NJA 1985 s. 121

Domskäl

TR:n (rådmännen Otdqvist och Sjösten samt tingsfiskalen Bengtsson) anförde i dom d 7 mars 1980: Yrkanden m m. Pressens lånefond, numera Presstödsnämnden (nämnden), beviljade d 30 juli 1971 Göteborgs Handels tidnings AB (GHT) ett lån om 3 000 000 kr. Mellan Göteborgs-Postens Nya AB (GP) och GHT slöts i sept 1972 en överenskommelse och d 15 sept 1972 avgav GHT ett förtydligande till överenskommelsen. Genom överenskommelsen överlät GHT till GP dels utgivningsrätten till GHT:s samtliga upplagor av Göteborgs-Tidningen och GT-Söndagstidningen, dels maskiner och tillbehör, allt mot en ersättning av 8 500 000 kr, varav 1 000 000 kr skulle betalas kontant och 7 500 000 kr skulle betalas i form av en revers. I överenskommelsen föreskrevs vidare bl a att GP i fortsättningen till självkostnadspris skulle handha produktionen av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och att GP skulle överta den för produktionen erforderliga personalen, som varit anställd hos GHT. I förtydligandet utfäste sig GHT bl a att svara för upplupen semesterersättning beträffande övergående personal för tiden t o m d 31 dec 1972, att betalas till GP i juli 1973. GP utfärdade d 15 sept 1972 en revers om 7 500 000 kr till GHT eller order. GHT pantförskrev d 18 sept 1972 reversen till Skandinaviska Enskilda Banken (SE-banken) och d 20 nov 1972 överhypoteket i reversen till nämnden samt denuntierade sistnämnda dag SE-banken. GP framställde d 17 aug 1973 kvittningsförklaring gentemot GHT avseende motfordringar om 1 069 197 kr 96 öre. Av motfordringarna avsåg 384 032 kr kostnader för tryckning av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under juni och juli 1973 och 685 165 kr 96 öre av GP förskotterade semesterersättningar som GHT enligt förtydligandet skulle svara för. SE-banken underrättades samma dag om kvittningsförklaringen. - GHT försattes i konkurs d 10 sept 1973.

Nämnden har yrkat att TR:n fastställer att GP inte äger kvittningsrätt mot den betalningsskyldighet, som på grund av den pantförskrivna reversen föreligger till nämnden, och har som grund för yrkandet anfört: Den pantförskrivna reversen är ett löpande skuldebrev. GP:s motfordringar förelåg inte till någon del vid tiden för pantförskrivningen till nämnden. Motfordringarna grundar sig inte på det rättsförhållande som föranlett reversens utfärdande. Vid pantförskrivningstillfället var konkurs inte omedelbart förestående för GHT. Nämnden insåg inte uppenbarligen vid tiden för pantförskrivningen att motfordringarnas indrivande skulle äventyras genom att kvittning ej skulle kunna ske.

GP har bestritt käromålet och såsom grund för bestridandet anfört: Nämnden är inte rätt borgenär. GP har med befriande verkan genom giltig kvittning betalat till SE-banken. Nämnden åtminstone borde ha känt till innehållet i avtalet mellan GP och GHT i dess helhet och var således i ond tro beträffande motfordringarnas existens. Motfordringarna förelåg vid tiden för pantförskrivningen. De grundar sig på det rättsförhållande som föranlett reversens utfärdande. Om så inte skulle anses vara fallet måste nämnden i vart fall uppenbarligen ha insett att motfordringarnas indrivande skulle äventyras genom kvittningsrättens upphörande.

Nämnden har genmält: Giltig pantsättning har skett till nämnden före GP:s kvittningsförklaring. Enligt 10 § skuldebrevslagen är nämnden genom pantsättningen att anse som borgenär i förhållande till GP. Nämnden är gentemot GP självständig borgenär och härleder inte sin rätt från pantsättningen till SE-banken. Även om SE-banken har godkänt kvittningen, kan denna inte jämställas med en gentemot nämnden gällande betalning. Nämnden kände inte till och borde ej heller ha känt till motfordringarnas existens.

Domskäl. GHT har genom giltiga pantförskrivningar pantsatt det av GP till GHT utfärdade löpande skuldebrevet dels hos SE-banken som primärpanthavare, dels hos nämnden som sekundärpanthavare. Båda panthavarna härleder således sin rätt direkt från GHT, varför nämnden har en i förhållande till SE-bankens panträtt fristående panträtt. Även om SE-banken - såvitt avser bankens rätt - godkänt GP:s kvittningsframställning har nämnden därför ändå kvar sin ursprungliga panträtt. Härav följer också att - såvida inte kvittningsförutsättningarna i 18 § skuldebrevslagen föreligger - den betalning till SE-banken, som genom kvittningen kan ha skett, ej blir gällande mot nämnden.

För kvittning förutsättes att gäldenären innehade genfordringen redan vid tidpunkten för pantsättningen. Härvid krävs inte att en aktuell betalningsskyldighet förelåg utan det räcker om det fanns en utfästelse som kunde utlösa ett i sinom tid kvittningsgillt anspråk på betalning. Av överenskommelsen mellan GP och GHT samt av förtydligandet till densamma framgår att GP skulle kunna komma att få fordringar på GHT för bl a tryckningskostnader och semesterersättningar. De av GP i målet åberopade motfordringarna måste därför anses ha uppkommit före pantförskrivningen till nämnden.

Enligt 18 § skuldebrevslagen är, för frågan om kvittning mot en genfordran hos föregående innehavare av skuldebrevet är gällande mot ny innehavare därav, av betydelse om genfordringen grundar sig på det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande.

Det rättsförhållande, som föranlett skuldebrevets utfärdande, är det mellan GP och GHT träffande avtalet, som dokumenterats genom dels överenskommelsen, dels förtydligandet till denna. Som delar av avtalet gäller bl a dels att GP förpliktar sig att till självkostnadspris handha produktionen av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, dels att GHT i juli månad 1973 till GP betalar per d 31 dec 1972 upplupen semesterersättning för av GP övertagen personal. Då de av GP åberopade motfordringarna således är direkt hänförliga till delar av avtalet, måste anses att de grundar sig på det rättsförhållande som föranlett utfärdandet av skuldebrevet.

Vid angivet förhållande krävs som ytterligare förutsättning för att kvittningsförklaringen skall bli gällande gentemot nämnden att denna kände till motfordringarna eller hade skälig anledning till misstanke om desamma.

Såsom muntlig bevisning har åberopats av nämnden förhör under sanningsförsäkran med nämndens ordförande, f d regeringsrådet S.L., och bankdirektören vid PK-banken R.W. samt av GP förhör under sanningsförsäkran med dess verkställande direktör, H.A..

L har uppgivit dels att nämnden före pantförskrivningen var medveten om att GP skulle komma att få en motfordran på GHT för tryckningskostnader, dels att nämnden först efter det att GHT försatts i konkurs fick kännedom om existensen av och innehållet i förtydligandet.

W har uppgivit, att han hösten 1972 hade i uppdrag att sköta vissa ärenden för nämnden, att innehållet i förtydligandet inte var känt för nämnden då den fattade beslut i ärendet och att förtydligandet kom till nämndens kännedom först i samband med att GHT försattes i konkurs.

A har uppgivit dels att han efter avtalets undertecknande redogjorde för L om innehållet i detsamma, dels att han därvid måste ha omnämt förtydligandet, men att han nu inte kan erinra sig detaljerna i samtalet.

Av bevisningen i målet framgår att nämnden före GHT:s pantförskrivning av reversen till nämnden kände till att GP kunde komma att få fordringar på GHT avseende tryckningskostnader. Däremot har GP inte visat att nämnden vid denna tidpunkt kände till eller hade skälig anledning till misstanke om förtydligandets existens eller dess innehåll och därmed inte heller om den i förtydligandet omnämnda fordringen å semesterersättning.

På grund av det anförda finner TR:n att nämndens talan skall bifallas på så sätt att TR:n fastställer att GP - såvitt gäller semesterersättningar om 685 165 kr 96 öre - inte äger kvittningsrätt mot den betalningsskyldighet som på grund av den pantförskrivna reversen föreligger till nämnden.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att Göteborgs-Postens Nya Aktiebolag såvitt gäller semesterersättningar om 685 165 kr 96 öre inte äger kvittningsrätt mot den betalningsskyldighet, som föreligger till presstödsnämnden på grund av en till nämnden pantförskriven revers, dagtecknad d 15 sept 1972.

Domskäl

Domskäl. Beträffande frågan om förutsättningarna för kvittning har förelegat har nämnden såsom ytterligare grund för sin talan i HovR:n åberopat att GP varit förhindrad att kvittningsvis åberopa fordran för tryckningskostnader eftersom tryckningen utförts av Nordstadens Tryckeri AB och GP inte visat att tryckeribolagets fordran före kvittningsframställningen övergått till GP. Till stöd för detta påstående har nämnden åberopat det förhållandet att tryckeribolaget fakturerat GHT för tryckningskostnaderna samt bevakat fordran härå i GHT:s konkurs.

GP har häremot anfört: I avtalet med GHT ingick som en väsentlig del att GP skulle ombesörja tryckningen av GHT och att GP för sitt åtagande skulle ersättas med självkostnaden för tryckningen. Nordstadens Tryckeri Aktiebolag registrerades d 11 jan 1973 och är ett helägt dotterbolag till GP. Tryckeri bolaget hade enligt överenskommelse med GP i uppdrag att med den GP tillhöriga utrustningen för GP:s räkning handha tryckningen av GHT och bolaget har av GP erhållit ersättning härför. Det är således GP som ensam har stått för kostnaderna för produktionen. Det är riktigt att tryckeri bolaget fakturerat GHT för tryckningskostnader och bevakat fordran härå i GHT:s konkurs. Bevakningen har emellertid skett reservationsvis.

I tryckeribolagets bevakningsinlaga har anförts bl a: För den tekniska produktionen av GHT och Göteborgs-Tidningen, som GP genom avtalet d 15 sept 1972 åtagit sig, bildade GP Nordstadens Tryckeri Aktiebolag, vilket i sin helhet äges av GP. En strikt tillämpning av avtalet skulle ha medfört att Nordstadens Tryckeri Aktiebolag successivt hade fakturerat sitt moderbolag GP för samtliga de kostnader, som GHT skulle betala, och att därefter GP hade fakturerat GHT samma belopp. Av praktiska skäl, närmast för att undvika en onödig extra bokföring, har tryckeribolaget skickat sina fakturor direkt till GHT. I realiteten har detta emellertid skett för GP:s räkning, vilket GHT måste ha varit väl medveten om.

HovR:n anmärker att det inte ens påståtts att GP:s åtagande gentemot GHT att svara för tryckningen skulle ha ersatts av ett motsvarande åtagande från tryckeribolagets sida gentemot GHT. Annat är inte visat än att avtalet mellan GP och GHT angående tryckning har stått fast och att GHT har accepterat att betala de fakturor som tryckeribolaget tillställt GHT. I vad mån betalning skett direkt till tryckeribolaget framgår inte av utredningen. Uppenbart är emellertid att GP vid tiden för kvittningsframställningen haft att gentemot tryckeribolaget svara för de tryckningskostnader som då var obetalda och får på grund härav i hänseende varom nu är fråga, oavsett hur kostnaderna må ha bokförts, anses ha vid nämnda tidpunkt varit innehavare av fordringen.

Såsom TR:n funnit måste GP:s motfordringar anses ha uppkommit före pantförskrivningen till nämnden och grunda sig på det rättsförhållande som föranlett utfärdandet av skuldebrevet.

GHT:s pantsättning av det löpande skuldebrevet till nämnden skulle enligt pantförskrivningens ordalydelse gälla endast i den mån fordringen ej behövde tagas i anspråk för GHT:s dåvarande eller blivande förbindelser till SE-banken. Utredningen ger inte vid handen att pantsättningen skulle ha en annan innebörd än vad som sålunda angetts i pantförskrivningen. Nämndens panträtt är således inte fristående utan sekundär i förhållande till den panträtt som tillkommer SE-banken. Detta medför att, under förutsättning att kraven för giltig kvittning förelegat, pantavtalet haft till följd att den pantsatta fordringen efter av GP mot SE-banken verkställd kvittning även för nämndens del minskat med samma belopp som kvittningsframställningen innefattat. Annat är inte visat än att giltig kvittning gentemot SE-banken ägt rum till de belopp varom i målet är fråga. Vid angivna förhållanden skall nämndens talan ogillas i dess helhet.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom lämnar HovR:n presstödsnämndens talan utan bifall.

Presstödsnämnden (ombud advokaterna F.W. och X.X.) sökte revision och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

GP (ombud advokaten R.S.) bestred ändring.

Presstödsnämnden åberopade uttalanden i då föreliggande korrekturupplaga av Lindskog, Kvittning, 1985, s 469 ff och s 596 ff.

Sveriges advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund och Svenska sparbanksföreningen avgav efter förordnande av HD yttranden i målet.

Sveriges advokatsamfunds styrelse anförde: För att GP skall äga rätt att kvitta gentemot krav från presstödsnämnden enligt reglerna i 18 § skuldebrevslagen krävs dels att GP innehar en motfordran hos GHT, dels att motfordringen förfallit till betalning, dels att motfordringen uppkommit före pantsättningen till presstödsnämnden och dels - om motfordringen är konnex - att presstödsnämnden bort känna till motfordringens existens. Om motfordringen inte är konnex gäller strängare krav.

Presstödsnämnden har bl a gjort gällande att GP saknade motfordran såvitt avser tryckningskostnaderna, eftersom tryckeriarbetena utförts och fakturerats av annan. GHT har emellertid enligt det ursprungliga avtalet åtagit sig att ersätta GP tryckningskostnaderna och någon ändring i det åtagandet tycks inte ha gjorts. Således fanns hela tiden en villkorad fordran för GP mot GHT, vilket i och för sig bör vara tillräckligt för att den skall anses ha uppkommit i den mening som avses i skuldebrevslagen (jämför 100 § KL). Enligt styrelsens uppfattning är således GP rätt borgenär till fordringen avseende tryckningskostnaderna.

Att motfordringen förfallit till betalning och att den uppkommit före pantsättningen tycks vara ostridigt mellan parterna.

Vad sedan angår frågan om konnexitet råder mellan huvudfordring och motfordring anser samfundet att det förhållandet att huvudfordringen och motfordringen grundar sig på samma rättsförhållande bör leda till att konnexitetskravet enligt 18 § skuldebrevslagen är uppfyllt.

Frågan om presstödsnämnden insett eller bort inse existensen av GP:s motfordran är en bevisfråga som styrelsen avstår från att kommentera.

Om HD finner att det inte kan anses styrkt att presstödsnämnden insett eller bort inse GP:s villkorade motfordran men att Övriga rekvisit för kvittning är uppfyllda, har domstolen att ta ställning till vilken verkan GP:s kvittningsförklaring mot SE-banken har haft för presstödsnämndens rätt. En grundläggande fråga synes härvid vara om verkställd kvittning innebär att huvudfordringen och motfordringen upphör i den mån de täcker varandra eller om kvittningsförklaringen endast skall fungera som en invändning och därmed hindra bifall till ett yrkande om betalning av huvudfordringen.

Skuldebrevslagen tycks bygga på det förstnämnda synsättet att kvittning medför att huvudfordran och motfordran upphör (jämför ordalydelsen i 15 § "skuldebrevsförhållandet upphört... genom kvittning").

Kvittning brukar ofta beskrivas som ett praktiskt rättsinstitut genom sin clearingeffekt, som förutsätter att fordringarna upphör. Om B. kräver G. på en huvudfordran och G. gör kvittningsinvändning avseende motfordran hos B., vore det ganska opraktiskt att anse att båda fordringarna kvarstår. Parterna utgår i allmänhet ifrån att fordringarna upphört.

När huvudfordringen överlåtits eller pantsatts till en ny borgenär blir förhållandet emellertid mera invecklat. Även i det fallet torde det i allmänhet vara enklast att anse att båda fordringarna upphör genom kvittning. Antag att B. pantsatt sin fordran hos G. till P. men att G. har en motfordran hos P.. Om G. gör kvittningsinvändning, torde den mest praktiska lösningen vara att den pantsatta fordringen och motfordringen upphör. Därmed blir B. i motsvarande mån befriad från sin bakomvarande skuld till P..

Även för det fall G. har en motfordran hos B. och enligt 18 § skuldebrevslagen kan använda denna till kvittning mot den pantsatta fordringen, lär ingen inblandad part normalt ha någon anledning att vara missnöjd med att fordringarna upphör. B. och G. bör uppenbarligen vara nöjda med detta och P. skulle med det alternativa synsättet att kvittning endast är en invändning, knappast ha någon glädje av den pantsatta fordringen.

Det kan dock tänkas att G. t ex har någon säkerhet för sin motfordran hos B. som gör att G. ändock kan få betalt. I detta fall skulle P. kunna vara intresserad av att en tidigare kvittningsförklaring från G. till P. inte lett till den pantsatta fordringens upphörande. P:s intresse av att man endast ger kvittningsförklaringen den effekten att den tills vidare hindrar bifall till krav på betalning av huvudfordringen, kan enligt styrelsens mening inte motivera att man inför en särskild rättsföljd av kvittningsförklaring, när kvittning sker sedan huvudfordringen gjorts gällande av en förvärvare eller panthavare.

Beträffande frågan om sekundärpanthavarens behov av omsättningsskydd anser styrelsen det visserligen vara värt att beakta att varje förvärvares eller panthavares rättsställning bedöms självständigt för att löpande skuldebrev skall kunna fylla sin funktion som omsättningspapper. Emellertid är sekundärpanthavaren i andra avseenden så beroende av förhållanden som är hänförliga till primärpanthavaren - särskilt storleken på dennes bakomliggande fordran mot pantsättaren - att det inte skulle innebära någon nämnvärd ökad belastning, om sekundärpanthavaren vid sitt förvärv av panträtt i fordringen nödgas höra efter hos primärpanthavaren om denne känner till någon kvittningsinvändning.

Omsättningens intresse medför att innehavare av löpande skuldebrev i betydligt större omfattning än innehavare av enkla skuldebrev skyddas från invändningar. Det löpande skuldebrevet är ett presentationspapper, vilket fysiskt innehas av primärpanthavare. Det ligger i sakens natur att sekundärpanthavare inte kan ha skuldebrevet i sin besittning. Detta resonemang skulle leda till att sekundärpanthavare inte skall ha bättre rätt än sådan som tillkommer innehavare av enkla skuldebrev.

Sammanfattningsvis anser styrelsen att det alternativ som innebär att huvudfordringen upphör om sekundogäldenären kvittar med en genfordran hos pantsättaren ger det mest praktiska och enklaste regelsystemet även om det innebär ett visst försvagande av sekundärpanthavarens omsättningsskydd.

Svenska Bankföreningen anförde bl a: Målet gäller en fordran, vilken pantförskrivits till en borgenär, varefter överhypoteket i samma fordran pantförskrivits till en annan borgenär. Den i målet intressanta frågan avser om en kvittning som gjorts hos förstahandspanthavaren skall få verkan hos andrahandspanthavaren oberoende av den senares onda eller goda tro med avseende på den motfordran som utnyttjades för kvittning.

I målet aktualiseras frågan om sekundärpanthavares ställning. Sekundärpanträtt - eller andrahandspanträtt - är mycket vanligt förekommande och alltså ett viktigt inslag i svenskt kreditväsende. Det är därför av vikt att andrahandspanthavares ställning genomgående är sådan att hans säkerhet får avsedd betydelse. Mycket lång tids erfarenhet i bankväsendet har visat att systemet med andrahandspanter från såväl praktiska som rättsliga synpunkter fungerar väl. En av grundpelarna i detta system är och har varit att andrahandspanthavaren har en i förhållande till förstahandspanthavaren självständig ställning gentemot pantsättare och tredjeman. Förstahandspanthavaren har således i princip inte medgetts möjlighet vidta rättsliga åtgärder som försämrar andrahandspanthavarens ställning. Detta förhållande grundas på att pantavtalet ingås mellan pantsättare och andrahandspanthavare; andrahandspanthavaren härleder alltså sin rätt direkt från pantsättaren - pantens ägare - och till ingen del från förstahandspanthavaren.

Vad som nu framhållits bör gälla för andrahandspantsättning i allmänhet. Enligt bankföreningens uppfattning bör det alltså härvidlag inte göra någon skillnad om panten utgörs av ett löpande skuldebrev - som i målet - eller är av annat slag. Bankföreningen kan således inte dela HovR:ns uppfattning om innebörden av den aktuella andrahandspantförskrivningen att denna inte skulle vara fristående. Att nämndens panträtt - som HovR:n uttrycker det - är sekundär i förhållande till den panträtt som tillkommer banken betyder enligt bankföreningen endast att nämnden kan tillgodogöra sig panten bara i den mån banken inte behöver göra det. Av pantförskrivningen följer således inte att nämnden därutöver är beroende av rättsliga åtgärder som vidtas av eller riktas mot banken. Nämndens panträtt är sålunda enligt bankföreningens uppfattning fristående i förhållande till bankens.

Bankföreningen anser följaktligen att den kvittningsförklaring som riktats mot banken inte kan tillmätas rättslig betydelse med avseende på nämnden. Nämndens rätt till panten skall i stället bedömas med utgångspunkt i den goda eller onda tro med avseende på motfordringen som nämnden själv kan ha haft. Därvid är att märka att 18 § skuldebrevslagen uppställer ett krav på kvalificerad ond tro för att "tvångsvis kvittning" skall få ske. Bankföreningen finner inte anledning att försöka bedöma nämndens eventuella onda eller goda tro i detta avseende.

Sveriges Föreningsbankers Förbund, som tagit del av bankföreningens yttrande, delade uppfattningen, att en av grundpelarna i systemet med andrahandspantförskrivning är att andrahandspanthavaren har en i förhållande till förstahandspanthavaren självständig ställning gentemot pantsättare och tredje man, och ansåg att denna princip borde äga tillämpning i förevarande mål. Frågan om den av SE-banken godtagna kvittningsförklaringen även kan göras gällande mot presstödsnämnden borde således bedömas med utgångspunkt i nämndens eventuella kännedom om bakomliggande förhållanden.

Svenska sparbanksföreningen yttrade: Sekundärpantsättning eller andrahandspantsättning är en i kreditlivet mycket vanlig företeelse och sparbankernas verksamhetsområde utgör i detta avseende inget undantag. Eftersom andrahandspantsättning nära nog är regel vid långivning i bankerna är det allmänt sett av utomordentlig vikt att de rättsregler som gäller på detta område på ett tillfredsställande sätt tryggar andrahandspanthavarens rätt.

En grund princip vad gäller en andrahandspanthavares rättsliga ställning i allmänhet är att denne, i likhet med vilken annan panthavare som helst, härleder sin rätt från pantsättaren och att denna panträtt normalt sett avser panten i dess helhet. Det är alltså till följd av avtal med pantens ägare som panträtt uppkommer för en andrahandspanthavare. Bortsett från det förhållandet att denuntiation måste ske med förstahandspanthavaren har denne ingen del i uppkomsten av en andrahandspanträtt. Denna rätt härleds med andra ord inte från den som innehar panten med primär panträtt. Rent principiellt gäller då att denne inte skall ha möjlighet att förfoga över panten genom rättsliga dispositioner till nackdel för en andrahandspanthavare.

Vad nu sagts bör enligt sparbanksföreningens uppfattning gälla oavsett vilket slags pant det är fråga om. Det förhållandet att panten, såsom fallet är i förevarande mål, utgörs av ett löpande skuldebrev bör inte förändra bilden. Presstödsnämnden har således en rätt som direkt härleds från GHT och som därför är fristående i förhållande till den panträtt som tillkommer SE-banken. Sparbanksföreningen ansluter sig därför till TR:ns mening om innebörden av den i målet aktuella andrahandspantförskrivningen. Att presstödsnämndens panträtt är sekundär betyder alltså endast att nämnden får ta panten i anspråk i den mån SE- banken inte tillgodogör sig ur denna. Den kvittning som binder SE-banken bör i detta sammanhang inte inverka på presstödsnämndens möjligheter att förfoga över återstoden av pantens värde, dvs den del som överstiger SE- bankens fordran.

Enligt sparbanksföreningens uppfattning saknar följaktligen den i målet aktuella kvittningsförklaringen rättslig betydelse för presstödsnämndens vidkommande på sätt HovR:n gör gällande. En annan sak är om kvittning ändå kan ske med stöd av 18 § skuldebrevslagen. För en sådan tvångsmässig kvittning har presstödsnämndens goda eller onda tro betydelse. Detta är emellertid i hög grad en bevisfråga, som sparbanksföreningen avstår från att närmare beröra.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Cederberg, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Av handlingarna i målet framgår följande. Enligt avtal d 14 sept 1972 sålde GHT till GP dels utgivningsrätten till Göteborgstidningen och dels sin egen maskinpark för 8,5 milj kr. Av det beloppet skulle 1 milj kr betalas kontant och på återstoden, 7,5 milj kr, skulle ett skuldebrev utfärdas. Enligt avtalet skulle vidare GP trycka Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning till självkostnadspris och även överta den för produktionen erforderliga personalen. I ett avtalstillägg åtog sig slutligen GHT att i juli 1973 betala upplupna semesterersättningar för nämnda personal. Den 15 sept 1972 utfärdade GP skuldebrevet till GHT eller order. Det skulle löpa amorteringsfritt under tio år med rätt för GP att infria skulden helt eller delvis snabbare. Tre dagar senare pantförskrev GHT sin fordran enligt skuldebrevet till SE-banken för sina dåvarande och framtida förpliktelser mot denna bank. Den 20 nov 1972 pantsatte GHT fordringen - i den mån denna inte behövde tas i anspråk av SE-banken - till säkerhet för en fordran på 3 milj kr, som presstödsnämnden hade hos GHT. - Den 17 aug 1973 förklarade GP att man gentemot GHT:s fordran enligt skuldebrevet kvittade vissa fordringar, sammanlagt uppgående till 1 069 197 kr 96 öre, som man hade hos GHT. Motfordringarna avsåg dels kostnader för tryckning av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under juni och juli månad 1973 och dels förskotterade semesterersättningar. GP, som först tre månader senare fick kännedom om pantförskrivningen till presstödsnämnden, hade endast underrättat SE-banken om kvittningen. - GHT försattes i konkurs d 10 sept 1973 och efter slututdelning uppgår nu SE-bankens sammanlagda fordringar på GHT till drygt 5,9 milj kr.

Presstödsnämnden har som grund för sin talan i första hand gjort gällande att vissa nödvändiga kvittningsförutsättningar icke uppfyllts och har därvid sammanfattningsvis anfört följande. Tryckningskostnaderna har inte uppkommit vid tidpunkten för pantsättningen. Beträffande dessa kostnader kan inte heller GP anses som rätt borgenär i förhållande till GHT. Skuldebrevsfordringen och de båda motfordringarna grundar sig inte på samma rättsförhållande. Någon påteckning om verkställd kvittning har inte gjorts på skuldebrevet. Slutligen har presstödsnämnden gjort gällande att GP:s kvittningsförklaring, som riktats till SE-banken, saknade verkan såvitt gällde presstödsnämndens panträtt.

GP har för sin del hävdat att alla nödvändiga kvittningsförutsättningar varit uppfyllda och att GP:s kvittningsförklaring medfört att den pantsatta ford ringen upphört i den mån den täcktes av motfordringarna.

Allmänna bestämmelser om kvittning saknas i svensk lagstiftning. Skuldebrevslagen innehåller emellertid bestämmelser om en gäldenärs möjligheter till kvittning sedan ett löpande skuldebrev efter överlåtelse kommit i ny borgenärs hand. Huvudregeln är att en gäldenär får kvitta mot en fordran enligt löpande skuldebrev om han avgett kvittningsförklaring före överlåtelsen och den nye innehavaren av ford ringen kände till eller hade skälig anledning till misstanke om kvittningsförklaringen (15 §). Har emellertid kvittningsförklaring avgivits efter överlåtelsen är regeln att gäldenären inte får kvitta med fordran hos den tidigare borgenären såvida inte den nye innehavaren av skuldebrevet uppsåtligen på visst angivet sätt handlat till gäldenärens nackdel (18 § 1 st). Från huvudregeln görs ytterligare ett undantag, som avser det fall då genfordringen grundar sig på samma rättsförhållande, som det vilket föranlett skuldebrevets utfärdande (18 § 2 st). I det läget gäller - med hänvisning till 15 § - att rätt till kvittning föreligger om den nye innehavaren av fordringen vid förvärvet kände till genfordringen eller hade skälig anledning till misstanke härom. Det skall slutligen beaktas att vad som i skuldebrevslagen sägs om överlåtelse av skuldebrev även gäller i fråga om pantsättning (10 §).

Vad först beträffar frågan om kvittningsförutsättningarna har presstödsnämnden hävdat att orsaken till att GP fått en fordran på tryckningskostnader varit, att GHT lämnat kredit på dessa kostnader, och att någon utfästelse härom inte gjorts i avtalet utan först efter pantsättningen. Någon skyldighet enligt avtalet att trycka Handelstidningen på kredit förelåg alltså inte enligt nämnden varför fordringen inte kunde anses ha uppstått före pantsättningen. GP har häremot invänt att man avtalat om en fortlöpande produktion så länge GHT utgavs och att GP därför inte kunnat inställa produktionen utan att hela avtalet fallit.

En av huvudpunkterna i avtalet har uppenbarligen varit att GP skulle trycka Handelstidningen till självkostnadspris. Ett avbrott i tryckningen skulle otvivelaktigt, som GP framhållit, kunnat äventyra hela avtalet. Mot bakgrund härav framstår det som uppenbart att GP på grund av avtalet kunde få fordringar på tryckningskostnader. Dessa lär alltså anses ha uppstått före pantsättningen. I likhet med HovR:n finner HD att GP vid tidpunkten för kvittningsframställningen varit innehavare av tryckningsfordringen och att såväl denna som fordringen på upplupen semesterersättning grundar sig på det rättsförhållande som föranlett utfärdandet av skuldebrevet.

Presstödsnämnden har vidare som nämnts gjort gällande att GP:s kvittningsframställning saknade verkan såvitt gällde nämndens panträtt och har som skäl härför sammanfattningsvis anfört följande. En kvittningsuppgörelse mellan GP och SE-banken kunde inte utan vidare binda presstödsnämnden, som härledde sin panträtt från GHT. Enligt pantförskrivningen hade nämligen nämnden panträtt för sin fordran i hela skuldebrevsfordringen, med reduktion för vad SE-banken tog i anspråk. Panträtten var alltså helt fristående i förhållande till SE-bankens. SE- bankens säkerhetsintresse krävde inte att GP:s kvittningsinvändning också band nämnden. GP:s intresse av att genom kvittning kunna påverka panträtten i överhypoteket var inte särskilt skyddsvärt. Om GP utfärdade ett löpande skuldebrev måste företaget nämligen räkna med negotiabilitetsverkningar. Presstödsnämnden däremot hade ett behov av omsättningsskydd, som grundades på egna och inte SE-bankens insikter om de bakomvarande förhållandena.

GP har för sin del anfört att kvittning var en form av betalning, som medförde att huvudfordringen utsläcktes till den del den täcktes av motfordringen. Därvid har GP hävdat att SE-banken i egenskap av primärpanthavare - inte minst mot bakgrund av att det rörde sig om en generell pantsättning - var rätt och legitimerad mottagare av kvittningsförklaringen samt att pantsättningen till presstödsnämnden inte medförde någon inskränkning i denna behörighet. Härav följer enligt GP att kvittningsförklaringen utsläckte GHT:s fordran intill motfordringarnas sammanlagda belopp och i motsvarande grad också påverkade presstödsnämndens panträtt.

Det mesta tyder på att kvittning enligt skuldebrevslagens regler likställs med betalning (jfr 15 §). Vilken verkan en ensidig kvittningsförklaring får på en pantsatt fordran framgår dock inte klart av lagen. Inte heller framgår det till vilken - pantsättare eller panthavare - kvittningsförklaringen skall riktas. I 18 § talas bara om att en motfordran under vissa förutsättningar får göras kvittningsvis gällande. Bestämmelsen besvarar alltså inte frågan om en pantsatt fordran upphör genom en ensidig kvittningsförklaring till panthavaren. Denna fråga synes endast kunna besvaras efter en avvägning mellan en gäldenärs intresse av att genom kvittning reglera sin skuld å ena sidan och en panthavares behov av omsättningsskydd å den andra.

Klart är att GHT inte fritt har fått disponera över sin fordran enligt skuldebrevet förrän panträtten i densamma upphört. GHT har heller ingenting att förlora på att skuldebrevsfordringen delvis upphör genom kvittningen. Genom denna upphör ju nämligen även motfordringen. Rent allmänt förtjänar också i sammanhanget följande påpekas. Om en pantgäldenär verkställer kvittning hos panthavaren och pantens värde därigenom minskas, kan pantsättaren väcka skadeståndstalan mot panthavaren under påstående att motfordringen varit ogiltig och att pantens värde således minskats på ett otillbörligt sätt. Motsvarande möjlighet föreligger om panthavaren själv i något avseende förfar otillbörligt med panten. I det läget torde för övrigt panthavarens fordran mot pantsättaren kvittningsvis kunna minskas med det utdömda skadeståndet till förmån för en eventuell sekundärpanthavare.

Presstödsnämnden härleder otvivelaktigt sin panträtt direkt från GHT och såtillvida är den fristående i förhållande till SE-bankens. Nämndens panträtt är emellertid begränsad. Pantsättningen till SE-banken var nämligen generell; den gällde som säkerhet för GHT:s dåvarande och framtida skulder och var inte bestämd till något visst belopp. Nämnden har för övrigt accepterat att hålla sig endast till vad SE-banken inte tillgodogör sig för egen del. Det är också SE-banken som har panten i sin besittning. Om GP i stället för att kvitta betalade hela sin skuld och alltså helt naturligt valde SE-banken som betalningsmottagare måste GHT:s pantsatta fordran därmed anses ha upphört med verkan även mot presstödsnämnden. I annat fall skulle ju GP riskera att få betala två gånger. Mot bakgrund av vad som nu anförts framstår presstödsnämndens panträtt och därmed sammanhängande omsättningsskydd som beroende av hur SE-banken utnyttjar sin panträtt.

En gäldenärs intresse av att så snabbt och smidigt som möjligt kunna reglera sitt skuldförhållande är naturligtvis beaktansvärt i sig. Starka skäl talar därför också för att gäldenären även sedan fordringen mot honom pantsatts bör ha viss möjlighet att genom en ensidig kvittningsförklaring reglera skulden lika enkelt som han kan före pantsättningen. Det skall i så fall räcka med att kvittningsförklaringen riktas till panthavaren och dess rättsverkan skall - för att det skall vara någon mening med kvittningen - vara att huvudfordringen upphör, till den del den täcks av motfordringen. En sådan ordning skulle för övrigt stämma överens med vad som gäller vid överlåtelse av fordran enligt skuldebrevslagen.

Övervägande skäl talar således för att GP:s intresse av att genom en ensidig kvittningsförklaring kunna reglera sin skuld skall komma i första hand. På grund härav får kvittningsförklaringen anses utsläcka GHT:s pantsatta fordran i den mån den täcks av motfordringarna. Härigenom minskar också presstödsnämndens panträtt i motsvarande grad. Vid sådant förhållande saknar det betydelse att presstödsnämnden varit i god tro beträffande fordringarna på semesterersättning. Betydelselöst i detta sammanhang är även att skuldebrevet inte försetts med påteckning om verkställd kvittning.

Presstödsnämndens talan skall alltså ogillas och HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Till komplettering av de uppgifter angående sakförhållandena som har redovisats i TR:ns och HovR:ns domar antecknas följande. Den av OP till GHT eller order utställda reversen på 7,5 milj kr var räntebärande och löpte amorteringsfritt till d 1 jan 1983 med rätt för GP att betala av skuldbeloppet helt eller delvis dessförinnan. Skuldebrevet pantförskrevs till SE-banken till säkerhet för GHT:s samtliga dåvarande och framtida förbindelser till banken, med visst undantag. På skuldebrevet, som överlämnades till SE-banken, tecknade GHT överlåtelse till banken. SE-banken medverkade vid den finansiella rekonstruktionen av GHT. Den efterföljande pantförskrivningen till presstödsnämnden av skuldebrevsfordringen gällde med förbehåll för vad som behövde tas i anspråk för GHT:s dåvarande eller blivande förbindelser till SE-banken. GP fick kännedom om andrahandspantsättningen först d 17 nov 1973. - Efter slututdelningen i GHT:s konkurs uppgick SE-bankens sammanlagda fordringar på GHT till drygt 5,9 milj kr.

Parterna har i HD i det väsentliga intagit samma ståndpunkter som i de lägre instanserna. Gentemot presstödsnämndens yrkande om förklaring, att GP:s betalningsskyldighet mot nämnden enligt skuldebrevet inte skall minskas genom kvittning, har sålunda GP i första hand åberopat att den pantsatta fordringen redan genom kvittning hos SE-banken med motfordringarna på GHT har "utsläckts" till motsvarande belopp med verkan också mot presstödsnämnden. I andra hand har GP åberopat att motfordringarna, åtminstone den som gäller tryckningskostnaderna, kan göras gällande kvittningsvis direkt gentemot nämnden. Parternas närmare åberopanden och invändningar redovisas successivt i det följande.

Enligt 18 § skuldebrevslagen gäller som huvudregel att gäldenären till ett löpande skuldebrev gentemot en ny borgenär som lätt skuldebrevet i sin besittning inte får kvittningsvis åberopa en genfordran på tidigare borgenär, i fall då inte kvittningsförklaring har avgetts före överlåtelsen (se härom 15 §). Regeln är ett uttryck för det löpande skuldebrevets s k negotiabilitet och är avsedd att underlätta omsättningen av löpande skuldebrev (NJA II 1936 s 81 f). Från huvudregeln gäller två undantag. Det första avser fall då den nye borgenären på visst sätt har handlat uppsåtligt till gäldenärens nackdel. Det andra gäller fall då motfordringen grundar sig på det rättsförhållande som har föranlett skuldebrevets utfärdande. En sådan s k konnex motfordran kan - som följd av hänvisningen i lagrummets andra stycke till 15 § - åberopas till kvittning, om den nye borgenären kände till eller hade skälig anledning att räkna med kvittningsmöjligheten när skuldebrevet kom i hans besittning.

Vad som i 18 § skuldebrevslagen föreskrivs om den som efter överlåtelse har blivit ny borgenär skall som följd av 10 § i lagen gälla också den som har fått skuldebrevet som pant.

Om skuldebrevet vid pantsättningen innehas av tredje man, följer av tillämpliga rättsgrundsatser att panthavaren förvärvar skydd enligt 18 § mot kvittningsanspråk när innehavaren av skuldebrevet underrättas om pantsättningen [jfr lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man]. I den mån detta skydd är beroende av god tro kunde ifrågasättas att kräva god tro inte bara hos panthavaren (liksom, vid överlåtelse, hos den nye borgenären) utan också hos den tredje mannen vid tidpunkten för underrättelsen. Ett motsvarande villkor har antagits gälla för s k exstinktivt godtrosförvärv av lösöre, när egendomen är i tredje mans besittning (se NJA 1931 s 741 och Hessler, Allmän sakrätt, s 127). Oavsett vilken räckvidd den i det nämnda rättsfallet antagna principen har, synes i varje fall tillräckliga skäl saknas att normalt ställa upp ett sådant krav vid tillämpning av reglerna om löpande skuldebrevs negotiabilitet. Bortsett från fall då den som innehar skuldebrevet är fullmäktig eller ställföreträdare för panthavaren (den nye borgenären), bör det alltså vara nog att denne är i god tro vid underrättelsen.

Att tredje mannen själv är panthavare med bättre rätt i panten (primärpanthavare) gör i nämnda hänseende inte någon skillnad; sekundärpanthavarens rätt att värja sig mot invändningar från gäldenärens sida bör bedömas självständigt. För den händelse det pantsatta skuldebrevet utan någon föregående kvittning lösgörs åt sekundärpanthavaren genom att pantsättaren (skuldebrevsborgenären) betalar sin skuld till primärpanthavaren (dennes säkrade fordran), bör alltså sekundärpanthavaren, om han var i god tro vid underrättelsen till primärpanthavaren om sekundärpantsättningen, vid utkrävande av fordringen enligt skuldebrevet anses skyddad mot invändningar från skuldebrevsgäldenärens (sekundogäldenärens) sida om kvittning med fordran på pantsättaren, oberoende av om dessa hade kunnat göras gällande mot den eventuellt ondtroende primärpanthavaren.

Det sagda utesluter inte med nödvändighet att en kvittning av skuldebrevsgäldenären hos primärpanthavaren med en motfordran på pantsättaren av skuldebrevet går ut även över en i fråga om motfordringen god troende sekundärpanthavare. Något givet svar på den angivna frågeställningen torde inte stå att finna i skuldebrevslagen. GP har för sin del gjort gällande att primärpanthavaren (i målet SE-banken) är behörig att för såväl pantsättaren (GHT) som sekundärpanthavaren (presstödsnämnden) ta emot en kvittningsförklaring när förutsättningarna för kvittning hos primärpanthavaren enligt 18 § skuldebrevslagen föreligger. Detta skulle gälla oberoende av om skuldebrevsgäldenären (GP) känner till andrahandspantsättningen eller är i god tro. Till stöd härför har GP åberopat bl a att skuldebrevsgäldenären har intresse av att på borgenärssidan i huvudsak behöva räkna med endast en motpart och av att kunna avveckla sitt skuldförhållande på ett enkelt och smidigt sätt. GP har också hänvisat till sekundärpanthavarens svaga ställning i förhållande till primärpanthavaren, särskilt vid generell pantförskrivning till denne. Det har framhållits att skuldebrevsgäldenären med befriande verkan kan betala sin skuld till primärpanthavaren och att kvittning i sammanhanget är att jämställa med betalning.

Det är en övervägande uppfattning i nordisk doktrin att gäldenären enligt ett pantsatt skuldebrev som regel med befriande verkan i förhållande till pantsättaren kan erlägga betalning till panthavaren, även i den mån den pantsatta fordran överstiger den säkrade fordran och alltså ett överhypotek föreligger (se Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 86 ff, och Håstad, Studier i sakrätt, s 62 ff, med hänvisningar). Denna behörighet gäller med all säkerhet också i förhållande till sekundärpanthavare, som allmänt sett får finna sig i de åtgärder som primärpanthavaren vidtar för att bevara sina rättigheter såsom fordringsägare (jfr Lennander s 205). Vissa skäl talar för att med betalning skall jämställas kvittning med en fordran som skuldebrevsgäldenären har på panthavaren (Lennander s 281 f).

Den återgivna uppfattningen får antas ha sin riktighet också när det gäller en kvittning som i överensstämmelse med de rättsliga kvittningsförutsättningarna vidtas av skuldebrevsgäldenären hos primärpanthavaren med en motfordran på pantsättaren, nämligen såvitt gäller effekterna i förhållande till denne. Beträffande frågan om en godtroende sekundärpanthavares bundenhet är emellertid att observera betydelsefulla skillnader i verkningar mellan kvittningsåtgärden och betalning. Betalning av skuldebrevsgäldenären till primärpanthavaren innebär att denne tar panten i anspråk och tillförs medel som går i avräkning på den säkrade fordringen. Härmed sammanhänger att sekundärpanthavaren knappast kan sägas komma i påtagligt sämre läge än före betalningen. Visserligen upphör panten eller sjunker dess värde genom betalningen, men i samma mån minskas primärpanthavarens anspråk på pantsättaren; överstiger det belopp som likvideras primärpanthavarens säkrade fordran, skall överskottet i princip redovisas till sekundärpanthavaren. Vid en verksam kvittning hos primärpanthavaren med en motfordran på pantsättaren ställer sig saken annorlunda. Primärpanthavarens fordran på pantsättaren består oförändrad, medan panten inte kan göras gällande eller dess värde reduceras i (den ondtroende) primärpanthavarens hand. Skulle den pantsatta fordringen också i förhållande till sekundärpanthavaren anses ha upphört till den del den svarar mot motfordringen, blev följden att denne, även i det fall han är i god tro, helt eller delvis gick förlustig möjligheten att utnyttja mellanskillnaden mellan det pantsatta skuldebrevets belopp och primärpanthavarens fordran på pantsättaren. Det anförda visar att betalning och kvittning med fordran på pantsättaren inte kan jämställas i den nu aktuella situationen.

Den synes med tanke på kreditlivets behov angeläget att så långt möjligt upprätthålla det omsättningsskydd som tillkommer också den som har subsidiär panträtt i ett löpande skuldebrev. Detta torde i den diskuterade kvittningssituationen kunna ske utan att (den ondtroende) primärpanthavarens rätt därigenom träds för när; denne måste, som framgått, under alla förhållanden finna sig i att panten helt eller delvis går förlorad för hans del. Vad som främst kan tala emot att sekundärpanthavaren efter en kvittning hos primärpanthavaren får åberopa sin goda tro angående motfordringen på pantsättaren vid tiden för andrahandspantsättningen är hänsynen till skuldebrevsgäldenären. Denne kan inte längre, som fallet ofta är när kvittningsförklaring avges före sekundärpantsättningen, gardera sig mot krav från sekundärpanthavaren genom en anteckning på skuldebrevet om kvittningen som försätter denne i en relevant ond tro. Och det kan hävdas att skuldebrevsgäldenären har begagnat sin motfordran på pantsättaren till kvittning hos primärpanthavaren till ingen nytta, om han nämligen ändå måste gälda den del av den pantsatta fordran som svarar mot motfordran till en sekundärpanthavare i god tro.

Till det senast anförda kan till en början sägas att mycket talar för att skuldebrevsgäldenären, obunden av sin kvittningsförklaring till primärpanthavaren, är berättigad att kräva ut motfordringen av pantsättaren, för den händelse det visar sig att denna fordran inte kan göras gällande mot sekundärpanthavaren.

Av särskild betydelse är vidare hur man bedömer det fallet att skuldebrevsgäldenären vid kvittningen saknade kännedom om sekundärpantsättningen eller skälig anledning misstänka att en sådan hade gjorts. Betänkligheterna med tanke på gäldenären mot en regel om skyldighet för denne att betala enligt det pantsatta skuldebrevet till den i fråga om motfordringen godtroende sekundärpanthavaren utan hinder av den verkställda kvittningen hos primärpanthavaren blir uppenbarligen mindre, om regeln begränsas till fall då gäldenären har varit i ond tro beträffande sekundärpantsättningen. GP har gjort gällande att i vart fall kvittning i god tro hos primärpanthavaren (SE-banken) befriar gäldenären (GP) från motsvarande betalningsskyldighet även gentemot sekundärpanthavaren (presstödsnämnden) och att GP har varit i sådan god tro. Frågan blir då, om skuldebrevslagen ger stöd för sådan "godtroskvittning"; detta har bestritts av presstödsnämnden.

En huvudpunkt i lagstiftningen om löpande skuldebrev utgörs av legitimationsreglerna i 13, 14 och 19 §§skuldebrevslagen. Dessa regler ger uttryck för tanken att en god troende förvärvare eller gäldenär skall kunna utgå från att den som innehar skuldebrevet och - beträffande orderskuldebrev - kan åberopa skriftlig överlåtelse är rätt borgenär. Efter vad som närmare framgår av 19 § kan i enlighet härmed en gäldenär med befriande verkan genom betalning infria ett löpande skuldebrev hos innehavaren, även om denne inte är rätt borgenär, förutsatt att gäldenären var i god tro.

Kvittning nämns inte i 19 §, och skälen för att godta kvittning i god tro hos oberättigad innehavare av skuldebrev är inte så starka som i fråga om betalning. Om en betalning blir utan verkan är gäldenärens möjlighet att återfå vad han utgivit ofta oviss. Skulle kvittningen inte bli gällande gentemot rätt borgenär, borde däremot skuldebrevets gäldenär på nytt kunna söka ut sin egen fordran hos sin gäldenär och skulle då kunna sägas inte bli sämre ställd än före kvittningen.

Hänsynen till skuldebrevsgäldenärens trygghet talar emellertid för att denne även i fråga om vissa andra rättshandlingar, som gäller skuldförhållandet, än betalning skall kunna utgå från att det löpande skuldebrevets innehavare är behörig motpart. Visst stöd härför finns i skuldebrevslagens förarbeten (NJA II 1 936 s 84; jfr ang 29 § skuldebrevslagen uttalanden i Walin, Lagen om skuldebrev m m, s 194). Kvittning bör härvidlag inte särbehandlas. Att s k godtroskvittning är att jämställa med godtrosbetalning har hittills också varit en allmän uppfattning i nordisk litteratur (se t ex Ussing, Obligationsretten, almindelig del, 1961, s 336 och 345, och Augdahl, Den norske obligasjonsrets almindelige del, 1978, s 90). Ett motiv för denna ståndpunkt är att den gäldenär som i god tro har kvittat sin skuld enligt ett skuldebrev hos skuldebrevets innehavare kan ha inrättat sitt ekonomiska handlande härefter och t ex underlåtit att i tid på annat sätt kräva ut den till kvittning använda fordringen. Att, som presstödsnämnden har menat, knyta gäldenärens skydd, inte till en kvittningsframställning (motsvarande) som sådan utan till en konstaterad rättsförlust för gäldenären, föranledd av en befogad förlitan på kvittningsmöjligheten, kan förefalla tilltalande men torde inte riktigt svara mot den praktiska hanterlighetens krav.

Accepteras i princip möjligheten till godtroskvittning, bör en skuldebrevsgäldenär som kände till primärpantsättningen av skuldebrevet men som saknade fog att räkna med en sekundärpantsättning kunna hos den genom skuldebrevsinnehavet legitimerade primärpanthavaren kvitta sin skuld enligt skuldebrevet med sin motfordran på pantsättaren, i vart fall i den mån 18 § skuldebrevslagen medger det, med verkan även för en beträffande motfordringen god troende sekundärpanthavare. Tillräckliga skäl finns däremot inte att också då gäldenären var i ond tro angående sekundärpantsättningen tillägga kvittningen en sådan verkan. Den begränsning i omsättningsskyddet för sekundärpanthavare av löpande skuldebrev som den nämnda möjligheten till godtroskvittning innebär kan mötas genom att sekundärpanthavaren i samband med sekundärpantsättningen underrättar skudebrevsgädenären härom.

Från de angivna utgångspunkterna blir härefter närmast att ta ställning till om GP vid kvittningen hos SE-banken, som var legitimerad innehavare av skuldebrevet, var i god tro angående sekundärpantsättningen till presstödsnämnden. I denna del har GP i första hand hävdat att tidpunkten för kvittningsförklaringen är avgörande för frågan om god tro. GP har vidare uppgett: GP hade inte anledning misstänka att reversen hade blivit sekundärt pantsatt. Kvittningsförklaringen framställdes både till GHT och till SE-banken. GHT upplyste i anledning av kvittningsförklaringen att reversen hade pantsatts hos SE-banken. SE- banken bekräftade att den innehade reversen. GP informerades emellertid i sammanhanget inte om sekundärpantförskrivningen.

Presstödsnämnden har invänt bl a att verksam godtroskvittning - om sådan alls skall erkännas - förutsätter bl a att kvittningsförklaringen har godtagits av adressaten och att skuldebrevsgäldenären var i god tro även vid denna tidpunkt. Någon relevant accept från SE-banken av GP:s kvittningsförklaring har enligt nämnden aldrig lämnats. Nämnden har vidare anfört: Med hänsyn till GP:s kännedom om GHT:s prekära ekonomiska förhållanden borde det redan då reversen utfärdades ha stått klart för GP att reversen i största möjliga utsträckning skulle komma att belånas. GP hade därför bort räkna med att reversen skulle komma att pantsättas till andra än SE-banken. Det kan bl a på grund härav inte sägas att GP vid något tillfälle har varit i aktsam god tro.

Huvudregeln i svensk rätt får anses vara att man vid bestämmandet av rättsverkningarna vid kvittning tar fasta redan på den ensidigt avgivna kvittningsförklaringen. Föreskriften i 15 § 1 st skuldebrevslagen om verkan av kvittning i förhållande till ny innehavare av ett löpande skuldebrev ger uttryck för detta synsätt. Det synes inte finnas tillräckliga skäl att i princip avvika härifrån beträffande god troskvittning i skuldebrevsförhållanden. Avgörande blir följaktligen i denna tvist, om skuldebrevsgäldenären (GP) vid tiden för kvittningsförklaringen av d 17 aug 1973 eller, noga bestämt, när motparten (SE-banken) mottog denna visste att skuldebrevet var pantsatt också till presstödsnämnden eller hade skälig anledning misstänka att så var fallet.

Det har inte ens påståtts att GP vid tiden för kvittningsförklaringen hade kännedom om sekundärpantsättningen av skuldebrevet. Såvitt känt framgick inte heller sekundärpantsättningen av någon anteckning på skuldebrevet. Som förut angetts ligger det nära till hands att den som åt sig får upplåten panträtt i ett löpande skuldebrev som innehas av annan panthavare underrättar skuldebrevsgäldenären härom. Anspråken på skuldebrevsgäldenärens observans i samband med att han yrkar kvittning hos primärpanthavaren bör bedömas mot bakgrund av detta. Enbart den omständigheten att gäldenären har kunnat räkna med att skuldebrevsborgenären skulle vara benägen att utnyttja alla möjligheter att belåna skuldebrevet kan normalt inte - och inte i detta fall - utesluta god tro hos gäldenären. I målet har inte visats något annat förhållande som har gett GP skälig anledning att misstänka att annan än skuldebrevets innehavare hade panträtt i skuldebrevet.

GP får alltså anses ha varit i god tro angående sekundärpantsättningen vid tiden för kvittningsförklaringen till SE-banken. För att en sådan, ensidig kvittningsförklaring skall få verkan mot sekundärpanthavaren (presstödsnämnden) krävs emellertid ytterligare att i 18 § skuldebrevslagen angivna och övriga rättsliga förutsättningar för kvittning hos primärpanthavaren (SE-banken) har varit för handen. (HD saknar anledning att ta ställning till frågan om vilken betydelse en längre gående överenskommelse om kvittning mellan primärpanthavaren och den god troende skuldebrevsgäldenären skulle ha haft för sekundärpanthavaren.) Däremot är det för sekundärpanthavarens bundenhet inte, som presstödsnämnden har gjort gällande, något villkor att anteckning har gjorts på skuldebrevet om kvittningsåtgärden.

Nämnden har påstått att brister i fråga om kvittningsförutsättningarna har förelegat i följande hänseenden. Fordringen på tryckningskostnader har rätteligen tillkommit Nordstans Tryckeri AB och inte GP. Denna fordran har i vart fall inte uppkommit före pantförskrivningen av skuldebrevet. Varken genfordringen på tryckningskostnader eller fordringen på semesterersättning grundar sig på samma rättsförhållanden som skuldebrevsfordringen, varför 18 § 2 st skuldebrevslagen inte kan tillämpas. GP har å sin sida gjort gällande att villkoren för kvittning är uppfyllda också på de punkter som påtalats av motparten. GP synes därvid till stöd för kvittningsrätt enligt 18 § skuldebrevslagen åberopa endast paragrafens 2 st.

Såvitt gäller frågan om GP:s ställning av borgenär till fordringen på tryckningskostnader anser HD att det inte finns skäl att gå ifrån HovR:ns bedömning. Fordringen skall alltså anses ha tillkommit GP.

Skuldebrevet på 7,5 milj kr har utfärdats enligt en klausul i det mellan GP och GHT i sept 1972 träffade avtalet samt avsett det huvudsakliga vederlaget för GHT:s maskinpark m m och utgivningsrätten för vissa tidningar. En väsentlig beståndsdel i samma uppgörelse får anses ha varit att GP - med hjälp av den förvärvade utrustningen - skulle till självkostnadspris ombesörja den tekniska produktionen av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för GHT. För ändamålet övertog GP också den för produktionen behövliga personalen från GHT. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter får mellan skuldebrevsfordringen, å ena sidan, samt fordringarna på tryckningskostnader och på semesterersättning för av GP övertagen personal, å den andra, anses föreligga så nära samband att de måste sägas grunda sig på samma rättsförhållande.

Nära beröring med kravet på motfordringens konnexitet med skuldebrevsfordringen har vid tillämpningen av 18 § 2 st skuldebrevslagen frågan i vad mån de till grund för den konkreta motfordringen liggande omständigheterna måste anknyta till tiden före den nye borgenärens eller panthavarens direkta eller indirekta besittningstagande av skuldebrevet, för att motfordringen skall få användas till kvittning. I anslutning till reglerna i 28 § skuldebrevslagen om kvittning efter överlåtelse av enkelt skuldebrev har i motiven (NJA II 1936 s 109) uttalats att en genfordran blir att anse såsom "uppkommen" före den enligt det lagrummet kritiska tidpunkten, även om vid denna tidpunkt fordringen förelegat endast såsom eventuell. Och i litteraturen har (beträffande enkla fordringar) hävdats att just konnexa motfordringar på grund av rättsförhållandets beskaffenhet kan ge en längre gående kvittningsrätt (Walin, Lagen om skuldebrev m m, s 190 med hänvisningar). Det ter sig trots detta tveksamt om kvittningsrätten enligt 18 § 2 st skuldebrevslagen bör sträckas så långt att gäldenären kan göra gällande en motfordran som visserligen har sin yttersta grund i ett avtal, träffat före den kritiska tidpunkten, men som avser vederlag för en prestation som har utgetts efter denna tidpunkt och fastän gäldenären haft rättslig och faktisk möjlighet att inhibera prestationen (jfr Björk i SvJT 1983 s 344 f).

GP:s fordran på tryckningskostnader har som nämnts sin grund i ett avtal med GHT tillkommet före pantförskrivningen av skuldebrevet till SE- banken. Den hänför sig dock till tjänster i tid efter pantsättningen. Det är fullt möjligt att GP - som presstödsnämnden hävdat - har haft rättslig befogenhet att vägra GHT fortsatt tryckning när inte betalning lämnades, i vart fall i visst skede. Att med kort varsel inställa tryckningen kan emellertid knappast ha framstått såsom någon realistisk utväg, med tanke på konsekvenserna för GHT:s fortbestånd som tidningsföretag och för sysselsättningen vid GP:s tryckeri. Åtminstone när omständigheterna är sådana som nu angetts bör något hinder inte föreligga mot att anspråk på betalning för prestation efter den enligt 18 § skuldebrevslagen kritiska tidpunkten åberopas till kvittning med en konnex skuldebrevsfordran.

Med hänsyn till det anförda och då SE-banken vid pantförskrivningen får antas ha haft kännedom om de till grund för motfordringarna liggande förhållandena skall GP anses ha haft rättsligt fog för sin kvittningsförklaring av d 17 aug 1973 till SE-banken, avseende motfordringarna i fråga om tryckningskostnader och semesterersättning.

Övervägandena i det föregående kan sammanfattas enligt följande. GP har som gäldenär till det pantsatta löpande skuldebrevet inte utan vidare kunnat enligt 18 § skuldebrevslagen kvitta med sina motfordringar på pantsättaren, GHT, hos den i fråga om motfordringarna ondtroende primärpanthavaren, SE-banken, med verkan också för den vid denuntiationen av sekundärpantsättningen eventuellt godtroende sekundärpanthavaren, presstödsnämnden. Kvittning med sådan verkan har emellertid kunnat göras hos primärpanthavaren såsom legitimerad innehavare av skuldebrevet, såvida skuldebrevsgäldenären varken känt till eller bort känna till sekundärpantsättningen vid kvittningen. GP får anses ha varit i sådan god tro, när kvittningsförklaringen mottogs av SE-banken. SE-banken har inte ägt motsätta sig kvittningen med de ifrågavarande motfordringarna. Kvittningen har alltså blivit gällande mot presstödsnämnden.

Nämndens yrkande i målet om förklaring att kvittningsrätt i förhållande till nämnden inte föreligger skall alltså, som HovR:n funnit, lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.