NJA 1984 s. 564

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Tornberg) meddelade dom d 16 juni 1983. I sina domskäl anförde TR:n beträffande åtalspunkterna 1 och 2: J.B. har i första hand gjort gällande att åtalet skall avvisas på grund av preskription. I andra hand har han bestritt ansvar och anfört att han visserligen vitsordar att klockorna stulits, men att han ej insett att så varit fallet.

Till de enskilda anspråken har han redovisat motsvarande inställning.

Hörd över åtalet har J.B. uppgett: Han har haft klockorna sedan 1967 resp 1970. Han vet inte var han har köpt dem eller av vem. Han har inte kvitto på någon av dem. Han samlar på gamla klockor och hade ytterligare 40 klockor hemma. I övrigt har han intet att berätta.

TR:n gör följande bedömningar. Inom den juridiska doktrinen har olika meningar gjort sig gällande i frågan huruvida häleri är ett sk perdurerande brott och därmed begås alltfort under hela den tid, som en ond troende innehavare tager befattning med godset, på sätt som är ägnat att försvåra dess återställande, eller om ett häleribrott skall anses fullbordat i och med att hälaren har tagit godset i sin besittning. Inom doktrinen har goda skäl lagts fram för båda tolkningarna. TR:n finner att de åtalade gärningarna är av sådan art att de - från just denna synpunkt - kan jämföras med perdurerande brott såsom olaga frihetsberövande eller olaga vapeninnehav, enär gärningsbeskrivningarna får anses innefatta ett fortlöpande befattningshavande intill d 12 jan 1983 med förvärvat stöldgods och preskription således ej inträtt. Vid denna tolkning ser sig TR:n oförhindrad att i sak pröva åtalet.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat beslagsprotokoll. Härav framgår att det ur som förvärvats 1967 tagits i beslag vid kroppsvisitation av J.B.. TR:n finner anmärkningsvärt att J.B. inte känner till något av vikt om sitt förvärv av det ur han haft på sig. Vid sådant förhållande får hållas för visst att J.B:s förvärv, som ägt rum samma år som uret tillgreps vid inbrott, skett i ond tro. Ej heller det andra uret, tillgripet 1970 och av J.B. förvärvat samma år, har J.B. kunnat förklara förvärvet av. Om J.B., som han anfört, haft en samlarvurm för klockor, borde han kunnat berättat betydligt mer om sitt förvärv. Enligt beslagsprotokoll förvarades uret tillsammans med andra ur och ett otal smycken i en plastkasse i ett kassaskåp i J.B:s källare. TR:n finner, vid en samlad bedömning av omständigheterna kring innehavet av uret i förening med J.B:s bristfälliga up gifter, att J.B. måste ha förvärvat även detta ur i ond tro. Åtalet är således styrkt i dessa delar. Gärningarna är att bedöma som åklagaren gjort.

Vid denna utgång i ansvarsfrågorna skall de enskilda anspråken bifallas.

TR:n fann att J.B. skulle fällas till ansvar även för de brott som i övrigt hade lagts honom till last och att annan påföljd än fängelse inte kunde komma i fråga.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.B. jämlikt 9 kap 6 § BrB för häleri

samt jämlikt 18, 19, 30 och 31 §§ lagen om tillverkning av drycker, m m för olovligt innehav av destillationsapparat

till fängelse 9 mån.

J.B. förpliktades att till målsägandena lämna ut de båda armbandsuren av märket Omega.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns domslut att HovR:n dels lämnade åtalet för häleri såvitt det avsåg åtalspunkterna 1 och 2 utan bifall dels bestämde påföljden för övriga brott till fängelse 6 mån.

Riksåklagaren sökte revision med yrkande att åtalet för häleri vad gällde åtalspunkterna 1 och 2 skulle bifallas samt att J.B. skulle ådömas den av HovR:n bestämda påföljden.

J.B. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har i HD med avseende på vardera av åtalspunkterna 1 och 2 till gärningsbeskrivningen mellan ordet "innehaft" och orden "ett herrarmbandsur Omega" tillagt "och fortlöpande använt".

J.B. har förklarat att han inte har någon erinran mot tillägget om det endast innebär ett förtydligande av den tidigare gärningsbeskrivningen men att han i annat fall motsätter sig det.

Frågan, huruvida riksåklagarens tillägg till gärningsbeskrivningen skall anses utgöra endast justering av åtalet eller ändring av åtalet till att avse även annan eller andra gärningar - i vilket senare fall tillägget inte kan komma under HD:s bedömande - är nära förbunden med det i målet centrala spörsmålet, hur ett sådant förfarande som riksåklagaren lagt J.B. till last är att bedöma från preskriptionssynpunkt.

Riksåklagaren har i första hand gjort gällande att preskriptionstiden skall räknas först från det att J.B:s innehav av klockorna upphörde d 12 jan 1983. I andra hand har riksåklagaren påstått att preskriptionstid skall räknas särskilt för varje befattning med klockorna, ägnad att försvåra deras återställande, som J.B. tagit; J.B:s användande av klockorna har enligt riksåklagaren utgjort sådan befattning. J.B. har för sin del gjort gällande att preskriptionstiden skall räknas från det att han förvärvade klockorna, i följd varav preskription inträtt.

Åtalet mot J.B. i nu aktuell del gäller sådant häleribrott som avses i 9 kap 6 § 1 st första meningen BrB. Enligt denna bestämmelse gör sig den skyldig till häleri som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller tillgodogör sig det eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra dess återställande. Straffet härför uppgår till högst fängelse i två år. För sådant fall gäller enligt 35 kap 1 § 1 st 2 och 4 § 1 st BrB att ansvar för brottet är preskriberat efter fem år från den dag brottet begicks.

Förarbetena till BrB ger inte någon ledning för bedömande av frågan, hur preskriptionstiden skall beräknas vid sådant häleribrott som nu nämnts. Frågan har emellertid behandlats i doktrinen, varvid hävdats olika meningar. Enligt en åsikt utgör sådant häleri ett s k perdurerande brott som, sedan en hälerigärning begåtts, fortsätter att begås så länge hälaren behåller saken och därigenom upprätthåller det tillstånd som är ägnat att försvåra sakens återställande; preskriptionstid avseende hela brottsligheten börjar därför enligt denna åsikt att räknas först när nämnda tillstånd upphört (Strahl i SvJT 1952 s 746 ff). Enligt en annan mening bildar flera hälerihandlingar en brottsenhet, varvid preskriptionstid räknas från den första hälerihandlingen (Strömberg, Åtalspreskription 1956 s 200 ff). En tredje åsikt går likaledes ut på att preskriptionstiden bör räknas från den första hälerihandlingen men bygger på uppfattningen att senare hälerihandlingar utgör straffria efterhandlingar (Elwin, Häleribrottet 1969 s 176 ff) Enligt en fjärde ståndpunkt skall preskriptionstiden räknas särskilt för varje hälerigärning för sig, vilket medför successiv preskription (Agge i Festskrift för Ekeberg 1950 s 13 ff). Skälen för de olika ståndpunkterna och konsekvenserna av dessa har ingående belysts i doktrinen.

Att låta preskriptionstid för hela häleribrottsligheten räknas först från det att gärningsmannens innehav av den aktuella egendomen upphörde medför i många fall att någon preskriptionstid inte börjar löpa eller i vart fall att preskriptionstiden börjar löpa först mycket lång tid efter det att den grundläggande hälerihandlingen företogs. En sådan ordning framstår inte som tillfredsställande från de synpunkter som uppbär preskriptionsinstitutet. Den synes inte heller väl förenlig med vad som får anses gälla beträffande preskriptionstid vid andra, närliggande brott. Vidare synes den föranleda vissa konsekvenser i fråga om förhållandet till andra brott, närmast stöldbrottet, som inte kan anses godtagbara.

Det nu sagda gäller åtminstone i huvudsak också när en hälares befattning med egendomen efter det att han mottagit den inte begränsar sig till att han har kvar den utan innefattar även ett eller flera förfaranden som i och för sig uppfyller de i lagtexten uppställda rekvisiten för häleri. I stort sett samma invändningar kan sålunda riktas mot en ordning, enligt vilken för sådana fall preskriptionstiden skulle räknas från det sista av dessa förfaranden eller preskription skulle beräknas successivt för varje sådant förfarande för sig.

Mot bakgrunden av det anförda måste övervägande skäl anses tala för ståndpunkten att i princip preskriptionstiden räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri och sålunda senare av gärningsmannen företagna åtgärder, varigenom han tillgodogör sig egendomen eller varigenom egendomens återställande till ägaren försvåras, inte inverkar på preskriptionstiden. Undantag från den angivna principen är visserligen tänkbara. Det får emellertid då förutsättas vara fråga om fall, där den eller de senare hälerihandlingarna inte kan anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen, eller om andra särpräglade situationer.

På grund av det anförda finner HD, att preskriptionstid för all den befattning med klockorna som riksåklagaren lagt J.B. till last skall räknas från J.B:s förvärv av klockorna. Eftersom mer än fem år förflutit från dessa förvärv till dess J.B. fick del av åtalet är ansvar för gärningarna preskriberat.

Enligt HovR:ns i den delen lagakraftvunna dom har J.B. gjort sig skyldig till brott som avses med åtalspunkterna 3-10. Utifrån ställningstagandet att J.B. ej skall fällas till ansvar enligt någon av åtalspunkterna 1 och 2 har HD ej heller att pröva frågan om påföljd för den brottslighet för vilken J.B. sålunda dömts.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt talan däremot fullföljts.