NJA 1984 s. 452
Bestämmelserna i andra och tredje meningen av 51 kap 25 § RB har ansetts böra tillämpas med beaktande av tanken bakom det i lagrummets första mening stadgade förbudet mot reformatio in pejus.
Södertälje TR
Allmän åklagare yrkade vid Södertälje TR ansvar på S.B., född 1954, för misshandel, olaga hot, bedrägligt beteende, olovligt brukande, skadegörelse, vårdslöshet i trafik, rattfylleri och avvikande från trafikolycksplats. Brotten var begångna vid olika tillfällen under tiden d 29 juni-d 12 sept 1982. TR:n (ordf rådmannen af Sillén) fann i dom d 15 okt 1982 åtalet till alla delar styrkt. I fråga om påföljd för brotten anförde TR:n i sina domskäl:
S.B. förekommer under två avsnitt i kriminalregistret. S.B. dömdes senast d 28 juni 1982 av denna TR för misshandel m m till skyddstillsyn. Av den i det tidigare målet infordrade person undersökningen framgår, att S.B. i så mån är handikappad att han karaktäriseras efter tester som intellektuellt lågt presterande med klen fysik och dåliga nerver. I ett yttrande som skyddskonsulenten i detta mål avgivit d 29 sept 1982 anges, att S.B. sedan maj 1982 har anställning vid Avebeindustrierna i Södertälje, där han är placerad på mekaniska avdelningen och uppbär en lön på drygt 5 000 kr per månad. För närvarande arbetar S.B. på halvtid som följd av sjukskrivning. Utöver kontakterna med Luna vårdcentral har S.B. remitterats till psykiatriska mottagningen Fjärilen, där avsikten är att han skall få hjälp att bearbeta sin aggressivitet och sina reaktioner i samband därmed. Skyddskonsulentens påföljdsförslag är fortsatt skyddstillsyn.
Vad rattfylleribrottet angår saknas enligt TR:ns uppfattning anledning att frångå praxis i påföljdshänseende, varför påföljden för detta brott bestämmes till fängelse. Vad brottsligheten i övrigt angår delar TR:n skyddskonsulentens uppfattning om fortsatt skyddstillsyn som den lämpliga påföljden och förordnar i enlighet härmed. TR:n finner därjämte anledning att föreskriva skyldighet för S.B. att underkasta sig erforderlig läkarvård.
Domslut
Domslut. TR:n dömde S.B. för rattfylleri till fängelse 1 mån. Beträffande de övriga brotten förordnade TR:n att de skulle omfattas av S.B. d 28 juni 1982 ådömd skyddstillsyn, varjämte föreskrevs att S.B. skulle underkasta sig den läkarvård som skyddskonsulenten i samråd med läkare fann nödvändig.
Svea HovR
S.B. fullföljde talan i Svea HovR med yrkande att tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse samtliga brott.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Krön samt nämndemannen Olofsson) anförde i dom d 18 jan 1983:
Domskäl
Domskäl. Såsom TR:n funnit har S.B. gjort sig skyldig till åtalade gärningarna.
I HovR:n föreligger yttrande av psykolog d 14 och skyddskonsulent d 17 jan 1983.
Av personutredningen framgår att S.B. är i behov av det stöd en skyddstillsyn är avsedd att ge.
Utredningen visar också att S.B. med början dagen efter en dom å skyddstillsyn - d 28 juni 1982, med vilken S.B. samma dag förklarat sig nöjd - begått ett antal brott av skilda slag. Brotten är delvis av samma slag som S.B. tidigare dömts för och är, med några undantag, sådana som brukar förskylla fängelse om inte särskilda skäl talar mot sådan påföljd. Personutredningen innefattar inte särskilda skäl mot fängelse. Skyddstillsyn framstår inte som ägnad att avhålla S.B. från fortsatt brottslighet.
Dessa överväganden leder till slutsatsen att skyddstillsynen av d 28 juni 1982 bör bestå och att S.B. bör dömas till fängelse för all brottslighet under juni-sept 1982.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns domslut bestämmer HovR:n påföljden för all brottslighet som avses med TR:ns domslut till fängelse 6 mån.
Referenten, hovrättsassessorn Jender, och nämndemannen Wåhlin var skiljaktiga och fastställde TR:ns dom.
HD
S.B. sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, bestämma påföljden i första hand för samtliga brott till skyddstillsyn och i andra hand i överensstämmelse med TR:ns dom.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Hult, Welamson, referent, Knutsson, Gregow och Freyschuss) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Såsom underinstanserna funnit har S.B. gjort sig skyldig till misshandel, olaga hot, bedrägligt beteende, olovligt brukande, skadegörelse, vårdslöshet i trafik, rattfylleri och avvikande från trafikolycksplats.
För rattfylleribrottet ådömdes S.B. av TR:n en månads fängelse, medan TR:n beträffande övriga brott förordnade att de skulle omfattas av en S.B. tidigare ådömd skyddstillsyn. TR:n bestämde härjämte såsom särskild föreskrift vid skyddstillsynen att S.B. skulle underkasta sig den läkarvård som skyddskonsulenten i samråd med läkare fann nödvändig. HovR:n, dit S.B. ensam fullföljde talan, bestämde påföljden för all den med TR:ns domslut avsedda brottsligheten till fängelse 6 mån. S.B. har i HD anfört bl a att HovR:ns ändring innebär en betydande skärpning av brottspåföljden, och han har gjort gällande att HovR:n inte ägt att på hans egen talan besluta om denna skärpning.
I 51 kap 25 § RB stadgas följande: "Ej må HovR:n i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts till fängelse, äge HovR:n förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, så ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård inom socialtjänsten döma till böter ävensom jämte skyddstillsyn döma till fängelse enligt 28 kap 3 § BrB. Har underrätten meddelat förordnande som nu sagts, äge HovR:n döma till annan påföljd."
HovR:ns ändring av påföljden faller inom ramen för de i lagrummets andra och tredje mening i och för sig medgivna ändringarna. Vid tillämpningen av 51 kap 25 § RB måste emellertid också bestämmelsernas rättspolitiska motivering uppmärksammas. Från förarbetena till bestämmelserna, vilka efter tillkomsten av RB inte ändrats i vidare mån än som föranletts av ändringar i påföljdssystemet, förtjänar här återges följande uttalanden av processlagberedningen (SOU 1938:44 s 538 f): "Fullföljes däremot talan av den tilltalade eller av åklagaren till hans förmån, synes med hänsyn till den tilltalades ställning i rättegången billigheten kräva, att ändring ej göres till den tilltalades nackdel. I de fall, då dylik ändring finnes påkallad, bör det ankomma på åklagaren eller målsäganden att taga initiativ härtill, och ändringen bör ej bliva beroende av att den tilltalade använder rättsmedel, som ställts till förfogande huvudsakligen i hans intresse. Några betänkligheter synes däremot ej möta mot att, då den tilltalade av underrätten dömts för brottet, på hans talan ändra den överklagade domen i de fall, då fråga ej är om att bedöma gärningen strängare utan endast att välja mellan olika reaktionsformer av den art, att de icke kunna med hänsyn till svårhet jämföras. Detta gäller, då straff utbytes mot skyddsåtgärd eller omvänt eller då viss skyddsåtgärd sättes i stället för annan dylik åtgärd."
Av vad som sålunda återgivits måste anses framgå bl a att bestämmelserna i andra och tredje meningen av 51 kap 25 § RB tar sikte på fall då fråga ej är om att bedöma gärningen strängare i påföljdshänseende. Lagstiftaren kan emellertid inte ha förbisett, att en ändring som faller inom ramen för bestämmelsernas ordalydelse ofta kan anses i och för sig påkallad just för att ge uttryck åt en strängare bedömning av gärningen. Detta gäller inte minst när TR ådömt en icke frihetsberövande påföljd för en typ av brott beträffande vilken hänsyn till allmän laglydnad anses kräva att påföljden normalt bestäms till fängelse. Med hänsyn till vad nu sagts synes det naturligt att uppfatta förarbetena till 51 kap 25 § RB så, att lagstiftaren visserligen funnit det ogörligt att från svårhetssynpunkt generellt gradera olika skyddsåtgärder vare sig inbördes eller i förhållande till fängelsestraff men att avsikten likväl inte varit att andra och tredje meningen i lagrummet skulle kunna utnyttjas för att på klagan av en tilltalad företa en ändring som rimligtvis måste uppfattas såsom en påtaglig skärpning av påföljden.
Mot bakgrund av det anförda bör tillämpningen av bestämmelserna i andra och tredje meningen i 51 kap 25 § RB ske med beaktande av tanken bakom det i lagrummets första mening upptagna förbudet mot s k reformatio in pejus (förändring till det sämre). Detta innebär att bestämmelserna inte bör utnyttjas i syfte att på den tilltalades klagan åstadkomma en kraftigare reaktion mot brottsligheten än den lägre rättens påföljdsbestämning innebär. De bör också i övrigt tillämpas med försiktighet så att man i möjligaste mån undviker att resultatet av en tilltalads överklagande kommer att framstå som en påfallande försämring för honom.
Den påföljd som HovR:n bestämt för S.B:s brottslighet måste anses innebära en betydande skärpning i jämförelse med TR:ns påföljdsbestämning. Med hänsyn härtill och på grund av vad som anförts i det föregående finner HD att HovR:n inte bort i anledning av S.B:s egen klagan ändra påföljden på sätt som skett.
Omständigheterna är inte sådana att S.B. kan undgå fängelse för rattfylleribrottet. Inte heller i övrigt bör TR:ns påföljdsbestämning ändras.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.