lagen.nu

NJA 1985 s. 143

Skadestånd på grund av otillbörlig inkassoåtgärd. 18 § inkassolagen (1974:182).

Kredit Inkasso AB (Inkassobolaget) som är helägt av Svenska Finans AB fick 1979 i uppdrag att för Svenska Finans AB:s räkning inkassera en fordran å ca 100 000 kr hos firma M.O. Filmproduktion i Lidköping. Sedan utsänt krav brev ej givit resultat ansökte Inkassobolaget vid Stockholms TR i nov 1979 om betalningsföreläggande för denna fordran, varvid man felaktigt angav M.O. Produktionsbolag AB (MOPAB) som gäldenär. Sedan detta bolag fått del av ansökningen om betalningsföreläggande och därefter hos Inkassobolaget påtalat att MOPAB inte var rätt gäldenär återkallade Inkassobolaget d 16 juni 1980 ansökan om betalningsföreläggande. Ny ansökan om betalningsföreläggande å ca 3 000 kr gjordes i mars 1980 mot MOPAB - även i detta fall skulle rätt gäldenär ha varit Lidköpingsbolaget. I båda fallen sände Inkassobolaget d 10 nov 1980 dementi till kreditupplysningsföretagen, vilka registrerat ansökningarna om betalningsföreläggande.

MOPAB yrkade efter stämning å Inkassobolaget vid Stockholms TR att TR:n måtte förplikta Inkassobolaget att till MOPAB Utge skadestånd med 100 000 kr jämte ränta. Av skadeståndsbeloppet avsåg 75 000 kr ersättning för ekonomisk skada bestående av utebliven vinst på grund av produktionsbortfall och kostnader för arbete för att få till stånd rättelse i kreditupplysningsregistren (200 arbetstimmar) samt 25 000 kr ersättning för ideell skada. Som grund för sin talan uppgav MOPAB att Inkassobolaget dels förfarit vårdslöst vid identifikationen av gäldenären genom att inte kontrollera att man ansökt om betalningsföreläggande mot rätt borgenär och därigenom orsakat att MOPAB felaktigt kommit att registreras för betalningsanmärkning i kreditupplysningsföretagens register, och dels - sedan Inkassobolaget blivit upplyst om att MOPAB inte var rätt gäldenär - försummat att vidtaga sådana rättelseåtgärder att uppgifter om betalningsföreläggandena försvunnit ur dessa register. Inkassobolaget hade härigenom orsakat MOPAB skada, för vilken Inkassobolaget enligt 18 § inkassolagen var ersättningsskyldigt.

Inkassobolaget vitsordade att det förfarit felaktigt när det ansökt om betalningsföreläggande mot MOPAB och att det dröjt alltför länge med att dementera de felaktiga ansökningarna men bestred käromålet under påstående i första hand att de fel Inkassobolaget gjort sig skyldigt till inte kunde betraktas som inkassoåtgärder och att inkassolagens regler därför inte var tillämpliga. I andra hand bestred Inkassobolaget skadeståndsskyldighet under påstående att någon skada ej uppstått och att - om skada skulle anses ha uppstått - denna i vart fall inte hade uppgått till högre belopp än 1 000 kr. I sista hand bestred Inkassobolaget käromålet under påstående, att om det visades att det Uppstått skada överstigande 1 000 kr MOPAB genom att i den uppkomna situationen agera på ett oskickligt sätt hade orsakat att skadan blivit så stor.

TR:n (rådmannen Brahme, t f rådmannen Kjellkvist och tingsfiskalen Thorblad) anförde i dom d 6 juli 1982:

Domskäl. MOPAB har uppgivit bl a: MOPAB är ett mindre företag med 5-6 anställda och en årsomsättning å ca 5 miljoner kr. Bolaget producerar och försäljer grammofonskivor. - Våren 1980 erhöll MOPAB ett betalningsföreläggande, vari bolaget krävdes på betalning å ca 100 000 kr. Borgenär var Svenska Finans AB och dess talan fördes av Inkassobolaget. MOPAB kontaktade Inkassobolaget och upplyste om att MOPAB inte var rätt gäldenär och begärde att ansökan om betalningsföreläggande skulle återkallas, vilket också skedde. Även ett senare betalningsföreläggande från Företags Finans AB genom Inkassobolaget å ca 3 000 kr, avseende samma gäldenär som tidigare, återkallades efter framställan från MOPAB. - I slutet av okt 1980 besökte M.O. Svenska Petroleum AB för att diskutera bl a en större kredit som MOPAB behövde för att kunna producera några grammofonskivor med "Trazan och Banarne", Bo "Blomman" Blomberg och Black Sabbath. Han förevisades då en kreditupplysning å MOPAB varav framgick att MOPAB hade tre betalningsanmärkningar, dels en anmärkning från 1977 avseende obetald skatt å ca 2 800 kr, dels två anmärkningar avseende betalningsförelägganden med Företags Finans AB som borgenär å tillhopa ca 110 000 kr. MOPAB fick på grund härav inte den önskade krediten. MOPAB vidtog åtgärder för att få till stånd rättelse, vilket visade sig vara svårt. MOPAB tog kontakt med Soliditet - det upplysningsinstitut som lämnat kreditupplysningen - med ett flertal andra kreditupplysningsinstitut och med TR:na i Solna och Stockholm samt vände sig slutligen i början av nov till datainspektionen för att få rättelse till stånd. Sedan datainspektionen i sin utredning av ärendet varit i kontakt med Inkassobolaget utfärdade detta d 10 nov den erforderliga dementin för att få de felaktiga uppgifterna avförda från de av kreditinstituten förda registren. Sedan rättelse skett erhöll MOPAB i slutet av nov de krediter från petroleumbolaget som tidigare nekats MOPAB. - För att få till stånd rättelse hade MOPAB måst ned lägga omfattande arbete. Eftersom MOPAB hade endast ett fåtal anställda kom detta merarbete att medföra att bolaget inte i den utsträckning som varit erforderlig kunde ägna sig åt dess egentliga verksamhet. Så länge som krediten från petroleumbolaget inte var beviljad vågade MOPAB inte satsa på nyproduktion som planerats. Utgivningen av skivor med "Trazan och Banarne", Bo "Blomman" Blomberg och Black Sabbath, som skulle skett till julhandeln, blev kraftigt försenad - skivan med "Trazan och Banarne" kom t ex ut först i jan. Framställningen av några skivor med Black Sabbath fick inställas helt. Genom de produktionsstörningar som uppstått minskades produktion och försäljning av skivor kraftigt i förhållande till vad som kunnat förutses för det fall att produktionsstörningarna inte förekommit. Härigenom drabbades MOPAB av ett vinstbortfall som kan beräknas till ca 35 000 kr. Arbetskostnaderna för att få rättelse till stånd har bolaget beräknat till 40 000 kr motsvarande 200 timmars arbete.

Inkassobolaget har vitsordat de faktiska uppgifter MOPAB lämnat om Inkassobolagets agerande och att förväxling av gäldenär skett liksom att man dröjt med att skicka ut dementiskrivelsen på sätt MOPAB påstått. Inkassobolaget gör emellertid gällande att de fel som det låtit sig komma till last är ursäktliga. Beträffande den av MOPAB påstådda skadan anför Inkassobolaget: För att få rättelse till stånd hade endast erfordrats att MOPAB kontaktat Inkassobolaget och begärt rättelse. Sådan skulle då ha kommit till stånd. Det har för att åstadkomma rättelse inte erfordrats 200 timmars arbete. Den av MOPAB begärda timersättningen för rättelsearbetet - 125 kr i timmen för MOPAB:s personal och 350 kr i timmen för M.O. - är oskälig.

Parterna har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran - MOPAB med direktör M.O. och Inkassobolaget med direktör K-E.A.. MOPAB har därjämte som skriftlig bevisning åberopat vad datainspektionen anfört som sin bedömning i datainspektionens utlåtande d 13 jan 1981 över MOPAB:s anmälan.

M.O. har under sanningsförsäkran Uppgivit i huvudsaklig överensstämmelse med MOPAB:s sakframställning samt därutöver anfört: Arbetet med att få rättelse i kreditupplysningsinstitutens register innebar att han och hans sekreterare fick ringa ett flertal telefonsamtal till olika kreditinstitut, där det var svårt att få kontakt med någon ansvarig person som kunde lämna besked, samt till TR:na i Solna och Stockholm. Under hela denna tid visste han inte varifrån de felaktiga uppgifterna kom. Detta fick han reda på först sedan datainspektionen gripit in. Arbetet med att få till stånd rättelse inkräktade på annat arbete i företaget och det obehag som uppstått minskade hans och personalens entusiasm för det ordinarie arbetet. Förseningen av krediten medförde att han inte i tid kunde planera och förbereda utgivning av vissa skivor, som var avsedda för julhandeln, och när arbetet kom igång efter det krediten beviljats var det för sent att producera och marknadsföra skivor på ett tillfredsställande sätt. Eftersom julhandeln av grammofonskivor är omfattande och utgör en betydande del av den årliga omsättningen får ett bortfall vid denna tid stor ekonomisk betydelse. Efterfrågeökningen från skivhandeln kommer i månadsskiftet nov-dec. Försäljningen av skivor med "Trazan och Banarne", Bo "Blomman" Blomberg och Black Sabbath som han på grund av erfarenheter från tidigare utgivning beräknat skulle bli omfattande uppgick nu endast till några tusen exemplar. Som jämförelse kan nämnas att bolaget i samband med julen 1979 sålde skivor med "Trazan och Banarne" i ca 60 000 exemplar.

K-E.A. har under sanningsförsäkran uppgivit: MOPAB har inte behövt använda 200 arbetstimmar för att få rättelse till stånd. Om MOPAB tagit kontakt med Inkassobolaget och begärt rättelse skulle detta ha skrivit till MOPAB:s leverantörer och kreditgivare och rättat det fel som uppstått.

TR:n gör följande bedömning.

I målet är ostridigt att Inkassobolaget genom att förväxla gäldenär kommit att i två fall felaktigt ansöka om betalningsföreläggande mot MOPAB. Detta har medfört att MOPAB kommit att registreras hos kreditupplysningsföretag för betalningsanmärkningar å tillhopa ca 110 000 kr. Det är vidare ostridigt att Inkassobolaget, sedan det underrättats om att man vänt sig mot fel gäldenär, dröjt med att vidtaga erforderlig rättelseåtgärd. Vad Inkassobolaget sålunda låtit komma sig till last är att anse som otillbörlig inkassoåtgärd och Inkassobolaget är skyldigt att ersätta den skada som härigenom tillfogats MOPAB.

Genom vad M.O. uppgivit under sanningsförsäkran är styrkt att MOPAB till följd av registreringen av de felaktiga betalningsanmärkningarna fått för bolaget betydelsefull kreditgivning försenad ca en månad och att detta skett under den för produktion och försäljning betydelsefulla tiden kort före jul. Genom M.O:s uppgifter under sanningsförsäkran finner TR:n även styrkt att den temporärt uteblivna kreditgivningen på ett avgörande sätt bidragit till att produktionen blivit försenad och i något fall uteblivit och att detta medfört vinstbortfall.

Genom vad M.O. uppgivit är även styrkt att MOPAB utfört arbete av icke ringa omfattning för att få rättelse till stånd. TR:n finner emellertid inte visat att det erfordrats så omfattande arbete som M.O. uppgivit och ej heller att det arbete som erfordrats i någon nämnvärd utsträckning bort inverka på bolagets övriga verksamhet.

På skäl, som ovan anförts, finner TR:n att Inkassobolaget åsamkat MOPAB ekonomisk skada. MOPAB har emellertid inte förmått visa hur stort vinstbortfallet blivit och inte heller att allt det arbete MOPAB nedlagt varit erforderligt för att få rättelse till stånd. Vid sådant förhållande får TR:n enligt bestämmelsen i 35 kap 5 § RB uppskatta skadan till skäligt belopp. Beloppet bör bestämmas till 20 000 kr, varav 5 000 kr avser ersättning för arbetskostnad.

Vad angår yrkandet om ersättning för ideell skada finner TR:n att bolaget är berättigat till sådan ersättning, dock med lägre belopp än MOPAB begärt.

Domslut. Inkassobolaget förpliktas att till MOPAB utge skadestånd med 25 000 kr, varav 20 000 kr avser ekonomisk skada och 5 000 kr avser ideell skada, jämte ränta å 25 000 kr - - -.

Såväl MOPAB som Inkassobolaget fullföljde talan i Svea HovR.

MOPAB yrkade bifall i alla delar till sin vid TR:n förda talan.

Inkassobolaget yrkade att MOPAB:s talan måtte i sin helhet ogillas.

Part bestred motparts yrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Örtegren och Andersson, adj led f d lagmannen Stangenberg och adj led Jalvemyr, med vissa skiljaktigheter enligt särskilt omröstningsprotokoll) anförde i dom d 7 juni 1983:

Domskäl. Produktionsbolaget har vid huvudförhandling i HovR:n lämnat en framställning i saken, väsentligen överensstämmande med vad bolaget enligt TR:ns dom tidigare uppgivit, samt tillagt: Inkassobolaget, som hade uppdraget att hösten 1979 inkassera viss fordran hos ett filmproduktionsföretag i Lidköping, anskaffade före ingivande av ansökan om betalningsföreläggande - och sedan utsänt kravbrev ej givit resultat - ett registreringsbevis, vilket icke av Inkassobolaget kontrollerades och därigenom kom att medföra felaktig identifikation av gäldenären. Vidare göres gällande, att samtliga fakturor fanns bilagda nämnda ansökan, och i dem var Lidköping angiven som gäldenärens hemort. Efter MOPAB:s kontakt med Svenska Petroleum AB förfrågade sig produktionsbolaget hos - jämte andra - Svenska Finans AB, varifrån emellertid upplysning ej erhölls om att sistnämnda bolag lämnat Inkassobolaget det uppdrag, varom i målet närmast är fråga. MOPAB ombads vänta på svar efter datakontroll. I det läget vände man sig till datainspektionen. I brev d 20 nov 1980 från Inkassobolaget till MOPAB omnämnes, dels att sistnämnda bolag i juli samma år vid telefonsamtal påtalade att "fel gäldenär lagsökts", dels att ärendet då omedelbart återkallades, dels ock att återkallelsen emellertid sändes till "fel tingsrätt". Åtgärd för att varsko något kreditupplysningsinstitut vidtogs icke. - MOPAB hade 1980 sex anställda, och dess årsomsättning belöper sig f n till omkring 4 miljoner kr.

Inkassobolaget har vid huvudförhandlingen härstädes lämnat uppgifter, som i huvudsak överensstämmer med vad i den överklagade domen antecknats vara dess berättelse, samt vidare anfört: Det kan ej anses ostridigt, att Inkassobolaget genom att förväxla gäldenär kommit att göra felaktig ansökan om betalningsföreläggande. Svenska Finans AB som moderbolag till Inkassobolaget har gjort ett fel genom att förväxla gäldenären, och Inkassobolaget har sedan på moderbolagets uppdrag ansökt om betalningsföreläggande mot annan än avsedd gäldenär. Ansökningen ingavs, sedan ett d 29 aug 1979 under adress Lidköping avsänt kravbrev ej givit resultat och ett i enlighet med moderbolagets underlag d 28 sept samma år på M.O. Filmproduktion AB beställt registreringsbevis erhållits. Underlaget bestod av en sammanställning av fem fakturor, och det framgick därav, att skulden gällde levererade fotoprodukter. Några fakturor fanns ej tillgängliga. I sammanställningen angavs gäldenären vara M.O. Produktion AB, Lidköping. Ansökningen om betalningsföreläggande ingavs trots Lidköpingsadressen till Stockholms TR; man trodde nämligen, att bolagets styrelse hade sitt säte i Stockholm. Ansökningen avvisades icke. -Det kan ej vitsordas, att MOPAB före nov 1980 tagit kontakt med Inkassobolaget för att få erforderlig rättelse.

Inkassobolaget har fortsatt: Om det skulle anses, att Inkassobolaget och icke dess moderbolag är ansvarigt för förväxlingen av gäldenär, göres - till utvecklande av tidigare framställda invändningar mot MOPAB:s krav - gällande, att ansökan om betalningsföreläggande icke är en inkassoåtgärd. Över huvud taget kan otillbörligt agerande ej läggas Inkassobolaget till last. MOPAB har genom oskickligt handlande orsakat, att möjligen inträffad skada kommit att uppgå till högre belopp än 1 000 kr. Det skall vidare beaktas, att den kreditupplysning, som presenterades MOPAB i okt 1980, innehöll även uppgift om viss skatteskuld. Därigenom föreligger bristande kausalitet mellan kreditupplysningen och påstådd skada. Det betvivlas ej, att skatteskulden omedelbart gäldades.

M.O. och K-E.A. har jämväl i HovR:n hörts under sanningsförsäkran.

M.O. har lämnat uppgifter, i huvudsak överensstämmande med vad i TR:ns dom finnes antecknat, samt tillagt: Efter upplysningen från Svenska Petroleum AB vände han sig först till Soliditet och sedan till Svenska Finans AB, vilket företag dock ej upplyste honom om Inkassobolagets roll. Ej heller vid besök i juni 1980 i Stockholms TR hade han kunnat erfara, att Inkassobolaget agerat i inkassoärendet. MOPAB startade 1977, och han kände i början ej till skatterutiner. Därför kom en skattepost om ungefär 2 700 kr att icke i tid bli erlagd, men den erlades genast efter kronofogdens anmaning. Först d 30 okt 1980 erfor han till sin förvåning, att den kvarstod i kreditupplysningsföretagets anteckningar. För Svenska Petroleum AB skulle han utan vidare kunnat förklara innebörden av den skulden, och han tror säkert, att hans bolag ej på grund av betalningsanmärkning tre år tidigare beträffande en mindre skatteskuld, som därefter reglerats, skulle nekats kredit. - Hans besök hos Svenska Petroleum AB var främst föranlett av en särskild höstsatsning på skivan "Trazan och Banarne", som då var aktuell i TV. Genom den nekade krediten kunde den produktionen ej förberedas i tillräckligt god tid. Av kalkylerade 50 000 skivor såldes därför blott 15 000 skivor 1980. 1977, 1978 och 1981 såldes 80 000, 60 000 resp 18 000 exemplar. Vad angår försäljningen 1981 är att beakta att skivan det året ej var aktuell i TV. Produktionen omfattade ej blott skivpressning utan även tryckning av etiketter och konvolut. Black Sabbath-skivan utkom första gången sommaren 1980, sedan M.O:s bolag utbetalat förskott med 15 000 pund för utgivningen. Till julen samma år skulle ytterligare skivor och konvolut ha tryckts, men genom den uteblivna krediten måste uppskov ske, och nya Black Sabbath-skivor utkom först våren 1982. Till julen 1980 såldes 3 000-4 000 skivor mindre av det slaget än som var beräknat. "Blomman" utgavs som singelskiva hösten 1980, och till julen det året skulle en LP-skiva ha utkommit. Den kom ej att då bli färdiginspelad, därför att M.O. själv ej hann att arbeta med den på grund av rättelsearbetet och bolagets personal av samma skäl blev försenad i sitt vanliga arbete. Nämnda skiva utkom först i april 1981. M.O. uppskattar, att den största förlusten drabbade hans bolag genom förseningen av "Trazan och Banarne"-skivan.

K-E.A. har uppgivit: Av borgenären angavs som gäldenär M.O. Produktions AB, Lidköping. På ett till Inkassobolaget inkommet registreringsbevis kontrolleras, att dess uppgift om gäldenären överensstämmer med borgenärens egen. K-E.A. kan nu ej säga, om den uppgiften i beviset stämde med Inkassobolagets beställning. I någon punkt måste den ha avvikit. Emellertid måste man lita på att patent- och registreringsverket gjort en ordentlig granskning. I något av papperen har uppgiften M.O:s produktionsbolag funnits; möjligen kan det ha stått M.O., produktionsbolag. Av registreringsbeviset framgick, att bolaget hade sitt säte i Stockholm, varför Stockholms TR var rätt forum. Av de båda företagen låg det ena i Stockholm och det andra i Lidköping; de hade näraliggande namn, och det blev ej observerat, att det ena var aktiebolag, medan det andra var en enskild firma eller ett handelsbolag, vilket ju blott förekommer i LSt:ns register. Det vitsordas, att i Inkassobolagets verksamhet förväxlingar ibland uppkommer, men hävdas att dementi då sker med automatik. Bolaget har en instruktion om kontrollfunktioner. Den som handlade ärendet glömde att i tid utfärda dementi. Av Inkassobolagets 44 anställda är 20 handläggare; de känner till ifrågavarande fall och har instruerats utan att för den skull rutinerna behövt ändras. K-E.A. vill betona, att många ringer och påstår, att de ej är skyldiga några pengar. Om MOPAB ordentligt informerat om det begångna felet, skulle Inkassobolaget kunnat agera tidigare. K-E.A. känner ej till det samtal, varom talas i brevet d 20 nov 1980. Beloppet 40 000 kr för arbetskostnader är uppenbart för högt.

HovR:n finner att Inkassobolagets åtgärd att i förevarande fall ansöka om betalningsföreläggande är att hänföra till inkassoverksamhet.

Såsom TR:n funnit, är det ostridigt, att Inkassobolaget i sin inkassoverksamhet dels genom förväxling av gäldenär kommit att i två fall felaktigt ansöka om betalningsföreläggande för MOPAB dels icke tillräckligt snabbt vidtagit erforderlig rättelseåtgärd. För vad sålunda förekommit kan Inkassobolaget icke undandraga sig ansvar.

För bedömande av frågan, huruvida Inkassobolagets ansvarighet skall medföra skyldighet att ersätta skada genom vad som i 18 § inkassolagen benämnes otillbörlig inkassoåtgärd, är att bemärka, att enligt 4 § samma lag inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed, varvid skall iakttagas, att gäldenär ej vållas onödig skada eller olägenhet eller utsättes för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Datainspektionen, som utövar tillsyn över efterlevnaden av inkassolagen, har i yttrande, som åberopats i målet, förklarat, att Inkassobolaget genom vad det i ifrågakomna avseenden låtit komma sig till last brustit i iakttagande av god inkassosed. För tolkningen av begreppet otillbörlig inkassoåtgärd är vidare att beakta, att enär enligt lagens förarbeten integritetskränkning setts som ett betydande moment i sådan åtgärd, ersättningsskyldighet inträder, även om det inte kan visas, att skadan förorsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Ehuru vissa riktlinjer för bedömningen av spörsmålet, när en inkassoåtgärd skall anses otillbörlig, blivit i förarbetena angivna, har däri - som uttrycket otillbörlig inkassoåtgärd medgivits vara i och för sig vagt - tillika uttalats, att närmare regler på denna punkt torde få utvecklas i praxis. Mot bakgrund av vad sålunda i förarbetena framkommit och med beaktande av de verkningar det kan få för den utpekade att inkassoåtgärd riktas mot annan än rätt gäldenär och att, när krav framställts felaktigt, rättelse ej sker skyndsamt skall vad som i målet fastlagts såsom fel i Inkassobolagets verksamhet vara att anse som otillbörliga inkassoåtgärder medförande ersättningsskyldighet för därigenom inträffad skada.

HovR:n finner det kunna uteslutas, att kredit nekats MOPAB av den anledningen att vid sidan av kreditupplysningen om de i målet avhandlade fordringarna om 103 000 kr funnits uppgift om en skatteskuld om ungefär 2 700 kr. Inkassobolaget skall därför, såsom TR:n funnit, ersätta MOPAB ekonomisk skada. Utredningen i målet ger ej vid handen, att MOPAB genom oskickligt agerande orsakat att skadan blivit större än vad eljest skulle ha varit fallet.

MOPAB har inte heller i HovR:n förmått till fullo styrka hur stor den ekonomiska skadan blivit och inte heller att allt det arbete MOPAB nedlagt på att få rättelse till stånd varit erforderligt. HovR:n finner emellertid, att full bevisning i dessa båda hänseenden kan föras allenast med svårighet. På grund härav finner HovR:n lika med TR:n, att skadan skall enligt 35 kap 5 § RB uppskattas till skäligt belopp. Till skillnad från TR:n finner HovR:n emellertid, att den ekonomiska skadan mot bakgrund av de av MOPAB i målet lämnade faktiska uppgifterna bör uppskattas till 30 000 kr, varav 5 000 kr avser arbetskostnad.

Såväl kreditupplysningsutredningens betänkande som föredragande departementschefens uttalande i propositionen med förslag till inkassolag innehåller förklaring att, när det gäller ersättning till enskild person, hänsyn skall tagas även till lidande och andra sådana omständigheter av annan art än rent ekonomisk betydelse. Vid jämförelse med uttrycket enskild person i 1 § datalagen måste av nämnda förarbeten anses framgå, att ett aktiebolag icke ansetts skola ersättas för den s k ideella skada, varom fråga är i 18 § andra meningen inkassolagen. Produktionsbolagets talan om ersättning för ideell skada skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut, att HovR:n - med ogillande av MOPAB:s talan om ersättning för ideell skada - bestämmer skadeståndet till 30 000 kr, varav 5 000 kr för arbetskostnader. På beloppet 30 000 kr skall ränta utgå i enlighet med vad TR:n bestämt.

Vid omröstning beträffande frågan huruvida skadeståndsskyldighet förelåg för Inkassobolaget mot MOPAB uttalade sig samtliga utom ordf, hovrättsrådet Örtegren, för att så var fallet.

Örtegren förklarade sig vara skiljaktig samt anförde: Lika med majoriteten finner jag att Inkassobolaget varit vårdslöst såväl när det ansökt om betalningsföreläggande för MOPAB för skulder som åvilat annan gäldenär som när Inkassobolaget dröjt med att vidtaga erforderlig rättelseåtgärd samt att Inkassobolaget genom angivna vårdslöshet vållat NIOPAB skada. MOPAB har emellertid till stöd för sin skadeståndstalan åberopat endast 18 § inkassolagen. Enligt detta lagrum skall den som bedriver inkassoverksamhet ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Väl får såväl ansökningarna om betalningsföreläggande som dröjsmålet med att vidtaga erforderlig rättelse anses ha ingått i inkassoverksamhet. Emellertid kan varken ansökningarna om be talningsföreläggande eller dröjsmålet med att vidtaga erforderlig rättelse vara att bedöma som otillbörlig inkassoåtgärd. På grund härav och då såsom ovan angivits annan grund för skadeståndsskyldighet inte åberopats, finner jag att i detta mål skadeståndsskyldighet inte kan åläggas Inkassobolaget.

Vid härefter företagen omröstning beträffande skadeståndsbeloppens storlek uttalade sig referenten, adj led Stangenberg, för att TR:ns dom skulle fastställas såvitt gällde ersättningen för ekonomisk skada, medan övriga ledamöter röstade för att denna skada skulle uppskattas till 30 000 kr, varav 5 000 kr avsåg ersättning för arbetskostnad.

Vad angick ersättningen för ideell skada enade sig samtliga ledamöter om att ersättning för sådan skada inte kunde utgå till juridisk person, varför MOPAB:s talan härom skulle ogillas helt.

Inkassobolaget (ombud advokaten J.F.) sökte revision och yrkade att HD måtte ogilla MOPAB:s talan. MOPAB (ombud advokaten T.A.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jansler, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. MOPAB får anses ha gjort gällande att ansökan om betalningsföreläggande, utan närmare kontroll av att rätt person söks, och underlåtenhet att snarast vidta åtgärder för att åstadkomma rättelse i kreditupplysningsregister är att anse som otillbörliga inkassoåtgärder.

Inkassobolaget har i HD som grund för sitt bestridande åberopat i första hand att inkassolagen inte är tillämplig eftersom fråga inte är om inkassoåtgärder och i vart fall inte om otillbörliga sådana.

Enligt 18 § inkassolagen (1974:182) skall den som bedriver inkassoverksamhet ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Inkassolagen i dess lydelse fram till d 1 jan 1982 innehöll ingen definition av begreppet inkassoåtgärd. Av förarbetena får emellertid anses framgå att vidtagande av rättslig åtgärd är att anse som inkassoåtgärd. Inkassobolagets ansökningar om betalningsföreläggande utgör därför inkassoåtgärder. Den underlåtenhet MOPAB åberopat utgör däremot inte en inkassoåtgärd men bör tillmätas betydelse vid bedömningen av om ansökningarna om betalningsföreläggande skall anses otillbörliga.

I förarbetena uttalas att en inkassoåtgärd är otillbörlig när den är särskilt integritetskränkande. Flera remissinstanser föreslog att bestämmelsen om skadestånd skulle utformas så att den som bedriver inkassoverksamhet skulle gå fri från ersättningsskyldighet om han kunde visa att tillbörlig omsorg och varsamhet iakttagits. Departementschefen anförde att en sådan exculpationsregel knappast skulle komma att tillämpas i praktiken. Om någon tillfogats skada genom en inkassoåtgärd som anses otillbörlig torde det vara i det närmaste ogörligt att visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits (prop 1974:42 s 99 f).

Med beaktande av vad sålunda anförts under förarbetena bör rättslig åtgärd inte bedömas som otillbörlig annat än då särskilt graverande omständigheter föreligger såsom att åtgärden riktas mot fel person eller att rättelse inte sker samt åtgärden eller underlåtenheten är medveten eller grovt oaktsam.

MOPAB har inte åberopat sådana omständigheter som i enlighet med vad ovan anförts kan föranleda att Inkassobolagets åtgärder skall bedömas som otillbörliga. Vid sådant förhållande skall MOPAB:s talan ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut lämnar HD MOPAB:s talan utan bifall.

HD (JustR:n Erik Nyman, referent, Ehrner, Broomé, Gad och Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. Av handlingarna i målet framgår bl a följande. Inkassobolaget ansökte, efter att ha förväxlat MOPAB och gäldenären, vid två tillfällen om betalningsföreläggande för MOPAB. En av ansökningarna avsåg en fordran på ca 100 000 kr. Sedan Inkassobolaget upplysts om att MOPAB inte var gäldenär, återkallade bolaget ansökningarna. MOPAB fick omkring ett år efter den första ansökningen, i samband med en kreditansökan, vetskap om att bolaget fanns antecknat för betalningsanmärkningar som avsåg de nämnda ansökningarna. Efter ingripande från datainspektionen, till vilken MOPAB vänt sig, när det inte på egen hand kunde bringa klarhet angående betalningsanmärkningarnas ursprung, underrättade Inkassobolaget berörda kreditupplysningsföretag om det inträffade för rättelse av de uppgifter som införts i dessas register. Underrättelsen skedde fem månader efter det att Inkassobolaget underrättats om att man vänt sig mot fel gäldenär.

Såsom TR:n och HovR:n funnit är Inkassobolagets åtgärd att ansöka om betalningsföreläggande att hänföra till inkassoverksamhet.

När det gäller att bedöma, om det förfarande som förekommit från Inkassobolagets sida grundar rätt till ersättning för ekonomisk skada som MOPAB lidit, kommer i betraktande såväl de felaktiga ansökningarna om betalningsföreläggande för sig som dessa sedda tillsammans med bolagets dröjsmål under angiven tid med att undanröja verkningarna i kreditupplysningshänseende av ansökningarna.

Enligt skadeståndslagen (se närmast 2 kap 4 §) kan ersättning för ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden utgå endast när skadan har vållats genom brott. Ett längre gående skadeståndsansvar har emellertid föreskrivits bl a i inkassolagen (1974:182). Rätt till skadestånd enligt 18 § i denna lag föreligger när den som bedriver inkassoverksamheten har tillfogat någon skada "genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd".

Uttrycket otillbörlig inkassoåtgärd - som det i målet närmast gäller att tolka - är som framhålls i förarbetena vagt (prop 1974:42 s 100). Viss ledning för tolkningen får man emellertid av 4 § inkassolagen, där samma uttryck förekommer. I lagrummet anges som en allmän handlingsregel att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed och att därvid skall iakttas att gäldenär inte vållas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Avfattningen tyder på att "otillbörlig inkassoåtgärd" är ett relativt snävt begrepp. Den synes ge vid handen inte bara att avvikelse från god inkassosed är en vidare företeelse utan också att gäldenären kan "vållas onödig skada eller olägenhet" utan att denna åsamkats genom otillbörlig inkassoåtgärd.

Den tolkning som sålunda erbjuder sig får stöd av inkassolagens förarbeten. I avsnitt 5 i kreditupplysningsutredningens betänkande (SOU 1973:39) God inkassosed behandlas under rubriken "Onödig skada eller olägenhet" (s 39 ff) bl a frågor om obefogade betalningsanspråk (se numera 8 § i lagen), om rutiner för identifiering av gäldenären och om säkra rättelserutiner för att förhindra att felaktig kreditupplysning sprids. Därefter upptas under en särskild rubrik (s 44 ff) frågan om otillbörliga inkassoåtgärder. Det heter där inledningsvis att god inkassosed inte bara innebär ett förbättrat skydd mot onödig skada eller olägenhet; begreppet måste framför allt innefatta ett direkt förbud mot sådana inkassoåtgärder som är "särskilt integritetskränkande och därmed otillbörliga". Utredningen anger som exempel på otillbörliga inkassoåtgärder vilseledande av gäldenären, hot av olika slag mot denne, krav under uppseendeväckande former och kränkande uttalanden; exemplen avser huvudsakligen åtgärder som faller under del begreppet "otillbörlig påtryckning".

Utredningen har i ett senare avsnitt (s 64) övervägt behovet av särskilda regler om skadeståndsskyldighet för inkassoföretag i förhållande till gäldenärer. Enligt utredningen bör principen här vara att en gäldenär skall få rätt till skadestånd om han utsätts för en särskilt integritetskränkande och därmed otillbörlig inkassoåtgärd. Härmed avses enligt utredningen framför allt sådana åtgärder - otillbörlig påtryckning m m - som behandlats i det tidigare berörda avsnittet.

Utredningen förklarar att en så utformad skadeståndsskyldighet tillgodoser grundläggande gäldenärsintressen utan att oskäligt belasta inkassoverksamheten. En vidare skadeståndsskyldighet skulle däremot enligt utredningen föra för långt. Utredningen anser att det i övrigt bör räcka med den preventiva effekt som ligger i tillsynsorganets (enligt lagen datainspektionens) tillsyn och med de möjligheter som detta organ har att medverka till rättelse av uppkomna fel. Belysande uttalanden görs i special motiveringen till lagförslaget (s 66 f). Här sägs bl a att åsidosättande av bestämmelserna om kravrutiner i 6-10 §§ i utredningens lagförslag, i lagen motsvarade av 5-8 §§, i allmänhet inte kan betraktas som otillbörligt och därmed skadeståndsgrundande. Undantagsvis kan dock ett sådant förfarande, heter det, vara att anse som inte bara olämpligt utan otillbörligt, t ex kvalificerade fall av den art som avses i 10 §, vilken rör inkassoåtgärd i fall då det finns särskilt skäl att anta att kravet inte är lagligen grundat eller då kravet framstår såsom obefogat eller stötande (jfr 8 § i lagen).

I propositionen (1979:42) med förslag till inkassolag understryker föredragande statsrådet (s 75 f) liksom utredningen att det är betydelsefullt att inkassoföretagens rutiner ger rimlig säkerhet mot fel i handläggningen och att det inte är minst viktigt att rutinerna för identifiering av gäldenären är tillfredsställande. Han framhåller samtidigt vikten av att uppkomna felaktigheter snabbt rättas till. I fråga om begreppet otillbörlig inkassoåtgärd och utrymmet för skadeståndsskyldighet torde propositionen bygga på samma synsätt som utredningsförslaget (se främst s 75 f, 79 ff och 99 f). Med anledning av propåer under remissbehandlingen att bestämmelsen om skadestånd skulle utformas så att den som bedriver inkassoverksamhet skulle gå fri från ersättningsskyldighet om han kunde visa att tillbörlig omsorg och varsamhet hade iakttagits anförde föredragande statsrådet att en sådan exculpationsregel knappast skulle komma att tillämpas i praktiken; om någon har tillfogats skada genom en inkassoåtgärd som anses otillbörlig torde det vara i det närmaste ogörligt att visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits. Föredragande statsrådet tillade bl a att det fick förutsättas att innebörden i begreppet otillbörlig inkassoåtgärd kom att preciseras närmare i praxis, främst genom föreskrifter och anvisningar av tillsynsorganet.

Genomgången i det föregående torde berättiga till slutsatsen att skadeståndsansvaret enligt 18 § inkassolagen avses vara begränsat till ganska kvalificerade fall, främst allvarliga integritetskränkningar. Begreppet otillbörlig inkassoåtgärd kan antas åtminstone i första hand ta sikte på metoder som till själva sin typ framstår som klandervärda. Däremot skulle det inte i och för sig vara avgörande för skadeståndsskyldighet att den som driver in en fordran brister i erforderlig aktsamhet vid hantering av inkassorutinerna och därigenom förorsakar ekonomisk skada för gäldenären eller annan. Det är värt att observera att bl a 4 och 18 §§ inkassolagen är tillämpliga inte bara på tillståndspliktiga inkassoföretag utan också på t ex enskilda personer som driver in egna fordringar i sin näringsverksamhet. Som framgår av det nyss återgivna uttalandet under förarbetena kan emellertid någon helt fast avgränsning av området för skadeståndsskyldigheten enligt inkassolagen inte göras. En försiktig utvidgning av skadeståndsansvaret utöver det centrala tillämpningsområdet kan i vissa fall te sig motiverad.

I förevarande fall är förväxlingen av gäldenär i ansökningarna om betalningsföreläggande åtminstone delvis att tillskriva brist på noggrannhet vid inkassobolagets identitetskontroll. Inkassobolaget har redan därför haft särskild anledning att lägga sig vinn om att eliminera riskerna för menliga följder av åtgärden för det drabbade bolaget, sedan misstaget efter påpekande från detta bolag väl hade uppdagats. Någon framställning om rättelse hos kreditupplysningsföretagen - i enlighet med datainspektionens information till den som bedriver inkassoverksamhet - har emellertid inte gjorts förrän efter datainspektionens ingripande sedan lång tid förflutit. Förhållandet är desto mer betänkligt som det varit fråga om två felaktiga ansökningar av vilka den ena gällt ett mycket betydande belopp. Att ansökningarna skulle komma att registreras hos kreditupplysningsföretag och användas i deras verksamhet har varit väl känt för Inkassobolaget; det kan inskjutas att möjlighet sällan torde finnas att med stöd av 21 § kreditupplysningslagen (1973:1173) få ut skadestånd av kreditupplysningsföretaget, om den till grund för en felaktig upplysning liggande inkassoåtgärden har varit oriktig. Av betydelse i sammanhanget är också att det i målet är fråga om ett professionellt inkassoföretag med en omfattande inkassoverksamhet. Det ter sig angeläget att för sådana företag ställa upp höga krav på tillförlitliga rutiner i syfte att förhindra oriktiga inkassoåtgärder och att uppnå snabb rättelse när ett fel begåtts.

Vid en samlad bedömning av de angivna omständigheterna framstår Inkassobolagets bristande kontroll av gäldenärens identitet, innan de båda ansökningarna om betalningsföreläggande ingavs, i förening med dröjsmålet att, sedan förväxlingen uppdagats, vidta rättelseåtgärder till undvikande av skada för det drabbade bolaget som så anmärkningsvärd att otillbörlig inkassoåtgärd får anses ligga Inkassobolaget till last. Inkassobolaget har därför, som HovR:n funnit, ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 18 § inkassolagen.

I fråga om ersättningen till MOPAB för uppkommen skada finner HD att HovR:ns bedömning bör godtas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1985-02-19
Målnummer
T303-83
Lagrum
18 § inkassolagen (1974:182)
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Inkassoåtgärd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation