RH 2010:29

Efter det att en gärningsman begått ett fullbordat häleri för vilket preskription inträtt, har han vidtagit ytterligare hälerihandlingar avseende samma konstföremål. Frågan om preskription inträtt också för dessa senare handlingar har besvarats jakande.

Ångermanlands tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot P.B. för häleri, grovt brott, enligt 9 kap. 6 § första stycket 1 och 3 stycket brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.

Nio konstföremål gjorda av konstnären Hans Hedberg, värt minst 200 000 kronor, stals någon gång mellan den 10 maj 2001 och den 8 juni 2001, från ett förråd på Arkens tjänstecentrum i Örnsköldsvik. P.B. har tidigast åren 2002/2003 eller under åren 2004/2005 mottagit konstföremålen och därefter förvarat dem i sin bostad i Örnsköldsvik, förflyttat dem någon gång under åren 2005/2006 och i februari 2008, samt tillsammans och i samråd med N.N. lagt ut en annons avseende försäljning av ett keramikägg i februari 2008, allt i Örnsköldsvik, trots att han insett eller haft skälig anledning att anta att godset var frånhänt annan genom brott. P.B:s befattning med godset har varit ägnat att försvåra dess återställande. Brottet är grovt med hänsyn till det höga värdet.

P.B. medgav att han gjort sig skyldig häleri av den s.k. normalgraden. Han bestred dock straffansvar eftersom han mottog konstföremålen i tiden före den 14 maj 2003 i följd varav brottet är preskriberat.

Tingsrätten (rådmannen Arne Skoog samt nämndemännen Karl Tjernström, Karin Nordin och Håkan Nilsson), som med hänsyn till konstföremålens värde fann att häleriet inte var att bedöma som grovt brott, anförde i dom den 16 september 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Straffet för häleri, som inte är grovt, är fängelse i högst två år. För sådant fall gäller enligt 35 kap. 1 § första stycket 2 och 4 § första stycketbrottsbalken, att påföljd för brottet inte kan ådömas med mindre att den tilltalade erhållit del av åtalet för det inom fem år från det brottet begicks. Högsta domstolen har slagit fast att i fråga om s.k. sakhäleri, vilket alltså detta mål gäller, skall preskriptionstiden i princip räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri (NJA 1984 s. 564). Eftersom i P.B:s fall annat inte är visat än att ett fullbordat häleri i det avseende som redogjorts för, förelåg redan någon under senare delen av år 2002 eller senast i början av år 2003 samt åtalet för brottet delgavs honom först den 18 juli 2008, är ansvaret enligt åtalet för häleri innefattande att han mottagit och förvarat egendomen, preskriberat.

Såsom åtalet är utformat innefattar det även påstående om häleri bestående i att P.B. den 2 februari 2008 lagt ut en annons på Tradera avseende försäljning av ett av konstföremålen, ett keramikägg. Vittnet C.B. har uppgett att hon uppskattar att ägget vid ett auktionsutrop i april 2008 skulle ha åsatts ett utropspris på 15 000 kr.

Den utannonsering av ägget som P.B. varit delaktig i är att se som en i förhållande till mottagandet och innehavet senare inträffad hälerihandling. Fråga är då om denna senare företagna hälerigärning även den är straffri med hänsyn till ovan nämnda regel om åtalspreskription.

I det tidigare nämnda avgörandet har Högsta domstolen lämnat utrymme för att preskriptionstiden, räknat från den första fullbordade hälerihandlingen, inte kan tas som utgångspunkt även beträffande senare av gärningsmannen företagna åtgärder varigenom han tillgodogör sig egendomen eller varigenom egendomens återställande till ägaren försvåras. Enligt domstolen förutsätts dock för ett sådant undantag mot huvudprincipen om att preskriptionstiden räknas från första hälerihandlingen, att den eller de senare hälerihandlingarna inte kan anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen, eller att det är fråga om andra särpräglade situationer.

Som framgått har P.B. mottagit och under en följd av år haft värdefull konst i sitt förvar. Att han, efter det att han bibringats uppfattningen att det initiala brottet var preskriberat, utannonserat ett av föremålen till försäljning, bedömer tingsrätten är en sådan senare hälerihandling som ligger inom ramen för de fall som tillhör undantagen från den fastslagna huvudprincipen för beräkningen av preskriptionstiden. Tingsrättens ställningstagande ligger också i linje med att det i doktrinen har uttalats att, exempelvis när det gäller den handel som förekommer med stulna museiföremål och konstverk, det framstår som tveksamt om det är försvarligt att en hälare efter preskriptionstiden straffritt skall kunna försöka omsätta stöldgods samt att det av Högsta domstolen lämnade utrymmet för undantag möjligen kan tillämpas för att undvika sådana omotiverade konsekvenser (se Brottsbalken, En kommentar: Ulf Berg m.fl. s. 35:40).

På grund av det anförda finner tingsrätten att det häleri som innefattar att P.B. den 2 februari 2008 lagt ut en annons på Tradera avseende försäljning av ett av konstföremålen - ett ägg - inte är preskriberat och att han följaktligen inte kan undgå straffansvar i enlighet med åtalet i berört hänseende.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer P.B. för häleri enligt 9 kap. 6 § 1 st 1 brottsbalken till fängelse 2 månader.

Hovrätten

P.B. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren motsatte sig ändring av domen.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Risto Stoorhöök, referent, och tf. hovrättsassessorn Karin Everitt) anförde i dom den 20 maj 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Tingsrätten har funnit att P.B. gjort sig skyldig till häleri i och med att han vid årsskiftet 2002/2003 mottog och förvarade konstföremålen men ogillat åtalet avseende dessa hälerihandlingar med hänvisning till att brottet är preskriberat. I fråga om den hälerihandling som består i att han i februari 2008 la ut en annons på Tradera för försäljning av ett av konstföremålen har tingsrätten med hänvisning till rättsfallet NJA 1984 s. 564 funnit att preskription inte inträtt och i denna del bifallit åtalet.

P.B. har nu överklagat domen och yrkat att åtalet ska ogillas på grund av preskription även såvitt avser den hälerigärning som vidtogs i februari 2008. Hovrätten har därvid att utgå från tingsrättens bedömning att den första hälerigärningen som innebar fullbordat brott begicks vid årsskiftet 2002/2003.

Lagtexten i 35 kap. 4 § brottsbalken och förarbetena till bestämmelsen ger inte några närmare anvisningar om hur preskriptionstiden ska beräknas vid häleribrott av det slag som det här är fråga om. Frågan om preskription i samband med efterföljande hälerihandlingar har diskuterats utförligt i den juridiska doktrinen men inte heller där går det att urskilja någon enhetlig uppfattning om rättsläget (se Brottsbalkskommentaren 35:38 med hänvisningar).

Högsta domstolen (HD) har i två rättsfall prövat frågan om preskriptionstidens beräkning i mål om sakhäleri.

I rättsfallet NJA 1984 s. 564 gällde det en man som hade förvärvat två armbandsur som dessförinnan hade tillgripits från en butik. Mannen hade därefter under minst 13 år innehaft och fortlöpande använt klockorna, vilka påträffades i samband med en kroppsvisitation och husrannsakan hos mannen. HD konstaterade att ansvar för ett häleribrott som det aktuella är preskriberat efter fem år från den dag brottet begicks. HD uttalade därefter att preskriptionstiden i princip ska räknas från den första handling som utgör ett fullbordat sakhäleri och att senare av gärningsmannen vidtagna åtgärder, varigenom han tillgodogör sig egendomen eller varigenom egendomens återställande till ägaren försvåras, inte inverkar på preskriptionstiden. Undantag från denna huvudprincip förutsattes dock vara tänkbara. Så kunde vara fallet, uttalade HD, i sådana situationer där en senare hälerihandling inte kunde anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen eller i andra särpräglade situationer.

Frågan om preskriptionstidens beräkning i samband med häleribrott har även behandlats i rättsfallet NJA 1985 s. 796. I det rättsfallet gällde det kulturhistoriskt värdefulla silverföremål till ett värde av cirka 1 000 000 kr som hade stulits 1972 vid ett inbrott i Lövstad slott utanför Norrköping. Det som lades den tilltalade till last var att han 1975 hade grävt upp och flyttat silversamlingen till ett nytt gömställe och att han 1983 hade transporterat samlingen. I målet var vidare klarlagt att det var den tilltalade som hade stulit silversamlingen från slottet. HD framhöll att den som begått en stöld enligt en vedertagen princip inte kan dömas särskilt för häleri beträffande den befattning som han efter stöldbrottet tagit med den tillgripna egendomen. Enligt HD, som i domskälen hänvisade till rättsfallet NJA 1984 s. 564, var såväl stöldbrottet som den häleribrottslighet som lagts honom till last preskriberade och omständigheterna i fallet var inte sådana att ett undantag från denna bedömning var motiverad.

I de nu nämnda rättsfallen har HD inte angett några exempel på vilka hälerigärningar som avses med det undantag från preskription som domstolen anser kan finnas. Undantaget ska avse hälerigärningar som inte ligger i linje med tidigare hälerigärningar avseende samma gods eller andra särpräglade situationer. Av 1985 års rättsfall framgår dock att HD inte har gjort någon skillnad med avseende på preskriptionsfrågans bedömning på grund av godsets värde eller beskaffenhet. Även hälerigärningar avseende värdefulla konstföremål kan alltså vara preskriberade på grund av en tidigare företagen hälerigärning.

Högsta domstolens uttalanden ger alltså ingen närmare ledning för bedömande av när förhållandena ska anses som så särpräglade att ett undantag från huvudprincipen ska göras. Det är emellertid tydligt att ett sådant undantag tar sikte på alldeles speciella situationer som påtagligt avviker från det sätt som en gärningsman vanligtvis hanterar hälerigods. Den som begår en sakhälerigärning har som regel för avsikt att antingen utnyttja egendomen för egen räkning eller göra ekonomisk vinning genom att göra sig av med godset på något sätt. Om gärningsmannen vill göra ekonomisk vinning söker han som regel vidareförsälja godset eller göra bytesaffärer med det. Enligt hovrättens uppfattning måste därför en vidareförsäljning av stöldgods i normalfallet anses utgöra en sådan hälerigärning som naturligt ligger i linje med den första hälerihandlingen. Inte heller kan det anses ligga något särpräglat i en sådan hantering av hälerigodset.

Med hänsyn till det anförda kan det förhållandet att P.B. mottagit och förvarat konstföremålen och därefter utannonserat ett av föremålen till försäljning enligt hovrättens uppfattning inte anses innebära att huvudprincipen om att preskription ska beräknas från den första hälerihandlingen frångås. Eftersom mer än fem år förflutit från det P.B. begick den första hälerihandlingen som innebar fullbordat brott till dess han fick del av åtalet är alltså ansvaret för det aktuella häleribrottet preskriberat. Åtalet ska följaktligen ogillas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Tf. hovrättsassessorn Karin Everitt var skiljaktig och anförde bl.a. följande.

Vid bedömningen av om den av P.B företagna åtgärden att annonsera ut keramikägget till försäljning på Internet i februari 2008 ligger i naturlig linje med tidigare åtgärder eller inte kan inledningsvis konstateras att omständigheterna i 1984 års rättsfall skiljer sig väsentligt från det fall som nu är uppe till bedömning. I rättsfallet hade den tilltalade endast innehaft och använt två klockor under en lång tid och inte vidtagit några andra åtgärder som att t.ex. bjuda ut klockorna till försäljning. I förevarande fall mottog P.B. keramikägget och förvarade det för en annan persons räkning. Snart därefter förstod han att föremålet var stöldgods. Först efter att ha bibringats uppfattningen att det initiala brottet var preskriberat bjöd han i februari 2008 ut keramikägget till försäljning för att tillgodogöra sig värdet av detta. Denna åtgärd kan enligt min uppfattning inte ligga i naturlig linje med den första gärningen att endast mottaga och sedan förvara ägget för en annan persons räkning varför skäl föreligger att frångå huvudprincipen om preskription. Det bör dessutom tilläggas att det bör tillmätas viss betydelse att det är fråga om ett relativt värdefullt konstföremål som under tiden det förvarats av P.B. stigit avsevärt i värde. Det N.N. berättat att P.B. dessutom talat om keramikföremålen som sin ”pensionsförsäkring” innebär att denna värdeökning även måste vara något P.B. har kalkylerat med. I doktrinen nämns också att HD:s ställningstagande om preskription skulle få oförsvarliga konsekvenser i fall av handel med stulna museiföremål och konstverk om det inte skulle finnas utrymme för att i vissa fall frångå huvudprincipen om preskriptionstid av hälerigärningar räknat från den första fullbordade gärningen (se Brottsbalkskommentaren s. 35:40). Det går inte att dra några säkra slutsatser av det förhållandet att HD i rättsfallet NJA 1985 s.796 inte gjort någon skillnad med avseende på preskriptionsfrågans bedömning på grund av godsets värde eller beskaffenhet. HD har i rättsfallet ogillat åtalet för häleri på den grunden att stölden som föregått hälerigärningen var preskriberad och att den som begått en stöld enligt vedertagna principer inte kan dömas särskilt för häleri. Jag anser sålunda i likhet med tingsrätten att P.B:s åtgärd att bjuda ut keramikägget till försäljning på Internet utgör en ny gärning som inte är preskriberad varför han bör fällas till ansvar för häleri. Jag ansluter mig även till tingsrättens val av påföljd och straffmätning och tingsrättens dom bör därför fastställas beträffande P.B. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Hovrättens dom meddelad: den 20 april 2010.

Mål nr: B 1023-09.

Lagrum: 9 kap. 6 § första stycket och 35 kap. 1 § första stycket 2brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1984 s. 564; NJA 1985 s. 796.

Litteratur: Brottsbalkskommentaren 35:38.