersammastädes inöfwer fjällryggen har hafft; så skola de Lappar med deras familler, som nu för tiden hafwa skatteland derstädes på den Swenska sidan af Gränssen, anses för Swenske undersåtare och höra samma sida till, oaktadt af hwilkendera sidan de förut hafwa byxlat Landet och till hwilken sida de deraf betalt skatt, lika som äfwen de Lappar med deras familler, som nu warande tid hafwa gammalt byxel-Land på Norrske sidan af Gränssen dersammastädes, skola tillhöra Norrige.

§ 4. J fall någon Lapp för nuwarande tid befinnes hafwa ett på båda sidor af Gränsen liggande gammalt Swenskt eller Norrskt sommarskatte- Land, det är ett sådant Land, hwaraf för år 1742 till Swerige eller Norrige skatt hafwer blifwit betald, då hafwe han frihet att wälja hwilken sidas undersåtare han hädanefter will wara, så framt han intet winterskatteLand på någondera sidan äger. Hafwer han winterskatteland på någondera sidan, den Swenska eller Norrska, tillhöre då den sidan på hwilkens territorio han sådant winterskatteland äger.

§ 5. J fall någon Lapp på den sträckningen emellan Bonnäsfjäll och Halde, hwarest Koutokeino gräns begynnes, det är på den Norrske sidan för hela Saltens, Senjens och en del af Tromsöns Fögderier uti Norlands Amt, men på den Swenske sidan för hela Piteå och Luleå samt en del af Torneå Lappmarker, befinnes hafwa ett sådant sommarskatteland på Norrska sidan af Gränssen, hwaraf för år 1742 skatt till Norrige hafwer warit betald, men deremot att äga winterskatteland på Swenska sidan af Gränsen, då hafwe han frihet at wälja antingen han hädaneffter will wara Swensk eller Norrsk undersåte, då han sedermera behåller det skatteland han hafwer på samma sida om gränsen, men mister det skatteland han hafwer haft på den andra sidan om Gränsen.

§ 6. På det man må kunna weta hwilke äro Swenske eller Norrske undersåtare, skall det uti förestående 4:de och 5:te §§: omrörde Lapparnes frie wal ske uti de committerades närwaro wid Rörläggningen, så snart som möijeligit är, utan hinder, låckande eller tubbande, mutors och skänkers gifwande, eij heller medelst löfte af en lindrigare skatt, eller eljest på hwad sätt det vara må och af private jordägare eller andre på någondera sidan försökas kunde, utan komma de att äga ett aldeles fritt och otwunget wal.

§ 7. De lappar som således hädanefter sedan denna convention är i wärket stäld, befinnas hafwa både sommar- och winterskatteland, eller allenast endera delen, nemligen, antingen sommar- eller winterskatteland på den Swenska sidan af Gränsen skola med deras famille, det är barn eller de som äro i barns ställe, såsom fosterbarn och slägtingar uti ett och samma matlag, likaledes tjenare och husmän, anses för Swenske undersåtare. Det samma är ock att förstå om de Lappar med deras famille, som hafwa ett gammalt byxel Land på Norrske sidan af Gränssen, hwarmedelst man hädaneffter kan åtskilja hwilken Sidas undersåte han är, sedan ingen Lapp får äga skatte- eller byxel Land på bägge sidor, eij heller annorlunda kunna komma dertill än som i denna Convention föreskrifwit står.

- - -

§ 10. Aldenstund Lapparne behöfwa Bägge Rikens Land, skall det dem efter gammal sedwane wara tillåtit höst och wår att flytta med deras Rhenhjordar öfwer Gränssen in uti ett annat Rike, och hädaneffter såsom tillförene lika med Landets undersåtare, undantagande på sådane ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af Land och strand till underhåld för deras djur och sig sjelfwa, då de wänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfwen uti Krigstider, hwilka uti Lappwäsendet aldeles ingen förändring skola göra, och aldraminst skola de främmande Lappar warda exponerade för plundring eller något slags twång eller öfwerwåld som Krigstiderne med bringa, utan altid blifwa såsom egne undersåtare ansedde och handterade på hwilken sida de då sig såsom främmande uppehålla.

- - -

§ 15. Uti hwart district, hwarest öfwerflyttande Lappar äro, skall förordnas en Lappelänsman och twänne Nämdemän, som för deras öfwerflyttningar intet skola betala.

- - -

§ 16. Lappelänsmannen och Nämdemännerne skola reciproce besörja, att de öfwerflyttande Lappar för deras djur njuta tillräckeligit underhåld, dock så att Lappen sjelf som för Landet skattar icke af främmande Lappar uttränges och lider brist. För den ordsaken skuld skola Lapparnes Länsman och nämdemän wäl känna beskaffenheten af skattelanden på deras sida, samt weta antal på de djur som den Lappen äger, hwilken skattar för Landet, på det främmande Lappar, om så behöfwes och begäres, till beqwämlige ställen må kunna anwisas. Å ömse sidor skola de främmande Lappar noga akta sig att de icke under deras flyttningar göra Landets egne inwånare någon skada, hwarken winter eller sommar, på skog, åker och äng, Multebärs eller hjortronmyror, eller något annat, wid laga plikt, och bör skadan ersättjas effter mätismanna ordom.

- - -

§ 22. Då någon twistighet yppas emellan Lappar från en och samma sida, antingen angående deras öfwerflyttningar och stället hwarest de under deras öfwerflyttningar praetendera att uppehålla sig, eller om bortkomne Renar, slagsmål, små skuldfordringar, som icke stiga öfwer tålf daler Silfwermynt eller fyra Riksdaler Danske, alle arfskifften effter de afdöde, eller andre små saker, Lappewäsendet in Specie och Lapparnes sedwanor beträffande, skola sådane saker, då de icke kunna förlikas, af samma sidas Lappelänsman och hans twänne Nämdemän straxt afgöras, och så framt wederbörande till Häradsrätten icke wilja wädja, dersammastädes exequeras, utan afseende på hwilkens territorio factum är passerat eller saken påtald. Men äro sådane saker emellan parter af åtskild nation, eller emellan en Swensk och Norrsk Lapp, då tillkommer, utan hänseende till jus territorii, kärandens Länsman och nämdemän att straxt deruti döma, och domen, då deremot eij appelleras, att exequera; dock således att rätten tillika med twänne Nämndemän ifrån Swarandens sida besättes, och att Länsmannen å samma sida, såsom dess förswar och ombud skall wara berättigad att wara tillstädes, om så åstundas, altsammans utan betalning för bemälte betjente uti bägge fallen. När en af parterne med denne Lapperätts förrättning är missnögd och med saken will gå widare, skall appellationen ske till den Häradsrätt eller Bögderätt hwarest factum är begångit, eller i fall af arfskiften, der den döde i Lifstiden hänhördt.

§ 23. Alle andre saker emellan Lappar antingen af en och samma nation eller af olika nation höra till de wanlige Böigde eller Häradsrätter samt angifwas, dömas och, i fall de icke till högre rätt instämmas, dersammastädes exequeras, alt på det territorio hwarest gerningen är skedd, allenast med den åtskilnad, som i näst föregående §: är anfördt, nemligen att då en af parterne är en främmande undersåte eller factum på en främmande undersåte eller dess egendom begångit, skall uti Rätten tagas twänne Nämdemän ifrån den främmande sidan, hwilka på alt sätt skola hafwa samma anseende, rätt och myndighet, som de öfrige nämdemännen, och skall den främmande Lappe-Länsmannen wara berättigad att derwid wara tillstädes såsom förswar och fullmägtig för den parten som är af samma sida. När bewisligit är att berörde twänne främmande nämdemän äro lagligen tillsagde till bisittjare uti en sådan Rätt, och de dock icke infinna sig, kan i deras ställe twänne andre förnuftige och ärlige lappar ifrån samma sida antagas. Kunna sådane icke erhållas, förblifwer det wid den wanlige Nämden, och skall då dommen på stället afkunnas, och acten deröfwer gifwas wederbörande som äro tillstädes ifrån den främmande sidan, antingen Lappelänsmannen eller nämdemännerne uti wittnens närwaro eller emot deras bewis, utan betalning; på det man på samma sida kan weta huru Rätten handhafwes.

Förser sig någon domare emot någon af de uti denna convention föreskrefne stadgar, hafwe han förbrutit sitt Ämbete.

- - -

§ 30. Ändteligen finner man nödigt at härwid förklara, det desse här ofwanföre stipulerade öfwerflyttningar med de deraf dependerande inrättningar, ingalunda således äro att förstå, som skulle KonungaRikerne Swerige eller Norrige derigenom någon jurisdiction eller annan rättighet, af hwad namn den wara må, in öfwer gränssen i det andra Riket tillerkännas, men allenast såsom en tolerance och reciproque fogelighet, hwilken icke wäl kan umbäras, så framt annars lapparne på båda sidor skola blifwa wid magt, och in politicis hållas uti tillbörlig skick och ordning. Altså blifwer den uti den uprättade Gränsetractaten öfwerenskomne GränsseLinea, så wäl i anseende till Lapparne och deras Districter, som i öfrigit beträffande de andre Swenske och Norrske undersåtare och deras Districter aldeles wid sin fulla kraft, så att hwarken tidsens ålder, wederbörande betjenters och undersåtares försummelse, collusioner och ingrep eller någon häfd och bruk inöfwer samma gränts, den blifwe så gammal, samt af hwad art och beskaffenhet, den wara må, häruti någon förändring skall eller kan göra, men hwart Rike skall hädanefter på sin sida om ofwannämde gränsor allena och utan intrång wara berättigat att utöfwa och behålla alla regalia och jura Majestatis så wäl uti andelige som werldslige saker.

Detta bihang till Gränsetractaten skall uti alle sine puncter wara af samma kraft, som ofwanberörde Gränsetractat sjelf, aldeles såsom den ord ifrån ord deruti wore införd.

Till yttermera wisso äro häraf twänne exemplar författade, som af Bägge Deras Kongl Maij:tts Kongl Maij:tts befullmägtigade Gränsecommissarier äro underteknade och med deras wanlige Signeten bekräftade, som skedde i Strömstad år effter Christi födelse det Ett Tusende Sjuhundrade Femtionde Första den

21 September.

2 October.

J. Mauritz [Klinc]kovström.

J. Mangelsen.

- - -

TR:ns sammanfattning för perioden 1645-1766. Enligt den i målet förebragta utredningen kan kronan icke anses uttryckligen ha proklamerat privat äganderätt till nu ifrågavarande fastigheter. Däremot har kronan framhållit förekomsten av privaträttsliga inslag i åtskilliga av kronans förfoganden över samernas områden under tiden 1645- 1766. Såsom exempel därpå har angivits samernas skyldighet att böxla fjäll, 1683 års förordning och påbud om skogarna och 12 § i 1734 års skogsordning, ävensom de olika perioderna av regalistiska strävanden över huvud taget, vilka strävanden särskilt gjorde sig gällande på 1760-talet.

Såsom en tredje tidpunkt för urminnes hävd har samerna angivit 1841, d v s utfårdandet av kungl brevet d 20 april 1841 om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter. Det i denna del åberopade materialet följer under III här nedan.

III

Samerna har anfört följande.

År 1780 avlöstes den äldre avvittringsstadgan från 1770, av en förnyad sådan. Däri talas om lappmarksgränsen och fjällen. År 1786 inställer emellertid Gustav III avvittringen i Jämtland av politiska skäl på grund av böndernas motstånd. Omkring 1810 inbryter en liberalistisk syn på äganderätten till land och vatten i Sverige. Den ledande läran blir Adam Smiths nationalekonomi; var och en vårdar bäst sitt eget. Kronan skall ej behålla några skogar eller marker. Det bästa är att markerna förvaltas av enskilda. På så sätt utnyttjas tillgångarna bäst. År 1820 utfärdas den första stadgan för den yngre avvittringen och denna stadga gäller Jämtland. I avvittringsstadgans ändamålsparagraf sägs att avvittringen skall skilja kronans marker från enskildas. Tankegången är ej att kronan skall behålla någon mark. I denna anda pågår avvittringen under ledning av Poignant. Avvittringen bedrivs med stor effektivitet i de olika jämtlandssocknarna och delar ut allt landet till enskilda. På detta sätt kommer samernas vinterbetesområden i farozonen. Samerna protesterar kraftigt, ej minst mot den för samerna synnerligen skadliga avvittringen i Åre socken, varom överdirektören i lantmäteristyrelsen Ludvig Falkman rapporterar 1850. Falkman säger att lapparna innehade betydliga fjäll men avvittringen berövade dem allt samt att lapparna har höga begrepp om sina rättigheter. På grund av samernas protester utfärdas slutligen ett kungl brev 1831 som säger att frågan om lapparnas vinterstamhåll skall bedömas vid avvittringen. Vinterstamhållsfrågan sköts emellertid utan energi såväl av det kungliga kansliet som av lokalmyndigheterna. 1831 års brev ger inga detaljerade verkställighetsföreskrifter och sådana fanns ej heller i 1820 års avvittringsstadga som över huvud taget ej nämner samerna. Genom såväl centralmaktens som lokalmyndigheternas försummelser åstadkoms stora förluster i mark för samerna. Först 1837 utfärdas ett kungabrev där en kommitté får uppdraget att lägga fram förslag till avvittring för att skilja lappallmogens renbetestrakter från de trakter som antingen kommer att tillhöra kronan eller enskilda markägare. Sistnämnda fras upprepas av kommittén när den redovisar sitt uppdrag 1838. Kommittén har till ordförande landshövdingen Mikael von Törne, som var länge i länet, och ett antal lantmätare med stor erfarenhet. Det får antas att kommittén gjort undersökningar beträffande de gamla skattefjällen i jordeböckerna och sannolikt också i domböcker och äldre avvittringshandlingar. 1780 års instruktion för avvittringsrätten talade om en lappmarksgräns. Den 20 april 1841 utfärdas kungl brev om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter. I brevet nämns att det tillkommit på grund av ansökan av fjällallmogen i Undersåkers socken. I den grundläggande ansökningen hade samerna begärt råskillnadskartor samt att få behålla de trakter som deras förfäder innehaft. De nämnda breven, det kungl brevet 1837 och kommittéskrivelsen 1838 med tredelningen beträffande markerna, lappallmogens, kronans och enskildas, nämns uttryckligen i ingressen till 1841 års skattefjällsbrev. Samma dag som detta utfärdas det s k Hedebrevet som i paragraf 11 innehåller en beskrivning av de vinterstamhåll som skulle tilldelas samerna. I punkten tre i skattefjällsbrevet sägs att de yttre gränserna av skattefjällen skall avmätas. Egentligen fanns det enligt 1683 års påbud, som utgör grunden för det norrländska avvittringsverket, ej något avvittringsanspråk beträffande skattefjällen. Emellertid hade samerna själva begärt att skattefjällen skulle dras in i avvittringssammanhanget. Detta framgår av bl a 1831 och 1841 års kungl brev. I fjärde punkten av 1841 års skattefjällsbrev sägs att man särskilt till varje skattefjäll skall lägga tilläggsmark av kronans disponibla fjällmark. Härmed avses att lösa vinterstamhållsfrågan, vilket framgår bl a av Hedebrevet och vissa andra brev. Avvittringen och nybyggeskolonisationen, som grundades på 1749 års lappmarksreglemente, hade tagit bort mycket stora delar av de gamla skattefjällen. Detta är naturligtvis ej ägnat att förringa samernas äganderätt till de kärnområden av de gamla skattefjällen som trots allt blev kvar för samerna.

Kronan har anfört följande.

KM:s resolution 1752 i anledning av de jämtländska böndernas anhållan att få behålla sina avradsland så länge de betalade den ålagda avraden kan sägas vara grunden till det avvittringsverk som sedermera sattes igång. I resolutionen förklarades bl a att ett utnyttjande av avradslanden för uppodling skulle ge vida större utdelning än den avrad som utgick. Strax innan hade Tideman i sin avhandling om avradslanden lagt fram ett program för hur man skulle vidare uppodla Jämtland och då närmast stycka avradslanden och uppmuntra nybyggesverksamheten där. Redan 1754 föreskrev KM att hemskogarna skulle avgränsas från kronans lägenheter. Anledningen till denna föreskrift var att de vidsträckta kronoallmänningarna i Jämtland icke var utbrutna från skattehemmanen och att boställsinnehavarna icke med säkerhet kunde veta hur stor del som de ägde disponera. Det bestämdes att avvittring skulle verkställas. Avvittringsrätten skulle bestå av en domare och två lantmätare. Rätten började sammanträdet i Jämtland 1755 och den första frågan man hade att ta upp var vilken instruktion man skulle följa. I brist på särskild instruktion kom man fram till att man skulle tillämpa den instruktion som hade meddelats för Ångermanland 1742. Bönderna skulle förete sina avradsbrev från 1660-talet enligt vilka de var tillförsäkrade en besittningsrätt. Dessa togs in i domböckerna för att tjäna som bevis på avradslandens omfattning och gränser i förhållande till hemmanen. Avvittringen i Jämtland fick emellertid anstå en tid i avvaktan på ett omarbetande av grundsatserna för avvittringen. Avvittringsverksamheten fortsatte emellertid i så måtto att man inriktade sig på att göra förberedande undersökningar. Det skedde också skattläggningar av nybyggen och kronojord. Bönderna fick en försäkran om att så länge det ej fanns någon instruktion så fick de bibehålla sina avradsland tills vidare och utnyttja dem som tidigare. Hade någon fått tillstånd att slå sig ned på avradslanden så skulle han också få fortsätta upparbetandet mot betalning. År 1770 kom en instruktion för avvittringsrätten i Jämtland som gav vissa bestämmelser om avvittringsrättens sammansättning och formerna för verksamheten. Domstolens beslut kunde överklagas hos lagmansrätten. Dessa mål sades närmast bestå av att i kronans ombudsmans och vederbörande parts närvaro skilja kronans allmänningar från skattehemmanens ägor, skogar och rättigheter. Sedan domarna vunnit laga kraft skulle man bestämma gränserna och märka ut dem. Avvittringen innebar i detta sammanhang bara en gränsbestämning mellan enskildas och kronans ägor. Dessutom skulle avvittringsrätten ha till uppgift att syna nybyggen och avrösa nödigt utrymme för dessa nybyggen. Man skulle också meddela tillstånd för nybyggare att slå sig ned. Avvittringsrätten ägde icke befatta sig med ägotvister mellan särskilda byar och grannar. Den uppgiften tillkom de ordinarie domstolarna. Avvittringsrätten fick dock ta upp sådana ägotvister som allmän domstol hänvisat till avvittringsrätten på den grunden att tvisten även rörde något av kronans avradsland. Eftersom avvittringens huvudsakliga syfte endast var gränsbestämning mellan enskilda och kronans jord följde därav att någon avvittring icke kunde äga rum där det redan fanns en gräns. Avvittringsrätten ägde ej befatta sig med någon granskning av fullsuttenheten hos sådana hemman som redan var avgränsade från kronans avradsland. Revning skulle övergå markerna i hela dess vidd. Varje hemman skulle tilldelas åker, äng och slåtter enligt skattläggningsmetoden, d v s så att man fick det tunnlandtal som föreskrevs. Skog och utmark däremot skulle tilldelas hemmanet i så stor utsträckning som svarade mot vad något annat i nej den beläget och med skog försett hemman av lika skattetal och ränta skulle ha. Avvittringsrätten skulle också företa undersökning av ägornas godhet och omfattning, om de svarade mot de skattetal som åsatts och med hänsyn till det resultat som man då uppnådde beräknades hemmanens andel i ägorna. Befanns t ex att inägorna hade större omfattning än vad som överensstämde med grunderna för skattläggningsmetoden fick ägaren behålla dem men han fick då i stället mindre skog och utmark. Om ägaren förklarade överskottet med att ödesböle var inbegripet i hemmanets skatt och ränta skulle han behålla detta om han kunde styrka sitt innehav genom jordebok, skattläggning eller på annat sätt. Kunde han däremot icke förebringa sådan bevisning skulle avvittringsrätten tillse att hemmanet fick så Stor del av ödesbölen som svarade mot fyllnaden i skattetalet. Bönderna hade på 1760-talet fått tillåtelse att tills vidare få behålla slåtter, fäbodar och fiske som de hade på avradslanden. Det blev i det avseendet en viss ändring genom 1770 års instruktion. Avvittringsrätten skulle nämligen undersöka huruvida det icke inom själva hemmanens ägor fanns möjlighet att ta upp slåtter. Om mulbete fanns på hemmansägorna fick bonden ej utnyttja avradslanden annat än under så lång tid som behövdes för att uppsätta beteshagar. Saknade han möjlighet till detta skulle han få mulbete på de avradsland som låg närmast honom och som icke skulle användas för nybyggen. För denna rätt att utnyttja mulbete fick han erlägga avgift. Vad fiskena anbelangar på avradslanden så skulle en förteckning upprättas på alla större och bättre fisken. Förteckningen skulle skickas till KB och meningen var att fiskena skulle behållas av kronan. Endast de mindre givande fiskena skulle följa upplåtelserna. Man fick icke tilldela en nybyggare mer än vad som skulle anses svara mot de begärda skattetalen. Nybyggaren hade möjlighet att innan skattläggningen ägde rum tillgodogöra sig det mulbete som fanns på kronojorden. Skattläggningen skulle ej ske förrän uppodlingen fullbordats och i samband därmed skulle också rörläggning försiggå på området. Efter utfärdandet av 1770 års instruktion satte avvittringsverket i Jämtland ånyo fart och man besiktigade ett stort antal hemman och byar. Rätten avgjorde också en hel del av dessa mål. De nya principer som kom till uttryck i 1770 års instruktion synes i praktiken ha lett till att den skog som byamännen tilldelades blev större än förut. Det var liberalare förhållanden som nu skulle gälla än tidigare men bönderna var icke nöjda med det. De hade trott att avvittringen i stort skulle innebära ett fastställande av deras gamla innehav av avradslanden. De klagade 1772 till riksdagen över den utfärdade instruktionen men hade otur eftersom statsvälvningen satte i gång några dagar efter det saken behandlats av utskottet och det blev ingen ändring av instruktionen. Sedan fortsatte avvittringsverket i Jämtland enligt dessa grunder ända tills den år 1780 kom in i ett nytt skede. Då överlämnade nämligen kammarkollegiet till KM ett förslag till en helt ny instruktion för avvittringen i Jämtland och den blev sedermera fastställd. Denna nya instruktion 1780 var uteslutande grundad på en instruktion som gällde för Västerbotten. Avvittringsrätten påbörjade sin verksamhet och oaktat en hel del hemman hade sina ägor omgärdade med laga skiljemärken avskildes all jord som översteg det tunnlandstal som hade räknats ut med ledning av räntan. Vid bestämmandet av såväl den ursprungliga som den högst medgivna ägorymningen avdrogs vatten, kärr och skogsmark som ansågs vara impediment. Trots detta blev stora områden förklarade som överloppsmark. De jämtländska bönderna hade hela tiden sett med oblida ögon på avvittringsverket och det blev icke bättre med denna metod. Det var också andra grupper i Jämtland som var missnöjda. Boställsinnehavarna ansåg att de ej fick sina intressen tillgodosedda och klagade till regeringen. Bönderna gjorde gällande att gränserna mellan deras skattehemman och den angränsande kronojorden blivit fastställda genom lagakraftvunna domar och de ville därav dra den slutsatsen att de områden som gränsade till deras skulle vara fria från all vidare beskattning. Överdirektören vid lantmäteriet framhöll att gränsmärken, även om de lagligen hade fastställts, endast hade hävd eller åbornas nyttjanderätt till grund. Därför skulle de icke anses gälla mot kronan som "sin till jorden ägd första rättighet aldrig avsagt". Tvärtom hade 'kronan' aldrig utövat jordäganderätt till hemmanens överflödiga mark, vilket framgick av skogsordningarnas bestämmelser att frälse- och skattehemman väl var berättigade att inom sina avgränsade områden uppröja åker och äng men dessutom var skyldiga att medge förnyad skattläggning på de hemman som de hade förbättrat på detta sätt. Ehuru ägaren hade försäkrats äganderätt till nyodlingarna fick han icke försvara desamma under gamla räntan utan måste erlägga ny ränta. Ett sådant förfarande hade enligt överdirektörens förmenande "icke kunnat äga rum i händelse all inom erkända eller lagligen fastställda rår belägen mark skulle åbon skattefri tillhöra". Ett annat av böndernas klagomål gick ut på att de hemmansåbor som under senare tid hade löst sina hemman till skatte därigenom tillförsäkrats besittning av alla de ägor som vid tiden för skatteköpet nyttjades av hemmanet. Överdirektören ansåg att icke heller dessa klagomål hade rättslig grund. Han menade att vid skatteköpsförrättningen hänsyn endast tagits till den ränta enligt vilken köpeskillingen beräknats. Räntan i sin tur hade aldrig bestämts på grundval av hemmanets storlek i skog eller mark utan endast efter den odlade jorden. För övrigt var icke meningen att frånta bonden hans hemman utan att han skulle betala ränta för överloppsmarken. Sedan upptog överdirektören spörsmålet om överloppsmarkens kamerala natur. Han fann det angeläget att den nya lägenheten skulle erhålla samma natur som, det gamla hemman från vilkets ägor den kommit. Å andra sidan medgav han att då skattköpeskillingen icke blivit lämpad efter utägornas vidd utan bara efter räntan och denna bestämts efter inägorna, blev den naturliga konsekvensen att de hemman som inrättades på skattehemmanens överloppsmarker blev krono. För att rationellt lösa denna fråga borde det nya hemmanet anses som skatte om det uppodlades och övertogs av den gamla ägaren men krono om man vägrat att erlägga den nya räntan och uppodlingen skulle ske av en främmande åbo. År 1786 lade man ned avvittringsverket av vissa skäl, närmast att Gustaf III av politiska skäl fann det lämpligt att stå väl hos allmogen. Sedan skedde ingenting förrän på 1800-talet. År 1805 tog KM åter upp frågan genom att ålägga kammarkollegiet utreda om det förelåg hinder för återupptagande av avvittringsverket i Jämtland. Kammarkollegiet ingav ett utlåtande 1807 och där konstaterades till en början att någon ordentlig skattläggning aldrig blivit verkställd i Jämtland utom beträffande några enstaka boställen eller hemman. Det i jordeboken upptagna mantalet grundade sig icke på någon ingående undersökning och prövning av ägornas godhet och beskaffenhet. Dessutom var de rätt gamla. Man fann nu att man borde göra något åt detta och att man skulle få en rättvisare fördelning av jorden om man satte i gång avvittringsverket igen. KM beslöt 1820 utfärda en ny stadga beträffande avvittringsverket i Jämtland. Det meddelades samtidigt en instruktion för avvittringsrätten i Jämtland. Man hade att göra med nya ekonomiska uppfattningar, framför allt Smiths lära att man icke skulle hålla jorden i statens hand utan överlåta den på de enskilda. Klart är att den avvittringsstadga som kom 1820 hade tagit intryck av just Smiths läror. Det visade sig så småningom att man fick göra en hel del tillägg till avvittringsstadgan. Avvittringen hade tidigare endast inneburit en gräns bestämning mellan kronans och enskildas marker, men nu förklarades i paragraf 1 av stadgan att man skulle av kronans marker tillägga svaga hemman fyllnad för deras behov. Man skulle inom samfälligheter dela upp ägorna mellan hemmanen för att förekomma ägoblandningar mellan kronan och enskilda. Dessutom borde man vidtaga anstalter för att hemmansåborna skulle få full visshet och säkerhet om vilken ägorymd hemmanet hade. Vidare skulle man uppmuntra nybyggare att anlägga nya hemman på kronoallmänningar och överloppsmark. Man ville fullt ut befrämja landets uppodling och bebyggande. Det sistnämnda var det väsentliga. Det framgår av bl a förarbetena till stadgan. Man pekar då också på den rätt obetydliga tillväxt som hade förekommit i Jämtland. Detta skulle man avhjälpa med avvittringen. I verksamheten som sådan förelåg i princip ingen större ändring från det som gällde enligt 1780 års stadga. Avvittringsrätten skulle emellertid icke i motsats till tidigare i första instans avgöra avvittringsärendena utan den skulle bara föreslå tunnlandstal för det hemman som skulle avvittras. Förutom tunnlands tal skulle också avvittringsrätten föreslå tjänliga områden för anläggande av nybyggen och även bestämma frihetsår och räntornas storlek på vissa av dessa lägenheter. Avvittringsrättens övriga göromål var mera av typen domstolsgöromål. Den skulle upptaga och avdöma råtvister som var hindrande för avvittringen och den skulle uppta även andra tvister som hade inflytande på avvittringens fortgång och verksamhet, t ex delningsgrunder, taxering av ägorna, stängsel m m. Dessutom skulle den granska och fastställa alla storskiftesdelningar och enskiftesdelningar som skedde mellan delägarna i enskilda samfälligheter och den skulle uppta och avdöma alla sådana tvister som dittills hade gått till häradsrätt. Avvittringsrättens domar överklagades till häradsrätt till skillnad mot vad som sedermera skedde beträffande Västerbotten. Principerna efter vilka avvittringsrätten hade beräknat tunnlandstalet för varje hemman var i stort sett desamma som gällde enligt 1780 års instruktion, men det fanns den skillnaden att i 1820 års stadga stod att avvittringen icke skulle sträcka sig till de byar eller hemman och nybyggen som redan undergått avvittring och fått laga stadfästelse. Sedan avvittringsrätten meddelat sitt betänkande om tunnlandstalets storlek skulle KB bestämma detta och tillställa parterna sitt beslut. Sedan skulle KM, när beslutet vunnit laga kraft, meddela detta till lantmätaren och denne skulle företa själva lantmäteriförrättningen. Hade en by eller hemman, som ingick i avvittringen, överloppsmark kunde åbon få behålla denna men endast mot erläggande av ökeskatt men han skulle dessutom göra anmälan hos KB inom sex månader. Gjorde han icke så skulle överloppsmarken överlåtas till någon annan som var villig att uppodla den. Var överloppsmarken icke tjänlig till odling skulle den särskilt avrösas och betraktas som kronoallmänning. Då gällde för den samma regler som för vanliga kronomarker som blivit över vid avvittringen. Frågan om överloppsmarkens kamerala natur lämnades obesvarad. Frågan kom upp först senare på anmälan av landshövdingen i länet. Landshövdingen ansåg nämligen att då inget nytt hemman uppkom vid optionsrättens användande skulle tillökningen i det gamla hemmanets skattetal vara av samma natur som det som hemmanet hade förut. Detta resultat stod i överensstämmelse med avvittringsförfattningarna. Landshövdingen fann att det var uppenbart att man vid förrättningen icke behövde avgöra vilken del av hemmanets ägor som hörde till ökeskatten. Det hade man annars varit tvungen att bestämma och då hade hemmanet fått två olika skatter. KM fastslog i slutet av 1840-talet att överloppsjord som fått bibehållas vid äldre hemman skulle upptagas under samma natur som hemmanet hade. Förekom vid avvittringen hemman som hade mindre än 1/4 mantal skulle man till detta lägga avradsland som gränsade till hemmanet så att man fick en fyllnad av tunnlandstalet som kunde uppskattas till minst 1/4 tunnland eller mantal. Det fick dock icke överskrida ett helt mantal. Var ett hemman i behov av fyllnadsjord men det icke fanns någon lämplig mark att tillgå borde hemmanet förmedlas såväl vad gällde mantal som ränta i förhållande till den ägobrist som förekom. Om hemmanet vid avvittringen endast befanns sakna tillräckligt med skog och betesmark fick det icke, för att fylla ut denna brist, tilldelas mark som med fördel kunnat användas till åker och äng eller självständiga nybyggen. Till kronans avradsland skulle enligt stadgad princip icke gälla någon optionsrätt. Om det var så att ett avradsland låg inom bys eller hemmans rågång eller i samband därmed skulle enligt stadgan innehavare få företrädesrätt liksom till vanlig överloppsmark. Några år senare utsträcktes emellertid denna optionsrätt till att omfatta avradsland som ej gränsade till innehavarens ägor men som visade sig vara tjänligt för anläggande av nya hemman. En förutsättning var att innehavarens ägor behövde utfyllnad i skog och betesmark och att detta icke kunde fås på annat lämpligt ställe. Själva företrädesrätten gällde endast uppodling av det nya hemmanet, som borde anläggas på avradslandet. Genom avvittringen och att de enskildas ägor sålunda blivit skilda från kronans mark och de svagare hemmanen fått fyllnad i jord skulle den överblivna kronojorden indelas till nya hemman allt efter som utrymme och tillgång på nödiga lägenheter medgav det. Det nya hemmanet skulle icke tilldelas mindre jord än som motsvarade 1/8 mantal och icke mer än ett helt mantal. Om den överblivna ägovidden var mindre än vad som skulle motsvara 1/8 mantal skulle man upplåta det till odling, men det blev då ett kronotorp. Skillnaden mellan torp och hemman i detta fall var storleken av den uppodlade jorden. För att man icke skulle sakna tillfälle att anlägga nybyggen hade vederbörande att tillse att icke all den odlingsbara jorden tilldelades de gamla hemmanen utan att man behöll en del av detta till överloppsmark för att fördelas till nybyggen. KM skulle utöva tillsyn över att nybyggen icke anlades för spritt och långt ute i ödemarkerna som tidigare utan att de skulle läggas vid sjöar eller vattendrag eller vägar så att nybyggarna kunde ha hjälp av varandra. Även om man icke hade fått några nybyggare skulle man se till att lantmätaren stakade ut lägenheter sa att man vid behov hade nybyggen att tillgå när spekulanter anmälde sig. Villkoren för besittningsrätten skulle föreslås i varje särskilt fall av KB med ledning av vad som fanns föreskrivet i avvittringsstadgan men den slutliga prövningsrätten tillkom KM. Nybyggarna ägde sedan att utan lösen få skattemannarätt till de hemman som de upptagit. Detta ändrades sedermera så att nybyggarna ägde få denna förmån redan så fort odlingsskyldigheten hade fullgiorts även om icke frihetsåret ännu gått till ända. Anledningen till att skattemannarätt tilldelades nybyggarna var bara en konsekvens av den tidens allmänna ekonomiska princip, nämligen att man ordnade det bäst om man själv ägde marken. Ansökte någon att få anlägga nybyggen på del av kronans avradsland som ännu icke blivit avvittrat och det dröjde för länge innan avvittringen skulle beröra detta område då kunde landshövdingen omedelbart bifalla ansökan om att få anlägga nybyggen. Provisoriskt utstakades då ett par skiften. Om nybyggare och anläggare av nya bruk gjorde anspråk på samma mark ägde varken den ene eller den andre företrädesrätt utan varje ny överloppsmark som uppkom genom avvittringen skulle upplåtas till sökandena i den ordning som de anmälde sig till att få anlägga nybyggen. Däremot skulle landshövdingen se till att nybyggen tilldelades endast sådana personer som kunde anses ha förmåga och tillgångar att odla upp dessa lägenheter och försörja sig under själva uppodlingstiden utan att ligga det allmänna till last. Om efter en avvittrings verkställande det återstod några kronomarker som icke kunde användas därför att det saknades möjlighet till uppodling indelades områdena i kronoallmänningar och skulle användas för framtida behov. De fick därför ej upplåtas till enskilda mot ränta. Mulbetet på dessa allmänningar kunde tills vidare upplåtas åt enskilda mot särskild smörränta om ej kronan på annat sätt ville disponera över markerna. De större strömfall som fanns inom kronomarkerna eller inom kronohemmanens eller avradslandens för framtida bruk reserverade områden fick icke avhändas kronan genom skatteköp utan dispositionsrätten var alltid förbehållen kronan. Ordföranden i avvittringsrätten ansåg för sin del att huvudmeningen med avvittringen var jordens odling och bebyggande och ansåg att man skulle flytta ut hemmansåborna från byarna, i annat fall skulle avvittringen bara vara en fråga om ren skattläggning. Man måste ge även åborna några fördelar och icke bara högre räntor. Detta var förhållandet i Jämtland. I Härjedalen skedde utvecklingen senare. Avvittringsverket i Jämtland fortgick ganska snabbt till en början. Det avtog så småningom något men fram emot 1840-talet hade man i vart fall kommit så långt att avvittringsrättens verksamhet upphörde. Denna domstols göromål övertogs av ägoskillnadsrätten. Avvittringen var icke slut därmed utan först i slutet på 1840-talet eller i början på 1850-talet. Som framgått har man icke i avvittringsstadgan behandlat problem som berörde samerna. I Åre socken hade samerna före 1820-talet stora, av dem nyttjade områden som vid avvittringen utlagts till antingen hemman eller till kronoöverloppsmark. Vid avvittringarna som ägde rum under framför allt början av 1800-talet kom samernas renbetestrakter över huvud taget i betydande omfattning att tagas i anspråk vid anläggande av nybyggen. Fram till 1841 avvittrades ett stort antal nybyggen och hemman utan att man beaktade samernas förhållanden. Myndigheterna, såväl de administrativa som avvittringsrätten, tycks icke ha tagit hänsyn till samerna. Man har ansett att betesmarken var disponibel för anläggande av nybyggen. Den kunde ingå i hemman enligt gällande regler utan att man därvid tagit hänsyn till att marken nyttjades för renbete. Samernas renbetestrakter har i betydande omfattning minskats på grund av dessa nybyggesanläggningar. Så småningom tillsattes en kommitté rörande grunderna för avvittringen inom Hede pastorat. Enligt direktiven till utredningen skulle ett fullständigt förslag lämnas till lämpliga och ändamålsenliga föreskrifter med avseende på avvittringens verkställande inom Hede pastorat. Det talas om avvittringen som avseende ett skiljande av kronans marker från enskildas. Ser man på bestämmelserna i avvittringsstadgan av 1820, §§ 1, 2 och 10, så skulle avvittringen omfatta all mark inom länet. Resultatet av avvittringen skulle enligt bestämmelserna bli att man avvittrade byar, hemman och nybyggen. Av dessa bestämmelser - och även om man jämför dem med författningarna som kom på 1700-talet - bör följa att sedan för ett hemman avvittringen fullbordats förlorade hemmanet sin tidigare rätt till avradsland som i stället kom till kronans omedelbara disposition. Hade hemmanet före avvittringen innehaft mera mark än det enligt avvittringsförfattningarna borde ha och icke skulle behålla överskottet - vilket kunde ske i vissa fall med stöd av optionsrätt - skulle överloppsjorden övergå till kronans omedelbara disposition. Mark utnyttjad enbart som renbetesmark av samer har, enligt avvittringsförfattningarna och alltså också enligt 1841 års brev, ansetts stå till kronans omedelbara disposition. Den omständigheten att marken utnyttjades för renbete har icke kunnat anses utgöra hinder för att marken vid förekommande avvittringsåtgärd betraktats som disponibel kronomark och tilldelats hemman och nybyggen. Om man ser på Hedebrevet fanns där en optionsrätt till överloppsmarken och kronans avradsland precis som i 1820 års stadga. I § 11 bestämdes följande. De överloppsmarker vilka hemmansägarna själva icke ville begagna och alla övriga disponibla lägenheter skulle särskilt avrösas och, om de befanns dugliga till det, tilldelas nya hemman. Såväl dessa som de redan existerande men icke skattlagda hemmanen skulle påföras skatt enligt de grunder som stadgats, men för de lägenheter som icke kunde användas till nya hemman och av vilka lägenheter behövliga områden borde utses närmast fjällen och bestämmas till vinterstamhåll för samernas renhjordar, skulle lämplig smörränta utsättas och utges av den som hade dessa lägenheter till sitt begagnande och därtill fick tillstånd av KB. Om man sammanställer dels 1841 års brev och Hedebrevet kanske man får en bild av det hela. KM har med 1841 års brev ej velat göra något avsteg från de principer på vilka avvittringen byggde. Man avsåg att i första hand skilja enskild mark från kronans. De bofastas optionsrätt till viss del av överloppsmark och vissa avradsland och deras rätt till fyllnadsjord när det gäller ofullsuttna hemman berörs icke heller.

Parterna har i övrigt hänvisat till av dem i målet åberopade tryckta arbeten och utredningar.

I förevarande avsnitt har vittnesförhör ägt rum med Larsson, vilken lämnat uppgifter som i allt väsentligt stått i överensstämmelse med hans skriftliga utlåtande i målet.

- - -

Kungl brevet d 20 april 1841 angående bestämmandet av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands läns renbetestrakter (skattefjällsbrevet) har, såvitt här är av intresse, följande lydelse. (* I TR:ns dom, där brevet intagits under avsnitt IV, återgavs brevets text t o m punkt 8. *)

Carl Johan, med Guds Nåde Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung. Wår Ynnest och Nådiga Benägenhet med Gud Alsmägtig Troman, Landshöfding, Stallmästare, Riddare af Wåre Nordstjerne och Wasa Orden! Sedan i anledning af Fjellallmogens i Undersåkers Socken af det Eder i Nåder anförtrodde Län gjorde underdåniga ansökning att warda bibehållen wid de ren betestrakter, den af ålder innehaft och att skillnaden emellan dessa trakter å ena sidan samt Nybyggares och Skattebönders ägor å den andra måtte blifwa upgången, WI i Nådigt Bref den 19 September 1837 förordnat, det borde den i afseende på föreslående af Grunder för Afwittringen inom Hede Pastorat i Herjeådahlen utsedde Committé, äfwen afgifwa underdånigt yttrande och Förslag rörande säkre gränsors bestämmande för Lappallmogens renbetestrakter i Länet, så hafwen I, uti skrifwelse den 19 Februarii 1838, till Wår Nådiga Pröfning i underdånighet insändt bemälde Committerades uti sistnämnde fråga särskildt afgifne underdåniga förslag, i anledning hwaraf Wårt och Rikets Kammar-Collegium, efter det General Landtmätericontoret blifwit hördt, under den 11. sistlidne Mars underdånigt Utlåtande afgifwit, och hafwe WI, vid föredragningen häraf, funnit godt i Nåder förordna, att den förrättning, som Committerade ansett nödig för att af Kronans disponible fjellmarker tilldela Lapp Allmogen nödigt utrymme för renbete samt skog till bränsle, skall, så snart Afwittringsarbetet i det Eder i Nåder anförtrodde Län så wida hunnit fullbordas att twänne Afwittrings Landtmätare kunna för densamma användas, taga sin början och werkställas enligt följande grunder:

1:o) Twänne skicklige AfwittringsLandtmätare utses och förordnas af Eder att emot arfwode förrättningen werkställa, i enlighet med gällande Författningar och de föreskrifter, som derom nu warda i Nåder meddelade.

2:o) Lappallmogen kallas genom deras Länsman samt enskilde jordägare genom kungörelse till sammanträde i ämnet, hwarwid Protocoll af Landtmätaren hålles, hwilket af honom och de närwarande Gode männen undertecknas.

3:o) Efter de uplysningar, som således wid sammanträdet erhållas, skall Landtmätaren, der chartor öfwer marken saknas, uti en scala af 2,000 Alnar på decimal tummen, till yttre gränsorne afmäta hwarje så kalladt skattefjells område.

4:o) Sedan en Socken eller, der belägenheten annorlunda fordrar, samfäldte Fjellmarken på charta blifwit lagd, skall Landtmätaren med twänne ojäfwige Gode män, i wederbörandes närwaro, af tillstötande disponible Krono marker, utstaka nödige betestrakter särskildt för hwarje Skattefjell hwarwid sorgfälligt tillses, att, så widt möjligt är, nödig skog till bränsle icke saknas.

5:o) Årliga räntan för hwardera af de sålunda utstakade markerne föreslår Landtmätaren och Gode männen, beräknad i smör, hwilken ränta sedermera af Eder pröfwas och, der den skälig anses, för ständig stadfästes.

6:o) Upstår Lappallmogen emellan, eller emellan Lappallmogen och angränsande jordägare sådan twist om skillnaden i Fjelltrakterne, som icke af Landtmätaren och Gode männen kan biläggas, underställes frågan Eder pröfning, som ägen i ämnet besluta.

7:o) Fisket i de sjöar och strömmar, som finnas inom Lapparnes sålunda afrösade betesmarker, bör, derest detsamma icke med indelt ränta är försedt, åtfölja betesrättigheten emot särskild ränta, som af Eder bestämmes.

8:o) Några Nybyggen i Fjelltrakterne böra hädanefter icke uplåtas förr än Lapparnes betesmarker behörigen utstakade blifwit; dock kan i sammanhang med förrättningen rörande urskiljande af Lapparnes betesmarker, jemwäl Nybyggen utstakas, der lägenheter finnas och Sökande dertill sig anmäla.

9:o) Aflöningen så till Landtmätare som Gode männen, äfwensom till handtlangning under förrättningen bestrides af allmänna medel.

10:o) Så wäl Socknarnes Hemmansägare och Nybyggare som Lappallmogen må äga att hwar för sig utse en ojäfwig God man ifrån Socknar, hwilkas ägor icke till Fjelltrakterne angränsa.

- - -

Beträffande de twänne särskilde af Krono-Länsmannen A Hällström å Lapp- Allmogens i vissa delar af Länet wägnar i underdånighet gjorde ansökningar om denna Allmoges bibehållande wid innehafde Fiskewatten, Renbetes trakter och Skogsfäng, hwaröfwer Landshöfdinge Embetet i Länet, under den 26:te October sistlidet år sig yttrat, samt Kammar-Collegium infordradt underdånigt Utlåtande, af den 11:te sistlidne Mars, afgifwit, hafwe WI i följd af hwad WI här ofwan i Nåder stadgadt, rörande bestämmande af gränsen för Lappallmogens Renbetestrakter, funnit dessa ansökningar förfalla.

Meddelande Eder detta till swar samt wederbörandes förständigande och efterrättelse, befalle WI Eder Gud Allsmägtig Nådeligen. Stockholms Slott den 20:de April 1841.

Carl Johan.

/01.Im.Fåhraeus

- - -

TR:ns sammanfattning för perioden 1766-1841. Fram till år 1766 hade inrymningarna av samer på fjällen gjorts av domstolarna men därefter övertogs inrymningarna efter hand av KB. Med framhållande av att uppsikten och domsrätten över kronomark tillkom KB har kronan påstått att KB-inrymningarna var att anse såsom ett utflöde av kronans regalrätt över sameområdena. Jämväl själva formen för besittningens säkrande genom inrymning och icke genom uppbud och fasta liksom den vid inrymningen verkställda prövningen av besittningstagarens - som regelmässigt men icke alltid var same - personliga egenskaper och förutsättningar har av kronan andragits som uttryck för denna regalrätt. Som ytterligare stöd för kronans starka rätt har angivits att kronan ansett sig kunna disponera stora delar av renbetestrakterna för huvudsakligen nybyggen.

Såsom en fjärde tidpunkt för urminnes hävd har samerna angivit 1886, d v s utfärdandet av den första renbeteslagen. Det i denna del åberopade materialet följer under IV här nedan.IV

Samerna har anfört i huvudsak följande. Ett studium av förarbetena till kungl brevet d 20 april 1841 ger vid handen att man skulle skilja mellan samernas marker, kronans marker och enskilda jordägares marker. Härav framgår att samernas marker icke är kronans. Av det stora antalet landshövdingar var det endast von Törne och Asplund som stannade längre tid i länet. Asplund, som tidigare varit revisionssekreterare, var landshövding från 1866 till 1882. Sistnämnda år uttalade han i riksdagen att man vid avvittringen skilt samernas skattefjäll i Jämtland från kronans och enskildas ägor. I betraktande av den långa tid som förflutit mellan förenämnda förarbeten och riksdagsuttalandet får uppfattningen om samerna som ägare till skattefjällen anses vara grundmurad i Jämtland och avgörande för äganderättsfrågan i framtiden. Det bör i det sammanhanget erinras om bakgrunden till 1841 års brev, d v s den långa historiska utvecklingen alltifrån samernas första ockupation med avseende å områdena, frihetsbreven, den massiva domstolspraxis som förelåg beträffande skattefjällen ävensom den omkring 1810 inbrytande liberalismen. Man hade 1841 icke alls tanke på att kronan skulle ha äganderätten till markerna. Samernas äganderätt grundar sig på ett originärt fång. Det är alltså icke fråga om ett derivativt fång, en rätt som samerna härleder från någon annan. Genom avvittringarna har det historiska continuum, som samernas rätt utgör, utkristalliserat sig. Rättsutvecklingen har här "festnet" sig för att låna en norsk term. Avvittringen enligt 1820 års stadga avsåg att skilja mellan kronans och enskildas ägor. Det var för denna avvittring främmande att ha någon sammanblandning i äganderätt och begränsade sakrätter. Var och en skulle äga sitt eget markområde och till detta skulle finnas så få främmande rättigheter som möjligt. Det är denna avvittring totalt främmande att kronan skulle behålla äganderätten till ett område, där de faktiska rådighetsbefogenheterna helt skulle domineras av en viss grupps konkreta rådighetsbefogenheter. Var och en skulle äga sitt och det saknas anledning att tolka avvittringen annorlunda för samer än för bönder. Vid avvittringen påstod kronan ej någon äganderätt för sig till skattefjällen. Kronan hade för övrigt ej heller tidigare påstått sådan äganderätt på statsrättsligt bindande sätt. Såväl kronan som samerna uppträdde som parter vid avvittringen, blev kallade som parter och hade parters klagorätt. Utslagen har sedermera vunnit laga kraft mot parterna. I utslagen söker man förgäves något som skulle kunna tyda på att skattefjällen ägdes av kronan. Det sägs tvärtom att skattefjällen tillägnas samerna. Det sägs vidare uttryckligen att samerna på sammanträde kan överenskomma om besittningsrätten (åborätten). De två lagren i samernas rätt, samebyns (samekontinuitetens) äganderätt och den inrymde åbons åborätt, framträder mycket klart i avvittringsutslagen som härrör från 1800-talets mitt då ju man alls ej eftersträvade att kronan skulle behålla någon mark. Man bör hålla i minnet att uppfattningen om samernas äganderätt till land och vatten var förknippad med samernas religion eller med andra ord centrala samekulturella föreställningar. I 1841 års brev nämndes att det tillkommit på grund av ansökan av fjällallmogen i Undersåkers socken. I den grundläggande ansökningen hade samerna begärt råskillnadskartor samt att få behålla de trakter som deras förfäder innehaft. I brevet intog man den ståndpunkten att man bara till de yttre gränserna skulle avmäta skattefjällen. Denna uppfattning hänger samman med att själva avvittringsanspråket egentligen icke gällde fjällen. Samerna hade emellertid ju själva begärt att få råskillnaderna bestämda och då ingick detta som ett led i avvittringen. Samma dag som 1841 års brev utfärdades det s k Hedebrevet, som bl a innehöll en beskrivning av de vinterstamhåll som skulle tilldelas samerna. Även 1841 års brev innehöll bestämmelser för lösande av vinterstamhållsfrågan. Således skulle särskilt till varje skattefjäll läggas tilläggsmark av kronans disponibla fjällmark. Avvittringen och nybyggeskolonisationen, som grundades på 1749 års lappmarksreglemente, hade tagit bort mycket stora delar av de gamla skattefjällen. Detta är å andra sidan naturligtvis ej ägnat att förringa samernas äganderätt till de kärnområden av de gamla skattefjällen som trots allt blev kvar för samerna. Uppfattningen om samernas utomordentligt starka rätt hävdades av HD 1868 och av riksarkivarien J J Nordström, tidigare juris professor, 1871 i riksdagen. Nordström åberopade uttryckligen Egilssagan till stöd för samernas äganderätt. Här återgick i riksdagen klart föreställningen om en Finnmork, som äges av samerna, en äganderätt som ännu 1871 ansågs bestå. Den av Nordström förfäktade linjen segrade i riksdagen i samband med ett framlagt lagstiftningsförslag. År 1873 framlade civilministern förslag till vissa ställningstaganden inför 1873 års avvittringsstadga för Lappland. Härvid upprepade han Graans försäkran till samerna 1671 att KM:s nådigaste uppsåt var att låta samerna bliva vid sina land och fiskevatten. Han uttalade vidare att det icke numera kunde komma i fråga att genom lagstiftning avskaffa några rättigheter varav samerna fortfarande kunde vara i laglig besittning. Detta uttalande blev ett ledmotiv för den svenska samelagstiftningen och riksdagen har därefter ansett sig kodifiera ett bestående rättstillstånd.

Samerna har till ytterligare utveckling av sitt påstående beträffande innebörden av avvittringen efter tillkomsten av 1841 års brev anfört följande.

I början av brevet anges, att samernas egen ansökan föranlett sakens utredning och brevets utfärdande. Brevet anger, att fjällallmogen i Undersåkers socken av Jämtlands län ansökt att varda bibehållen vid de renbetestrakter, den av ålder innehaft, och att skillnaden mellan dessa trakter, å ena sidan, samt nybyggares och skattebönders ägor, å andra, måtte bliva uppgången. Härefter konstateras, att KM vid föredragningen härav funnit gott förordna, att den förrättning, som kommittérade ansett nödig, "för att af kronans disponible fjellmarker tilldela lapp-allmogen nödigt utrymme för renbete samt skog till bränsle, skall, så snart afvittringsarbetet i Jämtlands län såvida hunnit fullbordas - - - taga sin början och verkställas enligt följande grunder". Det saknar i och för sig större betydelse, hur den administrativa makten vid utfärdandet av en avvittringsförfattning i form av ett kungl brev sett på den mellan samerna och kronan tvistiga rätten. För lösande av en sådan fråga kan ett dylikt kungl brev uppenbarligen icke begagnas. Emellertid torde det vara nödvändigt att här se tillbaka på den föregående utvecklingen. Avvittringen enligt 1820 års avvittringsstadga i Jämtland hade huvudsakligen hotat samernas vinterbetestrakter. Den s k vinterstamhållsfrågan hade uppkommit. När brevet talar om att av kronans disponibla fjällmarker tilldela lapparna nödigt utrymme för bete och skog till bränsle, åsyftas därför icke de gamla skattefjällen, utan erforderlig mark för bl a vinterstamhåll i andra områden, t ex på avradslanden. Denna uppfattning vinner stöd av brevets disposition. I punkt 1 talas om, att två lantmätare skall verkställa förrättningen. I punkt 2 föreskrives effektivt kallande av samerna genom deras länsman m m. I punkt 3 säges, att lantmätaren skall efter upplysningar vid sammanträdet där kartor över marken saknas, i viss skala avmäta varje "så kalladt skattefjells område" till yttre gränserna. Den här givna tolkningen vinner ytterligare stöd av föreskrifterna i punkt 4, som säger, att lantmätaren, sedan karta upprättats, "af tillstötande disponible kronomarker" skall utstaka nödiga betestrakter "särskildt för hvarje skattefjell". Situationen enligt punkt 4 är alltså, att skattefjällsområdet är till yttre gränserna avmätt. Härefter skall lantmätaren enligt punkt 4 av tillstötande disponibla kronomarker utstaka nödiga betestrakter särskilt för varje skattefjäll. Härvid ställs alltså i kungl brevet tillstötande disponible kronomarker i motsättning till skattefjällen. Skattefjällen är samernas. Bestyret med dem har avklarats i punkt 3 i kungl brevet. Uppgiften för lantmätaren enligt punkt 4 är att ge varje skattefjäll ett tillägg av kronomark. Härvid betonas särskilt, att nödig skog till bränsle - även om betet i och för sig skulle räcka till - icke får saknas. Enligt punkt 5 skall den årliga räntan för "hvardera" (åsyftar var av två) av de sålunda utstakade markerna föreslås av lantmätaren och gode männen. Även i punkt 5 skiljes alltså noga mellan de olika kategorierna av mark. Detta synes sedermera icke ha iakttagits i de kombinerade avvittrings- och skattläggningsutslagen. Förklaringen härtill synes vara, att någon tillstötande disponibel kronomark icke fanns. Avvittringen hade lagt beslag på allt och även trängt in på de gamla skattefjällen, vilkas gamla gränser samerna saknade effektiv möjlighet att styrka. Anledningen till att skattefjäll och tillstötande kronomark enligt brevet skulle särhållas vid skattläggningen var den olika jordnaturen skatte-krono. Rätteligen borde domstol eller i allt fall avvittringsrätten ha avgjort gränstvister. Avvittringsrätten var emellertid avskaffad sedan 1840. Man löste därför i punkt 6 frågan så, att länsstyrelsen fick pröva tvistiga gränsfrågor. Någon slutsats av denna reglering i en administrativ författning torde svårligen kunna dragas. Beträffande avvittringen i Härjedalen och avvittringen av de renbetestrakter, samerna av ålder innehaft, synes man i hög grad ha tummat på gällande regler. Den billigaste lösningen har valts. Det torde knappast vara för strängt att karakterisera denna reglering beträffande samerna som andra klassens rättsvård för andra klassens medborgare. Trots detta ger 1841 års brev samerna mycket att åberopa i denna rättegång. I punkt 7 möter sedan den synnerligen viktiga bestämmelsen, att fisket i de sjöar och strömmar, som finns inom samernas sålunda avrösade betesmarker, skall, om det icke är försett med indelt - militär eller civil - ränta, åtfölja betesrättigheten mot särskild ränta, som länsstyrelsen bestämmer. På sätt HD konstaterar, har fisket inom skattefjällen enligt punkt 7 anvisats samerna för framtiden. I detta vid avvittringen etablerade förhållande har sedermera icke någon ändring gjorts. Samernas krav i detta mål på privaträttslig rätt till fisket torde därför vara utomordentligt väl grundat. Den förut påtalade nivåsänkningen, särskilt i fråga om upplåtelse av fisket genom förmyndare-myndighet och fondering av valutan för upplåtet fiske utan kontroll över dispositionen av fonderade medel från samernas sida, ter sig helt oförklarlig och oförståelig ur rättslig synpunkt. Härvid kan åberopas vad fiskeristyrelsen d 16 okt 1968 anfört i sitt remissyttrande över rennäringssakkunnigas betänkande. Fiskeristyrelsen anser, att samerna innehar fiskerätten, och vill överlåta förvaltningen till samerna själva. Rennäringssakkunniga har på denna punkt föreslagit en salomonisk lösning - delning av avkastningen - som undviker att penetrera den rättsliga frågan och bibehåller förmynderiet beträffande upplåtelserna. Som tidigare framhållits är grunden för förmynderiet ej någon kronans rätt till fisket - kronan har ju aldrig fiskat i sjöarna - utan den uppfattning om samernas beskaffenhet, som framgår av de kända och förut återgivna orden: Betänker man huru föga ägnat ett lappsamfund är etc (se s 93). Samernas avrösade betesmarker enligt punkt 7 skulle alltså innefatta vad som i punkt 5 kallas "hvardera af de sålunda utstakade markerna". Emellertid torde, som nyss nämnts, något tillskott av kronomark icke finnas inom de avvittrade skattefjällen. Det torde säkerligen vara så, att de kommittérade, som författat utkastet till 1841 års brev, saknade närmare kännedom om skattefjällen och över huvud taget om markförhållandena. Kartor saknades som underlag. I rättsfallet om Stenvattnet visade det sig, att länsmyndigheternas okunnighet om markerna och om olika skattlagda fiskens belägenhet m m var mycket stor. Kameralisterna satt på länsstyrelsen och införde fisken i jordeboken etc, men saknade en elementär kännedom om markerna och förhållandena ute i terrängen. Avvittringslantmätarna fick givetvis under sina förrättningar en god terrängkännedom. Några sådana förrättningar hade emellertid ej företagits beträffande skattefjällen när 1841 års brev utfärdades. Enligt punkt 8 i 1841 års brev följer så ett nybyggesförbud. Här stoppades alltså den koncessionsgivning, som hade skett till förmån för jordbruket, och endast för jordbruket, genom de båda lappmarksplakaten och 1749 års lappmarksreglemente. Härav kan emellertid några mera allmänna slutsatser beträffande samernas rätt icke göras. Lappmarksplakaten och lappmarksreglementet hade genombrutit samernas rätt endast på en specifik punkt, nämligen till förmån för jordbruket. Andra intressen kan givetvis ej åberopa denna koncessionslagstiftning till sin fördel. Endast jordbruket kan grunda anspråk på den. Enligt punkt 9 skall avlöningen till lantmätaren och andra kostnader bestridas av allmänna medel. Detta var säkerligen ett starkt incitament till att göra förrättningen så summarisk och billig som möjligt. Kronan ansåg väl knappast dessa förrättningar för närmare bestämmande av de gamla skattefjällens områden lukrativa eller intressanta. Man var nödd att värja samernas gamla rätt med hänsyn till de framställningar, som samerna själva hade gjort och som säkerligen uppväckt en opinion i ledande kretsar i huvudstaden. Den gamla rättstraditionen enligt romarordet suum cuique var ännu stark. Särskilt må nämnas, att när punkt 7 i brevet säger, att fisket skall åtfölja betesrättigheten emot särskild ränta, är detta föranlett av samernas egen anhållan. Samerna hade särskilt hemställt, att fisket måtte tilläggas dem. Det var givetvis erfarenheten av skada av de särskilt skattlagda fiskerierna - vilka delvis ännu består - som hade föranlett detta. Uttrycket betyder endast, att fisket och betesrättigheten skulle samlas på samma hand. Hela idén om kronans disponibla fjällmarker torde ha varit en papperskonstruktion, som saknade förankring i de verkliga förhållandena. Samerna fick icke någon tilldelning av sådana kronomarker. Rätten till själva skattefjället, vilket skulle till yttre gränserna avmätas enligt den första materiella punkten i brevet, punkt 3, framträder icke som på något sätt begränsad. Den tänkes uppenbarligen för inrymd åbo vara en åborätt av samma beskaffenhet som åborätten till nybyggesjord i Norrland, d v s åborätten innefattar, sedan inrymning skett, alla konkreta rådighetsbefogenheter. Skattefjället som sådant har genom avvittringen med HD:s uttryck anvisats lapparna eller med 1841 års brevs uttryck fjellallmogen. Det är fråga om "lappallmogens i länet renbetestrakter", för att citera brevets överskrift. Samerna, expektantgruppen, samemenigheten, är ägare. Det bör noteras att kronans försök att hävda äganderätt på 1760-talet icke skett på ett för samerna uppfattbart sätt. Före tillkomsten av 1841 års brev hade samerna såsom tidigare nämnts begärt att få behålla de trakter deras förfäder innehaft och att få råskillnadskartor. Även om samerna icke använt det juridiska uttrycket äganderätt, har de sålunda använt motsvarande uttryck och begärt att få ett bestyrkande dokument, kartan. För kameralisterna hade själva termen "skatte" en mycket stor betydelse. Jordnaturerna skatte, krono och frälse var för dem avgörande beträffande rättigheter av olika natur såsom t ex äganderätt. I termen "skatte" låg just äganderätten förankrad. Det var kameralisternas uppfattning som gällde. Läser man 1683 års påbud om skogarna, framträder det klart, att fjällen är undantagna. I brevet klagas över, att bönderna slagit under sig skog på långa sträckor, ja allt intill fjällen. I fortsättningen talas om nödvändigheten av att avvittra skogsmark. Själva brevet anger alltså klart, att fjällen icke är underkastade något avvittringsanspråk. Denna distinktion mellan lappmarkernas fjälland (ovan odlingsgränsen i Lappland) och lappmarkernas kulturland (nedom odlingsgränsen i Lappland) var levande långt fram i tiden, säkerligen i åminnelse av ordalagen i 1683 års brev. I Jämtland hade emellertid böndernas avradsland dragits in i avvittringen, sedan bönderna förgäves sökt försvara dem mot avvittringsanspråken. Avradslanden kunde undantagsvis innehålla fjällmark. Detta är förklaringen till att 1841 års brev kan tala om kronans disponibla fjällmark. Tesen om att 1683 års påbud om skogarna löser frågan om rätten till "de stora vidderna i norr" till kronans fördel synes först ha hävdats av Holmbäck i hans arbete om lappskattelanden. I tidigare kamerala akter och handlingar möter man icke åberopanden av 1683 års brev till styrkande av någon kronans äganderätt till fjällen. Tvärt om talas i äldre handlingar ofta om att samer, som mist sina renar och kommit ner i "nedre landet", skulle visas åter till sin rätta fjällmark. Fjällen ansågs vara samernas urhem, till vilka de hade en synnerligen stark rätt. Det var ingalunda någon kronans äganderätt, som var grunden till, att nybyggare kunde slå sig ned inom samernas områden. Lappmarksplakaten och lappmarksreglementet hade i stället karaktären av en koncessionslagstiftning, som icke vilade på någon äganderätt för kronan. Kronan gör nu gällande, att 1841 års kungl brev anger, att där avsedda förrättningar går ut på - icke att tilldela samerna någon mark med äganderätt - utan att tilldela dem mark för en begränsad rätt. Till en början må då erinras om att avvittringen alltifrån dess början på 1600-talet och intill dess slut på 1920-talet avsåg att tilldela markområden åt bestående jordeboksenheter (eller åt nya sådana, som tillkom vid avvittringen). Någon åtskillnad gjordes därvid icke mellan enheter av skatte och krono natur. Båda slagen av enheter fick områden. Dessa fick - bortsett från ökeskatt före 1849 - skatte natur, om de tilldelades t ex skattehemman, men krono natur, om de tillades t ex krononybyggen. Det skulle därför vara förvånande, om man vid avvittring av skattefjällen gjort ett avsteg från denna regel och vid avvittringen bestämt, att den tilldelade marken skulle få viss jordnatur. Det naturliga betraktelsesättet är väl, att om skattefjällen före avvittringen var krono, så förblev de i sitt avvittrade skick krono, men om de var skatte, behöll de denna jordnatur, som då kom att bli också den tilldelade markens, motsvarande uttrycket "hvardera" i punkt 5 av 1841 års brev. En annan sak är, att författningarna vid bestämmande av hur stora områden de befintliga jordeboksenheterna skulle få, den s k tilldelningsgrunden, tog hänsyn till enhetens behov av olika nyttigheter och därvid naturligtvis huvudsakligen inriktade sig på de nyttigheter, som överensstämde med det dåtida sättet för brukande. När det gällde att bedöma, hur mycket skogsmark som behövdes för att ett hemman skulle anses fullsuttet, var det icke hemmanets husbehov av virke, än mindre dess behov av "stödskog" för avsalu, som beaktades. Tilldelningen var alltid så riklig, att skogstillgången överskred husbehovet många gånger om och avsalu av skog var i äldre tid icke tillåten för vare sig skatte- eller kronobönder. Det var i allt väsentligt behovet av skogsbete för det antal kreatur som kunde vinterfödas å hemmanet, som låg till grund för reglerna om skogstilldelning. I detta hänseende förelåg alltså likhet mellan hemman och skattefjäll. Ingen gör gällande, att den omständigheten, att större vattenfall vid tiden för avvittringen saknade värde, skulle medföra, att en hemmansägare eller hemmansåbo i våra dagar icke skulle ha rätt till vattenfall, som kommit att ligga inom det honom tilldelade området, eller att kronan skulle ha rätt till den skogstillgång, som överskjuter hans husbehov. Det är lika orimligt att anse, att den omständigheten att samernas områden utmätts efter deras behov av renbetesmöjligheter och virke för eget bruk, medför, att deras rätt skulle vara begränsad till dessa nyttigheter. Förrättningarna enligt 1841 års brev avsåg, som brevets titel anger, att bestämma säkra gränser omkring skattefjällen, icke att avgöra med vilken rätt fjällen skulle innehas. Kronan har i målet gjort gällande, att samerna under tidernas lopp icke veterligen gjort anspråk på andra nyttigheter inom "renbetesfjällen" än dem, som sammanhänger med renskötseln, däremot icke till skog för avverkning, till vattenkraft eller till uppodling i större skala. Detta är helt naturligt. Tillgångar, som ej har något värde och som man ej kan vänta skall få något värde, gör man ej anspråk på eller skyddar mot utomstående. Bönder på 1600-talet och 1700-talet var icke angelägna om att betona sina rättigheter till större vattenfall, som icke kunde utbyggas med den tidens teknik. Det hindrar icke, att en bonde, som har ett sådant vattenfall på sina ägor, idag har obestridd rätt till dess vattenkraft. Icke heller var det i äldre tider vanligt, att bönder ostentativt gjorde anspråk på gruset i de åsar, som låg på deras ägor, men idag representerar detta grus ett stort värde för markägaren. Varför skall man anlägga ett annat betraktelsesätt på bönder än på samer? Vattenkraften och grus tillgången ligger lika långt från åkerbruk som från renbete. Uttrycket "de stora vidderna" torde i sin obestämdhet just vara valt för att undvika en stringent analys av ordalagen i 1683 års påbud. Kronan har i målet gjort gällande att marken före 1683 var res nullius ur äganderättssynpunkt. Detta påstående synes synnerligen etnocentriskt, för att icke säga kolonialistiskt. Varför skulle samerna icke ha varit ägare till land och vatten, då de var ensamma i sina områden under tiden innan svenskar, norrmän och finnar kommit dit som immigranter. Kronan vill väl knappast hävda, att Kongo var res nullius innan belgierna kom dit. Kronans uppfattning måste här vara, att samerna över huvud taget icke kan vara bärare av äganderätt. De områden, där samelanden är belägna, har relativt sent införlivats med det svenska riket. Långt dessförinnan har samerna uppehållit sig där. Föreställningen, att dessa områden då skulle ha varit herrelöst land, är ganska grotesk. Mycket sannolikare är väl, att det på den tiden funnits en samisk rätt och att denna reglerat nyttjandet av marken. Mycket sannolikt är väl, att redan på denna tid - innan tamrenskötseln blivit huvudnäring - indelningen i lappskatteland och lappskattefjäll funnits och att de enskilda samer, som innehade dessa, betraktat sig och av sina grannar betraktats som ägare av landen med samebyn eller samekommuniteten - expektantgruppen till nya inrymningar - som yttersta rättsinnehavare.

Kronan har anfört följande. Avvittringen i Jämtland skedde byvis. I de andra norrländska länen var det sockenvis. Först sedan avvittringen kommit så långt att byar och hemman tilldelats den mark som de ägde rätt att enligt författningarna få kunde man fastställa hur stor den egentliga kronoöverloppsmarken var. Den omfattade all mark som icke tilldelats de enskilda, således även skattefjäll och egentligen också överblivna avradsland, vilka vid avvittringen ej behandlats på annat sätt än som annan kronoöverloppsmark. Överloppsmarken skulle sedan de enskilda hemmanen och byarna fått sitt indelas till nybyggen och kronotorp. Därvid skulle man emellertid, enligt 1841 års brev, iaktta att inga nybyggen fick upplåtas i fjälltrakterna innan man stakat ut renbetestrakter för samerna. Någon särskild förrättning härför efter eller i samband med avvittringen förekom ej, i vart fall icke alltid, utan utmätning och utstakning av renbetestrakterna skedde oftast som ett led i själva avvittringsförfarandet. Själva avsättandet av mark till renbetesfjäll blev icke en avvittringsåtgärd utan endast den eventuella nybyggesindelning som kunde förekomma i samband därmed. Det var den som blev föremål för avvittring. Utstakningen av renbetesmark var närmast att betrakta som en kameral disposition av kronans överloppsmarker, vilket kunde ske i samband med eller rent av efter den verkställda avvittringen. De marker samerna skulle få var de gamla skattefjällen men också tillstötande mark av disponibel kronoöverloppsmark. Nu var det ej så i praktiken, i varje fall icke annat än på enstaka håll. Nybyggena hade nått så långt upp i fjälltrakterna att icke ens de gamla skattefjällsområdena var ograverade. Man skulle också se till icke bara att samerna fick utvidgning beträffande betet utan de skulle även få nödig skog för bränsle. Av Hedebrevet framgår att de betesmarker som skulle utstakas närmast fjällen skulle vara på mark som ej skulle användas för anläggande av nya hemman. Av förbudet mot upplåtelse av nybyggen innan betestrakterna hade utstakats kan man dra den slutsatsen att om de icke odlingsbara överloppsmarkerna ej räckte till för att bereda samerna erforderligt utrymme för renbete fick man även ta i anspråk mark som eljest skulle tilldelas nybyggen. Då frågar man sig vad det var för rätt de fick till marken genom detta brev. Man säger i punkt 7 att fisket borde åtfölja betesrättigheten. Det var en betesrättighet som avsågs med brevet och denna rätt uppläts mot smörränta. Det var den vanliga skattläggningen vid upplåtelse av slåtterlägenheter eller mulbetesrätt på kronomark. Vid själva grundräntan för skatteägor förekom aldrig vid denna tid smörränta utan den utgick i form av pengar. Förutom betesrätt fick de rätt till bränsle och fiske och man utstakade särskild mark. Skattefjällen med intilliggande kronomark kom så småningom att gå under beteckningen renbetesfjäll. Själva äganderätten till fjällen berördes icke av dessa gränsbestämningar utan marken bibehöll sin karaktär av kronoöverloppsmark, i den mån den ej enligt § 10 i 1820 års avvittringsstadga hade förvandlats till eller kunde genom gränsbestämning anses som särskild avrösad kronoallmänning. Marken var i likhet med annan vid avvittringarna för särkilt ändamål avsedd mark specialdestinerad och fick icke av kronan utnyttjas för annat ändamål som kunde inskränka upplåtelserättigheterna så länge behovet kvarstod av betesrättigheter för samer. Det är den reella innebörden av att fjällen avsattes för samernas behov. Förvaltningen av renbetesfjällen ålåg vid denna tid centralt kammarkollegiet och lokalt var det länsstyrelsen genom skogsstaten som hade anknytning till länsstyrelsen. Man torde finna att överloppsmarkerna i Jämtland har varit underkastade den allmänna skogshushållningslagstiftningen och de författningar som berörde dispositionen av kronans överloppsmarker. Renbetesfjällen har aldrig varit förvandlade till kronoparker. Enligt 1869 års instruktion för skogsstyrelsen och skogsstaten stod skogarna i dessa marker under skogsstatens inseende men de stod icke under deras förvaltning. I ett kungl brev 1866 till kammarkollegiet om dispositionen av sådana överloppsmarker som kunde användas varken till kronoparker eller nya hemman föreskrevs att sådana överloppsmarker skulle antingen förenas med de hemman som begagnade mulbetet eller försäljas. På en uttrycklig hemställan av bondeståndet vid riksdagsbehandlingen av denna bestämmelse undan togs s k renbetesland, vilkas disposition till annat ändamål för närvarande ej borde förekomma, från dessa bestämmelser. Departementschefen tycks i proposition till riksdagen 1865 ha menat att renbetesfjällen var överloppsmark till vilken samerna erhållit en särskild rättighet. Till följd av bondeståndets motstånd förhindrades de planerade försäljningarna av renbeteslanden, med vilka även menades till renbete avsatta kronoöverloppsmarker. Inrymningarna av skattefjällen fortsatte sedermera som tidigare. Om omfattningen av den nyttjanderätt samerna hade till renbetesfjällen kom man att ha olika uppfattningar. I ett memorial från år 1868 påpekade skogsstyrelsen att bland de skogar som upptogs i 1865 års uthyrningsförordning upptogs icke renbetesfjällen. Det konstaterades att de förekom i Jämtland i betydlig vidd men att de genom 1841 års brev blivit upplåtna till bete åt lappallmogen för dess renhjordar men att något stadgande om disposition om skogen på dessa fjäll ej fanns i annan mån än att det i 1841 års brev hade bestämts att skog till bränsle åt samerna icke skulle saknas. Någon avverkning till avsalu för samernas räkning var icke avsedd. Skogsstyrelsen hemställde att avverkning fick äga rum för kronans räkning. Kammarkollegiet ansåg i sitt yttrande att det var ställt utom tvivel att samerna på renbeteslanden icke hade sig tillerkända någon dispositionsrätt över den skog som där växte. Det fanns alltså icke något lagligt hinder för kronan att förfoga över den skogen enligt kollegiet, som vidare yttrade att samerna borde - inom områden som de hade rätt att utnyttja - få åtnjuta de där befintliga naturprodukter som var för dem nödvändiga. Man skulle t ex ej avverka skog utmed flyttningsvägar och dylikt. KM avgjorde detta ärende genom en skrivelse till skogsstyrelsen och förklarade att avverkning för kronans räkning av skog inom samernas område fick äga rum endast undantagsvis och först efter det att skogstjänstemän och länsman på orten gjort ordentliga undersökningar. Man skulle också lämna de samer som där vistades tillfälle att yttra sig. Sedan skulle vederbörande länsstyrelse och skogsvårdsstyrelse avge utlåtande och därefter skulle KM besluta i ärendet. Det verkar som om KM ansett att kronan hade avverkningsrätt på området men att denna var inskränkt av samernas rätt till virke, varför kronans rätt endast borde komma i fråga i begränsad omfattning. Att samerna icke hade rätt att driva avverkning till avsalu framgår av ett utslag från KM 1866, där man avslog begäran av en same att få driva avverkning för avsalu på Hundshögens och Tåssåsens renbetesfjäll. Omfattningen av samernas rättigheter synes också i fortsättningen ha varit föremål för olika uppfattningar och det kan i någon mån bero på att inrymningsbreven icke var så klara. Länsstyrelsen i Jämtlands län gjorde ett uttalande i en resolution 1886. Där uttalades att åtskilliga av de samer som fått inrymningsbrev på sådana fjälltrakter i Jämtlands län som vid avvittringen avsatts för renskötsel hade utarrenderat mark dels till samer för renbete och dels åt bofasta med rätt till bete, slåtter, fiske och jakt. Länsstyrelsen uttalade att de utfärdade inrymningsbreven icke berättigade till någon annan och mer vidsträckt disposition av fjället än vad vederbörande same fått genom inrymningen, d v s att mot erläggande av den stadgade avgiften ostört för sig själv och sin familj få nyttjanderätt till bete, skogsfång och fiske. Alla de avtal som samerna träffade med andra om disposition av fjällen i ett eller annat avseende var ogiltiga. 1882 års kommitté tog upp frågan i sitt betänkande 1883. De konstaterade där bl a att upplåtelser av slåtter och beteslägenheter åt bofasta icke fick göras av samerna. En dylik markanvändning skulle föranleda trängsel för samerna själva när de skulle bedriva sin renskötsel. Även vid fäbodlägenheterna i Jämtland hade skogen anlitats i sådan omfattning att beståndet av renbetesmarkerna äventyrades. Dessutom var förenämnda överlåtelser icke överensstämmande med det ändamål för vilket renbetestrakterna en gång blivit avsedda. Staten hade avsatt mark till samerna för renskötsel och icke för annat ändamål och det hade också i inrymningsbreven i de allra flesta fall sagts att marken skulle uteslutande användas för renbete. Missförhållandena hade uppkommit genom att inrymningarna ansetts medföra en större rätt för den enskilde samen i avseende på de upplåtna renbetesmarkerna än inrymningshandlingarnas ordalag bort föranleda. Beträffande samernas rätt uttalade kommittén att den mark där samerna vistades var i regel kronans och deras rätt var en nyttjanderätt. Samerna ansågs vidare under sin vistelse på de trakter där de ägde uppehålla sig med sina renar vara oförhindrade anlita skogen i den utsträckning som erfordrades för att utöva sina rättigheter. De skulle alltså ha skog till sitt husbehov. Sedan fann kommittén vidare att samerna i de trakter där de vistades hade av ålder rätt till jakt och fiske. Det uttalades i 1841 års brev att fisket skulle tilläggas samerna men om jakt sades ingenting. Går man tillbaka i tiden ser man att jakt och fiske fanns med då och då i skattläggningen men under avvittringen sades ingenting om det. Det fanns i regel ingen anledning att gå in på jakten. Fisket var ett fiskevatten, ett område som kunde konkretiseras på kartan. Det var olika förfaranden beträffande beskrivningen av fiskevattnen. På Blåsjöfjället talades icke om något särskilt fiske utan man sade "på de inom fjället liggande fiskevattnen". På t ex Orrnäsfjället räknades en del vatten upp och det nämndes ett belopp för varje vatten.

Parterna har i övrigt hänvisat till av dem i målet åberopade tryckta arbeten och utredningar.

I förevarande avsnitt har vittnesförhör ägt rum med Larsson, vilken lämnat uppgifter som i allt väsentligt stått i överensstämmelse med hans skriftliga utlåtande i målet.

- - -

TR:ns sammanfattning för perioden 1841-1886. Såsom uttryck för kronans alltjämt bestående regalrätt har kronan åberopat hur 1841 års brev om skattefjällen tillämpats i praktiken ävensom att inrymningsbreven som regel positivt angav vissa rättigheter samt att KM i utslag 1866 förvägrat en same rätt att till avsalu avverka skog på sitt skattefjäll.

Samernas rätt efter renbeteslagstiftningens genomförande

(I detta avsnitt redovisas den del av processmaterialet som huvudsakligen berör lagstiftningen och renskötseln samt äganderätt och lagprövningsrätt.)

Samerna har anfört i huvudsak följande. År 1883 framlägger 1882 års lagstiftningskommitté ett förslag till förordning om lapparna och de bofasta. Vid en granskning av kommittébetänkandet framgår att kommittén gjort elementära misstag och bedrivit sina arkivundersökningar slarvigt. Kommittébetänkandet måste läsas med mycket stor kritik. Förarbetena till 1841 års brev om skattefjällen har kommittén ej lyckats återfinna. Kommittén säger att brevet har beviljat vad lapparna begärt. Kommitténs intresse är i enlighet med dess uppdrag inriktat på sedvanerätten vintertid. Detsamma gäller 1886 års särskilda riksdagsutskott vid dess behandling av förslaget till den första renbeteslagen. Utskottet vidtar emellertid den ovanliga åtgärden att företa arkivforskningar och återfinner härvid förarbetena till 1841 års skattefjällsbrev. Kommittén påstod att brevet beviljat vad lapparna begärt och detta påstående upprepas av särskilda utskottet. Vid sin tolkning av 1841 års brev och den med stöd därav verkställda avvittringen av skattefjällen uppehåller sig emellertid särskilda utskottet vid frågan om sedvanerätten vintertid utanför skattefjäll. Fast står emellertid att såväl kommitté som utskott tillagt 1841 års brev avgörande betydelse och tolkat brevet så, att det beviljat vad lapparna begärt. I 1886 års lag talas om de för lapparna i Jämtlands län avsatta land, vilket innebär en direkt hänvisning tillbaka till avvittringen. Allmänna uttalanden av 1886 års särskilda utskott, som ej tagit sig uttryck i lagtext, torde sakna varje betydelse för skattefjäll. Beträffande dessa har man att hålla sig till lagtextens ord och därifrån söka sig tillbaka till lagmotiven som hänvisar till avvittringen. Det är alltså när lagen explicit talar om skattefjällen nödvändigt att undersöka vad som specifikt förekommit beträffande just dessa landsträckor. Det är ju lagen som är lag och i den mån motiv anlitas har man att hålla sig till de motiv som direkt anknyter till den specifika lagstiftningen. Härvid måste man komma till det resultatet att lagstiftningen ej på något sätt förminskat samernas äganderätt till skattefjällen. Lagen hänvisar ju i stället tillbaka till förhållandena som redan fått sin definitiva stöpning vid avvittringen. Någon lagprövningsrätt behövs därför ej när domstolen konstaterar att samerna äger skattefjällen. Ingen av lagarna 1886, 1898, 1928 och 1971 har ju avskaffat samernas äganderätt till skattefjällen. De lagar som kommer efter 1886 års lag innehåller alla hänsyftningar på skattefjällen. 1886 gör det föredragande statsrådet von Steyern ett synnerligen betydelsefullt uttalande beträffande samernas sedvanerätt utanför skattefjäll. Ministern säger nämligen att denna rätt bygger på urminnes hävd och att rätten skall bevisas på samma sätt som urminnes hävd och att den är jämförlig med den rätt som en by (bondby) med stöd av urminnes hävd kan ha inom en annan bys rågång. Det är endast samebyn som kan vara bärare av en dylik urminnes samisk rätt. Här anges alltså uttryckligen en civilrättslig grund för samernas rätt utanför skattefjäll. Det är orimligt att antaga att samernas rätt inom skattefjäll skulle vara svagare än den är utanför skattefjället. Det enda rimliga är i stället att antaga att samernas rätt på skattefjäll är avsevärt mycket starkare än utanför skattefjället och att samebyn är bärare av denna starkare rätt. 1966 avger Justitieombudsmannen ett synnerligen betydelsefullt utlåtande och en framställning till regeringen beträffande samernas rätt. Riksdagen är 1971 (rennäringslagen) och 1972 (svensk-norska renbeteskonventionen med anslutande lag) ytterst mån om samernas rätt och lämnar avgörandet till domstolarna i enlighet med principen att äganderättsfrågor ej skall lösas genom lagstiftning. Genom ett förbiseende kommer emellertid riksdagen att avskaffa den rätt till grus m m som samerna har på grund av urminnes hävd och civillag, nämligen 1928 års lag. Vid lagstiftningsarbetet 1928 förekom på denna punkt vissa oprecisa uttalanden av ämbetsverk som var samernas motparter. Dessa uttalanden har emellertid ej satt spår i 1928 års lagtext och torde därför icke såsom skett ha bort åberopas vid stiftandet av rennäringslagen. Frågan om grusrätten blir därför särskilt intressant i detta mål som instämdes när 1928 års lag ännu gällde. Rättigheter som tillförsäkrats svenska medborgare genom civillag torde ej kunna avskaffas utan ersättning. Det har också uttalats av tredje lagutskottet med anslutning till ett utlåtande av kammarkollegiet att äganderättsfrågor icke skall lösas genom lagstiftning utan vid domstolarna.

Kronan har anfört i huvudsak följande. Vad gällde de speciellt jämtländska förhållandena berörde 1882 års kommitté huruvida de till samerna upplåtna renbetesfjällen var såväl sommar- som vinterbetesland eller om vinterbetet fick bedrivas även på andra trakter i länet. Enligt kommittén innefattade lappmarkerna i Jämtland de trakter som lapparna var nödsakade att beträda för att kunna tillgodogöra sig betet på de land som var särskilt avsatta för dem. Vid avvittringen hade samerna i Jämtlands län fått för uteslutande bruk sig tilldelade vissa särskilda områden under beteckningen skattefjäll. Förrättningsmännen som skulle bestämma gränserna för dessa hade om de flesta av dessa trakter uppgivit att de lämnade tillräckligt bete alla tider av året för ett visst antal renar och att skogstillgången var tillräcklig för samernas behov. Prognoserna hade emellertid visat sig icke hållbara i fråga om renbetet på många ställen och ej heller alltid i fråga om skogstillgången. Vid meddelandet av avvittringsutslagen hade länsstyrelsen försökt ta hänsyn härtill. Således hade man avslagit ett flertal ansökningar om nybyggesanläggningar i fjälltrakterna. Åtgärden att avskilja renbetestrakterna hade dock kommit för sent. Samerna hade redan genom de hemman och nybyggen som beviljats i fjälltrakterna mistat stora delar av sina områden och myndigheterna hade ej varit helt förtrogna med de krav som borde ställas på en fjälltrakt för att den skulle uppfylla alla för renskötseln nödvändiga behov. 1841 års brev syftade enligt kommittén bara till att bestämma vissa gränser intill vilka jordbruken fick sträcka sig. På andra sidan av dessa skulle samerna vistas. Brevet skulle även avse fastställande av samernas rätt till betesmark sommartid men innebar däremot icke någon ändring i lapparnas rätt till vinterflyttningar. - - - (Efter en redogörelse bl a för tillkomsten av utvidgningshemmanen och för förvaltningen av renbetesfjällen enligt 1886 och 1898 års renbeteslagar fortsatte kronan:) Kronans inställning är att lagarna ger bevis för att kronan äger områdena och alla reglerna i lagstiftningen och i förarbetena till lagen utgår helt från att kronan är ägare. 1882 års kommitté uttalar att markerna tillhör kronan och att samerna bara har nyttjanderätt. De rättigheter samerna har framgår av lagarna. Där regleras betesrätten, fisket, jakten och skogsfånget för husbehov. Lagarna utgick från den då förhärskande uppfattningen att kronan ägde renbetesfjällen. Genom att avvittringen gick så hårt fram över samernas områden var samerna tvungna att mer än tidigare utnyttja andras marker. Det är när samerna på allvar kommer i konflikt med den bofasta befolkningen som det uppstår ett behov att reglera förhållandet mellan dem och de bofasta. När det gäller äganderätten till fjällen finns ingenting i 1886 års lagstiftningsärende som tyder på osäkerhet om rättsförhållandet. Förutom kommittén uttalade sig också departementschefen. Han anförde därvid att äganderätten till de för lapparna avsatta landen och förbehållna områdena fortfarande tillkom kronan. Liknande uttalanden fälldes av särskilda utskottet. Någon diskussion i frågan förekom sedan ej i riksdagen, vilket får anses tyda på att frågan om kronans äganderätt enligt då förhärskande uppfattning icke framstod som problematisk. Om man sedan ser på förarbetena till 1971 års rennäringslag är saken klar i det att man under hänvisning till denna rättegång förklarar sig icke då böra avvika från den alltsedan 1886 uppställda rättsliga grundvalen för lagstiftningen. Någon fullständigare redovisning av de skäl på vilka 1886 års lagstiftare grundade sin uppfattning om kronans äganderätt föreligger icke i motiven. Kommittén redovisar alla markerna och gör en kartläggning av rättigheterna, var samerna finns och dylikt. Beträffande Jämtland gör man en mera kortfattad historik som sysslar enbart med 1800-talet. Man tar upp frågan om avvittringsstadgan och dess bestämmelser och man tar också upp 1841 års brev och de bestämmelser enligt vilka renbetesfjällen avsattes åt samerna, men det kan ej sägas att det är en utredning på det sättet att man tränger in på djupet och försöker gå vidare. Man konstaterade vilken rätt som finns i de bestämmelser som gavs för Jämtland, för hur man resonerat beträffande vinterstamhåll, bete och dylikt. Det var en väsentlig fråga 1886 var man skulle finna bete för hela året. Samerna har alltid haft rätt till renskötsel. Man har aldrig ifrågasatt samernas rätt att vara på fjällen och utan konkurrens bedriva renskötsel. Även om man tillåter och uppmanar till nyodling meddelar man samtidigt föreskrifter om att nybyggarna ej skall ofreda samerna. Nybyggarna fick icke jaga mer än en halv mil kring sitt hemman för att de ej skulle inkräkta på samernas jaktmöjligheter. Samernas urgamla besittningsrätt kan vara utflödet av en gammal fångsträtt på fjället. Renskötseln är ej lika gammal. Tamrenskötseln kom icke in i bilden förrän på 1500-1600-talet. Dessförinnan var det jakt och fiske och i jakten ingick jakt på vildren. När man övergick till tamrenskötsel är svårt att säga. Det kan ha förekommit vissa mellanstadier. Den fångsträtt som man hade har övergått till att i sig inrymma en rätt till renskötsel. Renskötselprivilegiet är icke ett personligt privilegium för viss same utan en rätt för samen så länge han tillhör ett visst kollektiv. Renskötselrätten har sedermera kodifierats i 1886 års lag och därefter bekräftats i senare lagstiftning. I 1886 års lag tog man upp frågan om nyttjanderätt till betet, vilket var det väsentliga. Dessutom tog man upp vissa nyttjanderätter som erfordrades för att samerna skulle kunna utnyttja sin betesrätt. Dit hörde framför allt skogsfång till husbehov. Man skulle kunna vistas på fjället, kunna bygga en hel del anordningar för renskötseln såsom stängsel, vissa byggnader och dylikt och för det behövdes virke. Man fick ta skog till husbehov, således för bostads byggande. I lagen upptogs vidare fisket och jakten. De kommittérade fann att det visserligen var underförstått sedan tidigare att fiske och jakt hörde dit men ansåg att det uttryckligen skulle sägas ifrån att dessa rättigheter ingick i renskötselrätten. Samerna hade också rätt till slåtter. Det är särskilt nämnt. Det framgår emellertid att man förbjöd samerna att upplåta slåtter till bofasta. I övrigt nämns icke i 1886 års lag några nyttigheter. När man sedan går till 1898 års lag är den på dessa områden nästan identisk. Det var speciella problem som föranledde att man då gjorde om lagen men ingenting av detta berörde nyttjanderätterna. När man sedan kommer in på 1928 års lagstiftning hade man långa förberedelser bakom sig. Man hade sysslat med utredningen i minst tio år. Då har man på ett helt annat sätt preciserat en del nyttigheter. Vad gäller betesrätten är den densamma men när det gäller de behov som samerna har för att utöva sin betesrätt kommer frågan om behovet av skog upp. Samerna har fortfarande skogen för husbehov. Om man konkretiserar närmare vilka behov samerna får tillgodose på detta sätt så är det gärden, vissa stängsel, bodar för förvaring av tillhörigheter och över huvud taget sådant som behövs för att bedriva själva renskötseln. Man tar också upp sådant som samerna behöver för sitt eget uppehälle. Jakt och fiske har funnits tidigare. När det gäller skogsfånget får samerna uppföra egna bostadshus och därvid har de rätt att använda den skog som finns på området. De äger uppta odlingar i mindre omfattning och de äger hålla getter. De får också rätt till grustäkt och annan därmed jämförlig nyttighet. Vad gäller vägar så är de både för eget bruk och för renskötseln. Man frågar sig vad som är därmed jämförlig nyttighet. Stentäkt har tagits upp som ett exempel. De får ta sten för husbyggnader och dylikt. Bestämmande är att det som utnyttjas skall vara ägnat att ge dem möjlighet att bedriva renskötseln på dessa områden. Det skall vara för renskötselbehovet och för deras möjligheter att själva kunna vistas där. Någon starkare rätt hade samerna icke heller före 1886. Såsom framgår av inrymningsbreven bestod rätten även då i att få utnyttja markerna för renskötsel. Av de samiska pretendenterna till fjällen valde länsstyrelsen ut den person som befanns lämplig. Det var sålunda icke fråga om ett rent registreringsförfarande. Den rätt som samen fick erhölls genom själva inrymningsbeslutet. Samernas i målet hävdade tes om sameby såsom bärare av rättigheterna är felaktig redan av den anledningen att samebyar aldrig förekom i Jämtland före 1886. Den eventuellt starkare rätt som samerna före inrymningarna kan ha haft till fjällen har successivt utslocknat. Så småningom har icke heller samerna själva sett sig såsom ägare. De rättigheter som i lag tillförsäkrats samerna kan icke utan ersättning fråntagas dem. De är av civilrättslig karaktär. Däremot är det tveksamt huruvida en 1886 icke kodifierad rättighet är på det sättet ersättningsgill. Ägandebegreppet har skiftat under olika tider. Från statsmaktens sida har man då och då velat ha en större dominans över äganderätten till jord. De inskränkningar i äganderätten som det då varit fråga om har varit legala inskränkningar, som varit olika på olika sorters jord. Bondejorden har vissa inskränkningar som icke drabbat frälsejord. Under 1800-talet uppträder en betydligt friare syn. Äganderätten innebär då att man innehar alla befogenheter beträffande egendomen. När man nu för tiden inskränker jordägarens befogenhet glömmer man ofta att det har varit betydligt större inskränkningar under gångna sekler. Att felaktiga grunder för beslut funnits i gången tid är klart. Det kan man icke göra något åt. Man kan ej ens få resning i frågan. Därest samerna skulle anses ha varit ägare till skattefjällen på 1880-talet blir en lagprövning aktuell. Denna skall då ske med avseende å 1886 års lag eftersom senare lagstiftning bygger på samma rättsliga grundval. För det fall att nyttighet, såsom när det gäller grusrätten, försvunnit i ny lag skall prövning ske av den nya lagen.

Följande utredningar i målet har i denna del särskilt åberopats av parterna:

av samerna

a. Prawitz, Samernas rätt

b. en d 3 okt 1972 av byrådirektören Walter Johansson upprättad promemoria angående intäkter av och former för Upplåtelser av nyttjanderätt inom renskötselområdet

c. en d 7 nov 1972 dagtecknad, av Johansson upprättad kortare redogörelse, betitlad Värdering av intrång i renskötseln på grund av resursskada och fördyrad produktion m m

av kronan

d. ett d 7 dec 1967 av professorn Svante Bergström upprättat utlåtande Rätten till renbetesfjällen.

Samerna har vidare åberopat förhör under sanningsförsäkran med renägarna A.Å. och L.O.P. samt förhör med docenten i förvaltningsrätt, regeringsrådet Gustaf Petrén, Johansson samt Hafström.

Kronan har åberopat vittnesförhör med Bergsland och avdelningsdirektören Ivan Larsson.

Bergström har i sitt före rennäringslagens ikraftträdande avgivna utlåtande anfört bl a följande.

Rätten till renbetesfjällen enligt gängse tolkning. När i denna avdelning rätten till renbetesfjällen enligt gängse tolkning skall behandlas, kommer uppmärksamheten främst att riktas på den centrala lagen på området, 1928 års renbeteslag, (* Se ovan s 5 ff. *) och innehållet i denna och därmed sammanhängande författningar enligt den Uppfattning som kommer fram i ordalagen, i betänkanden, propositioner, statliga författningar av olika slag, domar, förvaltningsbeslut, ämbetsskrivelser osv. Enligt gängse tolkning är det enbart renbeteslagen och därmed sammanhängande författningar som reglerar samernas rättsställning och inte minst förhållandet mellan samerna och kronan.

- - -

Äganderätten till renbetesfjällen. Det kan inte råda något som helst tvivel om att enligt gängse tolkning renbeteslagen vilar på antagandet att kronan är ägare till renbetesfjällen och samerna någon form av nyttjanderättshavare. Detta antagande uttrycks visserligen inte i klartext i lagen men det framgår tydligt på ett par ställen. Av texten i 42 § 1 st framgår under 2) att renbetesfjällen utgör "annan kronomark" än som avses under 1), vilket innebär att de utgör kronomark under kronans omedelbara disposition. I § 43 talas det om "kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lappmarkerna eller å renbetesfjällen". Liknande ordalag förekommer i 45 § i fråga om skogsfång. I 47 § stadgas att det inte skall erläggas någon betalning för virke, som tas på kronomark under kronans omedelbara disposition (d v s bl a på renbetesfjällen). Man kan ju inte gärna tänka sig en lagbestämmelse som uttalar att samerna inte behöver erlägga betalning för virke som de tar på sin egen mark. En motsvarande bestämmelse har för övrigt funnits alltifrån 1886 års lag.

Den rubrik som lagen haft alltifrån 1886 års lag: "lag om (angående) de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige" är också ett starkt indicium på att man betraktat lapparnas rätt som en nyttjanderätt och inte som en äganderätt. Även om lagtexten i 1928 års lag mera uppenbart ger uttryck för konstruktionen med kronans äganderätt än texten i de båda tidigare renbeteslagarna är det av motiven till den första renbeteslagen alldeles klart att lagstiftaren från lagstiftningens början utgått från att kronan skulle vara ägare och samerna nyttjanderättshavare till renbetesfjällen. Ett par motivuttalanden kan citeras. I 1883 års betänkande heter det: "Den mark, där lapparna vistades, var i regel kronans, deras rätt en nyttjanderätt." I 1886 års proposition uttalar departementschefen följande: "Häremot bör dock erinras att någon tvekan icke lärer kunna förefinnas därom, att äganderätten till de för lapparna avsatta land och bibehållna områden fortfarande tillhör kronan; att den för särskilda lappar meddelade inrymningsrätt å vissa trakter endast innebär rättighet för dem att med sina renar beta inom den trakt som blivit åt dem upplåten, och att därinom idka jakt och fiske, men icke innefattar någon rättighet att, därest de själva upphört att idka renskötsel, förhindra upplåtelse till annan lapp av betesrätt inom samma trakt ..." Slutligen kan man citera följande uttalande i 1886 års utskottsutlåtande: Lapparnas rätt är "likväl icke ens inom de för lapparna avsatta land att anse såsom en äganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång som bestämmes av villkoren för renskötselns bedrivande. Vad därtill icke erfordras, bör således falla utom gränserna för denna rätt". Det är tydligt att lagstiftaren vid tillkomsten av den första renbeteslagen utgick från att rättsläget före lagens tillkomst var att staten ägde renbetesfjällen och samerna hade rätt att nyttja dem. Några uttalanden i annan riktning har jag icke funnit i motiven till de båda senare renbeteslagarna eller i de många offentliga utredningar rörande samernas förhållanden som har företagits, inte minst efter tillkomsten av 1928 års lag. Någon gång har i förbigående förklarats att samerna kunde vara berättigade till en starkare ställning med hänsyn till att de varit de ursprungliga invånarna i fjälltrakterna. Detta gäller dock i mindre grad Jämtlands län, där samerna ofta anses vara de första invånarna i trakten blott i den nordliga delen, även om ingen före samerna i regel torde ha brukat de områden som utgör renbetesfjällen i egentlig mening (till skillnad från utvidgningshemman).

Beträffande domstolarnas inställning kan man bl a hänvisa till ett antal vattenmål, där kronan erhållit ersättningar såsom ägare till renbetesfjällen eller motsvarande områden i lappmarkerna. Ett klart uttalande har gjorts av HD i ett mål rörande Suorvaregleringen i Norrbottens län. I Efter en redogörelse för vissa bestämmelser i renbeteslagen uttalar domstolen bl a: "Av det sagda framgår, att lapparna i vad avser renskötsel på de överdämda områdena tillförsäkrats rättigheter liknande dem, som eljest tillkommer markägaren, och att markägandet här icke är förenat med rätt till renskötsel." Av domsmotiveringen framgår att samerna visserligen har en mycket stark rätt till marken men att denna dock inte är äganderätt. Markägandet är ej förenat med rätt till renskötsel, förklarar domstolen, d v s inte ens staten som ägare av marken har rätt att bedriva renskötsel. Enligt gängse tolkning utövar kronan direkt de rättigheter till renbetesfjällen som inte uttryckligen tillkommer samerna enligt renbeteslagen. Kronan har också i olika sammanhang disponerat som ägare över sådana rättigheter. Ett exempel är skogsavverkning på renbetesfjällen. Samerna har enligt renbeteslagen endast rätt till skogsfång för husbehov. I kraft av sin äganderätt har kronan så bestämt om skogsfånget utöver samernas husbehov. Visserligen har avkastningen använts för inköp av utvidgningshemman eller tillförts en fond, statens lappfond, med uppgift att lämna bidrag till gagn för samerna och deras näring. Men kronan torde inte anse sig förhindrad att använda medlen på annat sätt och att själv ytterst bestämma om medlens användning, t ex att medel från en fond i Jämtland skall komma även andra län till godo. Påfallande är också att motsvarande arrangemang inte har vidtagits beträffande skogarna ovanför odlingsgränsen i lappmarkerna, där avkastningen - med något undantag - utan inskränkning i dispositionen tillförts statskassan. Ett annat exempel är rätten till vattenkraft, där kronan tillgodogjort sig ersättning för överlåtelse till enskilda bolag, låt vara att man även där numera låter ersättning i Jämtlands län - men inte i övriga län - inflyta i lappfonden. Eftersom renbeteslagen saknar varje bestämmelse om att samerna disponerar över rätten till vattenkraft, anses kronan själv kunna på detta sätt disponera över rätten.

Innehavare av renskötselrätten. När kronan anses vara ägare till renbetesfjällen, blir frågan vad som enligt gängse tolkning är innehållet i samernas nyttjanderätt till renbetesfjällen. Denna nyttjanderätt betecknas i 1 § renbeteslagen som "rätt till renskötsel" och beskrivs närmare såsom innefattande "befogenhet för lapp att, enligt vad nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna."

Innan man ger sig in på innehållet i renskötselrätten, måste man klarlägga de ganska invecklade reglerna om vem som har rätt att utöva renskötselrätten. Denna fråga har stor betydelse i målet. Det hävdas ju från samernas sida att rätten till renbetesfjällen i första hand tillkommer lappbyn. Förhållandet mellan enskilda samers rätt och lappbys rätt enligt gängse tolkning måste först beskrivas. Renskötsel är ett privilegium för en viss kategori av människor, som vi kan kalla de renskötselberättigade; ett dylikt privilegium är ett mycket ovanligt förhållande i vårt samhälle. Endast dessa privilegierade personer har rätt till renskötsel enligt renbeteslagen, d v s att exempelvis begagna renbetesfjällen och sedvanetrakterna för renskötsel. Övriga medborgare har blott rätt att bedriva renskötsel på sin egen mark (jfr 60 § renbeteslagen) och - när det gäller Jämtlands län - blott rätten att hålla dragren som skötesren (16 §), en rättighet som, såvitt bekant är, föga utnyttjas. De som är renskötselberättigade är en större yttre krets av samer. Bland dessa kan man sedan skilja ut en inre krets av sådana renskötselberättigade som tillhör en lappby. Inom lappbyn kan man skilja ut sådana som är renägare och andra, en skillnad som dock inte är av någon större betydelse.

Renskötselrätten inom lapp byn, allmänt. Enligt gängse tolkning är staten ägare till renbetesfjällen, medan samerna har en nyttjanderätt, kallad renskötselrätten. Principiellt är det enskilda samer som är innehavare av renskötselrätten och inte lappbyn eller större enheter av lappbyar.

1. Renskötselrätten är i princip en ständig nyttjanderätt. Den regleras inte av nyttjanderättslagen och dess tids begränsningar. Så länge det finns personer tillhörande lappbyn som vill ägna sig åt renskötsel kommer renskötseln inom lappbyns område att bestå, under förutsättning givetvis att inte konung och riksdag finner sig föranlåtna att ändra renbeteslagen.

2. Renskötselrätten är ärftlig efter vissa speciella regler men inte överlåtbar. Man ärver renskötselrätten inom lappbyn från föräldrar och den vidare renskötselrätten utanför lappbyn från föräldrar och deras föräldrar. Någon annan arvsrätt till renskötselrätt förekommer inte, t ex inte genom barn, syskon, faster eller moster. När mantalar om ärftlig i detta sammanhang, har ärftlig inte samma tekniska betydelse som i ärvdabalken. Ett arv enligt denna balk förutsätter att arvlåtaren är död. Renskötselrätten "ärvs", vare sig "arvlåtaren" lever eller ej. Renskötselrätten kan i övrigt blott tillfalla någon genom giftermål. Någon överlåtelse av renskötselrätt genom försäljning, gåva eller testamente kan inte ske, vare sig mottagaren är renskötselberättigad, av lapsk härkomst eller inte. Övergången av renar följer däremot vanliga regler i fråga om arv, testamente, gåva och överlåtelse i övrigt. Detta medför att renarna lätt kan hamna hos personer som inte har rätt att utnyttja dem för renskötsel. Om lapparna i en lappby helt skulle sluta med renskötsel, tillkommer det alltså inte dem att sätta andra renskötselberättigade lappar i sitt ställe utan detta är formellt en uppgift för länsstyrelsen. I praktiken är väl dock i ett sådant fall en överlåtelse av renarna ett starkt skäl för länsstyrelsen att ge tillstånd till inflyttning i lappbyn.

3. Renskötselrätten får utövas utan någon lega till ägaren av marken, kronan. Detta sägs uttryckligen beträffande skogsfång till husbehov (47 § renbeteslagen) men det gäller naturligtvis även beträffande renskötselrätten i övrigt. Den centrala frågan blir, vilka konkreta utnyttjanden av marken som lapparna i lappbyn får göra inom ramen för renskötselrätten och hur förfoganderätten över marken fördelas mellan ägaren av marken och nyttjanderättshavarna. Två viktiga kriterier kan här anmärkas.

4. Renskötselrätten innefattar i princip sådana utnyttjanden som direkt hänför sig till rennäringen - men inte andra utnyttjanden. Detta framgår bl a av uttalanden i förarbetena till den första renbeteslagen och torde alltsedan dess allmänt ha antagits. Vad nu angivits uttrycks i lagtexten, när det sägs i 1 § 2 mom renbeteslagen att lapp har rätt att å de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar "begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och sina renar". Detta uttryck ger anledning till två anmärkningar.

a. Den första är att formuleringen underhåll "för sig och renarna" antyder två olika aspekter av renskötselrätten, som det kan vara lämpligt att skilja åt. Den ena aspekten är underhåll "för renarna", vilket i vidsträckt betydelse avser utnyttjande av renbetesfjällens nyttigheter för själva renskötseln. Den andra aspekten är underhåll "för sig", d v s utnyttjande för det egna livsuppehället. Visserligen hålls de båda aspekterna inte konsekvent isär i lagens systematik, men det hindrar inte att man så långt det är möjligt gör det här; särskilt svårt är det dock att hålla isär aspekterna när det gäller rätten till skogsfång. En viktig fråga i målet rör ju gränsen för samernas nyttjanderätt, och det är troligt att de principer efter vilka man drar gränsen är något olika beträffande den ena och den andra aspekten. Var gränsen går för vad som är underhåll för renarna kan vara lättare att fastställa än var gränsen går för vad som är utnyttjande för det egna livsuppehället.

b. Den andra anmärkningen anknyter i viss mån till den första. I renbeteslagen anges uttryckligen ett antal utnyttjanden som tillkommer lapparna och som alltså klart ingår i renskötselrätten. Frågan blir då, om denna uppräkning av rättigheter är uttömmande eller om utnyttjanden som inte uttryckligen nämns i lagen men som ändå kan anses höra till renskötseln också ingår i renskötselrätten. Frågan torde vara lättare att besvara när det gäller renskötseln i inskränkt mening, "underhållet för renarna". Samerna har ju en rätt att utnyttja renbetesfjällen för renskötsel. Denna rätt kan inte vara begränsad till just sådana utnyttjanden som vid lagens tillkomst var aktuella. Det kan komma in nya tekniska grepp i renskötseln - så har naturligtvis också skett sedan 1927 - och lagen bör inte här få hindra en modernisering av renskötselns tekniska bedrivande. Denna utgångspunkt kommer att väljas, när rättens omfattning senare mera i detalj skall diskuteras. Svårare är det att besvara frågan, när det gäller renskötseln i vidsträckt mening, d v s utnyttjanden för det egna livsuppehället. Livsuppehället kan gagnas på många sätt, och man kan bl a fråga sig var gränsen går för sådana medlemmar i lappbyn som inte aktivt bedriver renskötsel. Som riktpunkt måste man måhända ha, att sådana utnyttjanden - utöver dem som uttryckligen anges i lagen - ingår i renskötselrätten som naturligt kan ske i samband med själva renskötseln och som alltså inte måste ske inom ramen för någon mera omfattande bisyssla.

5. Ett sista kriterium för renskötselrätten som här skall anges är att rätten är en uteslutande rätt. Lapparna i en lappby har ett monopol på att utnyttja den del av renbetesfjällen som tillhör byns område i fråga om just sådana rättigheter som renskötselrätten omfattar. Denna uteslutanderätt riktar sig mot alla utomstående, den riktar sig - bortsett från jakt och fiske - mot alla andra samer än dem som tillhör lappbyn och den riktar sig mot allmänheten i stort. Uteslutanderätten gäller naturligtvis i första hand renskötseln. Men den gäller i princip också utnyttjanden som skulle inkräkta på renskötseln, t ex att använda renbetesfjällen till fårbete, myskoxbete eller annat slag av boskapsskötsel. Renskötselrätten kan få vika för utnyttjanden enligt vattenlagen och gruvlagen och enligt bestämmelsen i 5 § renbeteslagen för särskilt ändamål av större betydelse. Men i övrigt har kronan som ägare av renbetesfjällen inte ens någon rättslig möjlighet att med samernas medgivande disponera renbetesfjällen för utnyttjanden som stör renskötseln. Utnyttjanden på renbetesfjällen som inte stör renskötseln kan däremot tolereras mot avgift enligt 56 §, t ex vissa jakt- och fiskeupplåtelser. Visserligen uppställs i två fall av upplåtelse enligt 56 § inte något uttryckligt krav på att upplåtelsen inte får störa renskötseln. Upplåtelse av nyttjanderätt till mark får meddelas så snart den "prövas ... böra ske med hänsyn till den allmänna samfärdseln", och även eljest får upplåtelse ske av nyttjanderätt till mark för bostad eller annat liknande ändamål, "där synnerliga skäl föreligga". Men den myndighet som bestämmer om upplåtelser måste givetvis så långt det är möjligt beakta renskötselns intressen vid anläggning av vägar, raststugor, broar osv.

Den genomgång av renskötselrättens allmänna drag som nu har gjorts visar med all tydlighet att renskötselrätten är en unik form av nyttjanderätt. Den följer i allt väsentligt sina egna lagar, och jämförelser med andra former av nyttjanderätt kan göras endast med den största försiktighet. Därmed får naturligtvis även kronans äganderätt en mycket speciell karaktär. Eftersom samernas nyttjanderätt har en alldeles ovanlig styrka, blir kronans äganderätt i motsvarande mån inskränkt. Det kan därför vara av intresse att, sedan i det följande renskötselrättens innebörd närmare analyserats, göra en jämförelse mellan renskötselrätten enligt gängse tolkning och den äganderätt till renbetesfjällen som är samernas huvudyrkande i målet för att få fram, hur stor skillnaden är och på vilka punkter denna skillnad främst kommer till synes.

Rätten till renbetesfjällen enligt gängse tolkning och enligt samernas yrkanden - en jämförelse. Rätten till renbetesfjällen kan helt allmänt betecknas som en ovanligt stark nyttjanderätt för samerna och en ganska urholkad äganderätt för kronan. Det kan vara av intresse att fastställa, vilka huvudsakliga skillnader som skulle uppstå, om rätten till renbetesfjällen i stället kom att regleras i enlighet med samernas yrkanden, i första hand huvudyrkandet, att samerna genom lappbyn i stället för kronan är ägare till renbetesfjällen. Till en början kan påpekas att samernas reella ställning, särskilt när det gäller Jämtlands län, är åtskilligt starkare än man kan förmoda vid ett studium av gällande lag och författningar. Situationen i Jämtlands län är numera den, att praktiskt taget allt ekonomiskt utbyte av renbetesfjällen - i form av avkastning eller ersättning - tillförs samerna själva eller lappfonden, vilken ju skall användas till förmån för samerna. I vissa hänseenden kan samerna som utövare av renskötsel i lappbyarna därför sägas vara likställda med motsvarande vanliga markägare. På fyra punkter har samerna dock en svagare ställning än markägare i allmänhet, och det är på dessa punkter som ett godtagande av samernas yrkanden skulle kunna förbättra deras ställning.

1. Gällande lagstiftning om samernas förhållanden präglas av en "förmyndarmentalitet" gentemot samerna, som ytterst bottnar i äldre tiders nedlåtande syn på ett nomadiserande folk (jfr det kända uttalandet av justitierådet Olivecrona vid HD:s behandling av 1886 års proposition; se 1886 års proposition, protokoll över lagärenden, hållet i HD d 21 nov 1884, s 7-8: "De folkstammar, vilka icke vilja lämna nomadlivet, måste med nödvändighet stanna på en lägre kulturgrad, giva vika för de mera civiliserade, bofasta stammarna och slutligen, efter ett tynande liv, utdö") och misstro till samernas förmåga att på ett tillfredsställande sätt handha sina egna angelägenheter. (Jfr t ex 1883 års betänkande s 106 vid behandling av frågan vem som skulle kunna upplåta rätt till jakt och fiske på de för lapparna avsatta land: "Men ej heller åt lapparna såsom en samfällighet synes det böra vara överlåtet att därutinnan förfoga. Betänker man, huru föga ägnat ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och att ingå avtal samt till samfällt gagn använda flytande medel, så torde finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshavande uppdraga ärenden av dylik art; och synes Konungens Befallningshavandes rätt i förevarande fall böra sträcka sig därhän att, även om samtliga lappar kunde finnas villiga medgiva upplåtelse, Konungens Befallningshavande dock må pröva, huruvida sådan må äga rum.")

En samisk äganderätt till renbetesfjällen skulle givetvis innebära ett slags myndighetsförklaring av samerna. Den föregående framställningen har dock visat att omyndigheten numera i stor utsträckning är mera formell än reell. Vidare är det enligt direktiven de rennäringssakkunnigas uppgift att i princip ge samerna rätt att i all den utsträckning som är möjlig själva bestämma rörande renskötselns rationella organisation och att i samma utsträckning som övriga svenska medborgare sköta sina egna ekonomiska angelägenheter.

2. Under nuvarande förhållanden kommer utbytet från ett område på renbetesfjällen inte med säkerhet detta område till godo. Det kan tillkomma en annan lappby i Jämtlands län eller någon lappby utanför länet. Skulle lappbyn förklaras som ägare till sitt område av renbetesfjällen, betyder detta att byn i princip kan tillgodogöra sig allt utbyte av detta område.

3. Enligt gängse tolkning skall renbetesfjällen i princip endast användas för renskötsel. Frånsett dispositioner enligt 5 § renbeteslagen, vattenlagen, gruvlagen m m kan kronan som ägare inte själv utnyttja eller upplåta dessa områden till andra än samerna för renskötsel eller för andra ändamål som innefattar något nämnvärt men för renskötseln. Inte ens de båda intresserade parterna, kronan och samerna, kan komma överens om sådana upplåtelser mot ersättning till samerna för det intrång som uppkommer.

En samisk äganderätt till renbetesfjällen kan ge samerna åtminstone vissa möjligheter att utnyttja renbetesfjällens ekonomiska värde genom frivilliga försäljningar eller större upplåtelser till utomstående som kan vara ekonomiskt fördelaktiga för de samer som äger områdena men som innebär men för renskötseln. Det är dock knappast troligt att ett sådant utnyttjande kommer att tolereras i någon avsevärd omfattning. Goda skäl talar för att renbetesfjällen under samisk äganderätt kommer att bli underkastade samma inskränkningar i ägarens dispositionsrätt som andra liknande områden under enskild äganderätt. Områden av liknande karaktär är exempelvis häradsallmänningar. Dessa skall enligt lag i princip behållas oförminskade, och avyttring kan endast ske på särskilda skäl och efter godkännande av myndighet (jfr 9 § lag om häradsallmänningar). Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att man inför likartade regler för renbetesfjällen. Det är för övrigt inte osannolikt att samerna i gemen är intresserade av sådana regler.

En annan aspekt av den nu behandlade frågan är, hur den rättsliga situationen skulle vara om samerna föredrar att definitivt upphöra med renskötseln. Man kan t ex tänka sig att de ekonomiska villkoren blir sådana att lappbyar med dåligt utbyte läggs ner utan att någon annan vill flytta in eller att t o m all renskötsel i landet blir nedlagd. Enligt gängse tolkning skulle väl samernas frivilliga avstående från nyttjanderätten till renbetesfjällen innebära att kronan som ägare till dessa områden skulle kunna efter eget gottfinnande disponera över dem för andra ändamål. En svår fråga skulle emellertid bli, om kronan härvid skulle kunna återta sin fulla äganderätt utan ersättning till samerna eller om samerna skulle få en "avgångsersättning". En sådan avgångsersättning skulle kunna betraktas som ett erkännande av samernas ursprungliga rätt till området, en rätt som på visst sätt redan är erkänd genom att samerna äger att bruka renbetesfjällen utan lega. Skulle man bestämma sig för en avgångsersättning, uppkommer en ny svår fråga, nämligen vilka personer som skulle få vara med om att dela denna ersättning, t ex om en lappby i Jämtlands län nedläggs. Skall det vara de sista aktiva renskötarna i lappbyn, de sista medlemmarna i byn, alla lappbyar i Jämtlands län, alla lappbyar i riket, alla renskötselberättigade i landet, alla som enligt samernas uppfattning tillhör den "lapska nationen" eller alla som kan sägas vara av lapsk härkomst? Eftersom lagen utgår från att renskötseln skall fortsätta för all framtid, är problemet inte löst i lagen och kan troligen inte, om det skulle uppkomma, lösas på annat sätt än genom särskild lagstiftning. Om samerna blir ägare till renbetesfjällen, betyder detta otvivelaktigt att de får disponera över de medel som inflyter genom försäljning eller upplåtelse av en lappbys område, sedan renskötseln upphört. Men problemet om fördelningen av köpeskillingen blir inte lättare att lösa, därför att samerna är ägare till renbetesfjällen. Troligen blir det även i detta fall nödvändigt med någon form av lagstiftning.

4. Även om justeringar görs i nuvarande lagstiftning och praxis, t ex genom att rennäringssakkunnigas blivande förslag genomförs, kommer dock alltid en skillnad av psykologisk art att kvarstå mellan samer och andra markägare. När allt kommer omkring är det kanske framför allt den psykologiska effekten av en samisk äganderätt till renbetesfjällen som är den viktigaste. Samerna får härigenom i det allmänna medvetandet en ställning som är densamma som andra markägares och ett erkännande av sitt särskilda samband med renbetesfjällen - och områdena ovan odlingsgränsen - som kan ha ett avsevärt ideellt värde för den samiska folkstammen. Det är mot denna bakgrund som man nu har att övergå tillfrågan, om den gängse tolkningen av rätten till renbetesfjällen kan få ge vika för en tolkning efter äldre rätt, i fall denna rätt kan anses innefatta en starkare rättslig position för samerna.

I vad mån kan rätten till renbetesfjällen tolkas efter äldre rätt? Samernas ståndpunkt i målet är att den gängse tolkning av rätten till renbetesfjällen som angivits i föregående avdelning inte är hållbar vid en närmare juridisk granskning utan måste ersättas med en tolkning som bygger på äldre rätt. För denna ståndpunkt åberopas två huvudgrunder.

Den första grunden är att lagstiftaren och de som har tillämpat renbeteslagarna har felbedömt den rättsliga situation som förelåg när den första renbeteslagen tillkom. Samernas situation var en annan och rättsligt mycket starkare än man antagit. Samerna var sedan urminnes tider ägare till renbetesfjällen. Även om man förnekar detta, måste samerna dock anses ha haft vittgående privaträttsliga rättigheter till renbetesfjällen. För att den första grunden skall kunna åberopas i dagens situation fordras emellertid en andra grund, nämligen att denna antagna starkare äldre rätt kan ta över senare lagstiftning och rättsliga avgöranden som går i annan riktning. Samerna menar att den äldre rätten slår igenom och att därför renbeteslagen och andra rättsregler rörande renbetesfjällen måste omtolkas under hänsynstagande till denna äldre rätt. Det är viktigt att fastslå, att båda dessa grunder måste föreligga för att samernas talan skall kunna godtas. Äldre rätt - oavsett dess innehåll - måste kunna upphäva rätten enligt gängse tolkning, och denna äldre rätt måste innefatta en starkare rätt för samerna än den som föreligger enligt gängse tolkning. När nu båda grunderna måste föreligga för att samernas talan skall godtas, är det i och för sig likgiltigt vilken av grunderna man prövar först. Att fastställa samernas rättigheter enligt äldre rätt synes emellertid vara en betydligt mera omfattande uppgift än att fastställa om äldre rätt kan upphäva rätten enligt gängse tolkning. Av processekonomiska skäl är det därför påkallat att börja med den senare grunden. Skulle den inte vara hållbar, blir tidsödande historiska utredningar onödiga för målets avgörande. I en av samerna åberopad utredning påpekas att de stadganden som förekommer i civillagar måste tilläggas en särskild vikt; föreskrifter av annan karaktär har inte samma rättsliga valör. Samtliga tre renbeteslagar har tillkommit genom beslut av konung och riksdag efter föregående granskning av HD (beträffande 1886 och 1898 års lagar) och lagrådet (beträffande 1928 års lag). Renbeteslagen är därför, såsom i den nämnda utredningen också påpekas, av civillags karaktär. Det kan sålunda vara lämpligt att börja med frågan, om äldre rätt kan upphäva de rättigheter som är grundade på renbeteslagen. Nästa fråga blir så, om äldre rätt kan upphäva andra rättigheter som föreligger enligt gängse tolkning men som inte kan anses vara grundade på renbeteslagen (eller annan civillag).

Renbeteslagen och äldre rätt. Låt oss börja med den grundläggande frågan om äganderätten till renbetesfjällen! Såsom förut har påvisats kan det inte råda någon tvekan om att alla tre renbeteslagarna bygger på uppfattningen att kronan har äganderätt till renbetesfjällen och samerna en ganska kvalificerad nyttjanderätt till dessa områden. Låt oss så anta att samerna före tillkomsten av 1886 års lag kunde betraktas som ägare till renbetesfjällen, ehuru lagstiftarna förbisett eller ignorerat detta faktum! Kan domstolarna i en dylik situation omtolka renbeteslagen så att den överensstämmer med rättsläget före den första renbeteslagens tillkomst? För att denna fråga skall kunna besvaras jakande fordras, att domstolarna har en lagprövningsrätt, vilket i detta fall betyder dels att de i princip har rätt att pröva, om en civillag står i strid med grundlagen eller ej, dels att de i detta konkreta fall har rätt att åsidosätta lagen för att den strider mot grundlagen. Författningsutredningen har i sitt betänkande med motiv till förslag till regeringsform yttrat att det inom doktrinen uttalats skilda meningar om "domstolarnas rätt att i förhållande till grundlagen pröva andra lagar och författningar, särskilt sådana vid vilkas tillkomst riksdagen medverkat". Beträffande rättspraxis syn på frågan framhålls att det av såväl HD:s som andra domstolars utslag framgår, att man numera anser sig behörig att pröva en författnings grundlagsenlighet. Utredningen utgår så från att domstolarna äger en lagprövningsrätt.

Emellertid framhåller utredningen samtidigt att det saknas skäl "att anta annat än att en restriktiv syn på tillämpningen av denna rätt är för handen". Samma mening framförs av Gustaf Petrén, som är en ivrig förespråkare för lagprövningsrätten, i en artikel, till vilken utredningen hänvisar: "Framställda invändningar om författnings bristande lag- eller grundlagsenlighet ha ogillats i alla de ovan nämnda rättsfallen utom i reservofficersmålen (NJA 1954 s 532). Detta förhållande kan åberopas som bevis på att domstolarna visat stor försiktighet, då de begagnat sin lagprövningsrätt. Säkerligen måste ganska grova formfel föreligga för att domstol skall vägra godtaga en författning enligt dess innehåll. Likaså kan antagas, att domstol skulle åsidosätta en författning, först om en markant oöverensstämmelse mellan denna och författning av högre valör, t ex grundlagen, eller annan sådan rättsregel kan påvisas."

Några grova formfel kan gärna inte ha förekommit vid tillkomsten av renbeteslagarna. En civillag som renbeteslagen kan inte omtolkas under åberopande av "formfel" blott och bart för att den vilar på ett felaktigt historiskt underlag. En sådan omtolkning kan endast ske, om lagen skulle strida mot en författning av högre valör, d v s i detta fall grundlagen.

Det enda grundlagsstadgande som kan tänkas bli åberopat - fastän detta ännu inte skett i målet - är stadgandet i 16 § regeringsformen, att konungen inte bör någon "avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva". Detta stadgande är med andra ord ett skydd för äganderätten. Det är dock uteslutet att påstå att renbeteslagarna ger uttryck för en markant oöverensstämmelse med 16 § regeringsformen. Även andra starka skäl talar för att det här föreligger ett fall, då domstolarna kommer att visa restriktivitet. Det påstådda grundlagsbrottet måste anses vara "preskriberat", eftersom det ursprungligen begicks för mer än 80 år sedan, d v s vid den första renbeteslagens tillkomst. Därtill kommer att lagens grundläggande konstruktion prövats utan att några påtagliga invändningar framställts bl a vid två ytterligare tillfällen, då nya renbeteslagar antagits.

Slutsatsen måste därför bli, att den gängse tolkningen av rätten till renbetesfjällen enligt renbeteslagen står fast och inte kan omtolkas efter äldre rätt, vare sig en sådan omtolkning skulle grundas på rättsläget omedelbart före den första renbeteslagens tillkomst eller på något ännu tidigare rättsläge. Att den gängse tolkningen står fast betyder först och främst, att kronans äganderätt består orubbad och att samerna följaktligen blott har en nyttjanderätt till renbetesfjällen. Att den gängse tolkningen står fast betyder också, att den närmare innebörden av samernas nyttjanderätt är att bedöma enligt renbeteslagen och inte efter äldre rätt eller hävd. Det är visserligen sant att den första renbeteslagen enligt sina förarbeten byggde regleringen av samernas nyttjanderätt på bestående rättsförhållanden, sådana de uppfattats av lagstiftaren. Man vidtog dock vissa förändringar. Sålunda övergick man till en mera kollektivt präglad renskötselrätt i förhållande till den som dessförinnan förekom i Jämtland och som var individuellt präglad med inrymningar i renbetesfjällen för enskilda samer. Men sedan den första renbeteslagen trätt i kraft, är det lagen och inte tidigare rättsförhållanden som är grunden för samernas olika rättigheter, i den mån dessa regleras i lagen. Dessa rättigheter har för övrigt senare förändrats i vissa avseenden genom de nya renbeteslagarna utan att man för att genomföra dessa ändringar har behövt ta hänsyn till äldre rättsförhållanden.

Talet i stämningen om att samerna har en privaträttslig rätt till renbetesfjällen saknar tydligen större rättslig relevans. Det anger på sin höjd att samernas rätt inte har skapats av lagen utan fanns i någon form före lagen, men detta är främst ett historiskt faktum. Det tidigare rättstillståndet kan egentligen blott ha betydelse för renbeteslagens tolkning i sådana fall, då lagens innebörd är oklar och innebörden kan belysas med vad som gällde enligt tidigare rätt. I det föregående har emellertid inga principiellt viktiga fall påträffats, då äldre rätt har varit till någon påtaglig hjälp vid tolkningen.

Man måste sålunda avvisa yrkandena om att samerna har en äganderätt, stadgad åborätt eller privaträttslig rätt i stämningens mening till de nyttigheter som regleras av renbeteslagen.

Rättigheter utanför renbeteslagen och äldre rätt. Enligt den gängse tolkningen är samernas rätt till renbetesfjällen i princip uttömmande reglerad genom renbeteslagen och därmed sammanhängande författningar. Samerna har härvid rätt till sådana utnyttjanden som faller inom den naturliga ramen för renskötseln. Övriga utnyttjanden tillkommer kronan såsom ägare till renbetesfjällen.

Att dessa övriga utnyttjanden tillkommer kronan är grundat på vanliga metoder för lagskrivning och lagtolkning. Enligt dessa metoder skall innehållet i en särskild eller begränsad rätt till mark, sådan som nyttjanderätt, positivt anges i lag, avtal eller dylikt. Äganderättens innehåll blir sedan automatiskt - utan att detta behöver anges - vad som blir kvar, sedan nyttjanderättens innehåll undantagits från summan av befogenheterna över marken.

Nu skulle det emellertid kunna sägas att renbeteslagen visserligen bygger på att kronan har äganderätt till renbetesfjällen men dock inte utgör grunden för denna äganderätt. Renbeteslagen anger att samerna har nyttjanderätt till renbetesfjällen och vad denna innehåller men inte uttryckligen att kronan har äganderätt. Kronans äganderätt fanns före den första renbeteslagens tillkomst och grundar sig ytterst på deklarationer och åtgärder vid olika tidpunkter i det förflutna. Man kan därför inte påstå att äganderätten grundar sig på civillag. Skulle därför en rätt som tidigare tillkommit samerna och som inte reglerats positivt i renbeteslagen kunna slå igenom och undantränga kronans rätt, t ex när det gäller rätten till vattenkraft? Till en början kan anmärkas att vissa av renbeteslagens regleringar måste vara avgörande även för rättigheter utanför renbeteslagen.

Renbeteslagen, som är en civillag, bygger på att kronan har äganderätt till renbetesfjällen. Man kan inte tänka sig den ordningen att samerna samtidigt har äganderätt till samma områden beträffande förhållanden utanför renbeteslagens reglering. Samernas rätt utanför renbeteslagen måste därför vara en annan rätt än äganderätt, d v s en särskild eller begränsad rätt.

Vidare är samernas rätt att ta virke begränsad till husbehov enligt renbeteslagen. Överträdelse av denna begränsande föreskrift straffas to m med böter. Samerna hävdar i stämningen alternativt en rätt till allt skogsfång, d v s även till fång som överstiger husbehov. Om detta på äldre rätt grundade yrkande skulle godtas, skulle den egenartade situationen uppkomma, att skogsfång utöver husbehov var tillåtet enligt äldre rätt men straffbart enligt renbeteslagen. I en sådan situation måste dock äldre rätt alltid få vika. Kronans rätt till sådant skogsfång som överstiger samernas husbehov framgår därför otvetydigt av renbeteslagen.

Vad som återstår av betydelse att diskutera är rätten till vattenkraft, vilken ju också särskilt markeras i stämningen. Enligt gängse tolkning tillkommer den kronan som ägare till renbetesfjällen, enligt samernas yrkanden tillkommer den dem med privaträttslig rätt på grund av hävd. Kronans rätt återgår inte direkt på någon civillag utan kronan har själv tillerkänt sig rätten genom olika deklarationer och förvaltningsbeslut. Domstolarna har visserligen erkänt rätten genom att tillåta kronan att föra talan såsom innehavare av rätten och utdöma ersättning till kronan. Men en rättspraxis av detta slag kan åsidosättas genom en ny rättspraxis.

Innan man närmare går in på frågan, om samerna hade en privaträttslig rätt till vattenkraft enligt äldre rätt, bör man ställa en väsentlig förfråga, nämligen om de kollektiv av samer som enligt stämningen rätten till vattenkraft skall tillkomma, kan vara bärare av en sådan rättighet.

Några synpunkter på rätten till renbetesfjällen enligt äldre rätt. De slutsatser som angivits ger vid handen, att det inte är nödvändigt att i målet lägga ned allt för mycket tid, kostnader och forskningar på att söka fastställa hur rätten till renbetesfjällen gestaltade sig i äldre tid, d v s före den första renbeteslagens tillkomst. Därmed är emellertid inte sagt att det är utan intresse att diskutera, hur denna rätt i stort gestaltade sig, för att därigenom få ett perspektiv på den nuvarande lagstiftningen. Innebar den första renbeteslagen ett brott mot ett tidigare rättstillstånd eller innebar den, såsom dess upphovsmän vill göra gällande, huvudsakligen att man utgick från ett tidigare rättstillstånd och byggde vidare på detta? För att diskutera denna fråga behöver man inte gå i detalj utan blott ange några kortfattade principiella synpunkter med ledning främst av det ganska omfattande material som framlagts i målet.

Före den första renbeteslagen reglerades samernas rätt till renbetesfjällen av s k inrymningsbrev, som utfärdades av länsstyrelsen. Rätten enligt dessa brev gällde olika bestämda fjäll och tillkom, såsom en vanlig nyttjanderätt, vissa namngivna samer och den betecknades i breven ofta som en "besittningsrätt". Rätten gick i arv i viss ordning och kunde också överlåtas efter vissa oskrivna regler. Arvs- och överlåtelsereglerna liknade de regler som gällde för åborätt enligt kungl brev d 5 och kammarkollegiets kungörelse d 29 febr 1808. Det är därför inte överraskande att länsstyrelsen i Jämtlands län i ett par inrymningsbrev jämställde rätten till renbetesfjällen med åborätt. Att en same skulle kunna friköpa renbetesfjällen synes emellertid aldrig ha ifrågasatts och inte heller att han skulle ha exempelvis rätt till vattenkraft.

Renbetesfjällens omfattning hade fastställts genom förrättningar i samband med avvittring i Jämtlands län på 1840- och 1850-talen. Grundläggande för dessa åtgärder var ett kungl brev d 20 april 1841 till länsstyrelsen i Jämtlands län angående bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i länet renbetestrakter. Enligt detta brev förordnade KM att en förrättning skulle ta sin början "för att av kronans disponibla fjällmarker tilldela lappallmogen nödigt utrymme för renbete samt skog till bränsle" och att den skulle verkställas enligt vissa angivna grunder. Bl a angavs att lantmätaren skulle "av tillstötande disponibla kronomarker utstaka nödiga betestrakter särskilt för varje skattefjäll, varvid sorgfälligt tillses, att, så vitt möjligt är, nödig skog till bränsle icke saknas". Fisket i de sjöar och strömmar, som fanns inom lapparnas sålunda avrösade betesmarker, skulle, om de inte var försedda med indelt ränta, åtfölja betesrättigheten. Några nybyggen i fjälltrakterna fick hädanefter inte upplåtas, förrän lapparnas betesmarker blivit behörigen utstakade.

Man finner alltså i detta brev att renbetesfjällen betecknades som kronomark, och att rättsläget även i övrigt starkt påminde om det som sedermera fastställdes i den första renbeteslagen. Den stora olikheten mellan renbeteslagen och det tidigare rättstillståndet i Jämtlands län var att renbeteslagen gav ett slags kollektiv rätt till renbetesfjällen, medan den tidigare rätten varit individuellt bestämd.

1841 års brev har ofta betecknats som en vändpunkt när det gäller samernas situation i Jämtland. Bakgrunden till brevet var främst klagomål från lappallmogen över intrång i betesmarkerna från nybyggares och skattebönders sida. "Genom 1841 års brev", säger t ex Holmbäck, "frångår ... kronan grundsatsen att gynna kolonisationen i lapptrakterna och söker i stället att genom bestämmelser mot kolonisationen skydda lapparnas rätt." Vidare heter det att "vill man karakterisera lagstiftningen från den tidpunkt, då brevet utfärdades, måste det ske så, att lapparnas rätt höjes".

Det finns alltså ingen anledning att tänka sig att tiden närmast före 1841 års brev utmärktes av någon äganderätt eller eljest starkare rätt för samerna. Det finns inte heller dokument som talar i någon sådan riktning. I själva verket trängdes samerna tillbaka under de närmast föregående århundradena, som utmärks av en medveten politik från kronans sida att kolonisera Norrland. Man uppmuntrade sådana som ville slå sig ner i Norrland för att driva jordbruk, bearbeta mineralmyndigheter, anlägga vatten verk eller bruk, avverka skog osv, så att landsändan härigenom skulle få ökad skattekraft. Samtidigt tolererades dock samerna som utövare av renskötseln, eftersom också denna näring kunde underkastas beskattning, och man tänkte sig tydligen att renskötseln och de nya näringarna skulle kunna utövas sida vid sida i de vidsträckta skogs- och fjälltrakterna. Däremot kan man knappast ha haft någon tanke på att samerna skulle ha äganderätt till de vidsträckta marker som de under sitt nomadiserande liv genomströvade och att man därför gjorde intrång i samernas äganderätt, när man tillät de nya näringarna att slå sig ner. Konungen proklamerade sig som ägare till de stora vidderna och utdelade jord och andra nyttigheter till enskilda. Man får intrycket att samernas kamp under denna tid gällde att få behålla förutsättningarna för att utöva sitt näringsfång, inte att därutöver erhålla rätten till de nyttigheter på området som inte hade med renskötseln att göra.

Vad samernas talan i målet reellt gäller är i själva verket att återställa ett rättstillstånd som möjligen kan ha rått för mycket länge sedan. Betecknande är ett uttalande av länsstyrelsen i Jämtlands län år 1868 över ett memorial från skogsstyrelsen, vari det hemställdes att avverkning av skog för kronans räkning skulle få äga rum på renbetesfjället Rutfjället i Härjedalen: "Härvid framträder oavvisligen den viktiga frågan om äganderätten till dessa områden. Följer den med besittningstagandet av ledigt land, är lappens rätt ostridig, ingen historia går så långt tillbaka i tiden, att ju lappen därtillförene innehade icke allenast fjällen, utan stora sträckor av tillgränsande områden, vilka likväl sedermera och mest i senare tider blivit honom från tagna, så att icke ens de egentliga fjällen lämnats honom övriga ..." Här avtecknar sig ett viktigt historiskt perspektiv. Man antar att samerna en gång var ensamma i renbetesmarkerna. Deras faktiska situation vid denna tid gjorde, att de kunde utöva alla rättigheter på området, även om de säkerligen inskränkte sig till att utnyttja sådana nyttigheter på området som var av värde för renskötseln, fisket eller jakten. Så snart den svenska kolonisationen satte in i dessa trakter, blev samernas faktiska situation en annan. Vissa nyttigheter, som samerna kunde men kanske aldrig brydde sig om att utnyttja, utnyttjades därefter av den bofasta befolkningen. Samernas möjligheter att utöva sin egen huvudnäring, renskötseln, försvårades dessutom av kolonisationen, även om situationen sedermera bl a genom 1841 års brev och den första renbeteslagens antagande, i viss mån stabiliserades.

Vad samerna i målet yrkar är alltså att man för den rättsliga bedömningen skall anknyta till den faktiska situation som kan antas ha förelegat innan den svenska kolonisationen satte in. Yrkandena gäller dock inte sådana områden som har övergått i enskild ägo utan blott sådana områden till vilka kronan hävdar äganderätt och samtidigt tillerkänner samerna särskilt starka rättigheter, d v s i Jämtlands län renbetesfjällen. Om den faktiska situation i vilken samerna vid denna tid befann sig när det gäller renbetesfjällen och framför allt motsvarande områden i lappmarkerna, skulle ha rått ännu idag, så skulle samerna, menar man, ha betecknats som ägare till renbetesfjällen. Vidare menar man att denna äganderätt bör accepteras idag, trots allt av rättslig relevans som hänt under den mellanliggande tiden.

Det är uppenbart att det inte är domstolarnas sak att avgöra, om dagens rättsläge beträffande renbetesfjällen skall utgå från en faktisk situation som kan antas ha förelegat för mycket länge sedan, för att man därigenom skall skipa vad man anser vara en historisk rättvisa mot en tillbakaträngd folkgrupp. En sådan uppgift ryms inte inom domstolarnas kompetensram. De yrkanden som har framförts i målet har ställts till fel forum: till domstolarna i stället för till lagstiftaren.

Sammanfattning av slutsatserna. Enligt gängse tolkning, grundad främst på renbeteslagen, har kronan äganderätt och samerna en stark nyttjanderätt till renbetesfjällen.

Samerna hävdar, att denna tolkning av rättsläget måste vika för en tolkning enligt äldre rätt, som påstås innefatta äganderätt eller annan starkare rätt till renbetesfjällen för samerna.

Av två skäl kan äldre rätt inte ta över den gängse tolkningen. Domstolarna kan inte åsidosätta en civillag sådan som renbeteslagen, vilken återgår på den första renbeteslag som Konung och riksdag antog för mer än 80 år sedan.

Vidare är samtliga pretendenter på rätten enligt stämningen, den enskilda lappbyn, samtliga lappbyar i Jämtlands län, samtliga lappbyar i riket och "den lapska nationen", inte behöriga att inneha och utöva äganderätt eller nyttjanderätt till renbetesfjällen.

Samernas talan bör därför avvisas. Det tillkommer närmast lagstiftaren att ta ställning till sådana yrkanden som samerna framfört i målet.

Bergström har vid huvudförhandlingen i allt väsentligt uttalat sig i överensstämmelse med utlåtandet. De tillägg och ändringar han därutinnan gjort har i huvudsak föranletts av införandet av 1971 års rennäringslag och kan sammanfattas sålunda.

1971 års rennäringslag tar i högre grad än tidigare lagstiftning sikte på rennäringen som sådan och försöker reglera denna näring på ett modernt sätt. Den principiella grundvalen för lagen är fortfarande att kronan äger renbetesfjällen. Genom bestämmelserna om naturtillgångarnas tillgodonjutande kan den nya lagen anses markera samernas nyttjanderätt och kronans äganderätt. I övrigt har endast företagits ett fåtal ändringar i renskötselrätten såsom att rätten till fiske begränsats till den egna samebyns område. Sedan de gamla lappbyarna omorganiserats till juridiska personer föreligger därutinnan icke längre hinder mot att uppta målet till saklig prövning.

Prawitz har i sitt före rennäringslagens ikraftträdande avgivna utlåtande anfört bl a följande.

Lagar och förfoganden. Vid bedömande av vad som skett i gången tid och dettas rättsverkningar i nutiden måste man hålla i minnet den olika statsrättsliga karaktären av meddelade föreskrifter.

Renbeteslagarna äro civillagar. De stadganden, som förekomma i dessa lagar, måste alltså tilläggas en särskild vikt.

En annan grupp av föreskrifter få anses meddelade med stöd av § 89 i regeringsformen. Hit höra t ex avvittringsförfattningarna. För nutida bedömare är det kanske ägnat att förvåna, att avvittringen, som var så betydelsefull för jordäganderätten, hänfördes till den ekonomiska lagstiftning, som utövades av Konungen utan riksdagens medbestämmande, men för 1800- talets sätt att se tycks detta ha varit naturligt. Ända fram till omkring år 1920 utfärdades alla föreskrifter om avvittring genom beslut av enbart Konungen. Först i och med ströängslagen bröts denna praxis. Det må för övrigt erinras om att ännu vid tiden för tillkomsten av 1873 års avvittringsstadga för lappmarken hela skifteslagstiftningen handlades enligt § 89. Först vid tillkomsten av 1881 års förordning om hemmansklyvning och jordavsöndring tillämpades § 87.

Avvittringslagstiftningen har emellertid i rättspraxis ansetts bindande. Det kan ju ej nu komma i fråga att betrakta hela avvittringen som ogiltig endast därför att man eventuellt anser, att lagstiftningen i ämnet borde ha tillkommit i annan ordning. Vad som förekommit vid avvittringen i enlighet med de utfärdade föreskrifterna har också i rättspraxis tillerkänts rättskraft.

Att denna sorts lagstiftning dock icke kan anses ha samma rättsliga valör som civillag, måste beaktas. Sålunda synes man icke böra tillerkänna den verkan att kunna upphäva eller inskränka bestående rättigheter. Endast rättigheter, varöver kronan, oberoende av avvittringen, kunnat förfoga - t ex av kronan på behaglig tid eller för tiden intill avvittringen upplåtna rättigheter - synas ha kunnat förändras vid avvittringen, medan däremot rättigheter, som icke grundade sig på upplåtelse från kronan och över vilka kronan ej heller på annan civilrättsligt gällande grund ägde förfoga, få anses kunna fortbestå, även om man vid avvittringsförrättningar icke förbehållit dem för den förre innehavaren eller rent av disponerat dem till förmån för annan.

En tredje grupp av föreskrifter bildas av dem, som meddelats av kronan i egenskap av jordägare. Enligt § 77 i regeringsformen är det riksdagen ensam, som beslutar sådana föreskrifter. Det är av vikt att minnas, att dessa föreskrifter äro jordägareförfoganden och att alltså, även om genom dem för jordägaren bindande försäkringar kunna göras, de icke kunna inskränka annans bestående rättigheter. Man får icke låta riksdagens medverkan vid deras tillkomst förleda till tron, att de ha verkan av lag.

Slutligen förekomma föreskrifter, som meddelats av KM som ett led i regerandet. De äro administrativa avgöranden, och deras rättsliga verkan kan i viss utsträckning prövas av domstol.

Omfattningen av samernas rätt. Omfattningen av de renskötande samernas rätt normeras i första hand av renbeteslagen, ehuru lagen icke skapat denna rätt, vilken är av ålder bestående. Det kan även finnas samiska rättigheter, t ex för fiskesamer, som icke falla under renbeteslagen.

Den gällande renbeteslagen karakteriserar i 1 § samernas rätt som "rätt till renskötsel". I samma paragraf anges, att "rätten till renskötsel innefattar befogenhet för lapp att, enligt vad nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna". Uppfattar man denna karakteristik efter orden, förefaller den att ge samerna en vidsträckt rätt: De skulle få begagna land och vatten för sitt underhåll. Betänker man emellertid, att föreskriften avser samernas rätt även på marker, som ägas av enskilda, inser man, att föreskriften icke kan avse en oinskränkt rätt. I lagen ges tämligen utförliga bestämmelser om vad rätten till renskötsel innebär på mark av skilda slag.

Den mark, som i förevarande sammanhang tilldrar sig intresset, är den, som i 56 § av 1928 års lag betecknas som "områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade". Enligt förarbetena förstås därmed "renbetesfjällen i Jämtlands län samt de delar av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och ej äro under enskild disposition". Det är uppenbart av lagens föreskrifter, att samerna inom detta område (uteslutandeområdet) äga en vidsträcktare rätt än å andra områden.

Paragrafen anger icke uttryckligen, vilka rättigheter samerna äga inom uteslutandeområdet. I stället innehåller den ett förbud för enskilda samer att upplåta vissa rättigheter inom detta område samt föreskrifter om att sådana upplåtelser i stället få göras av länsstyrelsen och att medel, som inflyta genom upplåtelserna, skola användas till förmån för samerna. Ehuru det icke sägs i lagen, är det uppenbarligen dess mening, att samerna själva äga begagna de nyttigheter, som dessa föreskrifter avse. Man har därför i dessa föreskrifter åtminstone visst stöd vid bedömning av frågan angående omfattningen av samernas rättigheter på uteslutandeområdet.

De nyttigheter, som 56 § talar om och vilka alltså tillkomma samerna, avse - förutom renbete, jakt och fiske - (annat) bete, slåtter, grustäkt och "annan därmed jämförlig nyttighet" samt inägor.

Beträffande dessa nyttigheter föreligger det alltså en rätt att använda dem till husbehov. Men det kan ej betvivlas, att de också kunna användas av samerna i deras förädlingsverksamhet till avsalu. Renbete, jakten och fiskets produkter få samerna ju sälja, och i likhet härmed måste de också få sälja produkter av slöjdvirke (jfr 45 §) eller av höfång (t ex smör).

Att samerna icke själva få upplåta nyttigheterna för direkt brukande av andra, sammanhänger med att samernas rätt numera icke är individuell och med att man ansett ett visst förmynderskap för dem vara lämpligt. Då emellertid vederlaget för upplåtelserna skall användas för samernas bästa, kan detta förmynderskap icke anses förringa själva rätten eller ändra dess kvalitet.

Hur vidsträckt är nu rätten? Omfattar den endast de i 56 § omnämnda nyttigheterna? Och vilka nyttigheter inbegripas i så fall bland de "andra jämförliga"? Eller avser paragrafen endast, som ordalagen ange, att stadga upplåtelseförbud för vissa nyttigheter, medan sådant förbud icke skulle gälla för andra nyttigheter, som icke särskilt nämnas?

Till förmån för meningen, att samernas rätt skulle omfatta flera nyttigheter än de i 56 § nämnda jämte de "jämförliga", talar i första rummet uttrycket som till lapparnas uteslutande begagnande anvisats". Detta uttryck, som uppenbarligen avser det anvisande, som skedde genom avvittringen, synes bygga på tanken, att samerna redan genom avvittringen erhållit vissa rättigheter inom uteslutandeområdet eller bibehållits vid sådana. Även om i uttrycket icke behöver ligga, att samerna få begagna området på alla möjliga och tänkbara sätt, så betyder det dock ordagrant, att andra icke få använda området på något som helst sätt.

I 1886 års renbeteslag finnes icke uttrycket om uteslutande begagnande, utan där används i stället formuleringen "som för lapparna (särskilt) bibehållas", även det innebärande hänvisning till avvittringen, som då ej var avslutad. (I 21 § talas om "icke allenast de för dem avsatta land och sådana områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som för dem bibehållas". Här synes man med de "avsatta landen" ha avsett endast skattefjällen i Jämtlands län. (I 22 § talas i fråga om upplåtelse av bete, slåtter, jakt och fiske endast om "de för lapparna avsatta land". Man skulle därför kunna ifrågasätta, huruvida icke 22 § avsett endast skattefjällen i Jämtlands län. Även i 56 § av 1928 års lag är terminologien underlig. När det talas om bete, slåtter, jakt och fiske, används uttrycket "områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade", men i fjärde stycket, där fråga är om nyttjanderätt till inägor, uppträder i stället uttrycket "ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen" utan att man kan förstå, att därmed skulle åsyftas annat område än med det tidigare i paragrafen använda uttrycket.) Denna olikhet är emellertid mindre viktig än att förbudet mot upplåtelse genom enskild same i 1886 års lag endast omfattade jakt, fiske, bete och slåtter. Grustäkt, inägor och de "jämförliga" rättigheterna äro nya i 1928 års lag. Någon motivering för tillskottet lämnades ej. Det skulle därför ligga nära till hands att mena, att 1928 års lagstiftare ansett, att samernas rätt omfattade flera nyttigheter än dem, vilka samerna enligt 1886 och 1898 års lagar ej själva fingo upplåta, men att 1928 års lagstiftare velat utsträcka upplåtelseförbudet till flera nyttigheter bland de samerna tillkommande.

Av betydelse för besvarandet av de ovan framställda frågorna är också en i 1928 års lag införd ny paragraf, som fått nr 5. Den innebär, att visst område kan undantas från samernas begagnande för tillgodoseende av "särskilt ändamål av större betydelse". I och för sig är detta icke anmärkningsvärt. Att samerna i likhet med alla jordägare äro underkastade expropriation, är naturligt och inverkar ej på karaktären av deras rätt. Men paragrafen innehåller icke den i expropriationslagen då stadgade föreskriften om ersättning med markens fulla värde; icke ens den föreskrift, som förekommer i nu gällande expropriationslag, om ersättning enligt ortens pris och markens avkastning. I stället föreskrivs skälig gottgörelse för det intrång, som orsakas för "renskötseln". Detta skulle kunna tas till intäkt för meningen, att samernas rätt icke omfattade annat än renbetet. Emellertid står det i lagen "renskötsel" och icke renbete, och "rätten till renskötsel" definieras i 1 § såsom innefattande befogenheten att, "enligt vad nedan sägs", begagna sig av land och vatten. Begreppet "rätt till renskötsel" torde därför i detta sammanhang få anses omfatta alla samernas rättigheter. Detta skulle innebära, att ersättningen avser också värdet av t ex grustäkt och inägor inom det undantagna området. Det är väl också orimligt att anta, att meningen varit, att t ex en redan utgående avgäld för rätt till grustäkt skulle upphöra utan ersättning, därest täkten låg inom område, som undantogs från renskötseln.

Ur förarbetena till 5 § kan man emellertid utläsa, att 1928 års lagstiftare ansett, att "rätten till renskötsel" icke omfattat alla nyttigheter inom uteslutandeområdet. I 1927 års betänkande uttalades t ex, att ersättningen för undantaget område avsåg "skälig ersättning väsentligen för intrång, som förorsakades i renbetet, och ej för all den avkastning, som kunde utvinnas ur området. Även justitieministern anslöt sig till detta betraktelsesätt.

Redan 1886 års riksdagsutskott synes för övrigt ha varit inne på liknande tankegång. Detta utskott ansåg sålunda samernas besittningstagande icke till sin natur ha varit sådant, att det i sig inneslöt alla de befogenheter, vilka tillhörde "äganderättens" begrepp, samt icke sträckt sig till andra än dem, nomadlivets inskränkta behov fordrade. - Detta uttalande fälldes emellertid i ett sammanhang, däri utskottet så att säga sökte förklara den egendomliga situation, som uppkommit genom att nybyggesanläggningar tillåtits på samemarkerna. Det är därför icke självklart, att uttalandet vittnar om en avsikt, att samernas rätt på den mark, som ej gick åt vid ägotilldelningen åt ny byggarna, skulle vara inskränkt för framtiden.

I renbeteslagen förekomma också stadganden om samernas rätt till skog. Det anges sålunda, att enskild same får använda skog endast för eget behov (härunder torde förstås också vissa kollektiva behov såsom till renstängsel), och straff föreskrivs för same, som använder den för annat behov.

Det får alltså anses fastslaget, att enskild same ej får avverka skog till avsalu och naturligtvis då ej heller upplåta avverkningsrätt. Däremot saknar renbeteslagen föreskrifter om att någon annan får använda skogen inom det till samernas uteslutande begagnande anvisade området. Icke heller avvittringsstadgan hade någon sådan föreskrift. - Från förbudet för enskild same att använda skogen för avsalu eller upplåta avverkningsrätt kan man ej utan vidare sluta, att rätten till sådan avverkning eller upplåtelse tillkommer kronan. Även upplåtelser av rätt till jakt och fiske äro ju förbjudna för enskild same, men dessa rättigheter utöver husbehovet äro dock samerna förbehållna, så tillvida som vederlag för upplåtelserna ingår till lappfonden. Det må också erinras om uttalandena under förarbetena till kungl brevet d 11 juni 1869. Visserligen hävdade kammarkollegiet då, att det var satt utom tvivel, att samerna på de till dem upplåtna renbeteslanden eller lappskattelanden icke fått sig tillerkända någon dispositionsrätt över skogen och att från deras sida något lagligt hinder alltså icke borde möta för kronan att förfoga därom. Men kollegiet anförde å andra sidan starka skäl för att kronan icke skulle göra denna sin rätt gällande.

Visserligen hade vid tiden för utfärdandet av avvittringsstadgan och den första renbeteslagen skogen fått ett visst värde även i övre Norrland, men det är väl knappast troligt, att man vid denna tid väntade sig något egentligt värde på den rotstående skogen ovan odlingsgränsen. Det kan därför anses tämligen sannolikt att man vid utfärdandet av de två författningarna tänkt sig, att avverkning för avsalu överhuvud ej skulle förekomma ovan odlingsgränsen. - Senare, när det visat sig att skogen även där lämnade tillfälle till lönande avverkning för avsalu, har domänverket som bekant ansett sig berättigat att avverka för kronans räkning också inom det för samernas uteslutande begagnande anvisade området. Huruvida verket verkligen varit befogat därtill, är väl ej fullt klart.

Man kan alltså konstatera, att ordalagen i 1928 års renbeteslag snarast ge vid handen, att alla nyttigheter inom det till samernas "uteslutande begagnande" anvisade området, kanske med undantag av rätten till visst skogsfång, ingår i samerätten, men att uttalanden vid tillkomsten av lagen visa, att lagstiftaren icke avsett detta.

Avvittringen. Av intresse är, hur renbeteslagen tolkar avvittringens resultat.

Till en början kan man då notera, att 1 § av 1886 års renbeteslag uttryckligen förutsatte, att mark nedom odlingsgränsen kunde vid avvittringen bibehållas "jämväl såsom renbetesland. Detta visar, att lagstiftaren år 1886 ansåg, att avvittringsstadgans föreskrift om bibehållande av renbetesland nedom odlingsgränsen icke endast innebar, att där befintliga renbetesland fortfarande fingo användas, utan att man vid avvittringsförrättningen borde avgöra, huruvida de skulle få bibehållas eller ej. Stadgandet visar också (ordet "jämväl"), att man tänkt sig, att den mark, som omfattades av renbeteslanden, kunde tilldelas nybyggen och kronoparker utan att dess egenskap av renbetesland därför upphörde. 1895 års kommitté synes alltså ha haft rätt i att åtminstone 1886 års lag ansett, att dessa renbetesland skulle vid avvittringen bestämmas till sina gränser och att således samernas betesrätt skulle i denna del regleras lika noggrant som andra av avvittringen beroende rättigheter.

5 § i 1886 års renbeteslag talar om indelning i lappbyar av "de för lapparna avsatta land och sådana områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som genom avvittring eller annan åtgärd för lapparna särskilt bibehållas". Det förra av uttrycken "de för lapparna avsatta land" åsyftar uppenbarligen skattefjällen i Jämtlands län. Med det senare av uttrycken sådana områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som genom avvittring eller annan åtgärd för lapparna särskilt bibehållas" måste lagen förstå områdena ovan odlingsgränsen i den mån dessa ej tillagts eller tillades redan före år 1868 beviljade nybyggen. Om man så vill, kan man anse uttrycket som en i civillag given bekräftelse på att dessa områden bibehållits för samerna.

Av det förutstående framgår, att det föreligger en bestämd skillnad mellan skattefjällen i Jämtlands län och landet ovan odlingsgränsen i Lappland. Renbetesfjällen ha erhållit tilldelning av mark genom avvittring, medan lapplandsmarken mera är ett "samereservat". Av de två programmen har avvittringsprogrammet förverkligats i Jämtlands län men odlingsgränsprogrammet i Lappland.

Den juridiska karaktären av samernas rätt. Renbeteslagarna äro civillagar, och samernas rätt är följaktligen garanterad genom civillag; den är en civilrättslig rättighet. Den gäller - om ock med viss skillnad i sitt innehåll - gentemot såväl enskilda jordägare som mot kronan.

När det gäller samernas rätt på enskild jordägares mark, är det självklart, att rätten är ett led i rättsförhållandet mellan samerna och jordägaren. Samerna äro berättigade; jordägaren är skyldig att tåla utövandet av rättigheten. Någon anledning att skjuta in kronan som ett mellanled mellan dem - kronan skulle ha förbehållit sig betesrätten och sedan upplåtit den till samerna - finns det icke, lika litet som man eljest anser kronan som mellanman, då en enskild har en på civillag grundad rättighet mot annan enskild. Det sistnämnda är uppenbart, då den berättigade är en enskild person eller en juridisk person. Men även om rättigheten tillkommer en mera obestämd krets av personer, t ex allmänheten, skjuter man ej in kronan som mellanled. Allemansrätten är en allmänheten - eller kanske envar medborgare för sig - tillkommande rätt mot markägaren. Det är ej kronan, som förbehållit sig denna rätt och upplåtit den till allmänheten.

När det gäller utövningen av samernas lagfästa rätt på kronan tillhörig mark - i detta sammanhang lämnas öppet, vilken mark som tillhör kronan - kan man "konstruera" rätten på två sätt:

1. Man anser den vara en del av kronans jordäganderätt, som kronan genom civillag ställt till samernas förfogande.

2. Man anser, att rätten icke ingår i kronans jordäganderätt och icke är härledd från kronan.

Valet av konstruktion kan ha en psykologisk betydelse, nämligen så att om man använder konstruktionen om rätten som upplåten av kronan, man lätt suggererar fram föreställningen att kronan har rätt att återkalla eller modifiera upplåtelsen. En civilrättslig rättighet gentemot kronan får dock anses lika oåterkallelig som en sådan rätt mot enskild person.

Det är självklart, att samernas rätt icke kan upphävas eller inskränkas annat än genom civillag. Detta gäller rätten, vare sig den har enskild mark eller kronojord till föremål. För modern juridisk åskådning gäller den allmänna lagstiftningsprincipen, att man ej upphäver bestående juridiska rättigheter annat än mot full ersättning till innehavaren av rättigheten. Och det finns - om man tar begreppet civillag på allvar - icke någon anledning, varför man skulle frångå denna grundsats, då en civilrättslig rättighet mot kronan upphävs eller modifieras.

En jämförelse med rätten till fiske må göras. I fiskerättslagen, vilken ju är civillag, berättigas varje svensk medborgare att fiska med rörligt redskap i allmänt vatten. I den föregående fiskerättslagen omfattade denna fria fiskerätt också "sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda villkor". Men år 1950 skildes detta senare medgivande från det civilrättsliga stadgandet i fiskerättslagen och överflyttades till en särskild kungl förordning d 1 dec 1950. Orsaken var, att rätten att fiska på kronans vatten ansågs böra regleras genom ett jordägarmedgivande (enligt § 77 regeringsformen), medan fiskerätten på allmänt vatten borde regleras genom civillag. - Samernas rätt är alltså, såvitt nu är i fråga, en rätt, jämförlig med fiskerätten på allmänt vatten, icke med en av kronan medgiven rätt på kronojord.

Under sådana förhållanden synes den ovan under 2. omtalade konstruktionen av samernas rätt vara att föredra. Den har också fördelen att vara historiskt riktigare, i det samernas rätt härleder sig från tiden, innan den svenska kronan fick herravälde över de nordliga områdena.

Att detta sätt att konstruera rätten också godtagits av HD, framgår av dess dom d 16 dec 1965 angående reglering av Suorvasjöarna. (* NJA 1965 s 492. *) Däri sägs, att lapparna i vad avser renskötsel, tillförsäkrats rättigheter liknande dem, som eljest tillkomma markägaren, och att markägandet där icke är förenat med rätt till renskötsel.

Anlägger man detta betraktelsesätt på renskötselrätten, måste man finna, att kronan icke har rätt att vidta åtgärder, som hindrar det fulla utövandet av renskötselrätten, med mindre kronan har hemul i civillag för åtgärderna, och att enligt vedertagna grundsatser en inskränkning i rätten ej kan ske annat än mot full ersättning.

- - -

De av - - - Hafström och Petrén lämnade utsagorna är av i huvudsak följande innehåll.

- - -

Hafström:

Vad beträffar domböckerna har man att utgå ifrån att däri återgivna utsagor regelmässigt är beedigade och således avgivna under stort processuellt och även andligt ansvar. Utsagorna är därjämte officiella och avgivna inför parterna på ting. Kronan och kronans motpart har haft möjlighet att höra innebörden i ett utlåtande, en syneberättelse eller en rannsakning. Traditionen inom det svenska rättsväsendet är att domböckerna i allmänhet och framför allt de från 1600-talet är utomordentligt noggrant förda. När det gäller jordeböckerna är läget ett helt annat eftersom de utgör en ensidig uppteckning med syfte att utgöra rättsgrund för en mäktig rättsinnehavare, nämligen kronan. Jordeboken har ett dubbelt syfte, nämligen dels att vara en uppbördslängd för skatterna och dels att tillika utgöra ett jordregister. När det gäller jordeböckernas karaktär av uppbördslängder kan man mången gång se hur man ifrån en på fältet uppgjord, ensidig lista gör förteckningar av kameral, ekonomisk natur som sedan ligger till grund för en jordebok. Ett exempel härå är Rafael Pålsons lista. Rent kameralt, administrativt gick det således så till att den i orterna upprättade jordeboken renskrevs och sedan kom att, eventuellt tillsammans med en ny rannsakning, ligga till grund för en senare jordebok. Det är väl att märka att det för enskild part aldrig fanns någon möjlighet att granska införingar och sedermera företagna förändringar i jordeboken därest icke förhållandet i sällsynta fall angivits vid tidpunkten för uppbördslängdens upprättande. Även om man med Kuylenstierna vill påpeka nödvändigheten av att vara mycket försiktig då det gäller att dra slutsatser av jordeböckerna när de har karaktären av uppbördslängder så kan man icke heller vara övertygad om att jordeböckerna när de utgör jordregister återger den riktiga och rättsliga naturen. Det finns flera kända exempel på detta. Efter att ha läst Bergslands utredning i målet om Rafael Pålsons uppbördslängd vill man dra den slutsatsen att man från kronans sida strävat efter att få in en skattetitel under en lämplig rubrik och därigenom låta lappens skattepengar övergå till att bli en avrad. Att därifrån ta steget och kalla den äga, det fjäll, som man erlägger avrad för avradsfjäll och därmed låta rättstiteln beträffande innehavet övergå ifrån odal och skatt till att bli krono och avradsland är icke avlägset. Den glidande terminologin är bekant. Det förhållandet att skattefjällen icke finns med i 1666 års avradsläggning liksom att domböckerna från 1700-talet talar om skattefjäll tyder på att försöket att inlemma skattefjällen bland avradslanden, något som saknat motsvarighet i verkligheten, mött ett sådant motstånd att detsamma uppgivits. - I allmänhet när det gäller äganderätten har man hävdat att den som är ägare till en sak skall kunna mot vederlag överlämna äganderätten med hela dess innehåll till annan person. Emellertid kan man vid sedvanerättsliga förhållanden mången gång icke pressa in förekommande rättsliga gestaltningar inom en färdig institutionell byggnad. - - - Om man sedan övergår till att göra en jämförelse mellan kronans framträngande emot enskild rätt beträffande häradsallmänningarna, den kyrkliga jorden och samernas skattefjäll har kronan utan att kunna åberopa några särskilda fångeshandlingar eller några särskilda legislativa rättsgrunder i samtliga dessa fall hävdat den uppfattningen att detta är kronans och ingen annans. Beträffande häradsallmänningarna har utvecklingen varit mycket växlande beroende på att det här rört sig om stora och betydelsefulla områden med många olika intressenter. Avgörandet har också kommit först i vår egen tid. Vad angår den kyrkliga jorden har man från kronans sida respekterat den äldre kyrkliga jorden, tillkommen samtidigt med landets kristnande och lokalkyrkornas grundande. I äldre tid har denna jord icke ens under Gustaf Vasas reduktion indragits till kronan. Först 1723 har man tagit det avgörande kamerala steget att införa denna jord såsom krono. Samtidigt har man förfarit på samma sätt som man gjorde beträffande skogskommissionerna 1683 att man infört en praesumptio iuris et de iure för att sakägaren icke skulle få möjlighet att föra bevisning om att det skett en förändring i rättstiteln. Således fick man icke föra bevisning om urminnes hävd emot kronan i det förstnämnda fallet och beträffande den kyrkliga jorden förhindrades sakägaren att till sin fördel åberopa fångeshandlingar för att visa att jorden hade annan rättslig natur än krono. Jorden gavs rätt natur först 1938. När det därefter gäller samernas skattefjäll har kronan gått en annan väg. Kronans intresse har här icke varit lika starkt som när det gäller häradsallmänningar och kyrkojord. Man har gjort mera vaga deklarationer om att dessa stora vidder icke skulle tillhöra någon eller skulle tillerkännas "oss och kronan". Samtidigt har man gjort inrymningar beträffande möjligheter för annan att komma in i dessa områden. När det gäller inrymningar i skattefjällen synes man ha anknutit till två olika förhållanden, nämligen dels den samiska sedvanerätten att det skall vara någon som blir erkänd såsom företrädare för siidan, d v s som har rådigheten över skattefjällen eller andelar av dessa, och dels att man ifrån domstolarnas sida helt naturligt vill ha hela området täckt av rättstitlar och fångeshandlingar. Man vill att inrymningen skall ske genom godkännande av domstol och icke av siidan. Denna ordning är ur rättshistorisk synpunkt ganska naturlig eftersom man här finner hur ättens rådighet successivt trängs tillbaka för kyrkan och för bygden. Ett typiskt exempel på bygdens framträngande är när Lasse Pirro meddelades fasta på tinget under 1340-talet. Fasta hade nämligen aldrig tidigare meddelats på tinget genom bygdens medverkan utan det hade varit ätten, ättefadern, som överlämnat jorden från ätt till ätt. Det är därför naturligt att, när bygden träder in i bilden, samerna vill ha innehavet av skattefjällen matrikulerat för att skydda sig mot bönderna i byalaget. Det är icke uteslutet att samerna för att komma in i bygdesystemet sökt sin trygghet hos domstolen. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att siidan fanns på fjällen och utanför bygdelagen. Det råder ingen tvekan om att samernas ursprungliga äganderätt till skattffjällen varit kultiskt religiöst fattad. När denna befolknings religiösa uppfattning, kultsystem, icke stämmer med den svenska befolkningens är det klart att det uppstår stora svårigheter för samerna att få uttryck för sin egen rättsuppfattning. Under 1500-1600-talen rör man sig i Sverige bland annat med de romerskrättsliga äganderättskonstruktionerna. Man kan dock icke anta att myndigheterna och då framför allt icke häradsrätterna använt någon romerskrättslig konstruktion när det gäller samernas äganderätt. I stället har man bedömt hur rättighetsinnehavarnas rådighetsförhållanden utövats. Man får då en serie av rättighetskataloger som omfattar olika slags brukningsrätter med olika slags styrka och utövade enligt hävd. Sedan gäller det att finna ett täckande ord för dessa rättigheter och då ligger det närmast till hands att anse att om icke någon annan kommer och bryter detta schema med någon rätt så är det den som innehar hela floran av rättigheter som är att betrakta som rättigheternas ägare. Verbet äga liksom substantivet egendom är av samma stam som den egne, d v s det som tillhör den egne och således är under hans dominium. När det gäller nu omtvistad egendom är det fråga om någonting som tillhör samernas egna, som tillhör dem. En kränkning av denna egendom innebär också en kränkning mot bäraren av rättigheten; det må vara den enskilde samen eller hans siida. Vad som skall anses tillhöra det egna bör bestämmas med utgångspunkt från det som den egna i den utövade näringen måste ha för att vara fullsutten och ha ett rättsskydd för utövandet av sin näring. På det sättet bör man se den samiska s k äganderätten. På ett mycket tidigt stadium torde man ha att räkna med vidsträckta samfällighetsrättigheter. Särskilt betydande var dessa under den tid som fångstkulturen var den dominerande och inskränkningar från bygdelagens sida i samfällighetsrättigheterna bedömdes restriktivt i lagen. Man har där typiska bestämmelser i östgötalagen, vilket väl att märka ej är Östergötlands 1200-tal utan traderad folkvandringsrätt byggd på rim, rytm och alliteration. (Man står på den bortersta dikeskanten och ropar då skogen är som dövast och så långt som ropet hörs, så långt går byn, allt där utanför är allmänning). Samerna hade ursprungligen stora jaktstråk som de sedvanerättsligt hävdade och utövade all rådighet över. Deras äganderätt till dessa jaktstråk är att betrakta som en konsekvens av fångstkulturens rättsregler. Samernas och böndernas rådighet över sina marker kan ur äganderättssynpunkt jämställas. Kolonisationen är det första som inträffar av betydelse för samerna och deras rätt. Det är dock att märka att 1320 års brev förklarar att kolonisationen icke fick hindra samerna att utöva sin näring. Därefter har avvittringarna m fl åtgärder inkräktat på samernas rättigheter.

- - -

Petrén:

Om man skulle finna att det före renbeteslagarna funnits en äganderätt för samerna och denna äganderätt upphävts genom en expropriationsrättslig regel i 1886 års renbeteslag samt sistnämnda förhållande återspeglas i 1971 års rennäringslag, innebär lagprövningsrätten att man frågar sig huruvida äganderättsöverflyttningen 1886 står i överensstämmelse med grundlagen. Motsvarande prövning görs för nyttjanderättsförhållanden. Det är av vikt att fastslå huruvida den ifrågavarande lagstiftningen verkligen är en expropriationslagstiftning och icke blott en kodifiering av äldre rätt. I det senare fallet uppkommer aldrig lagprövningssituationen. Avgörande för hur lagstiftningen skall ses är icke vad lagstiftaren ansett sig åstadkomma utan hur lagen verkligen är att uppfatta. Med hänsyn till att renbeteslagarna och rennäringslagen är civillagar synes det i målet icke vara ifrågasatt annat än att det här skulle vara fråga om en materiell lagprövning, d v s om innehållet i civillagen strider mot grundlagens innehåll. Innebörden av rättighetsskyddet i svensk författning idag tillhör de mera svårbemästrade spörsmålen. De legala utgångspunkterna är å ena sidan 16 § regeringsformen såsom ett allmänt grundlagsbud i botten och å andra sidan de internationella konventioner som Sverige under efterkrigstiden ratificerat och som trätt i kraft. Till dessa hör Europakonventionen med ett tilläggsprotokoll och de två 1971 ratificerade FN-konventionerna om de mänskliga rättigheterna. När det gäller bestämmelserna i grundlagen har det ofta hävdats att desamma icke kan omedelbart åberopas av enskilda i aktuella ärenden utan är att anse såsom en allmän deklaration till vägledning för statsmakterna. Denna uppfattning har dock delvis motsagts av rättspraxis. Å andra sidan är bestämmelsernas mycket ålderdomliga avfattning icke särskilt väl lämpad såsom lagprövningsnorm. Detta leder fram till att man måste se innebörden av grundlagsstadgandet mot bakgrund av de internationella åtaganden, som Sverige gjort vid konventionernas ratificering och som speglar ett modernt samhälles syn. Huvudfrågan är huruvida lagstiftaren har full frihet att, bara han använder en laglig form för lagstiftningen, göra vilka ingrepp som helst i egendomsförhållandena. En lagstiftning som t ex påbjuder expropriation utan någon ersättning står icke i överensstämmelse med grundlag eller den konstitutionella praxis som vilar på och uttolkats ur 16 § regeringsformen. I förevarande mål har domstolen att tillämpa 1971 års rennäringslag. Innebörden av denna lagstiftning är dock avhängig av hur man tolkar 1886 års renbeteslag eftersom man därefter icke gjort någon ändring i det civilrättsliga betraktelsesättet. Tolkar man 1886 års lag som en expropriationslagstiftning, genom vilken man avskaffar alla de rättigheter som tidigare kan ha funnits, skall man pröva därvidlag huruvida ett sådant ingripande var möjligt enligt 1886 års statsrättsliga betraktelsesätt. Emellertid måste en fastställelsedom som den nu begärda ges i relation till vad som gäller vid domstillfället och icke vid någon annan tidpunkt.

DOMSKÄL Samerna har såsom en huvudlinje i målet hävdat att de alltsedan i vart fall medeltiden innehaft och alltjämt innehar omtvistade områden med äganderätt. Kronan å sin sida har gjort gällande att samerna aldrig innehaft marken med äganderätt men väl med speciellt slags nyttjanderätt och att äganderätten sedan slutet av 1600-talet-1700- talet i stället tillkommer kronan. Därest TR:n likväl skulle finna att samerna ägde marken vid tiden för den första renbeteslagens tillkomst har kronan påstått att rennäringslagstiftningen uttömmande reglerar samernas nuvarande rättigheter.

Vid nu angivna förhållanden är rätten till renbetesfjällen före 1886 av centralt intresse i målet. Därom råder numera för övrigt icke någon oenighet parterna emellan.

Då kronan härstädes gjort gällande äganderätt för egen del har icke några särskilda fångeshandlingar eller legislativa rättsgrund er åberopats till stöd härför utan endast vissa på författningar grundade förfoganden vilka förmenats skola ge uttryck för att kronan ansett därigenom disponerade sameområden för sina. Enbart administrativa myndigheters direkt eller indirekt uttalade uppfattning om den privaträttsliga rätten till marken kan dock icke anses ge uttryck för den tidens rådande allmänna rättsuppfattning. För övrigt synes myndigheternas åsikter ha växlat från tid till annan. Att under sådana förhållanden begränsa den rättsliga prövningen av det historiska materialet till tiden närmast före renbeteslagen eller till någon annan av de många för rättsutvecklingen betydelsefulla tidpunkterna är klart ägnat att leda till oriktigt resultat och är därför uteslutet. Det ytterst knapphändiga urkundsmaterialet från äldsta tid befriar därför icke från att så gott det låter sig göra intränga i de mycket speciella frågor som är förbundna med rättsläget under denna tid.

Från tiden mellan de två isperioder som övergått Skandinavien saknas säkra spår av mänsklig verksamhet. Den senaste isperioden och issmältningen torde också ha åstadkommit så stora förändringar av jordytan att eventuella spår utsuddats. Perioden från den senare issmältningens början till omkring 10 000 f Kr har med hänsyn till klimatet betecknats såsom arktisk tid, karakteriserad av den arktiska flora och fauna som kan spåras. Skandinaviska halvöns klimat blev därefter allt mildare och man räknar med att den sista isavsmältningen skedde inom Jämtland-Härjedalen-Södra Lappland cirka 7 000 f Kr. Drygt tusen år senare var hela Skandinavien isfritt. Under den följande perioden fram till omkring 1 000 f kr var klimatet betydligt varmare än i våra dagar och flora och fauna ändrade karaktär. Där det tidigare funnits lavar, mossor och björk, växte nu även tall, hassel och alm, så småningom även ek och lind. Uroxe, björn och älg vandrade in. I slutet av perioden utvidgades faunan med kronhjort, rådjur och vildsvin. Området för kallare klimat med arktisk växtvärld och fauna försköts undan för undan norrut.

Den arkeologiska forskningen har påvisat nära tre tusen förhistoriska boplatser i Norrland. Särskilt synes Jämtland vara rikt på stenåldersboplatser, koncentrerade till Ströms Vattudal med Bågede, till området Kvarnbergsvattnet-Hetöglen-Jorm samt till Hårkans källsjöar från Valsjön-Hotagen intill Sandvikssjön. Även om vissa fynd ansetts tyda på en ännu äldre bosättning, har det icke med säkerhet kunnat konstateras att någon av de återfunna norrländska boplatserna är från tiden före yngre stenåldern, d v s före perioden mellan 3 000 och 1 500 f Kr. Fyndmaterialet anses härröra från primitiva fångstkulturer. Vilka språk dessa jägare och fiskare talade och vilka antropologiska grupper de representerade är ovisst liksom om invandringen skett från söder eller öster. Även om arkeologiens resultat kan göra antagligt att dessa tidigast kända invånare är samernas förfäder, saknas dock tillfredsställande belägg härför. Över huvud är såväl den närmare tidpunkten för samernas invandring till Finland och Skandinaviska halvön som deras ursprung höljt i dunkel. Deras språk hör till den finsk- ugriska språkstammen medan samerna antropologiskt klart skiljer sig från de finsk-ugriska folken. Det har därför hävdats att samerna tidigt kommit i kontakt med ett finsk-ugriskt folk och slutat tala sitt eget språk. Även med skandinaverna måste samerna tidigt ha varit i beröring, eftersom ett stort antal urnordiska låneord återfinns i samiskan. De äldsta säkra spåren av samisk kultur i Sverige går dock knappast längre tillbaka än till vikingatiden 800-1 000 e Kr. Litterära källor och arkeologiska fynd visar att det då funnits samer i norra delen av Norrland. Även i Norge har det funnits en samisk befolkning vid denna tid och här kan spåren av samisk kultur följas ytterligare närmare tusen år tillbaka i tiden. Vad Finland beträffar har samer under forntiden funnits nästan över hela landet utom i kusttrakterna.

Samernas liv och näringsfång anses i alla tider ha varit knutet till renen. Olika uppfattningar råder dock om när renen invandrade i Nordskandinavien. Vissa forskare anser att renen ingick i den fauna som kan spåras från arktisk tid. Andra åter vill förlägga renens invandring till första årtusendet f Kr. Däremot synes enighet råda om att tamrenskötseln föregåtts av ett skede då samerna livnärde sig av jakt - företrädesvis av vildren - och fiske.

Av de tidiga litterära källorna framstår norrmannen Ottars berättelse från slutet av 800-talet som den mest betydelsefulla i det att den utgör den enda samtida källan från Harald Hårfagers tid som icke är skaldedikt. Ottar, som var storbonde från Malangen - eller Tromsötrakten - kallade samerna för "finnas" på anglosachsiska, vilket motsvarar gåmmalnorska "finnar", som betyder samer. Av Ottars berättelse framgår att han beskattat samerna, att samernas jakt på ren och pälsdjur varit av stor omfattning samt framför allt att tamrenskötseln i de beskrivna trakterna nått hög utveckling. Berättelsen visar också att skötesrendrift förekom vilket tyder på ett sådant samröre mellan samer och andra nordbor som alltjämt förekommer.

Vid 1100-talets början synes Sverige norr om den s k östsvenska boplatskulturen i Bergslagen och norra Uppland ha varit koloniserat endast utmed kusten upp till Umeå och Bygdeå, vilka bygder i Hälsingelagen omtalades såsom frikallade från ledingsskyldigheten, emedan de skulle värna eget land. Dessutom fanns sedan slutet av järnåldern (-400 e Kr) en etablerad bondebygd i Jämtland och Härjedalen. Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland framträdde såsom huvudbygder i rikets norra del. Under tiden närmast efter Sveriges enande i mitten av 1000-talet har den gemensamme kungen ansetts vara den enda påtagliga föreningslänken mellan de olika landen i riket och Sverige har vid denna tid betecknats såsom en federativ statsbildning av endast löst sammanfogade delar. Detta förhållande återspeglas i de senare tillkomna landskapslagarna. Kungens maktbefogenheter i rikets olika delar var begränsade och bygdehövdingarna och de lokala tingen spelade en betydande roll. Historia Norvegiae uppgav också att Norge i öster gränsade icke till Sverige utan till Götaland, Svealand, Jämtland och Ångermanland och vidare norröver mot Silvae Finnorum. Dåtida Jämtland synes ha varit ett tvistefrö mellan Sverige och Norge och enligt den förhärskande uppfattningen erövrades detta land omkring 1200 av den norske kungen Sverre Sigurdsson. Sedan gammalt hade landet stark anknytning till Tröndelagen såväl merkantilt som kulturellt. Däremot kom Jämtland att i kyrkligt avseende lyda under Uppsala ärkebiskopsstol. Landskapet övergår icke slutgiltigt till Sverige förrän 1645.

När det gäller Sveriges fortsatta inre historia har 1319 betecknats som en vändpunkt i det att kungamaktens strävan alltsedan 1100-talet att övervinna landskapspartikularismen och den gamla hövdingeklassen nu krönts med framgång. På 1320-talet uppläts landet kring Bottenviken ovanför Umeå och Bygdeå i princip åt envar för bosättning och odling. Den fria intäktsrätten kom till tydligt uttryck i den s k Tälje dom 1328 och Magnus Erikssons stadfästelsebrev 1340. Området för den fria intäktsrätten angavs i brevet såsom "den landsände vårt rikes, som vid Hälsingland och Ångermanland liggande äre, benämnd Lappmark", vilken i forna tider icke har varit i många människors minnen att ha varit brukad till att inbyggas och besittas. I brevet påbjöds vidare Hälsinglands lag och sedvänja till efterrättelse i kolonisationsområdet. Däremot var det kungens fogdar och icke Hälsinglands lagman som skulle utöva domsrätten i området. Det är att märka att Hälsingelagen redan föreskrev en fri intäktsrätt för nybyggare på allmänningarna. Kolonisationen torde främst ha varit inriktad på kustlandet och floddalarna men också intilliggande skogsmarker med möjligheter till bete, jakt och fiske har säkerligen utnyttjats av kolonisterna. Genom kolonisationen av lappmarken ökades naturligen en redan tidigare skönjbar motsättning mellan hälsingar, birkarlar och samer. Emellertid träffades vid mötet i Södertälje 1328 en förlikning mellan dessa intressenter. Enligt brev av riksdrotsen innebar förlikningen för birkarlarnas och samernas del att "ingen skall hindra de skogs- och nomadmänniskor, som på svenska kallas lappar, i deras jakter och ej heller förenämnda Birkarlaboer, som färdas till sagda lappar, vistas hos dem eller återvända från dem med sin egendom". Riksdrotsens brev är den äldsta säkra källan om birkarlarna, som dock anses ha bedrivit sin verksamhet bland samerna sedan lång tid. Såväl om birkarlarnas ursprung som om deras närmare funktion i dåtidens ekonomiska och administrativa liv råder delade meningar. Emellertid framgår klart av den historiska forskningen att birkarlarna såväl beskattade samerna som idkade handel med dem och genom sin verksamhet bidrog till kolonisationen i Norrland. Den viktigaste handelsvaran torde ha varit pälsar och skinn, vilka varor var mycket eftertraktade under medeltiden. Troligen hade birkarlarna från början på samma sätt som de norska stormännen, exempelvis Ottar, på egen hand tillägnat sig kontrollen över sameområdena. Någon gång före 1328 hade de emellertid fått privilegium på sin verksamhet. Även om privilegiets närmare innehåll icke är känt torde det ha haft en ganska vidsträckt omfattning. Varje samfällighet av birkarlar hade sitt handels- och skattläggningsdistrikt, vilket benämndes lappmark. Således räknade man ursprungligen med Kemi, Torne, Lule och Pite lappmarker. Först 1553 omnämnes Ume och Ångermanna lappmarker. Någon traditionell lappmark i samma betydelse som i norr har icke funnits i Jämtland och Härjedalen. Icke bara mot de svenska landskapen samt Jämtland och Härjedalen utan jämväl i övrigt var gränserna för förenämnda lappmarker länge mer eller mindre obestämda. Birkarlarna var sedan långt tillbaka kända såsom konkurrenter till de norska kungarna om skinnhandeln med samerna. Birkarlarnas privilegier ansågs gällande på norskt område endast om Sveriges kung samtidigt innehade den norska kronan. Den svenska kronans intresse för lappmarkerna kom till uttryck icke blott genom birkarlarnas stadfästa privilegier att idka handel med samerna samt att beskatta dem. Det är således dessutom från slutet av medeltiden känt att i vart fall de längst i norr verksamma birkarlarna i sin tur var skyldiga att erlägga vissa avgifter, "birkarlaskatt", till svenska kronan. De samer som måhända ej beskattades genom birkarlar betalade i stället skatt direkt till den svenska kronan eller till den som förlänats beskattningen. Vidare inleddes redan under medeltiden försök att kristna samerna från ärkebiskopen i Uppsala. Slutligen föreligger enstaka svenska domar i lappmarkerna från 1400-talet. Under Gustaf Vasas regering ökades den svenska kronans intresse att erhålla inkomster från lappmarkerna. Till att börja med fördubblades "birkarlaskatten" varefter den successivt avlöstes genom att den svenska kronan själv övertog beskattningen av samerna. Birkarlarnas beskattningsrätt upphörde helt 1553. Under årens lopp höjdes "lappskatten" rätt väsentligt och dessutom belades fisket i de olika sjöarna med avgifter. Särskilda lappfogdar tillsattes för att indriva skatter och avgifter, skipa rätt, inköpa skinn till kronans skinnkammare samt ha ansvaret för kronans renar. Förutom genom beskattning lät den svenske kungen organisera fiske- och jaktexpeditioner för lappmarkernas tillgodogörande.

Såsom Hafström i sitt utlåtande i målet anfört hade 1542 års brev till ändamål att gynna nybyggesväsendet å ödemarkerna i norra Sverige men däremot icke att hävda äganderätt för kronan till dessa marker.

I betraktande av vad sålunda förekommit får de norrländska skogs- och ödemarkerna redan under medeltiden och i vart fall på 1540-talet anses ha varit underkastade den svenska kungens och kronans höghetsrätt. Utredningen i målet ger fullgod anledning till antagande att den överhöghet som kommit till uttryck i de olika omförmälda förfogandena över dessa trakter omfattat jämväl däri ingående sameområden. Däremot kan höghetsrätten endast ha omfattat svenskt territorium.

Efter denna allmänna överblick ingår TR:n på en närmare bedömning av förhållandena fram till mitten av 1600-talet i de nu omtvistade områdena.

Riksgränsen mot Norge var i de i målet nu aktuella trakterna liksom efter andra sträckningar mer eller mindre oklar ända till 1751. Gränsen, landsskrået, "siden Skule Jarl döde" 1240 var i och för sig rättsligt giltig intill början av 1600-talet men var delvis endast av formell karaktär. Det är icke möjligt att med hjälp av andra kända gränsdokument klarlägga någon obestridd riksgräns. Över huvud är det från tiden före 1645 tillgängliga urkundsmaterialet alltför torftigt för att man i detalj skall kunna draga några säkra slutsatser därav. Icke desto mindre är det av största vikt att på grundval av det tillgängliga materialet granska förhållandena i de aktuella sameområdena i tiden innan kronan gjorde gällande äganderätt till områdena.

Med hänsyn till den under perioden oklara riksgränsen kan det icke otvetydigt av tillgängliga gränsdokument utläsas i vad mån de skattefjäll som nu är föremål för prövning ligger inom områden som fram till 1645 utgjorde svenskt territorium. En annan betydelsefull omständighet är att det bevarade urkundsmaterialet varken direkt eller indirekt anger det dåtida Jämtlands norra gräns. Den av Bergsland hävdade tolkningen att norra gränsen för det i nordväst av "Södre Lijdens socken" begränsade Jämtland följde en tänkt fortsättning österut av linjen Sörli-nordostspetsen av "Södra Lijdens socken" på rikskanslerkartan, d v s till nordvästra hörnet av Dragan eller till Ögelströmmen är dock väl förenlig med kända förhållanden och kan i detta sammanhang tagas för god. Tolkningen skulle innebära att södra delen av hotagsfjällen, bl a södra delen av området för Murfjället 1:1 kan ha legat inom Jämtland medan övriga nu ifrågavarande och längre norrut belägna fjäll legat utanför. Då dåtidens gränser sannolikt icke annat än undantagsvis motsvarade gränslinjer med fixa utgångspunkter utan i stället följde naturen och utgjordes av mera obestämda gränsområden låter sig emellertid icke någon detaljerad gränslinje bestämmas. Jämtlands norra gräns utgjorde av allt att döma såsom Bergsland funnit samtidigt södra gränsen för de lappmarker han benämnt Finnmork. Med hänsyn till behovet av att i vissa hänseenden särskilja dessa lappmarker från de övriga traditionella lappmarkerna kommer finnmorksbegreppet att fortsättningsvis användas här. Finnmork omtalas icke blott i Historia Norvegiae och i beskrivningen av landsskrået utan finns även utmärkt så sent som 1646 på Hedraei kartor och det råder icke något tvivel om att Finnmork existerat i betydelsen av en norr om dåvarande Jämtland belägen lappmark. I betraktande av den betydelse som inlägges i begreppet Finnmork är av naturliga skäl dess gräns mot norr osäker. I vart fall torde dock frostvikenfjällen ha legat inom gränserna för Finnmork.

En ofta framförd mening är att samerna från sina tidigare utbredningsområden i nordligaste Skandinavien så småningom sökt sig söderut till fjälltrakterna på båda sidor om Kölen och att de före 1000-talet nått frostvikenfjällen och de övre delarna av Ströms Vattudal. Från dessa uppehållsplatser i det nuvarande Jämtlands norra del anses samerna ha trängt vidare söderut först i mitten på 1500-talet. Bergslands i målet framlagda redovisningar av innehållet i Borgartingsloven och Eidsivatingsloven, av uppgifter i Historia Norvegiae samt av vissa ortsnamn i Härjdedalen liksom också uppgifter i dokumentet om landsskrået angående gränser mot Finnmork talar dock för att samer långt tidigare funnits söder om Frostviken. På grundval av den föreliggande utredningen kan det dock icke med bestämdhet anges att samerna före mitten av 1500-talet stadigvarande och kontinuerligt bebott och utnyttjat samtliga de områden som nu är föremål för rättens bedömande.

Utnyttjandet torde ursprungligen ha omfattat huvudsakligen jakt och fiske. De första tecknen på att tamrenskötsel i egentlig bemärkelse bedrevs här finner man i utredningsmaterialet från de allra första åren av 1600-talet. Sannolikt är dock tamrenskötseln ännu äldre i vart fall i de nordligaste delarna av de omtvistade områdena. Vad slags tamrenskötsel det var fråga om är oklart. Det är dock en allmänt vedertagen uppfattning att nomadiserande tamrenskötsel är en relativt sen företeelse. Det förhållandet att samerna övergått till tamrenskötsel synes icke ha lett till att de upphört med jakt och fiske. Tvärtom ger utredningsmaterialet belägg för mycket omfattande jakt liksom fiske jämväl härefter.

I området har uppenbarligen funnits någon form av organiserad verksamhet. Enligt forskningen på området har det rört sig om en indelning i sijtor efter sydsamiskt mönster, d v s storfamiljer som utgjorde en på släktskapsförhållande grundad arbetsgemenskap. Från områdena föreligger också enstaka uppgifter om bevisdata angående råmärken som skulle kunna tyda på att gränser i gammal tid förekommit mellan samernas skilda brukningsområden. Att sådan indelning funnits här vinner stöd av starka belägg för motsvarande indelning av sameområden i nordligare trakter. Det är för övrigt antagligt att indelningen i lappskatteland och lappskattefjäll härstammar från en sådan tidig uppdelning i bruknings- eller jaktområden. Oavsett huru därmed må förhålla sig var det i de nu aktuella trakterna tydligen icke fråga om annat än mot behoven svarande, faktiskt brukade områden.

Utredningen ger icke belägg för att kolonisation med fast bosättning eller annat stadigt bruk från bondebefolkningens sida förekommit i områdena före 1645. Däremot saknas icke vittnesbörd om att andra än samer bedrivit jakt och fiske i dåtidens mera vidsträckta sameområden. Sålunda framgår av det ännu långt fram i tiden aktuella landsskrådokumentet att jämtarnas jakträtt norrut i Finnmork begränsades på visst sätt till förmån för norske kungen. Vidare framgår av Bergslands redogörelse att tvistigheter om fiskevatten förekommit i trakterna väster om hotagsfjällen mellan jämtar och nordlibönder på 1630-talet.

Det är ställt utom allt tvivel att samerna under den tid som de utan inblandning från andra innehade dessa områden också hade sin egen rättsordning med väl utvecklade regler i frågor som berörde arv inom ättesamhället och markernas utnyttjande inbördes och i förhållande till grannar. Det närmare innehållet i samernas oskrivna rätt är dock under denna tid höljt i dunkel.

Utredningsmaterialet ger icke belägg för att samer fram till 1645 böxlat eller innehaft avradsfjäll i de nu ifrågavarande områdena.

Det är i målet ostridigt att varken den svenske eller den norske kungen och kronan före 1645 innehade de nu ifrågavarande sameområdena med äganderätt. Beträffande de sameområden, som möjligen var belägna inom dåtida Jämtlands gränser, d v s södra delen av hotagsfjällen, framgår av Bergslands utredning och av vad i övrigt förekommit att de fram till 1645 utgjorde allmänning i "kongens rike" och var underkastade den norske kungens höghetsrätt.

Vidkommande härefter Finnmork, som alltså låg utanför "kongens rike", är det mera vanskligt att fastställa vilken krona den utan tvivel även här i viss bemärkelse förefintliga höghetsrätten tillkom. De i Bergslands utredning framlagda räkenskaperna från såväl dansk-norskt som svenskt håll innefattar en såvitt kan bedömas uttömmande redovisning av tillgängligt material från tiden fram till 1645. Finnmork, som låg på den norska sidan om riksgränsen, synes intill sjuårskriget ha beskattats endast från norsk sida. Under sjuårskriget ockuperades Jämtland av svenska trupper därvid även Finnmork skattlades av den svenske kungen. Genom fredsslutet återställdes formellt förhållandena före kriget med norsk överhöghet i Finnmork. I praktiken fortsatte dock den svenske kungen att beskatta samerna i Finnmork trots att ett flertal förbud från norsk sida utfärdades för samebefolkningen att utge skatt även till Sverige.

Åtminstone för svenskt vidkommande är medvetenheten om olikheten mellan innehav i kraft av full äganderätt och besittning på mindre kvalificerad grund under medeltiden och ända in på 1600-talet klart belagd. Äganderätt till jord har ursprungligen uppkommit genom ockupation under viss tid, stundom i förening med specifikation och i allmänhet har odalhemmanen och de gamla skattehemmanen kommit till på så sätt. På landskapslagarnas tid skedde emellertid med början i södra Sverige ett inordnande av de stora skogarna under socknar, härad och landskap. Innehavaren av ett nybygge på sådan samhällelig mark fick enligt Västgötalagen icke äganderätt till sin intaga utan blott en ärftlig besittningsrätt med skyldighet att erlägga avrad till jordägaren. På 1350-talet var den samhälleliga äganderätten till allmänningarna genomförd i hela södra och mellersta Sverige. Allmänningsjorden i Norrland har däremot sedan gammalt betraktats såsom herrelöst land (res nullius). Den i Hälsingelagen, gällande i de gamla riksdelarna i norr, föreskrivna fria intäktsrätten var emellertid icke obegränsad. Således framgår av lagens bestämmelser att samhället förbehållit sig en dispositionsrätt över allmänningen för att ordna odlingens fortgång så att alla hälsingars rätt måtte bli bevarad. Bl a fick det av nybyggaren ockuperade skogsområdet i bägge riktningarna icke sträcka sig vidare än en man kunde hinna om han vid vintersolståndet åkte hemifrån vid solens uppgång, högg ett lass stör och återvände till utgångspunkten vid middagstiden. En odlare fick ej heller inkräkta på något område inom allmänningen som en annan tidigare intagit under laga former, såvida den senare icke låtit jorden ligga obrukad under tre års tid, i vilket fall han ansågs ha förlorat sin äganderätt. En annan begränsning i den fria intäktsrätten på dessa allmänningar låg sannolikt däri att byar och socknar i början av 1300-talet ansett sig kunna disponera över närmast angränsande allmänningsdelar. Utanför de gamla riksdelarna rådde ursprungligen en fullt fri intäktsrätt. Allt eftersom kungamaktens intresse av de norrländska ödemarkernas kolonisation och skattläggning växte sig starkare blev dock den fria intäktsrätten utsatt för begränsningar. Således måste nybyggaren taga vederbörligt tillstånd innan han gjorde en intaga, vilken heller icke fick vara hur stor som helst. Ändamålet med regleringen av nybyggesverksamheten var nämligen att skapa så många skatteobjekt som möjligt. Genom Magnus Erikssons stadfästelsebrev 1340 erhöll nybyggesverksamheten en fastare reglering. Tillstånd till uppodling måste erhållas av kungens fogde om nybyggaren skulle erhålla full äganderätt till sina lagliga intagor. Vidare skulle Hälsinglands lag och sedvänja lända till efterrättelse. I brev d 12 mars 1544 förbjöd Gustaf Vasa birkarlarna att hindra att hemman togs upp av ödemarken och lapparna hade icke desto mindre att söka och fara omkring efter vilddjur, "efter Gud dess lov skogar och vildmarker räcka väl till i den lands änden". Härav liksom av tidigare uttalanden framgår klart principen att de vidsträckta lappmarkerna som ansågs ha god plats för alla icke skulle vara föremål för birkarlarnas, lapparnas eller andras ensamrätt utan stå öppen för de nybyggare som ville slå sig ned där. Lika litet som den hävdade principen får anses ge uttryck för kungens eller kronans äganderätt till Lappland kan däri tolkas någon avsikt att utsläcka den äganderätt eller privaträttsliga rätt i övrigt till särskilda områden som redan må ha existerat. Såvitt gäller samerna finns såväl Tälje dom 1328 som mera allmänna uttalanden på 1500- och 1600-talen, som visar att samerna icke stått rättslösa då de velat skydda sina områden mot bönderna. I brev d 10 juli 1584 berättar sålunda Johan III "att våre undersåtare lapparne uti Suondavara by uti Torneå lappmark hava uti underdånighet klageligen givit tillkänna, att våre undersåtare bönderna uti Torneå socken och andra göra dem förtång på deras ägor, som ligga inom deras rå Songamotka benämnd uti lappmarken, och ödmjukligen begärat, att de förenämnde sine ägor, som deras gamla och urminnes hävd är, obehindrat och fritt för alle, njuta, bruka och behålla måge", samt säger sedan, att han "för rättvisones skull nådeligen unt och efterlåtit, - - - att förenämnde lappar som bo uti Suondavara by och inga andra måge och skole njuta, bruka, fika och fara de ägor, som ligga inom förberörde Songamotka rå uti lappmarken, såsom förberört är". Å andra sidan saknas uttalanden som kan närmare klarlägga den rätt med vilken samerna innehade sina områden tiden för kungamaktens första koloniseringssträvanden. Vad samerna själva med utgångspunkt från sin rättsordning vid denna äldsta tid ansåg om rätten till brukningsområdena är okänt. I och för sig skulle möjligen kunna hävdas att de sedermera i Hälsingelagen uppställda förutsättningarna för äganderättsförvärv till jord innebar en kodifiering av under äldsta tid rådande rättsuppfattning och förty kunde tillämpas på före lagen rådande förhållanden. Emellertid är naturligtvis varje antagande om den allmänna rättsuppfattningen under äldsta tid ytterst osäkert. Bortsett från den annorledes belagda rättsverkan av ockupation under viss tid är också Hälsingelagens på odlingskulturens samhällsförhållanden klart inriktade särregler föga ägnade att tjäna till ledning vid bedömande av samernas rätt till land och vatten. Därtill kommer att det är väl förenligt med de ända in på 1600-talet gjorda deklarationerna om domstolarnas befogenhet att döma efter landssed och vad som upplysts om den rättshistoriska utvecklingen i övrigt att icke endast uttryckligen i lag behandlade rättsanspråk då för tiden kunde vinna erkännande. I norsk rätt har rätten till allmänningarna varit föremål för stort rättsvetenskapligt intresse. Enligt en tidigare allmänt omsluten mening var kungamakten ägare i privaträttslig mening till all allmänningsjord i Norge. På senare tid har dock sagda uppfattning om ett generellt jordregal när det gäller allmänningarna i stor utsträckning övergivits. Sedan parterna förklarat sig ense om att icke heller den norska kungamakten ägde de omtvistade sameområdena saknas här anledning att ytterligare utveckla den frågan. Däremot är det givetvis av största intresse att konstatera att det tillgängliga historiska källmaterialet icke ger grundad anledning till antagande att norsk och svensk rätt under övergångsskedet från fångstkultur till bondekultur ej skulle stå på väsentligen samma grundval. I visst avseende intog de markområden som låg inom dåtidens Jämtland en särställning i det att de i motsats till Finnmork långa tider utgjorde del i "kongens rike". Den därav föranledda skillnaden var såvitt här kan bedömas mera av formell än faktisk art. Liksom Finnmork låg områdena utanför böndernas rättskretsar och var icke föremål för myndigheternas faktiska dispositioner. De avgifter som erlades var också här otvetydigt av offentligrättslig karaktär.

Det utredningsmaterial som åberopats i målet företer såvitt avser tiden före 1645 av naturliga skäl vissa brister. Sammanställt med de forskningsresultat som enstämmigt redovisats i en rikhaltig litteratur får emellertid det förebragta anses visa följande.

Ifrågavarande områden har av samerna tagits i anspråk för jakt och fiske, renskötsel och bosättning. Samerna har därvid tillgodogjort sig bete, skog för stängsel- och andra byggnader samt vedbrand, grus och sten. Med all sannolikhet har deras okvalda bruk varat betydligt längre än 100 år. Vidare har deras utnyttjande omfattat alla vid denna tid för dem brukbara nyttigheter och har icke haft karaktären av endast tillfälliga ockupationer. Nyttigheterna har varit oundgängligen nödvändiga för samernas uppehälle och fortkomst. Efter vad som framkommit, bl a genom skattläggningen, har samerna i vart fall i förhållande till markernas beskaffenhet i regel varit att betrakta såsom fullsuttna på brukningsområdena. De har vidare på de nu ifrågavarande områdena varit självständiga, haft ett eget rättssystem och icke saknat organiserad verksamhet.

På grund av vad sålunda upptagits anser sig TR:n såvitt gäller tiden omkring 1645 ha skäl för att betrakta samerna framför varje annan såsom ägare till de nu omtvistade områdena. Riktigheten av en sådan bedömning jävas icke heller av den därefter närmaste tidens utveckling.

Genom brömsebrofreden övergick höghetsrätten över de sameområden som låg inom Jämtlands gränser till den svenska kronan. Med hänsyn till de oklara gränsförhållanden som alltjämt rådde kan icke med något större mått av säkerhet fastställas huruvida jämväl någon del av Finnmork, såsom vid denna tid möjligen införlivad med landskapet, därvid avträddes till Sverige. Vid sådant förhållande anser sig TR:n kunna utgå från det i och för sig icke osannolika antagandet att Finnmork väsentligen fortfarande stod under norsk överhöghet ehuru föremål för starka svenska pretentioner, bl a genom skattläggning. Förhållandena där synes i allt väsentligt ha varit desamma som i huvudsak rått före 1645. Områdena utgjorde den norske kungens skattland. De utkrävda skatterna var åtminstone till en början att betrakta närmast såsom tributum, d v s icke uttryck för skatteplikt i statsrättslig mening utan för skattskyldighet i folkrättslig betydelse, men kom så småningom alltmer att utgöra ett viktigt moment i gränsstriden mellan Norge och Sverige. Under de drygt 100 år som förflöt innan gränsfrågan fick sin slutliga lösning och samtliga i målet aktuella sameområden förts under svensk suveränitet ökade efter hand de svenska anspråken på Finnmork i styrka, vilket medförde att Finnmork i vart fall i norr redan före gränsuppgörelsen 1751 var att anse såsom faktiskt lydande under Sverige.

I belysning av det anförda kunde vissa delar av aktuella sameområden undgå att omedelbart träffas av den svenska kronans legislativa och administrativa åtgärder under tiden fram till 1751. Enär emellertid spår saknas av särlagstiftning eller annan särskild behandling i fråga om de från Norge övertagna områdena, kan man utgå från att samelanden, allteftersom de införlivades med det svenska rättsområdet, blev föremål för kronans maktutövning i likhet med alla övriga däri ingående delar. Bytet av majestät var däremot som sådant icke ägnat att påverka samernas privaträttsliga ställning med avseende å innehavet av land och vatten.

I det av landshövdingen i Härnösands län, Hans Strijk, 1646 utfärdade "Frijhetz Breeff opå Lappefiällerne i Jemptelandh" för fjällappen Thomas Jonssonn unnade och beviljade Strijk denne Dronnerijs fjäll "som skatter TWå RD och deröfuer een lithan fiälldh derhos liggiandes bed Hittefiäll Een RD, skatta fördenskull beggia fiellerne Tree RD in specie som honom Wtgöra bör, medh diurskiutning som af allehanda slag falla kan, att göra sin skatt til Crohnan. Och skall han Wara förplichtat att förhålla och bruka sig innom sine fiällars Råmerken och grentzar och inthet wijdare i någon måtto wara eller göra bönderna på deris Bolbyiar, Råmerken och grentzer någon trångmål eller skada. Befalles fördenskull allom dem som wederbör att de honom uthi detta sig gifne frijheetz breef upå bern: fiellen omolesterad och uqualld förblifua låtha". Brevet angavs utgöra en förnyelse av ett frihetsbrev som Thomas Jonssonn förunnats under dansk-norsk tid "upå sin March och fiäll nutatt och haftt hafuer, Och aldenstund samme fiällen som de åbo och bruka äre nu tillijka med Jempteland fallen Wnder Swerige". Också i det från samma år återfunna rekommendationsbrevet för "finnekungen" Mårthen Jonssen använder Strijk uttrycket "sine fiällar". Motsvarande lokutioner förekommer ofta på det lokala planet under det följande halvseklet. Under samma tid använder häradsrätterna så gott som genomgående uttrycken "skattefjäll" och "skattelapp". På böndernas områden förekom uttryck såsom "skatte- och avradsägor", "böxlade avradsland" och liknande. Med den betydelse som man då alltjämt torde ha lagt i uttrycket skatte saknas icke grund för antagande att häradsrätterna i regel betraktade samerna som ägare till fjällen och vad dit hörde.

Ett indicium på vederbörande myndighets uppfattning i äganderättsfrågan får vidare anses föreligga i sättet för handläggning av gränstvister och av tvister om besittningsrätt. Kungl brevet d 5 jan 1685 angående allmänningarna innebar att tvister om dels gränser mellan områden som kronan på sina allmänningar och ödemarker upplåtit till skilda innehavare, dels ock bättre rätt att besitta sådana upplåtna områden skulle handläggas av administrativa myndigheter medan däremot gränstvister mellan kronoegendom, å ena, samt privatägd mark, å andra sidan, skulle avgöras av domstolarna. Av det förebragta urkundsmaterialet framgår icke att någon gränstvist mellan skattefjällen blivit föremål för handläggning vid någon av myndigheterna. Däremot har häradsrätt 1703 förordnat skiftesmän för skifte av Härkelfjället" och fastställt en vid skiftet ingången förening. Vidare har häradsrätt 1704 dömt över en fördelning av "Kärnäsfjället" samt 1722 upprättat en delning av frostvikenfjällen mellan skattelapparna, bland vilka det rådde tvist om fjällens "besittiande och nyttiande". Icke i något av dessa fall synes målet ha underställts länsstyrelsens prövning. Ej heller när det gällde gränstvister mellan skattefjäll och avradsland skedde i princip sådan underställning. I mål rörande otaxerade fjäll, vilka i likhet med avradslanden ansågs utgöra kronoallmänning, förutsattes däremot regelmässigt medverkan av länsstyrelsen. Beträffande inrymningar i "öde" fjäll verkställdes sådana åter ofta av häradsrätten utan att länsstyrelsen blandades in. Bortsett från de otaxerade och "öde" fjällen samt av riksgränsfrågan berörda områden ävensom de fall där det kunde åligga häradsrätt att å länsstyrelsens vägnar verkställa viss utredning har det i det rikhaltiga domboksmaterialet i målet endast kunnat påträffas något enstaka fall där häradsrätten antytt att länsstyrelsen skulle vara rätt forum för mål om skattefjällen.

Rätten till skattefjällen synes i första hand vara grundad på samiska arvs- eller bördsregler. Det kan i domboksmaterialet också skönjas att jämväl överlåtelser av fjäll och utlösning av arvingars rätt till fjäll vann erkännande som förvärvsgrund. Det var dock regelmässigt endast den samiska befolkningen som kom i fråga såsom rättsinnehavare. Över huvud var av domboksmaterialet att döma samernas ensamrätt till områdena ännu obestridd.

Vad som därjämte framkommit rörande samernas bruk och förhållanden i övrigt belägger väsentligen vad TR:n i sådant hänseende funnit ådagalagt från äldsta tid.

De äldsta jordeböckerna för Jämtland och 1649 års böxeltaxering är i betraktande särskilt av de säregna förhållanden som rådde i området och som väl illustrerats av Bergsland och Prawitz föga ägnade att vare sig var för sig eller sammanställda läggas till grund för några slutsatser i äganderättsfrågan. Den kamerala redovisningen av sameområdena gav emellertid en viss spridning åt uppfattningen att förenämnda områden - i analogi med vad som gällde för böndernas emot sameområdena gränsande avradsland - tillhörde kronan. Ehuru detta förhållande i nu förevarande sammanhang icke bör tillmätas någon avgörande vikt saknar detsamma icke betydelse för den framtida utvecklingen.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit finner TR:n icke belagt att samernas privaträttsliga status med avseende å land och vatten undergått någon förändring under det nu behandlade tidsskedet.

Även om det skulle dröja inemot ett sekel innan verkningarna därav fullt ut inträdde kan man emellertid alltifrån senare delen av 1600- talet hos statsmakten uppfatta ett allt starkare intresse av att förskaffa sig ett avgörande inflytande över för landets ekonomiska uppbyggnad värdefulla tillgångar och då icke minst i Norrland. Det intresse som kronan sedan mycket länge visat för de norrländska skogarna och ödemarkerna och som kommit till uttryck bl a i Gustaf Vasas brev 1542 fick nu en delvis annan inriktning.

1683 års förordning och påbud om skogarna bör ses mot bakgrund främst av bergs brukets starkt tilltagande behov av skogsfång vilket gav de norrländska skogarna ett förut oanat värde som kronan nu gjorde anspråk på att tillgodogöra sig. Allt vad som låg obrukat av de stora skogarna och icke med goda skäl kunde fulltygas höra någon gård, by, socken eller härad till skulle vara "ofelbart Wår och Chronans rätta och enskylte Egendom". För att urskilja kronans skogar från allmogens anbefalldes guvernörerna, landshövdingarna och kronobetjänterna i orterna att föranstalta om avvittring. Skulle det därvid visa sig att by eller hemman hade laga rågång skulle denna respekteras och om dylik saknades skulle varje hemman erhålla så stort skogsanslag "som finnes skäligt, och til fullsatt Hemman nödigt". Allt det övriga skulle tillhöra kronan; "Doch så at där någon igenom laga Afwittringar och andra wäl grundade Skiähl kan bewijsa någon deel aff sådane Skogar med rätta höra en wiss Sochn eller ett Härade til, då willie wij dem sådan deras rättigheet intet betagit hafwa". Ett annat framträdande uttryck för statsmaktens förenämnda intresse utgöres av 12 § i 1734 års skogsordning, vari det heter: "Vad de stora skogar och ödemarker beträffar, vilka utom bygdelagen äro belägne och Kungl. Maj:t och Kronan tillhöra, såsom uti Västernorrlanden..."

Under senare hälften av 1600-talet utfärdades också ett flertal författningar i olika ämnen i syfte att med större kraft än tidigare genomföra den norrländska koloniseringen. En förgrundsfigur i detta arbete var landshövdingen Johan Graan på vilkens initiativ det för sameområdenas fortsatta rättsliga ställning betydelsefulla 1673 års plakat angående lappmarkernas bebyggande tillkom. I sina såsom förarbeten till plakatet allmänt ansedda skrivelser av 1670 och 1673 har Graan givit uttryck för den s k parallellteorin, innebärande att samer och nybyggare kunde existera på samma marker eftersom deras näringar icke störde varandra på något sätt. Det saknas emellertid icke uttalanden hos Graan som företer vissa likheter med innehållet i det sedermera utfärdade påbudet om skogarna. I sin skrivelse till KM 1673 påpekade han sålunda att en del lappar innehade land vid pass tre nymil i längden och lika mycket i bredden, varmed flera lappar kunde "behjälpa" sig. Och hade KM att lämpa och laga detta till kronans nytta, eftersom lapparna såsom ett barbariskt folk, som kom ifrån andra orter, nedsatt sig i lappmarken men icke kunde uppvisa kungl brev eller stadsfästelse på så stora, "självvilligen antagna ägor, mark och fiskevatten". En liknande inställning framgår av den 1726 mellan kammarkollegium och landshövdingen Grundel förda och av Holmbäck ur protokollet återgivna debatten om rätten till strömmarna i Lappland: "Dessutom förfrågade sig herr landshövdingen, huru vida strömmarne i Lappland bör konsidereras för krono, där dock lapparne över allt där omkring äga jorden eller stranden under skatterätt? Kongl kollegium höllt före, att dessa lappar, fast än de betala en viss skatt, vilken är allena personell, så är dock marken krono, hälst intet visas kan på vad sätt de en sådan skatterätt ackvirerat (orig: rekvirerat). Herr landshövdingen förmente, att om det just ej kan kallas skatte, på sätt som andra krono skatte, så ha dock lapparne ifrån urminnes tider och långt förr än de gåvo sig under Sveriges protektion, haft sin avskilte mark och ägor, varav de i alla tider varit proprietarii, och skulle därföre denne mark fast mera böra vara frälse, och lämnade herr landshövdingen att häröver undersöka". Slutligen må här erinras om att det icke endast var för nybyggen som lappmarken ansågs kunna disponeras. Således utfärdade Karl XI d 9 aug 1673 ett privilegium för dem, som uti lappmarken upptaga åtskilliga slags metallbruk. Genom detta privilegium, vilket ytterligare stadfästes i § 6 av kungl förordningen d 27 aug 1723 angående de friheter, vilka de hava att njuta, som - - - några metall - - - streck - - - uppfinna, gavs under vissa villkor frihet och bergsfrälse åt bruksförvaltare och bergsmän "icke allena på de hemman och ägor, varuppå själva bruken inrättade och uppbyggde äro, utan jämväl ock på de vid bruken näst omliggande hemman, torp och lägenheter, så vida de av nyo upptagna bliva".

För samerna i de nu aktuella trakterna fick kronans nya politik av skilda anledningar inga omedelbara verkningar. Innan nybyggesverksamheten satte i gång ungefär i mitten av 1700-talet föreligger icke anledning till annat antagande än att bönder, byalag eller nybyggare ej disponerade någon mark men väl betydande kronofisken inom de då i förhållande till renbetesfjällen avsevärt vidsträcktare, av Larsson såsom renbetestrakter betecknade, sameområdena. Lokal avvittring i Jämtland ägde ej heller rum förrän på 1750-talet.

Fortsättningsvis under den förra delen av 1700-talet kan icke heller någon förändring i de lokala domstolarnas synsätt skönjas. Häradsrätterna respekterade liksom tidigare samernas arvs- och bördsregler och skyddade deras ensamrätt till fjällen, icke bara mot bönders och nybyggares intrång utan även skattelapps rätt mot intrång från andra samer. Därvid förekom nu att häradsrätterna också använde uttryck som "äga", "äganderätt", "possideradt" och liknande, bl a "odahls fiell" om Grubbdalsfjället. Påpekanden om böxling och avrad göres mera sällan. Någon ökad tendens hos domstolarna att underställa målen länsstyrelsens prövning kan icke märkas.

Inrymningar i skattefjäll ombesörjdes alltfort av domstolarna. Vid Hammerdals ting 1719 inrymdes samen Nils Pålsson i det då öde Badstugunäsfjäll "att bruka och innehafwa till alle skogs och fiskeries nytningar ... Kommande Niels Påhlsson att erlägga för denne skogstract Åhrl skatt 2 Dr Silf:m:t ..." I samma tingslag 1722 hade vissa angivna samer "fredligt at besitta" del av Ornäs fiäll. Enligt samma häradsrätts dombok d 5 mars 1729 "tillärklarar Rätten Tomas Nillsson rettighet at tillträda och besittia halffe Lappfiellet Klumpvattnet" efter skattelappen Blå Hindrich kallad. Tomas Nillsson angavs vara i börd till den gamle skattelappen. Enligt nutida begreppsbildning kan de använda ordalagen måhända inge föreställningen om att den inrymde samen avsetts erhålla en blott begränsad rättighet till fjällen. Så behöver alls icke ha varit fallet ens beträffande tidigare öde fjäll. I andra sammanhang kan fjällen nämligen anges på ett sätt som skulle kunna inge föreställningen om en äganderätt för den inrymde samen. Över huvud föreligger starka betänkligheter mot att enbart av använda ordalag dra slutsatser i ena eller andra riktningen. I stället bör största betydelse tilläggas forumfrågan och de faktiska befogenheter som samen kunde utöva. I regel synes breven endast ange att samen fick inneha, bruka eller nyttja fjället. Det förekommer dock att vissa befogenheter, såsom att nyttja skogen eller fisket eller att jaga, uttryckligen anges. Fisket och jakten spelade en stor roll för fjällets värde ur beskattningssynpunkt. Det förebragta urkundsmaterialet lämnar icke stöd för antagande att samernas från äldsta tid utövade faktiska befogenheter med avseende å land och vatten inom skattefjällens gränser inskränkts genom inrymningsbreven. I ett annat avseende hade dock samernas förhållanden från äldsta tid säkerligen undergått vissa förändringar. Medan de i äldsta tid saknade all konkurrens från andra och själva tillvaratog sina rättsliga angelägenheter ingick de nu i de svenska rättskretsarna och utsattes för ett stadigt ökande antal konflikter om sina tidigare rättigheter med icke bara bönder och nybyggare utan även med andra samer. Behovet av rättsskydd gjorde sig gällande med ökad styrka. Det skydd från domstolarnas sida som de för fjällen enligt jordebok skattande samerna traditionellt kunde påräkna vid framtida tvistigheter var naturligen icke av samma omedelbara praktiska värde som att ha bebrevade rättigheter att uppvisa. Från samernas sida sett bör ändamålet med inrymningsbreven ha tett sig likartat med det som förelåg beträffande exempelvis frihets-, böxel- och protektorialbrev. Formellt sett förelåg den i belysning av 1685 års kungl brev angående allmänningarna betydelsefulla skillnaden att det fram till 1770-talet regelmässigt var domstol och icke förvaltningsmyndighet som utfärdade inrymningsbreven. Det oaktat låg det med all sannolikhet ett allmänt intresse från statsmakternas sida i inrymningsbrevens utfärdande. Att så var fallet visas bl a av den vikt man i flera fall lade vid samens förmåga att utgöra räntan för fjället. Anledningen till att icke förfarandet med uppbud och fasta såsom i fråga om skattejord använts annat än i för bedömningen icke avgörande undantagsfall är livligt omdebatterad. Det bör i detta sammanhang anmärkas att domstolarna ej heller använde något för kronojord tillämpat förfarande. Ett flertal försök har gjorts att förklara domstolarnas praxis. Ett av dessa åberopar sig på en tolkning av samisk rätt, vilken i detta avseende ansetts innehålla att det var sijtan som hade den egentliga äganderätten till området medan den enskilde samen endast innehade en på sijtans samtycke beroende brukningsrätt. Vilken bakgrunden till inrymningsinstitutets användande än må vara anser TR:n övervägande skäl tala för att domstolarna i princip icke ansett skattefjällen för krono.

I det av samerna åberopade uttalandet av Sadelin i dennes d 30 aug 1740 upprättade kortfattade beskrivning över beskaffenheten av Torne och Kemi lappmarkers jurisdiktion anger Sadelin att "Lapländarne i Torneå lapmark" kallades fjällappar och hade "egne arfweland hwar på de af och an flytta med creaturen". Sadelin fortsätter senare. I beskrivningen: "Dhe lapländare åter, som bo närmare bruken och Ofwer Torneå sockn, kallas skogzlapar, hafwa merendels ringa och någre slätt inga rencreatur; hwarföre åtskillige af dem, lagt sig på at årligen sine skatteland förbättra med åker och engz bruk, bygga hus och gårdar, samt föda de wanlige creatur som andre landtmän. Äro derföre inga slike flyttningar underkastade som de förre, mera än andra hemmans brukare, utan som sagt är, upådla sine fastigheter; hwarföre de till datum gått i aff, i börd, i kiöp och skiffte under jnteckning, upbud och fasta med flera sådanne actus juris patronatus, in summa blifwit ansedde som skatteägor, hwar emot andre hemmans bruk på utmark, almänningar och andre af laparne obrukade platzer, blifwit hålne för crono".

Oaktat 1751 års kodicill är ett folkrättsligt dokument mellan Norge och Sverige är de däri gjorda uttalandena om att samerna ägde skatteland, i betraktande särskilt av den debatt som föregått denna skrivning, av största värde vid bedömningen av den tidens rättsuppfattning. Av jordeböckerna kan ännu inga säkrare slutsatser dragas om myndigheternas uppfattning av skattefjällens natur. Då namnen på fjällen i stället för samernas namn infördes i 1717 års jordebok innebar det såsom Prawitz anfört icke någon skattläggning utan endast en förändring av redovisningen. Ehuru uppfattningen om skattefjällens krono natur kan skönjas i 1751, 1777 och 1825 års jordeböcker är det först i den enligt 1870 års jordeboksmetod upprättade jordeboken som skattefjällen upptages under rubriken "Krono under enskild disposition".

Samtidigt som regalrättsidéerna över huvud gjorde sig påminda med större styrka än tidigare kan man från senare delen av 1750-talet se hur kronans politik från 1690-talet slog igenom på det lokala planet.

Medan 1695 års lappmarksplakat icke förefaller att ha lett till någon kolonisation av nu aktuella sameområden i början av 1700-talet synes därå liggande fiskevatten ha blivit föremål för den bofasta befolkningens intresse. Således anmäldes vid Hammerdals ting d 27 febr 1739 att Per Jonsson av Olof Nilsson på Ornäsfjället tillhandlat sig fiskevattnet Storvattnet för 2 riksdaler silvermynt samt att Jöran Mattsson i Espnäs av Tomas Nilsson på Klumpvattenfjället tillhandlat sig Gåxåsvattnet mot 3 daler 16 öre silvermynt. Överlåtelserna synes ha förutsatt såväl stadfästelse av domstolen som utgivande av årlig taxa till kronan. Från Hammerdals vårting 1759 är antecknat följande: "Igenom ingifwen skrift anhöllo Bönderne, Jöns Andersson i Risselås och Nils Eriksson i Gärde, at de, som d 26 nästförwekne Februarii med Skatte- Lappmännen på Medler-skogs-Fjället Pär och Jon Nilssöner träffat den förening, at bem:te Lapp-män upplåte förr nämnde Bönder, at få fiska uti den, så kallade, Lilla Järd-Sjön och Klumpwatnet, emot det de därföre til Kongl Maj:t och Kronan åtagit sig at betala årlig afrad, måtte härtil winna behörigt tilstånd". Efter det att rätten konstaterat att jämväl en utanför landet och häradet boende person under åberopande av nedlagda kostnader gjort anspråk på fisket, antecknas fortsättningsvis: "Lands-Fiscalen Wälbetrodde Olof Klingberg, gjorde härwid den påminnelse, at Strömsboerne tyckas, såsom i Tingslaget boende, hälst böra få nyttja fisket emot den erbudna Afraden, och därjämte förbehöll sig ämbetestalan emot Lappmännen Jon Nilsson och Olof Pärsson för olaga handel och nyttning av Kronans egendom. Resolverades: Härads-Rätten finner skjäligt, det höra Jöns Andersson i Risselås och Nils Eriksson i Gärde, såsom boende inom landet och Häradet, emot den nu erbudne afradens Twå dal. S:rmts betalande til Kronan, nyttja fisket i lilla Gärdsjön och Klump-wattnet, hwilket dåck hemställes Konungens Befallnings-hafwande i Länet. I öfrigt står det Lands-Fiscalen Klingberg fritt, at utföra sin talan mot Lappen Jon Nilsson så wäl, som Olof Pärsson i Stam-sele, där han förmenar dem hafwa begått någre olagligheter". I KB:s resolution d 27 april 1759 heter det: "Til thes then efter Kongl. Resolutionen uppå Almogens beswär år 1752 § 36 anbefalte undersökningen uti Jämteland kan winna sin fullbordan, warder härmedelst Jöns Andersson i Risselås och Nils Ericksson i Gärde efterlåtit, at uti förenämnde lilla Gärd-sjön och Klumpwatnet idka fiske och för andras intrång befredade wara, emot then erbudne årl: afgiften af Twå Dahl:r Silf:rmt, som therföre uti Jordeboken och Räkenskaperne för innewarande år 1759 och sedan tils widare af Krono Betiente i orten optagas och beräknas böra". Av anteckningarna synes framgå att kronans representant vid denna tidpunkt ansåg fiskevattnen på renbetestrakterna vara kronans egendom. Såvitt framgår av utredningen var ifrågavarande vatten tidigare icke avradslagda. Redan året innan hade samernas rätt till fiske på skattefjällen ifrågasatts även från böndernas sida, vilket föranledde häradsrätten att undersöka huruvida överlåtna fiskevatten låg på fjällen och om de var inbegripna i avraden för själva fjällen samt om fiskena var behövliga för samerna och om de ville betala avrad för dem. Vidare hade länsstyrelsen 1758 upplåtit fisket i Stenvattnet på Ansättsfjället till bönder under motivering att den lilla avgift som samen betalade för fjället icke kunde räknas för det fisket. I domboksmaterialet återfinnes från och med de sista åren på 1750-talet knappast alls uttryck som "äga", "äganderätt" och liknande för samernas markinnehav. I stället talas exempelvis om "rättighet till nyttjande" och "fiske och skogs nyttning". Ur Hammerdals tingslags renoverade dom bok, vårtinget 1775, kan inhämtas att två samer träffat förening om "nyttjorättigheten" till det så kallade Härkelfjället. Från ett annat år finns anteckning om att en same uppsagt den nyttning och avrad som han tidigare åtagit sig. Räntan för fjällen anges omväxlande som skatt och avrad, ibland till och med i samma mål. Stundom varieras dessa uttryck med "årliga räntan" eller "årliga avgiften". I betraktande härav kan de använda lokutionerna lika litet som tidigare vara ägnade att leda till några säkra slutsatser i fråga om renbetesfjällens natur av skatte eller krono. Något direkt uttalande från domstolarnas sida att fjällen, bortsett från dem som redan tidigare var att anse såsom kronans, skulle vara kronans kan icke påträffas i det åberopade materialet. Efter kammarkollegiets utslag d 6 febr 1772 i målet om Ansättsfjället kom dock inrymningarna att övertagas av länsstyrelsen, vilket ger uttryck för att fjällen betraktades som kronomark. Likaledes kom länsstyrelsen att vara forum för lokala gränstvister.

Även om viss tveksamhet råder om domstolarnas synsätt får uppfattningen om fjällens krono natur i regel anses ha omfattats av de lokala myndigheterna från och med 1760-talet. Också bland bondebefolkningen synes denna uppfattning ha förstärkts.

En viktig utgångspunkt vid bedömning av denna utveckling är att närmare söka klarlägga de rättsideologiska strömningar som är kända från 1600-talet och början på 1700-talet. En av dessa strömningar var läran om den delade äganderätten till fast egendom, innebärande i korthet följande. Delad äganderätt förelåg när de i äganderätten ingående befogenheterna var fördelade på flera på så sätt att den ene lämnat nyttan åt en annan och förbehållit sig största delen av "proprietate jämte någon viss erkänsla och avgift samt rättighet att få det åter vid vissa tillfällen medan den andre fick icke bara nyttan utan också en del av äganderätten. Således var bägge ägare men på olika sätt. Den förre ansågs ha dominium directum och den andre dominium utile. Såsom exempel på äganderätt av det förra slaget angavs kronans rätt och på det senare slaget skattebondens rätt. Vid sidan av denna under 1700-talet lanserade teori synes emellertid en äldre uppfattning om dominium utile såsom beteckning å en ärftlig besittningsrätt till jord ha hävdats. Enligt denna äldre teori jämställdes skatterätt med det justinianska institutet emphytensius, innebärande att skattebonden endast hade bördsrätt och icke del i äganderätten till jord. De båda teorierna får ses i belysning av de många och ingripande begränsningar som skett i skattemannarätten under 1600-talet. Särskilt teorin om den delade äganderätten förefaller icke att ha fått någon större betydelse i samtida praxis och bägge teorierna torde relativt snart ha mistat sin aktualitet för jordägareförhållanden i allmänhet. Därmed är icke givet att åskådningarna saknat nämnvärd betydelse för rättsutvecklingen när det gäller exempelvis samerna, vilkas rättsliga ställning icke - såsom t ex skatteböndernas - fick sin lösning under 1700-talet. En annan teori som såvitt kan bedömas fick stor betydelse för rättsutvecklingen under lång tid var läran att staten var den ursprunglige ägaren till all jord. Det ligger nära till hands att anse att 1683 års förordning och påbud om skogarna utfärdats under intryck av denna redan då gängse åskådning. I bergslagen hade nämligen kronan under åberopande av principen om dess ursprungliga rätt till jord tillägnat sig för bergs bruket behövliga skogar. Redan under 1660-talet hade kronan på motsvarande sätt tillägnat sig skog i Gästrikland för att tilldela där igångsatta bruk. Att åskådningen i fråga icke kom att sakna betydelse för den allmänna rättsuppfattningen illustreras icke bara av Graans skrivelse 1673 och den debatt om strömmarna som återges i 1726 års protokoll utan även exempelvis av en protokollsanteckning från ett sammanträde 1847 avseende avvittringen inom Offerdals socken. Löjtnanten Sparrman anförde där med avseende å en tidigare projekterad gräns mellan Oldens skattefjäll och nybygget Frankrike och ett av Sparrman sökt nybygge på den så kallade Gröndalen, att fjällmännen måtte förevisa märkes- och skattebrev på sina områden, emedan deras pretentioner tycktes sträcka sig så långt, att icke blott fjällallmogen utan ock flera kunde vara besuttna därmed. Fjällmännen svarade, att de som från uråldriga tider hävdat och till Kungl Maj:t och kronan utgjort skatt för fjällen borde på denna grund anses som dess rättmätiga ägare och trodde det icke vara nödvändigt att förete sådana handlingar som Sparrman yrkat och vilka dessutom "möjligen icke torde finnas". Fjällmännen åberopade en ingiven skrift samt 8:de punkten i 1841 års skattefjällsbrev. Slutligen må erinras om att det från och med andra hälften av 1600-talet och fram till 1880-talet såväl i doktrinen som genom lagstiftning och domstolspraxis hävdats att urminnes hävd ej gällde mot kronan.

Ett försök att på samernas förhållanden applicera lärorna om den delade äganderätten skulle för kronan ge en överäganderätt som förlänade kronan befogenhet att uttaga skatt samt att utöva reglerande och kontrollerande verksamhet.

De författningar och övriga myndighetsbeslut som kan påstås ha tillkommit under intryck av åskådningen om kronans ursprungliga rätt till all jord visar sig vid närmare granskning icke heller de proklamera någon starkare eller mera vittomfattande rätt för kronan. Vare sig av ordalagen i eller av ändamålen med dessa författningar och myndighetsbeslut kan uttolkas att den av kronan hävdade dispositionsrätten till mark varit vidsträcktare än som betingats av den tillämnade dispositionen. Vidare upptogs teorin endast i modifierad form så till vida att anspråk på disponibel mark enbart ställdes på det som den enligt betraktelsesättet tillfällige ockupanten ej behövde för egen del eller kunde försvara med lagliga bevismedel. Någon äganderätt i vedertagen nutida mening kan kronan därför icke anses ha åtkommit på nu berörda grunder. Med början under senare hälften av 1700-talet skulle en betydande del av icke bara de ursprungliga renbetestrakterna utan även de ursprungliga renbetesfjällen tagas i anspråk för huvudsakligen nya hemman.

Resultatet av den lokala avvittringen kan för de aktuella renbetesfjällens del med Larsson sammanfattas sålunda. För Blåsjöfjäll, Orrnäsfjäll, Badstugunäsfjäll, Millestskogsfjäll och Klumpvattnetsfjäll tillsammans redovisas en ursprunglig areal av 664 940 tld och en återstående areal av 431 840 tld. Skillnaden eller vad som enligt dessa uppgifter av nämnda ursprungliga areal skulle ha disponerats för anläggning av nya hemman är 233 100 tld eller något över 1/3 av nämnda ursprungliga areal. Inom renbetesfjällens ursprungliga gränser sådana de redovisats i beskrivningarna över renbetesfjällen är helt belägna hemmanen Rotnäset (15 608 tld), Norrsjön (24 317 tld 31 kpld), Lillånäset (10 943 tld 26 kpld), Dabbsjön (9 635 tld 24 kpld), Dajma (6 504 tld), Storjola (3 799 tld 31 kpld), Raukasjö (5 036 tld), Svansele (27 271 tld), Sjoutnäset (18 208 tld 2 kpld), Trångmon (4 528 tld 12 kpld), Blomhöjden (4 672 tld), Härbergsdalen (5 979 tld 12 kpld), Risede (16 890 tld), Jougdaberg (8 000 tld), Väktaredalen (4 193 tld), Stora Blåsjön (28 712 tld 29 kpld), Ankarvattnet (40 676 tld 28 kpld) och Leipickvattnet (5 815 tld 2 kpld). Den sammanlagda arealen av dessa hemman är 240 792 tld 5 kpld, alltså något mera än den ovan angivna arealen 233 100 tld. Det synes dessutom kunna antagas, att de delar av hemman, som är belägna inom renbetesfjällens ursprungliga gränser, motsvarar hemmanen Granön (18 726 tld) och Harsjön (24 089 tld). Den sammanlagda arealen av dessa hemman är 42 815 tld. Denna areal lagd till arealen 240 792 tld 5 kpld ger en areal av 283 607 tld 5 kpld. Detta utvisar att av den ovan angivna ursprungliga arealen för renbetesfjällen 664 940 tld något över 2/5 disponerats för anläggning av nya hemman. Vidare framgår av utredningen, att ännu vid början av 1700-talet omfattningen av de av samerna disponerade trakterna var avsevärt större än den omfattning av renbetesfjällen, som vid den slutliga avgränsningen av renbetesfjällen i samband med avvittringen efter år 1842 redovisades såsom renbetesfjällens tidigare omfattning. Här må endast nämnas, att - inom det område som sålunda vid början av 1700-talet ytterligare disponerades av samerna - den sammanlagda arealen enbart av hemmanen Jormvattnet (29 356 tld 10,3 kpld), Kycklingvattnet (14 233 tld 24 kpld), Junsternäset (14 663 tld 9 kpld), Storvattnet (4 725 tld 4 kpld), Svaningen (41 488 tld 29 kpld), Byvattnet (29 257 tld 26,2 kpld) och Finnvattnet (15 129 tld 21 kpld) är något avrundat 148 855 tld. Sist angivna två arealsummor, 283 607 tld och 148 855 tld, sammantagna eller cirka 432 460 tld, ställda i relation till den efter avvittringen återstående sammanlagda arealen av renbetesfjällen eller 431 840 tld, visar att samernas renbetestrakter inom Ströms, Alanäs och Frostvikens socknar med den omfattning de hade ännu i början av 1700-talet mer än hälften disponerats för anläggning av nya hemman. Dessutom bör erinras om att hemmanet Munsvattnet. (12 121 tld 5 kpld) anlagts på renbetesfjället Murfjället i Hotagens socken, att den del av hemmanen Öjarn, som låg norr om den norra begränsningslinjen för Öjarskogs avradsland, tidigare tydligen ingått i "lappskogen" och att vid avgränsningen och skattläggningen av renbetesfjällen i Hotagens socken Finnvattnet uppgivits vara beläget inom dessa. Av de av samerna tidigare disponerade renbetestrakterna har således en betydande del tagits i anspråk för anläggning av nya hemman. Gåxsjöfjäll, Murfjället och Vinklumpfjäll har efter avvittringen en sammanlagd areal av 210 541 tld 2 kpld. Inom deras avgränsning ligger jämväl, räknat från norr samt mot söder och väster, Munsvattnet nr 1 cirka 12 000 tld, del av Svaningen nr 1 cirka 10 000 tld, Byvattnet nr 1 cirka 29 000 tld, Finnvattnet nr 1 cirka 15 000 tld, del av Öjarns område cirka 6 000 tld, Lakavattnet nr 1 cirka 15 600 tld, Almdalen nr I cirka 1 700 tld, Hökvattnet nr 1 cirka 4 000 tld, Tuvattnet nr 1 (större delen) cirka 5 000 tld Tuvattnet nr 2 cirka 2 600 tld, Lövhögen nr 1 cirka 3 900 tld, del av Ålviken nr 1 cirka 11 000 tld, Flinten nr 1 cirka 12 500 tld, del av Hotagen nr 1 och 2 cirka 15 000 tld, Bågavattnet nr 1 cirka 800 tld, del av Valsjön nr 1 cirka 8 000 tld och del av Gunnarsvattnet nr 1 cirka 7 000 tld eller sammanlagt cirka 159 000 tld. Lägges härtill fjällens nuvarande areal 210 541 tld 2 kpld, erhålles Såsom totalareal för renbetestrakterna i deras tidigare omfattning cirka 370 000 tld. Av dessa cirka 370 000 tld har alltså cirka 159 000 tld eller något över 2/5 tagits i anspråk i allt väsentligt för bildande av nya hemman och till en mindre del, Tuvattnet nr 2 om cirka 2 600 tld, för bildande av kronopark. Av de vid utredningen framkomna uppgifterna om läge och gränser för de vid avvittringen redovisade tidigare skattefjällen Gåxsjöfjäll, Murfjäll och Vinklumpfjället framgår, att minskning i förhållande till tidigare omfattning uppkommit beträffande samtliga dessa skattefjäll. Den mot skattefjället Härkelfjäll svarande marken får anses ha ingått i de för ovannämnda skattefjäll Gåxsjöfjäll, Murfjället och Vinklumpfjället redovisade områdena och sannolikt till den största delen i Gåxsjöfjäll.

Avvittringens och nybyggesverksamhetens stora omfattning bör ses mot bakgrund av de ekonomiska idéströmningarna under 1700-talet. Det enda påstådda fallet av avvittring i Jämtland på direkt grundval av 1683 års förordning var utbrytningen av den s k Ljusnedals allmänning i Tännäs socken för tilldelning av skog åt Ljusnedals kopparverk. Till följd av rådande krigstillstånd avbröts sedan tills vidare all tillämpning av förordningen. Under efterkrigsåren understöddes industrin på jordbrukets bekostnad. Prioriteringen av bergs bruket kom till uttryck bl a i 1734 års skogsordning som ur avvittringssynpunkt avsåg att ersätta 1683 års förordning. Från och med de sista åren av 1730-talet ökades emellertid intresset för jordbruket och för en fortsatt inre kolonisation. I 1739 års förklaring över skogsordningen anbefalldes landshövdingarna att tillse att de stora skogarna och ödemarkerna på det görligaste blev uppodlade och bebyggda samt så småningom skattlagda. Under de följande decennierna utfärdades ett stort antal författningar med syfte att främja kolonisationen. Framför allt torde därvid 1749 års lappmarksreglemente ha spelat en framträdande roll. Ett icke obetydligt antal kolonister sökte sig nu bl a till de jämtländska skogstrakterna och tog där upp nybyggen, med eller utan föregående tillstånd. Därvid kom även samernas renbetestrakter att i betydande omfattning tagas i anspråk under den senare hälften av 1700-talet och i början av 1800-talet. Vid avvittringen före tillkomsten av 1841 års skattefjällsbrev avgränsades ett flertal av de tillkomna nybyggena och nyhemmanen utan att samernas förhållanden beaktades. Av Larssons utredning i målet framgår att vederbörande myndigheter betraktat och handhaft den mark på vilken samerna nyttjat renbete så som kronomark, disponibel för anläggning av nybyggen och disponibel för att ingå i hemman enligt därför gällande regler. Någon särskild hänsyn till samernas rättigheter synes icke ha tagits. Att avvittringen och skattläggningen under 1800-talet skulle komma att genomföras med så stor kraft som blev fallet förklaras väsentligen av att 1820 års avvittringsstadga utfärdats under intryck av liberalismens idéer. I enlighet därmed skulle kronans mark i så stor utsträckning som möjligt överlåtas till enskilda för att göras produktiv och därmed även för kronan inkomstbringande genom skattläggning. De vittgående och beklagliga konsekvenser som nybyggeskolonisationen och avvittringsåtgärderna medförde för samerna belyses väl av överdirektören vid lantmäteriet L B Falkman i dennes berättelse från 1850 om en ämbetsresa.

Kraftiga protester från samernas sida liksom en allmän reaktion mot den hårdhänta exploateringen av sameområdena ledde så småningom till utfärdandet av 1841 års skattefjällsbrev. Den uppväckta reaktionen kom dock icke till synes blott genom skattefjällsbrevet. Således föreslogs i kungl brev d 6 maj 1843 att vissa angivna lägenheter borde vid reglering av lappallmogens gränser "såsom någon ersättning ingå i renbetesområden för fjällsamhällets mångfaldiga förluster".

Genom 1841 års skattefjällsbrev medgavs ett avsteg från den allmänna princip som kännetecknade avvittringsverket vid denna tid i det att kolonisationens befrämjande, som i förarbetena till avvittringsstadgan betecknats som huvudändamålet med avvittringen, delvis måst uppgivas och ersättas med föreskrifter mot nybyggesväsendet i avsikt att skydda samernas rätt. Eftersom lagakraftvunna avvittringsutslag icke ansågs kunna upphävas måste dock samernas behov av tillräckliga såväl sommar- som vinterbetestrakter tillgodoses på annat sätt. Så skedde dock slutgiltigt först i slutet av 1800-talet. I målet har förekommit en vidlyftig dokumentation och argumentering i frågan huruvida de i jordeboken redovisade fjällen rätteligen utgjorde kronomark. Av den förebragta utredningen rörande avvittringen och skattläggningen jämlikt 1841 års skattefjällsbrev får dock anses framgå att de myndigheter som handhade dessa avvittrings- och skattläggningsåtgärder betraktade och faktiskt behandlade denna fjällmark såsom disponibel kronomark i enlighet med en då nästan hundraårig praxis. Med hänsyn till vad som här ovan (s 130) anförts om avvittringsanspråkens begränsade räckvidd skulle det eljest kunna synas uteslutet att de för såväl bergsbruket som nybyggeskolonisationen så gott som värdelösa fjällen kunde betraktas såsom disponibel kronomark. Enligt 1780 års avvittringsinstruktion § 2 skulle också avmätning för avvittringen ske med början "på närmast Fjällen och Lappmarks-gränsen belägne skogar och hemman, samt sedan fortsättas i oafbruten ordning derifrån til den mer bebodda delen af landet". Jämväl ordalagen skattefjällsbrevet och i de av samerna såsom förarbeten till brevet åberopade urkunderna kan i viss mån anses tala mot att marken var krono. Även om sålunda såväl en långvarig praxis som markens behandling vid avvittringen och skattläggningen efter 1841 års brev framstår såsom tveksam kan detta icke upphäva avvittringsåtgärdernas verkningar i här åsyftat hänseende.

Ehuru handläggningen jämlikt 1841 års skattefjällsbrev enligt det av avvittringsmyndigheterna anlagda betraktelsesättet - bortsett från åtgärd enligt brevets 8:de punkt - icke var att hänföra till egentliga avvittringsåtgärder jämlikt avvittringsstadgan utan snarast till sådana åtgärder som jämlikt stadgans 10 § förutsattes kunna ske "efter föregående avvittring" avgränsades därigenom skattefjällen mot såväl övrig kronans överloppsmark som nybyggen och i förekommande fall enskilda jordägares pretentioner på nyttigheter. Såvitt kan bedömas har de sålunda avrösade skattefjällen omfattat mark för vilken samerna sedan långt tillbaka så gott som kontinuerligt erlagt ränta eller skatt till Norge eller Sverige.

En granskning av det i målet förebragta urkundsmaterialet lämnar icke stöd för antagande att samernas faktiska befogenheter med avseende å land och vatten inom de slutligen avgränsade skattefjällen undergått någon här beaktansvärd förändring under de nära hundra år som fjällen ansetts för kronomark. Utåt bevakade samerna sina rättigheter. Ett exempel är innehållet i protokollet rörande avvittringen inom Frostvikens kapellag d 12 juli 1832: "Någre Lapp-män jemte en Lapp- hustru, hwilke till dagens sammanträde sig infunnit, anförde klaga emot Nybyggarne och Nybyggesanläggninga i fjäll-trackterne, emedan Lappmannen Derigenom, stridande emot deras urgamla Kunga-Bref, trängdes ifrån sitt fädernegods och ifrån den Jorden, Lappmannen skattade för; de wille således å egna och de frånwarande Lappmäns wägnar anhålla, att deras Anförande måtte hembäras till höga Wederbörande. (Tillagt i not: Lapparne hafwa wäl till Frostwikens Fjäll-Tracter den så kallade Ususfructus eller nyttjande rätten men ej ägande rätten). Förrättningsmannen gåf Klaganderne tillkänna, att Deras påståenden i dagnes Protocoll skola upptagas, och framdeles undersökas, i synnerhet när alla nu pretenderade Nybyggeslägenheter blifvit å Charta lagde och Frostwikens Capell-Lag undergick Afwittring, om hwilken Termin Lappmännen, genom offentliga kungörelser, skola blifwa underrättade". Samiska arvs- och bördsregler synes alltjämt ha varit grundläggande för samernas rätt till fjällen och samernas ensamrätt till de kvarvarande markerna var obestridd.

Vid angivna förhållanden och då vare sig avvittrings- och skattläggningsåtgärderna som sådana eller de författningar som legat till grund därför är ägnade att föranleda till annat bedömande, kan de privaträttsliga rättigheter som samerna tidigare innehaft till skattefjällsmarken icke anses ha gått förlorade vid mitten av 1800-talet. För kronans del har det såsom tidigare utvecklats icke varit fråga om en verklig äganderätt. Annat än nominell karaktär av kronans äganderätt kan heller icke utläsas av 1841 års skattefjällsbrev. Något direkt uttalande av myndigheterna i äganderättsfrågan kan icke återfinnas, vare sig till förmån för kronan eller samerna. Samerna torde närmast ha betraktats såsom innehavare av en särskild rätt av typen ständig nyttjanderätt eller ärftlig besittningsrätt. Huruvida ett sådant synsätt anammats under intryck av läran om innehavaren av dominium utile såsom blott ärftlig besittningstagare och icke såsom ägare eller får ses som en naturlig konsekvens av att den juridiska systematiken återgått till att räkna med en enda ägare, saknar i detta sammanhang större betydelse.

Under den senare hälften av 1800-talet kom det inbördes rättsförhållandet mellan kronan och samerna att aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare. Den närmaste anledningen härtill synes vara att skogen till följd av industrialismens snabba utveckling började få ett rotvärde även utanför bergslagerna. Att statens exploateringsintresse även nådde skattefjällen framgår av att KM i utslag d 23 jan 1866 avslagit en sames begäran om att få driva avverkning till avsalu å sitt fjäll sammanställt med ett av Holmbäck redovisat memorial d 24 jan 1868, i vilket skogsstyrelsen uttalade att stadganden angående dispositionsrätt å renbetesfjällen i Jämtlands län icke förekom i annan mån än att det genom 1841 års skattefjällsbrev var antytt att någon avverkning till avsalu för samernas räkning icke var avsedd. Skogsstyrelsen hemställde så att avverkning för kronans räkning fick äga rum å Rutfjället i Härjedalen, vilken hemställan bifölls d 11 juni 1869. Föreställningen att 1841 års skattefjällsbrev lämnat någon antydan om omfattningen av samernas rättigheter synes icke välgrundad. Såsom Prawitz i målet anfört hyllades vid brevets utfärdande ännu den ekonomiskt liberala grundsatsen att statens utgifter skulle täckas genom skatter och att staten icke skulle bedriva inkomstbringande rörelse. Följaktligen skulle all staten tillhörig egendom som ej behövdes direkt för något visst statsändamål på ett eller annat sätt övergå i enskild egendom. I enlighet därmed slumpades väldiga arealer skogsmark bort under förra delen av 1800-talet fram till 1860. Även i övrigt är det främmande att tänka sig att det till samernas skydd mot en påträngande nybyggeskolonisation utfärdade 1841 års brev skulle avsiktligt förbehålla kronan några då helt inaktuella nyttigheter. Brevets bestämmelser om att nödig skog till bränsle icke skulle saknas torde i stället snarast ge uttryck för en omtanke om de till själva fjällen trängda samerna. Likväl är det 1869 lämnade tillståndet till avverkning å Rutfjället betydelsefullt därigenom att det då är första gången som kronan hävdar en rätt att för egen del tillgodogöra sig nyttigheter på skattefjällsområdet. Det bör dock framhållas att skogsavverkning endast undantagsvis kunde medges på de relativt skogfattiga renbetesfjällen. Vidare framträdde redan 1878 tanken på att skogsmedlen från fjällen skulle användas för samernas behov och år 1882 föreslog länsstyrelsen att penningmedlen skulle disponeras för inköp av renbetesmark. Genom beslut d 13 juli 1887 anbefallde KM domänstyrelsen att, i enlighet med 1887 års riksdags medgivande till skogsavverkning å skattefjällen för inköp av mark till utvidgning av dessa, föranstalta om skogsförsäljning samt att till statskontoret utan samman blandning med övriga skogsförsäljningsmedel inleverera de behållna medlen för skogseffekter från skattefjällen. Därjämte ålades statskontoret att, sedan statsverket blivit gottgjort för de förskott som utgivits för inköp av mark till utvidgning av skattefjällen, förvalta överskottet såsom en särskild fond. Enligt statsmakternas beslut skulle avkastningen av skogarna å såväl skattefjällen som utvidgningshemmanen endast få användas till inköp av mark för ytterligare utvidgning av skattefjällen. Vad därefter återstod skulle inlevereras till statsverket. Det senare blev emellertid icke fallet. Frånsett utgifterna för inköp av utvidgningshemmanen och för dessas förvaltning ävensom för vägar, broar samt byggnads- och reparationsarbeten, telefonanläggningar m m till förmån för arrendatorerna å fastigheternas inägor kom sedermera medel ur fonden att anvisas för renskötselns stödjande ej blott inom Jämtlands län utan även inom Västerbottens och Norrbottens län. Arrendemedlen från utvidgningshemmanen tillgodofördes också samerna.

KM:s beslut om skogsavverkning å Rutfjället synes också ha haft vissa återverkningar på inrymningsinstitutet. Vid mitten av 1800-talet hade fjällen upplåtits till begagnande "under lika rätt som åboer å vanlige Kronohemman" åt arvingarna till de tidigast kända innehavarna av fjällen. I vissa fall åberopade länsstyrelsen till stöd för inrymningen "4:de punkten uti Kongl. Kammar Collegii kungörelse den 29 februari 1808". Inrymningen angavs regelmässigt avse viss kvotdel av besittningsrätten till fjället i fråga. Från 1869 gavs emellertid inrymningsbreven ett enligt ordalagen mera begränsat innehåll så att därav framgick att rätten att bruka fjället var en rätt till fiske och renboskapsbete. Ytterligare inskränkning skedde i en resolution från 1886, varigenom den inrymde ålades "att endast för renboskapsskötsel åbeta betet inom fjellet och att endast till eget behof och följaktligen icke till afsalu taga skog inom fjellets område". Inrymningen angavs samtidigt utfärdad med stöd av 1808 års kungörelse. Att KB:s avsikt varit att begränsa den inrymdes dispositionsrätt till fjället framgår av en resolution d 19 juli 1886 i samband med lagstiftningsarbetet, vari det heter: "Till Konungens befallningshavandes kunskap har kommit, att åtskilliga av de lappar, som av Konungens befallningshavande fått inrymningsbrev å fjälltrakter inom de i Jämtlands län vid avvittringen för renskötsel avsatta land, av dessa åt dem upplåtna trakter utarrenderat dels åt lappar rätt till renbete och dels åt bofaste rätt till bete, slåtter, jakt och fiske. Då de av Konungens befallningshavande utfärdade inrymningsbrev icke berättiga till någon annan och vidsträcktare disposition av fjället, än att den lapp, som fått inrymningen, får mot erläggande av den stadgade avgiften ostörd av andra för sig och sin familj där åtnjuta rätt till bete och skogstång för renskötseln samt till fiske, så äro alla avtal, som med lappar träffats om dispositionsrätt för ena eller andra ändamålet till större eller mindre områden ävensom till jakt eller fiske inom fjällen, ogiltiga".

Lika litet som under tidigare tidsskeden är dock KB:s resolutioner och den inställning som kommit till uttryck däri i och för sig av beskaffenhet att åt dessa kan i förevarande sammanhang förlänas rättsbildande eller eljest rättsförändrande verkan när det gäller samernas privaträttsliga ställning.

TR:n har i sin bedömning av den historiska utvecklingen av samernas rättsställning funnit att samerna på grund av ockupation och långvarigt bruk därefter förvärvat en rätt till bl a de nu omtvistade skattefjällen som varit av sådan karaktär att densamma vid tiden omkring 1645 borde betraktas såsom äganderätt samt att kronan vid mitten av 1700-talet tillagt sig en äganderätt till skattefjällen, vilken dock åtminstone fram till slutet av 1860-talet varken till sitt syfte eller innehåll haft karaktären av verklig äganderätt. Oaktat samerna redan långt före 1645 och därefter utan avbrott till slutet av 1860-talet okvalt utövat samtliga konkreta rådighetsbefogenheter som varit för dem aktuella med avseende å skattefjällen och städse åtnjutit skydd för sin urgamla hävd därtill har likväl uppfattningen om kronan som ägare till skattefjällen vunnit utbredning i den allmänna rättsuppfattningen. Den främsta anledningen härtill är enligt TR:ns bedömning att en äganderätt för samernas del aldrig vunnit uttryckligt erkännande i författning eller rättspraxis.

I betraktande av vad sålunda och i övrigt framkommit framstår samernas rättsliga ställning vid tiden närmast före den första renbeteslagens tillkomst såsom egenartad i förhållande till övriga i svensk rätt kända rättsinnehavares, vilket för övrigt belyses av åtskilliga samtida uttalanden som åberopats i målet. Såsom en sammanfattande och från andra rättsfigurer särskiljande benämning på samernas säregna rätt kan lämpligen ordet lapprätt användas. Lapprätten skulle då ingå i ett fastighetsrättsligt förhållande mellan kronan, å ena, samt samerna, å andra sidan, och framstå som en begränsad sakrätt av särskilt slag, en evärderlig nyttjanderätt innefattande vidsträckta befogenheter. Lapprätten kan ses som en kvarleva av en ursprunglig, obegränsad äganderätt för samer till omfattande markområden. En mycket stor del av dessa områden har under historisk tid genom kronans tillskyndan frångått samerna och kommit i enskild ägo. Till återstående sameområden har kronan efter hand tillvällat sig en snarast nominell äganderätt.

Såsom närmare framgår av de äldsta åberopade räkenskaperna och domstolshandlingarna liksom av de äldre jämtländska jordeböckerna föregicks systemet med andelsinnehav av fjäll av en ordning där i regel en enda same uppträdde som bärare av de rättigheter och skyldigheter som ett fjällinnehav föranledde. Hur det inbördes rättsförhållandet enligt den samiska rättsordningen närmare var reglerat mellan den enskilde samen och hans egen sijta och angränsande sijtor lämnar det i målet åberopade utredningsmaterialet icke något tillförlitligt besked om. Däremot är genom utredningen belagt att den enskilde samen i fråga oftast icke ensam utan tillsammans med släktingar och andra renägare brukade sitt fjäll. Även om vissa uppgifter i målet tyder på att en områdesindelning förekommit mellan grupperingar inom den större gemenskapen torde likväl renskötseln i allmänhet ha bedrivits kollektivt. När det däremot gäller fiske synes denna nyttighet i större utsträckning ha utnyttjats individuellt i av samer sig emellan fördelade fiskevatten. Oaktat jakt och fiske i äldsta tid varit samernas viktigaste näringsfång saknas likväl efter tamrenskötselns utbredning i de nu aktuella områdena spår av att vissa samer haft en till dessa tidigare nyttigheter begränsad rätt till fjällen. När det gällt inrymningar i fjäll har med ett enda i målet påvisat undantag endast samer kommit i fråga.

Enligt TR:ns bedömning var den gamla lapprätten samfälld för organiserade grupper av samer och i princip odelbar. Att också tungt vägande praktiska skäl talar för att betrakta samernas rättigheter som en för dem samfälld och icke individuell rätt belyses av de vidlyftiga släktforskningar som verkställdes i slutet av 1840-talet för att ligga till grund för andelsinrymningar i skattefjällen.

Rätten att bedriva renskötsel å de omstämda renbetesfjällen är enligt rennäringslagen förbehållen samerna och innefattar rätt för dem att enligt sagda lag begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Under avsnittet renskötselrättens utövande, 15-25 §§, har sammanförts vissa bestämmelser om i renskötselrätten ingående befogenheter. Renskötselrätten tillkommer vissa i lagen närmare angivna enskilda samer, vilka för renskötselns bedrivande skall vara indelade i samebyar. Betesrätten och den därmed förenade rättigheten att nyttja marken för olika anordningar för renskötseln är kollektiv för samebys medlemmar medan renskötselrätten i andra avseenden innefattar moment av individuell karaktär, såsom i fråga om jakt och fiske. Lagtexten innehåller icke något direkt uttalande om vem som äger renbetesfjällen. Av motiven såväl till 1886 års, 1898 års och 1928 års renbeteslagar som till rennäringslagen ävensom av lagstiftningens innehåll framgår dock att rennäringslagen liksom tidigare renbeteslagstiftning vilar på förutsättningen att staten är ägare till renbetesfjällen.

Renskötselrätten är icke överlåtbar utan ärftlig efter speciella regler och förbehållen samer samt får utövas utan någon lega till staten. Ehuru renskötselrätten icke omfattar samtliga de rättsliga och faktiska befogenheter som enligt privaträtten tillkommer en markägare intar innehavaren av renskötselrätt en ställning som till sina allmänna drag är likartad med markägarens. Om i detta sammanhang bortses från de reglerande och fastighetsförvaltande funktioner som staten har, är dess befogenheter med avseende å renbetesfjällen begränsade till vad som icke omfattas av samernas behov och rättigheter, d v s tillgodogörandet av vissa nyttigheter å fjällen. Genom att intäkterna därav i stor utsträckning tillgodoförs samefonden framstår statens äganderätt som ytterligt begränsad. Det skulle därför icke te sig helt onaturligt att se renbetesfjällen som föremål för en delad äganderätt mellan kronan och samerna, vilket skulle stå i god överensstämmelse med den historiska utvecklingen av lapprätten. Enär emellertid en sådan rättsfigur icke låter sig inordna i den i svensk lagstiftning, rättspraxis och doktrin utbildade civilrättsliga systematiken kan densamma icke heller ligga till grund för TR:ns fortsatta rättsliga bedömning.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit finner TR:n samerna icke på någon av dem åberopade grunder vara att betrakta som ägare till renbetesfjällen. Käromålet kan i sagda del förty icke bifallas.

När det gäller samernas talan om att all rätt till renbete m fl särskilt angivna nyttigheter måtte förklaras tillkomma dem med privaträttslig rätt beaktar TR:n följande. Genom lagstiftningen har lapprätten, vars grundläggande beståndsdel utgöres av rätten till renbete, kodifierats och därvid lämnats i huvudsak oförkränkt. Det förhållandet att kodifieringen skett i civillag innebär fortsättningsvis därför att lagen är normerande för lapprättens innehåll. I denna lapprätt av privaträttslig natur ingick av de särskilt angivna nyttigheterna renbete, annat bete än renbete, slåtter, uppodlingar, jakt, fiske, skogsfång, grus- och därmed jämförlig täkt samt flyttningsvägar på skattefjäll och utvidgningshemman. övriga särskilt angivna nyttigheter, nämligen vattenkraft, "jordägareandel i gruva" och icke inmutningsbara mineraler ingick däremot icke i lapprätten utan utgör i senare tid aktualiserade nyttigheter, s k resträtter. Dessa resträtter har icke, till skillnad från vad som skett för t ex åbo inom vattenrättens område, tillerkänts samerna genom lag. De har ej heller utövats av samerna och har ej naturligt samband med renskötseln. Vid angivna förhållanden bör resträtterna enligt gängse betraktelsesätt tillfalla markägaren. Att ersättning för vattenkraft och intäkter av upplåtelser av annan resträtt i viss utsträckning kommit samerna till godo genom att tillföras samefond en, kan icke anses innebära att kronan uppgivit sitt anspråk på ifrågavarande resträtter. På anförda skäl kan samernas talan såvitt avser nyssnämnda resträtter icke vinna bifall.

Såsom här ovan fastslagits har lapprätten med renbetesrätten som viktigaste moment lämnats i huvudsak oförkränkt vid kodifieringen. Inskränkningar i fråga om rättens utövande har dock vidtagits i åtskilliga hänseenden. Samernas talan bör rätteligen vara så att förstå att de måtte beredas möjlighet att utöva sin rätt utan dessa inskränkningar.

Enligt gällande rätt har samerna en i princip oinskränkt rätt att på renbetesfjällen tillgodogöra sig renbete, annat bete än renbete, slåtter, uppodlingar och flyttningsvägar samt att utöva jakt och fiske. De har dessutom rätt till skogsfång i den omfattning som anges i 17-20 §§rennäringslagen samt rätt till grus och annan därmed jämförlig täkt för renskötselns och eget behov. Däremot finns ett icke obetydligt antal av näringspolitiska och liknande skäl betingade legala inskränkningar i lapprätten. Dessa inskränkningar har tillkommit delvis redan i den första renbeteslagen och delvis därefter när behov därav visat sig. En grupp som innefattar annat bete än renbete, slåtter, jakt och fiske reglerades i 1886 års renbeteslag sålunda att det dels positivt utsades att "lapparne" var berättigade till jakt och fiske på för dem avsatta land m m samt att det dels infördes förbud för samerna att upplåta bete, slåtter, jakt eller fiske åt annan. Dessutom stadgades att KB ägde, om det kunde ske utan intrång eller skada för samerna, upplåta sådana nyttigheter mot avgift, varvid dock inflytande medel skulle användas till samernas förmån enligt närmare bestämmelser av konungen. Motiven för den inskränkning som infördes i upplåtelserätten var att komma till rätta med de upplåtelser som enskilda samer gjort till förfång för andra renskötande samer. Motsvarande bestämmelser inflöt så gott som oförändrade i 1898 och 1928 års renbeteslagar ävensom i 1971 års rennäringslag.

I 1928 års lag tillkom under ifrågavarande bestämmelser även grustäkt eller annan med grustäkt och nyssnämnda nyttigheter jämförlig nyttighet. I 1971 års lag har skilts mellan upplåtelser för tillgodogörande av naturtillgångar och övriga upplåtelser. Av lagtexten framgår ej vad som avses med naturtillgångar. I motiven har till icke naturtillgångar hänförts nyttigheter som ingår i fastighetens vanliga avkastning medan som naturtillgångar angivits bl a grustäkt. Härigenom har grustäkt brutits ut från sitt tidigare samband med den förstnämnda gruppen, vilket lett till tolkningssvårigheter när det gäller avgiften för sådan upplåtelse.

Samernas rätt till skogsfång reglerades i 1886 års renbeteslag genom positiva bestämmelser att samerna ägde "till eget behof utan betalning använda skogen" på de för dem avsatta land. Bestämmelsen kompletterades med ansvarsbestämmelse för "lapp som tager mera virke än till hans eget behof erfordras". Bestämmelserna inflöt i så gott som oförändrad form i 1898 års renbeteslag. I 1928 och 1971 års lagar skedde motsvarande reglering men mera i detalj.

Enligt rennäringslagen gäller som huvudregel att nyttjanderätt får upplåtas endast om så kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. När det gäller upplåtelser av rätt till fiske och jakt kräves dessutom bl a att upplåtelsen kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas rätt till fiske och jakt. Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet att samerna ansetts skyldiga att mot ersättning tåla de smärre olägenheter som en upplåtelse kan innebära. De skall således även efter upplåtelsen av nyttjanderätt åt andra kunna utnyttja renbetesfjällen för renskötselns och eget behov. Icke minst i fråga om upplåtelser av jakt och fiske synes med hänsyn till statens intressen att tillgodose övriga befolkningsgruppers behov av såväl goda jaktmarker och fiskevatten som friluftsområden över huvud en viss risk icke kunna uteslutas att samernas intressen trädes för när enligt den nuvarande ordningen. Det bör i detta sammanhang också erinras om statens befogenhet att förordna om upphävande av renskötseln för visst område när området behövs icke blott för ändamål som avses i 1 § lagen om expropriation utan även för andra ändamål som icke närmare specificerats i lag.

De i rennäringslagen vid tagna inskränkningarna i lapprätten kan ses som resultat av avvägningar mellan ett allmänt samhällsintresse statens markägarintresse och samernas intresse. Vad samerna anfört som grund för sitt yrkande i nu förevarande avseende och vad TR:n i övrigt har att beakta härutinnan föranleder ej till annan bedömning än att samerna icke kan anses ha någon av de särskilt yrkade rättigheterna i vidare mån än vad som framgår av rennäringslagen.

På anförda skäl skall samernas talan jämväl i denna del lämnas utan bifall.

Lapprätten har karakteriserats som gemensam och i princip odelbar och dess bärare som en juridisk person. Det ligger nära till hands att i dagens läge betrakta de nya samebyarna som enda lagliga bärare av och taleberättigade för lapprätten, envar by för sitt avgränsade område. Det måste dock framhållas att samebyn enligt rennäringslagen icke erhållit sådan utformning och tillagts sådana befogenheter att den framstår som en adekvat bärare av lapprätten. Enskilda samers möjlighet att för egen del tillgodogöra sig i lapprätten ingående nyttigheter har heller icke i lagen reglerats ur synpunkten att lapprätten är gemensam.

Samernas anspråk i den mån de icke blivit genom gällande lagstiftning tillgodosedda är i gemen av beskaffenhet att icke kunna vinna beaktande annat än i samband med ny lagstiftning, avseende ändring till samernas förmån i rättsförhållandet mellan kronan och samerna. Såsom utredningen i målet ger vid handen har incitament till sådan ändring icke saknats. Oavsett detta framstår det som ett allmänt önskemål att erhålla en lag av vilken lapprättens innehåll och närmare utformning otvetydigt framgår.

DOMSLUT

TR:n avvisar den talan som förts av kärandena till förmån för samemenigheten inom berörd bys område, samtliga samemenigheter i Jämtlands län, samtliga samemenigheter i riket, den "Lapska Nationen" och samtliga same- eller lappbyar i riket.

TR:n lämnar vidare kärandenas talan i vad avser stadgad åborätt eller däri ingående rådighetsbefogenheter utan avseende.

Av kärandena i övrigt förd talan lämnas utan bifall.

Samebyarna och vissa enskilda samer fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan. Vadekärandena (i HovR:ns dom kallade samerna) anförde därvid att deras vid TR:n framförda alternativa yrkande, att de i vart fall med privaträttslig rätt måtte tillerkännas sådana konkreta rådighetsbefogenheter som tillkommer en stadgad åbo, även kunde formuleras såsom en begäran om "en ständig besittningsrätt med full elasticitet".

Samerna yrkade att de rättigheter, som nu var i fråga, måtte tillerkännas dem enligt en förtursordning som motsvarade de 14 punkterna i TR:ns uppställning (ovan s 20). - Staten yrkade å sin sida avvisning av den talan om bättre rätt till fast egendom som fördes av byar och enskilda samer enligt punkterna 3, 4, 7, 8, 10, 12 och 14 i förtursordningen.

Parterna bestred bifall till varandras yrkanden.

I HovR:n åberopade parterna samma grunder för sin talan som antecknats i TR:ns dom.

Samerna angav i HovR:n kortfattat sina i målet åberopade grunder enligt följande.

- Ockupation. Samerna var de första människor, som tog de omstämda områdena i besittning. Ockupationen var total.

- Specifikation. Samernas besittningstagande manifesterades genom olika åtgärder. För att nyttiggöra områdena för sin verksamhet skapade samerna således en terminologi med ortnamn och även annat som möjliggjorde bruk av områdena. För sin hushållning uppförde samerna bl a byggnader och stängsel. Den ursprungliga vildrensjakten krävde vissa anordningar i form av exempelvis fångstgropar. Tamrenskötseln, som förmodligen började bedrivas på 1600-talet, innebar på 1800-talet en intensiv mjölkhushållning. Denna medförde i sin tur ett fäbodliknande bruk av skattefjällen. Även domesticeringen av renhjordarna innebar ett slags nyttiggörande av fjällområdena.

- Urminnes hävd. Samerna har alltsedan tidpunkten för besittningstagandet av fjällområdena hävdat äganderätten titt dem. Hävden grundar sig på bl a renbetesdriften samt på den jakt och det fiske som bedrivits inom de berörda områdena. Samerna har härvid hävdat vissa gränser. Urminnes hävd till områdena har förelegat för samerna vid flera betydelsefulla tidpunkter såsom 1645, 1745, 1766, 1841 och 1886.

- Statens egna erkännanden. Staten har under århundradenas lopp genom olika uttalanden och genom företagna dispositioner erkänt samernas äganderätt, t ex genom skattläggningen i 1646 års frihetsbrev.

HovR:n (hovrättsråden Olsson, referent, och Englund, samt adjungerade ledamöterna Cederberg och Holmstrand) (* HovR:ns ordförande, f d hovrättspresidenten von Schultz, avled under huvudförhandlingen. *) yttrade i dom d 1 okt 1976:

HOVR:NS DOMSKÄL.

TR:n har i sin dom avvisat samernas talan såvitt denna förts till förmån för samemenigheten inom berörd bys område, samtliga samemenigheter i Jämtlands län, samtliga samemenigheter i riket, den "Lapska Nationen" och samtliga same- eller lappbyar i riket (punkterna 2, 6, 11, 13 och 9 i ovanstående uppställning).

Vad angår den talan som omfattas av punkterna 2, 6, 11 och 13, godtager HovR:n TR:ns bedömning.

(Beträffande yrkandet avseende samtliga same- eller lappbyar i riket - punkt 9 - fann HovR:n på anförda skäl att TR:ns avvisningsbeslut skulle stå fast. HovR:n fortsatte:) Vad angår de delar i övrigt av samernas talan, som ej tagits upp till prövning av TR:n, gillar HovR:n TR:ns bedömning.

Staten har till stöd för sina avvisningsyrkanden anfört: Den talan, som föres av vissa samer om kvotdel eller del i fastigheter, innebär att dessa samer jämte andra ej angivna samer gemensamt skulle äga dessa fastigheter. I sådant fall föreligger nödvändig processgemenskap mellan alla dessa presumtiva ägare, av vilka endast vissa för talan i målet. Av denna anledning bör deras talan avvisas. Enahanda förhållande gäller de byar som för talan för kvotdelar i samemenigheter i riket. Däremot torde hinder ej möta för enskilda samer att föra talan om omfattningen av de nyttigheter som må tillkomma dem såsom renskötselberättigade samer. Åborätt, ständig besittningsrätt och rätt till vissa nyttigheter, såsom exempelvis rätten till vattenkraft, torde förutsätta en gemensam förvaltning. Talan om dylika rättigheter fordrar därför processgemenskap. Enskilda samer och enskilda samebyar skall således ej heller kunna föra talan om sådana rättigheter.

HovR:n finner ej skäl till annan bedömning än den vartill TR:n kommit. Statens ändringsyrkanden i denna del skall därför lämnas utan bifall.

Samerna har i HovR:n sammanfattningsvis utvecklat sin talan enligt följande.

Samerna var de första ockupanterna av de herrelösa vidderna i norr. Jakt och fiske var från början de huvudsakliga näringsfången. Samernas bosättning var tidigt stationär. Det fanns inte något behov av att följa renhjordarna på deras vandringar utan samerna bodde i dalgångarna, där de med hjälp av fångstgropsystem kunde beskatta vildrensstammen. Vildrensjakten var mer förvärvsbetonad och platsbunden än vad vi i dag lägger in i ordet jakt. Den var ett slags skördemetod som mer liknade tamrenskötsel än jakt i egentlig mening. När så småningom nybyggare, icke-samer, trängde in i samernas gamla områden och med eldvapnens hjälp åstadkom en kraftig decimering av vildrenshjordarna, blev samerna tvungna att öronmärka renarna och följa dem på deras vandringar. Samerna tvingades alltså över till den långflyttande helnomadism, som nådde sin kulmen på 1870-1880-talen, den intensiva mjölkhushållningens period. Från att tidigare ha bott i mer runda byar, skedde nu bosättningen i mera långsmala byar. Flyttningen till vinterbetesland och sommarbetesland skedde efter ett komplicerat och detaljerat mönster. Tamrenskötseln är dock en relativt sen företelese. Det vill synas som om den ännu på 1670-talet icke slagit igenom fullständigt. Det är dock svårt att ange en mera preciserad tidpunkt för uppkomsten av tamrenskötseln.

Såväl skattelanden som skattefjällen var en familjegrupps territorium. Ordalagen i det av landshövdingen Strijk år 1646 utfärdade frihetsbrevet för Thomas Jonsson tyder på att denne var något slags gruppledare för samerna på de berörda skattefjällen. Från allra äldsta tid fördelades territoriet av byrådet på olika samefamiljer. Markinnehavet kunde alltså jämkas efter familjernas olika behov. Det var byn som hade den ursprungliga rätten till land och vatten. Eftersom det var byn - samekommuniteten - som var bäraren av rätten till land och vatten, kunde byns markområde icke överlåtas; det tjänade som underlag för byns eget näringsliv. Parallellen med häradsallmänningen är klargörande. Icke heller denna fick avyttras och det var icke meningen att någon enskild delägare i allmänningen skulle kunna få lagfart på del av den. När skattelanden och skattefjällen lades under svensk jurisdiktion, blev det häradsrätten, med samer i nämnden, som kom att fungera som byråd. Det kan tagas för visst att samerna haft en egen rättsordning och en egen jurisdiktion. De samiska rättsbegreppen kom att införlivas med den svenska rätten genom de samiska nämndemännen. När häradsrätten hade att bedöma frågor om succession till skattefjäll eller skatteland, tillämpades de lokala sedvänjorna. Det bör i detta sammanhang bringas i erinran att det icke förelåg någon skyldighet att söka uppbud och fasta på arvsrättsliga fång. Inrymningarna, som i någon mån hade karaktär av frivillig rättsvård, möter på ett tidigt stadium i det bevarade domboksmaterialet, vilket skulle tyda på att de gamla samebyarna snabbt kom att uppfatta häradsrätten som ett organ för byn.

Det torde utan tvivel ha funnits gränser mellan skattefjällen. Det har varit nödvändigt att för renskötselns skull ha någon form av gränsmarkering mellan de olika samegrupperna. Gränsmarkeringarna förbättrades sedan successivt. På samma sätt har det förhållit sig med böndernas hemman. Redan innan det fanns jordeböcker hade bönderna från gammal tid bestående skattehemman. För att klara ut hur långt hemmanen gick höll man gränsrannsakningar med vittnen, där naturmärken spelade en avgörande roll. Problemet med gränser kan i viss mån sägas ha varit latent såväl för bönderna som för samerna ända fram till avvittringarna. Den karta över två byar i Ume lappmark, som på landshövdingen Graans föranstaltande upprättades år 1671, uppvisar bestämda - om än i viss mån schematiserade - gränser mellan de olika skattelanden. Det torde vara uppenbart att denna karta avspeglar förhållanden - ett etablerat näringssystem med uppdelning på olika skatteland - som funnits under mycket lång tid.

Det samiska gränssystemet är helt naturligt det ursprungligaste. När skattelapparna på skattefjällen upptogs i jordeboken, kan man med fog antaga att jordeboksförfattaren icke hade så noga reda på gränserna, utan den jordeboksenhet som skattefjället bildade definierades av det samiska gränssystemet. Efterhand kom andra med det samiska konkurrerande gränssystem in i bilden: det judiciella, ecklesiastika och slutligen det administrativa gränssystemet. Genom att dessa senare gränssystem lades över samernas ursprungliga gränssystem kom skattefjällen att "avskalas" och på det sättet skapades otaxerade fjäll. Det avgörande beviset på att det redan tidigt existerat ett samiskt gränssystem är det ovan nämnda frihetsbrevet. Detta kan icke tolkas på annat sätt än att kronan - frihetsbrevet är ju utfärdat på regentens vägnar - här accepterat den ursprungliga samiska gränsdragningen i och med att den läggs till grund för skattläggning.

Enligt samernas mening har kronan genom frihetsbrevet erkänt samernas äganderätt till skattefjällen på grund av urminnes hävd. En jämförelse mellan frihetsbrevets ordalag och rekvisiten för urminnes hävd, sådana de föreligger i 1734 års lag, ger otvetydigt vid handen att frihetsbrevet innebär en stadfästelse på urminnes hävd för vederbörande same såsom företrädare för en samekommunitet. Därutöver vilket är viktigt att konstatera, innebär frihetsbrevet en skattläggning. Det är alltså inte bara fråga om ett allmänt skyddsbrev, utan genom frihetsbrevet sker en skattläggning av de fjäll, som efter freden i Brömsebro fallit under Sveriges krona. Denna skattläggning bekräftas därefter vid de år 1695 hållna s k räfstetingen. Under 1600- och 1700- talen lades stor vikt vid skattläggningen. Det ansågs nämligen, att vad man kunde försvara under skatten det hade man också rätt till. Frihetsbrevet skapar i sig icke någon rätt utan är att betrakta som ett bevis på ett redan existerande förhållande. Det för Thomas Jonsson utfärdade brevet får ses som en mall för de skattläggningar som skett för skattefjällen. Det är viktigt att i detta sammanhang peka på de kommande avvittringsutslagen rörande skattefjällen, som ju i hög grad handlar om skattläggning. Mot bakgrund av den genom frihetsbrevet dokumenterade skattläggningen spelar det mindre roll under vilken titel lappräntan redovisats i jordeboken. Under alla förhållanden får man vara mycket försiktig när det gäller att draga några slutsatser av lappräntans placering i jordeboken. - Att samerna hade en på urminnes hävd grundad äganderätt till sina områden framgår också av andra dokument från årtiondena före och efter freden i Brömsebro. Så måste Johan III:s brev 1584 till samerna i Suondavara by tolkas som en bekräftelse på urminnes hävd till samernas ägor inom Songamotka rå. Det talas i brevet icke om att det skulle vara någon begränsning i deras rätt. Motsvarande gäller Karl IX:s brev d 14 juni 1602 angående Kemi lappmark. Sedan fynd av silvermalm gjorts i Nasafjäll år 1634, upptogs förhandlingar år 1638 mellan den danska och svenska kronan om riksgränsens sträckning vid Nasafjäll. På båda sidor hördes samer som vittnen om sträckningen. I de i det danska riksarkivet förvarade danska protokollen finns ganska fylliga uppgifter om dessa samers rätt till landet. Det kan av protokollen utläsas att de hade ett mönster av skatteland, om vilka man använde uttryck som "ägd" och "ägandes". Även Graans memorial från år 1673 ger belägg för att samerna ansågs ha äganderätt till sina land. Graans påpekande att samerna "självvilleligen antagit ägor" innebär ett erkännande av en total ockupation från samernas sida. Slutligen bör också nämnas förhandlingarna i Flakkebaek år 1603, där det svenska beslutet gick ut på att Norge icke hade rätt att ta skatt av andra fjällsamer än Laisbyn i Pite lappmark, medan det tillkom Sverige att beskatta sjösamerna från Tysfjord och norrut, vilket innebar en pretention på överhöghet från svensk sida, som baserades på skattläggning av samerna, de faktiska ägarna av ifrågavarande områden.

För att rätt kunna förstå utvecklingen av rätten till skattefjällen under tiden från freden i Brömsebro och fram till 1751, då riksgränsen mellan Sverige och Norge blev slutgiltigt fastställd, måste man ha klart för sig vilken central roll de svenska gränspretentionerna 1649 och 1690 spelade. Dessa pretentioner hade något olika innehåll. År 1690 ville Sverige ha en dryg del av Nordli och ej blott Sörli som fallet var 1649. På 1690-talet var det därför nödvändigt att uttryckligen erkänna samernas äganderätt. De ölika förfarandena med skattefjällen under denna tidsperiod är alltså att se som element i kampen för att materialisera den politik, som tog sig uttryck i de olika gränspretentionerna. Det är som ett led i denna kamp som Stenklyfts böxling av Ansättfjället år 1654 får ses. Syftet med denna böxling kan icke ha varit annat än att försöka "fånga in" en del av Sörli. Den följande utvecklingen visar emellertid att böxlingen av Ansättfjället - liksom Pålssons böxling från 1649 - bara blev en isolerad episod. Man övergav nämligen ganska snart tanken på att Ansättfjället skulle vara ett avradsland och fjället behandlades i fortsättningen som ett skattefjäll. Ändå kom böxlingen att spela en mycket stor roll drygt 100 år därefter. Böxelsedeln dök nämligen - säkert av en slump - upp vid kammarkollegiets behandling av ett inrymningsärende rörande Ansättfjäll år 1772, då gränsproblematiken icke längre fanns med i bilden. Kammarkollegiet lade därvid böxelsedeln till grund för sitt uttalande om att fjället var att anse som kronoegendom. Sett mot den nu redovisade bakgrunden torde betydelsen av kammarkollegiets utslag år 1772 avsevärt reduceras. 1772 års avgörande utgör ej något prejudikat för andra skattefjäll.

När det gäller samernas rätt till land och vatten, kan avradsrannsakningarna 1666 och på 1690-talet inte förbigås. Att skattefjällen lämnades utanför dessa rannsakningar, som rörde kronoegendom, måste betraktas som ett bevis för att de icke ansetts tillhöra kronan.

Nybyggarverksamheten i lappmarkerna möjliggjordes genom utfärdandet av lappmarksplakaten 1673 och 1695. Underlaget för det förstnämnda plakatet utgjordes av Graans memorial samma år, i vilket den s k parallell teorin kommer till uttryck. Tendensen i detta dokument kan sägas vara att finna en ursäkt för att släppa in nybyggare på de av samerna ägda skattelanden och byområdena. Det är viktigt att framhålla att Graan vitsordar, att samerna hade ett ursprungligt besittningstagande och att detta besittningstagande icke var begränsat på något sätt. Memorialet skall sammanställas med den av Graan två år tidigare - på kungens vägnar - avgivna försäkran att kungens uppsåt var att låta samerna bli vid deras land och fiskevatten. Lappmarksplakaten fick emellertid icke åsyftat resultat, utan det var först 1749 års lappmarksreglemente, som ledde till någon större kolonisation. Det var lappmarksreglementet som var grunden för nybyggesväsendet i Jämtland.

Det är ostridigt, att 1683 års påbud om skogarna icke avser att proklamera något fjällregal. Föremålet för påbudet är skogen, skog för kolning samt byggnationer avsedda för bergverken. De högt belägna lappskatteskogarna saknade intresse för bergsbruken. Påbudet innebär att ett anspråk på avvittring aktualiseras. Men ingenting blir kronans "eo ipso", utan det blir kronans först när avvittringen är klar. Någon på 1683 års påbud grundad avvittring kom för övrigt aldrig till stånd. - I målet har framskymtat att regalistiska strävanden skulle ha gjort sig gällande på 1690-talet under hänvisning till att vissa häradsrättsbeslut angående skattefjällen underställts länsstyrelsen. Att häradsrätterna vid denna tid hänvisade till länsstyrelsen hade emellertid att göra med gränspretentionen, som byggde på att fråga var om "lapparnas egendom". Påståendet om regalism på 1690-talet är alltså felaktigt. Under 1690-talet hävdas tvärtom "lapparnas egendom" från svensk sida som huvudprincip och regalismen är beträffande den officiella svenska synen på skattefjällen längre bort än någonsin. Även mot bakgrund av de direkt samevänliga uttalandena om samernas rätt i bergverksprivilegierna för Norländerne och lappmarken år 1673 - förordningen förutsatte att såväl skatteman som lapp kunde finna och driva ett metall och mineraliskt streck på skattemanna ägor - framstår uttalandet om regalismen på 1690-talet som icke sakligt underbyggt. Nämnda privilegium visar att det var en total ockupation från samernas sida och ett nyttjande som går långt utöver renbete, jakt och fiske.

Frågan om samernas äganderätt till sina land - det gällde den gången ett lappskatteland - ställdes kring 1740 på sin spets i målet om bördsrätt till nybygget Haukiniemi i Kemi lappmark. Såväl häradsrätten som lagmansrätten hade den åsikten att lappskattelandet var av skatte natur. Målet försvann emellertid sedan det översänts för lagförklaring. Sådan förklaring hade begärts därför att ryska kronan var inblandad i frågan. Lappskattelanden i Kemi lappmark var nämligen skattskyldiga till både Sveriges och Rysslands kronor. Det kan erinras om att ärenden rörande skattefjällen i Jämtland underställdes "högre handen", så snart riksgränsen mot Norge var inblandad. - Till raden av bevis på samernas äganderätt sällar sig också kodicillen till 1751 års gränstraktat. Kodicillens författare hade genom de verkställda danska och svenska undersökningarna en god kännedom om samernas förhållanden. Kodicillen bygger på att samerna ägde skattelanden och att det fanns gränser för dessa. På dansk sida uttalade sig den framstående juristen Henrik Stampe om samernas förhållanden. Denne framhöll, under åberopande av Samuel Pufendorfs lära om ockupation av en grupp människor, att samernas ursprungliga ockupation av landsträckor medförde äganderätt för dem. I anslutning till gränstraktaten utfärdade Svea HovR år 1752 ett brev angående rättegångssättet mellan lappmän och andra på gränsen mellan Sverige och Norge, vilket dokument tydligt visar att samernas deltagande i rättsskipningen var en levande realitet.

Grundläggande för den äldre avvittringen i Jämtland är 1752 års kungliga resolution på allmogens riksdagsbesvär. Sedan kronan börjat visa sitt intresse för de jämtländska avradslanden, till vilka bönderna tillförsäkrats en ständig besittningsrätt i enlighet med guvernören Sparres brev 1666, begärde allmogen i Jämtland att få behålla dessa avradsland. Men 1752 års resolution innebar att avradslanden icke stod sig mot kronans avvittringsanspråk trots att avradslanden var särskilt skattlagda. Av den för den äldre avvittringen i Jämtland utfärdade instruktionen framgår att fjällen, i full överensstämmelse med 1683 års påbud, icke skulle avvittras.

När det gäller inrymningarna i skattefjällen under senare hälften av 1700-talet och på 1800-talet, torde länsstyrelsens övertagande av bestyren med inrymningarna vara en följd av kammarkollegiets utslag år 1772. Som redan nämnts synes emellertid detta utslags värde som prejudikat vara synnerligen svagt. Länsstyrelsens befattning med inrymningarna är snarare att betrakta som ett led i länsstyrelsens ordningsuppehållande verksamhet eller verksamhet som representant för den offentliga makten än som ett utflöde av en kronans äganderätt till den mark det gällde. Om man, i likhet med Solem, uppfattar häradsrättens befattning med inrymningarna såsom ett uttryck för att häradsrätten trätt i den ursprungliga samebyns - bäraren av rätten till land och vatten - ställe betyder länsstyrelsens övertagande av bestyren med inrymningarna blott att länsstyrelsen fortsättningsvis agerar på samebyns vägnar. Då inrymningsbrevet lika litet som lagfartsbeviset eller böxelbrevet i egentlig mening är rättsskapande utan endast utgör en bekräftelse på en redan tidigare på civilrättslig grund innehavd rätt, är det under alla förhållanden likgiltigt om det är landshövdingen eller häradshövdingen som sköter bestyren med inrymningarna. Samernas på urminnes hävd med skattläggning grundade rätt var en civilrättslig rättighet som icke kunde påverkas av administrativa åtgöranden.

1820 års avvittringsstadga hade till uppgift att skilja kronans marker från enskildas ägor. Stadgan byggde på den från liberalismen hämtade tanken att var och en skulle få sin egen "ruta". Vad hemmanen skulle få behålla var den mark som var inbegripen under skatten. Mark därutöver - t ex avradslanden - skulle bli föremål för avvittring. Trots att 1820 års stadga icke nämnde samerna, skulle stadgan likväl äga tillämpning också på dem. Någon annan slutsats kan icke dragas av innehållet i 1831 års kungliga brev, som förutskickade att frågan om samernas vinterstamhåll skulle lösas vid avvittringen. Det var alltså meningen att lappallmogen - i likhet med bönderna och kronan - skulle få egna rutor. Skattefjällen var skattlagda till hela sin areal inom råmärken och gränser. Samerna kunde sålunda under skatten försvara hela sitt ägoinnehav. Samernas förhållanden kom emellertid icke att beaktas vid avvittringens praktiska genomförande på 1830-talet, vilket får tillskrivas avvittringsmyndigheternas försummelse. Den nybyggesverksamhet som följde i avvittringens spår skar bort stora områden av de skattefjäll, som samerna innehade och för vilka de betalade skatt. Först genom skattefjällsbrevet år 1841 blev det stopp för fortsatta nybyggen. Skattefjällsbrevet blev den urkund med stöd av vilken skattefjällen sedan avvittrades. Det byggde på samma princip om indelning i rutor som 1820 års avvittringsstadga. Samekommuniteterna skulle kollektivt få egna rutor, som skulle vara fria från främmande rättigheter. Genom hänsyftningen på 1837 års kungliga brev angående bestämmande av gränser för lappallmogens renbetestrakter likställdes samekommuniteterna med dels kronan och dels enskilda jordägare. Genom att samekommuniteternas områden således ställdes i motsättning till vad som skulle tillhöra kronan och vad som skulle tillhöra enskilda jordägare, är därmed också avgjort att samernas kollektivt ägda rutor icke ägs av kronan. Enligt instruktionerna i skattefjällsbrevet skulle skattefjällen först avmätas och inläggas på karta, varefter av tillstötande disponibla kronomarker skulle utstakas nödiga betestrakter särskilt för varje skattefjäll. Sistnämnda stadgande bör sammanställas med bestämmelserna i § 11 i det samma dag som skattefjällsbrevet utfärdade s k Hede-brevet. I nämnda paragraf stadgades att den överloppsmark, som låg närmast fjällen, skulle utses och bestämmas till vinterstamhåll för samernas renhjordar mot lämplig smörränta; det är den tillstötande disponibla kronomarken som beskrivs såsom vinterstamhåll. Den kronomark, som sålunda skulle läggas till varje skattefjäll, var att betrakta som ett slags bihang till skattefjället. Det bör observeras, att i nyss nämnda paragraf ställdes skattefjällen i klar motsättning till överloppsmark, som enligt vad som framgår av paragrafen begreppsmässigt är att tolka som odisponerad och icke skattlagd mark. Enligt punkten 5 i skattefjällsbrevet skulle ränta för "vardera av de sålunda utstakade markerna" föreslås av avvittringslantmätare och närvarande gode män. Ordet "vardera" avser dels räntan för skattefjället, som var av skatte natur, och dels räntan för den tillstötande disponibla kronomarken. Utslagen rörande skattefjällens avvittring och skattläggning är av central betydelse i målet. Skattläggningen går tillbaka på den skattläggning, som är dokumenterad i 1646 års frihetsbrev. Bakom utslagen ligger principen att det man kan försvara under skatten det får man behålla. Det finns icke någonting i utslagen som tyder på att skattefjällen skulle vara kronans. Skattefjällen är stöpta genom avvittringsutslagen, som vunnit laga kraft. Därmed har också samernas äganderätt till skattefjällen passerat oförkränkt genom avvittringen. Av det förhållandet att skattefjällen i förekommande fall skattlades för renbetet och för fisket, kan ej dragas den slutsatsen, att det bara var dessa rättigheter som skulle tillfalla samerna. Själva avvittringen skedde kollektivt till lappallmogen. Först därefter bestämdes efter ett noggrant prövningsförfarande vilka skattelappar som skulle inrymmas på de särskilda skattefjällen. I utslagen framträder samerna såsom innehavare av en verkligt stark rätt; det är de som disponerar över marken. Utslagen meddelades under en liberalistisk epok, då idéen att staten skulle behålla äganderätten till någon mark var främmande. Det är viktigt att notera den principiella skillnad som råder mellan avvittringen i Jämtland enligt 1841 års skattefjällsbrev och avvittringen i Lappland enligt 1873 års avvittringsstadga. Oaktat samerna betalade ränta för lappskattelanden, avvittrades dessa ej såsom särskilda fastigheter. - Det s k Rutfjällsbrevet år 1869 kan ses ur två aspekter. Det kan ses som ett utslag av maktpolitik från kronans sida; kronan tillerkänner sig själv en avverkningsrätt på renbetesfjällen. Man bör då hålla i minnet att beslutet fattades av en administrativ myndighet, det är alltså icke fråga om något rättsligt avgörande. Rutfjällsbrevet kan emellertid också betraktas ur den aspekten att brevet är tillkommet i samernas eget intresse, nämligen för att skydda dem från att manipuleras av hänsynslösa skogsuppköpare. I detta sammanhang kan erinras om det av länsstyrelsen i Jämtlands län d 10 dec 1868 avgivna yttrandet om äganderätten till nämnda fjäll. Länsstyrelsen hävdade därvid, att följer äganderätten av besittningstagandet av ledigt land, så är lappens rätt ostridig, ty lappen var först. Det är från länsstyrelsens sida ej tal om något partiellt besittningstagande.

På grund av unionstvisterna med Norge från mitten av 1800-talet blev det nödvändigt att reglera samernas flyttningar över riksgränsen. År 1871 framlades en proposition angående förordning rörande lapparna i Sverige och Norge. Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget hävdades, att samerna hade en på historisk grund fotad äganderätt till sina områden, att samernas äganderätt var kollektiv och att den kunde jämställas med äganderätten till häradsallmänningarna. Det var främst riksarkivarien Johan Jakob Nordström som gav uttryck för den då rådande traditionella uppfattningen om samernas rätt till land och vatten. Men även i HD uttalade man sig mycket förmånligt för samerna. 1871 års proposition ledde icke till någon lagstiftning. Det var först år 1883 som den s k fellesloven antogs av riksdagen. Den samevänliga inställningen återkommer i civilministerns uttalande år 1873 vid riksdagsbehandlingen av avvittringsstadgan för Lappland, att det icke kunde komma i fråga att genom lagstiftning beröva samerna någon rätt varav de fortfarande var i laglig besittning. Civilministerns uttalande, som var en upprepning av Graans försäkran år 1671, var en principförklaring, innebärande att lagstiftningsvapnet icke skulle användas mot samerna. På 1880-talet började man emellertid att övergå till att se på icke-samer och samer i en definitiv rangordning: överfolk-underfolk. Tidigare hade man erkänt att samernas besittningstagande var totalt; de hade samma rätt som andra människor. I juni 1882 uppdrog regeringen åt en kommitté att utarbeta ett förslag till lagbestämmelser angående de svenska samerna och deras förhållanden till den bofasta befolkningen. Betänkandet, som överlämnades 1 augusti 1883, ter sig vid en jämförelse med det material som förebragts i skattefjällsmålet som fåttviktigt. Kommittén har icke alls varit inriktad på arkivforskning. Det är särskilt anmärkningsvärt att kommittén icke gjorde sig mödan att närmare efterforska förarbetena till skattefjällsbrevet. Det begränsade direktiv - utredning av förhållandena mellan de svenska samerna och landets bofasta befolkning - som kommittén erhöll, tyder på att statsmakterna avsiktligt ville undvika att beröra huvudfrågan: samernas rätt till de samiska kärnområdena. Betänkandet återspeglade synsätt, som var påtagligt influerade av dåtidens modelära, socialdarwinismen. Än mera påtagligt kommer inflytandet från socialdarwinismen till uttryck i justitierådet Olivecronas uttalande vid lagförslagets behandling i HD år 1884. Hos Olivecrona framträder öppet en aktiv samefientlighet. Han engagerar sig med ett darwinistiskt utvecklingspatos för de industriella intressena, som han finner vara överordnade frågorna om samernas rätt till land och vatten. Även det särskilda utskottets behandling 1886 av lagförslaget präglas av socialdarwinistiska tankegångar. Det måste betraktas som ett rent hugskott från utskottets sida, när utskottet vill göra gällande att samernas ursprungliga besittningstagande endast var partiellt. Utskottets spekulativt filosofiska uttalande är icke grundat på några arkivundersökningar och faller icke inom lagstiftningens ram. Uttalandet får härigenom karaktären av "obiter dicta" d v s saker som är sagda vid sidan av ett ämne som är föremål för avgörande. För besvarandet av frågan om samernas äganderätt till skattefjällen väger alltså utskottets uttalande lätt. Det är av vikt att påpeka att lagtexten endast talar om "de för lapparna anvisade land", vilket innebär att lagtexten hänvisar tillbaka till avvittringen. Eftersom det torde vara till fullo klarlagt i målet, att icke heller avvittringen ger någon lösning på äganderättsfrågan, får man gå längre tillbaka i tiden. Kommer man då till att samerna ägde skattefjällen redan före avvittringen, behöver lagtexten icke åsidosättas, eftersom avvittringen som sådan icke kunde ändra på de av avvittringen berörda fastigheternas jordnatur. 1886 års renbeteslag, som är en betesregleringslag vilken ej tar ställning till äganderättsfrågan, efterträddes år 1898 av en ny lag av i allt väsentligt samma innehåll som den första renbeteslagen. 1928 års lag, som så småningom ersatte 1898 års lag, skärpte den olyckliga splittring mellan renskötare och icke-renskötare, som fanns redan i 1886 års lag. Centralgestalten i 1928 års lag blev lappfogden liksom samebyn blev det centrala i 1971 års rennäringslag.

Staten har i HovR:n sammanfattningsvis utvecklat sin talan enligt följande.

Arkeologiska fynd visar, att en sydskandinavisk befolkning relativt tidigt trängt upp i Härjedalen och Jämtland, där ett fångstfolk av okänt ursprung uppehållit sig. Till en början har detta fångstfolk levt sida vid sida med den inträngande sydskandinaviska befolkningen. Vid vikingatidens inträde är dock spåren efter fångstfolket försvunna. Förekomsten av talrika fångstgropsystem, vilka för övrigt icke något unikt för den skandinaviska halvön, visar att människorna i vart fall fram till vikingatiden i huvudsak livnärt sig på jakt och väl också fiske. Under vikingatiden ökade åkerbruket och boskapsskötseln i betydelse. Även om dessa näringsgrenar icke kan sägas ha tagit överhand över jakten och fisket, blir de dock jämförbara näringsgrenar, i allt fall i Storsjö-bygden. I Jämtlands ytterområden dominerade dock länge fångstnäringarna. Under medeltiden ökade uppodlingen av marken och det finns spår efter en förhållandevis väl utvecklad fäbodedrift. Digerdödens härjningar i mitten på 1300-talet hejdade dock tillfälligt utvecklingen. Jakten och fisket var emellertid alltjämt mycket betydelsefulla näringsfång. Ett uttryck härför är jämtarnas jakträtt enligt landsskrået. Mot slutet av medeltiden och i början av nya tiden stöter man på begreppet avradsland, det första härrör från början av 1300-talet. Avradslanden utgjorde delar av allmänningar, över vilka konungen, såsom ett dokument från 1351 rörande tvist om gränserna mellan konungens allmänning och sockenjord i västra Jämtland utvisar, gjorde anspråk på höghetsrätt. De uppläts som fäbodeområden och naturligtvis då också för jakt och fiske. Det fanns också avradsland som endast utgjordes av fiske. Det finns från medeltiden icke något skriftligt belägg för att det funnits samer så långt söderut som i Jämtland och Härjedalen. Det är först något efter mitten på 1500-talet som samerna dyker upp i dokument från nämnda landskap. Av dokumenten kan utläsas, att vid tiden för Brömsebro-freden skattar samer i norra Jämtland och att det finns samer i övriga delar av Jämtland och i norra Härjedalen. Något anspråk på enskild äganderätt från kronans sida har icke rests vid denna tidpunkt, men väl har områdena varit föremål för kronans höghetsrätt.

I början av 1300-talet hade bebyggelsen i övre Norrland nått till Skellefteälven. Nöteborgsfreden 1323 innebar ett uppsving för den fortsatta kolonisationen. Målet för denna var laxfisket i de stora älvarna i övre Norrland. Allmänningsjorden i Norrland hade en speciell ställning. Intäktsrätten var i princip fri enligt hälsingelagen. Dokumentet om skiljedomen i Tälje 1328 är den första svenska urkunden i vilken samerna omnämns. I detta dokument uttalas att området i norr skulle stå direkt under konungens dispositionsrätt, alltså proklamerandet av en höghetsrätt. Avsikten var att främja nyodlingen. Samma avsikt återkommer i Gustav Vasas kända brev 1542. Det torde numera vara ostridigt, att brevets avsikt icke var att införa ett regale till de stora norrländska vidderna. Omsorgen om nybyggesverksamheten är ett framträdande drag också hos hertig Karl, sedermera Karl IX. Johan III:s brev 1584 till samerna i Suondavara by ger icke belägg för någon samernas äganderätt till sina områden. Brevet rörde klagomål från samernas sida över intrång från bönder. Kungen utlovar i sitt brev att samerna skall få bruka områdena utan intrång. Brevet visar omsorg om samernas rätt men någon ställning till äganderätten tar icke kungen. Vid tiden för freden i Brömsebro har kronan ej gjort gällande någon enskild äganderätt till de norrländska vidderna utan allenast en höghetsrätt, en dispositionsrätt över områdena.

En jämförelse mellan förhållandena i Jämtland och Lappland låter sig svårligen göras. I Jämtland fanns mycket tidigt en bofast befolkning, vilket fick till följd att samernas utnyttjande av markerna hade en annan karaktär, i det att böndernas utnyttjande av betesmarkerna ända upp mot fjällregionen lade hämsko på samernas utveckling.

En samlad bedömning av utredningen i målet, såvitt avser tiden fram till freden i Brömsebro, ger till resultat att ej något av de sätt varigenom samerna utnyttjat ifrågavarande områden inneburit någon sådan specifikation med härtill åtföljande värdeökning som har kunnat medföra äganderätt genom ockupation. Ej heller kan beträffande nämnda tid någon äganderättsskapande urminnes hävd till skattefjällen anses föreligga. Det rör sig om så oerhört stora områden, att det aldrig kan ha varit den centrala regeringsmaktens avsikt att acceptera äganderätt över sådana områden för en mycket liten grupp människor. De dokument om skattläggning av samer som kommit fram är icke tillräckliga som grund för påståendet om samernas på urminnes hävd fotade äganderätt. Samernas besittning har icke varit okvald. Jakten, som varit mycket väsentlig för samerna, har icke utövats av dem med ensamrätt; jämtarnas jakträtt i Finnmork enligt landsskrået innebar en inskränkning av samernas besittning. Vidare måste krävas, att de hävdade områdena kan någorlunda preciseras till omfånget. Av det i målet förebragta materialet kan emellertid icke några slutsatser dragas om skattefjällens gränser. Självfallet kan man härvidlag icke kräva förekomsten av fullständiga, av människohand gjorda gränser utan det torde vara tillräckligt att påvisa att det existerat gränsmarkeringar i form av naturmärken. Så är emellertid icke fallet när det gäller skattefjällen. Det är å andra sidan ställt utom allt tvivel att samernas nyttjande rätt till jakt, fiske och renbete är helt accepterad när Jämtland-Härjedalen införlivas med Sverige.

Vid mitten av 1600-talet vinner merkantilismen insteg i Sverige. Bergsbruket får ett kraftigt uppsving. Intresset för att öppna ödemarkerna för nybyggare ökas. Det första lappmarksplakatet 1673, som uppmanar till kolonisation av lappmarkerna, är en direkt följd av Graans memorial. Plakatet visar att kronan ansåg sig ha rätt att förfoga över lappmarkerna för nyodling. Redan på 1680-talet inflyttar finnar till Frostviken. Lappmarksplakaten på 1600-talet gav emellertid icke åsyftat resultat. Som ett led i statsmakternas strävan att öka nybyggesverksamheten utfärdades därför lappmarksreglementet 1749. Samma syfte hade också den år 1734 utfärdade skogsordningen. Även om 1683 års påbud om skogarna icke kan anses innefatta proklamerandet av ett särskilt fjällregal, är dock ställt utom allt tvivel att påbudet ger uttryck för regalistiska strävanden. Vid tiden för utfärdandet av påbudet hyste man säkerligen den åsikten, att Gustav Vasa i sitt brev 1542 hade proklamerat äganderätt till ödemarkerna. Uttrycket "allt intill fjällen" är blott en omskrivning för att det här ansågs vara fråga om oändliga vidder. På grundval av 1683 års påbud avvittrades Ljusnedals allmänning i Tännäs socken och tillades Ljusnedals kopparverk. Gränserna för denna allmänning låg på själva kalfjället. Det äganderättsanspråk, som kronan manifesterade i 1683 års på bud, återkom i 1734 års skogsordning parat med en allmän uppmaning till uppodling av ödemarkerna.

Vad beträffar det av landshövdingen Strijk d 3 mars 1646 utfärdade frihetsbrevet torde det icke vara möjligt att utan vidare dra paralleller med resultaten av Nasafjällsundersökningarna, eftersom förhållandena i Lappland är skilda från förhållandena i Jämtland. Frihetsbrevet för Thomas Jonsson har närmast karaktären av skyddsbrev och skall jämföras med det d 2 mars 1646 utfärdade brevet för jämtarna och de på 1690-talet utfärdade protektorialen. Ordet "frihetsbrev" användes ju även i fråga om brevet för jämtarna, vilket brev uppenbarligen är ett skyddsbrev. Det är svårt att förstå att det påföljande dag utfärdade frihetsbrevet för Thomas Jonsson skulle ha haft annan karaktär. Vad Thomas Jonsson begär är att bli tillerkänd de rättigheter som tidigare beviljats honom av danskarna. Brevet säger icke mera än att han har brukat ifrågavarande fjäll och att landshövdingen nu låter honom vara kvar på dessa mot det att han betalar viss skatt. Brevet innehåller också de för skyddsbrevet karakteristiska förmaningarna att vederbörande skall hålla sig inom sina gränser och icke göra intrång på andras marker och löftet att han i sin tur skall skyddas mot intrång. Det bör uppmärksammas att frihetsbrevet för Thomas Jonsson särskilt nämner djurskjutning. Ett påpekande om jakträtt torde ha varit obehövligt, för den händelse Thomas Jonsson hade ansetts vara ägare till området i fråga. I brevet talas visserligen om "råmärken och gränser" men ej vilka råmärken och gränser det gäller. Såsom ovan framhållits torde en av förutsättningarna för urminnes hävd vara att det hävdade området är någorlunda preciserat till sitt omfång. Frihetsbrevet kan icke anses innebära att kronan, såsom samerna påstått, skulle ha erkänt att samerna haft en på urminnes hävd grundad äganderätt till skattefjällen. Att frihetsbrevet samtidigt innebar en skattläggning betyder i och för sig ingenting. Det förefaller tvärtom naturligt att landshövdingen, som ju hade hand om skattläggningen, samtidigt som han tog Thomas Jonsson under sitt beskydd också bestämde skatten. - Vid den rannsakning som Pålsson företog tre år efter frihetsbrevets utfärdande ansågs skattefjällen vara kronomark, vilket också återspeglades i jordeböckerna under senare hälften av 1600-talet, i det att lapparna där står antecknade för avradspenningar. Att skattefjällen betraktades som kronomark kan också utläsas av de följande jordeböckerna på 1700-talet och början på 1800-talet, där skattefjällen redovisades bland övrig kronoegendom - kronohemman, lappmarkskronohemman, krononybyggen, kronoavradsland och kronofiskerier - och antecknades att fjällen nyttjades av vissa namngivna samer. Att icke skattefjällen medtogs i avradsrannsakningarna på 1660- och 1690-talen kan måhända förklaras med att skattefjällen då bedömdes sakna betydelse i förhållande till de stora avradslanden. Skattefjällen var ju för övrigt vid dessa tidpunkter redan skattlagda. Vid de s k räfstetingen 1695 behandlades icke bara kronans avradsland. En granskning av de vid räfstetingen förda protokollen ger nämligen vid handen att en icke ringa vikt lades vid böndernas disposition av avradsland och kontroll av kyrkans inkomster och räkenskaper samt sociala frågor såsom fattigas underhåll och sjukvård. Några uppgifter om ny skattläggning eller bekräftelse av tidigare skattläggning finns inte i protokollen. Det förtjänar påpekas, att icke heller de avradsland, som är kända från nya tidens början, togs upp vid avradsrannsakningarna, vilket väl icke kan förklaras på annat sätt än att de då var "etablerade" såsom avradsland. Frågan om lappskattelandens jordnatur var uppe i det s k Haukiniemimålet. Det är emellertid knappast möjligt att härav draga någon längre gående slutsats än att domaren i lagmansrätten, Stridsberg, varit tveksam och därför velat underställa KM prövningen av frågan. Man bör också hålla i minnet att det icke går att göra några direkta jämförelser mellan förhållandena i Kemi lappmark och skattefjällen i Jämtland. Att Stridsberg skulle principiellt ha förfäktat åsikten om sameområdenas skattenatur motsägs av ett avgörande av Hede häradsrätt 1737 i tvist angående bättre rätt till Flatrufjället, där häradsrätten, med Stridsberg som ordförande, uttalade att "som skattebonden i Ljungdalen kunde vara säkrare än lappar, han borde stå för Flatrufjället".

När det gäller inrymningarna - prövningen av frågan om vem, som skall få besitta ett fjäll - ombesörjdes dessa av häradsrätterna i deras egenskap av förvaltningsmyndighet. På 1600- och 1700-talen fungerade häradsrätterna som förvaltningsorgan på det lokala planet. I denna egenskap hade häradsrätten att avgöra skilda frågor, såsom exempelvis jordens hävd, byggande av vägar, förvaltning av häradsallmänningar samt skattläggning. Det i målet åberopade domboksmaterialet beträffande inrymningarna i skattefjällen måste anses visa att det är fråga om en nyttjanderätt för samerna. I vart fall framgår ej att det skulle vara fråga om någon äganderätt för samerna. Uttrycken "avrad" och "nyttja" återkommer gång efter annan i domböckerna. Det finns flera exempel på att rätten - liksom senare länsstyrelsen - gör en skälighetsprövning i frågan om vem som skall få sitta på fjället. Det bör för övrigt påpekas att kronans fogdar ombesörjde inrymningar i skattefjäll. Inrymningsresolutionerna, som väl att märka icke tillskapade någon ny rätt, blev så småningom alltmera preciserade och gav allt tydligare uttryck för att det var fråga om kronomark.

Sammanfattningsvis kan beträffande tidsperioden 1645-1766 anföras följande. Samernas besittning till sina områden har icke varit okvald. Kronan har hävdat fri intagsrätt. Genom utfärdandet av lappmarksplakat, lappmarksreglemente och skogsordningar har kronan klart deklarerat att samerna ingalunda hade ensamrätt till lappmarkerna. Markerna har i stigande omfattning öppnats för nybyggare och en betydande finnkolonisation har ägt rum. Fiskesjöarna i fjällregionerna har utnyttjats av bönderna. Kronan har icke accepterat någon äganderätt för samerna utan har tvärtom ansett markområdena som sina. Samernas påstående att urminnes hävd till skattefjällen förelegat såväl år 1745 som år 1766 är således obestyrkt. Innehållet i 1751 års kodicill kan icke föranleda till annan bedömning, eftersom man i ett folkrättsligt dokument av detta slag icke hade anledning att taga ställning till vilken rätt samerna hade i det egna landet. Uppmärksamheten riktades i stället på vilken rätt norska samer skulle ha i Sverige och svenska samer i Norge. Syftet bakom kodicillen var i första hand att häva dubbel beskattningen. Från samernas sida har åberopats, att kodicillen är en bekräftelse på samernas äganderätt till sina områden, eftersom texten talar om "äga skatteland". Samerna har därvid pekat på att Malmerfeldt i sitt utlåtande över Klinkowströms utkast till kodicilltexten föreslagit, att ordet "äga" skulle utgå ur texten och ersättas med ordet "inneha", vilket dock icke vann kanslikollegiets gehör. Av kanslikollegiets protokoll framgår emellertid, att den föreslagna ändringen av kanslikollegiet uppfattats som i det närmaste betydelselös; kollegiet betecknar Malmerfelts förslag på denna punkt som "allenast någon ändring av ordasätten". Det bör i detta sammanhang anmärkas, att en granskning av dokumentationen rörande skattefjällen vid 1750-talets mitt i dom böcker och resolutioner ger vid handen, att det mycket sällan talas om "äga" fjällen. I stället talas om att "nyttja" fjällen. De myndigheter, som befann sig närmare samerna än kanslikollegiet, har tydligen icke haft den uppfattningen att det var fråga om någon äganderätt för samerna till skattefjällen. - Av de relativt få och korta uttalanden av samer som kan återfinnas i de gräns undersökningar, som på svensk sida verkställdes av häradsrätterna år 1739, kan icke några slutsatser dragas angående äganderätten till skattefjällen. Syftet med dessa gräns undersökningar var endast att taga reda på vilka gränsmärken man av ålder kände till.

Under 1700-talets tre avslutande decennier och 1800-talets början sköt nybyggarverksamheten fart. Nybyggarna trängde allt längre upp I fjällområdena, där fiskevatten uppläts till dem. Inrymningsbesluten blev allt talrikare. Från att under 1600- och 1700-talen ha legat i huvudsak på häradsrätterna kom bestyret med inrymningarna att i fortsättningen handhas av länsstyrelserna, vilket i och för sig icke kan tilläggas annan betydelse än att det skett en uttunning av häradsrätternas administrativa befogenheter. I ett par fall - Tåssåsfjället och Hundshögen - förekom direkta upplåtelser till samer. När det gäller Ansättfjället, förklarade länsstyrelsen uttryckligen i sin resolution 1766 att fjället var kronoegendom. Något böxelbrev åberopades icke av länsstyrelsen. Inrymningsresolutionerna blev efterhand alltmer preciserade beträffande inrymningsrättens omfattning. Även i häradsrättsmaterialet rörande tvister, där skattefjällen var inblandade, kommer åsikten om skattefjällens natur av kronojord till synes. I en tvist år 1795 rörande intrång på Helagsfjället ansåg Hede tingslags häradsrätt att tvisten gällde kronojord. - Den äldre avvittringen i Jämtland berörde icke fjällregionerna. När avvittringarna återupptogs 1820, skedde det under inflytande av den ekonomiska liberalismen. Medan föremålet för den äldre avvittringen var en ren gränsbestämning - man skulle skilja kronans marker från enskildas ägor - var huvudsyftet med 1820 års avvittringsstadga att skapa möjlighet att anlägga nya hemman på kronoallmänningar eller överloppsmarker, d v s ett befrämjande av landets uppodlande och bebyggande. Varken samerna eller skattefjällen omnämndes i 1820 års avvittringsstadga. Omsorgen om nybyggesverksamheten var den helt dominerande faktorn fram till skattefjällsbrevets utfärdande år 1841. Hur samernas renbetestrakter skulle hanteras ägnades icke en tanke; sameområdena utnyttjades för att utlägga fler nybyggen. Det är märkligt att konstatera att det under tiden 1820-1841 icke förekommer några som helst uppgifter om att samerna innehade markerna med äganderätt. Hade så varit fallet borde detta ha påpekats i samband med avvittringarna och utläggandet av nybyggen. Avsaknaden av uppgifter om samernas äganderätt är så mycket märkligare som kronan vid denna tid var utomordentligt generös mot den enskilde när det gällde tilldelning av ny mark. Avvittringarna drabbade mycket hårt samernas renbetesmarker, framför allt i Åre socken. Här blev vid avvittringen icke något annat kvar än ett mycket litet fjällområde, som avsattes för samernas behov. Detta föranledde en framställning från fjällordningsmannen Jon Andersson, som begärde att lappallmogen måtte mot avradsränta få begagna de trakter som dess förfäder innehaft. Framställningen ledde emellertid icke till något resultat utan frågan sköts på framtiden. Sedan lappallmogen i Undersåkers socken hemställt att få råskillnadskartor över sina marker, uppdrogs frågan härom åt den kommitté, som handlade frågan om grunderna för avvittringen i Hede pastorat i Härjedalen. Kommitténs uppdrag gällde således att säkra gränserna mellan lappallmogens renbetesmarker och de marker, som tillhörde enskilda jordägare eller kronan. Om någon utökning av tidigare innehavda betesmarker var det icke tal. I början på år 1841 var skattefjällen på det hela taget inringade av hemman och nybyggen. När man så småningom insåg vad som höll på att ske, försökte man reparera skadan genom utfärdandet av skattefjällsbrevet. Detta lyckades dock endast i så måtto att man kunde stoppa utläggningen av fler nybyggen. De nybyggen, som redan utlagts, kunde man icke göra något åt. För att råda bot på de missförhållanden, som skapats av avvittringarna, inköpte kronan under senare hälften av 1800-talet de s k utvidgningshemmanen, som lades till de olika renbetesfjällen.

Enligt skattefjällsbrevet skulle endast skattefjällens yttre gränser avmätas. Avvittringsforrättningarna ger icke vid handen att det tidigare skulle ha funnits några bestämda gränser för skattefjällen. Någon fördelning inom skattefjället skulle icke göras. Sedan av tillstötande disponibel kronomark utstakats nödiga betestrakter särskilt för varje skattefjäll - sådan utstakning kom i praktiken att ske endast i ett enda fall - skulle för varje sålunda utstakat område utsättas ränta, beräknad i smör, vilket var det vanliga i Jämtland när det gällde betesrättigheter. Om det uppstod tvist mellan samerna inbördes eller mellan samerna och angränsande jordägare angående gränserna, skulle tvisten underställas länsstyrelsens prövning. Att avgörandet av gränstvister förklarades tillkomma länsstyrelsen och icke den år 1840 inrättade ägoskillnadsrätten, måste uppfattas som ett indicium på att skattefjällen betraktats som kronomark. Hela behandlingen av betesmarkerna pekar på att det var fråga om en disposition av kronans marker. betesmarkerna behandlas som kronoöverloppsmark enligt 10 § i 1820 årsavvittringsstadga. Inrymningsresolutionerna utgör ytterligare ett bevis för skattefjällens krononatur. Samerna kom i de allra flesta fallen själva överens om hur fjällområdet skulle fördelas, men i de fall där samerna var oense eller där icke något förslag förelåg upprättades sådant av kronolänsmannen. Av inrymningsresolutionerna framgår också omfattningen av samernas rätt till skattefjällen. Såsom föremål för besittningsrätten anges renbete, fiske och nödig skog till bränsle. Frågan om rättentill skogsavverkning på renbetesfjällen kom upp på 1860-talet. År 1866 fick en same avslag på sin begäran om att få avverka skog för avsalu på Hundshögens och Tåssåsens renbetesfjäll. Genom det s k Rutfjällsbrevet år 1869 tillerkändes skogsstyrelsen rätt att för kronans räkning - låt vara med iakttagande av stor restriktivitet - avverka skog på renbetesfjällen.

Det nu anförda ger vid handen att icke heller vid tidpunkten för skattefjällsbrevets utfärdande kan rekvisiten för urminnes hävd anses uppfyllda. Samernas besittning till områdena är alltjämt icke okvald, i det att nybyggarnas inträngande i fjällregionen fortsätter. Icke heller finns uppgifter om några bestämda gränser kring skattefjällen. När det gäller tiden efter skattefjällsbrevets utfärdande, berättigar utredningen i målet icke till annan slutsats än att berörda marker då behandlats såsom kronoegendom.

När det gäller renbeteslagstiftningens period är det av intresse att först något behandla den s k fellesloven. Under 1860- och 1870-talen blev frågorna om de norska och svenska samernas rätt till flyttningar och bete aktuella. Debatten i riksdagen gällde i allt väsentligt vilka rättigheter de främmande samerna skulle ha, d v s de svenska i Norge och de norska i Sverige. Härvid kom man in på frågan om sedvanerätten. Av riksdagsprotokollen synes framgå att det endast var två personer som gjorde uttalanden utöver själva sakfrågan, betesrättigheterna. Den ene var J J Nordström och den andre landshövdingen i Västerbottens län V Almqvist. Den sistnämnde talar emellertid icke om någon äganderätt för samerna utan endast om deras betesrätt. Han berör också förhållandet till nybyggarna, ett tema som skulle återkomma i diskussionerna kring den första renbeteslagen. Ett studium av riksdagsprotokollen ger intryck av att det icke var de historiska frågorna som var de väsentliga i dessa diskussioner utan hur man skulle kunna skydda den bofasta befolkningen från skador. Fråga var ju om att i lag fastställa en sedvanerätt till renbete på annans mark. Det var denna sedvanerätt som man tvekade inför och som gjorde att debatten blev så livlig och från vissa håll så hätsk. 1882 års kommitté hade icke någon anledning att gå in på äganderättsfrågan. För kommittén har det tydligen varit klart att kronan ägde renbetesfjällen och att samerna haft en viss - stark - besittningsrätt till dem. Särskilda utskottet har tagit reda på hur de bestående förhållandena varit. Av inrymningsbreven har de kunnat inhämta att samerna endast haft en begränsad nyttjanderätt till sina områden. 1886 års lag utgick - liksom efterföljande lagstiftning - från att renbetesfjällen var kronomark och att samerna hade en mycket stark nyttjanderätt till dessa. Att det finns så få direkta uttalanden härom torde bero på att saken ansetts självklar. Lagen utgjorde en kodifiering av de rättigheter samerna ansågs ha vid denna tidpunkt. Det är endast de nyttigheter som anges i renbeteslagstiftningen som tillkommer samerna. Samernas besittningsrätt är alltså icke total. Det förtjänar slutligen att uppmärksammas att det är först med den första renbeteslagen som samebyar kommer in i bilden i Jämtland. När det gäller lappskattelanden har man kunnat följa byorganisationen genom århundradena. Vad däremot Jämtland angår saknas helt belägg för förekomsten av någon byorganisation. Det hade varit naturligare att man exempelvis haft namn på byarna.

Vittnesförhör har i HovR:n ägt rum med följande sakkunniga personer.

På samernas begäran:

professor Knut Bergsland, professor Gunnar Eriksson, professor emeritus Gerhard Hafström, professor Israel Ruong, chefen för Nordiska Sameinstitutet Aslak Nils Sara och fil doktor Tom Svensson.

På statens begäran:

f d överlantmätaren Valfrid Larsson.

De sålunda hörda personerna har lämnat uppgifter, som i allt väsentligt överensstämmer med av dem i målet avgivna skriftliga utlåtanden.

Parterna har i HovR:n såsom skriftlig bevisning, utöver vad som åberopats vid TR:n, åberopat bl a följande.

Samerna:

- en av Bergsland i sept 1975 dagtecknad utredning om "de sydlige sameområders historie til omkring 1751",

- ett av Hafström d 20 maj 1974 dagtecknat "Yttrande i Skattefjällsmålet",

- ett av Hafström d 30 sept 1975 dagtecknat utlåtande angående urminnes hävd till skattefjällen i Jämtland och Härjedalen,

- ett av Hafström d 3 dec 1975 dagtecknat utlåtande angående skattefjällens inrymning m m,

- en av Hafström d 10 febr 1976 dagtecknad promemoria beträffande Åke Holmbäcks utredning "Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling",

- ett av Eriksson d 19 sept 1975 dagtecknat utlåtande om vissa tankeströmningar som var aktuella i Sverige på 1880-talet,

- en av Tom Svensson år 1975 gjord utredning "Tre perspektiv på samernas minoritetssituation",

- ett av Aslak Nils Sara upprättat utlåtande "Samenes naeringsutövelse og rettigheter",

- ett av Ruong d 9 jan 1976 dagtecknat utlåtande angående samernas brukande av sina områden samt renskötselformer m m.

Staten:

- fyra av Valfrid Larsson avgivna utlåtanden angående tvist om renbetesfjällen,

- ett av Larsson upprättat utlåtande angående avvittring m m inom Åre och Kalls socknar,

- en av Larsson verkställd utredning angående avvittring m m inom Undersåkers m fl socknar i Jämtlands län,

- en av f d byrådirektören H Skotte d 17 nov 1967 upprättad promemoria angående renbetesfjällens jordeboksredovisning,

- en av Skotte d 28 jan 1976 dagtecknad kommentar till Hafströms utlåtande d 3 dec 1975.

HovR:n har övervägt målet.

Enligt rennäringslagen, som reglerarsamernas rättsliga ställning, är rätten att bedriva renskötsel på de omstämda renbetesfjällen förbehållen samerna och innefattar rätt för dem att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Lagen innehåller närmare bestämmelser om de i renskötselrätten ingående befogenheterna, med rätt till renbete, jakt och fiske som viktigaste moment. Även om lagtexten icke innehåller något direkt uttalande om äganderätten till renbetesfjällen, är det ställt utom allt tvivel att rennäringslagen liksom 1886 års, 1898 års och 1928 års renbeteslagar vilar på förutsättningen att staten äger renbetesfjällen och att samerna har en nyttjanderätt av speciellt slag till dem. Denna samernas rätt får anses vara i princip uttömmande reglerad genom rennäringslagen och därmed sammanhängande författningar.

Samerna har i målet gjort gällande, att de har en starkare rätt till renbetesfjällen än vad som enligt ovan kommit till uttryck i renbeteslagstiftningen. De har hävdat, att de i vart fall alltsedan medeltiden innehaft och alltjämt innehar de omtvistade områdena med en på ockupation, specifikation, urminnes hävd och de svenska myndigheternas erkännande grundad äganderätt till marken.

Staten har å sin sida gjort gällande, att renbeteslagstiftningen måste betraktas som en kodifiering av vad som redan förut gällde. Staten har hävdat att samerna aldrig innehaft ifrågavarande områden med äganderätt men väl med ett speciellt slags nyttjanderätt och att äganderätten sedan slutet av 1600-talet-1700-talet i stället tillkommer staten.

I anledning av vad sålunda upptagits företager HovR:n i likhet med TR:n en särskild granskning och bedömning av utredningen i målet beträffande rätten till renbetesfjällen före 1886.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att samerna ej med bestämdhet kan sägas ha stadigvarande bebott och använt sig av ifrågavarande till ytan mycket vidsträckta områden förrän omkring 1500-talets mitt. Jakt, fiske och tamrenskötsel får därvid antagas ha varit deras näringsfång. Samerna har haft en egen rättsordning, vars innehåll dock ej är klarlagt. Det i målet förebragta materialet synes icke bereda möjlighet till någon säkrare inblick i samernas bosättning på och nyttjande av områdena. Utredningen i målet ger icke belägg för att någon lappmark i samma betydelse som i norr skulle ha funnits i Jämtland eller att någon byindelning samerna emellan skulle ha förekommit där före första renbeteslagen. Man torde kunna utgå från att områdena, som må ha legat delvis inom det dåtida Jämtland delvis inom Finnmork, fram till 1645 varit underkastade den norske kungens höghetsrätt. Inom doktrinen har hävdats, att "de stora vidderna" enligt äldre norsk rätt även ägdes av kronan. Denna tes är emellertid omstridd och parterna i målet är ense om att äganderätt till förevarande områden ej tillkom den norska kungamakten.

Utredningen i målet ger icke grundad anledning till annat antagande än att den rätt, som fram till den svenska tiden gällde i ifrågavarande områden, stod på väsentligen samma grund som svensk rätt.

I Sverige hade Gustav Vasa genom sitt brev d 20 april 1542 gett uttryck för sin höghetsrätt över de inom Sverige befintliga vidderna i norr. Någon kronans äganderätt till dessa vidder hade han ej proklamerat. Å andra sidan får Gustav Vasa genom nyssnämnda brev och andra åtgärder, såsom det i målet omtalade brevet av d 12 mars 1544, anses ha förklarat att ej heller någon enskild var ägare till de stora norrländska vidderna. Kungens avsikt var att påskynda Norrlands kolonisation och uppodling. För detta ändamål ansåg han sig i princip ha rätt att disponera över dessa områden. Såsom TR:n anmärkt torde meningen emellertid ej ha varit att utsläcka den äganderätt eller privaträttsliga rätt i övrigt till särskilda områden som redan kunde ha existerat. Här må erinras om att det - i enlighet med den alltsedan medeltiden kvarlevande huvudregeln - för erkännande av den privata rätten till obebyggd mark fordrades en viss grad av bearbetning av marken. Den svenska kronans intresse för de norrländska vidderna tog sig uttryck i beskattning av samerna och tillsättande av lappfogdar. Fisket i sjöarna avgiftsbelades och kungen lät organisera fiske- och jaktexpeditioner för lappmarkernas tillgodogörande.

Johan III:s brev av d 10 juli 1584 angående samerna i Suondavara by och Karl IX:s brev av d 14 juni 1602, vari denne tog samerna i Kemi lappmark i beskydd, torde icke berättiga till annan slutsats än att samerna åtnjutit visst rättsskydd för de av dem brukade områdena. Såsom ett klart uttryck för att samerna innehade områdena med äganderätt kan breven knappast uppfattas. Även om så vore fallet, skulle denna omständighet likväl ej i sig föranleda slutsatsen, att också skattefjällen i Jämtland omfattades av samernas äganderätt. Försiktigheten bjuder nämligen att återhållsamhet iakttages att utifrån det historiska källmaterial, som avser andra områden än de i målet aktuella, draga slutsatser beträffande förhållandena i Jämtland.

Vad angår det av landshövdingen Strijk d 3 mars 1646 utfärdade frihetsbrevet för Thomas Jonsson och det av Strijk samma dag utfärdade rekommendationsbrevet för Mårthen Jonsson, behöver i dessa brev lika litet som i 1584 års brev inläsas ett bekräftande eller erkännande av samernas äganderätt till berörda områden. Ordalydelsen låter sig väl förklaras enbart såsom ett uttryck för att samerna icke varit rättslösa, då de velat skydda brukningsområdena från utomstående. I detta sammanhang må hänvisas till att de av Thomas Jonsson enligt frihetsbrevet nyttjade fjällen - "Dronnerijs och Hittefiäll" - återfinns i protokollen från de räfsteting, som hölls i Härjedalen och Jämtland första halvåret 1695 för kontroll av bl a kronans inkomster. Sålunda erkände Thomas Jonssons båda söner enligt ett d 27 febr 1695 dagtecknat protokoll att de för år 1694 hade "niutit d: A:o 1662 d: 27 feb. Ehrhålldne förmedlingen på deras Afrad". De betygade också att de och deras fader icke nyttjat Hittefjället - som rätteligen skulle heta Hattingzfiellet och inbegripas under ett namngivet avradsland - sedan avradsrannsakningen och taxeringen skedde år 1666 utan "betjänt sig av" vissa andra fjäll- och skogstrakter, för vilkas nyttjande endast till renbete de nu utfäste sig att erlägga en årlig avgift. Samma dag, d 27 febr 1695, beslöts i anledning av en begäran av "någre Skatt Lappar i Undersåkers tingslag" - bland dem Thormas Jonssons båda söner - att "blifwa på wissa Fiäll och Skougztrackter bebrefwade, hwarest dhe tillhåld med sina Rehnar hafwa kunna, sampt der få Skiuta och falla Ellgzdiur", att frågan skulle hänskjutas till KM för avgörande.

Enligt HovR:ns mening finns, det goda skäl att se breven som skyddsbrev, av samma eller liknande slag som det d 2 mars 1646 utfärdade frihetsbrevet för jämtarna och de på 1690-talet utfärdade protektorialen. Av särskilt intresse synes i detta sammanhang också vara ett d 13 april 1695 utfärdat protektorial för lapparna i Hammerdals tingslag, enligt vilket dessa förmanas att "på dee orter, som dem uplatne äre, med lovligt och flitigt arbete söka sin näring och förkovring.

De sålunda redovisade breven från 1646 tillåter ej några otvetydiga slutsatser om samernas rättigheter. Breven ger emellertid ej heller något vid handen angående kronans enskilda rätt till de områden varom är fråga.

En helt säker vägledning vid bedömandet av frågan om samernas rätt står icke heller att finna i andra kända handlingar av intresse från tiden före 1645, t ex dokumenten angående 1603 års gränsmöte i Flakkebaek, vittnesmålen vid 1638 års möte på Nasafjäll och Olof Tresks rannsakningar 1635-1643 om gränsfjällen.

Vad angår 1666 års avradsrannsakning framgår väl av utredningen att skattefjällen lämnades utanför denna förrättning. Emellertid synes ordalagen i Sparres brev d 3 maj 1666, som låg till grund för förrättningen, närmast tala för att det var av bönder och hemmansinnehavare nyttjade marker och nyttigheter, tillhöriga kronan, som skulle rannsakas och omdisponeras. I vart fall torde vad som förekommit vid avradsrannsakningen icke berättiga till annan säker slutsats än att skattefjällen icke ansetts vara att jämställa med avradsland. Vad nu sagts äger också tillämpning på de under 1690-talet verkställda rannsakningarna.

I samband med att under 1600-talets senare hälft järnbruk hade börjat anläggas i Norrland, blev skogarna i dessa trakter värdefulla. För att främja bergsbruket utfärdade Karl XI d 9 aug 1673 privilegierna "för dem som uti lappmarken upptaga åtskilliga slags metallbruk". Att även nybyggesanläggningar i lappmarken skulle uppmuntras framgår av lappmarksplakatet d 27 sept 1673. Till grund för detta plakat låg landshövdingen Johan Graans tankar om att samer och nybyggare kunde leva och verka jämsides. Enligt denna s k parallellteori var samernas näringsverksamhet, å ena sidan, samt nybyggarnas näringsverksamhet, å andra sidan, artskilda i förhållande till varandra.

De nämnda förordningarna från 1673 ger uttryck för den lära som vann utbredning under 1600-talet, nämligen läran om kronan såsom den ursprunglige ägaren till all jord i Sverige. I överensstämmelse med denna lära står vidare påbudet angående skogarna d 19 dec 1683. Genom denna författning, i vilken kronan får anses ha uttryckligen tillförsäkrat sig en privaträttslig äganderätt till de skogar, som ej kunde visas vara föremål för annans äganderätt, får uppfattningen att de norrländska vidderna var ingens tillhörighet vika. Ehuru det ej direkt avsåg de trakter där samerna vistades, måste påbudet, ej minst med hänsyn till rådande lära om kronan såsom den ursprunglige ägaren till all jord, tyda på i varje fall en vilja hos kronan att tillägna sig även skattefjällen. I anslutning härtill kan nämnas att 1673 års lappmarksplakat förnyades genom ett nytt plakat d 3 sept 1695 samt att kammarkollegiet på 1690-talet framförde åsikten, att lappskattelanden i Lappland var av krononatur.

Åsikten om kronans äganderätt till de stora vidderna i norr tränger emellertid endast långsamt igenom hos de lokala myndigheterna. Att tveksamhet råder i äganderättsfrågan belyses av det s k Haukiniemimålet. Först mot slutet av 1700-talet synes uppfattningen om kronans äganderätt ha på allvar brutit igenom. Inrymningsärendena övertages nu sålunda helt av länsstyrelserna. Även om det icke saknas skäl för uppfattningen att samerna dessförinnan av häradsrätterna betraktats såsom ägare till de områden de besatt, tillåter enligt HovR:ns mening det i målet förebragta domboksmaterialet knappast någon bestämd slutsats med avseende på den rätt med vilken samerna innehade områdena. Tillfogas må att jordeböckerna för den senare hälften av 1700-talet torde - i den mån de överhuvud kan sägas lämna utrymme för tolkning av myndigheternas uppfattning om skattefjällens jordnatur - närmast berättiga till slutsatsen att skattefjällen betraktats såsom kronomark.

Vad som möjligen kunde föranleda intrycket, att samerna betraktats som ägare till sina områden, är det i kodicillen till 1751 års gränstraktat använda uttrycket "äga skatteland". Dock är att märka att kodicillen även använder uttrycken "äga städjeland" och "äga byxelland". Redan på grund härav torde det vara förenat med viss svårighet att av de använda ordalagen draga slutsatser i den ena eller andra riktningen om skattefjällens rättsliga natur. Härtill kommer att kodicillen uteslutande var ett folkrättsligt dokument, som hade till uppgift att bestämma samernas nationella tillhörighet och reglera deras flyttningar över den slutgiltigt fastställda riksgränsen. Slutligen måste en viss vikt tilläggas det förhållandet att kodicillen egentligen tog sikte på norr om Jämtland befintliga sameområden. Enligt HovR:ns uppfattning kan därför kodicillen icke tagas till intäkt för riktigheten av samernas påstående om att de innehaft skattefjällen med äganderätt. Vad som i målet framkommit rörande förspelet till dokumenttextens utformning föranleder icke till annan bedömning; det utgör snarare ett stöd för nyss framförda uppfattning.

Vid frihetstidens början skedde till följd av merkantilistiska idéer en viss nedvärdering av jordbruksnäringen. Skogsordningen d 12 dec 1734 präglades härav och syftade - liksom 1683 års påbud - främst till att främja bergsbrukets behov av skog. Av politiska skäl kom emellertid förordningen av d 5 april 1739, som var en förklaring över 1734 års skogsordning, att innebära en uppvärdering av jordbruket. I 1739 års förordning uppmanas nämligen till nybyggesverksamhet beträffande de stora skogarna och ödemarkerna. Kring 1700-talets mitt kom genom de fysiokratiska teorierna jordbruket att betraktas såsom den viktigaste näringen. Med stöd av lappmarksreglcmentet d 24 nov 1749 började nybyggen att anläggas också inom skattefjällens områden. Kronan torde således vid denna tid alltjämt ha betraktat områdena såsom sina.

Avvittringarna i Jämtland, som hade påbörjats under 1700-talets senare hälft och inställts 1786, återupptogs under liberalismens tidevarv på 1800-talet. Avvittringsstadgan för Jämtland d 8 dec 1820 stod under visst inflytande av de nationalekonomiska läror som förkunnats av Adam Smith. Stadgan avsåg att främja landets uppodlande och bebyggande och utgjorde därigenom en fortsättning på tidigare lagstiftning om rikets kolonisation. Någon särskild hänsyn till samerna och skattefjällen togs ej i stadgan. De med stöd av denna under 1820- och 1830-talen företagna avvittringarna i Jämtland medförde därför svåra förluster av betesmarker för samerna. I början av 1830-talet anhöll fjällordningsmannen i Jämtland Jon Andersson hos KM, att lappallmogen måtte tillåtas attbegagna de trakter, deras förfader innehaft, emot den avradsränta årligen, som kunde prövas skälig. KM ställde i sitt svar d 26 mars 1831 frågan på framtiden. Samma begäran upprepades senare av fjällallmogen i Undersåkers socken. KM utfärdade därefter det s k skattefjällsbrevet av d 20 april 1841. Genom detta brev uppgavs delvis huvudsyftet med avvittringen, kolonisationens befrämjande, till förmån för samernas rätt till betesmarker. Emellertid hade dessa marker redan hunnit bli för små för samernas behov. Den lagakraftvunna avvittringsförrättningen ansågs icke kunna upphävas.

I skattefjällsbrevet kallas samernas rätt för en betesrätt, vartill skulle höra rätt till fiske samt en rätt till skog till husbehov ävensom jakträtt. Någon äganderätt för samerna går svårligen att utläsa ur brevet. I stället visar utredningen att ifrågavarande områden i brevet samt under avvittringen och skattläggningen betraktats och behandlats såsom kronomark och samernas rätt såsom en nyttjanderätt. Inrymningsbesluten under senare hälften av 1800-talet ger ej heller stöd för någon annan uppfattning.

Vad angår tiden efter avvittringen och skattläggningen enligt skattefjällsbrevet fram till tidpunkten för den första renbeteslagstiftningen lämnar utredningen i målet icke utrymme för annan uppfattning än att kronan varit att betrakta såsom ägare till ifrågavarande sameområden och samerna såsom nyttjanderättshavare.

Vid sammanställning av det anförda kommer HovR:n till följande resultat beträffande vad som kan anses utrett i målet angående samernas rätt till renbetesfjällen före den första renbeteslagens tillkomst. Samerna kan ej med bestämdhet sägas ha stadigvarande bebott och använt sig av ifrågavarande områden före 1500-talets mitt. Områdena har nyttjats för i huvudsak jakt, fiske och tamrenskötsel. Till områdena, som vid mitten av 1500-talet var föremål för statsmaktens dispositionsrätt och, från slutet av 1600-talet, dess äganderättsanspråk, har kronan i vart fall senast under 1700-talets andra hälft tillagt sig äganderätten. Från sistnämnda tidpunkt har områdena betraktats och behandlats såsom kronomark och samernas rätt till dem såsom ett speciellt slags nyttjanderätt innefattande rätt till renbete, jakt och fiske samt en rätt till skog för husbehov. Vad angår tiden dessförinnan tillåter - även om skäl icke saknas för antagandet att samernas rätt till områdena varit av sådan karaktär att den borde betraktas såsom äganderätt - det i målet förebragta materialet sammantaget icke någon säker slutsats i sådan riktning, särskilt mot bakgrund av statsmaktens proklamerade dispositionsrätt och visade vilja till äganderätt över områdena. Det föreligger därför icke tillräckliga skäl för annan uppfattning än att samernas rätt till områdena jämväl i fråga om tiden före 1700-talets andra hälft varit att betrakta såsom en nyttjanderätt av förut angivet slag.

Renbeteslagen år 1886 och dess efterföljare innebär alltså att samernas ovannämnda rätt i allt väsentligt kodifierats. Vid sådant förhållande och då 1971 års rennäringslag uttömmande reglerar samernas rätt, kan, såsom TR:n funnit, den förda talan ej till någon del bifallas.

HOVR:NS DOMSLUT HovR:n ändrade inte TR:ns dom i själva saken.

Samebyarna i Jämtlands län, vissa andra samebyar och vissa enskilda samer (i fortsättningen kallade sameparterna) fullföljde talan i HD och yrkade helt bifall till sin talan.

Staten sökte å sin sida revision och yrkade bifall till sina i HovR:n framställda avvisningsyrkanden.

Parterna bestred varandras yrkanden.

Prövningstillstånd meddelades.

Parterna hänförde sig till åtskillig litteratur utöver vad som anmärkts ovan. Här skall särskilt nämnas G Hafström, Jordebok och äganderätt (i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, 1977, s 68 ff), M Bäärnhielm, Sameland och samerätt (samma arbete s 53 ff) och åtskilliga föredrag intagna i Samenes och sameområdenes rettslige stilling historisk belyst (red K Bergsland, Oslo 1977).

Målet avgjordes efter huvudförhandling, som pågick under tiden d 24 sept 1979-d 6 maj 1980 (ombud för sameparterna sameombudsmannen Tomas Cramér och för staten chefsrådmannen Gustaf Knös).

HD (JustR:n Bernhard, Ulveson, Erik Nyman, Knutsson, Bengtsson, referent, och Ehrner; Bengtsson skiljaktig såvitt angick visst avsnitt i 9.4, se nedan) beslöt d 15 jan 1981 följande dom:

I HD har parterna å ömse sidor åberopat omfattande ny skriftlig bevisning, och på begäran av sameparterna har professorn Magnus Mörner hörts som vittne i målet.

HD har hållit syn på vissa av de områden som tvisten rör.

DOMSKÄL 1. Parternas talan i huvuddrag

Sameparterna har i HD angett sin i målet förda talan på följande sätt: Yrkandena avser i första hand full äganderätt till de i målet omtvistade fastigheterna, fördelade på skattefjäll och utvidgningshemman. Alternativt yrkas en äganderätt motsvarande den lagfästa rätten till häradsallmänning, d v s en rätt som ej medger fri försäljning utan innebär, att fastigheterna skall behållas samlade för att tjäna samiska ändamål. Skulle äganderätten till fastigheterna anses tillkomma staten, yrkas åborätt, "ständig besittningsrätt med full elasticitet" eller rätt till alla sådana rådighetsbefogenheter som tillkommer en innehavare av stadgad åborätt, allt avseende samma fastigheter. Lämnas även dessa yrkanden utan bifall, yrkas all rätt på fastigheterna till 1/ renbete, 2/ jakt, 3/ fiske, 4/ annat bete än renbete, 5/ slåtter, 6/ uppodling, 7/ grustäkt, 8/ annan täkt, 9/ skogsfång, 10/ flyttningsvagar, 11/ mineral, 12/ jordägarandel i gruva och 13/ vattenkraft. Beträffande skogsfång yrkas alternativt en rätt, begränsad till husbehovsfång. I övrigt är det fråga om ensamrätt, "monopolrätt". Yrkandet beträffande flyttningsvägar avser, utöver de omtvistade fastigheterna, alla staten tillhöriga områden som är belägna inom förutvarande Jämtlands norra domsaga. - Gemensamt för samtliga yrkanden gäller, att de avser en privaträttslig rätt som består oberoende av rennäringslagstiftningen.

Sameparterna har vidare bestämt sina yrkanden på ett sätt som får anses innebära följande: De för alla gemensam talan i målet. Detta betyder att varje som part i målet upptagen sameby och enskild same för talan för egen del i fråga om sin enskilda rätt och samtidigt står bakom den talan som förs av var och en av övrigasameparter. Yrkandena framställs till förmån för de i HovR:ns dom(s 142, jfr s 20 ovan) under 14 punkter upptagna bärarna av rättigheter. Bärare som står efter annan är avsedd att komma i fråga endast om talan inte bifalls beträffande den som står före i förtursordningen.

Uppmanade att närmare precisera innebörden av de 14 punkterna i förtursordningen har sameparterna bl a anfört: Vid förberedelsen i TR:n - före rennäringslagens tillkomst - ville statens dåvarande företrädare få den väckta talan avvisad och bestred lappbys behörighet att vara part. Med anledning därav förde man från samesidan in samemenigheter och enskilda samer som alternativa bärare av de yrkade rättigheterna. Sameparterna ville därigenom uppnå att deras talan blev prövad i alla delar och att någon bärare alltid skulle finnas till varje rättighet som kom i fråga. Tanken var bl a att i varje fall vad en enskild same såsom part yrkade för egen del inte skulle kunna avvisas. Under målets handläggning i TR:n blev sedan genom rennäringslagen klarlagt att samebyarna har en vidsträckt talerätt, men detta ansåg sameparterna inte motivera att yrkandena ändrades. - Yrkandena är avsedda att gälla också till förmån för samer som inte är parter i målet. De för enskild same framställda yrkandena om rätt till renbete och övriga särskilt uppräknade nyttigheter avser ytterst även en rätt för honom att själv tillgodogöra sig dessa nyttigheter på de fastigheter som är i fråga.

Vad sameparterna sålunda och i övrigt anfört om innebörden av de olika punkterna i förtursordningen har HD, såvitt angår yrkandena om äganderätt, uppfattat på följande sätt:

Punkt 1. Här anges huvudyrkandet i målet. Det innebär fastställelse av att envar av Frostvikens norra, Frostvikens mellersta, Rattevare, Hotagens och Offerdals samehyar har bättre rätt än staten till de fastigheter - skattefjäll och utvidgningshemman - som byområdet såvitt nu är i fråga omfattar.

Punkt 2. I detta fall yrkas fastställelse av att samemenigheten inom berörd bys område har bättre rätt än staten till fastigheterna inom byområdet. Med samemenighet avses utom medlemmarna i samebyn även andra samer - d v s personer av samisk härkomst - som är bosatta inom byområdet.

Punkt 3. Under denna punkt yrkas fastställelse av att same som tillhör under punkt 2 angiven samemenighet har bättre rätt än staten till den andel i fastigheterna inom byområdet som motsvarar hans kvotdel i samemenigheten.

Punkt 4. Här yrkas fastställelse av att same som är medlem i berörd sameby har bättre rätt än staten till den andel i fastigheterna inom byområdet som motsvarar hans andel i samebyn.

Punkt 5. I detta fall yrkas fastställelse av att de elva samebyarna i Jämtlands län gemensamt har bättre rätt än staten till alla de omtvistade fastigheterna.

Punkt 6. Under denna punkt yrkas fastställelse av att samemenigheterna inom de elva samebyarna i Jämtlands län gemensamt har bättre rätt än staten till fastigheterna.

Punkt 7. Här yrkas fastställelse av attsame som tillhör under punkt 6 angiven samemenighet har bättre rätt än staten till den andel i fastigheterna som motsvarar hans kvotdel i samemenigheterna inom länet.

Punkt 8. I detta fall yrkas fastställelse av att same som är bosatt inom länet har bättre rätt än staten till andel i fastigheterna.

(Punkt 9 utgår eftersom prövningstillstånd inte har meddelats i denna del.)

Punkt 10. Under denna punkt yrkas fastställelse av att sameby som är kärandepart i målet har bättre rätt än staten till den andel i fastigheterna som motsvarar byns kvotdel i samebymenigheten i riket, d v s "alla samebyar tagna i en klump".

Punkt 11. Här yrkas fastställelse av att samemenigheterna inom riket gemensamt har bättre rätt än staten till fastigheterna.

Punkt 12. I detta fall yrkas fastställelse av att same som tillhör samemenighet inom riket har bättre rätt än staten till den andel i fastigheterna som motsvarar hans kvotdel i samemenigheterna inom riket.

Punkt 13. Under denna punkt yrkas fastställelse av att "Lapska Nationen", omfattande alla personer i riket av samisk härkomst, har bättre rätt än staten till fastigheterna.

Punkt 14. I sista hand yrkas fastställelse av att same som är bosatt inom riket har bättre rätt än staten till andel i fastigheterna.

Sameparterna har förklarat att de olika punkterna i förtursordningen är att uppfatta på samma sätt när det gäller andra rättigheter som när det gäller äganderätt.

Som grunder för yrkandena om äganderätt till skattefjällen har sameparterna liksom i HovR:n åberopat ockupation jämte specifikation, urminnes hävd och erkännande av staten (se HovR:ns dom s 142 ovan). Därjämte har de som särskild grund hänfört sig till de skattläggningar som skett av skattefjällen, närmast efter mönstret i det av Hans Strijk år 1646 utfärdade frihetsbrevet för Tomas Jonsson (se bl a TR:ns dom s 122 ovan), samt till innehållet i 1751 års kodicill, vilken enligt deras uppfattning har samma verkan som civillag (se TR:ns dom s 57 ff). Sameparterna har vidare gjort gällande att samisk landssed alltjämt är tillämplig på de omtvistade rättsförhållandena och att enligt denna skattefjällen tillhör samer på sätt sameparterna angett i TR:n (jfr TR:ns dom s 10 ovan). Ytterligare har de som särskild grund åberopat en dom d 19 juni 1615 vid landstinget i Torne socken, av dem betecknad som konungsdom. - Sameparterna har slutligen förklarat att, i de fall då äganderätt till andel i fastighet påstås tillkomma enskild same, grunden för yrkandet är att denne enskilde härleder sin rätt från ett visst samekollektiv.

Beträffande yrkandena om äganderätt till utvidgningshemmanen har sameparterna åberopat väsentligen samma grunder som anges i TR:ns dom (s 9 ovan).

Vad angår yrkandena om andra rättigheter än äganderätt har sameparterna förklarat att de åberopar samma grunder som för yrkandena om äganderätt: "Alla grunder åberopas för alla yrkanden."

Staten har liksom i HovR:n gjort gällande att staten är ägare till de omtvistade fastigheterna och att det endast är de särskilda i rennäringslagen angivna rättigheterna som nu tillkommer samer och samebyar.

Till stöd för yrkandet om avvisning av den talan som sameparterna för enligt punkterna 3, 4, 7, 8, 10, 12 och 14 i förtursordningen har staten åberopat i huvudsak samma grunder som upptas i HovR:ns dom (s 143) och alltså gjort gällande att nödvändig processgemenskap föreligger i den utsträckning som där anges. Staten har vidare anfört: På motsvarande grunder bör även den talan som sameparterna för under punkterna 2, 6, 11 och 13 i förtursordningen avvisas. Det rör sig här om oorganiserade kollektiv som endast kan företrädas av alla sina medlemmar gemensamt. - Från statens sida har man inte tidigare uppfattat sameparternas talan så att den - på sätt som angetts i HD - skulle i ytterligare hänseenden innefatta talan till förmån för annan än part. En sådan talan kan enligt statens mening inte upptas till prövning. För att få framställa yrkande i målet måste man vara part, och den som är part kan inte framställa yrkande till förmån för någon som inte är det.

2. Frågor om talerätt ock rättegångshinder

Sameparternas uppläggning av sin talan innebär, såsom framgår under 1, i första hand att varje som part i målet upptagen same och sameby - utom de båda intervenienterna - enligt åtminstone någon punkt i förtursordningen för talan för egen del om fastställelse av sin enskilda rätt. Något hinder mot att en på detta sätt angiven talan upptas till prövning föreligger inte.

Uppläggningen av sameparternas talan innebär också, att envar av dem genom att ställa sig bakom varje punkt i förtursordningen biträder den talan som förs av envar av de övriga. En sådan anslutning till övriga parters talan bör, med hänsyn till målets beskaffenhet, inte heller möta något hinder.

Emellertid omfattar den i målet åberopade förtursordningen under flera punkter även andra än dem som är parter i målet. Till en början är detta fallet med den talan som enligt punkterna 2, 6, 11 och 13 förs till förmån för vissa angivna samemenigheter och "Lapska Nationen", d v s till förmån för kollektiv vilka, som TR:n framhållit i sin dom (s 23 ff), inte är särskilda rättssubjekt. De enskilda samer som är parter i målet utgör enligt vad sameparterna själva angett inte i något av fallen alla medlemmar i kollektivet, och omständigheterna är ej heller i övrigt sådana att sameparternas talan i dessa delar kan upptas till prövning.

Vidare är att märka de fall då sameparternas talan avser fastställelse av att yrkade rättigheter enligt punkterna 3, 4, 7, 8, 12 och 14 tillkommer enskild same, oavsett om han är part i målet eller inte. Visserligen får den talan som sameby för genom att ställa sig bakom dessa punkter, med hänsyn till rättigheternas huvudsakliga beskaffenhet, godtas såsom gällande till förmån för byns samtliga medlemmar (Jfr 10 § rennäringslagen och prop 1971:51 s 161 och 265). I den mån det i förevarande fall är fråga om yrkanden till förmån för annan än den som själv är part eller är medlem av sådan sameby som för talan enligt vad nyss har sagts, kan sameparternas talan emellertid inte upptas till prövning.

Sammanfattningsvis innebär det anförda, att sameparternas talan enligt punkterna 1, 4, 5 och 10 kan i sin helhet upptas till prövning, att deras talan enligt punkterna 2, 6, 11 och 13 däremot - såsom även TR:n och HovR:n funnit - skall avvisas helt samt att deras talan enligt punkterna 3, 7, 8, 12 och 14 skall avvisas i den mån den avser yrkanden till förmån för annan än den som själv är part eller är medlem av sameby som för talan i målet.

I fråga om rättegångshinder är slutligen att märka att sameparterna först i HD har framställt yrkandet om rätt till flyttningsvägar över andra områden än de i målet omtvistade fastigheterna. Deras talan i detta hänseende skall därför avvisas.

3. Översikt av parternas argumentation

Sameparterna har utvecklat sin talan väsentligen på sätt som angetts i HovR:ns dom (s 143-151). Därvid har de - i högre grad än vad som synes ha skett i underinstanserna - betonat att samerna utgör en etnisk minoritet, vilken utsatts för kolonisation av andra folkgrupper och trängts undan från mark som de ursprungligen ägt. Paralleller har här med stöd av Mörners vittnesmål dragits med andra urinvånare, framför allt indianerna, vilka berövats sitt land av erövrarfolk. Huvudlinjerna i sameparternas argumentation i HD kan i övrigt sammanfattas på följande sätt.

Samer har långt före några andra tagit skattefjällen, liksom andra samiska områden, i besittning. De blev då ägare till områdena genom ockupation och specifikation, och deras fortsatta bruk av fjällen medförde att de även kunde åberopa urminnes hävd till dem. Hävd såsom grund för äganderätt påstås ha förelegat vid flera tidpunkter, bl a åren 1645, 1745-52, 1766, 1841 och 1886. Detta innebär dock endast att sameparterna vill rikta uppmärksamheten på en del perioder av speciellt intresse i målet. Äganderätten tillkom inte enskilda samer utan det kollektiv - den samekommunitet - som brukade fjällmarken. Även om detta kollektiv inte så ofta framträtt utåt, har det för samerna själva stått klart att detta var den egentliga bäraren av samernas rättigheter och att enskilda samer inte fick förfoga över någon rättighet till kollektivets nackdel. Rättsläget har liknat vad som ännu gäller om häradsallmänningarna, som på motsvarande sätt skall behållas oförminskade till delägarnas nytta.

Sameparterna gör gällande att man redan under Vasatiden från högsta statsmakternas sida klargjort att samerna ägde den mark de brukade. Gustav Vasa erkände i brev d 22 okt 1526 samisk sedvanerätt och bekräftade sedan bl a i ett brev d 3 juni 1543 och två brev d 20 sept 1551 samebyarnas välförvärvade rättigheter inom bestämda gränser. Liknande ståndpunkt framträder i ett brev d 16 febr 1552 till Ture Pedersson Bjelke angående de s k ärjemarkerna i gränslandet mellan Ångermanland och Norge. Att samebyarna ägde jorden med skattemannarätt fastslogs i Johan III:s brev d 10 juli 1584, där samernas urminnes hävd erkändes, och i flera brev av Karl IX. Dessa uttalanden måste anses ha gällt alla samiska områden i Sverige, och de får rättsverkan även för skattefjällens del, fastän dessa före 1645 tillhörde Norge. Över huvud taget får den. svenska samerätten ses som en enhet. Johan III:s brev har åberopats i rättspraxis bl a i konungsdomen 1615. Denna dom tillkom efter det att Gustav II Adolf förordnat om rättegången. Den kom till Svea HovR:s kännedom och får antas sedermera ha bestämt svenska domstolars syn på samernas rättigheter. Domen torde också ha påverkat Axel Oxenstierna, då han 1645 som rikskansler medverkade till den instruktion av drottning Kristina för Hans Strijk som ledde till bl a 1646 års frihetsbrev för Tomas Jonsson. Genom detta brev klarlades, att samerna ägde de skattefjäll de brukade i den nyförvärvade jämtländska provinsen. De uttalanden som gjordes om statens rätt till de norrländska ödemarkerna i 1683 års förordning och påbud om skogarna i riket tog inte sikte på fjällmark och rörde för övrigt inte avgränsad mark, som ägdes av enskilda. Påbudet saknar därför betydelse för rätten till skattefjällen. - Samernas äganderätt erkändes även av Karl XI, som på 1690-talet uttryckligen talade om att samerna ägde sin mark. Äganderätten framträder vidare i domstolspraxis från 1700-talet, särskilt i det av TR:n omtalade Haukiniemimålett.

Enligt sameparternas ståndpunkt slås samernas äganderätt otvetydigt fast i inomsvensk lag genom 1751 års kodicill - samernas Magna Charta. Kodicillens bestämmelser om samernas rätt bygger direkt på Hugo Grotius' och Samuel Pufendorfs läror, vilka innebar, att en folkgrupp kunde förvärva äganderätt till icke odlingsbar mark genom att ockupera den. Det är mot denna bakgrund man får läsa kodicillens uttryck "äga skatteland", vilket fick kvarstå i texten trots de invändningar som framställdes mot formuleringen. Av vikt är även kodicillens regler om samernas egen domstol, lapprätten; dessa innebar bl a ett erkännande av samerna såsom menighet och av samisk landssed som rättskälla. Kodicillen transformerades till svensk lag genom kungl brev d 6 april 1752 och Svea HovR:s universal d 6 maj samma år. Både kodicillen och universalet är alltjämt i kraft.

Sedan utvecklingen vid avvittringen i Jämtland under 1820- och 1830-talen satt samernas äganderätt till skattefjällen i fara, bekräftades rätten enligt sameparternas mening åter genom 1841 års skattefjällsbrev, något som klart framträder i belysning av brevets förarbeten. Genom de därpå följande förrättningarna under 1840- och 1850-talen avvittrades skattefjällen och preciserades omfattningen av samernas ägor. Även om LSt:ns utslag med anledning av förrättningarna kom att formuleras på något olika sätt beträffande Frostviks- och Hotagsfjällen, hade de samma rättsverkningar. Rätten till de omtvistade skattefjällen är att bedöma enhetligt.

Vad som inträffat efter avvittringarna av skattefjällen anser sameparterna sakna egentlig betydelse för rätten till dessa fjäll. Om administrativa myndigheter utgått från att skattefjällen var kronojord, kan detta inte påverka äganderättsförhållandena. - Efter hand kom en del samefientliga element, som stod under inflytande av exploatörsintressen och var starkt påverkade av socialdarwinistiska teorier och rasistiska tankar om samernas underlägsenhet, att dominera diskussionen om samernas rättsställning. Det förefaller som om man vid förarbetena till 1886 års renbeteslag försökte undertrycka sådana fakta som visade att samerna ägde sina områden. I varje fall gjordes då inte någon sådan historisk utredning som rimligen kunnat fordras. Särskilda utskottets negativa uttalanden om samernas rätt vid 1886 års riksdag kan endast förstås mot denna bakgrund. Uppfattningen om statens äganderätt till fjällområdena kan sägas vara en produkt av den rasism som nu hade kommit på modet: samerna ansågs vara så lågt stående människor att deras besittning inte kunde ha samma rättsverkningar som andra besittares. Men varken 1886 års lag eller dess efterföljare innehåller i sintext något som utesluter, att samer är ägare till skattefjällen och annan brukad fjällmark.

Anlägger man ett stort historiskt perspektiv, där de olika uttalandena om samernas rätt sätts in i sitt rätts- och idéhistoriska sammanhang, står det enligt sameparterna klart att samer från början ägt de omtvistade fjällen och sedan aldrig förlorat sin äganderätt till dem. Staten har inte kunnat ange något laga fång till skattefjällen. Typiskt är att staten vid ett tillfälle i målet har hänvisat till "maktprincipen" som grund för sin äganderätt. Emellertid är det - särskilt efter Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - omöjligt att godta de kolonialistiska och diskriminerande resonemang som ligger bakom föreställningen att staten skulle äga fjällen. De rasistiska tankegångar, som efter 1880-talet ofta framförts och under 1920-talet var särskilt populära, har i själva verket påverkat lagstiftarens ställningstaganden inte bara 1898 och 1928 utan också 1971. Även den rättshistoriska utredning om samernas rätt som blivit tongivande - dåvarande docenten Åke Holmbäcks betänkande om lappskattelandsinstitutet (SOU 1922:10) - är tydligt präglad av tidsandan. Professorn i finsk- ugriska språk K B Wiklund, som tog initiativet till Holmbäcks utredning, anförtroddes ledningen av den och bistod Holmbäck med material och uppgifter, hade gett uttryck åt uppfattningen att samerna var en i vissa avseenden underlägsen ras; han får betraktas som rasist. Holm bäck anslöt sig okritiskt till särskilda utskottets ståndpunkt och förbigick - säkerligen med avsikt - vissa viktiga omständigheter som talade för samernas äganderätt. Med tanke på sin vetenskapliga karriär hade Holmbäck anledning att avhålla sig från att framföra inopportuna åsikter om äganderätten till fjällmarken. Hans utredning om samernas rätt - den enda som skett genom statens försorg efter 1751 - bör alltså lämnas utan avseende. Över huvud taget har man från statens sida visat sig ovillig att klarlägga samernas rätt till fjällmarkerna.

Sameparterna påstår att, även om staten skulle anses som ägare till skattefjällen, den bruksrätt, som på grund av urminnes hävd och på övriga åberopade grunder tillkommer samer, innebär betydligt mera omfattande befogenheter än vad som framgår av 1971 års rennäringslag. Lagens innehåll kan över huvud taget inte åberopas mot sameparterna, eftersom det framgår av departementschefens, lagrådets och jordbruksutskottets uttalanden vid dess tillkomst att lagen är endast hypotetiskt antagen och att domstol har fria händer att pröva frågan om samernas rätt oberoende av lagens bestämmelser. Därtill kommer att de inskränkningar lagen gör i samernas rättigheter är grundlagsstridiga. Bl a gäller detta den omyndighetsförklaring det innebär att samerna inte själva får förfoga över sin jakt- och fiskerätt m fl rättigheter. Här åberopas diskrimineringsförbudet i 2 kap 15 § nuvarande regeringsform.

Staten har också i stora drag utvecklat sin talan i enlighet med vad som anges i HovR:ns dom (s 151-159). Som grund för sitt bestridande av sameparternas yrkanden har staten anfört i huvudsak följande.

Sameparternas påstående om ockupation med specifikation torde endast kunna avse äganderättsyrkandet. Samernas utnyttjande av mark har emellertid ej varit av sådan beskaffenhet att det kan grunda äganderätt, särskilt inte när det gäller så vidsträckta områden som de omtvistade. Om ockupation kan det därför inte vara fråga. För specifikation krävs bearbetning och värdeökning avseende hela det område som tagits i besittning. Något sådant har ej förekommit här. Den äganderätt av speciellt slag som sameparterna alternativt yrkar kan ej genomföras genom beslut av domstol, utan det torde i detta fall erfordras lagstiftning. Staten är ägare till de omtvistade fjällen. I fråga om utvidgningshemmanen åberopas även 20-årig hävd; staten har lagfart, god tro förelåg vid förvärven och staten har medelbar besittning till hemmanen.

Vad beträffar påståendet om urminnes hävd, föreligger enligt statens mening inte sådan hävd som kan grunda äganderätt eller besittningsrätt till mark vid någon av de tidpunkter sameparterna har angett. Under den tid då Jämtland lydde under Norge var fjällområdena i fråga att hänföra till allmänningar, över vilka kungen hade dispositionsrätt. På dessa konungsallmänningar fanns avradsland som kungen upplåtit; och någon annektion av mark på allmänningarna var inte tillåten enligt den norska rätten. Den norska höghetsrätt som här gällde var av annat slag än den höghetsrätt som kronan hade till de svenska fjällen under samma tid. Denna omständighet gjorde det svårare för samer att under den norska tiden vinna äganderätt till brukade fjällområden genom ockupation eller hävd än vad som skulle varit fallet enligt svensk rätt. - Gränser för brukade områden på fjällen har saknats, och samerna har där inte haft okvald besittning. Konkurrens om markerna och utnyttjandet av dessa har förekommit. Under tiden 1700-1880 har urminnes hävd ej ansetts gälla mot kronan. - Någon åborättsliknande besittning har ej förelegat. Den omständigheten, att myndigheterna vid inrymningar tillämpade samma arvsregler m m som vid tillsättning av kronoåbo, kan ej innebära att de omstämda områdena av hävd kommit att innehas med stadgad åborätt eller liknande besittningsrätt. Urminnes hävd till jakt och fiske har däremot förelegat redan 1645 och till renbete senare, i vart fall 1886. Urminnes hävd till särskild rättighet har endast kunnat medföra rätt för enskilda samer, inte för samebyar eller andra kollektiv. De rättigheter som samer hade blev kodifierade i 1886 års renbeteslag.

Staten har inte vid något tillfålle erkänt andra rättigheter för samer än nyttjande av marker för renbete, jakt och fiske; självfallet har dock samer fått utnyttja skog till husbehov på skattefjällen. - Skattläggningen kan i och för sig inte grunda någon äganderätt, åborätt eller rätt till olika nyttigheter. - Någon samisk landssed har ej recipierats i svensk rätt. De Jämtländska domstolarna har inte visat sig vara påverkade av samisk rättsuppfattning. Den lapprätt som infördes enligt 1751 års kodicill har ej haft befogenhet att handlägga frågor om samernas rätt till land eller vatten. - Mot sameparternas yrkanden om rättigheter utöver vad rennäringslagen anger invänds, att lagen uttömmande reglerar samernas rätt och är tillkommen i enlighet med grundlag; i vart fall föreligger ej uppenbar brist på överensstämmelse med gällande grundlag.

Staten har beträffande sitt påstådda förvärv av äganderätt till skattffjällen slutligen intagit följande ståndpunkt i HD: Staten har inte något fång i vanlig mening till fjällen. Fram till 1683 hade kronan en höghetsrätt som berättigade kronan att disponera över sådan mark. Genom 1683 års påbud om skogarna får statsmakten anses ha gjort anspråk på alla delar av de norrländska ödemarkerna som inte redan var i enskild ägo. Av påbudet framgår visserligen inte tydligt att anspråken in begrep fjällområden som de aktuella, men genom det sätt varpå författningen tolkades i praxis under de följande århundradena blev det klart att den hade en sådan innebörd. Kronan har inte tagit ifrån samerna någon egendom. Den har förvärvat äganderätt till herrelöst land men samtidigt accepterat att samer nyttjade områdena. I varje fall mot slutet av 1700-talet har myndigheterna gett klara uttryck för att marken var kronans. Genom avvittringsförrättningar har sedan föremålen för kronans äganderätt preciserats. - Även för den händelse samer år 1683 skulle ha ägt de omtvistade skattefjällen, har den fortsatta utvecklingen i myndigheternas praxis medfört att fjällen blivit kronomark; genom sin passivitet inför myndigheternas förfoganden över fjällen får de berörda samerna anses ha gett upp sin eventuella äganderätt till områdena.

Staten har förklarat sig ense med sameparterna om att rättsläget är detsamma på alla de omtvistade fjällområdena; myndigheterna har enligt staten behandlat dem väsentligen enhetligt genom århundradena. Däremot har staten i åtskilliga sammanhang betonat, att förhållandena i Jämtlandsfjällen skilt sig från dem som rått längre norrut. Av denna anledning har staten bestritt, att den bevisning som rör andra delar av Sverige skulle ha något större intresse i detta mål, och i övrigt avstått från att närmare uttala sig om förhållandena utanför Jämtland och Härjedalen.

Parternas närmare argumentation i olika frågor kommer att tas upp i sitt sammanhang i det följande.

4. Några allmänna frågor

4.1 Tvistens allmänna karaktär. Parterna har på ömse sidor förebragt synnerligen omfattande utredningar för att belysa rättsutvecklingen från äldsta tider till år 1886 och även, fastän i mindre mån, utvecklingen under senare tid. Sameparterna har därvid i konsekvens med sin allmänna argumentation fört in åtskilligt material för att styrka sitt påstående att kolonialistiska tendenser och rasistiska idéströmningar har legat till grund för övergrepp mot samer i flera olika sammanhang.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att samer har funnits i stora delar av norra Skandinavien långt innan andra folkgrupper sökte sig dit upp och att samerna sedan genom expansion från svensk och norsk sida har trängts undan från områden som de brukat. Även i övrigt har de fått sin näringsutövning försvårad på olika sätt. De har varit i ett underläge bl a från ekonomisk synpunkt, vilket i viss utsträckning utnyttjats av andra grupper. Tidigt har de blivit utsatta för skattekrav, delvis som led i staternas strävan att utvidga sina territorier. Så småningom har de blivit undersåtar i respektive stater, underkastade rättsordningen i dessa. De har då också kunnat göra anspråk på rättsordningens skydd.

Vad målet gäller är emellertid inte, i vad mån de intrång som drabbat samerna som folkgrupp har varit rättsenliga eller ej. Föremålet för parternas talan är, huruvida vissa av sameparterna angivna rättssubjekt framför staten är ägare till de omtvistade fastigheterna eller, om detta inte skulle vara fallet, har vissa andra rättigheter till dem. Den nyss antydda utvecklingen är visserligen, som kommer att framgå i det följande, på flera punkter av betydelse i sammanhanget. Men det bör redan inledningsvis understrykas, att de frågor som skall prövas i första hand är av civilrättsligt slag och skall bedömas efter vanliga rättsliga normer.

Det kan i detta sammanhang antecknas, att lagfart inte har meddelats på skattefjällen, medan utvidgningshemmanen är lagfarna för KM och kronan. I jordregistret är skattefjällen upptagna som krono under enskild disposition och utvidgningshemmanen som krono under allmän disposition.

4.2 Rennäringslagstiftningen och dess betydelse. Som framgått gör sameparterna gällande att samiska rättssubjekt har rättigheter som är oberoende av samt starkare och mer omfattande än vad rennäringslagen stadgar, under det att staten hävdar att lagen helt reglerar rättigheternas innehåll.

De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samer har i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för samer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Det är enligt denna beskrivning fråga om en nyttjanderätt av speciellt slag på obegränsad tid. I rätten ingår bl a renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke (1 §). Nyttjanderätten förvärvas alltså i princip redan genom att nyttjanderättshavaren tillhör en viss kategori. Något vederlag för rätten utgår inte. Även om det inte uttryckligen sägs i lagen, framgår det av dess reglering att renskötselrätten inte anses överlåtbar och därmed ej heller möjlig att pantsätta eller utmäta.

Enligt 3 § får renskötsel såvitt nu är i fråga bedrivas dels hela året på renbetesfjällen i Jämtlands län och inom de områden i länet som särskilt upplåtits till renbete, dels under tiden d 1 okt-d 30 april inom sådana trakter utanför renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Med renbetesfjällen förstås i lagen de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll, d v s vad som i målet kallas utvidgningshemman. För renskötseln finns samebyar, och den mark där renskötsel får bedrivas hela året skall vara fördelad mellan sådana byar i särskilda byområden (6 §). Sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde och får inte bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel (9 §). Genom registrering blir byn juridisk person. I frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt företräder samebyn medlemmarna (10 §). Medlemmar i sameby är endast vissa renskötselberättigade (11 och 12 §§).

De befogenheter som ingår i nyttjanderätten är fördelade mellan samebyn och dess medlemmar. Samebyn får för medlemmarnas gemensamma behov begagna byns betesområde för renbete (15 §) och inom detta område uppföra vissa anläggningar och mindre byggnader som behövs för renskötseln (16 §), varvid behövlig skog får avverkas på renbetesfjäll och i begränsad utsträckning även på andra delar av området (17 §). Vidare har samebyn rätt att flytta renar mellan skilda delar av byns betesområde (23 §). Medlemmarna är å sin sida berättigade att uppföra mindre byggnader som behövs för renskötseln (16 §) och att för detta ändamål avverka erforderlig skog (17 §) samt att bl a på kronomark under statens omedelbara disposition ta virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad (18 §). De får dessutom jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen (25 §).

Beträffande förhållandet till ägare av mark där renskötselrätten utövas föreskrivs bl a, att anläggning till stadigvarande bruk för renskötseln skall förläggas till plats som anvisas av markägaren (16 § 3 st) och att växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om ej denne medger annat (17 § 2 st). Ersättning behöver ej lämnas för skog avverkad på kronomark under statens omedelbara disposition eller på mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog, inte heller för växande lövträd som eljest tas på renbetesfjällen; i andra fall skall ersättning utgå för rotvärdet av växande träd (21 §).

Renskötselberättigad kan inte gå miste om sin nyttjanderätt på grund av att han överträtt lagens regler eller annars eftersatt sina förpliktelser vid nyttjandet. Rådigheten över marken kan emellertid inskränkas genom beslut av olika myndigheter, bl a i fråga om renantal och renbete (15 § 2 och 3 st) samt skogsavverkning (22 §).

Nyttjanderätten kan också upphöra utan nyttjanderättshavarens vilja. Regeringen kan sålunda förordna härom för visst område som behövs för ändamål avsett i 2 kapexpropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt; är området väsentligen utan betydelse för renskötseln, kan sådant förordnande meddelas så snart området behövs för allmänt ändamål (26 §). I dessa fall utgår ersättning för skada eller olägenhet som drabbar renskötseln eller jakt- eller fiskerätt av angivet slag. Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person fördelas som huvudregel lika mellan berörd sameby och samefonden (28 §). - I annat fall än nu sagts får den som äger eller brukar mark där renskötsel får bedrivas hela året inte ändra markanvändningen på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln; dock kan mark användas i enlighet med fastställd stads- eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning (30 §).

Vidare har befogenheten att upplåta rättigheter på renbetesfjällen i väsentliga delar tillagts statlig myndighet. Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten. Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift jaga eller fiska till husbehov på byns område (31 §), men i övrigt prövar myndighet upplåtelsefrågan. Nyttjanderätt får upplåtas endast om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln samt, när det gäller jakt eller fiske, upplåtelsen är förenlig med god jakt- eller fiskevård och är möjlig utan besvärande intrång i bymedlems jakt- eller fiskerätt enligt lagen. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten får ske endast om samebyn medger det, men i övrigt fordras inte något medgivande från samesidan (32 §). Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer emellertid, att ärende om upplåtelse av nyttjanderätt inte får avgöras utan att sameby eller annan som berörs därav har fått tillfålle att yttra sig i saken (jfr prop 1971:51 s 198 och 274 samt JoU 1971:37 s 48). - Upplåtelse som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning skall ske mot avgift, som fördelas mellan samefonden och berörd sameby, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten ersätta den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför; denna ersättning fördelas som huvudregel lika mellan samefonden och samebyn (34 §).

Rennäringslagen anger inte uttryckligen vem som äger marken där renskötselrätt enligt lagen får utövas; ägare kan tydligen vara inte bara staten eller samer utan också andra rättssubjekt. Emellertid framgår av den föregående redogörelsen, att lagen bygger på att renbetesfjällen - liksom för övrigt andra områden som lagen berör - inte ägs av de renskötande samerna. Om dessa ansetts vara ägare, skulle uppräkningen av deras befogenheter och reglerna om deras relationer till markägaren ha saknat mening, och inskränkningarna i deras rådighet över marken hade då varit helt oförenliga med annars gällande rättsprinciper.

Enligt rennäringslagen framstår alltså samernas rätt som en bruksrätt, vilken innefattar rätt till renbete jämte därmed sammanhängande anläggnings- och byggnadsåtgärder, skogsfång till husbehov, flyttningsvägar, jakt och fiske. Samernas befogenhet att råda över de nyttigheter som rätten avser och ekonomiskt tillgodogöra sig dem är inskränkt på flera sätt, och rätten åtnjuter sämre skydd mot myndigheters och markägares åtgärder än jämförliga bruksrätter, t ex fastighetsbildningsservitut.

I anslutning till det anförda kan det vara lämpligt att från rennäringslagens förarbeten anteckna följande. Det förslag till rennäringslag som remitterades till lagrådet byggde i väsentliga delar på betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968:16), avgivet av 1964 års rennäringssakkunniga. De sakkunniga hade enligt sina direktiv att i fråga om samernas rätt till brukade områden utgå från det huvudsakliga innehållet i den då gällande renbeteslagen av 1928, och de ansåg sig inte ha anledning att ingå i bedömning av frågan om innebörden av de rättigheter som de renskötande samerna av ålder haft inom skilda delar av det dåvarande renskötselområdet (s 67). Svenska Samernas Riksförbund erinrade i sitt remissyttrande över betänkandet om den nu aktuella rättegången och gjorde gällande att samerna hade en starkare rätt till renbetesområdena än som framgick av renbeteslagen. I anledning härav framhöll departementschefen i lagrådsremissen att han - med hänsyn till att de sakkunnigas uppdrag varit begränsat på angivet sätt - inte var beredd att i hela dess vidd förorda en omprövning av frågan om samernas rätt till mark och vatten inom området (prop 1971:51 s 121). Lagrådet anmärkte vid sin granskning av det remitterade lagförslaget att själva den principiella grundvalen för lagstiftningen inte godtogs av den berörda folkgruppen - samerna - och att detta förhållande givetvis inte var tillfredsställande. I rådande läge och i avbidan på att föreliggande tvistefrågor prövades av domstol syntes det dock enligt lagrådet få accepteras, att lagstiftningen byggdes upp på samma grund som dittills (prop 1971:51 s 261 f). Jordbruksutskottet betonade i sitt utlåtande över förslaget begränsningen i de sakkunnigas uppgift. Efter att ha erinrat om rättegången anslöt sig utskottet till departementschefens och lagrådets här återgivna uttalanden men underströk att ett antagande av den föreslagna rennäringslagen inte innefattade något ställningstagande i föreliggande tvistefrågor (Jou 1971:37 s 36).

Sameparterna har under åberopande av dessa uttalanden gjort gällande, att domstolen - om deras påståenden i målet anses befogade trots att de inte är förenliga med rennäringslagens reglering - är berättigad att för skattefjällens del frångå denna lag, utan att det därmed skulle bli fråga om någon sådan prövning av lagens grundlagsenlighet som avses i 11 kap 14 § regeringsformen. I andra hand har sameparterna påstått, att rennäringslagen innebär en inskränkning av berörda samers rätt till skattefjällen som står i uppenbar strid med tidigare gällande och nuvarande regeringsform, och att domstolen av sådan anledning bör underlåta att tillämpa lagens bestämmelser.

Staten har anfört att rennäringsiagstiftningen har tillkommit i grundlagsenlig ordning och inte innehåller något som står i uppenbar strid med tidigare gällande eller nuvarande regeringsform.

För att ta ställning till sameparternas talan har man anledning att pröva, vilken rätt samerna på skattetjällen skulle ha haft oberoende av rennäringslagen. Här är att märka att - som lagrådet antytt - denna lag utgår från samma syn på samernas rätt till brukad mark som legat till grund för tidigare lagstiftning på området. I väsentliga delar går reglerna tillbaka så långt som till 1886 års renbeteslag. Regleringen har visserligen sedermera undergått smärre förändringar - bl a genom 1898 och 1928 års renbeteslagar - men principiellt tog lagstiftaren ställning redan i den första generella lagstiftningen på området 1886. Och enligt vad som framgår av motiven till 1886 års lag var därvid avsikten i stort sett att kodifiera dåvarande rättsläge. Av grundläggande betydelse i målet blir därför att pröva, vilken rätt till skattefjällen som samerna hade före ikraftträdandet av 1886 års lag.

4.3 Frågor om bevisvärdering och bevisbörda. Om bedömningen av utredningsmaterialet bör till en början allmänt anföras följande.

Utredningen berör delvis sådana faktiska förhållanden och rättsfrågor från äldre tid som hittills bara i ringa utsträckning varit föremål för historisk forskning. Detta motiverar ofta försiktighet vid bevisvärderingen. De kommentarer till materialet som gjorts i målet från sakkunnigt håll är inte sällan präglade av öppet engagemang för ena eller andra partens ståndpunkt och får bedömas med beaktande härav.

Såvitt gäller samernas äldre historia är det vissa särskilda omständigheter som försvårar prövningen, främst samernas avskilda och särpräglade levnadssätt i förening med bristen på skriftligt samiskt material. Efter vad sameparterna framhållit, var samerna ännu på 1700-talet i stort sett analfabeter, trots en i övrigt högt utvecklad kultur. De handlingar som åberopats - väsentligen officiella urkunder - ger uttryck för utomstående bedömares uppfattning om samernas förhållanden; samernas eget synsätt framgår i allmänhet inte. Svårigheterna är särskilt framträdande när det gäller att bedöma frågor om samernas levnadsomständigheter och sätt att bruka fjällmarken.

En annan komplicerande omständighet är den skillnad i fråga om levnadssätt som förelegat mellan olika kategorier av samer: fjällsamer, skogssamer och fiskesamer. Ofta är det svårt att konstatera, till vilken av dessa typer de i materialet berörda samerna hör och vilka kategorier av samer som myndigheters uttalanden siktar på. Man kan inte utgå från att fjällsamernas bruk av vidsträckta fjällområden bedömts på samma sätt som exempelvis skogssamernas mera intensiva markanvändning. Härtill kommer, att samer ibland synes ha gått över från en typ av näringsutövning till en annan: skogssamer har t ex ägnat sig åt nomadism på fjällen, och samer har slagit sig ned som bofasta nybyggare. - I den mån man söker ledning i vad som är känt från andra samiska trakter än skattefjällen måste man över huvud taget beakta att utvecklingen har varit olika inom skilda delar av det vidsträckta skandinaviska område där samer vistats.

I svensk rättspraxis föreligger inte något prejudicerande avgörande i fråga om den närmare arten av samers rätt till brukad mark. Däremot förekommer en mängd urkunder, där samers bruk av marken beskrivs på skiftande sätt. De härrör till någon del från den centrala regeringsmakten men huvudsakligen från domstolar och administrativa myndigheter. I vart fall såvitt gäller äldre material finns knappast skäl att fästa avgörande vikt vid de formuleringar som därvid har använts. Termer som "äga", "bruka" och "nytja" hade synbarligen åtminstone på 1600- och 1700-talen inte någon tydlig och oomstridd innebörd utan kunde användas om varandra rörande samma förhållanden till fast egendom - något som utredningen ger åtskilliga exempel på. Än mindre säger det något väsentligt om äganderättsförhållandena att man i vissa fall talat om samers rätt till "sitt" fjäll eller liknande; sådana uttryck visar på sin höjd att en ensamrätt av något slag ansetts föreligga till fjället. Som framhållits i den rättshistoriska litteraturen, höll man inte heller konsekvent isär statens rätt till skatt och dess rätt till vederlag - avrad, lega - för nyttjandet av kronojord. I den mån handlingarna återger eller anknyter till samers egna uttalanden om sin rätt, bör dessutom betonas att under dessa äldre tider samer i allmänhet inte kan antas ha helt behärskat svenska eller norska och att kontakterna med myndigheterna ofta skett genom tolk. Svårigheterna att överföra samiska begrepp till svenska och omvänt belyses ytterligare av ett skriftligt uttalande av Ruong, återgivet av Mörner vid dennes vittnesmål, och ett utlåtande av Bergsland d 15 jan 1980, som sameparterna åberopat i HD.

Av större bevisvärde i detta mål än ordvalet i olika urkunder är vad som av materialet kan framgå om de befogenheter som ansågs tillkomma samerna på brukade områden. Här råder emellertid till stor del oklarhet särskilt beträffande äldre tider men i viss mån to m i fråga om 1800-talet. Också vid denna prövning får man beakta att områden som samer brukade hade olika karaktär. Inte bara de faktiska förhållandena utan också områdenas förhistoria har växlat, något som kan ha påverkat myndigheternas inställning. Att märka är vidare att de lagregler som hade intresse i sammanhanget vanligen tog sikte på bondesamhällets förhållanden; de var inte anpassade efter speciella konflikter som kunde uppkomma i ouppodlade ödemarker. Detta torde ha gjort det svårt att tillämpa dem på samernas markanvändning. Såvitt angår 1500- och 1600-talen måste bedömningen idag huvudsakligen bygga på allmänt hållna, ofta svårtolkade uttalanden av olika myndigheter om det rättsskydd som samer åtnjöt på vissa områden. Också när det gäller tiden därefter finner man sällan klara uttalanden av myndigheterna som tar sikte på arten av den rätt samer hade till fjälltrakterna. Detsamma gäller för övrigt uttalanden om statens rätt till områdena. Man får intrycket, att statens ämbetsmän länge hade svårt att inordna samernas förhållanden i sin civilrättsliga och förvaltningsrättsliga begreppsvärld.

Sameparterna har som nämnt gjort gällande att skattefjällen i själva verket ägts av samekommuniteter även när enskilda samer uppträtt som rättsinnehavare i relation till myndigheterna. För tanken om kommuniteter såsom ägare till fjällmark spelar, enligt vad sameparterna uppgett, hänsynen till egendomens bevarande för kommande generationer av samer en betydande roll. Samerna skulle dock ha ansett det så svårt att få någon myndighet att förstå innebörden av deras speciella förhållande till marken att de i allmänhet avstått från att ens försöka klargöra detta. - Utredningen tyder visserligen på att påståendet om samekollektiv som markens innehavare haft ett underlag i gammal samisk rätt, och som framgår av fortsättningen kan kollektiv av detta slag sedan lång tid tillbaka urskiljas i nordligare delar av landet, där det funnits en byorganisation. Men t o m sameparterna själva har haft stora svårigheter att i målet klargöra hur enligt deras mening sådana kommuniteter på skattefjällen varit närmare beskaffade. Att man sålunda har att räkna med möjligheten att de omtvistade områdena haft ägare - eller innehavare av annan rätt - som inte framträtt utåt och vilkas rättsliga natur över huvud taget är oklar utgör en alldeles speciell komplikation i detta mål.

Staten stöder sitt påstående om äganderätt till skattefjällen väsentligen på ett stort material från administrativa myndigheter, vilket skulle visa att man från statens sida behandlat mark av detta slag som kronojord. Sådan bevisning måste bedömas med stor försiktighet. Det är naturligt om dessa myndigheter tolkat ett oklart läge till statens förmån, t ex för att tillgodose fiskaliska intressen. Att exempelvis en anteckning i jordeboken om att mark har krono natur inte utgör någon bindande bevisning för statens äganderätt är ett känt faktum, som sameparterna understrukit under hänvisning framför allt till utredningar av Hafström. För att en myndighetspraxis av det slag som åberopats skall få mera väsentlig betydelse i tvisten bör man fordra att den varit konsekvent och stadigvarande samt byggt på rimliga rättsliga argument,

I detta sammanhang bör även beröras ett särskilt argument från statens sida. Staten har gjort gällande, att samerna på skattefjällen genom passivitet inför olika myndighetsåtgärder beträffande fjällområdena skulle ha accepterat myndigheternas ståndpunkt i fråga om samernas rättigheter och att de därmed skulle ha gett upp den äganderätt till områdena som de eventuellt kunde ha haft. Denna invändning kan inte godtas. Samerna har under hela tiden fram till 1886 utgjort en minoritet utan politisk makt, med ringa möjligheter att påverka händelseförloppet och särskilda svårigheter att uppfatta innebörden av allehanda juridiska resonemang och formuleringar, För dem måste det väsentliga ha varit, om en åtgärd faktiskt påverkat deras markanvändning eller levnadsförhållanden i övrigt; och även när så varit fallet har de befunnit sig i ett sådant underläge gentemot statsmakten, att en eftergiven hållning kan ha tett sig naturlig. Att samer ibland har reagerat sent och tveksamt mot myndigheternas ingrepp i deras näringsfång utgör alltså inte någon omständighet av betydelse i denna tvist.

Vad härefter angår frågan om bevis bördan har sameparterna gjort gällande att, eftersom samer innehar den direkta besittningen till de omtvistade skattefjällen och staten inte kan åberopa något laga fång, det bör åligga staten att styrka sin påstådda rätt till områdena. Staten har å sin sida invänt att, eftersom den besitter områdena som ägare åtminstone sedan 1700-talet, bevisbördan i fråga om äganderätten bör åvila sameparterna.

Ostridigt har både samer och staten under lång tid på olika sätt tagit befattning med områdena i fråga. Som framgått påstår man sig på ömse sidor ha varit första ägare till områdena och under ett långvarigt och komplicerat händelseförlopp ha besuttit dem som ägare fram till idag. Uppenbarligen kan det i ett sådant fall inte anses att bevis bördan generellt åvilar den ena eller andra sidan. Frågan om bevis bördan beträffande de olika omständigheter som parterna från ömse håll åberopat till stöd för sin talan får i stället, på sätt som vanligen sker, bedömas sedan styrkan av den på vardera sidan förebragta bevisningen prövats.

5. Rättsutvecklingen fram till tiden kring Brömsebrofreden

Sameparterna har påstått, att samer på tidigare angivna grunder var att anse som ägare till skattefjällen år 1645, då fjällen kom under svenskt herravälde. Statens ståndpunkt innebär som nämnt att fjällen då alljämt var ägarlös mark och att 1683 års påbud - som det tolkades i senare praxis - tillagt staten äganderätt till sådan mark. Med hänsyn till vad parterna sålunda gjort gällande är det lämpligt att först inrikta prövningen av äganderättsfrågan på tiden närmast efter Brömsebrofreden. Till en början tas då den frågan upp, vilken rätt samerna på skattefjällen kan antas ha ägt enligt norska regler (5.1). Sedan skall - efter några allmänna anmärkningar om äldre svensk rätt (5.2) - diskuteras, vilka generella rättsprinciper som omkring 1645 gällde i Sverige beträffande samers möjlighet till äganderättsförvärv (5.3). Mot denna bakgrund behandlas samernas rättsställning på de omtvistade fjällen vid tiden kring Brömsebrofreden (5.4).

5.1 Norska rättsregler före 1645. För den händelse skattefjällen enligt norsk rätt skulle ha tillhört samer då de införlivades med Sverige, skulle den svenska rättsordningen uppenbarligen ha fått respektera detta förhållande. Sameparterna har gjort gällande att samerna enligt den norska rätten hade äganderätt till fjällen. Härom kan framhållas att norska fjälltrakter av det aktuella slaget i allmänhet synes ha utgjort s k konungsallmänningar. Om dessa gällde, att den som utan tillstånd av kungen uppodlade mark kunde förvärva äganderätt till marken enligt regler om 60-årig, senare 30-årig hävd (Magnus Lagaboeters landslov VII, kap 61, Christian IV:s Norske Lov VI, kap 58). Uppgifter saknas om att dessa regler skulle ha ansetts tillämpliga vid bruk av fjällområden endast för renskötsel, jakt och fiske; åberopade norska litteraturuttalanden motsäger snarast ett sådant antagande. Sameparterna har visserligen, främst med stöd av Bergslands utlåtande och vittnesmål i HovR:n, gjort gällande, att större delen av de omtvistade områdena varit belägna i det s k Finnmork och därför haft ett lösligare förhållande till den norska statsmakten än övriga delar av nuvarande Norge. Det är också troligt att Finnmork faktiskt intagit en viss särställning, i vart fall såsom en avlägsen gräns bygd som delvis varit föremål också för svenska anspråk. Vilken rättslig betydelse detta förhållande haft är emellertid inte närmare klarlagt i målet, och i alla händelser har intet framkommit som tyder på att under den tid som här har intresse speciella rättsregler skulle ha varit tillämpliga i Finnmork i fråga om ockupation, specifikation eller hävd.

Samernas rätt till mark enligt norska rättsregler har utförligt behandlats från rättshistorisk synpunkt i Sverre Toennesens avhandling Retten til jorden i Finnmark (1972; 2 uppl 1979), som sameparterna hänvisat till i målet. I arbetet tar Toennesen avstånd från uppfattningen, att Finnmark före slutet av 1600-talet skulle ha varit statsegendom, och ger i stället en nyanserad beskrivning av det troliga rättsläget, varvid han skiljer mellan den syn på detta som olika berörda parter - staten, nybyggare, samer - kan antas ha haft. Från statens sida skulle området enligt Toennesen ha betraktats som en vanlig allmänning, där Finnmarksborna var berättigade till det bruk de av ålder utövat. Ur samiskt perspektiv skulle det däremot ha varit fråga om en ensamrätt för samekollektiven i bygderna till jakt, fångst, bete och fiske, vilken Toennesen anser med dagens betraktelsesätt närmast ha motsvarat en äganderätt. Någon säker mening om tillämpliga rättsregler under den nu aktuella perioden framförs inte i avhandlingen. Det bör vidare understrykas, att denna tar sikte på förhållandena i det nuvarande fylket Finnmark, långt från den del av Finnmork som har aktualitet i målet, och att Toennesen betonar Finnmarks rättsliga särställning i förhållande till Norge i övrigt. Hans resultat belyser alltså inte närmare vad som kan ha gällt för Jämtlands del.

Vad sameparterna i övrigt åberopat som bevis för en äganderätt till skattefjällen enligt norska rättsregler - från denna tid huvudsakligen norska och svenska räkenskaper beträffande samer på fjällen, vissa uttalanden av norska samer i samband med gräns undersökningar rörande Nasafjäll år 1638 (se HovR:ns dom s 145 ovan) och en uppgift i Strijks frihetsbrev för Tomas Jonsson om ett tidigare danskt frihetsbrev av okänt innehåll - ger inte heller underlag för några slutsatser om vad som gällde i detta hänseende.

Sammanfattningsvis ger utredningen inte något stöd för antagande, att samerna på skattefjällen vid 1600-talets mitt kunde åberopa norska rättsregler som grund för att de ägde fjällen. Såväl staten som sameparterna har också intagit ståndpunkten, att de tillämpliga reglerna i norsk rätt i vart fall inte var fördelaktigare för de berörda samerna än motsvarande svenska regler. Frågan blir då vilken rätt samerna kunde grunda på de svenska rättsregler som under tiden närmast efter Brömsebrofreden gällde för områdena i fråga.

5.2 Allmänt om äldre svensk rätt. Från början bör understrykas att man knappast kan tala om äganderätt till mark i modern mening för enskilda ofrälse personer under 1600-talet, och för övrigt inte heller under större delen av 1700-talet. Närmast blir det fråga om de rättigheter som vid denna tid tillkom en skattebonde (skattemannarätt). Väsentliga drag i denna rätt var att bonden hade en mot utomstående skyddad rätt att själv nyttja sin jord och tillgodogöra sig dess huvudsakliga avkastning, att jorden gick i arv, att bonden ägde förfoga över den genom överlåtelse, pantsättning och i vissa fall testamente samt att, om arvejord såldes utanför släkten, bondens släktingar på grund av bördsrätt fick lösa den till sig efter uppbud på tinget. Bondens rådighet över jorden var visserligen starkt begränsad i olika hänseenden, och hans trygghet i besittningen inskränktes framför allt genom att jorden såsom skattevrak kunde tillfalla kronan, om han underlät att betala utskylder för tre år i följd. Men det var hans rätt som senare kom att utveckla sig till vad vi idag menar med äganderätt, framför allt på grund av den stärkta ställning skattebönderna fick genom lagstiftning i anslutning till 1789 års statsvälvning. En betydelsefull fråga blir, om samerna på skattefjällen under den aktuella tiden hade en rätt till områdena som var att jämställa med skattemannarätt och som därför på motsvarande sätt kunde utveckla sig till äganderätt i nutida bemärkelse.

Sameparterna har i första hand grundat sitt påstående om äganderätt på ockupation, enbart eller i förening med specifikation. Den markanvändning som de härvid åberopat består i att samer stadigvarande vistats på fjällområdena och brukat dem framför allt genom renbete, jakt och fiske; för detta ändamål skulle de på områdena ha haft vissa byggnader och anläggningar, t ex förrådsbodar, stängsel och fångstgropar. Enligt sameparterna torde också bostads byggnader ha förekommit.

De regler som under äldre tider gällde om förvärv av herrelös mark genom att den togs i besittning utgick i princip från att marken uppodlades; det var alltså fråga om en sorts specifikation. Såsom staten vitsordat fick i enlighet härmed nybyggen som före den aktuella tiden upptogs i de norrländska ödemarkerna skatte natur. Genom den för samer karakteristiska markanvändningen kan emellertid det brukade områdets värde inte anses ha ökat nämnvärt. Om specifikation kan därför inte bli tal.

Vad angår möjligheten att förvärva herrelös fjällmark genom ockupation utan uppodling eller fast bosättning på området är det tveksamt vilka krav som gällde i fråga om användning av marken. Ledning torde här närmast kunna hämtas från reglerna om ägarbesittning vid urminnes hävd. Det får rimligen antas, att minst lika mycket fordrades i fråga om markens utnyttjande vid ockupation. Här liksom då det gällde urminnes hävd måste också én viss avgränsning av marken ha varit betydelsefull.

Med hänsyn till det sagda går det inte att klart hålla isär förutsättningarna för ockupation och för urminnes hävd; vad som sägs om det ena gäller i stor utsträckning också det andra. Att märka är dock att det inte här är fråga om den typiska situation då reglerna om urminnes hävd aktualiseras, eftersom det är ostridigt att skattefjällen var herrelöst land när samer började nyttja dem. Den väsentliga frågan är, om samernas befattning med fjällen varit av sådan art och varaktighet att de kan anses ha förvärvat en rätt motsvarande skattemannarätt. - I detta sammanhang kan framhållas, att man genom urminnes hävd kunde förvärva också begränsade rättigheter, t ex jakt- och fiskerätt (jfr 15 kap 1 § JB i 1734 års lag), och sameparterna har påstått att samernas hävd i varje fall gett dem sådana rättigheter. Även denna möjlighet får alltså beaktas.

5.3 Svenskt material från tiden fram till 1640-talet. Sameparterna har åberopat viss skriftlig bevisning från 1500-talet och 1600-talet för att styrka att samerna på grund av urminnes hävd, som erkänts av staten, ägde de områden som de brukade i det dåtida Sverige eller i vart fall hade begränsade rättigheter till dem. Till en början kan nämnas en rad påbud och förklaringar från den centrala regeringsmaktens sida. Däribland bör framför allt framhållas Gustav Vasas öppna brev d 20 sept 1551 för birkarlar och lantköpmän, där han förbjuder dessa att göra "wåre Siöfinner och Lapper på theris ägne enskijlte fijske och landgrund som jn för theris Äger liggie" något hinder eller förfång; hans försvarsbrev samma dag, där han förklarar sig ta lappar i vissa områden av nuvarande Nordnorge och Finland i sitt skydd - närmast mot deras grannar i Ryssland - med allt det dem tillkommer, "rörligit och orörligit"; vidare Johan III:s brev d 10 juli 1584, där denne på begäran av lapparna i Sondowara by att få obehindrat och fritt för alla njuta, bruka och behålla sina ägor "som deras gambla och urminnes häfd är" uttalat, att dessa lappar och inga andra "måge och skola niuta, bruka, fika och fahra dhe ägor som ligga inom förberörde Songamotka rå"; Karl IX:s öppna brev d 6 juni 1602, där han - i liknande formuleringar som i Gustav Vasas försvarsbrev 1551 - tar undersåtarna i lappmarken i sitt "Furstelige hägn"; samt hans brev d 14 juni samma år, där han på motsvarande sätt tar lappar i Kemi lappmark i sitt beskydd med bl a "huus, hem, ägor, närby och fjerran, rörligit och orörligit, inthet undantagandes af alt thet the äge". - Vad för rättigheter som skyddas enligt de nu omtalade breven är visserligen inte alldeles klart. Handlingarna innebär dock att samer från den centrala regeringsmaktens sida tillförsäkrats ett starkt skydd för sin rätt till de områden de av ålder innehade.

I HD har sameparterna vidare åberopat ett brev av Karl IX till Anders Larsson d 17 nov 160? och en av honom utfårdad fullmakt för Jören Suan d 30 mars 1608, båda angående besättande av ödemark i "Jlemme" socken i Österbotten. Av särskilt intresse är här fullmakten, där det uttalas att på området skall sättas folk som kan ha sin föda av djur, fåglar, fiskeri och renar; de skulle "allene hafwa macht till att bruke ödemarcken", och de som brukar åker skulle intet ha att beställa vare sig med skog, sjöar, fågel eller djurfällning, utan detta skulle "allene höre Lapperne och de som medh Reener omgå till". Därpå sägs i fullmakten: "Och skole de sedhen niuthe och beholle samma ägor för Skatte Jord för sigh och deres efterkommende till ewärdeligh ägor". Efter sex frihetsår skulle de skattläggas. "Dette hafwe wij allom dem, som sigh der nedhersettie wele, medh dette wårt öpne breff welet witterligit ware och tilkenne gifwit." - Fullmakten ger stöd för att skattemannarätt kunde vinnas utan någon odling av marken, enbart genom utövande av sådana näringar som samerna bedrev; om detta var möjligt utan fast bosättning är dock ovisst. Av särskild betydelse är att fullmakten framstår som en övervägd utfästelse från den centrala regeringsmaktens sida.

Som nämnt har sameparterna i HD vidare åberopat en rannsakning som d 19 juni 1615 vid landsting i Torne socken hållits av en nämnd på 24 personer angående beskyllningar som lappfogden Reinhold Steger framställt emot vissa birkarlar. I anledning av en tvist om fiske i Ilur träsk, i vilken Steger uppträdde på samernas vägnar, uttalade nämnden, att lapparna i "sundawaraby" hade "S. Konungh Johans breff, så och Saligh Konungh Carls brefi, att skole få bruke alt hwadh som ligger in om deres Råå och Röör"; sedan man funnit Ilur träsk jämte några andra träsk ligga inom "Songa notka deres Råmärke" dömde nämnden träsken "undber Lapparne igen". Sameparterna har särskilt framhållit att i domen åberopats Johan:s brev av 1584 till stöd för samernas rätt och att detta måste ha kommit till Svea HovR:s kännedom, eftersom även handlingarna om fisket blev ingivna till HovR:n i anledning av olika anklagelser som samerna framställde mot Steger. Vidare har sameparterna hävdat att rannsakningen var en s k konungsdom, som tillkommit efter det att Gustav II Adolf särskilt förordnat om rättegången och som i princip inte var överklagbar - något som skulle ha gett den ett särskilt prejudikatvärde. - Domen om fisket får betraktas som en ytterligare bekräftelse på den starkt skyddade rätt samerna ägde till de områden domen avser. Däremot lämnar den knappast stöd för generella slutsatser angående samers rätt till brukad mark i andra fall.

I detta sammanhang bör också framhållas att visst domboksmaterial från nordliga Sverige och Finland, redovisat främst av Prawitz i dennes utredningar i målet och av Isak Fellman i arbetet Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne, kan tyda på att samer av lokala domstolar under 1600-talets senare del närmast betraktades som ägare till mark som de innehade i dessa trakter.

Ytterligare har sameparterna åberopat den förut (5.1) berörda undersökningen rörande Nasafjäll, där dock det växlande språkbruket hos de hörda samerna inte tillåter några slutsatser om arten av deras rätt. Vidare har sameparterna hänvisat till Olof Tresks av TR:n omtalade relation av 1640, särskilt till omnämnandet av lapparnas "berättelsse, om theres gamble och uhrminnes Häffdh" (se TR:ns dom s 40 ovan). Inte heller relationen belyser emellertid närmare frågan om samernas rätt till brukade områden.

Särskild vikt har sameparterna tillmätt landshövdingen Hans Strijks förut berörda frihetsbrev d 3 mars 1646 för Tomas Jonsson. Enligt deras ståndpunkt skulle handlingen inte bara ha betydelse för rätten till skattefjällen i Jämtland utan också klargöra statsmakternas inställning vid denna tid till samernas rätt över huvud taget. Av handlingen framgår att Tomas Jonsson, "fiellde Lappe", uppvisat ett frihetsbrev opa sin Marck och fiäll", utfärdat av danske kungens tjänstemän; eftersom "samme fiällen som de åbo och bruka" nu tillika med Jämtland fallit under Sverige, unnade och beviljade Strijk honom nu på drottning Kristinas vägnar "Dronnerijs" och "Hittefiell", för vilka han hade att utgöra tre riksdaler specie "medh diurskutningh som af allehanda slag falla kan". Han skulle vidare vara förpliktad att "förhålla och bruka sigh innom sine fiällers Råmerkien och grentzer" utan att göra bönderna "på deris Bolsbyiar, Råmerkien och grentzer någon trångmål eller skada". I brevet befalldes "allom dem som wederbör att de honom uthj dette sig gifne frijheetz breefopå bem:te fieller omolesterad och oqualld förblifwa låtha". Att döma av Strijks brev samma dag till landshövdingen i Gävleborgs län Ivar Nilsson har Strijk gett ett liknande brev till Mårten Jonsson, "finnekungh uthj Lappefiellenn", vilken på motsvarande sätt som Tomas Jonsson uppvisat ett tidigare frihetsbrev som han fått opa sine fiäller".

Enligt sameparternas ståndpunkt skulle Strijk ha utformat sina frihetsbrev efter kontakt med den centrala regeringsmakten, närmast rikskanslern Axel Oxenstierna. Som stöd härför har man hänvisat till att brevet till Tomas Jonsson enligt sin lydelse utfärdats på drottningens vägnar och att det framstått som väsentligt för regeringen att från början slå fast rättsförhållandena i de nyförvärvade provinserna. Sameparterna har hävdat, att Axel Oxenstierna, eftersom han år 1615 såsom lagman i "Wester Norlanden fick handlingar i målet mot Reinhold Steger översända till sig, måste antas ha fått vetskap om "konungsdomen" av samma år och nu efter Brömsebrofreden velat klargöra, att samerna hade äganderätt även till brukade fjäll i Jämtland. På grund härav skulle frihetsbrevet för Tomas Jonsson utgöra ett slags prejudikat, som helt allmänt uttryckte regeringens inställning till samernas rätt. I brevet skulle samernas urminnes hävd till skattefjällen ha erkänts och deras områden ha likställts med böndernas fastigheter. - Staten har å sin sida invänt att breven i fråga endast utgjorde skyddsbrev, liksom det frihetsbrev för jämtarna som Strijk utfärdat d 2 mars 1646, alltså föregående dag, och inte gav stöd för någon samisk äganderätt.

Beträffande regeringsmaktens inställning har från båda sidor åberopats en landshövdingsfullmakt för Strijk, utfärdad av drottning Kristina d 18 okt 1645, och ett memorial för honom som tydligen tillkommit vid samma tillfälle. Om samernas rättigheter är inte tal i dessa handlingar. Memorialet innehåller emellertid instruktion för Strijk bl a att på drottningens vägnar tillsäga och lova alla dem som i Jämtland bodde och vistades att de "med deres rätt och wanlige frijheet, wälfängne privilegier och egendomb Conserverade och erholdne blifwe"; de skulle framdeles, "enär dhee Hennes Kongl May:t derom besökiandes warde" få hennes konfirmation. Vidare betonas kronans intresse av att Jämtlands gränser utsträcktes så långt som möjligt inåt Norge och att fjällryggen skulle vara "rätte Skillnaden" mellan länderna.

Brevet till Tomas Jonsson ger visserligen det allmänna intrycket att han inom vissa avgränsade fjällområden hade en stark rätt till marken, en rätt som från vissa synpunkter kunde jämställas med skattemannarätt. Med hänsyn till handlingens innehåll och de förhållanden varunder den utfärdades kan den dock inte anses utgöra stöd för att Tomas Jonsson betraktades som likställd med en skattebonde, än mindre för att ett av honom företrätt kollektiv skulle ansetts ha en rätt motsvarande skattemannarätt. Man kan anta att avsikten var att ge Tomas Jonsson samma förmåner som det danska frihetsbrevet tillförsäkrat honom, men vad detta brev närmare innehöll är obekant i målet. För övrigt tillkom Strijks brev tydligen i anledning av Tomas Jonssons besök och i direkt anslutning till detta. Att brevet - i enlighet med Strijks instruktion - utfärdades på drottningens vägnar är uppenbarligen inte uttryck för att man på högre ort tagit ställning till dess innehåll. Hypotesen, att Axel Oxenstierna generellt skulle ha tagit ställning till samernas rätt under inflytande av en landstingsdom, som han möjligen fått kännedom om 30 år tidigare, framstår som alltför löst grundad för att förtjäna avseende.

Ännu mindre ledning ger vad som är känt om brevet för Mårten Jonsson.

Oaktat de nu diskuterade handlingarna från tiden kort efter Brömsebrofreden alltså inte har så stort bevisvärde i detta mål som sameparterna gjort gällande, utgör de ännu ett belägg för att samer från statsmakternas sida vunnit erkännande och skydd i fråga om sitt nyttjande av vissa områden.

Rörande rättsläget under 1600-talet har sameparterna vidare åberopat vissa uttalanden i äldre juridisk doktrin - främst av Hugo Grotius och efter honom Samuel Pufendorf - angående ett kollektivs ockupation av ofruktbara berg. Uttalandena synes i första hand avse ockupationens betydelse från folkrättslig synpunkt. I vad mån en sådan ockupation kunnat ha privaträttslig verkan och vilka de närmare förutsättningarna härför i så fall var är oklart.

Under hänvisning särskilt till Hafströms av HovR:n omnämnda sakkunnigutlåtande d 30 sept 1975, till Bergslands utlåtande i HovR:n och till uttalanden av Mörner i vittnesmål inför HD har sameparterna gjort gällande, att det nu redovisade materialet visar att samer på grund av urminnes hävd hade äganderätt till brukade områden i hela det dåvarande Sverige. Som nämnt har man härvid fäst särskild vikt vid Johan III:s brev av 1584, vilket skulle ha fått betydelse inte bara för 1615 års dom utan också för senare rättspraxis. Till stöd härför har sameparterna framhållit att brevet i sammandrag förekommit i ett av Mörner anträffat register över juridiska bestämmelser, vilket upprättats för tiden fram till början av 1700-talet och varit tillgängligt bl a i Svea HovR; i registret gick brevet att återfinna under uppslagsordet "Lappar". Vidare har framhållits att detta brev 1727 åberopats vid häradsrätten i Enontekis, som intog det i sitt protokoll, samt att brevet också tillmätts betydelse i Haukiniemimålet (6.1). Sameparterna har i detta sammanhang också påpekat, att domstolar vid flera tillfällen hänvisat till Karl IX:s förut omtalade brev d 14 juni 1602.

Det åberopade materialet ger utan tvivel stöd för att samer åtminstone i landets nordligaste delar ansågs ha ett rättsskydd mot utomstående liknande vad som tillkom skattebönder. Om de ansågs jämställda med skattebönder också i övrigt, exempelvis med hänsyn till sin rätt att förfoga över områdena, är däremot oklart. Av den åberopade skriftliga bevisningen tyder endast fullmakten för Jören Suan klart på att samernas markanvändning skulle ha likställts med uppodling av marken.

Någon väsentlig betydelse i målet kan inte tillmätas den omständigheten, att man från svenska kronans sida gentemot Danmark och Ryssland i olika sammanhang till stöd för sina pretentioner åberopade att samer, som uppehöll sig i vissa omtvistade gränsområden, betalade skatt till Sverige. Sådan argumentering i internationella mellanhavanden kan inte läggas till grund för några slutsatser angående äganderätten till marken.

Staten har å sin sida i sammanhanget åberopat Gustav Vasas brev d 20 april 1542 för menige man i Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, där "obygde" ägor förklaras höra "Gud, oss och Swerigis Crone till, och ingen annen". Enligt statens ståndpunkt innebär brevet visserligen inte att kronan gjorde anspråk på äganderätt till de norrländska ödemarkerna; däremot skulle brevet visa, att den centrala regeringsmakten åtminstone sedan Gustav Vasas tid haft en vilja att förfoga över dessa områden för nybyggesverksamhet och uppodling, något som skulle hindra förvärv av det slag som sameparterna gjort gällande. - Emellertid är det tvivelaktigt, om den inställning som framträder i brevet avsåg också lappmarkerna; och även om så skulle ha varit fallet, kan man inte utgå från att den uteslöt möjligheten av samiska markanspråk. I ett annat brev av Gustav Vasa d 12 mars 1544, riktat till de birkarlar som hade befallningen över lapparna i Västerbotten, framträder den tanken att bruket av lappmarken kunde uppdelas mellan nybyggare och samer, eftersom "Skoger och wildmarcker räckie wäl till j then landzenden" - alltså något av en föregångare till den s k parallell teori som senare kom att framföras (6.1). Man kan mycket väl tänka sig att samer trots 1542 års brev kunde genom ockupation eller hävd förvärva skattemannarätt eller liknande till områden i lappmarkerna. Såvitt framkommit har kronan över huvud taget inte framställt några privaträttsliga anspråk på fjäll trakterna under den nu aktuella perioden. Att tendenser i denna riktning framträdde under 1600-talets sista decennier kan inte tillmätas större betydelse i sammanhanget. Det står nämligen klart, att utvecklingen då gick mot tilltagande regalism, varvid särskilt bergs brukets behov kom i förgrunden för de norrländska skogarnas del. Man bör därför vara mycket försiktig med att dra slutsatser om rättsläget omkring 1645 av betydligt senare regerings- och myndighetsåtgärder.

Som förut framhållits (5.2), har huvudregeln för äganderättsförvärv genom bruk av herrelös mark utan tvivel varit, att marken måste uppodlas. Trots detta får vid en samlad bedömning av den nu redovisade utredningen övervägande skäl anses tala för att det vid tiden för Brömsebrofreden var möjligt att, i fråga om sådan mark, förvärva en motsvarighet till skattemannarätt genom att bruka marken för renbete, jakt och fiske, utan att uppodla den. Det kan här framhållas att i senare rättspraxis urminnes hävd ansetts under vissa förhållanden kunna grunda äganderätt, när markområden väl inte uppodlats men dock nyttjats på det sätt som varit naturligt med hänsyn till markens art (NJA 1932 s 314 och 1952 s 199).

Emellertid är det oklart vilka de närmare förutsättningarna var för att en rätt av angivet slag skulle uppkomma på detta sätt. Det är här fråga om ett undantag från eljest gällande fastighetsrättsliga regler, och avvikelsen blir särskilt påtaglig i fråga om så vidsträckta områden som de omtvistade. Den redovisade bevisningen ger inte stöd för att man från statsmakternas sida velat generellt tillförsäkra samerna en skattemannarätt eller liknande till varje fjälltrakt som de brukade. De uttalanden och löften som sameparterna åberopat måste ges en mera begränsad, konkret innebörd. Visserligen kan i varje fall Johan III:s brev ha varit känt för flera domstolar, men såvitt utredningen visar har det spelat en roll bara i de trakter som brevet gällde.

Det förut redovisade materialet hänför sig väsentligen till de nordligaste lappmarkerna. Man får räkna med att särskilda förhållanden här har påverkat myndigheternas inställning till samernas rätt. Utredningen är bristfällig beträffande levnadssättet hos samerna i dessa trakter, men sannolikt har de åtminstone delvis inte varit fjällsamer utan förhållandevis stationära skogs- eller fiskesamer. Det är närliggande att anta, att i varje fall uttalandena från Karl IX:s sida påverkats av en utrikespolitisk strävan att säkra Sveriges innehav av de nordliga lappmarkerna och utsträcka riket till ishavskusten. Inte minst sameparterna har understrukit det expansiva syftet bakom Vasakungarnas samepolitik. Det synes stämma väl med denna inställning att man här sökte göra samerna mera stationära genom löften om särskilda förmåner på de områden som de brukade. Det är också möjligt att samisk landssed i viss mån påverkat åtminstone domstolarnas bedömning; i dessa nordliga delar av landet har samer i stor utsträckning deltagit i häradsrätterna som ledamöter i nämnden.

Det är alltså tveksamt, vad som allmänt sett fordrades för att samer genom sin markanvändning skulle förvärva en rätt motsvarande skattemannarätt. När de var fast bosatta på området är det naturligt om det inte krävdes en lika markerad besittning i övrigt; men när ett sådant kärnområde för besittningen saknades, får man anta att det bruk som med dåvarande betraktelsesätt kunde jämställas med uppodling av landet i princip måste ha varit intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående. Det kan inte gärna ha ansetts tillräckligt för förvärv av stora fjällvidder, att bara en mindre del av dem användes mera regelbundet. - Vidare får man utgå från att någorlunda fasta gränser fordrades för det brukade området. När inte äganderättsanspråket framgick av utsatta gränsmärken, måste rimligen ha krävts att områdets utsträckning klart framgick av terrängförhållandena. (Jfr Svea HovR:s dom d 5 maj 1683, omtalad av Kuylenstierna i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1917 s 186.)

5.4 Rättsläget omkring 1645 beträffande de omtvistade fjällen. Frågan blir då om samer enligt de nu angivna reglerna kan anses ha förvärvat en rätt till de omtvistade fjällen motsvarande skattemannarätt.

Sameparterna har i målet endast i begränsad utsträckning uppehållit sig vid de faktiska förhållandena just på dessa fjäll i äldre tider. Det synes också ha varit svårt att förebringa utredning härom. Bergslands och Prawitz' grundliga och rättshistoriskt värdefulla undersökningar bygger trots allt på ett material som endast i begränsad mån belyser exempelvis brukningsförhållandena på skattefjällen, och Ruongs utlåtande och vittnesmål i HovR:n avser främst nordligare trakter och senare perioder än som här är aktuella. - Sameparternas ståndpunkt synes innebära, att man skulle bedöma samernas rätt till fjällmark på enhetligt sätt oavsett var i Sverige marken är belägen (jfr avsnitt 3). Det står emellertid klart att frågan om samer genom långvarigt bruk förvarvat äganderätt eller annan rätt till fjällområden inte på detta vis kan avgöras generellt. Spörsmålet huruvida i ett visst fall de rättsliga förutsättningarna för ett sådant förvärv är för handen eller ej måste prövas med hänsyn till brukningsförhållandena och samernas befogenheter just på det aktuella området. Därvid kan man hämta ledning från vad som är känt om andra fjälltrakter, men särskild försiktighet är då motiverad med tanke på de skiftande förhållandena i olika delar av Sverige där samer höll till.

Beträffande de aktuella fjällområdena tillkommer den komplikationen, att deras norska förhistoria kan tänkas ha påverkat rättsläget också sedan de kommit under svensk jurisdiktion. Staten har framhållit, attjämtländska fjäll av liknande slag böxlats bort till sina innehavare som avradsland, och att därför detsamma fick antas för skattefjällens del. Som TR:n yttrat (s 118), ger dock inte utredningen belägg för att samer över huvud taget böxlat eller innehaft avradsfjäll i Jämtland under den norska tiden, och samernas rättsställning på de förhållandevis avlägsna områden som målet rör synes då inte alls ha klargjorts. I sammanhanget kan man inte heller fästa avgörande vikt vid Pålssons och Stenklyfts av TR:n omtalade böxlingar under de första svenska åren. Som framgår av Bergslands och Prawitz' utredningar tyder åtskilligt på att speciella omständigheter medverkat till dessa myndighetsåtgärder, bl a den betydelse åtgärderna hade för de svenska gränspretentionerna. Vidare togs inte skattefjällen upp i de av Prawitz redovisade förteckningarna över kronojord i Jämtland 1647 och 1648, liksom inte heller i de avradsrannsakningar som guvernören Carl Sparre lät företa 1666 med sikte på att utan dröjsmål uppenbara "alle dhe Lägenheter som Imediate Cronan tillhörige ähre" såväl skogar som fiskerier. Utredningen ger närmast intrycket att myndigheterna inte vetat eller kunnat bestämma sig för hur så speciella företeleser som skattefjäll och avradsland skulle rättsligt klassificeras - en synpunkt som också Hafström och Mörner framfört. Över huvud taget kan man knappast av myndigheternas behandling under den första svenska tiden dra några bestämda slutsatser om områdenas rättsliga ställning vid tiden för Brömsebrofreden. Statens påstående att skattefjällen utgjorde avradsland är alltså inte styrkt. - Vad som framkommit om samernas skatteförhållanden tyder å andra sidan knappast på att deras rätt på skattefjällen vid denna tid likställdes med skattemannarätt.

Som förut anförts (5.1) ger utredningen inte stöd för antagande att samerna på skattefjällen vid 1600-talets mitt kunde åberopa norska rättsregler som grund för att de blivit ägare till fjällen. Emellertid synes svensk rätt förhållandevis snabbt ha införts i Jämtland efter Brömsebrofreden. Den norska rättens särdrag bör därför inte ha gjort det omöjligt för samerna att, sedan fjällen kommit under Sverige, få räkna sig till godo markanvändningen under den norska tiden för förvärv enligt svenska regler av en rätt motsvarande skattemannarätt. Staten har för övrigt vitsordat att besittning under den norska tiden får tillgodoräknas vid tillämpning av svenska regler om urminnes hävd.

Det gäller härefter att ta ställning tillfrågan i vad mån de faktiska förhållandena rörande de omtvistade skattefjällen stöder ett förvärv för samer enligt svenska regler.

Härom har staten till en början invänt att de Jämtländska fjällområdena, skattefjällen inbegripna, varit föremål för ett tämligen intensivt utnyttjande av bönderna i bygden, vilken i vart fall vid 1300-talets mitt - före digerdöden - sträckte sig upp genom Ströms vattudal och genom Hårkans dalgång mot Hotagen. - Såvitt framkommit fanns emellertid inte någon bofast befolkning i de av tvisten berörda delarna av Jämtland under 1500- och 1600-talen, och något hinder förelåg därför inte från denna synpunkt för förvärv av fjällen genom ockupation eller hävd.

Staten har vidare framhållit, att samer jämförelsevis sent och i ringa antal kommit att mera varaktigt vistas på skattefjällen.

Det är omstritt bland historikerna, hur långt söderut det förekom samer under århundradena före Brömsebrofreden. Framför allt Bergsland har i olika sammanhang betonat att samer redan under medeltiden höll till ända nere i sydliga Norge, något som dock mött gensagor av andra fackmän. Enighet synes under alla omständigheter råda om att samer kring medeltidens slut uppehöll sig i norra Jämtland, och det får antas att de åtminstone vid 1500-talets slut vistades i större delen av det område som tvisten gäller - något som inte heller staten har velat bestrida.

Emellertid tyder det material som återgetts av Bergsland, främst svenska och danska jordeböcker och räkenskaper från 1500- och 1600-talen, på att dessa samer ännu decennierna efter Brömsebrofreden var fåtaliga jämfört med dem som höll till på liknande områden längre norrut. Som exempel kan nämnas att i den svenska jordeboken för 1646 endast sex skattande samer antecknats som "lapparna på Hammerdalsfjällen"; lika många är antecknade för Ströms socken - tydligen såväl Hotags- som Frostviksfjällen - i 1660, 1663 och 1680 års jordeböcker, medan Pålssons räkning för böxelpengar av år 1649 omtalar åtta Hammerdalslappar (två dock till synes på nuvarande norskt område). Även om man, som Bergsland betonat, kan utgå från att den skattande samen representerade en grupp - åtminstone en familj med husfolk - är det tydligt att dessa vidsträckta fjälltrakter var mycket glest befolkade. Också publicerade vetenskapliga undersökningar rörande samernas förhållanden under denna tid ger intrycket, att endast ett relativt ringa antal samer mera varaktigt vistades så långt söderut som i Jämtlandsfjällen. Liknande synpunkter har Mörner framfört i sitt vittnesmål. Bergslands utredningar tyder vidare på att samerna i fråga tidvis uppehöll sig på områden långt från skattefjällen.

Vad angår samernas bruk av fjällen har det stort intresse i målet, om det präglades av halvnomadism eller helnomadism. Med halvnomadism menas här ett mera stationärt levnadssätt med flyttningar inom ett ganska begränsat område, varvid man främst livnärde sig genom vildrensjakt, annan jakt och fiske men även kan ha hållit vissa tamrenar som lock-, transport- eller mjölkningsrenar. Med helnomadism åter avses ett levnadssätt som utmärktes av längre flyttningar, ett större antal tamrenar och renskötsel som huvudnäring. Sameparterna har i HD förklarat att de inte med säkerhet kan uttala sig i frågan, om samerna på skattefjällen omkring år 1645 alltjämt var halvnomader eller om de då övergått till helnomadism. Närmast har sameparterna intagit ståndpunkten att denna övergång skett under tiden 1600-1650; de har emellertid tillagt, att bruket av fjällen under alla förhållanden varit tillräckligt intensivt för att grunda äganderätt.

Den utredning som förebragts angående renskötseln under den aktuella perioden rör huvudsakligen betydligt nordligare områden än Jämtland. Bl a renräkningar utförda i början av 1600-talet ger emellertid intrycket att samerna då på områden jämförliga med skattefjällen hade så få renar att det knappast kunde vara fråga om helnomadism. Den åberopade vetenskapliga litteraturen tyder på att samernas näringsfång under 1600-talet och 1700-talets första decennier successivt ändrades till helnomadism, först i nuvarande Lappland och sedan i mera perifera områden, varvid renantalet så småningom växte. Detta skulle innebära att utvecklingen nådde skattefjällen senare än sameparterna gjort gällande. En liknande ståndpunkt har även Ruong intagit i sitt vittnesmål. Också Bergsland har konstaterat det relativt låga renantalet i dessa trakter under 1600-talets första decennier. Det framstår därför som mest sannolikt att vid 1600-talets mitt det alltjämt rådde halvnomadism på skattefjällen. Hur det än förhållit sig härmed är det mindre troligt att användningen av dessa stora fjällvidder redan under denna övergångstid var så intensiv, att samer då förvärvat skattemannarätt eller liknande till dem genom ockupation eller hävd.

Det står vidare klart att samerna på skattefjällen inte helt ensamma utnyttjade områdena. Till en början är att märka att jämtarna enligt 1273 års landsskrå ägde rätt att jaga "dyr" (d v s främst älg) och ekorre inom ett område 19 raster - cirka nio mil - från "Straum". Det är omstritt om med Straum avsågs trakten kring Ströms kyrka, vilket Bergsland hävdar, eller Ströms vattudal (se Nils Ahnlund, Jämtlands och Härjedalens historia I s 197). Det sagda innebär att jakträtten berörde en del - eventuellt den väsentliga delen - av de omtvistade fjällen. Om jämtarna alltjämt utnyttjade rätten under 1600-talet är dock inte känt. Däremot fiskade tydligen jämtar från bondebygden vid den aktuella tiden i övre delen av Ströms vattudal, där de bl a 1649 innehade avradsfisken. Här synes också ha förekommit brytning av kvarnsten vid Kvarnbergsvattnet och sannolikt fäboddrift på vissa ställen. Någon bofast bondebefolkning torde inte ha funnits i området, om också bygden i Sörli och de nya bosättningarna i Nordli låg ganska nära. Skattefjällens centrala delar lämnades, såvitt framkommit i målet, i stort sett i fred av de bofasta. Här synes inga andra än samer ha utövat renskötsel och fiske. I vad mån samerna på området verkligen ansågs ha en ensamrätt i dessa avseenden har dock inte klarlagts. Såvitt framkommit har frågan inte ställts på sin spets vid denna tid.

De skattefjäll som samerna brukade synes vid 1600-talets mitt ha varit betydligt mera obestämda områden än vanliga hemman. Utredning saknas om samerna på dessa fjäll iakttog några fasta gränser för sitt bruk. Staten har bestritt att så var fallet under hänvisning till att man vanligen inte hade något intresse av gränsernas närmare sträckning i dessa utmarker. - Några mera bestämda slutsatser i frågan kan inte dras av Strijks frihetsbrev för Tomas Jonsson. Uttalandet om dennes skyldighet att hålla sig inom sina fjälls råmärken och gränser behöver inte innebära att några fasta gränser faktiskt fanns, och det säger för övrigt ingenting om de i målet omtvistade fjällen. Från andra delar av Sverige förekommer emellertid uppgifter i litteraturen om att naturliga gränser iakttogs kring mark, som samer brukade, eller att t o m råmärken förekom; också Ruongs och Bergslands vittnesmål pekar i denna riktning. Det framstår därför som troligt att vissa skiljelinjer som framgick av naturmärken ansågs gälla även för skattefjällens det. Om samerna särskilt markerade utsträckningen av sina områden är däremot helt outrett. I den mån samerna övergick till helnomadism torde vidare detta ha medfört att gränserna för brukade områden ändrades; från samesidan har talats om en övergång från runda till mera avlånga byar.

Som förut antytts, har sameparterna inte gjort gällande att enskilda samer vid tiden för Brömsebrofreden eller senare skulle ha förvärvat äganderätt till skattefjällen. Enligt deras ståndpunkt disponerades fjällen av olika kollektiv, som sedan fördelade bruket av de skilda fjällområdena efter principer som nu är endast ofullständigt kända men som byggt på en särskild samisk arvsordning. Man har här hänvisat till att en speciell samisk typ av kollektiv, "siida" ("sijte"), sedan gammalt var känd från det nordliga Skandinavien och Ryssland. Hur detta kollektiv fungerat under senare tider har i målet närmare belysts genom Ruongs och Svenssons utlåtanden och vittnesmål i HovR:n.

Rörande samerna på skattefjällen har Mörner i sitt vittnesmål förklarat att den demografiska ramen även här gav utrymme för en social organisation som hade siidans grundkaraktär. Vidare har sameparterna, med stöd av utlåtanden av Bergsland, åberopat att Tomas Jonsson och Mårten Jonsson i sina mellanhavanden med Strijk båda representerade samiska kollektiv, vilket skulle framgå av orden "de åbo och bruka" i frihetsbrevet för Tomas Jonsson och av Mårten Jonssons titel "finnekung". - Något belägg för sameparternas påstående om kollektiv som bärare av rätt till skattefjällen ger dock inte dessa formuleringar. I samernas mellanhavanden med myndigheterna framträdde enskilda samer som innehavare av fjällområdena i fråga; bl a skedde detta då under 1600-talets senare del den sedvanan började utbilda sig att innehavare av skattefjäll, liksom längre norrut innehavare av lappskatteland, vid domstol sökte inrymning på fjällen. Någon byindelning synes inte ha förekommit inom Jämtland vid den aktuella tiden, i motsats till vad som var fallet i landets nordligare delar. Under alla förhållanden är det oklart, hur samernas kollektiv kan ha varit organiserade på skattefjällen (jfr 4.3).

Det sagda innebär, att förutsättningarna synes ha varit ogynnsamma vid tiden omkring Brömsebrofreden för att samerna på de omtvistade fjällen kunnat förvärva skattemannarätt eller liknande. Samerna har varit få till antalet i förhållande till det brukade områdets storlek, och detsamma har gällt deras renar. Bruket har alltså varit föga intensivt. Övergången till helnomadism förefaller ännu inte ha blivit genomförd. Viss konkurrens har förekommit om bruket av fjälltrakterna från den bofasta befolkningens sida. Det är tveksamt om det förut antydda kravet på någorlunda fasta gränser (5.3) varit uppfyllt. Några kollektiv som kunnat framstå som bärare av rätten är svåra att urskilja. I Jämtland, där ostridigt inte några samer deltagit i häradsnämnden, har inte framkommit någon benägenhet hos domstolarna att på grund av samisk sedvanerätt avvika från annars tillämpade rättsregler. De trakter där en tendens att likställa samer med skattebönder kan konstateras, särskilt Torne och Kemi lappmarker, är avlägsna från de omtvistade områdena. Materialet från dessa trakter synes som nämnt (5.3) röra samer med i viss mån avvikande levnadsförhållanden - antingen skogssamer eller också fjällsamer som vistades långt från bondebygden utan konkurrens från de bofastas sida. Över huvud taget synes det mindre träffande att just i fråga om Jämtland tala om gammalt samiskt land, där det funnits etablerade samiska sedvanor som bort respekteras.

Många vägande skäl talar sålunda mot att samerna på skattefjällen vid tiden närmast efter Brömsebrofreden hade en på ockupation eller hävd grundad rätt som motsvarade skattemannarätt. Dessa skäl måste anses ha sådan tyngd att en rätt av denna art inte kan antas ha förelegat. - Det sagda utesluter inte att samer vid denna tid kunde ha förvärvat en rätt av angivet slag till mindre områden med särskilda anläggningar dit de regelbundet återkommit. Några sådana områden har emellertid inte angetts i målet.

Vad angår övriga här aktuella grunder för äganderätt som sameparterna åberopat, har de förklaringar som gjorts från olika regenters sida om skydd för samers rättigheter inte avsett skattefjällen. Att Vasakungarna fört en allmänt sett samevänlig politik kan som nämnt inte medföra, att man i deras förklaringar kan intolka några generella utfästelser om skattemannarätt eller liknande som skulle avse också dessa fjälltrakter. Som förut utvecklats (5.3), kan inte heller Strijks frihetsbrev för Tomas Jonsson tillmätas sådan betydelse för de omtvistade fjällens del. Sameparternas påstående, att äganderätten till dessa fjäll erkänts av statsmakterna, saknar alltså fog. - Inte heller kan skattläggningen under den nu aktuella tiden i och för sig ha medfört skattemannarätt för fjällens innehavare.

Beträffande samisk landssed som självständig grund för äganderätt har sameparterna hänfört sig till två utlåtanden av juris professorn Jacob S, där denne utvecklat betydelsen härav i tvisten om skattefjällen. Emellertid är det outrett både vilket innehåll sådan sedvanerätt haft i fråga om markäganderätten och om den alls gjort sig gällande i Jämtland under 1600-talet.

Vad slutligen angår 1615 års dom från Torne socken, kan denna inte - som sameparterna påstår - utgöra någon självständig grund för en samisk äganderätt till de jämtländska skattefjällen.

Inte heller sameparternas nu berörda tilläggsgrunder kan alltså anses medföra, att samerna under åren närmast efter Brömsebrofreden ägde en mot skattemannarätt svarande rätt till fjällen i fråga.

Däremot får det anses - såsom också staten i det väsentliga vitsordat - att samer på skattefjällen omkring år 1645 på grund av sin långvariga användning av fjällområdena hade en stark bruksrätt, som åtnjöt skydd hos domstolar och andra myndigheter. Som framgått är det delvis oklart, vilka befogenheter de hade på sina områden vid denna tid. De torde i vart fall ha haft rätt till renbete, fiske och jakt samt till skogsfång för eget behov.

Mot denna bakgrund får den fortsatta rättsutvecklingen beträffande skattefjällen bedömas.

6. Rättsutvecklingen fram till 1886 års renbeteslagstiftning

6.1 Perioden 1645-1789. Sameparternas ståndpunkt innebär att, även om samerna på skattefjällen inte kunde anses som ägare till områdena omkring år 1645, de likväl förvärvat äganderätt till dem genom fortsatt bruk av fjällen och på grund av olika erkännanden från statens sida. Såvitt angår den aktuella perioden har - jämte urminnes hävd - främst åberopats vissa uttalanden av den centrala regeringsmakten på 1690-talet och innehållet i 1751 års kodicill. Häremot har staten som nämnt invänt, att den genom 1683 års påbud, såsom detta tolkades i senare praxis, har blivit ägare till skattefjällen (3).

Av utredningen framgår till en början följande. Efter Brömsebrofreden fortsatte samer att bruka skattefjällen, varvid de i vart fall vid 1700-talets mitt övergått från halv- till helnomadism. I samband härmed ökade renantalet, och det kan med säkerhet antas att betydligt flera samer än tidigare kom att vistas på fjällen; enligt på husförhörslängder grundade beräkningar, vartill Mörner anslutit sig, synes vid 1700-talets mitt samerna på de aktuella fjällområdena ha varit betydligt flera än 200. Fjällvidderna blev då mera intensivt brukade än tidigare. Sannolikt stabiliserades även gränserna för de brukade områdena. - Särskilt områdenas stora omfattning talar dock alltjämt emot att bruket skulle ha varit tillräckligt för att grunda en motsvarighet till skattemannarätt till fjällen. En sådan utveckling motverkades också av flera andra faktorer, som började göra sig gällande redan några decennier efter Brömsebrofreden.

Först bör framhållas det ökade intresse som vid denna tid framträdde hos statsmakterna att på olika sätt disponera över de norrländska obygderna. Staten har här till en början åberopat den aktivitet som myndigheterna kort efter Brömsebrofreden började visa i fråga om fjällmarken i Jämtland, något som enligt statens mening skulle tyda på att marken betraktades som kronojord. Härvid har hänvisats, utom till Pålssons och Stenklyfts förut berörda böxlingar, till vissa undersökningar rörande kronojord och avrad som förekom under de följande decennierna. De åtgärder myndigheterna vidtog för att bringa klarhet i de svåröverskådliga kamerala förhållandena i den erövrade provinsen ger emellertid knappast stöd för att kronan vid denna tid gjorde anspråk på äganderätten till skattefjällen. Åtgärderna kan lika väl ses som ett uttryck för att statsmakten, här som annorstädes mot slutet av 1600-talet, sökte alltmer energiskt tillvarata fiskaliska intressen. - Några slutsatser angående rätten till skattefjällen kan inte heller dras av de i målet åberopade handlingarna rörande räfsteting med Offerdals och Hammerdals tingslag 1695, där bl a samer angavs bruka, nyttja eller betjäna sig av vissa fjäll.

Av större betydelse i sammanhanget är att statsmakten genom 1673 års lappmarksplakat, som bygger på landshövdingen Johan Graans memorial av samma år, uppmuntrade till kolonisation av de norrländska ödemarkerna i allmänhet - något som visade kronans anspråk på bestämmanderätt över områdena och dessutom var ägnat att medföra visst faktiskt intrång för samer som uppehöll sig där. Den vilja att förfoga också över fjällen som här framträder synes emellertid inte utesluta, att samer även därefter under hänvisning till urminnes hävd eller liknande skulle kunna göra gällande en rätt jämställd med skattemannarätt; enligt det betraktelsesätt som låg till grund för plakatet ("parallellteorin") ansågs samer och nybyggare utan inbördes konflikter kunna dela upp bruket av ödemarkerna, och de båda grupperna skulle enligt plakatet helt likställas åtminstone i skattehänseende.

Beträffande memorialet har sameparterna gjort gällande, att Graan skulle ha erkänt en ockupation från samernas sida genom uttalandet att samerna inte kunde uppvisa kungl brev och stadfästelse på så stora, "sielfwilleligen" antagna ägor, mark och fiskevatten. Av uttalandet i dess sammanhang kan dock snarare utläsas att Graan inte godtog, att samerna ensamma skulle förfoga över de stora områden vartill de utsträckt sitt bruk. Avsikten synes inte ha varit att konstatera något liknande en äganderätt för samerna utan tvärtom att förringa den rättsliga betydelsen av deras markinnehav. - En annan förklaring som sameparterna gett till Graans formulering - att den tydde på kännedom om vissa för samerna obekanta urkunder, som styrkte deras äganderätt - kan lämnas utan avseende.

Ett viktigt hinder för den utveckling som sameparterna gjort gällande har vidare varit 1683 års påbud om skogarna. Författningen, vars text återges i TR:ns dom (s 50 f), utgår från Gustav Vasas brev av 1542, som här ges innehållet att "alle sådane Ägor, som således obygde ligga fierran ifrån Ägoskilnaden och Bygdelagerne, höra Öfwerheten och Sweriges Chrono til och ingen annan", och riktar sig mot dem som "emot all Skiäl och billigheet under deras Gårdar och Byar willia draga Wåre och Chronans Skogar, offta månge Mijhl bort åth, ja ibland, alt til Fiällen - - - Altså hafwe Wij för en stor Nytta och Nödwändighet erachtat, här med at förnya den för detta öfwer sådane Skogar wäl fattade förordningen."Under hänvisning särskilt till bergsbrukets behov förordnades därför om avvittring, sedan myndigheterna "effter hwar Bys och Gårdz Egenskap och Beskaffenhet, hafwa pröfwat hwars och ens Rågång, eller där den felas, tillagt hwar och en så stort vtrymme och så mycken Skog, som finnes skäligt, och til fulsatte Hemman nödigt - - - Warandes ofelbart Wår och Chronans rätta och enskylte Egendom alt hwad aff slijke store Skogar ligger obrukat, och alt hwad som icke med gode Skiähl kan fultygas at höra någon Gård, By, Sochn eller Härade til".

Författningen får anses innebära att kronan, med formellt stöd av Gustav Vasas brev, framställde privaträttsliga anspråk på sådana avlägset belägna ägarlösa områden som var att anse som skogsmarker. Sameparterna har emellertid, med åberopande framför allt av Hafströms uttalanden vid TR:n (se TR:ns dom s 52 ff), gjort gällande att den i vart fall inte hade någon verkan för skattefjällens del. De har här till en början betonat, att man bör skilja mellan de inledande uttalandena om rätten till ödemarkerna och det förordnande som författningen utmynnar i, nämligen om avvittring; hänvisningen till Gustav Vasas brev skulle bara ange bakgrunden till detta förordnande och bör därför enligt sameparternas mening inte tillmätas någon rättslig betydelse i sammanhanget.

Oavsett författningens disposition är det dock ofrånkomligt, att den innefattar en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark. Frågan blir då hur långt denna förklaring kan anses ha sträckt sig. Till en början bör understrykas att kronans anspråk inte avsåg mark som fanns inom rågångar för skattebönders hemman och byar. Där rågång saknades, skulle varje hemman få så mycket skog som behövdes för att hemmanet skulle bli fullsuttet. Den skogsmark som bönderna hävdade utöver detta mått skulle däremot avvittras såsom varande kronans egendom. På detta vis kunde alltså områden hävdade av skattebönder visserligen minskas genom avvittring men inte helt överföras till kronan. Författningen skulle givetvis - som också staten vitsordat - få samma tillämpning på områden som samer kunde inneha med rättigheter motsvarande skattemannarätt.

Vad sedan angår frågan om påbudets tillämplighet beträffande sådana fjällområden som skattefjällen, har sameparterna särskilt åberopat den nyss återgivna formuleringen "alt til Fiällen" Denna beskriver dock endast de faktiska förhållanden som rått före författningens tillkomst och kan därför i det sammanhang den förekommer inte tillmätas väsentlig betydelse för tolkningen. - Emellertid tar författningen som nämnt sikte på skogsmarker, och något kronans anspråk på fjällvidderna framträder inte. Även om de jämtländska skattefjällen i den utsträckning de då hade, som staten påpekat, var till stor del skogbevuxna, är det sannolikt att kronan saknat större intresse för sådana avlägset liggande och otillgängliga områden.

Med hänsyn till det anförda kan frågan om äganderätten till skattefjällen inte anses ha blivit slutgiltigt löst redan genom utfärdandet av 1683 års påbud. Avgörande blev den fortsatta utvecklingen och den tolkning som påbudet fick. Som framhållits i den rättshistoriska litteraturen byggde författningen tydligen på grundsynen att all mark i Sverige hade en ägare - om inte någon annan så i vart fall staten. Bl a härigenom har påbudet gjort det svårare för samer att genom fortsatt bruk av mark förvärva skattemannarätt eller liknande i förhållande till kronan.

Till stöd för att statsmakterna redan under 1600-talet gjorde anspråk på fjällområden har staten åberopat vissa handlingar beträffande den s k Ljusnedals allmänning i Härjedalen. Dessa tyder på att här omkring 1690 med stöd av 1683 års påbud påbörjats en avvittring som bl a omfattade vissa fjällmarker. Avsikten synes ha varit att det närbelägna Messlinge kopparbruk skulle förses med erforderlig skog. Materialet är emellertid ofullständigt; det är i viss mån oklart vad som egentligen förekom beträffande allmänningen. Vidare var förhållandena där speciella, och några samer vistades såvitt känt inte mera varaktigt på områdena vid den aktuella tiden. Även om den nu berörda utredningen ger visst stöd för att 1683 års påbud ansetts tillämpligt på fjällområden, belyser den därför inte närmare rätten till de i målet omtvistade fjällen.

Parterna har från ömse sidor framhållit vissa formuleringar i 1673 års bergverksprivilegium som stöd för sina ståndpunkter. Sameparterna har hänvisat till att lappen likställts med skattemannen beträffande vissa förmåner då bergmästaren underrättats om en fyndighet "på Skattemanna ägor", staten till att endast skattemannen men inte lappen angetts som berättigad till ersättning för intrång på "sit heman när fyndigheten börjat utnyttjas. Bestämmelserna i privilegiet, som i här aktuella delar är oklart och inkonsekvent avfattade, tillåter emellertid inte några slutsatser om rätten till fjällmarken.

Från 1600-talet har sameparterna vidare framför allt åberopat kungl brev d 8 juli 1695 till KM:s befallningshavande i Västerbotten angående lappskatten m m, lappfogdeinstruktionen samma dag och det förnyade lappmarksplakatet d 3 sept 1695, jämte förarbetena till dessa författningar. Sameparterna har läst särskild vikt vid vissa formuleringar i förarbetena - bl a vid att Karl XI i instruktion d 21 dec 1692 och brev d 16 sept 1693 till landshövdingen Douglas och lagmannen Buhre talat om lapparnas "ägor" och om mark som lapp kan "äga" till renbete, fiskeri och djurfång. Som förut framhållits (4.3) kan dock inte enstaka formuleringar i sådana handlingar från denna tid tillmätas avgörande betydelse. Uttalandena kan i vart fall inte - som sameparterna synes hävda - betraktas som erkännanden av att samer generellt ägde skattemannarätt eller liknande till brukade områden. Inte heller i övrigt ger författningarna eller deras förarbeten något närmare besked i den aktuella tvistefrågan. Den nya skattläggningsmetod som infördes enligt 1695 års brev har framför allt intresse såtillvida som skattskyldigheten här knöts till kollektiv genom att läggas på lappbyar. Bestämmelserna härom, vilka förutsatte en byorganisation, torde emellertid ha avsett dåvarande Västerbottens län - inte Jämtland.

Beträffande tiden från mitten av 1600-talet till 1700-talets slut har förebragts ett omfattande domboksmaterial, främst redovisat av Prawitz och Larsson; genom nya undersökningar av Larsson har det kompletterats i HD. Materialet rör bl a beslut av häradsrätt om inrymningar på olika fjällområden - en typ av ärenden som vid denna tid började bli vanlig.

Såvitt gäller nordligare delar av landet tyder materialet på att samer liksom tidigare ofta betraktades som likställda med skattebönder åtminstone i vissa avseenden; detta gäller särskilt periodens tidigare del. Ännu ett exempel härpå utgör ett av sameparterna i HD åberopat häradsrättsbeslut d 7 jan 1697 från Ume lappmark, där häradsrätten - med sex samer i nämnden - i samband med ett beslut om tillstånd till nybygge förbjöd sökanden att tillfoga "nästomliggiande eller Andre redelige Skatte-lappar något meen eller praejuditz uppå deres wälfångne Skatte ägor".

Rörande skattefjällen i Jämtland är bilden oklar. Av själva uttrycken "skattefjäll" och "skattelapp" kan inte några slutsatser dras om arten av samernas rätt. Frågan om vem som ägde fjällen tycks inte vid något tillfälle ha ställts på sin spets i en domstolsprocess. Endast undantagsvis synes samer ha påstått sig vara ägare till skattefjäll eller gjort liknande uttalanden vid domstolen. I några fall har innehavaren av ett fjäll tydligen ansetts utan tillstånd av domstol eller länsstyrelse kunna förfoga över detta som sin egendom genom att överlåta eller pantsätta det. Såvitt framgår av utredningen har däremot uppbud eller fasta inte förekommit här. Ej sällan har samer förfogat över rätt till fiske på fjället. Prawitz har uttalat, att fram till mitten av 1700-talet särskilt renbetet, jakten och fisket ansetts tillkomma samer med ensamrätt. Uttalandet torde vara riktigt åtminstone om med ensamrätt avses en rätt som var skyddad mot intrång av andra enskilda.

Det förekommer emellertid åtskilliga avgöranden, särskilt beträffande inrymningar, där en annan tendens framträder. Visserligen är det av staten påpekade förhållandet, att myndigheterna ansett sig fritt kunna förfoga över skattefjäll som blivit öde, inte särskilt anmärkningsvärt i belysning av reglerna om skattevrak; enligt dessa hemföll även skattehemman till kronan, sedan skatt uteblivit i tre år. Inte heller kan det anses ha större betydelse att parter och domstolar mycket ofta talade om samers rätt att "nyttja" skattefjäll och om deras skyldighet att betala "avrad" för fjällen. Bruket att söka inrymning kunde uppfattas som om det gällde en rätt av speciellt slag, skild från skattemannarätt, och det är naturligt om domstolarna inte använde de ordalag som vanligen brukades i fråga om jord av skattenatur. Av liknande skäl kan man inte fästa nämnvärd vikt vid uttrycket "böxling" av skattefjäll som ibland användes under periodens tidigare del. - Viktigare är att häradsrätterna i många inrymningsärenden gjorde en lämplighets- och skälighetsbedömning vid tilldelning av rätt till fjällen. Möjligheten att betala skatten tillmättes härvid stor betydelse, och det var alltså inte ensamt avgörande att en part kunde åberopa nära släktskap med föregående innehavare. Att det vanliga med tiden blev att häradsrätten lämnade slutliga avgörandet beträffande inrymningar till länsstyrelsen stämmer också illa med att det skulle vara fråga om skattejord. Mot slutet av perioden övertog för övrigt länsstyrelsen inrymningsärendena från häradsrätten, till synes som en följd av kammarkollegiets utslag d 6 febr 1772 om Ansättsfjället (se TR:ns dom s 129).

Vad angår sameparternas påstående, att samernas inställning i dessa ärenden och domstolarnas behandling av områdena väsentligen skulle bero på hänsyn till en kollektiv samisk äganderätt, kan endast konstateras att några kollektiv av beskrivet slag inte framträder i materialet. I den mån de existerat i Jämtlandsfjällen trots bristen på en byorganisation, synes de inte ha visat sig utåt.

Domboksmaterialet ger alltså inte något väsentligt stöd för att samer på de omtvistade skattefjällen under denna tid ansågs ha en ställning motsvarande skattebönders. Å andra sidan ger denna bevisning inte heller något klart belägg för att dessa fjäll ägdes av staten framför samerna.

Sameparterna har vidare i målet åberopat visst annat material som rör nordligare delar av landet, framför allt Sadelins av TR:n (domen s 127) omtalade beskrivning av 1740 rörande beskaffenheten av Torne och Kemi lappmarkers jurisdiktion samt vad som förekom i det s k Haukiniemimålet från samma tid (bl a behandlat i HovR:ns dom s 147 och 155).

Av särskilt intresse är att i Haukiniemimålet uppfattningen om en äganderätt för samerna vann stöd hos domare med långvarig erfarenhet av samernas förhållanden. Å andra sidan bör betonas att den nu omtalade bevisningen väsentligen synes röra skogssamer. Vad Sadelin säger om fjällappars "egne arfweland" innebär inte att de skulle ha haft skattemannarätt till områdena; snarare ställer han dem i detta hänseende i motsats till skogslapparna, vilkas skatteland enligt Sadelin ofta uppodlades och ansågs som skatteägor. I alla händelser avser bevisningen områden belägna långt från skattefjällen och med annan rättslig förhistoria, och dess värde i den nu aktuella tvisten är därför begränsat. Detsamma kan sägas om ett av sameparterna åberopat arbete av Heikki J Hyvärinen med titeln Den samiska fastigheten inom vårt rättsväsen, vilket innehåller utredningar av intresse främst rörande förhållanden i nuvarande Finland men inte kan tillmätas någon väsentlig betydelse när det gäller Jämtland.

Sameparterna har som nämnt (3) läst väsentlig vikt vid 1751 års kodicill (delvis återgiven i TR:ns dom s 57 ff) jämte kungl brev d 6 april 1752 och Svea HovR:s universal d 6 maj samma år. De har gjort gällande att statsmakterna här, på ett sätt som är likvärdigt med nationell lagstiftning, erkänt samernas äganderätt till brukade fjälltrakter. Framför allt har sameparterna hänvisat till att kodicillen i flera sammanhang använder uttrycken "äga" skatteland och "äga" vinterskatteland, trots de anmärkningar häremot som framställdes av lagmannen Malmerfeldt i en promemoria av d 28 okt 1749. Vidare har de framhållit, att till grund för kodicillens reglering legat den rättsuppfattning som framträder i en uppsats författad av den danske juristen Henrik Stampe. I uppsatsen, som upplästes vid gränsförhandlingarna, anför Stampe uttalanden av Grotius och Pufendorf, vilka bl a går ut på att en folkgrupp kunde genom ockupation förvärva äganderätt också till icke odlingsbara berg. Till belysning av kodicillens innebörd har sameparterna i HD även åberopat kammarrådet Axel K:s hittills otryckta utredning av 1914, Uppkomsten av det svenska anspråket på flyttningsfrihet för lapparna, där förhållandena kring kodicillens tillkomst ingående behandlas. - Allmänt har sameparterna utvecklat, att kodicillen präglas av upplysningstidens humanitära ideologi och av tanken på rättslig jämlikhet också för minoritetsgrupper med avvikande kulturmönster. I det större perspektiv, som sådana upphovsmän till kodicillen som presidenten i kanslikollegiet Carl Gustaf T anlade, skulle därför en samisk äganderätt till brukade områden te sig naturlig.

I fråga om betydelsen av kodicillens ordval bör framför allt beaktas, att detta inte är konsekvent. Där förekommer också uttryck som "hafwa skatteland", och vidare sägs samer "äga ... Städjeland" och "äga ... byxel Land". Å andra sidan använder den svenska texten i §§ 4 och 7 verbet äga, medan den danska texten här har "have". Någon ledande tanke bakom dessa olika formuleringar är svår att urskilja. Troligt är att - som man antagit på samesidan - uttrycken varierats av stilistiska skäl. I varje fall ger ordalagen i och för sig inte anledning till några slutsatser om hur man såg på arten av samernas rätt.

Malmerfeldts promemoria riktar sig mot det utkast till kodicilltext som utarbetats av den svenske förhandlaren översten Klinckowström. De anmärkningar i promemorian som här har intresse bygger på huvudsynpunkten, att skatteland i lappmarken väl kunde förekomma i den betydelsen att "åboen" gav skatt för detta, medan däremot lappen inte hade äganderätt till land och jord; i Lappland, framhöll Malmerfeldt, "erkännes eij någon för jordägare, utan jordbrukare eller innehafware". Av sådana skäl ville Malmerfeldt på ett antal ställen i texten utbyta verbet "äga" mot "innehava". Dessutom önskade han, synbarligen av samma anledning, att uttrycken "skatteland" och "priwatiwe Jordägare" inte skulle användas i sammanhanget. Sedan Malmerfeldts utlåtande anmälts i kanslikollegiet, yttrade detta - för övrigt i Tessins frånvaro - att utlåtandet i den nu aktuella delen innehöll "inga widare anmärkningar än allenast någon ändring af ordasätten", varom kollegiet kunde underrätta Klinckowström enskilt. Anmärkningarna ledde inte till några ändringar ens i de nyss omtalade fall, där den danska texten använde "have" i stället för "äga". Inte heller andra av Malmerfeldt framställda invändningar, som kanslikollegiet ansåg vara av redaktionell karaktär, blev beaktade. Vissa ytterligare invändningar föranledde däremot fortsatta förhandlingar med de danska representanterna.

Mörner har i sitt vittnesmål anfört om de omdiskuterade formuleringarna i kodicillen: Det enda väsentliga i sammanhanget är att uttrycket "äga skatteland" stod kvar i traktattexten efter den principiella prövning som Malmerfeldts förkastade ändringsförslag nödvändigtvis har inneburit. Enligt Mörners mening var det ingen slump att orden behölls i den slutgiltiga texten, utan detta måste betraktas som en genomtänkt åtgärd och som ett uttryck för en förhärskande attityd till samernas rättigheter på högsta nivå. - Senare under förhöret har Mörner på frågor av rätten tillagt: Inkonsekvensen i uttryckssättet tyder på att man haft svårigheter att rubricera de olika sätt varpå land kunde innehas eller utnyttjas. Mörner skulle inte ha fäst så stor vikt vid skrivsätten, om inte uttrycket "äga skatteland" faktiskt diskuterats på allvar i kanslikollegiet. Med hänsyn härtill anser Mörner att man är berättigad att fästa större avseende vid formuleringen. Mörner är ganska övertygad om att man i kollegiet ansåg Malmerfeldts anmärkning vara av betydelse men ville slippa ta ställning till den invecklade och besvärliga fråga som han dragit upp. Man tog dock ställning genom att ignorera anmärkningen. Därmed tog enligt Mörner ordföranden och de övriga på sitt ansvar att de inte ville göra någon ändring i formuleringarna.

Kanslikollegiets uttalanden om Malmerfeldts anmärkningar får uppfattas så, att dessa i vart fall inte ansågs vara av sådan art att de kritiserade formuleringarna måste tas upp vid fortsatta förhandlingar om den preliminärt överenskomna kodicilltexten. Det bör här understrykas att kodicillen utgjorde ett folkrättsligt dokument, som inte avsåg att reglera samernas civilrättsliga ställning enligt nationell rätt. Från denna synpunkt är det naturligt, om man i kollegiet ansåg sättet att beskriva samernas förhållande till marken ha underordnat intresse för de underhandlingar som pågick och - som Mörner ansett - sökte undvika att gå in på denna fråga. Detta bör ha legat så mycket närmare till hands som kodicilltexten, med sitt varierande ordval i fråga om samernas rätt till marken, inte behövde uppfattas som ett ställningstagande i frågan. - Också den anknytning som under förarbetena gjordes till Grotius' och Pufendorfs ockupationslära får bedömas med hänsyn till att det var lärans folkrättsliga konsekvenser man hade för ögonen. Med all sannolikhet sågs läran, i den mån den alls tillmättes betydelse, närmast som ett stöd för norska pretentioner på vissa områden.

Med hänsyn till det anförda kan varken kodicillens ordval eller vad som förekom vid dess tillkomst tillmätas den väsentliga vikt som sameparterna gjort gällande. Det är visserligen uppenbart att, såsom sameparterna framhållit, kodicillens författare betraktade samerna som fullvärdiga medborgare med samma anspråk på rättsskydd som andra svenskar och att kodicillen utgår från att samer skulle ha en stark rätt till fjällmarker i det egna landet lika väl som i grannlandet. Men arten av denna rätt kan inte utläsas av materialet; den kan för övrigt ha varit olika i skilda delar av Sverige. Det är att märka att Malmerfeldt, som av de svenska agerande torde ha haft bästa kännedomen om de lokala förhållandena i lappmarkerna, förnekade att det var fråga om äganderätt. Mot sameparternas ståndpunkt talar också, att samer som enligt kodicillen tvingades välja mellan att tillhöra antingen Norge eller Sverige, fick finna sig i att utan ersättning mista rätten till särskilda områden i det land de inte valde (§ 5) - låt vara att de där behöll en allmän rätt till renskötsel (§ 10).

Kodicillen kan därför inte betraktas som mer än en ytterligare bekräftelse av de rättigheter samer redan hade till sådan mark i Sverige som de brukade och skattade för. Vad särskilt angår dess bestämmelser om lapprätter - domstolar som skulle slita vissa angivna tvister - kan deras tillkomst inte anses belysa arten av samernas rätt till marken; marktvister tillkom det för övrigt inte lapprätterna att behandla. Även om bestämmelserna om lapprätter visar respekt för samiska rättssedvanor, kan de inte uppfattas som uttryck för att statsmakterna skulle ha accepterat den rättsuppfattning samerna kan ha haft rörande äganderätten till fjälltrakterna.

Sameparterna synes göra gällande, att reglerna om inrättande av lapprätter i vissa distrikt innebar ett godtagande av den kommunitetstanke som sameparterna utvecklat i detta mål. Reglerna synes emellertid ha föga att göra med ett sådant system av små kollektiv, som enligt sameparternas ståndpunkt skulle ha rått på skattefjällen. Över huvud taget saknas grund för att från reglerna om lapprätter dra några slutsatser om vem som var bärare av samernas rätt till fjällen.

Inte heller går det att dra några slutsatser om samernas civilrättsliga ställning på skattefjällen från universalet, vilket huvudsakligen rör process rättsliga frågor och inte återger de formuleringar i kodicillen som avser samernas rätt till mark. Det av sameparterna åberopade förhållandet, att dessutom kungl brevet d 6 april 1752 utfärdats om att traktatens bestämmelser skulle meddelas domstolarna, eftersom de innehöll "sådane mål och stadgar som i dömmande iakttagas skola", saknar här självständig betydelse.

Ungefär samtidigt med kodicillen tillkom 1749 års lappmarksreglemente. Liksom sina föregångare, lappmarksplakaten av 1673 och 1695, syftade reglementet till att främja kolonisation. Reglementet lämnade detaljerade föreskrifter som bl a innebar att upptagande av nybygge skulle fordra tillstånd av myndighet. På liknande sätt som plakaten var reglementet ägnat att medföra intrång för samerna, och det kan sålunda sägas visa bristande hänsyn till deras intressen. Reglementet kan uppfattas som ett uttryck för statens traditionella önskan att dirigera nybyggesverksamheten. Man kan där urskilja en särskilt markerad tendens att vilja disponera över de norrländska ödemarkerna. Emellertid framträder inte heller här några anspråk från statens sida av klart privaträttslig natur.

Beträffande reglementets innehåll kan vidare framhållas att samernas ställning endast berördes i ett avseende, nämligen i fråga om jakt. Reglementet inskränkte sålunda nybyggarnas jakträtt på "det vildt, som under namn af dyrare skinnvaror kommer" till inom en halv mil från deras hemvist; därvid framhölls att "lappallmogen, hvilka till en del för slikt skatta", nogsamt hann med att fånga allt sådant vilt.

Staten har betonat, att lappmarksreglementet enligt ordalagen avsåg "Lappland", och framhållit, att det inte gällde Jämtland; när länsstyrelsen gav tillstånd till eller vägrade nybyggen i de jämtländska fjälltrakterna, skulle därför detta endast kunna uppfattas som att staten såsom markägare disponerade över områdena i fråga. Särskilt har man från statens sida hänvisat till ett kungl brev d 2 sept 1760, enligt vilket vissa regler i reglementet om förfarandet vid tillståndsprövning skulle tillämpas också i Västernorrlands län, dit Jämtland då hörde; efter vad staten framhållit fordrades det sålunda en speciell lagstiftning för att göra reglementets regler tillämpliga för Jämtlands del. Staten har intagit ståndpunkten att i övrigt reglerna om nybyggen på kronomark, bl a i 1647, 1664 och 1734 års skogsordningar, var tillämpliga beträffande nybyggesanläggningar på skattefjällen. - Sameparterna har å sin sida gjort gällande, att lappmarksreglementet var en allmän näringspolitisk lagstiftning och liksom lappmarksplakaten gällde också för Jämtland, eller i vart fall för de aktuella områdena. De har i sammanhanget hänvisat till uttalanden i olika handlingar från 1700-talet om att "lappmark" eller "lappskogar" skulle ha funnits i Jämtland.

Staten har rörande dessa frågor åberopat dels ytterligare ett antal författningar tillämpliga vid nybyggesanläggningar i Norrland, dels länsstyrelsebeslut och andra handlingar rörande nybyggestillstånd och upplåtelser av fiskerätt på skattefjällen och i deras närhet. Detta senare material, som insamlats framför allt av Larsson och till stor del lagts fram först i HD, avser tiden mellan 1645 och 1820 samt omfattar ett fyrtiotal nybyggesanläggningar, några fäbodsanläggningar och omkring 60 upplåtelser av fiskerätt. Genom materialet har staten velat styrka, att myndigheterna faktiskt disponerat över marken såsom kronojord och att samernas besittning i allt fall inte kan anses okvald under perioden i fråga.

Av den sålunda förebragta utredningen framgår, att till en början nybyggen med myndigheternas tillstånd anlades i skogslandet som gränsar till skattefjällen och att sedan, under 1800-talets första decennier, nybyggen tillkom även på själva fjällområdena; där förekom också åtskilliga upplåtelser av fiskerätt under hela den aktuella tiden. Till stöd för besluten om nybyggestillstånd har länsstyrelsen inte åberopat lappmarksreglementet, däremot i några beslut författningsbestämmelser som avsåg nybyggen på kronejord. Tillståndsbesluten gällde i vissa fall (Lilla Blåsjön, Gussvattnet, Alviken, troligen också Ansätten, Stora Blåsjön, Tuvattnet, Gunnarsvattnet, Häggsjön och Rörvattnet) nybyggen som ansågs belägna på skattefjäll. Myndigheterna synes inte ha tillmätt detta förhållande någon större betydelse. Enligt vad sameparterna betonat och staten vitsordat, gavs dock inte några tillstånd till nybyggesanläggningar på fjällens mera centrala delar. I åtskilliga fall måste länsstyrelsen emellertid ha förutsatt att nybyggarna skulle använda mark långt in på skattefjällens områden till slåtter och bete; detta utsades direkt i vissa beslut. Samtidigt bör beaktas att särskilt beträffande fiskeupplåtelser men även då det gällde nybyggen uttalanden förekom om att samer medgett åtgärden eller liknande. - Uttalanden som gick ut på att kronan var ägare har gjorts beträffande nybyggen och fisken i närheten av skattefjällen, ibland även i fråga om fisken i sjöar på själva fjällen.

Den nu redovisade bevisningen utesluter visserligen inte att lappmarksreglementets principer - oberoende av 1760 års brev - ansetts tillämpliga också i vad som ofta kallats Jämtlands lappmarker; flertalet av tillståndsbesluten behöver alltså inte vara grundade på de av staten särskilt åberopade författningarna angående kronomark. Oavsett hur härmed förhållit sig ger emellertid bevisningen ett starkt intryck av att myndigheterna i vart fall under 1700-talets senare del och ännu mer i början av 1800-talet ansåg sig i betydande utsträckning kunna förfoga över mark ingående i skattefjällen utan hinder av rätt som samer kunde ha till områdena. Man möter här inte någon respekt för de gränser som samer kunde hävda. Mycket tyder på att myndigheterna utgick från att fjälltrakterna i fråga ägdes av staten. - Beträffande skattefjällens centrala delar är dock materialet alltför knapphändigt för att tillåta direkta slutsatser om myndigheternas inställning.

Under alla förhållanden har nybyggarnas verksamhet uppenbarligen medfört ett betydande faktiskt intrång i de berörda samernas besittning. Detta måste anses ha ytterligare inskränkt samernas möjligheter att enligt hävderegler förvärva skattemannarätt.

Staten har åberopat även andra omfattande utredningar av Larsson, vilka rör myndigheternas behandling av skattefjällen i kameralt hänseende från 1645 fram till 1700-talets slut. Härav framgår bl a att den lappränta samerna hade att utge i jordeböckerna vanligen redovisades i anslutning till inkomster från kronojord av olika slag; också här angavs ofta samer "nyttja" vissa fjäll. Någon större vikt kan dock inte fästas vid den uppfattning av den oklara rättsliga situationen som på detta sätt framträder i kameral praxis. Också annars är det svårt att av det nu omtalade materialet dra några slutsatser av värde för tvistens bedömning. Här kan erinras om den förut (4.3) betonade synpunkten, att en myndigbetspraxis av detta slag bör bedömas med stor försiktighet.

Som tidigare antytts, utgör förordningen d 21 febr 1789 om kronohemmans försäljning till skatte samt de förmåner och villkor, varunder skattehemman hädanefter skola innehavas, en viktig milstolpe i markäganderättens historia. Det var visserligen inte fråga om någon mera påtaglig omsvängning i statsmakternas ekonomiska politik, knappast heller i den ideologiska inställningen till äganderättsförhållandena: den ekonomiska liberalismen fick först flera årtionden senare sitt genombrott. Men från rättslig synpunkt innebar förordningen under alla förhållanden en avgörande vändpunkt i skatteböndernas ställning, som stärktes i olika avseenden. De fick nu en sådan trygghet i rätten till sina hemman att det därefter finns skäl att betrakta denna rätt som äganderätt i modern mening.

Sameparterna har inte velat påstå, att det förelåg någon direkt avsikt att genom 1789 års förordning reglera samernas rätt till brukade fjällområden. Däremot har de gjort gällande, att förordningens bestämmelser om skattebönder ändå var tillämpliga på samekollektiven såsom innehavare av skattefjäll. Emellertid ger författningstexten - som bl a talar om "hemman" - stöd för att sådana områden som skattefjäll inte omfattades av regleringen, och något annat framgår inte av vad som är känt om förordningens tillkomst. Om någon skattemannarätt för kollektiv av något slag är inte tal. Under decennierna före 1789 synes det över huvud taget inte ha varit aktuellt för statsmakterna att på något sätt jämställa nomadiserande samers individuella eller kollektiva rätt med skattemannarätt. Den redovisade utredningen om myndigheternas behandling av skattefjällen tyder tvärtom på att samerna på fjällen vid tiden för förordningens tillkomst inte ansågs kunna förfoga över sina områden på samma sätt som skattebönder och inte heller intog samma ställning som dessa i förhållande till myndigheterna. Övervägande skäl talar alltså emot att anse förordningen ha omfattat samerna i fråga. Den har i stället närmast fått till följd att skillnaden klarare än tidigare markerades mellan å ena sidan skattebönder, å andra sidan bl a samerna på skattefjällen.

Mera närliggande kunde det ha varit att jämställa innehavare av skattefjällen med åbor på kronojord; förordningen medförde en förbättring även för åborna, vilka bl a fick möjlighet att genom skatteköp förvärva äganderätt till brukad mark. Att samernas rätt till dessa fjäll var stark hade under det gångna tidsskedet bekräftats genom åtskilliga uttalanden och förklaringar från statsmakternas sida. Rätten till ren bete, jakt och fiske torde ha varit skyddad mot intrång av enskilda. Den inrymde samen satt minst lika säker på sitt fjäll som kronoåbon på sitt hemman.

Emellertid synes inte heller förordningens regler om åbor ha siktat till att stärka inrymda samers ställning. Avsikten med bestämmelserna, som även här talar endast om "hemman", kan knappast antas ha varit att möjliggöra skatteköp även för denna speciella kategori, och något sådant synes inte heller ha blivit aktuellt efter förordningens tillkomst. - Under alla förhållanden har förordningen med "åbo" tydligen avsett enbart enskilda personer, inte kollektiv av något slag; såvitt känt har det i vart fall vid denna tid inte kommit på fråga, att ett rättssubjekt av denna typ skulle äga åborätt. Som fortsättningen skall utvisa, är det också enskilda samer som myndigheterna under den följande perioden jämställt med åbor i vissa hänseenden.

6.2 Perioden från 1789 till 1800-talets mitt. Som nämnt torde 1789 års förordning inte ha haft någon verkan i fråga om samernas ställning på skattefjällen. Myndigheterna synes inte ha ändrat sin praxis; länsstyrelsen har meddelat beslut om tillstånd till nybyggen och om inrymning på fjällen på ungefär samma sätt som tidigare. Den avvittring i Jämtland som påbörjats år 1752 hade redan år 1786 upphört innan den nått fjälltrakterna.

Den händelse som därnäst fick mera ingripande betydelse för skattefjällens del är tillkomsten av 1820 års stadga angående avvittringsverket i Jämtland. Stadgan präglades av den ekonomiska liberalismens tankegångar. Avvittringens syfte var, enligt vad som framgår av § 1, inte bara att bestämma gränser utan också att tilldela hemman behövliga nya marker av kronojord och allmänt främja kolonisationen inom landskapet. Avvittringen skulle enligt § 2 sträcka sig till alla kronoallmänningar och avradsland samt till alla de byar, hemman och nybyggen som inte redan undergått lagligen stadfäst avvittring. I § 10 sägs att, om efter föregången avvittring kronomarker återstod som på grund av bristande uppodlingslägenheter inte kunde användas till nyhemmans eller torps anläggning, markerna borde särskilt avrösas och såsom kronoallmänningar vårdas; härvid fick mulbete tills vidare upplåtas till byalaget mot smörränta. - Samerna nämns inte i författningstexten.

Genom tillämpningen av denna stadga under 1820- och 1830-talen fick nybyggen i skattefjällens närhet sina områden väsentligt ökade. Samernas intressen synes i allmänhet inte ha blivit beaktade vid avvittringsförrättningarna. Själva skattefjällen blev inte avvittrade under den aktuella tiden. De kom nu att omfatta endast viss mark som blivit över sedan hemmanen lätt sin tilldelning. Resultatet drabbade på många håll samer mycket hårt. Hemmanen erhöll mark, ofta betecknad som impediment, i långt större utsträckning än de behövde från jordbrukssynpunkt, och detta trots att marken många gånger var nära nog nödvändig för renskötseln. Tydligen ansåg de bofasta att marken efter avvittringen var fredad i vart fall mot renarnas sommarbete och att någon sedvanerätt till sådant bete alltså inte kunde åberopas. Jämtlandssamernas beträngda läge belyses av åtskillig utredning som sameparterna åberopat, bl a avvittringslantmätaren A F Rennerfeldts anteckningar 1849 om Frostviken och överdirektören L B Falkmans berättelse om en 1850 verkställd ämbetsresa. Enligt vad som framgår av Larssons utredningar och vittnesmål har avvittringen från tagit samerna omkring två femtedelar av de omtvistade skattefjällens ursprungliga yta och har denna mark i stället tillagts nybyggen (se närmare TR:ns dom s 130 ff). På liknande sätt har samerna gått miste om mark på andra jämtländska skattefjäll. Kronan har däremot tillagts en relativt begränsad del av skogarna nedanför fjällen, en tendens som kan iakttas också vid avvittringar längre norrut. Att nybyggarna på detta sätt gynnades på kronans bekostnad kan visserligen synas stämma med syftet bakom 1820 års stadga, men det är oklart vad som föranledde att man helt bortsåg från den rätt som samer kunde ha till områdena i fråga.

Såsom staten framhållit, tyder myndigheternas handlande på att de områden som samer brukade betraktades som disponibel kronomark. Synbarligen hade man inte en tanke på att den mark man hanterade på detta sätt kunde tillhöra samer. Den uppfattning om en starkt skyddad rätt för samer till brukade områden som framträder i det äldre materialet gjorde sig inte heller gällande vid dessa förrättningar.

Mot intrången på renbetesmarkerna reagerade samerna så småningom. I anledning av en framställning från samehåll om att lappallmogen mot avradsränta måtte i nåder tillåtas att begagna de trakter deras fäder innehaft uttalades i kungl brev d 26 mars 1831 att avvittringsstadgan för länet m fl föreskrifter i sådant avseende skulle gälla till efterrättelse; det fick prövas i samband med avvittringen i länet om för lapparnas vinterstamhåll skulle avsättas några särskilda trakter och förbehållas dem enskilt till begagnande. I en skrift till KM d 1 febr 1837 klagade jämtländska samer genom länsmannen A Hållström över brist på gräsbete för renarna sommartid samt begärde att bli skilda från bönder och nybyggare, att få råskillnadskartor och att få bibehålla de trakter som de från äldre tider innehaft. Landshövdingen i Jämtlands län Mikael von Törne erinrade i yttrande över framställningen d 28 mars 1837 om att han i ett utlåtande d 23 okt 1835 rörande fortsättningen av Härjedalens avvittring bl a hade fäst KM:s uppmärksamhet på "nödvändigheten af säkra gränsor emellan lappallmogens betesmarker och de trakter, som antingen komma att tillhöra enskildte jordegare eller kronan". Med anledning av detta utlåtande hade KM tillsatt en kommitté med von Törne som ordförande, vilken skulle behandla avvittringsfrågor i Hede pastorat i Härjedalen. På förslag av kammarkollegiet fick denna kommitté d 19 sept 1837 i uppdrag att utreda också den genom Hållströms framställning väckta frågan, eftersom denna "med afvittringen äger nära samband". Kommittén avgav förslag d 19 febr 1838.

Av intresse i detta sammanhang är en av sameparterna i HD åberopad skrivelse av von Törne till KM d 29 mars 1838, vilken tillkommit i anledning av klagomål från samen Pehr O. I skrivelsen talar von Törne om lappars efter egen övertygelse obegränsade rätt till renbete i fjälltrakterna och säger sig hoppas att, om kommittéförslaget vann KM:s stadfästelse och förrättningarna därefter verkställdes, Pehr O och flera hans likar skulle "förvissas om egandet af de fjellmarker hvarom nu ofta twistas". - Vidare kan nämnas att, medan ärendet låg hos regeringen, Hållström på jämtländska samers vägnar inkom med två ytterligare skrifter till KM d 2 mars och d 19 april 1840. I den första framhölls bl a samernas behov av sommarbete, skog och fiske vatten, och i den andra anhöll samerna att de skulle få begagna förut innehavda trakter, tillräcklig skog och de fiskesjöar som låg inom deras områden; i båda skrifterna bönföll samerna att få behålla sina forna rättigheter. I ett yttrande d 26 okt 1840 över skrifterna erinrade länsstyrelsen - F W Jonsson och C G Weinberg - om kommittéförslaget och framhöll att, om detta antogs, det skulle bli lätt att genom lantmätare "tilldela lappallmogen sine förnödenheter af bete och skog". Kammarkollegiet yttrade sig d 11 mars 1841 i ärendet och anförde att om kommittéförslaget, som avsåg rättelse i de förhållanden lappallmogen överklagat, av KM godkändes, allmogens ansökningar synes ha vunnit "allt det afseende, som derå för närvarande kan lemnas".

På grundval av kommitténs utredning tillkom d 20 april 1841 det av underinstanserna omtalade skattefjällsbrevet, vars innehåll nästan helt överensstämde med kommittéförslaget (se TR:ns dom s 70 ff). Brevets väsentliga innebörd var, att skattefjällen nu skulle tilldelas vissa avgränsade betesmarker och att nybyggesverksamheten på fjällen tills vidare skulle stoppas. I brevets ingress anges att kommitténs uppgift hade varit att avge yttrande och förslag "rörande säkre gränsors bestämmande för Lappallmogens renbetestrakter i Länet". Vidare sägs, att den förrättning som kommitterade ansett nödig för att "af Kronans disponible fjellmarker tilldela Lapp Allmogen nödigt utrymme för renbete samt skog till bränsle" skulle verkställas av avvittringslantmätare enligt bl a följande grunder. Lappallmogen skulle genom dess länsman och enskilda jordägare genom kungörelse kallas till sammanträde i ämnet inför lantmätaren (punkt 2). Efter de upplysningar som erhölls vid sammanträdet skulle lantmätaren, där kartor över marken saknades, till de yttre gränserna avmäta varje skattefjälls område (punkt 3). Sedan en socken eller, "der belägenheten annorlunda fordrar, samfäldte Fjellmarken" blivit lagd på karta, skulle "af tillstötande disponible Krono marker" utstakas nödiga betestrakter särskilt för varje skattefjäll, varvid sorgfälligt skulle tillses att, såvitt möjligt, nödig skog till bränsle inte saknades (punkt 4). Årliga räntan för "hwardera af de sålunda utstakade markerne" skulle beräknas i smör och fastställas av länsstyrelsen (punkt 5). Tvister om "skillnaden" i fjälltrakterna lappallmogen emellan eller mellan lappallmogen och angränsande jordägare skulle underställas länsstyrelsens prövning (punkt 6). Fisket i sjöar och strömmar inom lapparnas sålunda avrösade betesmarker borde, om det inte var försett med indelt ränta, åtfölja betesrättigheten mot särskild ränta (punkt 7). Några nybyggen i fjälltrakterna borde i fortsättningen inte upplåtas förrän lapparnas betesmarker blivit behörigen utstakade; dock kunde i samband med förrättningen rörande "urskiljande" av lapparnas betesmarker även nybyggen utstakas (punkt 8).

Skattefjällsbrevet kan sammanställas med det samma dag tillkomna kungl brevet angående grunderna för avvittring i Hede pastorat ("Hedebrevet"), också grundat på förslag av kommittén. Om innehållet i detta brev, som avsåg dittills oavvittrade trakter i Härjedalen, kan nämnas följande. Avvittringen skulle avse skiljande av kronans marker från enskildas samt utrönande av den överloppsmark hemman och lägenheter kunde inneha utöver mantal och ränta (§ 1). Avvittringen skulle främst grundas på fodertillgången samt det antal kreatur som kunde underhållas på hemmanen (§ 5). Till överloppsmarken och till sådana kronans avradsland som saknade ostridiga eller stadgade gränser och därför måste anses ligga i sammanhang med hemmanens övriga ägor hade hemmansägarna i socknen viss optionsrätt (§ 10). Överloppsmarker som hemmansägarna själva inte ville begagna och alla övriga disponibla lägenheter borde särskilt avrösas och, om de befanns dugliga därtill, indelas till nya hemman och skattläggas; för de lägenheter, som inte kunde användas på detta sätt och varav behövliga områden närmast fjällen borde utses och bestämmas till vinterstamhåll för lapparnas renhjordar, skulle lämplig smörränta utsättas och utgöras av dem som kunde få länsstyrelsens tillstånd till områdenas begagnande (§ 11).

Efter det att skattefjällsbrevet utfärdats följde skattläggning på grundval av förrättningar, som avsåg de fem Frostviksfjällen och de tre Hotagsfjällen. I samband härmed prövades också tillåtligheten av vissa nybyggen, vilkas innehavare inte tidigare fått definitivt tillstånd till anläggningen.

I Frostviken skedde förrättningarna i samband med avvittring. I fråga om Orrnäsfjäll, Badstugunäsfjäll, Millestskogsfjäll och Klumpvattensfjäll utgick man vid förrättningen från ett visst vid avvittringen till renbete utstakat område, inom vilket nybyggen anlagts. Förrättningsmännen upptog sedan frågor om upphörande av vissa nybyggen, vilkas mark behövdes för renbetet, samt om skattläggning av fjället och vissa fisken på detta. - Länsstyrelsen utlät sig i fyra utslag d 20 okt 1847 över bl a de nu berörda frågorna. Beträffande de nämnda nybyggena ansåg länsstyrelsen, under hänvisning till skattefjällsbrevet, begärd skattläggning inte böra ske. Med hänsyn till nybyggarnas nedlagda arbete och till ömmande omständigheter tilläts de dock att behålla vissa ägor närmast boningshusen så att nybyggena sedermera åtminstone skulle kunna skattläggas som kronotorp, medan återstoden av de för nybyggena föreslagna ägorna skulle förenas med renbetesfjällen. Det fick bero på överenskommelse mellan fjällets innehavare och nybyggarna om till de senare kunde upplåtas någon rättighet till markens begagnande den tid av året då marken inte fordrades för renbete. Vid skattläggningen av fjällen angavs i enlighet med skattefjällsbrevets bestämmelser viss smörränta för renbetet och viss ränta i för fisket inom det berörda området. I fråga om besittningsrätten till de olika fjällen föreskrev länsstyrelsen att samtliga på respektive fjäll bosatta lappar skulle få tillfälle att vid sammanträde framställa anspråk och yttra sig över varandras påståenden samt såvitt det kunde ske träffa förening om markernas och fiskenas begagnande. - Beträffande Blåsjöfjäll behandlade förrättningsmännen skattläggningsfrågan med utgångspunkt i ett ursprungligt område, inom vilket vissa nybyggen blivit anlagda och skattlagts; det var inte fråga om att dessa skulle avträdas. Genom utslag d 20 okt 1847 beslöt länsstyrelsen bl a om skattläggning och besittningsrätt på liknande sätt som beträffande de andra Frostviksfjällen.

Vad åter angår de tre Hotagsfjällen - Gåxsjöfjäll, Murjället och Vinklumpsfjäll - antecknade länsstyrelsen i utslag d 16 nov 1854 bl a att alla gränser utom mot hemmanet Lakavattnet redan var bestämda genom föregående avvittringar och andra lagakraftägande förrättningar samt att förening träffats mellan vederbörande lappar och nybyggare om att två utan tillstånd anlagda nybyggen fick behållas. Beträffande Lakavattnet anfördes att de trakter varav detta nybygge bildats "ingen tid tillhört Lapparne" och att därför även detta nybygge skulle bibehållas. Länsstyrelsen fastställde gränserna mot Lakavattnet och de två andra nybyggena. Däremot avslogs tre ansökningar om andra nybyggesanläggningar på fjällen. Beträffande fyra nybyggen, också anlagda utan tillstånd, föreskrev länsstyrelsen att anläggningen inte fick fortsättas samt att de lägenheter som varit avsedda att utgöra dessa nybyggen genast skulle avträdas och åter utläggas till renbete. Skattläggning skedde sedan på samma sätt som beträffande övriga nämnda fjäll. Över utslaget anförde vissa samer besvär och sökte ändring beträffande dels und antagandet av viss mark för nybyggesanläggningar, dels beloppet av den ränta som bestämts för renbetet, dels de fiskevatten som tillhörde fjällen; beträffande fiskevattnen yrkades att de utan avgift skulle få åtfölja fjällen. Genom KM:s beslut d 21-dec 1855 nedsattes räntan för renbetet, medan KM beträffande besvären i övrigt inte fann skäl ha blivit anfört som kunde föranleda ändring av det överklagade utslaget.

Sedan de omtvistade fjällen genom utslagen blivit ånyo skattlagda, avfördes den äldre lappräntan ur jordeboken.

I målet har också åberopats vissa liknande förrättningar och utslag beträffande andra jämtländska fjäll.

Efter skattläggningsutslagen blev enskilda samer inrymda på fjällen, genom utslag d 25 aug 1848 angående Klumpvattensfjäll, Orrnäsfjäll, Blåsjöfjäll och Millestskogsfjäll, d 1 dec 1848 angående Badstugunäsfjäll samt d 21 maj 1855 angående Murfjället, Vinklumpsfjäll och Gåxsjöfjäll. Enligt kungörelse som utfärdades rörande inrymningarna i de fem förstnämnda fjällen skedde upplåtelserna "till begagnande, under lika rätt som åboer å vanlige Kronohemman". Förfarandet vid inrymningarna synes ha följt bestämmelserna om besittningsrätt till kronohemman i kammarkollegiets kungörelse d 2 febr 1808. I vissa senare inrymningsresolutioner, som behandlas i de följande (6.3), åberopades samma kungörelse uttryckligen - i ett på fall redan under 1850-talet.

Sameparterna har beträffande innebörden av skattefjällsbrevet och d följande myndighetsåtgärderna intagit i huvudsak följande ståndpunkt. Skattefjällsbrevet avsåg egentligen en avvittring enligt 1820 års avvittringsstadga. Skattefjällen var gamla bestående jordeboksenheter, dvs skattlagda kamerala enheter av det slag som åsyftades i stadgan. Därvidlag är att märka att skattefjällen - i enlighet med det rättsläge som fastslagits redan genom 1646 års frihetsbrev - var skattlagda till hela sin areal. Skattefjällen skulle likställas med skattehemman och få så mycket mark som räntan täckte. Att syftet var att trygga samernas äganderätt till fjällen bekräftas av den tredelning mellan skattefjäll, kronans mark och enskilda jordägares fastigheter som framträder i förarbetena, liksom också av von Törnes nämnda skrivelse d 29 mars 1838. Genom dessa uttalanden erkände man återigen från statens sida att samer ägde områdena. Meningen var tydligen att först skattefjällens område skulle uppmätas, i enlighet med samernas begäran att få råskillnadskartor, och att därefter av disponibel kronomark ytterligare behövliga områden skulle tilläggas samerna, närmast för vinterbete och skogsfång. Det var alltså fråga om en sådan komplettering av fastigheter som utlovats i 1831 års brev och omtalas 1 § 11 i Hedebrevet. Skattefjällen, vars jordnatur var skatte, skulle få tillskott av kronojord. Det är inte säkert att samerna ansågs böra ha rätt till vinterbete på andra marker än dem som bestämts på detta vis. Vid de följande förrättningarna blev också på avsett sätt skattefjällen avvittrade som självständiga jordeboksenheter. Eftersom det inte fanns mycket kronojord kvar att tillskjuta i Frostviken och Hotagen, fick myndigheterna inskränka sig till att återställa vissa områden som tagits i anspråk av nybyggarna. Att samerna på skattefjällen ansågs ha äganderätt framgår bl a av att nybyggare i flera fall ålades att avträda mark som behövdes för ren betet och att det ankom på samerna att medge, om till nybyggarna kunde upplåtas några rättigheter till de fjällmarker som tilldelades samerna. När samerna på fjällen fick rätt att ingå förening inbördes angående besittningsrätten innebar detta ett erkännande, att det var en samekommunitet som ägde marken. Samma inställning framträder I motiveringen för att nybygget Lakavattnet fick bibehållas. Det var vidare samer, inte något särskilt förordnat kronoombud, som hade att föra talan för olika skattefjäll. - Vad beträffar de senare inrymningarna, tyder länsstyrelsens uttryckssätt visserligen närmast på en sorts åborätt för de inrymda samerna, men resolutionerna var i själva verket väl förenliga med att äganderätten till skattefjällen tillkom ett samekollektiv. Från kollektivets synpunkt var det inte någon nackdel med att enskilda medlemmar av detta sålunda tillförsäkrades en åborätt på kollektivets mark.

Sameparterna har vidare framhållit att riktigheten av deras ståndpunkt bekräftas av vad som förekom i ett ärende angående resning i den 1840 avslutade avvittringen i Åre socken, såvitt angick Blåskalfjäll (i jordeboken upptaget under Kalls socken). HD fann genom utslag d 19 jan 1857 ej skäl att bifalla resningsansökningen. Av särskilt intresse är emellertid ett i ärendet åberopat yttrande av kammarkollegiet d 30 dec 1852, där Blåskalfjäll betecknades som en "för sig sjelf bestående och under full besittningsrätt upplåten possession". I ett yttrande av landskamreraren ijämtlands län Carl H E anfördes att fjället, som inte sammanhängde med de "egentliga Renbetesfjellen" utan låg "djupt inuti Socknen", inte mer än andra beteslägenheter på kronans marker borde betraktas som en possession för sig". Enligt sameparterna är det tydligt att i vart fall de egentliga skattefjällen i Jämtland - dit Blåskalfjäll inte hörde - ansågs tillkomma samer med äganderätt.

Staten har i denna del invänt bl a, att enligt skattefjällsbrevet samerna endast skulle erhålla en betesrätt på staten tillkommande, disponibla fjällmarker och att de följande förrättningarna bara gällde sådan upplåtelse av betesrätt till kronomark som avsågs i § 10 av 1820 års avvittringsstadga samt skattläggning i samband därmed. Härvid har staten framhållit, att samernas främsta önskemål var att få sitt sommarbete tryggat; skattefjällsbrevet och förrättningarna gick bl a ut på att tillgodose detta behov.

Skattefjällsbrevets innebörd och dess förhållande till tillämpliga avvittringsförfattningar är i vissa hänseenden oklara. Här har endast intresse vad brevet i belysning av sina förarbeten kan anses visa om arten av samernas rätt till själva fjällen.

Enligt sameparternas ståndpunkt grundas brevet på uppfattningen att samer skulle äga skattefjällen. Någon sådan uppfattning kommer emellertid inte till uttryck i brevets text. I de framställningar av samer som gett upphov till kommittéutredningen om skattefjällen och i sådana som senare inkommit från dem i samma fråga, hade inte talats om äganderättsanspråk - i vart fall inte uttryckligen. I själva förarbetena är det inte heller tal om äganderätt. Ordet ägande förekommer visserligen i von Törnes omtalade skrivelse d 29 mars 1838; detta ordval, då han hänvisar till det nyss avgivna kommittéförslaget, är onekligen påfallande. Såsom staten påvisat, motsäger dock det sätt varpå von Törne som landshövding tidigare behandlat skattefjällsfrågor, att han skulle ha betraktat fjällen som samernas egendom. Länsstyrelsens yttrande d 26 okt 1840 tyder inte heller på en sådan uppfattning.

Beträffande den av sameparterna påstådda tredelningen mellan skattefjäll, kronans mark och enskilda jordägares fastigheter är att märka att det åberopade uttrycket i länsstyrelsens skrivelse d 23 okt 1835, "lappallmogens betesmarker och de trakter, som antingen komma att tillhöra enskildte jordegare eller kronan", inte innefattar något klart uttalande om vem som ansågs äga skattefjällen. I fortsättningen användes uttrycket av olika myndigheter endast när länsstyrelsens ståndpunkt återgavs. Uttrycket återfinns inte i skattefjällsbrevets text och säger inte något om regeringens synsätt. Orden "tillstötande disponible Krono marker", som däremot förekommer i själva texten, kan tolkas på olika sätt, och den av sameparterna påpekade förmuleringen "hwardera af de sålunda utstakade markerne" synes inte motivera några slutsatser i sammanhanget.

Innehållet i skattefjällsbrevet talar på flera sätt emot att brevet skulle bygga på att samer ägde fjällen i fråga. Någon hänvisning till 1820 års avvittringsstadga, som skulle tyda på att förfarandet beträffande fjällen ansågs motsvara en avvittring av hemman i enskild ägo, förekommer inte. Syftet med brevet sägs vara att tilldela samerna nödigt utrymme för ren bete och skog till bränsle. Smörränta skulle utgå för utstakad mark, något som stämde bl a med de förut omtalade bestämmelserna 1 § 10 i 1820 års stadga och § 11 i Hedebrevet men normalt inte lär ha förekommit beträffande skattehemman. Den rätt som skulle skattläggas betecknas som en betesrättighet, varmed fisket I sjöar och strömmar borde följa mot särskild ränta; detta är svårt att förena med hypotesen om en äganderätt. Dessutom skulle gränstvister mellan samer eller mellan samer och enskilda jordägare avgöras av länsstyrelsen, inte av domstol.

Av det anförda framgår, att skattefjällsbrevet inte gärna kan uppfattas som en bekräftelse på en redan existerande äganderätt för samer. Utgångspunkten synes snarare ha varit, att genom brevet samernas ställning skulle förbättras. Som sameparterna påpekat skulle det ha stämt väl med den ekonomiska liberalismens tankar, om brevet gjort samerna till ägare av fjällmarken. Men ingenting i brevets avfattning tyder på att det skulle tillförsäkra samerna en äganderätt som de dittills inte haft. Om detta hade varit avsikten, borde det rimligen ha kommit till tydligt uttryck.

Skattefjällsbrevet kan alltså inte anses som något stöd för sameparternas påstående om äganderätt till skattefjällen. Däremot står det klart, att brevet medförde ett väsentligt skydd för samernas näringsutövning på fjällen, deras renbeten, fisken och skogsfång. Genom brevet avvärjdes det överhängande hot mot deras försörjningsmöjligheter som nybyggesverksamheten på fjällen utgjorde.

De följande förrättningarna och utslagen visar också att man numera tog en helt annan hänsyn till samernas intressen än under avvittringarna på 1820- och 1830-talen. De kan emellertid inte anses ge något besked beträffande äganderätten till skattefjällen. Samepartemna har grundat sin ståndpunkt rörande innebörden av myndigheternas åtgärder på uppfattningen, att skattefjällen likställdes med skattehemman. Detta vinner inte stöd i de historiska förhållanden som förut redovisats och kan som framgått inte heller utläsas av skattefjällsbrevet. Det kamerala förfarande som användes innebar väsentligen en tillämpning av särregler i skattefjällsbrevet och ger inte närmare ledning. Förrättningarna kan inte anses ha inneburit någon sådan avvittring som föreskrivits för skattehemman. I ett par fall har förrättningslantmätare uttryckligen betecknat samer som ägare av skattefjäll, men i övrigt omtalas de som innehavare av fjäll och deras rätt som en besittningsrätt. Länsstyrelsen har i sina utslag inte tagit ställning tillfrågan vem som ägde fjällen, något som tydligen inte ansågs nödvändigt för att de skulle skattläggas. - Vad beträffar själva förfarandet vid förrättningarna visar utredningen att kronoombud i allmänhet var förordnat att bevaka kronans rätt. Det är inte möjligt att som sameparterna menar dra några slutsatser rörande äganderätten vare sig av att kronoombud inte särskilt förordnats för skattefjällen eller av att samerna själva fick föra sin talan, ej heller av kronoombudets handlande vid förrättningarna. Att märka är att enligt en av Larsson verkställd utredning, som staten åberopat i HD, inte endast samerna utan även krononybyggarna som regel själva eller genom av dem utsedda ombud förde sin talan i dessa sammanhang.

Att samer hänvisats till att vid särskilt sammanträde yttra sig över besittningsrätten till vissa fjäll och eventuellt ingå förening inbördes om denna innebär inte, som sameparterna påstått, något erkännande av att samer ägde fjällen. Inte heller visar detta förfarande att den rätt som samerna hade ansågs tillkomma ett kollektiv. Förfarandet låg nära till hands i ett läge, där ett flertal personer gjort anspråk på besittningen. - Lika litet kan man dra några slutsatser i dessa frågor av det av sameparterna åberopade förhållandet, att samer i några fall ansågs ensamma kunna träffa överenskommelse med nybyggare om fjällmarkens begagnande - något som också framstod som naturligt i den rådande situationen.

Förrättningarna och utslagen klargör alltså inte vem som enligt myndigheternas mening ägde skattefjällen i fråga. Bättre ledning ger de förut omtalade inrymningsbesluten. Uttalandena om åborätt och tillämpningen av åborättsregler visar, att länsstyrelsen vid tiden för besluten ansåg skattefjällen utgöra kronojord.

Vad angår resningsärendet rörande Blåskalfjäll kan man inte utläsa av de yttranden av kammarkollegiet och Ekberg som sameparterna åberopat att samers rätt på skattefjällen skulle utgöra äganderätt. Och vad HD:s knapphändigt motiverade avslag på resningsansökningen grundades på är ovisst.

Sammanfattningsvis kan om utvecklingen under ifrågavarande period sägas följande.

Myndigheternas behandling av skattefjällen på 1820- och 1830-talen talar för att fjällen då betraktades som kronomark. Vad som sedan förekom fram till 1850-talets mitt ger intryck av samma inställning. Skattefjällsbrevet kan inte uppfattas som något stöd för en samisk äganderätt till fjälltrakterna i fråga. De därefter följande förrättningarna och skattläggningsutslagen visar väl inte klart myndigheternas ståndpunkt i äganderättsfrågan, men om de sammanställs med inrymningsbesluten blir det bestämda intrycket att i varje fall länsstyrelsen ansåg samerna endast ha en bruksrätt till skattefjällen. I myndigheternas handlingar är det inte tal om någon kollektiv rätt för samerna. Allt tyder på att det - hur än samerna såg på saken - ur myndigheternas synvinkel endast var fråga om individuella rättigheter för enskilda samer till fjällmarken.

Myndigheternas åtgärder beträffande skattefjällen visade tydligt, att man från kronans sida inte godtog någon samisk äganderätt till fjällen. Uppenbarligen medförde vidare den utveckling av nybyggesverksamheten som beskrivits i det föregående att det alltjämt i betydande omfattning förekom intrång i samernas besittning till fjällmarken. Även om anläggningen av nybyggen kom att upphöra efter skattefjällsbrevets tillkomst, står det klart att samer under den nu behandlade perioden ännu mindre än tidigare hade en hävd till fjällen i fråga som kunde grunda äganderätt.

6.3 Perioden från 1800-talets mitt till 1886. Rörande rättsutvecklingen under den nu följande perioden har sameparterna anfört i huvudsak: Situationen var till en början på flera sätt särskilt gynnsam för berörda samer. Som ett lämpligt årtal för en sammanfattning av läget kan tas 1858. Nybyggesverksamheten på skattefjällen hade visserligen medfört väsentligt intrång för samernas del, men den hade nu avstannat. Det allmänna intellektuella klimatet var förmånligt från samesynpunkt. Den ekonomiska liberalismen, som främjade markinnehav för enskilda rättssubjekt, var alltjämt den dominerande ideologin, och hos myndigheterna härskade tanken på jämlikhet inför lagen, vilket medförde rättssäkerhet för samerna. Några socialdarwinistiska eller rasistiska tankegångar var inte aktuella vid denna tid. Öm någon exploatering av skog, mineral eller vattenkraft i fjälltrakterna var ännu inte fråga. Av utrikespolitiska skäl - närmast med tanke på motsättningarna till Ryssland under 1850-talet - var det av vikt för regeringen att hålla sig väl med den samiska gräns befolkningen. För kommunikationerna i fjälltrakterna ansågs samernas insatser oumbärliga; järnvägsföretag hade här ingen aktualitet. - Också sett mera i detalj var rättsläget vid denna tid fördelaktigt ur samiskt perspektiv. Sameparterna hävdar att skattefjällen nu hade blivit avvittrade som särskilda jordeboksenheter, skilda från kronans marker. Över huvud taget får förrättningarna på grundval av skattefjällsbrevet, tolkade mot sin då aktuella bakgrund, anses ha klargjort samernas äganderätt till fjällen; man kan här inte anlägga ett synsätt som påverkas av senare händelser och idéströmningar. - Efter 1858 inträdde emellertid en utveckling, som på olika sätt undergrävde samernas ställning. Nu uppkom ett intresse för exploatering av skogstillgångarna i inre Norrland och av malmfälten i Norrbotten; sådana projekt skulle komma att försvåras, om man exempelvis genom avvittring fastslog en äganderätt för samer till områden som de brukade. Inflytelserika personer, som hade nära förbindelser med exploatörsintressen, tog till orda i debatten och försökte på olika sätt förringa samernas rätt till sinmark. Särskilt kan framhållas landshövdingen P H Widmarks "Underdånig berättelse innefattande ekonomiska och statistiska upplysningar om Norrbottens län" 1860 och professorn G von Dübens artiklar "Om den svensk-norska lappfrågan" 1872. I von Dübens artiklar framträder vulgärdarwinistiska tankegångar klart. Hos båda författarna märks en påtaglig strävan att förtiga eller bagatellisera de rättsliga argument som talade till samernas förmån. von Dübens väsentliga syfte torde ha varit att främja de gruvintressen som företräddes av P H Widmarks son H A Widmark - landshövding i Norrbottens län 1873-1885 och ordförande i den kommitté, vars betänkande av 1883 låg till grund för 1886 års renbeteslag. Genom att i kommittébetänkandet skjuta samernas rätt till vinterbete i förgrunden sökte H A Widmark hindra att samerna genom lagstiftningen fick sin äganderätt till skattefjällens kärnområden erkänd. Detta lyckades också; i lagmotiven påstods felaktigt att kronan var ägare till den mark samerna brukade. - Visserligen framträdde också andra uppfattningar i debatten. Väsentliga är här länsstyrelsens yttrande 1868 i ärendet rörande avverkning på Rutfjället, HD:s ställningstagande 1868 beträffande förslaget till en förordning rörande lapparna i Sverige och Norge samt riksarkivarien Johan Jacob Nordströms och landshövdingen i Jämtlands län C G Asplunds riksdagsuttalanden 1871 respektive 1882. I alla dessa sammanhang möter man uppfattningen att samerna äger fjällmarken. Men H A Widmark, von Düben och deras meningsfränder hade likväl uppnått, att hela debatten kring 1886 års lagstiftning fördes inom darwinismens ram, något som särskilt framgår av professorn Gunnar Erikssons utlåtande och vittnesmål i HovR:n. Man började se på samerna som en underlägsen ras, vilken inte kunde äga jord. Framför allt är att märka, att det inflytelserika justitierådet Knut Olivecronas rättsuppfattning vid tiden för hans uttalanden i HD om förslaget till renbeteslag hade ändrats i klart samefientlig riktning. Av betydelse blev också, att just H A Widmark var ordförande i det särskilda riksdagsutskott som behandlade lagförslaget i fråga och därför kunde dirigera utskottets uttalanden. Även om den svenska rättstraditionen hade så pass djupa rötter att man inte i själva lagtexten tog ifrån samerna deras äganderätt, präglades förarbetena till lagen i hög grad av den angivna bakgrunden och lär bedömas med beaktande härav.

Staten har intagit ståndpunkten, att vad sameparterna sålunda gjort gällande saknar betydelse för tvistefrågans bedömning, eftersom kronan redan före den aktuella perioden var ägare till skattefjällen.

I HD:s omtalade yttrande 1868, vilket rörde en lagstiftning avsedd att ersätta 1751 års kodicill, har sameparterna särskilt åberopat justitierådet Carlesons uttalanden, vartill två andra justitieråd anslöt sig. Bl a yttrade Carleson, att den uråldriga rätt till begagnande av båda rikenas land och strand, som lappen ännu 1751 åtnjöt och som då fördragsenligt fastställdes för framtiden, inte i något avseende var eftersatt den rätt till begagnande av land och strand, som vid samma tid tillkom någotdera rikets egna undersåtar och således även de bofasta; att staten eller den enskilde kunde i någotdera riket vidta åtgärder ledande till inskränkning eller hinder i lappens begagnande av sådana delar av det område som han 1751 nyttjade ensam eller gemensamt med den bofaste och som fortfarande måste anses behövliga för honom, blev lika litet förutsatt som att den bofasta befolkningens dåvarande rätt borde vika för nomadens. Flyttlappen var enligt Carleson likställd med vartdera rikets egna undersåtar i rättigheten att efter 1751, såsom tidigare, betjäna sig av land och strand, och han erhöll genom fördraget samma skydd för sin rätt som rikets egna undersåtar hade att påräkna för sin. Staten hade, framhöll Carleson obestridligen förbindelse att skydda lappen såväl som sina andra medlemmar, och otvivelaktigt var lappens sekelgamla och genom statsfördrag erkända och helgade rätt så god som någon annans. Från dessa utgångspunkter kritiserade Carleson de principer varpå den föreslagna lagstiftningen vilade.

Carlesons uttalanden tog alltså, liksom den lagstiftning han behandlade, sikte på samernas rätt i det land där de inte var medborgare - av Carleson betecknad som en hävdvunnen och genom traktaten för framtiden fastställd nytjanderätt. Det är tydligt att han ansåg denna utgöra en starkt skyddad rätt, och det lär rimligen antas att enligt hans mening samernas rätt till mark i det egna landet var minst lika tryggad. Ingenting i Carlesons anförande anger dock att han uppfattade denna rätt som äganderätt.

Beträffande ett yttrande av justitierådet Södergren i detta sammanhang har sameparterna gjort gällande, att enligt hans mening kodicillen hade verkan som svensk civillag, något som synes ha spelat väsentlig roll för sameparternas uppfattning av kodicillens betydelse. En sådan inställning framgår dock inte av Södergrens yttrande. Tvärtom konstaterade han att det remitterade förslaget innebar att de rättsförhållanden som reglerades i kodicillen skulle föras över till den interna civillagstiftningens område, dit han tydligen inte ansåg dem höra enligt då gällande rätt. I övrigt var emellertid Södergren, liksom ännu ett justitieråd, i stort sett ense med Carleson.

Också de av sameparterna åberopade inläggen av Nordström i riksdagsdebatten avser samma lagförslag i dess skick enligt propositionen (1871:8) om antagande av en författning rörande lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge. Nordström kritiserade lagförslaget och framhöll att samerna i det egna landet på historisk grund hade en kollektiv äganderätt till lappmarkerna, som inte gått förlorad genom erövringen av landområdet, och i det andra landet en servitutsrätt; samtidigt medgav han att dessa åsikter inte faktiskt erhållit fullt erkännande vare sig i Sverige eller i Norge. Nordströms ståndpunkt motsades också av flera jurister som deltog i debatten.

Sameparterna har vidare åberopat vissa uttalanden i propositionen (1873:4) angående åtgärder för betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av lapparnas renbetesrätt inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. Enligt propositionen föreslogs bl a att lapparna även efter avvittring skulle liksom dittills vara berättigade till renbete på all skogsmark inom lappmarkernas dåvarande områden, dock inom de till odling tjänliga delarna av landet endast vintertid, samt äga att - i den mån det var nödvändigt för betesrättens utövande - begagna skogen till husbehov. Föredragande stats rådet, civilministern Bergström, framhöll bl a att lapparnas urgamla rätt till begagnande av Lapplands mark stundom trätts för nära men att det icke numera kunde komma i fråga att genom lagstiftningsåtgärder frånhända dem någon rätt varav de fortfarande var i laglig besittning. Vidare talades, till synes med syftning på förslaget, om uttryckligt erkännande av lapparnas "nyttjanderätt" till Lapplands mark. Hur Bergström såg på rätten till själva fjällmarken framgår dock inte klart. Som nämnt berörde propositionen inte Jämtlands län.

Beträffande ärendet rörande skogsavverkningen på Rutfjället i södra Härjedalen har sameparterna åberopat länsstyrelsens uttalande d 16 april 1868 i avverkningsfrågan. Där framhålls angående äganderätten till lapparnas områden till en början, att om denna följde med besittningstagandet av ledigt land, lappens rätt var ostridig. I fortsättningen talar länsstyrelsen bl a om möjligheten att staten tillerkänner sig äganderätten till lappens områden, "hvilket naturligtvis kan ske, åtminstone med den starkares rätt". Avslutningsvis sägs: "Altså: behåller Staten eganderätten till Fjellen, må den då besluta spara skogarne derinom, och afstår han den till Lappen, må sådant ske med den inskränkning att all försäljning kan förbjudas." - Länsstyrelsen tog sålunda inte någon klar ställning till äganderättsfrågan. KM:s beslut i ärendet d 11 juni 1869 innebar emellertid att avverkning för kronans räkning undantagsvis fick äga rum inom lapparnas områden och även på Rutfjället, sedan bl a lappar som uppehöll sig i trakten fått tillfälle att yttra sig. Beslutet visar att regeringen inte ansåg samer vara ägare av den berörda fjällmarken.

Vad angår landshövdingen Asplunds åberopade uttalande i riksdagen, vilket gjordes d 11 maj 1882 vid behandlingen av förslag till förordning rörande lapparna i Sverige och Norge, framhåller han - på tal om lapparnas skadeståndsskyldighet mot nybyggare - bl a att genom avvittringen i Jämtland "lapparne fått sina renbetesland eller s k skattefjell skilda från kronans och enskildes egor". Yttrandet anknyter som synes till länsstyrelsens formulering i skattefjällsbrevets förarbeten. Sett isolerat, kan detta uttalande synas utgöra ett stöd för sameparternas ståndpunkt. Asplunds inställning har emellertid närmare utvecklats kort därefter i ett utlåtande, som han på länsstyrelsens vägnar d 21 sept 1882 avgav angående åtskilliga lappars klagan över intrång i deras renbetesrätt. I detta omtalas inrymda lappars rätt på flera ställen som en besittningsrätt, och Asplund synes inte ens ha ansett den jämställd med stadgad åborätt. Vidare sägs i utlåtandet, att vid avvittringen bestämts vad av kronans oavvittrade marker, där lapparna sedan urminnes tider flyttat omkring och utövat betesrätt för sina renhjordar, skulle å ena sidan bibehållas under kronans egen disposition och anslås till nybyggen eller som fyllnadsjord till redan skattelösta hemman, å andra sidan komma att tillhöra lapparnas skattefjäll. Asplund talar i sammanhanget om tre områden, skilda från varandra. I utlåtandet föreslås bl a att länsstyrelsen på olika sätt skulle få omfördela skattefjällen bland samer och sammanslå flera sådana fjäll till ett distrikt.

Sameparterna har framhållit att utlåtandet bekräftar Asplunds riktiga syn på avvittringens innebörd och att det i övrigt bör bedömas mot bakgrunden av de samefientliga strömningar som börjat framträda vid denna tid. - Under alla förhållanden ger Asplunds uttalanden dock klart vid handen, att han i själva verket inte ansåg samer ha äganderätt till skattefjällen. Däremot är det tydligt att Asplund betraktade dessa fjäll som en speciell typ av fastigheter, vilken inte kunde jämställas med annan kronojord.

I målet har åberopats en rad inrymningsresolutioner beträffande jämtländska skattefjäll från 1850-, 1860-, 1870- och 1880-talen. Deras innehåll kan synas i viss mån bekräfta sameparternas påpekande, att utvecklingen under denna tid gick emot samernas intressen. Omkring år 1865 började länsstyrelsen i besluten precisera och begränsa de rättigheter den inrymde samen hade på fjället. I allmänhet föreskrevs att fjället inte fick disponeras till annat än renbete. Ofta tillades att den inrymde fick idka lagligt fiske på fiskevattnen under fjället, eller liknande. På 1870-talet tillkom villkoret, att skog bara fick tas till husbehov. Mot slutet av perioden - det tidigaste exemplet är från 1877 - uttalades i besluten, att den inrymde kunde mista sin besittningsrätt om han underlät att rätta sig efter dessa föreskrifter eller att betala ränta för fjället. Flertalet av resolutionerna hänvisade till bestämmelserna om åborätt.

Uppenbarligen har länsstyrelsen vid dessa resolutioner liksom tidigare utgått från att den inrymde samen bara hade en begränsad rätt till det avsedda skattefjället - en bruksrätt omfattande huvudsakligen ren bete, fiske och skogsfång till husbehov. Härtill kom ostridigt rätt till jakt på området. I resolutionerna nämndes dock ingenting om jakt. Ett ytterligare tecken på att samernas rätt ansetts ha en begränsad karaktär utgör åtgärden att i 1881 årsjordebok för Jämtland uppföra skattefjällen som "jordlägenheter" och "krono under enskild disposition".

Såväl i 1883 års kommittébetänkande som i övriga förarbeten till 1886 års lagstiftning berördes samernas då gällande rätt till marken i flera sammanhang.

I kommittén, som tillsattes d 16 juni 1882, var till en början Asplund ordförande. Sedan denne avlidit d 19 dec 1882, ersattes han av H A Widmark, som redan dessförinnan varit ledamot. I det d 25 aug 1883 avgivna betänkandet med förslag till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige m m föreslog kommittén en reglering, som i väsentliga delar motsvarade den som följde i 1886 års renbeteslag.

Angående samernas befogenheter på brukade områden framhöll kommittén bl a följande. Områdesfördelningen inom de trakter, där lapparna sommartiden uppehöll sig med sina renar, hade i äldre tider varit uteslutande bestämd efter så kallade lappbyar. Mellan medlemmarna i samma by var från början byns område inte fördelat. Sådana byar fanns enligt kommittén alltjämt inom Norrbottens län, medan på andra orter nya grundsatser gjort sig gällande. Även där mötte visserligen benämningen lappby såsom betecknande en samfällighet av lappar, vilka ägde att utan intrång av andra vistas på sina särskilda trakter, men inom själva byarna hade gränser uppstått, vilka skilde mellan mitt och ditt beträffande vissa delar av byns mark, medan betet på byns övriga område i regel var gemensamt. - Enligt kommittén var den mark, där lapparna vistades, i regel kronans och deras rätt en nyttjanderätt. Om man ansåg att här kunde förekomma annat än en samfällighetens befogenhet, var det närliggande att staten genom uttrycklig upplåtelse åt den enskilde lappen gav eller bekräftade honom i hans rätt. Sådana immissioner (inrymningar) kom också att sökas och ges. För måttet av den rätt som därmed lämnades borde i varje enskilt fall upplåtelsebrevet vara bestämmande. Att döma av de handlingar av sådant slag, som de kommitterade haft tillfälle att se, torde upplåtelserna i regel inte ha skett mera ovillkorligt än på sin höjd så, att den lapp, vilken fått försäkran på en viss trakt, inte kunde sedermera mot sin vilja förflyttas därifrån. Upplåtelserna hindrade inte att lappar, som inte särskilt inrymts, förflyttades framgent även till bete på land där förut immission hade getts, om blott den inrymde inte led intrång i vad han behövde. Lapparnas och myndigheternas uppfattning av immissionsbrevens betydelse torde emellertid enligt kommittén ha gått längre. - I annat sammanhang framhölls, att staten avsatt mark till lapparna för renskötseln, men inte för annat ändamål.

I fråga om vinterflyttningar intog kommittén ståndpunkten, att samerna i Jämtland ägde en sedvanerätt att använda enskildas mark utanför skattefjällen liknande vad som gällde i de nordligare länen. Kommittén, som ägnade störst uppmärksamhet åt regleringen av vinterbetesrätten, ansåg sitt förslag i det väsentliga bygga på då gällande sedvanerätt.

Sameparterna har hävdat, att den negativa inställning som kommittén visade beträffande samernas rätt till skattefjällen var oförenlig med. Asplunds allmänna hållning till dessa frågor.

Över förslaget yttrade sig HD 1884. Härvid avstyrktes förslaget av en majoritet av fyra justitieråd, bl a Olivecrona, under hänvisning till den kränkning av den bofasta befolkningens rätt till jorden som lagregleringen av vinterbetesrätten skulle medföra. I Olivecronas förut omtalade yttrande, vilket sameparterna särskilt åberopat, anförde han bl a att ett nomadfolk med nödvändighet måste stanna på en lägre kulturgrad, ge vika för de mera civiliserade, bofasta stammarna och slutligen efter ett tynande liv utdö; de nomadiserande lapparna måste vara underkastade samma lag och gå under, om de inte efter hand ville ägna sig åt jordbruk eller sysselsättningar, som endast är förenliga med stadigt hemvist. - Sameparterna har framhållit, att hela uttalandet präglas av ett evolutionistiskt och darwinistiskt, om också inte rasistiskt tänkesätt, och att Olivecrona med sin stora auktoritet måste ha påverkat lagförslagets fortsatta behandling.

Om domstolens yttrande över lagförslaget kan vidare nämnas, att tre justitieråd, bland dem Olivecrona, i anslutning till föreslagna regler om upplåtelse av rätt till bete, slåtter, jakt och fiske talade om den rätt lapparna ägde att "för renskötselns behof begagna mark, som ostridigt är kronans tillhörighet"; med denna rätt var det inte förenligt att lappen ägde befogenhet till sådana upplåtelser.

I propositionen (1886:2) med förslag bl a till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige framhöll föredragande statsrådet, justitieministern von Steyern, emot HD:s kritik bl a att samernas sedvanemässiga flyttning vintertiden var en verklig rätt, även om något uttryckligt lagstadgande till stöd för denna rätt dittills inte förefunnits. De i 15 kap 1 § JB uppställda villkoren för att en rättighet skulle kunna grundas på urminnes hävd - att man en rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besuttit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes eller av sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först därtill komne äro - hade enligt von Steyern tydligen blivit uppfyllda i fråga om denna sedvana. Lapparnas rätt till renbete vintertiden utom gränserna för de till deras uteslutande begagnande upplåtna fjälltrakterna syntes honom därför fullt jämförlig med den betesrätt, som enligt lag tillkom en by inom en annan bys område, då det kunde visas att en dylik rättighet sedan urminnes tid brukats okvald och ohindrad. von Steyern framhöll, att denna rätt till flyttning vintertiden krävde "lika värn som eganderätten". - Arten av samernas rätt till fjäll trakterna ägnades inte mera ingående uppmärksamhet i propositionen. I denna fråga yttrade von Steyern, att "någon tvekan icke lärer kunna förefinnas derom, att eganderätten till de för Lapparne afsatta land och bibehållna områden fortfarande tillhör kronan". Den för särskilda lappar meddelade inrymningsrätten på vissa trakter innebar enligt honom endast rättighet för dem att med sina renar beta inom den trakt som blivit åt dem upplåten och att inom denna idka jakt och fiske, men den gav dem däremot inte rätt att, om de själva upphört med renskötseln, förhindra att betesrätt inom samma trakt uppläts till annan lapp. - Också von Steyern ansåg den föreslagna lagen i många delar utgöra en kodifiering av tidigare rättsläge.

Särskilda utskottet uttalade sig mera utförligt om samernas rätt till marken i sitt utlåtande i lagstiftningsärendet (1886:1), närmast på tal om de konflikter med bofasta som kunde uppkomma i anledning av samernas flyttningar. Härvid sökte utskottet gendriva den uppfattningen att samerna inte skulle ha någon verklig rätt att åberopa. Det framhölls att lappen var den som först tog de nordliga trakterna av vårt land i besittning, och att den förste besittningstagarens rätt måste anses bättre än den som senare tillkommit. Enligt utskottet var emellertid lappens besittningstagande "icke till sin natur sådant, att det i sig inneslöt alla de befogenheter, hvilka tillhöra eganderättens begrepp", utan det sträckte sig endast till dem som nomadlivets inskränkta behov fordrade - jordens nyttjande för renbete, under sommaren i fjälltrakterna och under vintern i skogslandet, samt för behov som var en förutsättning för eller en följd av renbetets begagnande. Härav drog utskottet slutsatsen att lappens rätt till jorden från begynnelsen inte hindrade "uppkomsten, så att säga, bredvid sig af eganderätt i kultursamhällets mening". En sådan äganderätt hade framträtt och utbrett sig med odlingen och omfattade till sist även de trakter odlingen ej ännu tagit i anspråk, då "för omkring 300 år sedan" började uttalas och tillämpas den grundsatsen att "sådana egor som obygda ligga höra Gud, konungen och Sveriges krona till". Lappens rätt var emellertid, framhöll utskottet, till sin natur sådan att den kunde bestå jämte såväl enskildas som statens sedermera tillkomna äganderätt. - I annat sammanhang förklarade utskottet att rätten inte ens inom för lapparna avsatta land var att anse som en äganderätt utan endast en nyttjanderätt till det omfång, som bestämdes av villkoren för renskötselns bedrivande.

Sameparterna har anfört, att utskottets uttalanden om äganderätten låg vid sidan om det ämne varom man lagstiftade - de var "obiter dicta" - och därför inte har samma betydelse som egentliga lagmotiv. Enligt sameparternas mening lät utskottsordföranden H A Widmark inskjuta uttalandena för att förekomma att samerna i Norrbotten genom en avvittring av samma typ som i Jämtland skulle få sin äganderätt till fjällmarkerna erkänd.

Slutligen har från samesidan åberopats, att von Steyern vid riksdagsdebatten om lagen framhöll som en grundprincip i denna att samerna hade uteslutande rätt till de högre fjällregionerna.

Det framgår av det sagda, att alla instanser, som under förarbetena till 1886 års lag uttalade sig om samernas rätt till fjälltrakterna, utgick från att denna rätt var en nyttjanderätt av något slag och att marken ägdes av staten. Att döma av ett antal protokoll m fl handlingar, bilagda särskilda utskottets utlåtande, rådde liknande uppfattning också bland samerna i Jämtlands län, vilka fått tillfälle att vid sammanträden yttra sig över förslaget. I den mån under förarbetena avvikande meningar framträdde i frågan, innebar de närmast att samernas ställning inte var civilrättsligt skyddad. Att särskilda utskottet ägnade sådan uppmärksamhet åt grunden för samernas rätt till marken synes ha berott på att man ville bemöta påståenden av detta slag. Den kontroversiella frågan vid lagens tillkomst var emellertid framför allt samernas befogenhet till vinterbete på enskildas mark i skogslandet, vilken framstod som nära nog en nödvändighet bl a i Jämtland. När man här synes ha utgått från en bruksrätt grundad på urminnes hävd eller sedvänja, måste detta ha inneburit att man ansåg samernas mera omfattande rätt till de aktuella fjälltrakterna vara minst lika starkt skyddad.

Det är visserligen tydligt, att de återgivna uttalandena om samernas rättsställning byggde på ett material som ter sig magert särskilt i jämförelse med den utredning som förebragts i detta mål. Bl a hade, som sameparterna framhållit, så pass väsentliga handlingar som förarbetena till skattefjällsbrevet inte anträffats av kommittén utan blivit tillgängliga först för utskottet. Åtskilliga av de övriga urkunder varpå sameparterna främst byggt sin talan i målet torde ha varit okända vid lagstiftningsarbetet. Detta medför dock inte, att den uppfattning om ägarförhållandena på fjällen som framträder i motiven kan frånkännas betydelse. Att man nöjde sig med att summariskt behandla frågan torde till stor del förklaras av att man här kunde stödja sig på en åsikt, vilken allmänt rådde bland de myndigheter som sysslat med dessa förhållanden.

Utskottets uppfattning, att samernas besittningstagande var begränsat och inte hindrade en äganderätt för annan, var inte - som sameparterna påstått - någon nyhet. Tankegången ansluter sig till den traditionella uppfattningen att herrelös mark endast kunde förvärvas genom att marken uppodlades (5.2). Även om man, som framhållits i det föregående, kan tänka sig avsteg från denna regel just för samernas del (5.3), torde den angivna principen åtminstone vid tiden för tillkomsten av 1886 års lag ha tett sig undantagslös. Utskottets uttalanden framstår därför inte som särskilt överraskande eller anmärkningsvärda.

Sameparterna har åberopat ett omfattande material för att styrka påståendet, att vulgärdarwinistiska och rasistiska föreställningar i förening med dolda intriger från exploatörshåll legat bakom motivuttalandena om samernas rättsställning. Rörande den ideologiska bakgrunden till lagstiftningen framgår också av utredningen, särskilt Erikssons utlåtande och vittnesmål, att en viss nedvärdering av samerna kan ha spelat en roll för en del föreskrifter i 1886 års lag. Men detta innebär inte, att lagstiftningen allmänt sett ger uttryck för en sådan inställning. Även i särskilda utskottets utlåtande, som sameparterna speciellt kritiserat, framträder en välvillig och uppskattande, om också något beskyddaraktig, inställning till samerna och deras kultur. Vad särskilt äganderättsfrågan angår, kan den enighet som vid denna tid rådde om att fjällmarken tillhörde kronan inte gärna förklaras av några sådana ideologiska föreställningar som sameparterna antagit.

Sameparterna har dessutom framfört hypotesen att de välvilliga uttalandena om samernas rätt till vinterbete i själva verket syftade till att föra frågan om rätten till fjällmarken ur blickfältet och på detta vis beröva samerna deras äganderätt. Hypotesen framstår som illa underbyggd. Att stora ekonomiska intressen stod på spel i lappmarken kan visserligen inte betvivlas; men det saknas varje stöd för att företrädare för dessa intressen skulle ha fört kommittéledamöter, HD, regering, utskott och riksdag bakom ljuset i en så grundläggande fråga som den om äganderätten till större delen av Sveriges fjällområden.

7. Sammanfattande bedömning av frågan om äganderätten till skattefjällen

Som inledningsvis framhölls (4.2), är det av grundläggande betydelse i målet att klargöra, vilken rätt till skattefjällen som samerna hade vid tillkomsten av 1886 års lag. Resultaten av den utredning som här har redovisats kan nu sammanfattas såvitt gäller frågan om äganderätten. Det bör betonas att uttalandena enbart avser de skattefjäll som det fullföljda målet rör; att ta ställning till rättsläget beträffande fjällområden utanför Jämtlands län är för övrigt inte möjligt på grundval av utredningen i målet.

Det kan inte antas att samer vid tiden för Brömsebrofreden hade en rätt motsvarande skattemannarätt till de omtvistade fjällen (5.4). Under tiden därefter fram till 1789 har inte förekommit något förhållande som kunde grunda sådan rätt till denna fjällmark för samer. Sålunda lär bl a påståendet om förvärv på grund av bestämmelserna i 1751 års kodicill anses sakna fog. Inte heller kan någon annan av sameparterna åberopad omständighet från denna tid - 1646 års frihetsbrev, uttalanden av Karl XI, rättspraxis från 1700-talet - uppfattas som ett erkännande från statens sida av att samer ägde de aktuella fjällen. Samer kan inte under perioden i fråga anses ha brukat fjällen under sådana förhållanden att det kunde grunda förvärv av skattemannarätt eller liknande enligt reglerna om urminnes hävd. Samerna på skattefjällen kunde 1789 inte likställas med skattebönder. Däremot hade de en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag. Deras rättigheter på fjällen har inte heller följt samma utveckling som skattemannarätten i riktning mot en äganderätt i modern mening.

Statens ståndpunkt innebär, att det redan vid slutet av 1700-talet genom utvecklingen hade blivit klart att 1683 års påbud gjort staten till ägare av fjällen. Mot detta har sameparterna invänt, att ett förvärv av fast egendom genom en successiv utveckling aldrig utgjort ett laga fång enligt svensk rätt och därför inte kan godtas i detta mål.

I anledning härav kan till en början anmärkas, att staten grundar sitt påstådda förvärv inte på en successiv utveckling utan ytterst på 1683 års påbud med den innebörd i fråga om skattefjällen som klargjordes så småningom (3). - Sameparternas invändning kan emellertid också uppfattas så, att de av staten åberopade omständigheterna över huvud taget inte utgjorde en form av fastighetsförvärv som erkändes i svensk rätt. En sådan invändning kunde ha varit befogad, om det påstådda förvärvet gällt mark tillhörande någon enskild. Men det har här varit fråga om herrelös mark, och beträffande sådan mark finns det i och för sig inte något hinder att anta att staten förvärvat äganderätt utan ett laga fång i vanlig mening. Som jämförelse kan nämnas att staten anses ha blivit ägare till de norrländska skogarna utan att ett sådant fång har förekommit - något som också sameparterna synes ha godtagit i målet. Utvecklingen efter 1789 har kännetecknats av en tilltagande statlig maktutövning beträffande skattefjällen. Även om denna till en början skulle kunna uppfattas som uttryck för den allmänna höghetsrätt som staten hade över sitt territorium, har det med tiden blivit allt tydligare, att myndigheterna ansett sig kunna förfoga över områdena som kronomark. Det får antas att denna ståndpunkt ytterst grundats på 1683 års påbud, eller eventuellt på de där åberopade uttalandena av Gustav Vasa. I vart fall torde praxis ha byggt på föreställningen, att staten i enlighet härmed hade äganderätten till all mark som inte bevisligen ägdes av annan - en uppfattning som med tiden kom att framstå som en allmänt accepterad rättsgrundsats.

Den angivna inställningen i fråga om fjällmarken framträdde också i skeden, då man på kronans sida var inställd på att tillvarata samernas intressen, såsom under 1840- och 1850-talen. Att kronan direkt angavs som ägare till områdena var visserligen ovanligt, och det förekom rentav enstaka uttalanden - även från sakkunnigt juristhåll, främst av Nordström - som gick ut på att samerna ägde den mark som de brukade. Att samerna hade en starkt skyddad rätt till fjällmarken framhölls också i åtskilliga andra sammanhang, bl a då det gällde de internationella rättsförhållanden som reglerats av 1751 års kodicill. Emellertid behandlade de administrativa myndigheterna efter skattefjällsbrevets tillkomst alltmer konsekvent rätten till skattefjällen som en form av ständig besittningsrätt för enskilda samer; lika litet som tidigare var det för myndigheternas del fråga om någon samtidigt existerande äganderätt till dessa fjäll för ett samekollektiv. Och åren före 1886 års lagstiftning synes enighet ha rått på alla håll - synbarligen även bland berörda samer - om att staten och inte några samer ägde fjällen i fråga. Den första renbeteslagen, som avsåg att väsentligen kodifiera det tidigare rättsläget, bygger också på en sådan uppfattning.

Som tidigare framhållits (4.3) bör man i en tvist där staten är part visa försiktighet vid bedömningen av bevisning, som utgörs av beslut och åtgärder av statliga administrativa myndigheter. Den myndighetspraxis från 1800-talet som staten här kan åberopa är emellertid stabil och i stort sett konsekvent. Särskilt genom inrymningsresolutionerna efter skattefjällsbrevets tillkomst har myndigheternas inställning kommit till tydligt uttryck. De rättsliga argument som myndigheterna synes ha byggt på kan i vart fall betecknas som rimliga. Det har inte varit fråga om någon sådan obehörig maktutövning från statens sida som skulle medföra, att man bör lämna denna praxis utan avseende. Myndigheternas rättstillämpning måste därför tillmätas väsentlig betydelse i äganderättsfrågan. - Det kan här framhållas att rättsläget för skattefjällens del varit ett helt annat än i fråga om häradsallmänningarna, vilka sameparterna åberopat till jämförelse. För allmänningarnas del hade under århundradena framkommit en mängd belägg i lagar och rättspraxis för att häradet var ägare, innan detta slutligen fastslogs genom 1932 års lag om häradsallmänningar. Det framgår av det sagda, att sameparternas beskrivning av händelseförloppet under 1800-talet inte kan godtas. Det är ingalunda fråga om någon för samerna gynnsam utveckling, som plötsligt bryts efter 1858 under inflytande av kolonialistiska och rasistiska idéer. I varje fall för de jämtländska samernas del är det 1820- och 1830-talens avvittringar som blivit ödesdigra; den skada som samerna vållats genom myndigheternas åtgärder under denna tid har inte kunnat repareras trots ansträngningar från statsmakternas sida under de följande decennierna. Vad som skedde vid 1886 års lagstiftning var närmast att man sökte rädda samernas näringsfång genom att lagfästa deras av ålder gällande rättigheter, framför allt betesrätten. Som framgått (6.3) kan det inte antas ha haft betydelse för äganderättsfrågan, att vissa till synes samefientliga strömningar framträdde i samband med lagstiftningens tillkomst.

Under perioden efter 1789 har samer fortsatt att bruka skattefjällen. Inte heller i detta skede har dock deras bruk inneburit sådan hävd som skulle kunna grunda äganderätt. Flera omständigheter har bidragit härtill. I det föregående har särskilt framhållits den konkurrens samerna varit utsatta för främst från nybyggarnas sida och de anspråk på fjällmarken som statsmakten i olika sammanhang har framställt. Vidare kan inte staten, som sameparterna gjort gällande, anses ha erkänt samernas äganderätt genom 1841 års skattefjällsbrev eller de därefter följande förrättningarna.

Vid en samlad bedömning framstår rättsläget redan före tillkomsten av 1886 års lagstiftning som så entydigt, att staten måste anses då ha varit ägare till skattefjällen, ytterst på grund av 1683 års påbud. Samernas rätt har inskränkt sig till en stark bruksrätt, vars närmare innehåll skall behandlas i det följande (8 och 9).

Vad som nu sagts om rättsläget stämmer med den följande utvecklingen. Visserligen fastslår varken 1886 års lag eller dess efterföljare uttryckligen vem som äger skattefjällen eller annan av samerna brukad fjällmark. Som förut utvecklats (4.2) bygger emellertid lagarna i fråga på att samernas rätt till marken endast är en bruksrätt. Vad sameparterna anfört om att 1898, 1928 och 1971 års lagar påverkats av rasistiska tankegångar i äganderättsfrågan och därför inte bör spela någon roll i sammanhanget är helt obestyrkt och kan lämnas utan avseende. - Sameparterna har som antytts gjort gällande, att Holmbäcks betänkande 1922 om lappskattelanden haft en väsentlig betydelse för uppfattningen om samernas rätt till skattefjällen, och de har riktat mycket allvarlig kritik både mot Holmbäck och mot hans utredning. I anledning härav bör framhållas, att utredningen visserligen inte trängt så djupt som senare forskning på området men att de slutsatser Holmbäck dragit ändå framstår som väl underbyggda och är i stora delar godtagbara ännu idag. Varje stöd saknas för påståendet att Holmbäck i sin vetenskapliga undersökning påverkats av ovidkommande hänsyn.

Mot bakgrunden av vad som tidigare anförts om möjligheten att åberopa hävderegler beträffande skattefjällen står det klart, att samerna på fjällen inte nu kan grunda någon äganderätt på urminnes hävd.

Någon ändring i ägarförhållandena för skattefjällens del har inte heller annars ägt rum efter 1886. - Här kan anmärkas, att enligt vad som framgår av HD:s domskäl i rättsfallet NJA 1965 s 492 samer inte ansetts som ägare till fjällmark ovan odlingsgränsen i Norrbottens län, även om de i fråga om rätt till viss ersättning enligt VL likställts med markägaren. (Jfr även NJA 1979 s 1.)

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att äganderätten till de omtvistade skattefjällen enligt vad utredningen visar tillkommer staten framför samerna. Sameparternas talan om bättre rätt till dessa fjäll skall följaktligen lämnas utan bifall.

8. Frågorna om åborätt, "ständig besittningsrätt med full elasticitet"' m m

8.1 Inledning. För det fall att äganderätten till skattefjällen skulle anses tillkomma staten har sameparterna som förut framgått (1)i andra hand yrkat fastställelse av att samebyar eller samer innehar skattefjällen med åborätt eller "ständig besittningsrätt med full elasticitet" eller på fjällen har alla sådana rådighetsbefogenheter som tillkommer innehavare av stadgad åborätt. Sameparterna har därvid gjort gällande, att dessa rättigheter förelåg vid den första renbeteslagens tillkomst och nu består på civilrättslig grund, oberoende av rennäringslagen. - Yrkandena har, som också förut framgått, helt bestritts av staten.

De rättighetstyper som här är i fråga står uppenbarligen äganderätten mycket nära. I särskilt hög grad gäller detta beträffande den ständiga besittningsrätten av nyss angivet slag. Bl a med hänsyn härtill kan det Xara lämpligt att först ta upp yrkandet om en sådan rätt till behandling och sedan gå över till de frågor som rör stadgad åborätt.

8.2 "Ständig besittningsrätt med full elasticitet". Påståendet om en elastisk besittningsrätt synes innebära att staten skulle ha en endast nominell äganderätt, medan samer hade samtliga befogenheter som inte särskilt undan tagits; rätten skulle vara "elastisk" på samma sätt som brukar anses vara typiskt för äganderätten.

En på detta sätt bestämd besittningsrätt är inte känd inom svensk rätt. Av den förut redovisade utredningen framgår visserligen, att samernas bruksrätt till fjällen före 1886 års lagstiftning innefattade långtgående befogenheter att nyttja fastigheterna och åtnjöt ett starkt skydd. Emellertid får av vad som anförts beträffande yrkandet om äganderätt (7) anses framgå, att statens äganderätt inte var endast nominell. Det står klart att myndigheterna under 1800-talet och även 1886 års lagstiftare utgick från att samerna på fjällen hade vissa befogenheter som kunde positivt anges men att det i andra hänseenden - exempelvis beträffande skogsavverkning - tillkom kronan såsom ägare att bestämma över områdena. Något stöd för en sådan elasticitet som sameparterna synes avse förekommer inte. Genom renbeteslagarna eller rennäringslagen kan någon ändring i nu angivna hänseenden inte anses ha inträtt.

Sameparternas yrkanden skall alltså lämnas utan bifall även såvitt nu är i fråga.

8.3 Åborätt m m. Beträffande påståendet om åborätt till skattefjällen har sameparterna anfört bl a följande. Vad som skedde när en enskild same inrymdes på ett skattefjäll eller en andel därav var endast en "temporär individuell förtätning" av ett samekollektivs åborätt till fjället - en rätt som hade förelegat redan före 1789. Genom 1886 års lag kom kollektivet - lappbyn - åter att framträda utåt som innehavare av rätten. Denna rätt består alltjämt, och samebyarna eller andra rättssubjekt på samesidan är nu innehavare av åborätt till fjällen eller i varje fall berättigade till samtliga de rådighetsbefogenheter som tillkommer en åbo.

Staten har invänt att den rätt som samer hade på områdena i fråga, trots att länsstyrelsen i vissa fall hänvisade till åborättsregler, inte kunde betraktas som en stadgad åborätt och att grund även i övrigt saknas för att nu tillerkänna samer sådan rätt som sameparterna i denna del har påstått.

Som tidigare framgått har samer på skattefjällen sedan långt tillbaka haft en starkt skyddad bruksrätt (5.4 och 6.1). För att denna rätt skall kunna kvalificeras som en så särpräglad och noggrant reglerad rättighetstyp som stadgad åborätt måste det förutsättas att en rättsgrund av speciellt slag föreligger. Den enda rättsgrund som här kommer i fråga synes vara den upplåtelse - eller det erkännande - som länsstyrelsens inrymningsbeslut kan ha inneburit. Det låter sig exempelvis knappast tänkas att åborätt skulle kunna uppkomma genom urminnes hävd eller sedvana.

Flera omständigheter tyder på att de samer som under decennierna före 1886 blev inrymda på skattefjällen ansågs genom inrymningsbesluten få en rätt som i vissa hänseenden var likställd med stadgad åborätt. Som förut konstaterats (6.1) satt den inrymde samen vid tiden omkring 1789 minst lika säker på sitt fjäll som kronoåbon på sitt hemman. Allmänt sett försvagades visserligen samernas ställning under avvittringarnas period. Men vid några inrymningar, som skedde efter de på 1841 års skattefjällsbrev grundade skattläggningarna, angavs uttryckligen att upplåtelsen ägde rum till begagnande under lika rätt som åbor på vanliga kronohemman. I regel synes också åborättsbestämmelser ha tillämpats i fråga om arvs- och företrädesrätt till skattefjäll samt beträffande själva förfarandet i inrymningsärenden (6.2 och 6.3). Det förekom även i flera andra sammanhang att myndigheter betecknade inrymda samer som åbor och deras rätt som åborätt. - Å andra sidan kan framhållas, att landshövdingen Asplund i sitt förut nämnda utlåtande d 21 sept 1882 synes ha tagit avstånd från tanken att den inrymde samen skulle ha samma rätt som en kronoåbo. Erinras bör också om att länsstyrelsen redan omkring 1865 började att i inrymningsbesluten precisera och begränsa de inrymda samernas rätt till att avse renbete och fiske (6.3). Och som framgått byggde förarbetena till 1886 års lag på uppfattningen att samernas rätt var att anse endast som en nyttjanderätt till det omfång som bestämdes av villkoren för renskötselns bedrivande.

Av betydelse är vidare den omständigheten att förhållandena på skattefjällen i hög grad avvek från förhållandena på de fastigheter som de särskilda författningsbestämmelserna om åborätt direkt tog sikte på, nämligen de vanliga kronohemmanen. Att tillämpa materiella åborättsbestämmelser på skattefjällen och på de där inrymda samerna skulle av rent praktiska skäl ha mött avsevärda svårigheter och skulle i och för sig ha kunnat komma i fråga endast i begränsad utsträckning. Vad angår sameparternas påstående, att åborätten i själva verket skulle ha tillkommit samekommuniteter, har i varje fall ingenting framkommit som tyder på att kollektiv skulle ha godtagits som åborättshavare på fjällområdena. Det framstår i stället som sannolikt att en sådan anordning skulle ha varit svår att förena med den gängse uppfattningen om åborätt.

En samlad bedömning av vad som nu upptagits lär anses ge vid handen, att den rätt som samer före 1886 års lagstiftning hade till skattefjällen inte kan hänföras till stadgad åborätt.

Med yrkandet om rätt till alla sådana rådighetsbefogenheter som tillkommer en innehavare av stadgad åborätt synes sameparterna åsyfta en rättighet av särskilt slag, vilken i fråga om dessa befogenheter överensstämmer med åborätten men ändå inte är identisk med denna. Emellertid har i målet inte framkommit något som stöder att samer, fastän deras rätt till skattefjällen inte var att hänföra till åborätt, likväl innehade hela det komplex av rådighetsbefogenheter som utmärker denna rättighetstyp.

Vad som i förevarande avsnitt sagts om den rätt samer hade före 1886 års lagstiftning medför uppenbarligen, att samer inte heller nu kan anses inneha skattefjällen med åborätt eller där ha alla sådana rådighetsbefogenheter som tillkommer en innehavare av stadgad åborätt. Också i denna del skall sameparternas talan alltså lämnas utan bifall.

Det sagda utesluter inte att vid tiden för renbeteslagens tillkomst flera av de rådighetsbefogenheter som en stadgad åborätt innefattade kan ha tillkommit samer på annan grund, nämligen som led i den bruksrätt de sedan gammalt hade. Inte heller är det uteslutet att denna bruksrätt kunde ha lika stark ställning och åtnjuta lika starkt skydd som en stadgad åborätt. Dessa frågor kommer att tas upp i det följande.

9. Frågorna om andra begränsade rättigheter

9.1 Inledning. Sameparterna har slutligen, för det fall att även deras talan under närmast föregående avsnitt skulle lämnas utan bifall, yrkat fastställelse av att samebyar eller samer har all rätt på skattefjällen till tretton särskilda rådighetsbefogenheter (1). De har därvid anfört bl a följande. Även dessa rättigheter grundas på ockupation, specifikation, urminnes hävd, statens erkännanden, skattläggning, 1751 års kodicill, samisk landssed och 1615 års dom. Det görs i första hand gällande att också dessa rättigheter tillkommer samekollektiv på fjällen. Och i den mån yrkandena avser rätt för enskilda samer, grundas de på att dessa enskilda härleder sin rätt från ett kollektiv. Rättigheterna fanns långt före den första renbeteslagens tillkomst, och de består fortfarande på civilrättslig grund, oberoende av rennäringslagen. Med hänsyn till de tidigare återgivna uttalandena i rennäringslagens förarbeten (4.2) kan man bortse från de inskränkningar som lagen gör i dessa rättigheter. I sista hand görs gällande, att inskränkningarna under alla omständigheter står i uppenbar strid med både den tidigare och den nuvarande regeringsformen och därför inte skall tillämpas. Särskilt gäller detta i fråga om begränsningarna i samernas rätt att genom upplåtelse förfoga över sin jakt- och fiskerätt. Här åberopas diskrimineringsförbudet i 2 kap 15 § gällande regeringsform.

Staten har medgett att samerna på skattefjällen redan före 1886 års lag på civilrättslig grund ägde ensamrätt till renbete och rätt att ta skog till husbehov samt jakt- och fiskerätt men bestritt sameparternas påståenden i övrigt. Härvid har staten förklarat att, sedan rättigheterna inneslutits i lag så som skett genom renbeteslagarna och rennäringslagen, det är lagen som reglerar de civilrättsliga rättigheternas innehåll. Staten har på fråga tillagt att, om man över huvud taget kan tänka sig att rennäringslagen skulle upphöra utan att ersättas av annan lagreglering, de civilrättsliga, ytterst på hävd grundade rättigheterna skulle finnas kvar.

Staten har vidare hävdat, att lagregleringen av samernas rätt har tillkommit i grundlagsenlig ordning och att den i vart fall inte står i uppenbar strid med vare sig tidigare eller gällande regeringsform.

För att ta ställning till sameparternas talan i förevarande del bör man först närmare undersöka, vad samernas befogenheter på skattefjällen innebar före 1886 års lagstiftning. Sedan blir frågan, vilken inverkan renbeteslagarna och rennäringslagen kan ha haft på dessa befogenheter.

9.2 Samernas befogenheter på skattefjällen före 1886 års lag. Nästan ett sekel har gått sedan den första renbeteslagen kom till. Att avgöra vilka närmare befogenheter samer hade på skattefjällen innan lagstiftningen grep in möter uppenbara svårigheter. En säker utgångspunkt synes emellertid vara att kärnan i befogenheterna utgjordes av det som fortfarande är grundvalen för samernas näringsfång på fjällen: renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Det var fråga om rättigheter som från början vilat på urminnes hävd och under tidernas lopp lätt ändrat innehåll i anslutning till att samernas näringsutövning utvecklats och tagit delvis nya former. Tyngdpunkten hade ursprungligen legat på jakt och fiske men hade sedan förskjutits så att den, särskilt efter samernas övergång till helnomadism, låg på renskötseln. Så småningom hade också statliga regleringar och myndigheternas praxis kommit att inverka på rättigheternas innehåll. Av särskilt intresse är den praxis som hade utvecklat sig i fråga om inrymning av samer på skattefjällen.

I det föregående har konstaterats, att samer på skattefjällen omkring 1645 hade en starkt skyddad bruksrätt som i vart fall torde ha omfattat rätt till renbete, fiske och jakt samt skogsfång till husbehov (5.4). Det har också ansetts bekräftat, att detsamma alltjämt gällde 1789 och att rätten till renbete, jakt och fiske då var skyddad mot intrång av enskilda (6.1). Även efter nybyggesanläggningarnas och avvittringarnas tid var rättsläget för samerna väsentligen oförändrat (6.2 och 6.3).

De befogenheter som samerna efter denna utveckling hade vid tillkomsten av 1886 års lag kan alltså sammantagna sägas ha utgjort en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag.

Det råder inte tvekan om att vid denna tid det väsentliga i bruksrätten var rätten till renbete - något som bekräftats både i inrymningsbesluten och i förarbetena till 1886 års lag. Ostridigt har denna rätt utgjort en ensamrätt för samerna på de olika skattefjällen. - Med renbetet hade den av sameparterna berörda rätten till flyttningsvägar på skattefjällen nära samband. Det står klart, att samerna hade rätt att där röra sig fritt med sina renar.

Nära samband med ren betet och samernas därav betingade levnadsförhållanden hade också rätten till skogsfång. Till stöd för påståendet, att även denna rätt utgjorde en ensamrätt, har sameparterna anfört att samerna på skattefjällen av ålder ägt all rätt till skogen på fjällen samt att detta bekräftats genom skattefjällsbrevet och de följande förrättningarna och utslagen. När man enligt brevet skulle tillse "att, så widt möjligt är, nödig skog till bränsle icke saknas", angav detta enligt sameparterna endast måttet för den tilldelning av skogsmark som föreskrevs, inte någon begränsning av rätten att utnyttja tilldelad skog. Vidare har sameparterna framhållit, att de administrativa beslut som fattats om kronans rätt till skogsavverkning bl a på Rutfjället (6.3) inte haft någon betydelse för samernas civilrättsliga ställning på fjällen. - Staten har å sin sida bestritt att samerna av ålder agt rätt till mera än husbehovsskog.

Sameparterna har inte påstått, att samer på skattefjällen vid någon tidpunkt tagit mer än skog till husbehov, och utredningen tyder inte heller på att så skulle ha skett. Någon hävd till annat skogsfång än för hus behov har alltså inte förelegat. Varken skattefjällsbrevet eller de följande skattläggningsutslagen kan anses ha gett samerna någon rätt utöver vad som nu har sagts, och i inrymningsresolutioner fr om 1870-talet har länsstyrelsen klart angett begränsningen till husbehovsfång (6.3). Också förarbetena till 1886 års lag utgick från att samerna ägde rätt till skog på skattefjällen endast i den mån den behövdes för utövandet av andra dem tillagda rättigheter. Rättsläget vid tillkomsten av denna lag måste antas ha varit det nu angivna.

Av stor betydelse med hänsyn till samernas levnadsförhållanden på skattefjällen var jakten och fisket, låt vara att de på 1800-talet väsentligen kunde betraktas som binäringar till renskötseln. Det närmare innehållet i samernas rättigheter till jakt och fiske synes inte ha varit alldeles klart. I 1883 års betänkande anfördes härom följande. På de trakter där lappar vistats hade de av ålder utövat jakt och fiske. Deras befogenhet härtill hade inom lagstiftningen varit snarare förutsatt än uttryckligen erkänd. Kommittén ansåg därför att omfånget av denna befogenhet enligt gällande rätt var obestämt och behövde närmare anges.

Innehållet i skattefjällsbrevet och de därefter följande skattläggningsutslagen och inrymningsbesluten ger emellertid stöd för uppfattningen att samerna före 1886 års lagstiftning hade ensamrätt till fiske på skattefjällen. Rätten till jakt nämns däremot inte i dessa dokument, och det får anses osäkert vilka befogenheter jakträtten innehar för samerna. I varje fall finns det anledning räkna med att både jakträtten och fiskerätten inbegrep längst till avsalu och alltså inte bara fångst till husbehov.

Sannolikt har samernas befogenheter sträckt sig också till andra rättighetstyper än de nu behandlade, i den mån dessa framstått som behövliga med hänsyn till deras näringsutövning och levnadsförhållanden i övrigt. De får sålunda antas av ålder ha haft rätt till annat bete än renbete och till slåtter, i den utsträckning som krävdes för att tillgodose deras eget behov.

Sameparterna har inte påstått att samerna gjort uppodlingar på skattefjällen i nämnvärd omfattning. Några befogenheter i detta hänseende torde inte ha kunnat stödjas på hävd eller någon annan grund som sameparterna åberopat.

Rätten till grustäkt och annan täkt, mineral, jordägarandel i gruva samt vattenkraft har sedan länge ansetts tillkomma ägaren av den fastighet där naturtillgången finns framför den som endast har en bruksrätt till fastigheten. Tillgodogörandet av dessa nyttigheter har - utom möjligen husbehovstäkt av grus och liknande - saknat samband med samernas traditionella näringsfång på fjällen. Sameparterna har inte heller påstått att samerna på skattefjällen före 1886 utövat några rättigheter av ifrågavarande slag, frånsett att de i viss utsträckning skulle ha haft skvaltkvarnar - en uppgift som bestritts av staten och inte närmare utvecklats av sameparterna. Någon hävd i aktuella avseenden kan inte anses ha förelegat. - Möjligen kan sättas i fråga att beträffande samernas rätt till vissa naturtillgångar åborättsregler ansetts analogiskt tillämpliga, t ex bestämmelserna i 17 § 1884 års gruvstadga om kronoåbos rätt till jordägarandel i gruva (jfr Naumanns Tidskrift 1868 s 615). Med hänsyn till det sätt varpå samernas rättigheter beskrevs i inrymningsresolutionerna och de skillnader som i övrigt rådde mellan åborätt och samernas bruksrätt (8.3) framstår emellertid en sådan rättstillämpning som mindre sannolik. - Övriga av sameparterna åberopade grunder medför inte att samerna 1886 kan anses ha innehaft rättigheter av nu ifrågavarande slag utöver husbehovstäkt av grus och liknande.

En fråga som väckt särskilt intresse i målet är i vad mån samerna ägde upplåta sin bruksrätt eller däri ingående rättigheter till annan. Läget i detta hänseende är på flera sätt oklart. Som nämnt började man i mitten av 1860-talet utforma inrymningsresolutionerna så att de innehöll preciseringar och begränsningar av den inrymde samens rätt på fjället (6.3). Såvitt framkommit angavs därvid inte något om rätt - eller förbud - för den inrymde att i sin tur upplåta rättigheter till annan. Att sådana upplåtelser även under den nu aktuella tiden förekom i praktiken framgår emellertid klart av utredningen i målet.

I äldre tider hade upplåtelser från samers sida förekommit, i vart fall beträffande fiske (6.1). Det får antas, att samer även på 1800-talet i viss utsträckning upplät fiskerätt till utomstående, och synbarligen har myndigheterna i allmänhet inte reagerat häremot. Emellertid har också kronan under 1700-talet och i början av 1800-talet gjort upplåtelser av vissa fisken på fjällen (6.1). Hur upplåtelserna gått att förena med samernas hävdvunna fiskerätt är oklart; när inte berörda samer samtyckt till åtgärderna, tycks dessa dock i allmänhet ha avsett fiskevatten som samerna inte ansågs behöva och som de inte heller regelbundet använde. I vart fall synes myndigheterna inte efter skattefjällsbrevets tillkomst ha förfogat över fiskerätt på skattefjällen.

Jakträtten har tydligen haft ganska ringa ekonomisk betydelse under 1800-talet. I vad mån sådan rätt upplåtits av samer under denna tid är inte känt. Stöd saknas för att myndighet skulle ha företagit några upplåtelser av jakträtt på skattefjällen.

Under åren närmast före tillkomsten av 1886 års lag uppmärksammade myndigheterna upplåtelserna. Landshövdingen Asplund påtalade i sitt förut nämnda utlåtande d 21 sept 1882 att inrymda lappar i vissa fall hade upplåtit mark på skattefjällen till fäbodlägenheter åt hemmansägare. Sådana upplåtelser måste enligt Asplunds mening anses stridande mot den rätt som lapparna erhållit genom inrymningen. Vidare anmärkte Asplund bl a på att lappar egenmäktigt hade tagit in främmande renar på skattefjäll och därmed ökat bristen på utrymme, bete och skog för övriga lappar på fjället. Asplund ansåg att den inrymde lappen i varje fall inte var berättigad att, utan vederbörligt tillstånd, överlåta sin rätt på annan eller upplåta sin andel av fjället till annat bruk än det med inrymningen avsedda renbetet.

Även när det gäller att klarlägga frågan om samernas upplåtelserätt före 1886 års lag ter det sig naturligt att se, om någon ledning kan hämtas från lagens förarbeten. Man finner emellertid där endast i mycket begränsad mån underlag för några säkra slutsatser. Som kommer att närmare utvecklas i det följande (9.3) stadgade 1886 års lag i 22 § förbud för lapparna att upplåta såväl slåtter och bete som jakt och fiske. I 1883 års betänkande anfördes som motiv härför bl a, att lapparnas sätt att använda marken till upplåtelse av slåtter och beteslägenheter åt bofasta hade föranlett trängsel och olägenheter vid renskötselns bedrivande och särskilt i Jämtlands län lett till att skogens fortsatta bestånd äventyrades. Och som skäl för att enskilda lappar inte borde äga upplåta rätt till jakt och fiske åberopades bl a, att den ene lappen inte skulle till skada för den andre förfoga över förmåner som tillagts flera lappar gemensamt. Särskilda utskottet påtalade i sitt utlåtande också att lapparnas upplåtelser av betes- och slåtterlägenheter på skattefjällen hade gett anledning till inrättande av fäbodar och därmed följande skogsförödelse.

Sammanfattningsvis kan om upplåtelserätten anföras följande. Skilda uppfattningar och ganska stor ovisshet gjorde sig tydligen gällande beträffande frågan i vad mån inrymda samer hade rätt att upplåta rättigheter åt annan. Vissa av de upplåtelsetyper som faktiskt förekom ansåg länsstyrelsen och kommittén vara till skada för samernas intressen i stort. Särskilt upplåtelserna av slåtter och beteslägenheter ansåg de dessutom stridande mot inrymningsresolutionernas innehåll. Viss osäkerhet synes också ha rått i fråga om den enskilde samens rätt att upplåta fiske- och jakträttigheter till annan. En befogenhet för kronan att upplåta fiskerätt på fjällen motsägs av såväl skattefjällsbrevet som inrymningsresolutionerna och saknar även i övrigt stöd. Övervägande skäl talar för att kronan inte heller hade sådan befogenhet beträffande jakträtten.

De rättigheter som tillkom samer på skattefjällen kunde uppenbarligen i första hand utnyttjas av dem som inrymts där men dessutom också av de inrymdas familjer och husfolk. I regel var flera samer inrymda på samma fjäll, var och en på en viss andel däri, t ex 1/6, 1/12 eller 5/24. I vilken mån samer utan anknytning till de inrymda ansågs berättigade att utöva sin näring på skattefjällen, t ex att jaga och fiska där, är osäkert. Sannolikt har dock någon verklig rätt i detta hänseende inte förelegat utan rättigheterna ansetts begränsade till en viss krets med anknytning till de inrymda. Nu angivna förhållanden synes väl förenliga med den av sameparterna hävdade uppfattningen att samerna själva såg på sina rättigheter såsom tillkommande ett kollektiv. Som nämnt har dock inget framkommit som tyder på att ett sådant synsätt delades av myndigheterna.

I den mån samernas bruksrätt till skattefjällen var grundad på inrymningar bör den lika väl som vissa andra besittningsrätter till kronojord ha åtnjutit det skydd som stadgades i § 77 i 1809 års regeringsform. Enligt detta författningsrum skulle kronans fasta egendom förvaltas efter grunder som riksdagen därom föreskrev; "dock att", tillades det, "de personer och menigheter, som, efter hittills gällande författningar, sådana kronans tillhörigheter nu innehava eller nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo". Tolkningen av detta tillägg har delvis varit omstridd. Sannolikt hade det tillämpning även på besittningsrätter som tillkommit efter 1809. Skyddet synes ha inneburit att riksdagen inte fick föreskriva sådana grunder för förvaltningen av kronojord, att en besittningsrätt av ifrågavarande slag träddes för nära. - Det kan för övrigt anmärkas, att samernas bruksrätt, oavsett på vilken grund den ansågs vila, också bör ha åtnjutit det allmänna skydd som följde av § 16 i 1809 års regeringsform.

Frågan om grundlagsskyddets betydelse behandlas närmare i nästa avsnitt.

9.3 1886 års lag och dess betydelse för samernas befogenheter. I 1883 års kommittébetänkande lämnades inledningsvis en ganska utförlig redogörelse för de renskötande samernas dåvarande utbredning inom Sverige, för de olika sätt varpå renskötseln utövades på skilda trakter och för förhållandet mellan den bofasta befolkningen och samerna inom de särskilda orterna. Det konstaterades därvid att missförhållanden rådde på flera håll och att renskötseln var underkastad många vanskligheter. Kommittén framhöll därefter bl a, att det inte kunde vara annat än lyckligt för ett land med så vidsträckta fjäll som vårt att det fanns lappar och renar som kunde avvinna dessa stora trakter fördelar, vilket knappast kunde ske på annat sätt, och att det därför var nödvändigt att ordna så att de vanskligheter som låg i själva rennäringen inte ökades genom intrång från utövare av andra näringar. Genom detta uttalande får kommittén anses ha uttryckt sitt syfte med den föreslagna lagstiftningen. Det finns inte anledning anta annat än att kommittén och senare också regeringen och riksdagen syftade till att främja samernas och renskötselns intressen (jfr 6.3).

Under lagstiftningsärendets gång restes visserligen invändningar, huvudsakligen av rättslig art, mot att kommittéförslaget gynnade samerna på den bofasta befolkningens bekostnad, särskilt i fråga om vinterbetesrätten. Synpunkter av detta slag framfördes inte bara av HD:s majoritet (6.3) utan också exempelvis av länsstyrelsen i Jämtlands län, som därvid bl a hänvisade till att den bofasta befolkningen vid kommunalstämmor hade uttalat sig mot förslaget under det att samerna vid möten inför länsmännen hade uttalat sig för detta. Till slut blev det dock kommittéförslaget som i allt väsentligt genomfördes.

Den stora tvistefrågan vid lagens tillkomst gällde inom vilka områden samerna skulle få uppehålla sig med sina renar. De motsättningar som här gjorde sig gällande har i huvudsak redovisats i det föregående (6.3). Vad 1886 års lag kom att innehålla i denna del kan såvitt nu är av betydelse sammanfattas på följande sätt. Lapparna var enligt 1 § berättigade att uppehålla sig med sina renar inte bara inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker och på de för dem i Jämtlands län avsatta land, dvs på skattefjällen, utan också på de trakter i övrigt som de efter gammal sedvana dittills hade besökt. I fråga om enskildas ägor bl a i Jämtlands län stadgades emellertid den begränsningen att lapparna utan vederbörande jordägares eller brukares samtycke fick uppehålla sig där endast under månaderna oktober-april, om inte ovanliga väderleksförhållanden hindrade deras flyttning. Lapparna fick enligt 4 § inte förmenas att flytta med sina renar mellan skattefjällen; de var dock skyldiga att vid flyttning över enskild mark ta väg där minsta skada förorsakades, och länsstyrelsen kunde vid tvist bestämma var flyttningsväg fick tas. Gamla renvägar som fortfarande behövdes fick i princip inte berövas lapparna.

En annan huvudfråga i lagstiftningsärendet var den om samernas befogenheter inom de områden där de hade rätt att vistas med sina renar. Den grundläggande bestämmelsen härom gavs i lagens 1 §: Lapparna hade på dessa områden rätt att "betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar". I första hand var det alltså fråga om en rätt till renbete. För denna rätt angavs inga särskilda begränsningar; det var tydligen fråga om en ensamrätt. Bestämmelsen synes också ha inneburit rätt till slåtter och även till annat bete än renbete, i den mån sådant behövdes med hänsyn till lapparnas levnadsförhållanden, t ex om de höll getter. När lagen i följande paragrafer bestämde lapparnas övriga rättigheter, angavs i regel vissa begränsningar. Den grundsats som därvid följdes sägs i särskilda utskottets utlåtande vara den att lapparna borde åtnjuta de rättigheter som var nödvändiga för utövning av rätten till renbete. Enligt 2 § ägde lapparna på skattefjällen rätt att utan betalning använda skogen, dock endast för eget behov. Utanför skattefjällens område fick de inte ta annat virke än torra träd och vindfällen, enar och videbuskar samt, för tillfälligt behov, växande lövträd. För lövträd i enskild mans skog skulle ersättning ges; i övrigt skulle ersättning däremot inte utgå. För lapparnas rätt till flyttningsvägar (4 §) har nyss redogjorts; även den var försedd med vissa begränsningar. Enligt 21 § var lapparna berättigade till jakt och fiske på skattefjällen. För lapparnas egen utövning av dessa rättigheter angavs ingen begränsning. I 22 § förbjöds lapparna däremot som förut nämnt (9.2) att upplåta såväl rätt till jakt och fiske som rätt till bete och slåtter.

Denna fråga om förbud för samerna att upplåta rättigheter till annan ägnades ganska stor uppmärksamhet i lagens förarbeten. Såsom angetts i det föregående (9.2) åberopade både kommittén och särskilda utskottet att lapparnas upplåtelser av bete och slåtter åt bofasta hade föranlett väsentliga praktiska olägenheter. De anförde emellertid också rättsliga argument. Kommittén framhöll för sin del, att sådana upplåtelser inte stämde väl med att staten avsatt marken åt lapparna för renskötseln, inte för annat ändamål. Och kommittén hänvisade därvid till att inrymningsbreven i de flesta fall innehöll, att marken skulle användas uteslutande för renbete. Att det angivna missförhållandet ändå kunnat uppkomma ville kommittén tillskriva det förhållandet att inrymningen allmänt ansetts medföra en vida större rätt för den inrymde än vad inrymningshandlingen, rätteligen fattad, hade inneburit. - I fråga om upplåtelser av rätten till jakt och fiske anförde kommittén som nämnt (9.2) först, att någon befogenhet i det hänseendet inte borde tillerkännas enskilda lappar, till skada för andra. Kommittén fortsatte: "Men ej heller åt Lapparne såsom en samfällighet synes det böra vara öfverlåtet att derutinnan förfoga. Betänker man, huru föga egnadt ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och att ingå aftal samt till samfäldt gagn använda inflytande medel, så torde finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshafvande uppdraga ärenden af dylik art; och synes Konungens Befallningshafvandes rätt i förevarande fall böra sträcka sig derhän att, äfven om samtliga Lappar kunde finnas villige medgifva upplåtelse, Konungens Befallningshafvande dock må pröfva, huruvida sådan må ega rum". I förslaget upptogs därför en föreskrift om att länsstyrelsen skulle äga att upplåta jakt- och fiskerätt på för lapparna avsatta land, under förutsättning att det kunde ske utan skada för dem och att de lappar som ägde rätt att uppehålla sig på landet samtyckte därtill.

I särskilda utskottets utlåtande över lagförslaget framhölls att gränserna för lapparnas rätt att förfoga över bete och slåtter samt jakt och fiske naturligtvis bort bestämmas efter den rätt lapparna ägde i dessa hänseenden. Eftersom deras rätt till områdena inte var en äganderätt utan en nyttjanderätt till det omfång, som bestämdes av villkoren för renskötselns bedrivande, borde vad som inte fordrades därtill falla utom gränsen för rätten. Det borde därför enligt utskottet inte ligga i lapparnas fria skön att, som dittills ägt rum i vissa trakter i Jämtlands län, upplåta betes- eller slåtterlägenheter på skattefjällen åt bofasta. - Beträffande jakt och fiske framhöll utskottet, att det av kommittén föreslagna villkoret om samtycke av lappar till upplåtelse föreföll i viss mån svävande, då det inte var tydligt om alla lappar som ägde rätt att uppehålla sig på landet i fråga skulle samtycka och lagförslaget inte heller angav någon form för samtyckets inhämtande. I anledning härav föreslogs den ändringen, att de lappar som ägde rätt att med sina renar uppehålla sig där skulle bli hörda i ärendet. Eftersom jakt och fiske borde betraktas som väl behövliga binäringar till renskötseln och upplåtelse därav till annan inte borde utesluta rätt för dessa lappar att fortfarande själva begagna sig därav, föreslog utskottet vidare att upplåtelsen skulle avse endast rätt att jämte lapparna utöva jakt eller fiske. - Utskottets förslag antogs av riksdagen.

Resultatet blev alltså att 22 § utformades på följande sätt. Bete och slåtter på skattefjällen fick inte av lapparna upplåtas åt bofasta. Men om bete eller slåtter på något fjäll inte användes av lapparna och upplåtelse av sådant bete eller sådan slåtter befanns tills vidare kunna ske utan intrång eller skada för lapparna, fick länsstyrelsen upplåta betet eller slåttern mot lega till dess lapparna åter fick behov därav. Medel som inflöt på detta sätt skulle användas till förmån för lapparna enligt bestämmelser som meddelades i administrativ ordning. Inte heller fick lapparna upplåta rätt till jakt och fiske på skattefjällen till annan. Om sådan upplåtelse i något fall befanns kunna ske utan skada för lapparna, kunde länsstyrelsen emellertid tills vidare tillåta annan att mot avgift jaga och fiska jämte de lappar som hade rätt att med sina renar uppehålla sig på fjället. Innan sådant tillstånd gavs, skulle dessa lappar ha hörts i ärendet, och även i detta fall skulle inflytande medel användas till lapparnas förmån enligt särskilda bestämmelser.

Det kan anmärkas, att särskilda utskottet i sitt utlåtande också berörde frågan om hur de medel som inflöt för upplåtna rättigheter skulle användas. Utskottet förklarade sig därvid förutsätta, att medlen skulle komma vederbörande lappby till godo, i den mån så befanns behövligt eller lämpligt.

Frågan om upplåtelserätten hade tydligen nära samband med den mera grundläggande frågan om hur samernas näringsverksamhet skulle organiseras och administreras. Som tidigare framgått (6.3) hänvisade kommittén i sitt betänkande till det system med lappbyar som hade funnits i äldre tider och som på 1880-talet alltjämt fanns kvar i Norrbottens län. Här kan anmärkas, att vad kommittén därvid uttalade om lappbyar utanför Norrbottens län möjligen kunde tyda på att en viss bygemenskap tidigare skulle ha förelegat även i Jämtlands fjälltrakter; detta motsägs dock av kommitténs i annat sammanhang lämnade redogörelse för förhållandena där. För att man skulle komma till rätta med de missförhållanden som rådde inom renskötseln - bl a trängsel och brist för renhjordarna på ett håll, överflödigt utrymme på ett annat - förordade kommittén ett system med lappbyar. Man borde enligt kommitténs mening bestämma större områden för renskötseln och inom varje område låta en samfällighet av lappar få rätt att vistas med uteslutande av andra. Den enskilde lappen borde ej ha rätt till någon viss del av området, och det borde ligga i myndigheternas hand att reglera antalet lappar mellan byarna, bl a att under vissa villkor tvångsförflytta lappar. Kommittén underströk dock, att detta system inte borde sättas i verket i vidsträcktare mån än behovet fordrade. Där fjälltrakterna såsom i Jämtlands län var indelade i särskilda land" i vilka lappar blivit inrymda, borde lappbyarna enligt kommitténs mening bildas genom sammanslagning av dylika "land". Vad härefter angick frågan, vilka lappar som skulle vara befogade att med andras uteslutande vistas inom varje by, ansåg kommittén svaret vara lätt funnet: "Medlemmar af byn blifva, efter den föreslagna indelningens första genomförande, de, som hafva särskild inrymning å land inom dess område, samt af dem, med hvilka sådant förhållande ej eger rum, sådana som genom födseln eller gifte kunna sägas tillhöra byn. När framdeles nu bestående inrymningsrättigheter upphört, varder födseln eller giftet det bestämmande förutom det fall, då någon blifvit genom myndighets beslut flyttad från en by till en annan."

Av de bestämmelser som kommittén föreslog rörande systemet med lappbyar var det endast reglerna om tvångsförflyttning av lappar som blev föremål för anmärkningar under lagstiftningsärendets fortsatta handläggning. Dessa anmärkningar bemöttes utförligt i propositionen och vann inte beaktande.

De regler om lappbyar som inflöt i 1886 års lag innebar sammanfattningsvis följande. "De för Lapparne afsatta land", alltså bl a skattefjällen, skulle enligt 5 § indelas i lappbyar; och inom varje lappby fick inte sommartiden andra lappar uppehålla sig med sina renar än de som själva erhållit rätt därtill eller vilkas förfäder tillhört lappbyn eller ägt vistas inom dess område. Det ålåg länsstyrelsen att efter hörande av berörda lappar verkställa indelningen i lappbyar: Länsstyrelsen kunde också, om det befanns nödvändigt, förena två eller flera lappbyar till en eller dela upp en lappby i två eller flera. Om en lapp ville få rätt att med sina renar flytta till en annan lappby, kunde han få tillstånd till det av länsstyrelsen. I 6 § gavs utförliga regler om förfarandet i sådana ärenden. Och i 7 § reglerades ingående frågan om skyldighet för lappar att flytta till en annan by, när det befanns nödvändigt för att undvika att trängsel uppstod eller skada förorsakades på kringliggande trakter. Även i fråga om tvångsförflyttning var det länsstyrelsen som bestämde.

Frågan hur en lappby skulle vara organiserad reglerades inte närmare i lagen. I 9 § stadgades endast att lapparna i varje lappby skulle välja en ordningsman som skulle ha ett antal uppräknade åligganden, bl a att försöka befordra god ordning inom byn och att inställa sig vid häradsrätt och andra myndigheter när det förekom ärenden som rörde byns lappar gemensamt. Någon behörighet att företräda dessa hade han dock inte.

Lagen innehöll inte några övergångsbestämmelser. Vad angick Jämtlands län trädde lagens grundläggande stadganden, bl a de om lappbyindelningen, i kraft först d 1 jan 1889.

Under hänvisning till den nya lagen utfärdade länsstyrelsen i Jämtlands län d 19 juli 1886 två allmänna kungörelser, nr 60 och 61.

I den ena kungörelsen, nr 60, angavs inledningsvis att det kommit till länsstyrelsens kännedom att åtskilliga inrymda lappar hade av de åt dem upplåtna trakterna utarrenderat dels åt lappar rätt till ren bete, dels åt bofasta rätt till bete, slåtter, jakt och fiske. Eftersom inrymningsbreven inte berättigade till någon annan och vidsträcktare disposition av fjället än att den inrymde lappen fick, mot erläggande av den stadgade avgiften, ostörd av andra, för sig och sin familj där åtnjuta rätt till bete och skogsfång för renskötseln och rätt till fiske, så var alla avtal med lappar om dispositionsrätt för ena eller andra ändamålet ogiltiga. Under hänvisning bl a till att länsstyrelsen anbefallts att före lagens ikraftträdande ha vidtagit alla de anordningar som var nödvändiga för dess genomförande och upprätthållande och därför behövde ha fjällen till sin disposition åtminstone ett år i förväg, meddelade länsstyrelsen till kännedom och efterrättelse att all rätt till jord, fiske eller jakt, som dittills innehafts av bofasta genom avtal med lappar, upphörde från och med d 1 jan 1888 och att efter den tiden allt olovligt intrång på fjällen skulle komma att lagligen beivras.

I den andra kungörelsen, nr 61, hänvisade länsstyrelsen till att lapparnas dispositionsrätt till skattefjällen skulle genom renbeteslagen komma att i åtskilliga delar väsentligt förändras, bl a såtillvida att inget fjäll eller någon del därav kunde få disponeras ensamt av någon lapp. Länsstyrelsen ville därför till kännedom och efterrättelse meddela, att alla genom inrymningsbrev eller av annan orsak lagligen tillkomna rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske på skattefjällen skulle upphöra att gälla fr o m d 1 jan 1889, då renbeteslagen trädde i kraft. Sameparterna har gjort gällande, att 1886 års lagstiftning och länsstyrelsens båda kungörelser innebar inskränkningar i samernas hävdvunna rättigheter som stod i strid mot 1809 års regeringsform, särskilt dess § 77, och att dessa rättigheter bl a av detta skäl kom att bestå oberoende av lagstiftningen.

Det står utom tvivel att 1886 års lagstiftare avsåg att genom lagen uttömmande reglera de rättigheter och skyldigheter som renskötande samer hade vid utövning av sin näring, bl a på skattefjällen. I propositionen underströks särskilt, att lagen i många delar kunde karakteriseras som en kodifikation och närmare bestämning av vad som redan fanns meddelat i spridda stadganden eller som eljest iakttogs av gammal sedvana. En jämförelse mellan vad som i det föregående har upptagits angående samernas befogenheter på skattefjällen före 1886 års lag (9.2) och vad lagen kom att innehålla ger belägg för att detta uttalande var välgrundat. Det kan alltså konstateras, att lagen i stora drag anknöt till vad som förut hade gällt.

Emellertid är det obestridligt att lagen särskilt i ett avseende innebar väsentliga ändringar i förhållande till det tidigare rättsläget. Det gäller regleringen av indelningen i lapp byar, med dess inslag av ingripande tvångsbestämmelser. Enligt dessa regler kom den ensamrätt som ansågs följa av inrymningsbesluten att upphöra, ett förhållande som länsstyrelsen i Jämtlands län på sätt nyss har framgått fann anledning att särskilt kungöra. Sameparterna har speciellt vänt sig mot att inrymningsrättigheterna på detta sätt upphävdes. Här bör emellertid beaktas, att den rätt som tidigare tillkommit den inrymde samen nu ersattes av en lagstadgad rätt för honom att som medlem i lappby utöva i huvudsak samma befogenheter som förut. Den nya organisationsformen genomfördes för att man skulle komma till rätta med allvarliga missförhållanden, och den anknöt till gamla förebilder; sameparterna har i målet betonat, att det stämde bättre med samernas egen inställning att betrakta deras rätt på skattefjällen som kollektiv än att anse enskilda inrymda samer som bärare av rätten. Att märka är också, att 1886 års lagstiftning allmänt sett medförde fördelar just för samerna i Jämtlandsfjällen, som bl a fick säkrare rättsskydd för vinterbetet utom fjällområdena än tidigare.

Sameparterna har dessutom som nämnt särskilt gjort gällande, att lagens regler om befogenheten att upplåta rätt till jakt och fiske på skattefjällen innebar en otillåten ändring av rättsläget. Som framgått (9.2) var emellertid rättsläget i detta hänseende delvis oklart före lagens tillkomst. Och samtidigt som lagen tillade länsstyrelsen beslutanderätten över upplåtelserna tillgodosåg den på flera sätt samernas intressen: upplåtelser skulle få förekomma endast om de kunde ske utan intrång eller skada för samerna och skulle inte få utesluta rätt för dessa att själva jaga och fiska, berörda samer skulle höras i ärendena och inflytande medel skulle användas till samernas förmån. Med lappbyarnas föga utvecklade organisation skulle det vidare uppenbarligen ha mött avsevärda praktiska svårigheter att upprätthålla en regel om att samerna på ett skattefjäll skulle gemensamt samtycka till varje upplåtelse.

Med hänsyn till vad som nu har anförts kan inrymningsrättigheternas upphörande och bestämmelserna om upplåtelserätt lika litet som lagens reglering i övrigt av samernas bruksrätt anses ha inneburit något grundlagsstridigt övergrepp mot samerna på skattefjällen.

Den betydelse som 1886 års lag fick för samernas bruksrätt på skattefjällen var således att de befogenheter som renskötande samer där hade nu kom att uttömmande regleras av lagen, och detta även i den mån de ytterst vilade på hävd.

9.4 Det nuvarande rättsläget. De befogenheter som samer hade enligt 1886 års lag står i huvudsak kvar enligt gällande rennäringslagstiftning. De ingår nu i eller är förenade med den i rennäringslagen stadgade renskötselrätten (4.2). Visserligen finns skillnader som har tillkommit under årens lopp genom en rad olika lagstiftningsåtgärder. I stor utsträckning har dessa betingats av att förutsättningarna för rennäringen och samernas levnadsförhållanden i övrigt har ändrats. Den grundläggande principen står emellertid kvar oförändrad: rätten för samer att inom områden som lagen anger begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar - en rätt som ger samer monopol på att där bedriva renskötsel. Kvar står också otvivelaktigt principen att lagstiftningen uttömmande reglerar de rättigheter och skyldigheter som renskötselrätten innebär, alltså utom rätten till renbete bl a också rätten till jakt och fiske.

De av sameparterna åberopade uttalandena av departementschefen, lagrådet och jordbruksutskottet vid rennäringslagens tillkomst (4.2) kan uppenbarligen inte ha den verkan, att man såsom samepartemna påstått skulle kunna frångå denna lag utan lagprövning enligt 11 kap 14 § regeringsformen.

Sameparterna har som nämnt gjort gällande, att samerna oberoende av rennäringslagens reglering äger rätt till allt skogsfång på skattefjällen. Enligt vad som tidigare utvecklats (9.2) inskränkte sig emellertid samernas rätt redan före 1886 års lagstiftning till att ta skog för husbehov, och under tiden därefter har inte förekommit något som ändrar denna princip.

Sameparterna har också hävdat, att rätten till flyttningsvägar på skattefjällen går längre än som anges i rennäringslagen och även inbegriper en rätt till vissa bestämda vägar, som samerna av ålder tagit där. Vilka dessa vägar är, har dock inte preciserats i målet. Sameparternas talan i denna del kan alltså redan av detta skäl inte bifallas.

Vidare har sameparterna speciellt framhållit en av de lagändringar som förekommit beträffande samernas förhållanden och påstått, att samer därigenom berövats sina rättigheter på ett sätt jämförligt med expropriation. Det gäller rätten till grustäkt. Utgångspunkten för bedömningen av denna fråga måste nu liksom tidigare (9.2) bli att rätt till naturtillgångar av detta slag anses tillkomma fastighetsägaren, om inte annat framgår. Någon rätt till grustäkt omnämndes inte uttryckligen i 1886 eller 1898 års renbeteslagar. Sannolikt kunde emellertid en rätt till husbehovstäkt av grus tolkas in i den allmänna rätten för samer att använda land och vatten. - I varje fall en viss rätt till grus förutsattes tydligen i 1928 års renbeteslag; där stadgades nämligen i 56 § förbud för lappar att bl a på skattefjällen upplåta grustäkt till annan. Reglerna härom var utformade på samma sätt som reglerna om upplåtelse av slåtter och bete. Upplåtelser kunde alltså göras av länsstyrelsen, under förutsättning att det kunde ske utan intrång eller skada för renskötseln. Det skulle vara upplåtelser mot avgift, och inflytande medel skulle användas till förmån för lapparna. - Dessa bestämmelser kan synas innebära att lagstiftaren utgått från att samerna hade en rätt till grustillgångarna som gick längre än till husbehovstäkt. Något klart belägg för en sådan uppfattning finns dock inte. Vad den skulle ha grundats på är ovisst; i vart fall kan den inte med fog ha byggt på att samer enligt regler om hävd eller på andra skäl, som åberopats i detta mål, skulle ha varit berättigade till gruset (jfr 9.2).

Enligt gällande lag kan rätt till grustäkt på skattefjällen fortfarande inte upplåtas av samerna själva, dvs av sameby eller medlem i sameby. Av bestämmelser i 32 och 33 §§ följer däremot, att sådan rätt kan upplåtas av myndighet, om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Till skillnad från vad som gällde enligt 1928 års lag utgår emellertid inte kompensationen till samerna med belopp som motsvarar avgiften för upplåtelsen. I stället gäller enligt 34 § att staten skall utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Denna ändring har närmare motiverats i propositionen med förslag till rennäringslag (prop 1971:51 s 133). Därvid har som skäl främst åberopats, att sådana naturtillgångar som grustäkt, vattenkraft och icke inmutningsbara mineral inte är att hänföra till fastigheters vanliga avkastning och att det särskilda värde som ett område kan ha på grund av förekomsten av en dylik tillgång inte omfattas av samernas nyttjanderätt.

Såsom staten medgett får samerna på skattefjällen anses alltjämt ha en rätt att ta grus till husbehov, vilken ingår i den renskötselrätt som tillkommer dem enligt rennäringslagen. Sameparterna har inte gjort gällande, att samer över huvud taget tillgodogjort sig grus på fjällen utöver vad som erfordrats för rennäringen.

Som framgått av det sagda intar 1971 års lag en ståndpunkt, som stämmer med den allmänna principen om fastighetsägarens rätt till grustillgångarna på fastigheten. Oavsett vad 1928 års lag innebar skall rättigheterna i fråga idag bedömas med utgångspunkt i gällande lagstiftning. Den ändring som rennäringslagen kan ha medfört i fråga om rätten till grus är under inga förhållanden att anse som uppenbart grundlagsstridig. Ett förfogande över samers förmögenhetsrättigheter i strid med grundlag skulle för övrigt endast ha kunnat grunda en ersättningsrätt för samerna, och frågor härom är inte under prövning i det fullföljda målet. - Inte heller övriga omständigheter som sameparterna åberopat kan anses medföra, att de nu har en vid sidan av rennäringslagen gällande rätt till grus på skattefjällen.

Rätten till annan täkt har reglerats på samma sätt som grustäkt i 1928 års lag och i rennäringslagen. Den får bedömas på motsvarande vis.

Rätt till annat bete än renbete och till slåtter får, i den mån nyttigheterna behövs för samernas egen försörjning, anses ingå i den renskötselrätt som tillkommer dem enligt rennäringslagen. Detta motsvarar den rätt samerna på skattefjällen av ålder innehaft till bete och slåtter (9.2); det saknas stöd för att anse dem ha längre gående rättigheter i dessa hänseenden än nu har sagts.

Enligt vad som anförts i det föregående (9.2) hade samerna på skattefjällen år 1886 inte rätt att göra uppodlingar. Sameparterna har inte heller för tiden därefter gjort gällande någon hävd i detta hänseende; enligt dem är den yrkade ensamrätten till uppodlingar att betrakta som en "defensiv" rätt, vars värde består i att den hindrar andra från att inkräkta på renbetesområdena. Visserligen föreskrevs i 1928 års renbeteslag, att lapp bl a på skattefjällen fick efter särskilt tillstånd av myndighet uppta odling av mindre omfattning (43 §), men denna föreskrift har inte någon motsvarighet i rennäringslagen. I förarbetena till rennäringslagen anges som skäl härför bl a att rätten att uppta odlingar numera torde sakna egentlig betydelse (SÖU 1968:16 s 206). Någon grund för att samerna nu skulle ha sådan rätt föreligger inte.

Enligt vad som tidigare anförts (9.2) finns inte heller stöd för att samerna 1886 var likställda med markägare i fråga om rätten till mineral, jordägarandel i gruva eller vattenkraft på skattefjällen, Någon ändring i detta hänseende har inte förekommit under tiden därefter. Samerna saknar alltså påstådda rättigheter av detta slag.

Sameparterna har som nämnt (3 och 9.1) gjort gällande, att rennäringslagens regler om upplåtelse av nyttjanderätter, särskilt jakt- och fiskerätter, innebär en diskriminering av samerna som folkgrupp och att dessa regler såsom stridande mot 2 kap 15 § regeringsformen inte skall tillämpas, För innehållet i upplåtelsereglerna i 31-34 §§rennäringslagen har tidigare redogjorts (4.2). Vad sameparterna riktat sig mot är att samerna inte själva får besluta om upplåtelser av ifrågavarande slag och att myndighet i regel kan besluta om upplåtelse, även om de berörda samerna motsätter sig det. Sameparterna har betecknat denna ordning som en omyndighetsförklaring av samerna på skattefjällen. De har däremot inte anfört några erinringar mot de villkor för upplåtelse som lagen ställer upp till skydd för renskötseln samt jakt- och fiskevården.

Enligt den nämnda grundlagsbestämmelsen får lag eller annan föreskrift inte innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet. Bestämmelsen har införts i grundlagen efter tillkomsten av rennäringslagen men får anses tillämplig även på äldre lag.

När det gäller att pröva sameparternas påstående att upplåtelsereglerna i gällande lag innebär en diskriminering av samerna som folkgrupp måste bedömningen göras med utgångspunkt i vår tids förhållanden och med hänsyn till de förutsättningar som nu råder.

Enligt sameparterna har upplåtelsereglernas utformning grundats på en nedvärdering av samerna som folkgrupp. Som belägg härför har de åberopat det förut (9.3) återgivna uttalandet i 1883 års kommittébetänkande, där kommittén tog avstånd från att låta samerna som en samfällighet förfoga över rätten att upplåta jakt och fiske under hänvisning till att ett lappsamfund var föga ägnat att förhandla till gemensamt beslut och ingå avtal samt till samfällt gagn använda inflytande medel. - Även om detta uttalande av kommittén skulle vara ett uttryck för bristande tilltro till samernas förmåga att själva ta till vara sina intressen, saknar uttalandet i dag all giltighet. Det finns nu inte något fog för en sådan bristande tilltro som kan ha förelegat på 1880-talet.

De kritiserade upplåtelsereglerna utgör ett led i en omfattande lagreglering som rör de renskötande samerna och deras näringsutövning. Lagen tillförsäkrar denna grupp medborgare speciella befogenheter och särskilt skydd och lagfäster deras rättigheter över vidsträckta områden i statens ägo (4.2). I allt väsentligt är det alltså fråga om en för den berörda gruppen positiv särbehandling. Detta utesluter inte i och för sig att lagens reglering av upplåtelserätten skulle kunna anses innebära ett sådant missgynnande av samerna som avses med diskrimineringsförbudet i 2 kap 15 § regeringsformen, om dessa kan sägas ha beretts sämre villkor på denna punkt än andra i motsvarande situation. Någon lagstiftning som tillerkänner andra medborgargrupper rättigheter motsvarande dem de renskötande samerna har finns emellertid inte. Det saknas därför underlag för en direkt jämförelse mellan vad som gäller för samerna och för andra medborgare i det hänseende varom här är fråga. Vidare är rennäringen av ålder så fast förknippad med samerna och den samiska kulturen att utrymme även saknas för en hypotetisk jämförelse med hur en motsvarande reglering kunde tänkas ha sett ut för andra än samer. Inte heller är det möjligt att göra några meningsfulla jämförelser med vad som nu gäller för medborgare i allmänhet som har servituts- eller nyttjanderätt till jakt eller fiske på fjällområden. Det förtjänar anmärkas, att renbetesmarkerna i riket enligt uppgift i 1971 års proposition (s 127) omfattar en sammanlagd bruttoareal av ca 165 000 km2, större sjöar ej inräknade.

Vid nu angivna förhållanden blir det för prövningen av den aktuella frågan av särskild betydelse vad förarbetena upplyser om rennäringslagens bakgrund och om syftet med upplåtelsereglerna.

I förarbetena framhålls, att det är ett angeläget intresse såväl från rennäringens som från samhällets synpunkt att skapa förutsättningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel. Det anges vidare vara ett samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet förbättras; rennäringen är en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Emellertid framträder i förarbetena också en strävan att tillgodose vissa andra intressen. Man vill sålunda främja även andra befolkningsgruppers behov att utnyttja de vidsträckta fjälltrakterna både i förvärvssyfte och för fritidsändamål. Det är detta önskemål jämte intresset att främja en god jakt- och fiskevård som enligt förarbetena utgör skäl för en statlig förvaltning av jakt- och fiskeupplåtelserna. Lagens reglering av upplåtelserätten bygger alltså på en avvägning mellan delvis motstridiga intressen. Det saknas varje stöd för att denna avvägning skulle ha påverkats av någon nedvärderande inställning till samerna som folkgrupp.

Slutsatsen av det anförda blir att rennäringslagens upplåtelseregler inte kan anses stå i strid med diskrimineringsförbudet i 2 kap 15 § regeringsformen.

Vad sameparterna anfört om diskriminering av samerna som folkgrupp rubbar således inte den reglering av samernas bruksrätt till skattefjällen som rennäringslagen innehåller. Inte heller på annan av sameparterna åberopad grund kan denna bruksrätt anses innefatta längre gående befogenheter än som följer av lagen. Bruksrätten är således uttömmande reglerad av rennäringslagen. Detta gäller även de rättigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än renbete och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen men enligt det förut sagda ingår i renskötselrätten.

Beträffande samernas bruksrätt kan följande tilläggas. En på civilrättslig grund bestående bruksrätt av sådant slag som det här gäller är enligt 2 kap 18 § regeringsformen på samma sätt som äganderätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap 18 § regeringsformen.

Sammanfattningsvis innebär vad som anförts i detta avsnitt, att sameparternas talan om att samebyar eller samer skall förklaras äga rättigheter till skattefjällen vid sidan av eller oberoende av rennäringslagen inte kan bifallas.

10. Rätten till utvidgningshemmanen

I HD har sameparterna angett samma grunder för sitt yrkande om äganderätt till utvidgningshemmanen som tidigare i målet (se TR:ns dom s 9) samt framhållit, att de åberopar motsvarande förhållanden till stöd för yrkandena om begränsade rättigheter till hemmanen. Till utveckling av sin talan har sameparterna anfört: Hemmanen har efter 1886 inköpts för medel, som influtit till kronan genom försäljning av skog på skattefjäll i Jämtlands län. Avsikten har varit att kompensera samerna för den mark som med orätt fråntagits dem genom avvittringarna. Eftersom skogen på skattefjällen tillhörde samerna och inköpen syftade till att ersätta skattefjällsmark, måste samerna anses ha samma rättigheter på utvidgningshemmanen som på skattefjällen. Meningen var uppenbarligen att köpa hemmanen för samernas räkning. Att kronan sökte och erhöll lagfart på hemmanen saknar här betydelse; man måste se till realiteterna, inte till den juridiska formen vid transaktionerna.

Staten har bestritt sameparternas talan på grunder som anges i TR:ns dom (s 21 f).

Av det föregående framgår, att de omtvistade skattefjällen vid tiden för skogsförsäljningarna tillhörde kronan (7) och att samerna på fjällen ägde rätt till skogsfång endast för husbehov (9.2 och 9.4). Såvitt framkommit har läget inte varit annorlunda på övriga skattefjäll när avverkning skett på dem. De av sameparterna åsyftade skogsförsäljningsmedlen kan således inte anses härröra från skog som tillkommit samerna. Det saknas varje stöd för antagande, att inköpen avsett att tillförsäkra de samer som fick använda hemmanens mark för renskötsel några rättigheter utöver vad som tillkom dem enligt då gällande renbeteslagstiftning. Samerna kan alltså inte anses äga hemmanen, och deras rättigheter på dem regleras numera helt av rennäringslagen.

Sameparternas talan rörande utvidgningshemmanen saknar därför fog och skall lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Sameparternas först i HD framställda yrkande om rätt till flyttningsvägar över andra områden än de i målet omtvistade fastigheterna avvisas.

HD fastställer HovR:ns domslut såvitt sameparternas talan därigenom avvisats i vad den avser yrkanden till förmån för samemenigheter och "Lapska Nationen.

Med ändring av HovR:ns domslut avvisar HD sameparternas talan även i den mån den avser yrkanden till förmån för annan enskild same än den som själv är part eller är medlem i sameby som för talan i målet.

I övrigt fastställer HD HovR:ns domslut.

JustR Bengtsson var skiljaktig i fråga om motiveringen och yttrade:

Jag ansluter mig till domen i alla delar utom i vad som i avsnitt 9.4 sägs om upplåtelser av jakt- och fiskerätt (ovan s 246 ff).

Vid bedömningen av dessa frågor måste man enligt min mening fästa vikt vid den historiska bakgrunden till de nuvarande reglerna.

Samernas rätt att jaga och fiska på skattefjällen går mycket långt tillbaka i tiden. Detta var deras ursprungliga näringsfång, äldre än renbetet. När de enligt skattefjällsbrevet förbehölls vissa fjällområden får detta ses som en bekräftelse också på deras hävdvunna rättigheter till jakt och fiske. Tydligen har samerna därefter fram till 1886 haft en ensamrätt till fisket på skattefjällen, skyddad i varje fall mot andra enskilda. Och även om rättsläget var mindre klart i fråga om jakten, talar så starka skäl för att en ensamrätt av samma slag gällt också i detta avseende, att jag anser mig i fortsättningen kunna utgå från detta. Det får vidare antas att samerna också kunnat motsätta sig att myndighet upplät jakt- eller fiskerätt på dessa områden till utomstående. (Jfr om det sagda 9.2 i domen.)

Genom 1886 års lagstiftning fråntogs samerna rätten att på detta sätt bestämma över upplåtelserna (9.3 i domen). I stort sett gäller samma ordning enligt 1971 års rennäringslag, där dock sameby tillagts viss möjlighet att upplåta jakt- och fiskerätt till tidigare bymedlem (31 § 2 st). Enligt bestämmelserna i 32-34 §§rennäringslagen kan myndigheterna förfoga över sådana rättigheter på skattefjällen utan att samernas medgivande fordras i annat fall än vid upplåtelse av hela fisket i visst vatten. Myndigheternas upplåtelse skall vara förenlig med god jaktvård eller fiskevård och får inte medföra besvärande intrång i samernas jakt- eller fiskerätt enligt lagen. Reglerna innebär att det ekonomiska värdet av jakten eller fisket inte enbart kommer berörda samebyar och samer till godo. Avgifter som inflyter tillfaller sålunda delvis samefonden. Upplåtelserna kan vidare ske avgiftsfritt, om särskilda skäl föreligger. I praktiken torde man dock ta stor hänsyn till samernas intresse (jfr prop 1971:51 s 135, 170).

Sameparterna har gjort gällande, att denna reglering - enligt deras mening en sorts omyndighetsförklaring av samerna - kan anses strida mot bestämmelsen i 2 kap 15 regeringsformen, att lag eller föreskrift ej får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till etniskt ursprung tillhör minoritet.

Det åberopade diskrimineringsförbudet är tillämpligt också på lagregler tillkomna innan förbudet år 1976 infördes i grundlagen. För att man skall underlåta att tillämpa en grundlagsstridig lagregel fordras emellertid enligt 11 kap 1 § regeringsformen att felet är uppenbart. De uttalanden i motiven till rennäringslagen som sameparterna åberopat (se 4:3 i domen) berättigar inte till att man avviker från denna princip.

De här omtalade inskränkningarna i samernas jakt- och fiskerätt avser, liksom rennäringslagens regler i övrigt, endast personer som tillhör etnisk minoritet. Frågan blir då om de kan anses sämre ställda än andra medborgare i motsvarande fall.

Det är tydligt att den situation som rennäringslagen reglerar är alldeles speciell. Det lär inte finnas någon annan svensk lagstiftning som på samma vis reglerar en befolkningsgrupps näring och levnadsförhållanden i övrigt. Ser man rennäringslagen väsentligen som en näringsrättslig lagstiftning, kan man knappast göra några jämförelser med det sätt varpå lagstiftaren behandlat andra svenska medborgare i en situation av samma slag.

Emellertid innebär lagen också en reglering av samernas rättigheter till mark och vatten - alltså en fastighetsrättslig reglering. Som framgått vilar samernas jakt- och fiskerätt på skattefjällen ytterst på urminnes hävd. Det är deras av ålder bestående rättigheter som i något förändrad form laglästs genom renbeteslagarna och numera genom rennäringslagen. Rätten att jaga och fiska kan lika litet som renbetesrätten anses som någon förmån, som lagstiftaren en gång i tiden gett samerna på skattefjällen; den innebär inte mer än vad samerna haft anspråk på enligt civilrättsliga regler. Även om de under snart 100 år av lagstiftningen hindrats att råda över sin jakt- och fiskerätt på samma sätt som tidigare, kan man inte bortse från rättigheternas ursprungliga grund och innehåll. Med hänsyn till det anförda anser jag samernas ställning i fråga om jakt- och fiskerätten kunna jämföras med vad som gäller för svenskar i allmänhet, som på grund av urminnes hävd eller annan anledning har jakt- eller fiskerätt på områden av liknande slag. Det står klart att bestämmanderätten för andra medborgare än samer inte är inskränkt på samma vis. Reglernas utformning framstår därför som en oförmånlig särbehandling av samerna.

Naturligtvis får man se rennäringslagens reglering i belysning av de speciella förhållandena på skattefjällen och inom lappmarkerna i övrigt. En ogynnsam särbehandling anses tillåten, i den mån den påkallas av ett legitimt behov (jfr SOU 1975:75 s 111 f och Danelius, Mänskliga rättigheter, 1975, s 129 ff). Man får alltså pröva, om upplåtelsereglerna på detta sätt är grundade på godtagbara skäl.

Som nämnt härrör särbehandlingen ursprungligen från 1886 års renbeteslag. Sameparterna har påstått, att det avgörande här varit en sådan nedvärdering av folkgruppen som enligt deras mening påverkat lagstiftningsarbetet. Deras uppfattning om lagstiftningens bakgrund kan emellertid inte godtas (jfr 6.3 och 7 i domen). Av de uttalanden i motiven till 1886 års lag som åberopats i sammanhanget (9.3 i domen) framgår på sin höjd att de lagstiftande instanserna i sin beskyddande hållning till samerna utgått från att dessa inte hade samma förmåga som andra medborgare att kunna tillvarata sina intressen, och härvid tycks bristen på organisation ha varit det väsentliga. Som uttalats i domen (9.3) innebar inte bestämmelserna om upplåtelser något grundlagsstridigt övergrepp mot samerna på skattefjällen. Att rådigheten över förmögenhetstillgångar av olika slag begränsas är något som även markägare får tåla utan ersättning.

Å andra sidan medförde 1886 års lagstiftning onekligen en klar inskränkning i samernas bestämmanderätt över jakten och fisket. Den nya regleringen har framstått som motiverad bara så länge den påkallats av organisatoriska förhållanden. Sedan samebyar bildats enligt rennäringslagens bestämmelser, finns organ som kan företräda samerna i dessa sammanhang. De ursprungliga skälen för upplåtelsereglerna är alltså ohållbara idag.

När regleringen trots kritik från samesidan har behållits med vissa jämkningar i rennäringslagen, har den fått en annan motivering, framför allt att övriga befolkningsgruppers intressen därigenom skulle bli tillgodosedda i skälig omfattning och att jakt- och fiskevården skulle främjas. Frågan är dock om detta är tillräckligt vägande skäl för att rennäringslagen fått samma utformning som tidigare lagar. Att det gäller mycket omfattande och värdefulla jaktmarker och fiskevatten motiverar knappast att samerna fråntas bestämmanderätten i den utsträckning som skett. Öm lagstiftaren velat försäkra sig om att exempelvis särskilt givande fisken skulle utnyttjas eller angelägna åtgärder vidtas för jaktvård, kunde det ha gjorts genom mindre långtgående bestämmelser, som inte utformats med sikte just på en minoritetsgrupp.

Som jag ser saken, kan man inte heller hänvisa till att rennäringslagen i andra delar innebär en positiv särbehandling av samerna. Vad särskilt gäller den fördel som monopolet på renskötseln innebär, hade samerna redan vid den första renbeteslagens tillkomst en av ålder gällande ensamrätt till ren bete på de områden som rennäringslagen avser. Också de flesta andra förmåner som lagen garanterar dem motsvarar vad de ändå skulle ha varit berättigade till på historisk grund. Dessutom utgör jakt och fiskerätten självständiga inslag i renskötselrätten och får bedömas för sig. Man kan inte se inskränkningarna i jakt- och fiskerätten som någon naturlig konsekvens av lagens reglering i andra avseenden.

Säkert har rennäringslagens reglering av upplåtelserätten tett sig rimlig och naturlig ur lagstiftarens perspektiv. Den har ansetts tillgodose väsentliga samhällsintressen utan att medföra några egentliga olägenheter för samerna; meningen är ju att hänsyn också skall tas till samernas eget behov. Det bör understrykas, att det först genom denna rättegång blivit klart, vilken stark ställning samerna av ålder haft bl a på skattefjällen. Vid lagens tillkomst måste inskränkningarna i deras jakt- och fiskerätt ha tett sig mindre anmärkningsvärda. När sedan diskrimineringsförbudet infördes i regeringsformen, synes det inte ha blivit aktuellt att ompröva de diskuterade bestämmelserna i rennäringslagen. Dessa torde ha framstått som en mindre väsenlig detalj i den omfattande och invecklade regleringen av samernas förhållanden.

Vad som nu sagts behöver dock inte vara avgörande. Anser man väl att en ogynnsam särbehandling föreligger, är det naturligt att med en viss stränghet tolka regeln i 2 kap 15 § regeringsformen, som typiskt sett skyddar grupper med ringa politiskt inflytande och med svårigheter att över huvud taget hävda sin rätt mot övermäktiga intressen. Dess tillämpning kan inte begränsas till fall, där avsikten är att missgynna någon just därför att han tillhör en minoritet. Det får anses tillräckligt att en oförmånlig särbehandling förekommit och att den inte kan motiveras på tillfredsställande sätt. Att lagstiftaren haft de bästa avsikter bör inte kunna åberopas, om dessa kunnat genomföras utan att minoriteten behandlas sämre än andra. - Att en särregel i praktiken inte har så stor praktisk och ekonomisk betydelse för minoriteten är inte heller skäl att bagatellisera den. Själva särbehandlingen kan verka nedsättande, något som tycks vara fallet just för samernas del; det har framkommit i målet, att de fäster stor vikt vid inskränkningen i deras rätt att själva bestämma över jakten och fisket.

Det finns alltså goda skäl att anse det som en otillåten diskriminering, att rennäringslagen ger myndigheterna möjlighet att på angivet sätt förfoga över jakt- och fiskerätten på skattefjällen utan samtycke från samernas sida.

Emellertid står det under alla omständigheter klart, att något sådant uppenbart fel inte förekommer som avses i 11 kap 14 § regeringsformen. Som framgår av förarbetena till denna bestämmelse, måste lagprövningen utövas med allra största återhållsamhet särskilt då det gäller riksdagens lagstiftning. Under normala samhällsförhållanden bör man endast i mycket sällsynta, särpräglade fall kunna avvika från en lagregel som riksdagen för sin del godtagit. Och framför allt bör betonas, att mitt synsätt inte är det enda som kan anläggas på rennäringslagens regler. Om man anser förhållandena idag böra vara ensamt avgörande utan att hänsyn tas till den historiska bakgrunden, kan de kritiserade bestämmelserna te sig fullt godtagbara - något som framgår bl a av majoritetens uttalanden i domen.

Jag kommer alltså fram till att rennäringslagens bestämmelser om jakt- och fiskerätt i vart fall inte kan betraktas som uppenbart grundlagsstridiga och att de därför bör tillämpas i detta mål. Även på denna punkt innebär rennäringslagen en uttömmande reglering av samernas rättigheter på skattefjällen. Liksom majoriteten finner jag alltså att sameparternas talan också i denna del skall ogillas.