NJA 1985 s. 13

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Mejàre) anförde i dom d 10 mars 1981:

Domskäl. T.F. har bestritt såväl åklagarens ansvarsyrkande som dennes yrkande att T.F. måtte åläggas betalningsskyldighet gentemot statsverket. T.F. har emellertid vitsordat att statsverket inte erhållit påtalade skattebelopp av EFMA Motor AB som försattes i konkurs vid TR:n d 10 sept 1979 på egen ansökan.

Vid huvudförhandlingen har jämte det att T.F. hörts över åtalet vittnesförhör på dennes begäran hållits med dels det i konkurs försatta bolagets kamrer, G.S.öderberg, och dels advokaten G.E. som före konkursutbrottet förhandlade med Efmabolagets borgenärer om ackord för bolaget.

Av de hörda personernas utsagor har följande framkommit. Efmabolaget bildades på våren 1973. Det hade ett aktiekapital, fördelat på tre aktieägare med lika stora aktieinnehav. T.F. kom in i bolaget d 1 juli 1974 och ägde en tredjedel av aktierna. Han var som verkställande direktör i bolaget ansvarig för dess ekonomiska skötsel. Efmabolaget hade till ändamål att driva handel med dels entreprenadmaskiner och dels lantbruksmaskiner. Till verksamheten hörde platskontor och verkstäder i Eslöv, Nybro, Högsby och Vimmerby. Bolaget hade 1973-74 omsättning på 10 milj kr. Under åren därefter steg årsomsättningen först till 18 milj kr och slutligen till 22 milj kr. Antalet anställda i bolaget steg successivt så att antalet till slut var ca 50 personer. Efmabolaget nådde sitt bästa årsresultat 1977 med en nettovinst på 350 000 kr. Under 1978 sjönk marknadens efterfrågan på entreprenadmaskiner ca 30-40 %. Den minskade efterfrågan på entreprenadmaskinsidan kompenserade bolaget med en ökad försäljning av lantbruksmaskiner. Några betalningsanmärkningar genom lagsökningar eller betalningsförelägganden hade aldrig bolaget. Det betalade punktligt varje uppbördstermin egna och för anställda innehållna skatter. I början av jan 1979 beordrades av bolagsledningen inventering på de skilda driftsställena för att erhålla underlag för ett preliminärt bokslut som skulle upprättas. Inventeringen tog ett par månader att göra på grund av att driftsställena inte var få. Innan uppbördsterminen i mars hade löpt ut betalade d 16 i samma månad bolagets kamrer medelst breveheck in till LSt:n det under terminen förfallna beloppet av källskatt som bolaget innehållit för personalen. I början av 1979 hade Efmabolagets likviditet varit ansträngd - något som hade hänt förut - med påföljd att bolaget hade begärt och fått PK- bankens tillstånd att för genomförande av den sistnämnda skatteinbetalningen få övertrassera bolagets checkkonto hos banken, som var bolagets ordinarie bankförbindelse och kreditgivare. Den 18 mars - en söndag - gjorde bolagets kamrer färdigt det preliminära bokslutet, som till T.F:s och kamrerens överraskning uppdagade en alarmerande rörelseförlust på 2,8 milj kr. På måndagen d 19 mars gjorde bolagsledningen anmälan till PK-banken om vad som framkommit genom bokslutet. Bolagets anmälan fick till följd att PK-banken inte skyddade den check som hade av bolaget sänts in till LSt:ns skattepostgiro d 16 mars med påföljd att betalning för den i mars förfallna källskatten inte kom att inflyta till statsverket. Den ansträngda likviditeten före bokslutet hade av bolagsledningen inte tolkats som beroende på förlustbringande verksamhet utan som penningknapphet till följd av att bolaget hade gjort stora investeringar under en tid. Efter samråd med PK-banken och konsultation av advokaten G.E. som juridisk rådgivare inställde bolaget betalningarna d 28 mars 1979. Samma dag tillställde advokaten G.E. bolagets borgenärer en så lydande skrivelse: "På uppdrag av ställföreträdarna i rubricerade aktiebolag får jag anföra följande. En preliminär genomgång av bokslutet för 1978 har givit vid handen, att bolagets verksamhet givit betydande förlust. Likviditeten är synnerligen ansträngd. Huvudorsaken härtill har angetts vara dels stagnation i investeringsviljan hos industrin dels ock den kraftiga nedgången av försäljning av såväl nya som begagnade entreprenadmaskiner. Bolaget inställer med verkan från 28.3.1979 betalningarna. Jag har i uppdrag att i samråd med bolagets revisor närmare utreda bolagets situation och förhandla med fordringsägarna om en uppgörelse. Jag ber att få återkomma efter verkställd utredning". - Under medverkan och ledning av G.E. försökte bolaget att därefter hos sina borgenärer utverka ett underhandsackord. Ett sådant vann allmän uppslutning och gehör bland borgenärerna. Ett fåtal borgenärer - konkurrenter - motsatte sig emellertid ackord. När detta stod klart tillråddes bolagsledningen att söka få till stånd offentligt ackord - dvs tvångsackord. Bolaget ansökte därför d 2 juli 1979 hos konkursdomaren om förordnande av god man för förhandling med borgenärerna om åstadkommande av sådant ackord. Den 26 juli 1979 förordnade konkursdomaren god man för ändamålet. Dessförinnan hade bolaget under maj-juni haft kontakt med kronofogdemyndigheten för att få till stånd en avbetalningsplan rörande skatterna för vilka betalning ej erlagts under uppbördsterminerna i mars och maj 1979. Dessa kontakter ledde inte till konkreta resultat. Som underlag för förhandlingar om offentligt ackord gjordes ett nytt bokslut som var färdigt i månadsskiftet aug-sept 1979. Detta visade ett så nedslående resultat att PK-banken frångick tidigare utlovad medverkan till att åstadkomma ackord för bolaget hos dess borgenärer. Därmed var grundvalarna för ett ackord borta och bolaget trädde därefter i konkurs d 10 sept 1979 på egen ansökan.

Åklagaren har inte vederlagt T.F:s påstående att det först d 18 mars 1979 stod klart för honom att bolaget var i fara att komma på obestånd. Redan före den sistnämnda dagen hade dock T.F. genom bolagets kamrer låtit inom föreskriven tid betala in till statsverket den skatt för anställda som var hänförlig till uppbördsterminen i mars, vilken skatteinbetalning på grund av händelseutvecklingen dock inte kom statsverket till godo på grund av att bolagets bankförbindelse oförutsett underlät att skydda bolagets utställda check på skattebeloppet. I syfte att åvägabringa ackord lät bolaget på inrådan av juridisk expertis d 28 mars 1979 inställa betalningarna. Av G.E. erhöll T.F. skriftlig instruktion innehållande bl a följande uttalande: "Efter betalningsinställelsen får endast löpande, nödvändiga utgifter betalas. Vid tveksamhet om nödvändigheten av uppkomna utgifter bör samråd ske med undertecknad". - Eftersom enligt G.E:s föreskrifter endast löpande utgifter för driftens uppehållande fick betalas efter det betalningsinställelsen skett, verkställde enligt vad T.F. sagt bolaget inte någon betalning av innehållen skatt för de anställda som förföll till betalning under uppbördsterminerna i maj och juli 1979. Med hänsyn till det anförda finns enligt TR:ns bedömning inte grund för påstående att T.F. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt skyldighet att under de ifrågavarande uppbördsterminerna till statsverket in betala skatt som innehållits för bolagets anställda. Vid bedömningen är av betydelse att T.F. följt råd som givits honom av anlitad juridisk expertis. Åtalet skall följaktligen ogillas. Av samma skäl som anförts i ansvarsfrågan är T.F. inte betalningsskyldig gentemot statsverket för ifrågavarande skattebelopp jämte restavgift. Även det av åklagaren framställda betalningsyrkandet skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

TR:n ogillar åklagarens yrkande att T.F. måtte åläggas betalningsskyldighet gentemot statsverket.

Talan fullföljdes i Göta HovR av åklagaren med yrkande om bifall till åtalet samt av riksskatteverket med yrkande att T.F. skulle åläggas betalningsskyldighet jämlikt 77 a § uppbördslagen med i TR:n angivet belopp.

T.F. bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör hållits med T.F., G.S. och G.E.. Vidare har vittnesförhör hållits med bankdirektören J.S..

Vad först angår uppbörden i mars 1979 har T.F. vidhållit att det kraftiga underskottet i det preliminära bokslutet - färdigt d 17 eller 18 mars - kom som en fullständig överraskning för samtliga i bolaget. Han har därvid erhållit stöd av J.S.. Genom T.F:s, G.S:s och J:s uppgifter framgår att bolaget redan veckan före skatteuppbörden erhållit PK-bankens tillstånd att övertrassera checkkrediten vid skattebetalningen. Ett sådant förfaringssätt har ingalunda varit ovanligt. G.S. har uppgivit att då han d 19 mars genom T.F:s försorg erhöll kännedom om bolagets tillstånd kunde han inte ta på sitt ansvar att stå fast vid det löfte han tidigare givit bolaget. Eftersom löftet ej varit skriftligt har G.S. ej ansett det bindande.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit finner HovR:n annat ej visat än att T.F. först d 18 mars insett att bolaget var på obestånd. Som bolaget redan tidigare erhållit muntligt löfte att få övertrassera checkkrediten vid skattebetalningen har T.F. ägt utgå ifrån att PK- banken skulle stå fast vid sitt löfte. Med hänsyn härtill kan varken uppsåt eller grov oaktsamhet anses ligga T.F. till last. Åtalet i denna del skall därför ogillas.

Vad härefter beträffar de följande två skatteuppbörderna skall följande anmärkas. T.F. har i HovR:n uppgivit att han inte kan erinra sig att han själv haft kontakt med G.E. för att diskutera betalningen av skatterna. Kontakterna med denne var många och sköttes av G.S. T.F. har vidare uppgivit att han inte förrän i aug hade kontakt med kronofogdemyndigheten för diskussion om skatterna. Dessförinnan hade dessa kontakter skötts av G.S. Genom G.S. hade T.F. emellertid fått uppfattningen att G.E. uppgivit att skatterna ej skulle betalas samt att kronofogdemyndigheten lämnat anstånd med de skatter som förföll till betalning i maj och juli.

G.S. har berättat att G.E. till honom sagt att skatterna ej fick betalas. G.S. utgick därvid från att detta besked avsåg såväl de redan förfallna skatterna som de som kom att förfalla i maj och juli. Vid de kontakter han efter samråd med T.F. hade med kronofogden J fick han uppfattningen att det "skulle ordna sig" med skatterna. Han trodde att kronofogden ägde ge anstånd även med kommande skatteinbetalningar och eftersom diskussionerna drog ut på tiden utgick han ifrån att anståndet gällde ända till dess att J. i aug meddelade att det inte kunde bli fråga om någon avbetalningsplan.

E har uppgivit att hans uppdrag från EFMA endast omfattade handläggning av betalningsinställelsen. Advokatfirman skulle inte administrera betalningarna. Beträffande skatterna upplyste G.E. G.S. om att den i mars förfallna skatten inte skulle betalas, De övriga uppbörderna diskuterades inte. Då G.E. i sina direktiv till EFMA i anledning av betalningsinställelsen angav att efter betalningsinställelsen endast löpande nödvändiga utgifter fick betalas avsåg han därmed bl a löner och skatter. Genom advokatfirmans försorg tillställdes statsverket besked om betalningsinställelsen.

Utredningen visar att Svid diskussioner med G.E. och kronofogdemyndigheten dragit slutsatsen att skatterna vid uppbörden i maj och juli ej behövde betalas. Denna sin uppfattning meddelade G.S. till T.F.. Det kan emellertid hållas för visst att G.E. aldrig givit G.S. besked om att de nu ifrågavarande skatterna ej behövde betalas och att kronofogden ej givit anstånd med dessa betalningar, något som ej heller direkt påståtts av G.S..

T.F. fortsatte efter betalningsinställelsen sin befattning med bolagets förvaltning. Det har därvid ålegat T.F. som verkställande direktör att själv genom kontakt med G.E., kronofogdemyndigheten eller LSt:ns uppbördsenhet förvissa sig om hur bolaget skulle förfara med skatterna. I de direktiv G.E. formulerat till bolaget har särskilt påpekats att vid betalning i tveksamma fall samråd skulle ske med honom. Genom sin underlåtenhet att agera, förlitande sig på den uppfattning kamreren delgivit honom, har T.F. ådagalagt grov oaktsamhet med avseende på de underlåtna skattebetalningarna. Han kan därför inte undgå ansvar för brott mot uppbördslagen, såvitt avser uppbördsterminerna i maj och juli.

Vad härefter angår 77 a § uppbördslagen är T.F. med hänsyn till bedömningen i ansvarsdelen inte betalningsskyldig enligt denna paragraf för de skattebelopp som bolaget skulle inbetala i mars 1979. Däremot föreligger i princip sådan betalningsskyldighet för de skattebelopp, tillhopa 367 495 kr, som ej erlades under uppbörderna i maj och juli, jämte restavgifter om tillhopa 14 700 kr, eller sammanlagt 382 195 kr. Fråga är emellertid, huruvida i enlighet med undantagsregeln i 77 a § särskilda skäl föreligger att efterge eller jämka betalningsskyldigheten.

Utredningen i målet föranleder ej till annat antagande än att bolaget intill uppbördsterminen i mars 1979 fullgjort sina skyldigheter att inbetala anställdas skatt. Skäl saknas också att betvivla att T.F. under våren 1979 trodde sig ha möjligheter att bringa ordning i bolagets ekonomi och därmed rädda företaget utan att därvid gynna sig själv framför borgenärerna eller vissa borgenärer på bekostnad av andra. Detta stöds av att T.F., så snart bolagets tillstånd stått klart för honom, kontaktat PK-banken och i omedelbar anslutning härtill även advokat. G.E. har omvittnat att han, då han i egenskap av förvaltare i bolagets konkurs gjorde genomgång av bolagets bokföring, kunde konstatera att betalningsinställelsen varit absolut och att hans direktiv, såvitt avsåg förbud mot betalning av d 28 mars 1979 förfallna fordringar, följts till punkt och pricka. Det har berott på omständigheter utanför T.F:s kontroll att bolaget ej lyckats uppnå det ackord som eftersträvats.

Med hänsyn till det anförda finner HovR:n tillräckliga skäl föreligga för jämkning av den betalningsskyldighet som jämlikt 77 a § åvilar T.F.. Betalningsskyldigheten bör skäligen jämkas till ett belopp av 100 000 kr.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n T.F. jämlikt 81 § 1 st uppbördslagen för brott mot nämnda lag till 70 dagsböter å 30 kr samt ålägger jämlikt 77 a § uppbördslagen T.F. att jämte EFMA Motor AB till statsverket utge 100 000 kr.

Hovrättslagmannen Larsson var skiljaktig och anförde: Beträffande uppbördsterminerna maj och juli får T.F:s uppgift godtagas att han av G.S. fått det beskedet att skatterna enligt G.E:s instruktioner inte skulle betalas under betalningsinställelsen. Han har också med G.S. diskuterat möjligheten att - sedan ett ackord uppnåtts - erhålla ytterligare betalningsanstånd hos kronofogdemyndigheten beträffande dessa skatter. Enligt min mening kan det inte läggas T.F. till last som grov oaktsamhet att han under angivna omständigheter inte hos G.E. förvissat sig om betalning av ifrågavarande källskatter skulle ske på förfallodagen, särskilt som G.E. i sina direktiv i samband med betalningsinställelsen särskilt påpekat att i tveksamma fall samråd skulle ske med honom.

På grund av det anförda skall såväl åtalet som statens talan om återbetalningsskyldighet lämnas utan bifall. Jag fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. I HD föreligger till bedömning frågan om ansvar och betalningsskyldighet för T.F. beträffande de skattebelopp som förföll till betalning under uppbördsterminerna i maj och juli 1979. Riksåklagaren har i denna del lagt T.F. grov oaktsamhet till last.

Utredningen ger vid handen att upptäckten i mars 1979, att bolaget var på obestånd, kom helt överraskande för T.F. och att han omedelbart vidtog åtgärder, som inom kort ledde till att bolaget inställde betalningarna och att förhandlingar om underhandsackord inleddes. Därtill upptogs genom G.S. särskilda förhandlingar med kronofogdemyndigheten om en avbetalningsplan för skatter och avgifter till staten. Sedan ackordsförhandlingarna inte lett till positivt resultat, förordnades i juli 1979 på bolagets begäran god man enligt ackordslagen. Bolaget försattes d 10 sept 1979 i konkurs.

Av det anförda framgår att T.F. före uppbördsterminerna i maj och juli 1979 vidtagit åtgärder för att få till stånd en samlad avveckling av bolagets gäld under hänsynstagande till samtliga borgenärers intressen. Frågan är då huruvida T.F. likväl genom underlåtenhet att inbetala de innehållna skattebeloppen - något som i sin tur innebar att skattemedel användes för utgifter i bolagets löpande verksamhet - gjort sig skyldig till grov oaktsamhet i uppbördslagens mening. I denna del är följande att beakta.

Oavsett att bolaget inställt betalningarna ålåg det T.F. att i vederbörlig ordning inbetala skattebeloppen för nämnda uppbördsterminer eller utverka anstånd därmed. Genom att underlåta detta har han förfarit oriktigt. Han har emellertid åberopat att han före betalningsinställelsen tillsammans med bl a G.S. sammanträffat med G.E. och av denne fått besked att inte inbetala några skattebelopp, vare sig redan förfallna eller senare förfallande, eftersom en sådan betalning kunde leda till straffansvar för mannamån mot borgenärer och personligt betalningsansvar. Av vad G.E. anfört i HD framgår ej helt klart om hans besked avsåg även de skattebelopp som skulle inbetalas i maj och juli. Med hänsyn till att G.S:s vittnesmål i HD helt stöder T.F:s uppgifter i denna del bör dock till grund för bedömningen läggas att T.F. i allt fall uppfattat G.E:s uttalanden på det sätt han angivit.

Det står visserligen klart att T.F. efter 1976 års ändringar i 11 kap 4 § BrB inte skulle ha gjort sig skyldig till mannamån mot borgenärer genom att betala in skattebeloppen. T.F. handlade emellertid utifrån den uppfattning om rättsläget och om sina skyldigheter som han fått efter att ha rådgjort med G.E., vilken anvisats honom av bolagets bank och var en på konkursrättens område erfaren advokat. Att T.F. sålunda nöjde sig med G.E:s besked såsom han uppfattade det och rättade sitt fortsatta handlande därefter kan inte läggas honom till last som grov oaktsamhet.

På grund av det anförda skall såväl åtalet som yrkandet om betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut lämnar HD åtalet och riksskatteverkets talan utan bifall.