NJA 1984 s. 34

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Odhammar) anförde i dom d 14 maj 1980 bl a: Yrkanden m m. - - - Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört: Under våren 1979 gjordes i Canada en husrannsakan hos ett företag vid namn Dise Hysteria. Det uppdagades då att företaget sänt tre skeppningar av s k bootlegskivor (dvs oauktoriserade inspelningar) till Skivmagasinet i Trollhättan. NCB, som företräder de till organisationen anslutna musikaliska upphovsmännens rätt till upptagning av musik på grammofonskivor och ljudband, meddelades detta och anmälde gärningarna till åtal. Under utredningen har 1 920 bootlegskivor tagits i beslag, 376 st i skivaffären och 1 544 hemma hos K-G.N.. Skivmagasinet ägdes vid ifrågavarande tidpunkt av H.G. och K-G.N. gemensamt. K-G.N. hade hand om inköpssidan och skötte kontoret, medan H.G. hade hand om försäljningen. Efter önskemål från kunder beslöt de tilltalade att köpa in bootlegskivor för försäljning. Inköpen skedde vid ett tjugotal tillfällen under hösten 1978 till sommaren 1979 och omfattade sammanlagt omkring 4 000 skivor. Under denna tid sålde de 1 865 bootlegskivor. Denna försäljning utgjorde ungefär 10 % av den totala omsättningen.

Närmare hörd har K-G.N. uppgett: Bootlegskivor fick han höra talas om första gången 1978. Han har dock tidigare vetat om att det förekommer s k piratförsäljning av grammofonskivor. Han har inte varit insatt i den rättsliga regleringen av upphovsrätten. Han anade dock från början att försäljning av bootlegskivor var olaglig. Efter att ha kontaktat representanter för de flesta skivbolagen som sade att de inte brydde sig om försäljningen av dessa skivor, trodde han sig fritt kunna sälja skivorna. Han visste om att STIM inte godtog bootlegskivor. Inköpen av sådana skivor har skett enligt följande. C:a 2 000 skivor från David Eskin vid 10-20 tillfällen under tiden sept 1978-sommaren 1979. 1 500 skivor från Dise Hysteria vid 4-5 tillfällen under våren 1979. 100 skivor från Richard Minor vid ett tillfälle i sept 1979. Ca 400 skivor från World Sound vid 2-3 tillfällen i slutet av 1978. Inköpspriset per skiva har legat mellan 18 och 32 kr och försäljningspriset har varit i genomsnitt 36 kr. Försäljningen skedde helt öppet och kunderna informerades om vilka skivor som var bootlegskivor. Företagets omsättning uppgick 1978 till 950 000 kr och 1979 till 1 540 000 kr. Försäljningen av bootlegskivor utgjorde ca 7 % av omsättningen. - Hans uppfattning är att den legala försäljningen av olika artisters grammofonskivor positivt påverkats av försäljningen av bootlegskivor. Det saknas därför anledning att tro att upphovsmännen förorsakats ekonomisk förlust genom hans försäljningsverksamhet.

H.G. har inför rätten i allt väsentligt instämt i vad K-G.N. uppgett och tillagt, att han inte känt till bootlegskivor förrän kunder i affären upplyst honom om dessa samt att han fått klart för sig det brottsliga i att importera och sälja dylika skivor först när detta pågått en tid.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med L.G., jurist hos International Federation of Producers of Phonograms and Videograms och kriminalinspektören B.F.. L.G. har bestyrkt att de i beslag tagna grammofonskivorna var bootlegskivor. B.F. har uppgett att de skivor som beslagtagits i K-G.N:s bostad varit förvarade i ett femtontal kartonger i en gillestuga och att denna varit spartanskt inredd utan någon musikanläggning.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat beslagsprotokoll samt en katalog över de bootlegskivor som saluförts av H.G. och K-G.N. med noteringar om antalet lagerförda och försålda exemplar av varje titel.

Domskäl. H.G:s och K-G.N:s erkännande vinner stöd av utredningen. H.G. och K-G.N. är därmed övertygade om uppsåtligt brott mot upphovsrättslagen på sätt åklagaren påstått.

Som åklagaren och NCB framhållit utgör intrång i upphovsrätten numera allvarliga problem. Den illegala framställningen av grammofonskivor har tilltagit kraftigt de senaste åren. Det finns således anledning att se allvarligt på de brottsliga förfarandena. H.G. och K-G.N. har emellertid börjat importera och försälja bootlegskivor vid en tid, då företeelsen inte var så allmän och uppenbarligen av bl a åtskilliga företrädare för skivbolagen inte bedömdes som särskilt klandervärd. Importen har sedermera blivit tämligen omfattande, men ändock inte så stor att det enbart därför synes nödvändigt med frihetsberövande påföljd. Försäljningen har skett öppet utan försök att dölja den. När ingripande skett, har H.G. och K-G.N. beredvilligt medverkat i utredningen. De utdömda skadestånden uppgår till ett ansenligt belopp liksom värdet av de skivor som skall förstöras. På anförda skäl finner TR:n ett kännbart bötesstraff vara tillräckligt ingripande påföljd.

Yrkandet om förstöring är medgivet utom såvitt angår 83 skivor som K-G.N. ansett vara hans privata egendom. Dessa har emellertid importerats tillsammans med övriga skivor. Anledning saknas därför att särbehandla dem i fråga om förstöring. TR:n finner således yrkandet därom skola helt bifallas.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är NCB berättigat till - - - allmänt skadestånd. - - - de tilltalade inte velat vitsorda något belopp som skäligt när det gäller allmänt skadestånd. De har gjort gällande att någon skada inte visats. Som framgår av förarbetena till 54 § upphovsrättslagen avser ifrågavarande bestämmelse att möjliggöra ersättning till upphovsmännen i flera avseenden. Domstolen har, om full bevisning av skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, med stöd av 35 kap 5 § RB att uppskatta skadan till skäligt belopp. I förevarande fall har ett relativt stort antal upphovsmäns rätt kränkts. I varje enskilt fall kan kränkningen emellertid inte anses vara särskilt betydande. TR:n bedömer därför 15 kr utgöra skäligt allmänt skadestånd.

Domslut

Domslut. TR:n dömde H.G. och K-G.N. jämlikt 2 § och 53 §upphovsrättslagen för brott mot nämnda lag till vardera 40 dagsböter å 40 kr samt förpliktade dem solidariskt att till NCB utge dels vederlag med 9 600 kr dels allmänt skadestånd med 15 000 kr, allt jämte ränta, varutöver förordnades att bl a beslagtagna grammofonskivor skulle förstöras.

Domskäl

Domskäl. HovR:n finner ej skäl frångå TR:ns bedömning i ansvars- och påföljdsfrågorna.

Vad beträffar det s k allmänna skadeståndet finner HovR:n att H.G:s och K-G.N:s förfarande rimligen måste ha vållat även skada som ej täcks av vederlaget. Om storleken av denna skada föreligger emellertid ingen utredning och inte ens för en summarisk uppskattning föreligger några egentliga hållpunkter. Med hänsyn härtill kan den skälighetsuppskattning som enligt 35 kap 5 § RB skall göras icke leda till att skadeståndet fastställes till ett mera avsevärt belopp. HovR:n finner därför skadan böra skäligen uppskattas till 1 000 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns domslut i huvudsaken att HovR:n bestämde beloppet av det allmänna skadestånd som H.G. och K-G.N. hade att solidariskt utge till NCB till 1 000 kr.

Referenten, adj led Morard, och nämndemannen Rydén var skiljaktiga i frågan om allmänt skadestånd till NCB och fastställde TR:ns dom även i denna del.

Såvitt nu är i fråga sökte NCB revision och yrkade att HD måtte med ändring av HovR:ns dom fastställa TR:ns dom i skadeståndsdelen.

H.G. och K-G.N. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Olsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. - - - NCB företräder i målet de egentliga upphovsmännen såvitt avser de s k mekaniska rättigheterna. Som grund för yrkandet om allmänt skadestånd har NCB anfört att upphovsmännen, som enligt NCB är företrädesvis populära popmusiker, typiskt sett har åsamkats ekonomisk och ideell skada genom att deras uteslutande rätt enligt 2 § upphovsrättslagen att ge ut grammofonskivor med sina verk kränkts. Genom tillhandahållandet på marknaden av olagliga bootlegskivor har den lagliga utgivningen skadats. Detta gäller t ex upphovsmännens lansering av grammofonskivor, "förslitning" av artisternas popularitet och menlig inverkan på den lagliga utgivningen genom att bootlegskivor ofta är av sämre kvalitet. Till stöd för yrkandet har NCB åberopat - förutom 54 § 2 st - även 54 § 1 st upphovsrättslagen i den mån upphovsmännen kan ha haft överenskommelser med förläggare eller grammofonbolag om högre ersättning än den tariffbundna avgift varpå det utdömda vederlaget grundats.

Stadgandet i 2 § upphovsrättsfagen om upphovsmannens uteslutande rätt att förfoga över verket bygger på den principiella utgångspunkten i den upphovsrättsliga lagstiftningen att upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk betydelse. Härigenom tillgodoses också kulturlivets intresse av att upphovsmännen har sådana arbetsförhållanden att de kan fortsätta sin verksamhet och göra insatser i kulturlivet. I fråga om upphovsrättsintrång gäller enligt 54 § 1 st upphovsrättslagen att den som utnyttjat verk i strid mot lagen alltid skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare utge ersättning som utgör skäligt vederlag för utnyttjandet. Vederlaget kan enligt lagmotiven (SOU 1956:25 s 429) bestämmas efter gällande tariffer, kollektivöverenskommelser eller enligt grunder som vanligen tillämpas i branschen. Enligt paragrafens 2 st skall, om gärning som sägs i 1 st sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, ersättning utgå också för annan förlust än uteblivet vederlag och för lidande eller annat förfång (allmänt skadestånd). Bestämmelsen ger rätt till exempelvis ersättning för skadliga biverkningar av åtgärden såsom nedgång i försäljningen av lagligen tillkomna upplagor, uteblivna beställningar och förlorad möjlighet att placera verket på ett särskilt vinstgivande sätt (SOU 1956:25 s 429). Förlusten kan alltså tänkas omfatta olika typer av indirekt, ofta nog svårpåvisbar ekonomisk skada.

I målet har inte visats att upphovsmännen orsakats något lidande eller annat därmed jämförligt förfång. De grunder som i övrigt åberopats till stöd för yrkandet om allmänt skadestånd har inte blivit belagda med påtagliga fakta. Innebörden av stadgandet i 54 § 2 st upphovsrättslagen torde emellertid vara att upphovsmännens förfoganderätt över sina verk i princip skall åsättas ett självständigt ekonomiskt värde. På grund härav och då skäl inte förekommer häremot måste H.G. och K-G.N., såsom underdomstolarna också funnit, genom sitt förfarande antagas ha vållat upphovsmännen skada som inte täcks av vederlaget.

I fråga om skadeståndsberäkningen vid upphovsrättsintrång har i såväl förarbetena till upphovsrättslagen som senare lagstiftningssammanhang på området framhållits vikten av att skadestånd utgår med belopp som fullt ut täcker vållad skada (prop 1960:17 s 294 och prop 1981/82:152 s 22). Samtidigt har erinrats om möjligheten för domstolen att, där full bevisning om skadan inte alls eller bara med svårighet kan föras, uppskatta skadan till skäligt belopp med stöd av 35 kap 5 § RB. Den uppskattning av skada som kan komma att ske enligt detta lagrum bör därför göras på ett sådant sätt att förekommande svårigheter att uppskatta skadan inte medför en fördel för den som gjort sig skyldig till intrånget.

I förevarande fall kan bevisning rörande skadan svårligen föras. Några allmängiltiga principer för skadeståndsbedömningen kan inte anges, utan bedömningen får ske med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Här är då att beakta att H.G:s och K-G.N:s import och försäljning av bootlegskivor har varit förhållandevis omfattande. De har handlat med uppsåt. Genom sitt förfarande, som omfattat flera hundratal olika grammofonskivor, har de kränkt ett stort antal upphovsmäns rätt, men i varje enskilt fall kan skadan inte vara särskilt betydande. Försäljningen av bootlegskivor i H.G:s och K-G.N:s rörelse har utgjort en inte oväsentlig del av rörelsens totala omsättning, och vinsten härav kan inte ha varit obetydlig. Med hänsyn härtill bör ersättningsbeloppet bestämmas högre än vad HovR:n utdömt. Beloppet kan skäligen bestämmas till mot vederlaget i runt tal svarande 10 000 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, bestämmer HD det allmänna skadestånd som H.G. och K-G.N. solidariskt har att utge till NCB till 10 000 kr.

Domskäl

Domskäl. De i målet aktuella grammofonskivorna har framställts och utgivits utan tillstånd av upphovsmännen till de verk som upptagits på skivorna eller deras rättsinnehavare. Skivorna upptar musik - företrädesvis s k popmusik - med därtill hörande texter. I huvudsak torde vara fråga om inspelningar som gjorts olovligen av olika "levande" framföranden, s k bootlegging (se Ds Ju 1981:7, "Skärpta åtgärder mot upphovsrättsintrång" s 36 f).

NCB:s ersättningstalan gäller intrång i den upphovsrätt som tillkommer upphovsmännen till framförda musikverk och texter. I egenskap av företrädare för dessa upphovsmän har NCB till stöd för sin talan i HD anfört bl a följande. Yrkandet om allmänt skadestånd avser såväl ekonomisk skada som ideell skada. Att göra skillnad mellan dessa båda typer av skada synes föga meningsfullt och låter sig inte göras i praktiken. I målet är fråga om synnerligen populära musikverk av företrädesvis popmusiker. Kännetecknande för dessa musiker är att deras karriär ofta är kortvarig. Det är därför ytterst vanligt att de mycket noggrant planerar sin marknadsföring, vilken kan bestå i turnéer, TV- framträdanden o d samtidigt som vederbörande artist/musiker utger grammofonskivor och musikkassetter. Varje störning i artistens/musikerns marknadsföringsplan innebär en skada som kan vara ägnad att påverka det optimala utfallet. Artister/ musiker är utsatta för förslitning. Om oauktoriserade grammofonskivor kommer ut på marknaden, påverkar detta "förslitningsgraden". Denna typ av skada står i direkt proportion till frekvensen av ej auktoriserade grammofonskiveutgåvor. Bootlegprodukter är regelmässigt av sämre kvalitet än ordinarie skivinspelningar. Att artisten/ musikern utsätts för utgivning som är av sämre kvalitet än den som tillkommer på laglig väg är också en skada. Ett inte obetydligt antal av de i målet aktuella bootlegskivorna är av uppenbart undermålig kvalitet. Sådana synnerligen populära artister/musiker som det här är fråga om nöjer sig ofta inte med den minimiersättning som tarifföverenskommelserna ger dem utan erhåller via förläggare eller grammofonbolag ersättning därutöver. Att någon sådan ersättning inte specificerats i målet bör inte hindra att skäligt vederlag utgår vid obehörigt utnyttjande. Utöver vad nu sagts kan förekomma andra typer av skador beroende på envar upphovsmans specifika situation. I fråga om skadeståndets storlek anser NCB att det är omöjligt att konstatera till vilket belopp skadan kan beräknas. NCB hävdar därför att bedömningen skall avse huruvida det yrkade beloppet med hänsyn till omständigheterna kan anses rimligt. Om någon befogad anledning till annan bedömning inte föreligger, bör beloppet godtas. Någon rimlig anmärkning kan enligt NCB inte riktas mot beloppet om 15 kr. I målet är fråga om ett mycket stort antal upphovsmän, troligen flera hundra, vilkas ekonomiska rätt kränkts.

H.G. har anfört bl a följande. Han gör gällande att NCB med sitt yrkande om allmänt skadestånd inte avser att kompensera någon ideell eller annan därmed jämförlig skada som de aktuella upphovsmännen kan ha lidit genom att deras musikalster vidareförsålts i Trollhättan. Med anspråket åsyftas i stället att ersättning skall utgå till organisationen NCB för ekonomisk och ideell skada i största allmänhet. Liksom i andra sammanhang bör det vara fullt möjligt att göra en klar skillnad mellan ekonomisk skada och ideell skada. I detta fall har den ekonomiska skada, som upphovsmännen möjligen lidit, kompenserats genom den utdömda tariffbundna ersättningen. Att skada för musiker kan vara en följd av att deras karriär är tidsbegränsad kan nog vara riktigt när det gäller en stor del okända musiker, men de flesta artisterna i detta mål är välkända namn som fortfarande verkar över hela världen till synes totalt opåverkade av den påstådda störningen. NCB:s påstående att frekvensen av oauktoriserade grammofonskivor påverkar "förslitningsgraden" hos artisten/musikern måste betecknas som en ren gissning. Att piratutgåvor är av undermålig kvalitet och kan medföra negativ publicitet behöver inte drabba verkens upphovsmän, om inte upphovsmannen och musikens utövare är samma person. Det torde vara sällsynt att allmänheten kommer i kontakt med en artist första gången genom en piratutgåva och på grund av dennas undermåliga kvalitet avstår från att t ex inhandla en ordinarie skivutgåva av artisten. När det gäller frågan om ersättning för varje grammofonskiva utöver minimiersättningen tycks NCB som organisation för artisterna stå helt utanför hanteringen därav, varför NCB inte synes kunna tillerkännas ersättning härför. Tendensen att stora belopp krävs som skadestånd utan att några egentliga skador kunnat påvisas bör motverkas.

K-G.N. har gjort gällande att inte någon upphovsman lidit skada på grund av hans och H.G:s handlande.

Enligt 54 § 1 st upphovsrättslagen skall den som i strid mot samma lag utnyttjar ett litterärt eller konstnärligt verk till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare betala ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet. Om utnyttjandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall enligt 2 st ersättning utgå även för annan förlust än uteblivet vederlag samt för lidande eller annat förfång, s k allmänt skadestånd. Av förarbetena till paragrafen framgår att med uttrycket annan förlust än uteblivet vederlag åsyftas ekonomiska biverkningar av utnyttjandet, t ex nedgång i försäljning av lagligen tillkomna upplagor, uteblivna beställningar och förlorad möjlighet att placera verket på ett särskilt vinstgivande sätt (SOU 1956:25 s 429 f och prop 1960:1 s 290 f och 294). Vad som i bestämmelsen sägs om lidande eller annat förfång avser enligt nämnda förarbeten upphovsmannens eller hans rättsinnehavares obehag och olägenheter. I förarbetena understryks att det vid skadeståndsberäkning i hithörande fall bör till fullo beaktas vad intrånget betytt för den skadelidande i ekonomiskt och ideellt avseende, varjämte erinras om att domstolen, då full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, har att med stöd av 35 kap 5 § RB uppskatta skadan till skäligt belopp.

Av utredningen i målet framgår att H.G. och K-G.N., som under tiden hösten 1978-sommaren 1979 till Sverige från USA, Canada och Nederländerna infört ca 4 000 bootlegskivor, under samma tid till försäljning utbjudit dessa grammofonskivor och därvid sålt minst 1 865 skivor för sammanlagt omkring 67 000 kr. Utnyttjandet av verken har skett uppsåtligen.

Genom TR:ns i den delen lagakraftvunna dom har H.G. och K-G.N. förpliktats att till NCB solidariskt utge vederlag - beräknat på grundval av den genomsnittliga NCB-avgiften under aktuell tid - för sitt utnyttjande av ifrågavarande musikaliska verk och texter med 9 600 kr jämte ränta. Med hänsyn härtill kan inte nu utdömas ytterligare belopp såsom vederlag, oavsett om vissa av de i målet berörda upphovsmännen skulle ha varit berättigade till vederlag efter förmånligare grunder än nyss sagts. Ej heller kan ytterligare belopp i detta hänseende utdömas såsom allmänt skadestånd.

Någon närmare utredning till styrkande av i vad mån H.G:s och K-G.N:s upphovsrättsintrång medfört skada för upphovsmännen har inte förebragts av NCB. Av utredningen framgår dock att fråga är om ett stort antal upphovsmän.

Helt allmänt måste anses att, såsom NCB gjort gällande, utbjudande till försäljning till allmänheten av grammofonskivor som framställts utan vederbörligt tillstånd medför störningar av marknadsföringen av legalt framställda skivor med inspelningar av verk av de ifrågavarande upphovsmännen och att dessa störningar har negativa verkningar på avsättningen av de legala skivorna. Beaktas bör även att försäljning av illegala grammofonskivor är ägnad att utsätta de inspelade verken för "förslitning" som går ut över försäljningen av legalt framställda skivor med motsvarande inspelningar och även kan gå ut över försäljningen av andra verk av de upphovsmän det gäller. Vad särskilt angår bootlegskivor är uppenbart att sådana, såsom NCB hävdat och H.G. och K-G.N. inte bestritt, ofta är av sämre kvalitet än legala inspelningar och i vissa fall är av undermålig kvalitet. Även detta förhållande är ägnat att medföra sådana negativa verkningar på den reguljära marknadsföringen av upphovsmännens verk som nyss berörts. Såsom NCB anfört måste antas att bootleginspelningar medför negativa verkningar även för de utövande konstnärer som framfört de inspelade verken och att detta förhållande leder till skadeverkningar även för upphovsmännen.

Med hänsyn till det anförda måste det antas att utbjudande till försäljning av olagligen framställda grammofonskivor liksom försäljning av sådana skivor - åtminstone när utbjudandet eller försäljningen är av inte obetydlig omfattning - i regel medför ekonomisk skada, utöver uteblivet vederlag, för de upphovsmän vilkas verk upptagits på skivorna. I förevarande mål är fråga om utbjudande och försäljning av ett förhållandevis stort antal grammofonskivor. På grund härav och då i målet inte förekommer någon omständighet som föranleder annat bedömande måste H.G:s och K-G.N:s av NCB påtalade förfarande anses ha medfört ekonomisk skada för de upphovsmän som NCB företräder i målet.

Den omständigheten att de upphovsrättsligt skyddade verk om vilka här är fråga har utnyttjats obehörigen får i och för sig anses ha medfört skada för upphovsmännen även i ideellt hänseende. NCB har obestritt uppgivit att de i målet ifrågavarande skivorna varit av dålig kvalitet. Detta förhållande har medfört ytterligare skada för upphovsmännen i ideellt hänseende.

Enligt det anförda har H.G:s och K-G.N:s förfarande medfört skada i ekonomiskt och ideellt avseende för de upphovsmän som NCB företräder. Av 54 § 2 st upphovsrättslagen följer att H.G. och K-G.N. skall utge skadestånd härför. Närmare utredning om skadans storlek har inte förebragts och kan inte heller rimligen påfordras. Skadan får därför enligt 35 kap 5 § RB uppskattas till skäligt belopp. Vad NCB yrkar i HD, 15 kr, kan inte anses överstiga det belopp som vid en sådan uppskattning kommer i fråga.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, fastställer HD TR:ns domslut i vad därigenom H.G. och K-G.N. ålagts att solidariskt till NCB utge allmänt skadestånd med 15 000 kr jämte ränta.