NJA 1985 s. 796

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Bondeson) anförde i dom d 21 juli 1983:

Domskäl. R.E. har bestritt häleri under påstående att han begått stölden av godset 1972 och att hans befattning med godset härefter ej utgör häleri samt i vart fall att sådant häleribrott är preskriberat. Han har beträffande stöldgodset vitsordat ett värde om 430 000 kr och vidare gjort gällande att han endast vid ett tillfälle 1975 flyttat godset samt ej utbjudit det till försäljning senare än hösten 1972. R.E. har slutligen påstått att han vid tillfället d 14 juni 1983 haft för avsikt att ombesörja att godset återställdes till ägaren.

R.E. har närmare anfört: I sept 1972 fanns de ifrågavarande silverföremålen tillfälligt utställda i Lövstad slott. Tillsammans med två andra personer beslöt R.E. att stjäla dem. R.E. hade besökt utställningen ett par gånger och tagit reda på vilka pjäser som var dyrbarast. Han själv och en av de övriga tog sig med hjälp av en stege in genom ett fönster på slottets baksida medan den tredje väntade utanför med bil. De bröt upp montrar och svepte in silvret i tygföremål, som stals på platsen, samt placerade silvret i medförda plastsäckar, vilka därefter firades ned genom fönstret. - Han har felaktigt vid polisförhör uppgivit att han utfört stölden ensam. Han har vidare felaktigt erinrat sig att lakan och örngott användes som emballage för godset. Sistnämnda minnesfel beror på den långa tid som förflutit. - Godset fördes därefter till ett torp, som han hyrt, där det gömdes. Under hösten 1972 gjorde han försök att sälja silvret vilket visade sig omöjligt. Han hade vid brottets begående en till tänkt köpare men de kom sedermera ej överens om priset. Han upphörde då med dessa försök och silvret fanns kvar på samma ställe fram till hösten 1975 då han flyttade från torpet. Han placerade då godset på annat ställe som han ej önskar avslöja. På den nya platsen har silvret sedan förvarats fram till i början av juni 1983. Emballaget har han emellertid ibland fått byta ut, vilket utgör förklaring till att tidningar från 1979-81 nu återfunnits som emballage. Under 1978, då silverpriset var mycket högt, lekte han med tanken att skrota föremålen. Han kände emellertid ansvar för det kulturhistoriskt värdefulla godset och avstod därför härifrån. Sedan han gripits för annat brott 1979 och avtjänat fängelsestraff fram till 1981 och sedan hans situation förändrats genom att han fått en dotter beslöt han att hålla sig utanför fängelserna. Han såg då innehavet av silverföremålen som en ren belastning och önskade återlämna dem. Han rådgjorde med personer, som han ansåg kompetenta, bl a med en jurist. Ingen kunde emellertid ge besked om han riskerade något straff. Han hade ingen tanke på att försöka få ut ersättning från försäkringsbolaget. Det var uteslutande osäkerheten vad gäller frågan om preskription som gjorde att godset ej återlämnades. Under innevarande år fick R.E. kontakt med en person som var villig att sköta återlämnandet av godset. Denna person som fanns i Stockholm planerade sannolikt att för egen del tillskansa sig någon ersättning. R.E. fick telefonsamtal från personen i början av juni och man kom då överens om att R.E. skulle medföra stöldgodset till Stockholm d 14 juni. R.E. såg till att godset flyttades till källaren i det hus där han bor. Han vill ej avslöja hur detta gick till eller hur godset förvarades i källaren. Den 13 juni fick han besök av J.H. i anledning av en tilltänkt bilaffär. De drack en del sprit och besökte en restaurang där ytterligare alkohol förtärdes. På restaurangen träffade de P-I.S.. Det beslöts att alla tre skulle åka till Stockholm med P-I.S. som chaufför. Påföljande dag kom P-I.S. hem till R.E. där även J.H. övernattat. J.H. ringde något telefonsamtal. P-I.S. hjälpte R.E. att lasta in kartongerna med godset i P-I.S:s bil. Varken J.H. eller P-I.S. visste om att det rörde sig om stöldgods. Med P-I.S. vid ratten begav de sig mot Stockholm. R.E. hade även sin hund med i bilen. R.E. var sjuk på grund av alkoholförtäringen föregående kväll och fick gå ur bilen och kräkas vid några tillfällen. Han hade fått ett telefonnummer till den person som godset skulle lämnas till. Vid Kungens kurva utanför Stockholm bad han J.H. ringa upp personen i fråga och berätta att R.E. var på väg. Under tiden besökte han själv en toalett. Färden fortsatte varvid J.H. visade vägen. De kom fram till adressen på Främlingsvägen. Det var J.H. som hade något ärende dit. P-I.S. gick ut och rastade hunden. R.E. och J.H. bar in kartongerna med godset i trappuppgången. R.E. vågade ej lämna dem utan tillsyn i bilen. Den person som J.H. sökte visade sig ej vara hemma. J.H. gick ytterligare något ärende. Då J.H. och P-I.S. återkom lastades kartongerna in i bilen igen och man beslöt att skjutsa J.H. hem. De hade hunnit köra endast ett kort stycke då de stoppades och greps av polis.

J.H. har förnekat häleri enär han ej varit medveten om stöldgodsets existens. J.H. har närmare anfört: Han har känt R.E. sedan 70-talet. P-I.S. har han ej träffat före d 13 juni i år. J.H. åkte till Norrköping för att diskutera en bilaffär med R.E.. De drack sprit och gick på restaurang där de träffade P-I.S.. Denne skulle titta på plåtskador på den ifrågavarande bilen, som fanns i Stockholm. På morgonen d 14 juni vaknade J.H. vid åttatiden. Han begav sig ut till apoteket och sedan till systembolaget och var tillbaka i R.E:s lägenhet omkring tjugo minuter över nio. Han skulle i Stockholm på sitt arbete träffa D.N. på förmiddagen och ringde därför till denne och berättade att han var försenad. På eftermiddagen skulle han träffa en dam i Stockholm. De påbörjade färden. J.H. kände ej till att kartongerna med godset lastats i bilens bagageutrymme. Resan fick avbrytas ett par gånger då R.E. mådde illa. Vid Kungens kurva bad R.E. att J.H. skulle ringa ett telefonnummer, hälsa från "R." och berätta att de var i Stockholm. J.H. utförde uppdraget. Det var en man som svarade. De fortsatte färden till Främlingsvägen. J.H. fungerade som vägvisare. Han hjälpte R.E. att bära in kartongerna i trappuppgången. Han reflekterade ej närmare över detta utan handlade av ren hjälpsamhet. Då R.E. tog den ena kartongen föll det sig naturligt för honom att ta den andra. Själv hade han inget ärende till Främlingsvägen. R.E:s uppgift härom är felaktig. J.H. begav sig från platsen för att uträtta ett ärende i en närbelägen cykelverkstad. Där var emellertid så mycket folk att han vände i dörren. Han ringde inget ytterligare telefonsamtal. Då han återkom till Främlingsvägen förstod han att den eftersökta personen. ej var hemma. Han uttalade då sin förvåning häröver eftersom han antog att det rörde sig om samma person som han nyss talat med i telefon från Kungens kurva. J.H. ville åka hem för att byta om. Kartongerna lastades därför åter in i bilen och efter en kortare färd stoppades bilen av polis.

I denna del har P-I.S. hörts som vittne varjämte TR:n tagit del av fotografier av det stulna samt av värderingsintyg.

TR:n gör följande bedömning: Det av R.E. vitsordade värdet på det stulna godset motsvarar vad som utbetalats av försäkringsbolaget medan åklagarens beräkning stöder sig på värderingsintyg upprättat d 20 juni 1983 och som avser godsets nuvarande värde. - TR:n finner ej visat att R.E. under tiden mellan stölden 1972 och händelserna i juni 1983 flyttat godset eller utbjudit det till försäljning i vidare mån än han själv medgett. Avgörande för frågan huruvida häleribrott kan läggas R.E. och J.H. till last blir i första hand bedömningen av deras handlande d 14 juni 1983. R.E. har påstått att hans avsikt varit att återlämna godset, varför hans befattning därmed ej varit ägnad att försvåra dess återställande. J.H. har förklarat sig ej ens känna till existensen av stöldgodset. TR:n finner med hänsyn till godsets värde - oavsett vilken beräkningsmetod som används - samt med beaktande av det sätt på vilket R.E. och J.H. sammanträffat och utfört transporten att ingendera invändningen kan vinna tilltro. Att återlämna godset på det sätt R.E. påstår sig ha planerat framstår som helt orimligt riskabelt och opraktiskt, särskilt med hänsyn till att R.E. säger sig ha anlitat juridisk rådgivare. Den synnerligen långa tid som R.E. haft godset i sin besittning talar även emot att han nu velat återlämna det.

J.H. har - enligt TR:ns bedömning - tagit en aktiv del i befattningen med godset d 14 juni 1983. Han har åtminstone genom telefonsamtalet från Kungens kurva haft kontakt med den person till vilket godset skulle överlämnas. Vittnet P-I.S. har förklarat att R.E. i bilen vid Kungens kurva ej lämnat något telefonnummer till J.H.. P-I.S. har berättat att han har lätt för att komma ihåg telefonnummer och att han skulle ha hört om R.E. lämnat något nummer och även efteråt erinrat sig numret. J.H. har ostridigt fungerat som vägvisare till Främlingsvägen samt hjälpt till att bära godset.

TR:n finner det med säkerhet kunna hållas för visst att R.E. och J.H. handlat i samråd samt att deras avsikt med transporten av godset varit att överlåta det. Deras befattning med godset har varit ägnad att försvåra dess återställande.

J.H. bör bedömas som gärningsman beträffande häleri, vilket brott är att anse som grovt.

Vidkommande R.E:s invändning om preskription gör TR:n följande bedömning: Anledning att ifrågasätta att R.E. stulit godset föreligger ej. Det är vidare helt klart att den som begått en stöld kan dömas för häleri beträffande godset. Tveksamhet råder rörande utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid beträffande sakhäleri. Den dominerande uppfattningen synes vara att sakhäleri ej utgör ett s k perdurerande brott. Ett rent innehav av det stulna skulle således ej vara tillfyllest för att uppskjuta utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning, då det vid häleri ej anses föreligga någon skyldighet att vara aktiv för att återställa det rättsenliga tillståndet. Häleri kan ej begås genom underlåtenhet. Den straffbara gärningen består vid häleribrott i vissa positiva handlingar, i första hand den genom brott åtkomna egendomens förvärvande. I förevarande fall är stöld brottet preskriberat. Särskilt häleribrott måste emellertid - enligt TR:ns mening - anses föreligga om förvärvaren sedermera vidtager någon positiv åtgärd som är ägnad att försvåra egendomens återställande till ägaren. Mot detta resonemang har anförts att det ej skulle föreligga tillräckligt starka rättspolitiska skäl att straffa den som begått det preskriberade förbrottet. Straffrättsligt ansvar i sådana fall skulle strida mot preskriptionsreglernas syften. TR:n delar ej denna uppfattning. Det skulle i stället framstå som stötande om en positiv handling, som för varje annan gärningsman skulle medföra ansvar för häleri, vore straffri för den person som ursprungligen stulit godset. - TR:n finner att även R.E. skall dömas rör häleri som är att anse som grovt brott.

TR:n fann åtalet mot J.H. för rattonykterhet och rattfylleri styrkt men att han skulle frikännas beträffande våldsamt motstånd.

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.E. jämlikt 9 kap 6 § 1 och 3 st BrB för häleri till fängelse 1 år.

J.H. dömdes jämlikt 9 kap 6 § 1 och 3 st BrB samt 4 § 1 mom 1 st och 2 mom trafikbrottslagen för häleri, rattfylleri och rattonykterhet till fängelse 1 år. J.H. villkorligt medgiven frihet förklarades förverkad.

Domskäl

Domskäl. R.E. och J.H. har HovR:n bestritt åtalet på samma grunder som de angav vid TR:n. De har närmare hörda berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina i TR:ns dom antecknade uppgifter; dock med bl a följande tillägg och ändringar.

R.E.: Han talade redan på restaurangen om för P-I.S. att han skulle ha med några kartonger till Stockholm. P-I.S. frågade då om det var "grönt" beträffande kartongerna. Det framgick, att han inte ville bli indragen i något brottsligt. R.E. svarade, att det inte var fråga om något sådant. Det blev aldrig tal om vad kartongerna innehöll. - Under våren 1983 fick R.E. genom en bekant tips om att en person vid namn I.E. kunde hjälpa till med återlämnandet av silverföremålen till vederbörande försäkringsbolag. Han tog därför kontakt med I.E. och besökte honom i början av 1983 i bostaden på Främlingsvägen 38 i Hägersten för att diskutera frågan. I.E. tog senare kontakt med R.E. och bad om en beskrivning av silverföremålen. R.E. tillställde därför någon gång i maj 1983 I.E. en kopia av stöldanmälan och fotokopior av fotografier på de olika silversakerna. Han kommer inte ihåg om detta skedde vid ett besök hos I.E. i Hägersten eller om han sände handlingarna per post. Under helgen d 11 juni 1983 ringde I.E. upp R.E. och sade, att det var klart med försäkringsbolaget och att R.E. skulle komma med silverföremålen till Stockholm tisdagen d 14 juni. R.E. talade med I.E. per telefon d 13 juni och fick då beskedet att "allt var klart". På morgonen d 14 juni ringde R.E. på nytt till I.E., varvid denne bekräftade att godset kunde överlämnas till honom samma dag. I.E. uppmanade R.E. att ringa ca fem minuter innan han kom till I.E:s bostad. R.E. bad vid Kungens kurva J.H. ringa I.E:s telefonnummer för att höra om någon var hemma. Han vill minnas, att han lämnade J.H. telefonnumret muntligen eller nedtecknat på en lapp under bilfärden mot Stockholm. Sedan R.E. efter sitt toalettbesök vid Kungens kurva kommit tillbaka till bilen, berättade J.H. "att det var folk hemma på adressen". J.H. visste inte vem I.E. var och kände inte heller till varför R.E. skulle besöka I.E.. R.E. gav J.H. adressen Främlingsvägen 38 och J.H., som var mest förtrogen med trakten, visade vägen dit. - R.E. har tidigare förnekat all kännedom om I.E., eftersom han inte ville att I.E. skulle få "obehag". Han vill i princip inte i onödan lämna ut andras namn för polisen. - R.E. har inte träffat någon överenskommelse med I.E. om andel i en eventuell ersättning från försäkringsbolaget och han vet inte heller om I.E. har fått något löfte om "hittelön". Enligt vad R.E. tidigare hade hört hade försäkringsbolaget utfäst en "hittelön" på 25 000 kr för silvret. R.E. trodde att "hittelönen" i juni 1983 eventuellt skulle ha stigit till uppemot 50 000 kr. Han hade väl vissa förhoppningar att få del av den ersättning som försäkringsbolaget kunde komma att betala ut. - När silvervärdet stod som högst 1978 räknade R.E. med att han skulle ha kunnat få ca 100 000 kr för silvret om det hade smälts ned.

J.H.: Det är möjligt att han på restaurangen hörde R.E. och P-I.S. tala om några kartonger som skulle till Stockholm. J.H. var emellertid spritpåverkad och lade väl därför inte detta särskilt på minnet. - R.E. nämnde aldrig namnet på den person som J.H. skulle ringa från Kungens kurva. Vid telefonsamtalet sade J.H. endast att han ringde för R.E:s räkning och att han nu var på väg, varvid den man som svarade endast sa "OK" eller något sådant. R.E. hade under färden till Stockholm talat om att han skulle till en person som bodde på Främlingsvägen 38.

I HovR:n har förnyat vittnesförhör hållits med P-I.S.. Vidare har I.E. hörts som vittne på begäran av R.E..

Efter att ha redovisat vad vittnena uppgivit anförde HovR:n i domskälen vidare:

I likhet med TR:n anser HovR:n, att R.E:s uppgift att han tillsammans med andra i sept 1972 har stulit de aktuella silverföremålen får godtas. HovR:n delar vidare TR:ns bedömning, att i målet inte visats att R.E. efter stölden och fram till händelserna i juni 1983 har vidtagit andra åtgärder med godset än han själv medgett eller att han har utbjudit det till försäljning vid något senare tillfälle än hösten 1972.

Såsom TR:n anfört framstår det med hänsyn till de av TR:n angivna omständigheterna som föga troligt, att avsikten med transporten av godset till Stockholm d 14 juni 1983 varit att återställa det till rätte ägaren. R.E:s påstående härom har dock i HovR:n fått ett visst stöd av I.E:s vittnesmål. Vid en bedömning av trovärdigheten av R.E:s och I.E:s uppgifter i detta hänseende kan emellertid först konstateras, att såväl R.E. som I.E. vid tidigare polisförhör har förnekat all kännedom om varandra och att deras vid huvudförhandlingen i HovR:n lämnade uppgifter i flera avseenden strider mot varandra. Enligt HovR:ns mening framstår det vidare som märkligt att I.E., enligt vad som framgår av hans egna uppgifter, inte före den mellan honom och R.E. avtalade transporten av godset till Stockholm hade blivit informerad om varifrån godset hade stulits eller ens fått uppgift om till vilket försäkringsbolag han skulle vända sig för att förmedla återlämnandet av silvret. Att I.E., innan han haft en preliminär kontakt med försäkringsbolaget om förutsättningarna och villkoren för återlämnandet, för sådant ändamål skulle ta hem stöldgodset till sin bostad anser HovR:n inte vara sannolikt.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit finner HovR:n, i likhet med TR:n, att R.E:s invändning att syftet med resan till Stockholm var att återställa godset till försäkringsbolaget inte förtjänar tilltro.

På av TR:n anförda skäl finner HovR:n att det kan hållas för visst att J.H. vid transporten av godset till Stockholm d 14 juni 1983 har handlat tillsammans och i samråd med R.E.. HovR:n delar därmed TR:ns bedömning, att J.H. genom sin befattning med godset d 14 juni 1983 såsom gärningsman har gjort sig skyldig till häleri, som med hänsyn till godsets värde är att anse som grovt.

Vad gäller frågan om R.E:s befattning med det av honom stulna godset kan föranleda ansvar för häleri gör HovR:n följande överväganden. En tjuvs efterföljande befattning med stöldgodset kan i regel inte medföra ansvar för häleri, eftersom stöldansvaret anses konsumera häleriansvaret. Om stöldansvar däremot är uteslutet på grund av att stöld brottet är preskriberat bör tjuven kunna dömas för häleri, om inte även detta brott är preskriberat. Såsom TR:n anfört föreligger i doktrinen skilda åsikter beträffande utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden vid sakhäleri och denna fråga är inte löst i praxis. HovR:n för sin del anser att preskriptionstiden vid sakhäleri bör räknas med utgångspunkt från varje positiv handling, som kan föranleda häleriansvar, och att häleribrottet således är underkastat s k successiv preskription. HovR:n finner därvid, att även R.E:s åtgärd 1975 att flytta godset från torpet, där det varit gömt sedan hösten 1972, och placera det på ett annat gömställe får anses utgöra en sådan positiv handling som nyss sagts. Vad gäller R.E:s förfarande att byta emballage på det gömda godset anser HovR:n denna åtgärd i sig inte vara av beskaffenhet att medföra ansvar för häleri eftersom den inte varit ägnad att försvåra godsets återställande.

På grund av det anförda skall R.E. dömas för häleri för de åtgärder han vidtagit med godset 1975 och d 14 juni 1983. Såsom tidigare anförts beträffande J.H. är häleribrottet att anse som grovt.

Lika med TR:n fann HovR:n att J.H. gjort sig skyldig till rattfylleri och rattonykterhet i enlighet med åtalet.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns dom beträffande R.E. att påföljden bestämdes till fängelse 1 år 6 mån.

I fråga om J.H. fastställde HovR:n TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har i HD som straffbara hälerihandlingar lagt R.E. till last, förutom att han transporterat silversamlingen till Stockholm d 14 juni 1983, att han hösten 1975 grävt upp och flyttat samlingen till ett nytt gömställe. Riksåklagaren har i anslutning därtill förklarat sig godta R.E:s uppgift att det var R.E. som jämte annan natten till d 28 sept 1972 begick stölden av silversamlingen på Lövstad slott.

R.E. har gjort gällande att, eftersom han själv stulit silversamlingen, han inte kan fällas till ansvar för de efterföljande hälerigärningar som åtalet avser. Dessa är enligt hans mening att anse som s k straffria efterhandlingar till tillgreppsbrottet, vilket numera är preskriberat.

I rättsfallet NJA 1984 s 564 prövades frågan från vilken tidpunkt preskriptionstiden skulle räknas vid sakhäleri, om gärningsmannen efter det han mottagit egendomen vidtagit en eller flera åtgärder som i och för sig uppfyllde de i lagtexten uppställda kraven på häleri. HD intog därvid den ståndpunkten att i princip preskriptionstiden räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri och att sålunda senare av gärningsmannen före tagna åtgärder, varigenom han tillgodogör sig egendomen eller varigenom egendomens återställande till ägaren försvåras, inte inverkar på preskriptionstiden. Undantag från den angivna principen förutsattes vara tänkbara i fall, där den eller de senare hälerihandlingarna inte kunde anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen, eller i andra särpräglade situationer.

Som skäl för denna ståndpunkt anfördes bl a att, om man skulle låta preskriptionstiden för hela häleribrottsligheten räknas först från det att gärningsmannens innehav av den aktuella egendomen upphörde, detta i många fall skulle medföra att någon preskriptionstid inte började löpa eller i vart fall att preskriptionstiden började löpa först lång tid efter det att den grundläggande hälerihandlingen företogs. En sådan ordning ansågs ej vara tillfredsställande från de synpunkter som uppbar preskriptionsinstitutet och inte heller väl förenlig med vad som fick anses gälla beträffande preskriptionstid vid andra, närliggande brott. Vidare framhölls att en sådan beräkning av preskriptionstiden skulle medföra vissa konsekvenser i fråga om förhållandet till andra brott, närmast stöldbrottet, som inte kunde anses god tagbara. Det sagda gällde åtminstone i huvudsak också när en hälares befattning med egendomen, efter det att han mottagit den, inte begränsade sig till att han hade den kvar utan innefattade även ett eller flera förfaranden som i och för sig uppfyllde rekvisiten för häleri. I stort sett samma invändningar ansågs sålunda kunna riktas mot en ordning, enligt vilken för sådana fall preskriptionstiden skulle räknas från det sista av dessa förfaranden eller preskription skulle beräknas successivt för varje sådant förfarande för sig.

Den som har begått en stöld kan enligt vedertagen princip inte dömas särskilt för häleri beträffande den befattning som han efter brottet har tagit med den tillgripna egendomen. Att göra avsteg från denna princip för det fall att stöldbrottet är preskriberat är knappast förenligt med den ståndpunkt som enligt det anförda har intagits i frågan om preskription av häleribrottslighet som innefattar flera på varandra följande handlingar beträffande samma egendom. De sakskäl som härvid har anförts talar i samma mån mot en ordning, enligt vilken preskription skulle räknas för varje befattning av hälerikaraktär som tjuven tar med stöldgodset. Åtalspreskription av ett stöldbrott bör alltså som huvudregel anses omfatta också senare av gärningsmannen företagna åtgärder varigenom han har tillgodogjort sig egendomen eller försvårat dess återställande till ägaren; preskriptionstiden är därvid att räkna från det att stölden fullbordades.

Mer än tio år har förflutit från det att R.E. tillgrep silversamlingen till dess att han fick del av åtalet i målet. Enligt den i det föregående redovisade uppfattningen är därmed inte blott stöldbrottet utan även den befattning med stöldgodset som riksåklagaren har lagt R.E. till last såsom häleribrottslighet preskriberad. Omständigheterna i detta fall är inte sådana att ett undantag från denna bedömning är motiverat. Åtalet mot R.E. skall alltså lämnas utan bifall.

J.H. har som grund för sitt yrkande att åtalet mot honom för häleribrottslighet skall ogillas anfört att han inte kände till att de båda pappkartongerna som transporterades i bilen till Stockholm innehöll silversamlingen från Lövstad slott. Han har därjämte invänt bl a att R.E:s avsikt med transporten var att silversamlingen skulle genom I.E. överlämnas till vederbörande försäkringsbolag.

Angående omständigheterna vid transporten har J.H., R.E. och I.E. hörts på nytt inför HD och därvid lämnat liknande berättelser som dem som antecknats i HovR:ns dom.

Det är vanligtvis anledning att se med misstro på en tilltalads påstående att han var på väg att direkt eller via mellanhand återlämna stöldgodset till ägaren när han greps av polisen. R.E:s uppgifter härom i detta mål kan emellertid inte utan vidare avfärdas. Silversamlingen har tydligtvis varit svår eller omöjlig att avsätta på den illegala marknaden, och det kan därför väl tänkas att R.E. slutligen har stannat för att avbörda sig stöldgodset genom att låta det återgå till rätt ägare. Att han för att förverkliga denna plan vände sig till I.E. kan förklaras av en önskan att genom en mellanhand få del av en ersättning från försäkringsbolaget för återanskaffningen. Det framgår för övrigt av utredningen att I.E. tidigare medverkat som förmedlare i liknande sammanhang.

R.E:s och I.E:s berättelser är visserligen motstridiga på flera punkter. I.E. har emellertid bekräftat den avgörande uppgiften att han med R.E. talat om att överlämna silversamlingen till försäkringsbolaget. I målet är upplyst att försäkringsbolaget hade underrättats, låt vara att det inte står klart att det skett genom I.E..

På grund av det anförda finner sig HD inte kunna lämna ur räkningen möjligheten att R.E. vid biltransporten till Stockholm av silversamlingen hade för avsikt att genom Es försorg överlämna denna till försäkringsbolaget. Under sådana omständigheter har denna befattning med silversamlingen inte varit ägnad att försvåra silvrets återställande till rätt ägare. Åtalet mot J.H. för häleri, alternativt medhjälp till häleri, skall alltså ogillas.

Eftersom J.H. frikänns för häleribrottslighet, skall ny påföljd bestämmas för de brott enligt åtalspunkten 2 som han enligt HovR:ns dom gjort sig skyldig till. För denna brottslighet kan J.H. av hänsyn till allmän laglydnad inte undgå att dömas till ett kortare fängelsestraff. Med hänsyn främst till arten av den nya brottsligheten föreligger inte tillräckliga skäl att förklara J.H. villkorligt medgiven frihet förverkad.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut lämnar HD åtalet mot R.E. utan bifall.

Beträffande J.H. ändrar HD på det sätt HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, att åtalet mot J.H. för häleri, alternativt medhjälp till häleri, ogillas, att påföljden för rattfylleri- och rattonykterhetsbrotten, med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB, bestäms till fängelse 2 mån och att J.H. villkorligt medgiven frihet ej förklaras förverkad.