Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Brahme) anförde i dom d 10 dec 1982:

Domskäl. Förhör under sanningsförsäkran har hållits med L.H. och N.H.. Som skriftlig bevisning har åberopats utvecklingsintyg samt protokoll över rättsgenetisk undersökning och över utvidgad rättsgenetisk undersökning.

Utlåtandet över den utvidgade rättsgenetiska undersökningen lyder: "Resultatet av den utvidgade rättsgenetiska undersökningen utesluter icke möjligheten att N.H. skulle kunna vara barnets far. Med hänsyn till faderskapsindex storlek framstår denna möjlighet som sannolik". Av protokollet framgår att ett sammanvägt faderskapsindex avseende båda rättsgenetiska undersökningarna kan beräknas till storleksordningen 2 300-3 100. Faderssannolikheten har beräknats till över 99,9 procent.

L.H. har under sanningsförsäkran uppgivit: Hon kände N.H. sedan tidigare. Under senare delen av hösten hade hon och N.H. samlag med varandra vid två tillfällen. Det var två till tre veckor mellan de båda tillfällena. Hon minns inte nu när samlagen ägde rum. Till utredare, som handlade faderskapsärendet, sade hon hösten 1980 att samlagen ägt rum d 8 och 25 dec 1979. Hon minns inte varför hon uppgav att samlagen ägt rum i dec. Hon tycker att det verkar egendomligt att samlag skulle ägt rum d 25 dec. Under febr 1981 fick hon för sig att samlagen skulle ha ägt rum på Birgittadagen (7 okt) och vid ett tillfälle, några veckor senare, d 19 eller 26 okt. - Hon är helt säker på att hon i samband med sin födelsedag, d 19 dec, samma år träffade en man vid namn X. och att de hade samlag med varandra. Hon vet att hon under hela 1979 och fram till barnets födelse inte hade samlag med andra män än N.H. och X..

N.H. har under sanningsförsäkran uppgivit: Han vet att han haft samlag med L.H. vid två tillfällen under tiden okt-dec 1979 och att det kan ha gått två till tre veckor mellan de båda tillfällena. Till utredaren i faderskapsärendet har han sagt, att han trodde att samlagen ägt rum i nov eller dec. Han minns inte nu när de ägde rum. - Han ringde L.H. i början av hennes graviditet och frågade henne om hon trodde att han var fadern. L.H. sade då blankt nej.

TR:n gör följande bedömning. L.H. har vid olika tillfällen lämnat helt olika uppgifter om tidpunkterna för de samlag hon haft med N.H., vid ena tillfället har hon förlagt tidpunkterna till dec, varvid det ena tillfället för samlag skulle varit juldagen, vid ett annat tillfälle har hon förlagt tillfällena för samlag till okt månad, varvid det ena tillfället skulle varit hennes namnsdag (Birgittadagen). N.H. har inte vid något tillfälle preciserat någon bestämd tid för samlagen utan endast givit en vag tidsangivelse, nov-dec till utredaren och tiden okt- dec inför TR:n. Han är dock tämligen säker på att samlag mellan honom och L.H. inte ägt rum på juldagen. De tidsuppgifter som L.H. och N.H. lämnat är osäkra och stämmer inte överens. TR:n finner inte att det på grundval av utredningen i målet är styrkt att L.H. och N.H. haft samlag med varandra under den tid då barnet kan vara avlat. Vid sådant förhållande skall käromålet lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling har L.H. och N.H. ånyo hörts under sanningsförsäkran. De har därvid i huvudsak lämnat samma uppgifter som vid TR:n enligt vad som framgår av dess dom, dock med följande ändringar och tillägg.

L.H.: De samlag, som hon under den aktuella tiden hade med N.H. liksom med X., skedde i hennes bostad. Hennes moder bodde hos henne inför julen 1979 från d 20 dec. Hon hade inte något samlag sedan modern kommit till henne. Hon kan därför inte ha haft samlag med N.H. d 25 dec (juldagen). Samlaget med X. har ägt rum antingen före de båda samlagen med N.H. eller efter dessa; det har inte ägt rum mellan de båda samlagen med N.H.. Hon är osäker på tidpunkten för samlagen med N.H. men tror att i varje fall ett ägt rum i dec. Vid det senare av tillfällena ringde N.H. till henne från Boden, varifrån han skulle åka med flyg till Stockholm, sent en fredagkväll varefter kan kom till henne och låg hos henne över natten. - Hon talade med socialsekreteraren A.R. första gången i nov 1980 på telefon. Hon uppgav då att samlagen med N.H. ägt rum d 8 och den 25 dec. Senare blev hon tveksam och började fundera på om inte samlagen ägt rum i okt när hon hade sin namnsdag. Hon tog då kontakt med A.R. och ändrade sina uppgifter. - Hon är i dag osäker på sina uppgifter och vet inte riktigt vilka uppgifter som är riktiga. Hon tror nog att samlag ägt rum i dec. Hon har inte utsatts för någon påverkan för att ändra sina uppgifter eller för att berätta också om en annan man (X.). Hon känner N.H. sedan hösten 1976 eller början av 1977 närmast genom N.H:s syster som var arbetskamrat till henne.

N.H.: De båda samlag som han haft med L.H. ägde rum med ett par veckors mellanrum i samband med att han var i Stockholm på permission från militärtjänst i Boden. Det är riktigt att han vid ett tillfälle ringde däruppifrån och sedan övernattade hos L.. Samlagen ägde rum någon gång på hösten, under okt, nov eller dec men han är "helt osäker" på månaden.

A.R., handläggare av faderskapsärendet vid socialnämnden i Stockholm, har hörts under sanningsförsäkran i HovR:n och därvid uppgivit i huvudsak: Hon hade sin första kontakt i nov 1980 med L.H., som då uppgav att N.H. var far till barnet och att hon haft samlag med denne d 8 och 25 dec 1979. Omkring tre månader senare kontaktade L.H. henne och tog då tillbaka sina uppgifter om samlag i dec och angav att dessa ägt rum i okt. Uppgifterna om dagen i den månaden, d 19 och 26 eller eventuellt Birgittadagen (d 7) var något osäkra, medan uppgifterna tidigare om dagarna i dec var säkra då de lämnades.

HovR:n finner vid bedömning av vad sålunda och eljest förekommit i målet att uppgifterna om tidpunkterna för samlagen mellan L.H. och N.H. är alltför osäkra för att det skall anses styrkt att samlag förekommit mellan dem under den tid, då J. kan vara avlad.

HovR:n finner därför - i likhet med TR:n - att käromålet skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. L.H., N.H. och A.R. har i HD på nytt hörts under sanningsförsäkran och därvid lämnat uppgifter i huvudsaklig överensstämmelse med vad de enligt HovR:ns dom uppgett i HovR:n.

HovR:n har inte funnit styrkt att samlag förekommit mellan N.H. och L.H. under den tid då J. kan vara avlad. HovR:ns avgörande i denna del grundar sig på den muntliga bevisning som förebragts i målet. Om avgörandet i HD skall grundas enbart på den muntliga bevisningen, finns det ej tillräckliga skäl att göra ändring i HovR:ns bedömning.

Fråga uppkommer emellertid om och i så fall på vad sätt ett avgörande kan grundas på resultatet av den rättsgenetiska utredning som införts i målet. Frågeställningen och tidigare överväganden har utförligt belysts i ett avgörande av HD från år 1984 (NJA 1984 s 49). De uppgifter som kan erhållas från rättsgenetisk undersökning hänför sig - som påpekats i nyssnämnda avgörande - inte direkt till samlagsfrågan utan till det biologiska faderskapet som sådant. Såsom HD funnit bör, i fall när den muntliga bevisningen för samlag ej är fullt tillräcklig, det under vissa förutsättningar likväl vara möjligt att med tillämpning av allmänna bevisprinciper fastställa ett faderskap på grundval av muntlig bevisning rörande samlag, rättsgenetiska undersökningsresultat och övriga omständigheter.

L.H. och N.H. har sammanstämmande uppgett att de har haft två samlag under hösten 1979 och att de då inte använde skyddsmedel. N.H. har sagt, att han är osäker på när samlagen ägde rum och att det lika gärna kan ha varit i okt som i nov eller dec. L.H. har uppgett, att hon inte kan säkert ange när samlagen ägde rum men att hon tror, att hennes till A.R. först lämnade uppgifter - vilka innebar att samlagen ägt rum d 8 och d 25 dec - bör vara riktiga. Hon har tillfogat, att den sista menstruationen före barnets födelse började d 23 nov 1979. A.R. har berättat, att hon under sitt första samtal med N.H. klargjorde för honom under vilken tid J. kunde vara avlad; han medgav då, att det var troligt att samlag hade ägt rum under nov eller dec, och hyste inte någon tvekan beträffande dessa månader utan endast beträffande de dagar som L.H. hade uppgett. Vid det andra sammanträffandet ungefär ett år senare nämnde N.H., enligt vad A.R. uppgett, inte någon annan tidpunkt för samlagen, ehuru L.H. då hade ändrat sina uppgifter.

Den period under vilken samlagen enligt de hörda personernas berättelser måste ha ägt rum sammanfaller till stor del med konceptionstiden och täcker den tid då sannolikheten är störst för att barnet avlats, nämligen början av dec månad. Några säkra hållpunkter för att förlägga samlagen till den ena eller andra delen av perioden finns inte i målet. Ett stöd för att samlagen inträffat vid en sen tidpunkt är dock de uppgifter som L.H. och N.H. lämnat vid sina första kontakter med A.R..

Vid huvudförhandlingen i HD har N.H. förklarat att han erinrat sig ytterligare kvinnor, som han var tillsammans med under hösten 1979, bland dem en kvinna som han var tillsammans med under tre eller fyra veckor kring d 24 nov, då en vän till dem hade födelsedag. N.H. har tillagt, att han inte varit tillsammans med L.H. under samma tidrymd. Dessa N.H:s uppgifter rubbar dock inte bedömningen, att den muntliga bevisningen ger stöd för att hans samlag med L.H. ägt rum under konceptionstiden. Det finns därmed fog för antagandet att barnet avlats vid ett av samlagen mellan L.H. och N.H..

L.H. har med stor bestämdhet uppgett att hon under år 1979 och fram till barnets födelse och således i vart fall under konceptionstiden inte har haft samlag med annan än N.H. och den okände mannen X.. Tilltron till hennes uppgifter på denna punkt vinner visst stöd av att hon berättat om samlaget med X. trots att N.H. dessförinnan vitsordat hennes uppgifter om samlag med honom samt av att hon därefter enständigt hållit fast vid att det inte förekommit någon ytterligare man. Något stöd för ett antagande om motsatsen har inte framkommit i målet, trots att N.H. bl a genom sin syster måste ha kunnat få en inblick i L.H.:s förhållanden. När fråga uppkommer om att fastställa faderskap med tillämpning av allmänna bevisprinciper kan man emellertid ej bortse från möjligheten att modern haft samlag även med andra män än hon uppgett. Betydelsen av att L.H. haft samlag med X., liksom verkan av eventuellt andra faderskapsmöjligheter, kommer i det följande att behandlas i belysning av det blodgruppsstatistiska materialet.

Vad angår den rättsgenetiska utredningen i målet har denna närmare belysts i ett av docenten Jack V d 30 april 1984 avgivet utlåtande, vilket fogats till socialstyrelsens yttrande till HD och till vilket socialstyrelsen anslutit sig. Valentins utlåtande innehåller bl a följande. Utvidgad rättsgenetisk undersökning ger N.H. ett faderskapsindex på 2 300-3 100. Att index inte anges som ett bestämt tal utan som ett intervall sammanhänger med att blodgruppsbestämning skett bl a med tillämpning av HLA-systemet och att det vid beräkningarna har använts flera olika uppgifter om hur vanliga olika anlag i detta system är. Index svarar under gängse antaganden (bl a att samlag ägt rum under konceptionstiden) mot en faderskapssannolikhet över 99,9 procent. I målet NJA 1984 s 49 hade "vanlig" rättsgenetisk undersökning, alltså ej utvidgad sådan, gett ett så högt faderskapsindex som 1 287. En särskild biostatistisk utredning visade att detta troligen var ett osedvanligt högt index även för verkliga fäder i familjer med samma blodgruppstyper hos moder och barn som i det målet. Det indexvärde som N.H. erhållit är högt och talar med stor styrka för faderskap, om gängse förutsättningar anses uppfyllda. På samma sätt som i målet NJA 1984 s 49 har Jack V med ledning av tyska tabeller sökt bedöma hur N.H:s index förhåller sig till fördelningen av olika indexvärden för fäder i familjer med samma blodgrupper hos moder och barn som i nu förevarande mål. Utredningen omfattar inte HLA-systemet, eftersom erforderliga fördelnings tabeller inte finns att tillgå för detta system. Dessutom gäller tabellerna som nämnts tysk (centraleuropeisk) befolkning. Resultaten kan därför inte ses annat än som fingervisningar. Med den reservationen hävdar Valentin att N.H:s index, om än högt, inte på samma sätt som i det tidigare målet är osedvanligt högt utan snarare "typiskt" för fäder i liknande familjer. Med den utvidgade undersökningen utan HLA-systemet skulle N.H:s faderskapsindex bli 1 047 enligt svenska anlagsfrekvenser och 1 002 enligt tyska anlagsfrekvenser, i båda fallen motsvarande en faderskapssannolikhet av 99,9 procent. Tyskt medelindex för verkliga fäder vid motsvarande mor-barn-kombination är 597, motsvarande en faderskapssannolikhet på 99,8 procent. En andel om 95 procent av fäderna har faderskapsindex mellan 45 och 7 956, motsvarande faderskapssannolikheter mellan 97,8 och 99,9 procent. Tyskt medelindex för ej uteslutna icke-fäder är 38, motsvarande en faderskapssannolikhet av 97,4 procent, och 95 procent av de ej uteslutna icke-fäderna har faderskapsindex mellan 0,430 och 3 423, motsvarande faderskapssannolikheter mellan 30,0 och 99,9 procent. Sammanfattningsvis anför Jack V att N.H:s faderskapsindex således visserligen är högt nog för att utan vidare ge ledning, om samlag redan hade varit styrkt, och ligger väl inom den normala fördelningen av faderskapsindex för fäder i motsvarande familjetyp. Det är dock inte i förhållande till de undersökningar som kunnat utföras extremt högt och ger därmed inte fullt lika stark bevisning som i målet NJA 1984 s 49.

Jack V har av HD förordnats som sakkunnig i målet och hörts muntligen vid huvudförhandlingen. Han har därvid till komplettering av det skriftliga utlåtandet anfört bl a följande. Det s k HLA-systemet avser egenskaper hos de vita blodkropparna. Eftersom systemet avser ett stort antal egenskaper kan det ge många kombinationer. Detta leder till att jämförelsematerialet för olika kombinationer är och sannolikt under lång tid framåt kommer att vara begränsat och att olika sammanställningar lämnar skilda uppgifter om anlagsfrekvenser. Detta är anledningen till att faderskapsindex i det nu föreliggande fallet anges som ett intervall. Tyskt material används därför att man i Tyskland men ej i Sverige upprättat tabeller över fördelningen av faderskapsindex i utförda faderskapsundersökningar. Dessa tabeller inkluderar dock inte HLA-systemet. Någon större skillnad mellan tyska och svenska anlagsfrekvenser föreligger inte. Uteslutningskapaciteten med den utvidgade rättsgenetiska undersökning som gjorts i målet är 99,9 procent, dvs att av 1 000 utpekade män som inte är fäder 999 blir uteslutna. I det tyska materialet har 41 procent av de verkliga fäderna och 8 procent av de ej uteslutna icke-fäderna samma eller högre faderskapsindex vid en jämförelse med N.H:s index enligt samma material.

Vid bedömning av den rättsgenetiska undersökningen sammanställd med övriga omständigheter i målet förtjänar till en början den höga uteslutningskapaciteten att uppmärksammas. Denna, som är avsevärt högre än i målet NJA 1984 s 49, innebär schematiskt uttryckt att i Sverige endast 4 000 personer av manligt kön har blodgruppsegenskaper som gör dem möjliga som fäder till J.. Sannolikheten för att X., om han påträffades, skulle kunna uteslutas som far genom rättsgenetisk undersökning är mycket stor. Motsvarande gäller om det skulle kunna antas att någon eller några ytterligare män har haft samlag med L.H. under konceptionstiden.

Enbart en uteslutningskapacitet av angiven storlek bör emellertid ej läggas till grund för ett avgörande. Även om alla klart osannolika män räknas bort bör det teoretiskt sett bli några kvar som i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Av större intresse för den nu aktuella bedömningen är N.H:s faderskapsindex, eftersom detta är direkt inriktat på sannolikheten av den undersökte mannens faderskap. Visserligen har Jack V med ledning av sina beräkningar, grundade på tyskt material och utan användande av HLA-systemet, betecknat N.H:s faderskapsindex såsom icke extremt eller osedvanligt högt utan snarare som typiskt för fäder i liknande familjer. Den av honom angivna siffran 8 procent av ej uteslutna icke-fäder som har samma eller högre faderskapsindex, jämfört med N.H:s, motsvarar emellertid överfört till svenska förhållanden endast mellan 300 och 400 personer av manligt kön, barn inräknade. Även om detta mer är ett räkneexempel ger det dock en fingervisning om att N.H:s faderskapsindex är högt, vilket Jack V instämt i. L.H. och N.H. har uppgett att de inte är släkt med varandra, och anledning saknas till antagande att N.H:s faderskapsindex förrycks till följd av avvikelser i de undersöktas hemtrakt från den genomsnittliga genetiska sammansättningen.

Med hänsyn till det betydande mått av sannolikhet som den muntliga bevisningen ger för att N.H. och L.H. har haft samlag under den tid då J. kan vara avlad och till den bedömning som gjorts beträffande förekomsten av ytterligare faderskapsmöjligheter får risken för att ett så högt faderskapsindex som N.H:s inte skulle bero på att han verkligen är far till J. anses vara så liten att den rimligen kan lämnas ur räkningen. HD finner att det med tillräcklig grad av säkerhet får anses utrett att N.H. är far till J.. Dennes talan om fastställande av faderskapet skall därför bifallas.

I fråga om underhållsskyldigheten råder icke någon tvist.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut förklarar HD N.H. vara far till J. och

förpliktar honom att betala underhållsbidrag för barnet med 600 kr i mån för tiden från barnets födelse t o m utgången av jan 1985 och med 750 kr i mån för tiden därefter till dess barnet fyller 18 år. Bidragen skall utges för förfluten tid genast och i övrigt förskottsvis för kalendermånad.

JustR:n Lind och Höglund var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: HovR:n har inte funnit styrkt att samlag förekommit mellan N.H. och L.H. under den tid då J. kan vara avlad. HovR:ns avgörande i denna del grundar sig på den muntliga bevisning som förebragts i målet. Om avgörandet i HD skall grundas enbart på den muntliga bevisningen, finns det ej tillräckliga skäl att göra ändring i HovR:ns bedömning.

I målet företagen rättsgenetisk undersökning har emellertid givit ett högt faderskapsindex för N.H.. Fråga uppkommer därmed om inte stöd kan hämtas även i resultatet av den rättsgenetiska utredningen när det gäller prövningen, huruvida L.H. haft samlag med N.H. på tid då barnet kan vara avlat. Motsvarande frågeställning uppkom i ett av HD ar 1984 avgjort mål, refererat i NJA 1984 s 49, och fick där sin utförliga belysning. De uppgifter som kan erhållas från rättsgenetisk undersökning hänför sig inte direkt till samlagsfrågan utan närmast till det biologiska faderskapet som sådant. Detta gav i nämnda fall anledning till skilda metoder för bedömningen. Tre av HD:s ledamöter använde sålunda resultatet av den rättsgenetiska undersökningen för en bedömning direkt av den utpekade mannens faderskap utan att först som ett mellanled utreda frågan, om samlag med den utpekade mannen förekommit under konceptionstiden, medan två av ledamöterna använde samma resultat som stöd åt den muntliga bevisningen i samlagsfrågan. Med hänsyn till de stränga förutsättningar under vilka det rättsgenetiska undersökningsresultatet enligt vad som anfördes i fallet kan införas i bedömningen är det för utgången av målet likgiltigt vilkendera av metoderna som används. Resultatet av den rättsgenetiska undersökningen är nämligen av den naturen att, om det kan anses ge stöd åt påståendet att samlag med den utpekade mannen förekommit under konceptionstiden, det samtidigt gör det sannolikt att barnet avlats av mannen.

Den medicinska vetenskapens ståndpunkt är alltjämt att det inte är möjligt att slå fast att en viss man är far till ett visst barn. Faderskapsregeln i 1 kap 5 § FB - liksom tidigare motsvarande regler - har fått sin utformning mot denna bakgrund. Med hänsyn till nämnda förhållande bör bedömningen av faderskapsfrågan följa den metod som faderskapsregeln anger, dvs att utredningen först inriktas på frågan, om barnets moder haft samlag med den utpekade mannen under konceptionstiden, och det därefter prövas, om det är sannolikt att barnet avlats av den utpekade mannen. Förhållandet gör det till och med tveksamt, om avvikelse kan göras från en sådan metod. Den nämnda metoden har i allt fall den fördelen framför den andra metoden att därigenom undviks att en mans faderskap mot lagregeln blir fastställt trots att det lämnas öppet huruvida mannen haft samlag med barnets moder på tid då barnet kan vara avlat.

På samma sätt som angavs i målet NJA 1984 s 49 bör under vissa förutsättningar stöd kunna hämtas i resultatet av den rättsgenetiska undersökningen när det gäller utredningen av frågan, om barnets moder haft samlag med den utpekade mannen under konceptionstiden. Förutsättningarna är att övrig utredning i målet, om än inte tillräcklig, talar med styrka för att modern haft samlag med den utpekade mannen under konceptionstiden, att de blodgruppsserologiska undersökningsresultaten på ett entydigt sätt pekar på att mannen är barnets far samt att inte andra omständigheter, såsom misstankar om andra faderskapsmöjligheter, drar mannens faderskap i tvivelsmål.

Av den muntliga bevisningen i nu förevarande mål framgår, att L.H. och N.H. sammanstämmande uppgivit att de har haft två samlag under hösten 1979 och att de då inte använde skyddsmedel. N.H. har sagt, att han är osäker på när samlagen ägde rum och att de lika gärna kan ha varit i okt som i nov eller dec. L.H. har uppgivit, att hon inte kan säkert ange när samlagen ägde rum men att hon tror, att hennes till A.R. först lämnade uppgifter - vilka innebar att samlagen ägt rum d 8 och d 25 dec - bör vara riktiga. Hon har tillfogat, att den sista menstruationen före barnets födelse började d 23 nov 1979. A.R. har berättat, att hon under sitt första samtal med N.H. klargjorde för honom under vilken tid J. kunde vara avlad. Han medgav då, att det var troligt att samlag hade ägt rum under nov eller dec, och hyste inte någon tvekan beträffande dessa månader utan endast beträffande de dagar som L.H. hade uppgivit. Vid det andra sammanträffandet ungefär ett år senare nämnde N.H., enligt vad A.R. vidare uppgivit, inte någon annan tidpunkt för samlagen, fastän L.H. då hade ändrat sina uppgifter.

Den period under vilken samlagen enligt de hörda personernas berättelser måste ha ägt rum sammanfaller till stor del med konceptionstiden och täcker den tid då sannolikheten är störst för att barnets avlats, nämligen början av dec månad. Några säkra hållpunkter för att förlägga samlagen till den ena eller den andra delen av perioden finns inte i målet. Ett stöd för att samlagen inträffat vid en sen tidpunkt är dock de uppgifter som L.H. och N.H. lämnat vid sina första kontakter med A.R..

Vid huvudförhandlingen i HD har N.H. förklarat att han erinrat sig ytterligare kvinnor, som han var tillsammans med under hösten 1979, bland dem en kvinna som han var tillsammans med under tre till fyra veckor kring d 24 nov, då en vän till dem hade födelsedag. N.H. har tillagt, att han inte haft intimt umgänge med L.H. under samma tidrymd. Dessa N.H:s uppgifter rubbar dock inte bedömningen, att den muntliga bevisningen ger stöd för att hans samlag med L.H. ägt rum under konceptionstiden. Det finns därmed fog för antagandet att barnet avlats vid ett av samlagen mellan L.H. och N.H..

L.H. har med stor bestämdhet uppgivit att hon under år 1979 och följande tid fram till barnets födelse och således i allt fall under konceptionstiden inte har haft samlag med annan än N.H. och den okände mannen X.. Tilltron till hennes uppgifter på denna punkt vinner visst stöd av att hon berättat om samlaget med X. trots att N.H. dessförinnan vitsordat hennes uppgifter om samlag med honom samt av att hon därefter enständigt hållit fast vid att det inte förekommit någon ytterligare man. Något stöd för antagande om motsatsen har inte framkommit i målet, trots att N.H. bl a genom sin syster måste ha kunnat få en inblick L.H.:s förhållanden.

Den muntliga bevisningen måste anses ge ett betydande mått av sannolikhet för att N.H. och L.H. har haft samlag under den tid då J. kan vara avlad. Bevisningen är sådan att, enligt vad förut anförts, skäl finns till undersökning i vad mån stöd kan hämtas i den rättsgenetiska utredningen i målet.

Vid en bedömning av den - i HD:s dom utförligt redovisade - rättsgenetiska undersökningen sammanställd med övriga omständigheter i målet förtjänar till en början den höga uteslutningskapaciteten att uppmärksammas. Denna, som är avsevärt högre än i målet NJA 1984 s 49, innebär schematiskt uttryckt att i Sverige endast 4 000 personer av manligt kön har blodgruppsegenskaper som gör dem möjliga som fäder till J.. Sannolikheten för att X., om han påträffades, skulle kunna uteslutas som far genom rättsgenetisk undersökning är mycket stor. Motsvarande gäller om det skulle kunna antas att någon eller några ytterligare män har haft samlag med L.H. under konceptionstiden.

Enbart en uteslutningskapacitet av angiven storlek bör emellertid ej läggas till grund för ett avgörande. Även om alla klart osannolika män räknas bort bör det teoretiskt sett bli några kvar som i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Av större intresse för bedömningen är N.H:s faderskapsindex. Visserligen har Jack V med ledning av sina beräkningar, grundade på tyskt material och utan användande av HLA- systemet, betecknat detta såsom icke extremt eller osedvanligt högt utan snarare som typiskt för fäder i liknande familjer. Den av honom angivna siffran 8 procent av ej uteslutna icke-fäder som har samma eller högre faderskapsindex, jämfört med N.H:s, motsvarar emellertid överfört till svenska förhållanden mellan 300 och 400 personer av manligt kön, barn inräknade. Även om detta mer är ett räkneexempel ger det dock en fingervisning om att N.H:s faderskapsindex är högt, vilket Jack V instämt i. L.H. och N.H. har uppgett att de inte är släkt med varandra, och anledning saknas till antagande att N.H:s faderskapsindex förrycks till följd av avvikelser i de undersöktas hemtrakt från den genomsnittliga genetiska sammansättningen.

Enligt det förut sagda ger den muntliga bevisningen ett betydande mått av sannolikhet för att L.H. haft samlag med N.H. på tid då J. kan vara avlad. Resultatet av den rättsgenetiska undersökningen ger ett mycket starkt stöd åt antagandet, att J. avlats vid samlag med N.H.. I målet har inte framkommit någonting som kan ge underlag för misstanken, att L.H. under konceptionstiden haft samlag med andra än N.H. och den okände X.. Sammantagna är dessa omständigheter sådana att det måste anses vara utrett, att N.H. haft samlag med L.H. på tid då J. kan vara avlad. Omständigheterna gör det vidare sannolikt att J. har avlats av N.H..

På grund av det anförda skall J:s talan i faderskapsdelen bifallas. I fråga om underhållsskyldigheten råder inte någon tvist.

JustR Bengtsson tillade för egen del: Med hänsyn till den ståndpunkt HD:s majoritet intagit i rättsfallet NJA 1984 s 49 anser jag mig böra följa det resonemang som referenten fört i anslutning till detta rättsfall. Valet av sätt att resonera torde emellertid i praktiken ha ringa betydelse; principen i 1984 års fall bör, förnuftigt tillämpad, i allmänhet leda till samma resultat som om man beaktade genetiskt undersökningsmaterial också i frågan om samlag ägt rum under konceptionstiden.

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Falkner) anförde i dom d 21 april 1981:

Domskäl. K.A. har under sanningsförsäkran uppgett: Hon träffade 1976 R.S. på en restaurang och de hade samma kväll samlag med varandra. De träffades sedan en eller flera gånger i veckan, antingen hos R.S. eller hemma hos henne och hade då alltid samlag med varandra. Preventivmedel användes aldrig. Hon har nu svårt att minnas när de hade samlag sista gången. Den 17 mars 1978 fick hon veta att hennes syster var gravid och är säker på att hon berättade det för R.S. när de träffades samma dag. Den 20 mars 1978 började hon arbeta som dagbarnvårdare och vet att hon träffade R.S. efter denna tid. Hon kan inte säkert minnas att de hade samlag då men utgår från det eftersom samlag alltid förekom mellan dem när de träffades. Enda gången samlag inte förekom var när R.S:s fru var med och sedan K.A. blivit rund på grund av graviditeten. Det kan ha förekommit samlag mellan dem fram till d 13 april 1978, då hon fick en menstruationsliknande blödning. Hon tyckte mycket om R.S. men kände sig samtidigt utnyttjad av honom. - Den 29 april 1978 träffade hon en annan man, B.A., med vilken hon hade samlag samma kväll. De hade sedan ett förhållande, vilket senare bröts. När hon fick reda på att hon väntade barn utgick hon från att B.A. var far till barnet. Det korn som en fullständig chock för henne när blodundersökningen uteslöt honom som far. Under åren 1978, 1979 och 1980 hade hon inte samlag med andra män än R.S. och B.A.. Detta är hon helt säker på. Trots att R.S. var gift ville hon vara trogen mot honom. Hon var ibland ute och dansade men träffade aldrig någon annan man.

R.S. har under sanningsförsäkran uppgett: I början träffades de ganska tätt och det förekom i princip alltid samlag mellan dem. Under hösten 1977 dog förhållandet mer eller mindre ut och de träffades då mer sällan, ungefär en gång i månaden eller en gång varannan månad. Någon gång under febr 1978, ett par veckor innan fjällmanövern, upphörde förhållandet. Samlag mellan dem har inte förekommit efter d 18 mars 1978. Han visste om att K.A:s syster var gravid men vet inte på vilket sätt han fick reda på det. Han har, efter vad han kan erinra sig, inte träffat K.A:s dagbarn. Det är han ganska säker på. Det är nog möjligt att han ringde till henne d 1 maj 1978 och ville träffa henne. Han fick då veta att B.A. fanns hos henne. I slutet av maj 1978 berättade K.A. för honom att hon var gravid.

Som skriftlig bevisning har av båda parter åberopats, dels ett utlåtande d 12 maj 1980 över blodundersökning samt dels utlåtanden av socialstyrelsen d 5 dec 1980 och d 12 mars 1981. I utlåtandet över blodundersökningen har uttalats att resultatet av undersökningen inte utesluter möjligheten att R.S. skulle kunna vara barnets fader. Faderskapsindex har angetts till 1,84 och sannolikheten i procent till 64,8. I socialstyrelsens utlåtande d 5 dec 1980 har anförts "att ifrågavarande flickebarn med hänsyn till dess utvecklingsgrad vid födseln kan ha avlats tidigast första hälften av april 1978 och senast sista veckan i maj 1978 och att den statistiska sannolikheten härför uppgår till minst 5 %".

Sedan TR:n infordrat nytt yttrande beträffande möjligheten av att barnet kan ha avlats före april 1978, har socialstyrelsen i utlåtande d 12 mars 1981 anfört "att det visserligen inte med fullständig visshet är uteslutet att ifrågavarande flickebarn med hänsyn till dess utvecklingsgrad vid födseln kan ha avlats sista veckan i mars 1978, men att den statistiska sannolikheten härför understiger 0,5 %".

R.S. har vidare som skriftlig bevisning åberopat end 16 febr 1978 utfärdad militär skolorder av innehåll att han skulle delta i militära övningar i bl a Storlien under tiden mellan d 3 och d 18 mars 1978.

De olika uppfattningarna om tidpunkten för det sista samlaget som sålunda föreligger mellan K.A. och R.S. kan i första hand förklaras av den tid som förflutit sedan förhållandet upphörde. Varken K. eller R. har kunnat lämna några helt säkra tidsuppgifter till stöd för sin uppfattning och ingen av berättelserna kan därför sägas framstå som mer vederhäftig än den andra. Det är redan på grund härav möjligt att samlag kan ha förekommit senare än vad R. velat medge. Bedömningen av vid vilken tidpunkt samlag sist kan ha förekommit är dock inte av helt självständig betydelse. Den för målets utgång avgörande omständigheten är K:s under sanningsförsäkran lämnade uppgift om att hon under aktuell tid förutom med R. haft samlag endast med ytterligare en man, vilken genom blodundersökning uteslutits som far. K., som uppgett sig vara helt säker i detta avseende, har gjort ett tillförlitligt intryck och hennes uppgift förtjänar i detta avseende tilltro. Riktigheten av hennes uppgift har av naturliga skäl inte kunnat ifrågasättas av R. och utesluts inte heller av den av parterna åberopade skriftliga bevisningen. På grund härav är utrett att R. och K. haft samlag med varandra å tid då barnet kan vara avlat. Med hänsyn till ovan redovisade omständigheter och till resultatet av blodundersökningen är sannolikt att barnet avlats av R.. Denne skall därför förklaras vara far till barnet.

(Härefter redovisar TR:n under domskälen uppgifter om R.S:s ekonomiska förhållanden.)

Domslut

Domslut. TR:n förklarar R.S. vara fader till T..

R.S. skall varje månad betala underhållsbidrag för barnet med 100 kr tills barnet fyllt 18 år.

Domskäl

Domskäl. På grund av HovR:ns förordnande har utvidgad rättsgenetisk undersökning utförts med avseende på R.S., T. och K.A.. I ett d 3 aug 1982 av statens rättskemiska laboratorium avgivet utlåtande uttalas: "Resultatet av den utvidgade rättsgenetiska undersökningen utesluter icke möjligheten att R.S. skulle kunna vara barnets fader. Med hänsyn till faderskapsindex storlek framstår denna möjlighet som tämligen sannolik."

Vid förhör under sanningsförsäkran har K.A. och R.S. i HovR:n lämnat samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom, dock med följande förtydliganden och tillägg.

K.A.: I början av mars 1978 slutade hon en anställning i en blomsteraffär. Därefter var hon ledig fjorton dagar. Hon är inte säker på om hon då hade samlag med R.S.. Däremot uppfattar hon det som att de måste ha varit tillsammans i slutet av mars - början av april 1978. Hon började d 20 mars 1978 arbeta som dagbarnvårdare och var hemma på dagarna. R.S. kunde komma hem till henne under lunchtid, varvid de låg med varandra. Dagbarnet kunde hon då ha lämnat hos sin syster. Hon är inte helt säker på att hon och R.S. hade samlag efter d 20 mars 1978 men känner det så. Däremot har hon under den aktuella tiden absolut inte haft samlag med några andra män än R.S. och, efter d 29 april 1978, B.A..

R.S.: De hade samlag sista gången strax före fjällmanövern. Han är inte helt säker på att han inte hade samlag med K.A. efter manövern, men som han upplever det hade han inte det.

För bifall till en talan om fastställelse av faderskap uppställer 1 kap 5 § FB som en första förutsättning att det skall vara utrett att mannen haft samlag med barnets mor under tid då barnet kan vara avlat. I målet är väl utrett att R.S. och K.A. haft en långvarig sexuell förbindelse. Det är klarlagt att samlag mellan dem inte ägde rum under den angivna manövern, som började d 3 mars och slutade d 18 mars 1978. R.S. har gjort gällande att förbindelsen upphörde i och med manövern, medan K.A. grundat sin talan på att samlag förekommit även under tidsperioden d 20 mars-d 13 april 1978. Ingen av dem har emellertid under sanningsförsäkran med full säkerhet kunnat bekräfta sina uppgifter.

Vid övervägande av det anförda finner HovR:n - som beaktar att den normala konceptionstiden börjar d 10 april 1978 och att det får anses uteslutet att barnet skulle ha avlats före d 3 mars 1978 - att K.A. ej styrkt att hon haft samlag med R.S. under tid då T. kan vara avlad. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut ogillar HovR:n den mot R.S. förda faderskapstalan

och befriar honom från skyldighet att utge underhållsbidrag för T..

Nämndemannen Edlund var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. K.A. och R.S. har hörts på nytt under sanningsförsäkran i HD och därvid lämnat uppgifter som i det väsentliga stämmer med vad de enligt HovR:ns dom uppgivit i HovR:n.

HovR:n har inte funnit styrkt att R.S. och K.A. har haft samlag med varandra under den tid då T. kan vara avlad. Såvitt avgörandet i HD beror av tilltron till den muntliga bevisningen i målet, kan till följd av 55 kap 14 § RB ändring i HovR:ns dom göras endast om det finns synnerliga skäl att anta att utsagorna har ett annat bevisvärde än HovR:n antagit. Begränsas bedömningen till den muntliga bevisningen kan sådana skäl inte anses föreligga.

I målet företagen rättsgenetisk undersökning har emellertid givit ett högt faderskapsindex för R.S.. Fråga uppkommer därmed om inte stöd kan hämtas även i resultatet av den rättsgenetiska utredningen när det gäller prövningen, huruvida K.A. haft samlag med R.S. på tid då barnet kan vara avlat. Motsvarande frågeställning uppkom i ett av HD år 1984 avgjort mål, refererat i NJA 1984 s 49, och fick där sin utförliga belysning. De uppgifter som kan erhållas från rättsgenetisk undersökning hänför sig inte direkt till samlagsfrågan utan närmast till det biologiska faderskapet som sådant. Detta gav i nämnda fall anledning till skilda metoder för bedömningen. Tre av HD:s ledamöter använde sålunda resultatet av den rättsgenetiska undersökningen för en bedömning direkt av den utpekade mannens faderskap utan att först som ett mellanled utreda frågan, om samlag med den utpekade mannen förekommit under konceptionstiden, medan två av ledamöterna använde samma resultat som stöd åt den muntliga bevisningen i samlagsfrågan. Med hänsyn till de stränga förutsättningar under vilka det rättsgenetiska undersökningsresultatet enligt vad som anfördes i fallet kan införas i bedömningen är det för utgången av målet likgiltigt vilkendera av metoderna som används. Resultatet av den rättsgenetiska undersökningen är nämligen av den naturen att, om det kan anses ge stöd åt påståendet att samlag med den utpekade mannen förekommit under konceptionstiden, det samtidigt gör det sannolikt att barnet avlats av mannen.

Den medicinska vetenskapens ståndpunkt är alltjämt att det inte är möjligt att slå fast att en viss man är far till ett visst barn. Faderskapsregeln i 1 kap 5 § FB - liksom tidigare motsvarande regler - har fått sin utformning mot denna bakgrund. Med hänsyn till nämnda förhållande bör bedömningen av faderskapsfrågan följa den metod som faderskapsregeln anger, dvs att utredningen först inriktas på frågan, om barnets moder haft samlag med den utpekade mannen under konceptionstiden, och det därefter prövas, om det är sannolikt att barnet avlats av den utpekade mannen. Förhållandet gör det till och med tveksamt, om avvikelse kan göras från en sådan metod. Den nämnda metoden har i allt fall den fördelen framför den andra metoden att därigenom undviks att en mans faderskap mot lagregeln blir fastställt trots att det lämnas öppet huruvida mannen haft samlag med barnets moder på tid då barnet kan vara avlat.

På samma sätt som angavs i målet NJA 1984 s 49 bör under vissa förutsättningar stöd kunna hämtas i resultatet av den rättsgenetiska undersökningen när det gäller utredningen av frågan, om barnets moder haft samlag med den utpekade mannen under konceptionstiden. Förutsättningarna är att övrig utredning i målet, om än inte tillräcklig, talar med styrka för att modern haft samlag med den utpekade mannen under konceptionstiden, att de blodgruppsserologiska undersökningsresultaten på ett entydigt sätt pekar på att mannen är barnets far samt att inte andra omständigheter, såsom misstankar om andra faderskapsmöjligheter, drar mannens faderskap i tvivelsmål.

Som framgår av den muntliga bevisningen i nu förevarande mål står uppgift mot uppgift i frågan, om K.A. och R.S. haft samlag med varandra under den tid då barnet kan vara avlat. K.A. har sagt sig tro, att den sexuella förbindelsen med R.S. upphörde före d 13 april 1978, eftersom hon då fick en blödning som hon tog för en menstruation och därefter, då hon upptäckte att hon var gravid, uteslöt möjligheten att R:s var far till barnet. R.S. har å sin sida förklarat, att han visserligen inte efter så lång tid kan vara fullständigt säker på vad som förevarit men att han upplever det så att förbindelsen med K.A. upphörde före fjällvistelsen d 3-d 18 mars 1978. R.S. kan alltså anföra fjällvistelsen som ett direkt stöd för minnet, när han förlägger det sista samlaget med K.A. till en tidpunkt då barnet omöjligen kan vara avlat. Att de minnesbilder som K.A. åberopar som grund för att hon anser att det inträffat vid en senare tidpunkt är vaga kan ha sin naturliga förklaring i att hon haft en så långvarig förbindelse med R.S. och inte fäst sig särskilt vid den ena eller den andra samvaron med honom. Även det förhållandet att hon ända fram till slutet av år 1979 utgått från att B.A. var far till barnet kan här ha spelat in.

K.A. har med stor bestämdhet uppgett att hon under konceptionstiden inte har haft samlag med någon annan man än R.S. och B.A.. Den senares faderskap har uteslutits genom rättsgenetisk utredning.

K.A. har gjort ett trovärdigt intryck både när det gäller uppgiften om samlag med R.S. under konceptionstiden och när det gäller uppgiften, att hon under nämnda tid inte haft samlag med annan än R.S. och B.A.. Hennes uppgifter måste anses med styrka tala för att hon haft samlag med R:s under konceptionstiden. Den bevisning som ligger häri är sådan att, enligt vad förut anförts, skäl finns till undersökning i vad mån stöd kan hämtas i den rättsgenetiska utredningen i målet. Denna utredning har närmare belysts i ett av docenten Jack V d 30 april 1984 avgivet utlåtande, vilket fogats till socialstyrelsens yttrande till HD och till vilket socialstyrelsen anslutit sig.

Jack V:s utlåtande innehåller bl a följande. Utvidgad rättsgenetisk undersökning ger R.S. ett faderskapsindex på 45-1620. Att index inte anges som ett bestämt tal utan som ett intervall sammanhänger med att blodgruppsbestämning skett bl a med tillämpning av HLA-systemet och att det vid beräkningen har använts flera olika uppgifter om hur vanliga olika anlag i detta system är. Index svarar under gängse antaganden (bl a att samlag ägt rum under konceptionstiden) mot en faderskapssannolikhet över 95 procent. Vidare har uteslutningskapaciteten, med hänsyn till moderns och barnets blodegenskaper, beräknats till över 99,9 procent. Även om en uteslutningskapacitet är hög kan enstaka icke-fäder gå genom en blodundersökning utan att uteslutas. Själva idén med faderskapsindex är att man skall få veta om mannen med hänsyn till sina egenskaper framstår som trolig eller som mindre trolig som far. I målet NJA 1984 s 49 hade "vanlig" rättsgenetisk undersökning, alltså ej utvidgad sådan, gett ett så högt faderskapsindex som 1 287. En särskild biostatistisk utredning visade att detta troligen var ett osedvanligt högt index även för verkliga fäder i familjer med samma blodgruppstyper hos moder och barn som i det målet. I basundersökningen i nu förevarande mål erhölls ett lågt indexvärde. Indexvärdet i den utvidgade undersökningen är relativt högt och talar i och för sig med ganska stor kraft för faderskap, om gängse förutsättningar anses uppfyllda. På samma sätt som i målet NJA 1984 s 49 har Jack V med ledning av tyska tabeller sökt bedöma hur R.S:s index förhåller sig till fördelningen av olika indexvärden för fäder i familjer med samma blodgrupper hos modern och barnet som i nu förevarande mål. Utredningen omfattar inte HLA-systemet, eftersom erforderliga fördelningstabeller inte finns att tillgå för detta system. Det sistnämnda är i just detta mål särskilt förargligt eftersom en mycket stor del av det totala indexvärdet härrör just från HLA-systemet. Dessutom gäller tabellerna som nämnts tysk (centraleuropeisk) befolkning. Dessa reservationer gör givetvis att resultaten beträffande fördelningen måste tas enbart som fingervisningar. Med den utvidgade undersökningen utan HLA-systemet skulle R.S:s faderskapsindex bli 6,16 enligt svenska anlagsfrekvenser, motsvarande en faderskapssannolikhet av 86,0 procent, och 8,75 enligt tyska anlagsfrekvenser, motsvarande en faderskapssannolikhet av 89,7 procent. Tyskt medelindex för verkliga fäder vid motsvarande mor-barn-kombination är 100, motsvarande en faderskapssannolikhet av 99,0 procent. En andel om 95 procent av fäderna har faderskapsindex mellan 11,9 och 832, motsvarande faderskapssannolikheter mellan 92,2 och 99,8 procent. Tyskt medelindex för ej uteslutna icke-fäder är 29, motsvarande en faderskapssannolikhet av 96,6 procent, och 95 procent av de ej uteslutna icke-fäderna har index mellan 3,18 och 265, motsvarande faderskapssannolikheter mellan 76,0 och 99,6 procent. Av det sålunda anförda framgår att R.S:s index (bortsett från HLA-systemet) inte är typiskt för fäder i hithörande familjetyper. Både för basundersökningen och för den utvidgade undersökningen ligger R.S:s index lägre än det intervall som omfattar 95 procent av fäderna. Det är också lägre än medelindexvärdet för de fåtaliga icke uteslutna icke-fäderna, men ingår i det 95-procent- intervall som täcker de vanligaste indexvärdena för sådana man. Beräkningarna har vissa felkällor men kan ändå sägas peka i riktning mot att R.S:s indexvärde snarast är ovanligt lågt, när man tar hänsyn till fördelningen inom den aktuella familjetypen. Detta kan förefalla något motsägelsefullt eftersom förut anförts att R.S:s indexvärde är relativt högt och med ganska stor kraft talar för faderskap. Värdet inklusive HLA var ju minst 45, eventuellt åtskilligt mer, vilket motsvarar en faderskapssannolikhet över 95 procent, eventuellt åtskilligt högre. Detta värde kan sägas uppkomma ur två komponenter, nämligen dels att mannen inte uteslutits, dels hur pass bra, bland möjliga fäder, han passar. I det aktuella målet innebär den höga uteslutningskapaciteten ett ganska finmaskigt nät, och ytterst få ickefäder slinker genom det utan att uteslutas. Dessa få icke-fäder får automatiskt ett relativt högt index, även om de inte passar särskilt bra, eftersom de åtminstone passar tillräckligt bra för att inte uteslutas. Statistiska beräkningar av den här arten är ganska svårtolkade även för fackmän. Jack V skulle absolut inte vilja påstå att beräkningarna kan tas som något slags bevis för att R.S. skulle vara en icke utesluten icke-far. Däremot anser Jack V att de, med ovan angivna reservationer, pekar på att R.S:s index inte är extremt högt. Det ger därför inte lika stark faderskapsbevisning som indexvärdet i det tidigare avgjorda målet.

Jack V har av HD förordnats som sakkunnig i målet och hörts muntligen vid huvudförhandlingen. Han har därvid till komplettering av det skriftliga utlåtandet anfört bl a följande. Det s k HLA-systemet avser egenskaper hos de vita blodkropparna. Eftersom systemet avser ett stort antal egenskaper kan det ge många kombinationer. Detta leder till att jämförelsematerialet för olika kombinationer är och sannolikt under lång tid framåt kommer att vara begränsat och att olika sammanställningar lämnar skilda uppgifter om anlagsfrekvenser. Detta är anledningen till att faderskapsindex i det nu föreliggande fallet anges som ett intervall. Mittpunkten i intervallet 45-1 620 är 280. Ett rimligt antagande är att faderskapsindex ligger vid denna mittpunkt, vilket motsvarar en faderskapssannolikhet av 99,6 procent. Ett faderskapsindex grundat enbart på HLA-systemet skulle bli 7,8-264. Jack V har vid sina beräkningar använt tyskt material därför att man i Tyskland men ej i Sverige har upprättat tabeller över fördelningen av faderskapsindex i utförda faderskapsundersökningar. Dessa tabeller inkluderar dock inte HLA-systemet. Någon större skillnad mellan tyska och svenska anlagsfrekvenser föreligger inte, utan den stora bristen hos beräkningarna i förevarande mål är att HLA-systemet inte finns med. I det tyska materialet har 98 procent av de verkliga fäderna och 86 procent av de ej uteslutna icke-fäderna samma eller högre faderskapsindex vid en jämförelse med R.S:s index enligt det tyska materialet. Motsvarande värden för den utpekade mannen i 1984 års mål var 8 procent av fäderna och 4,5 procent av de ej uteslutna icke-fäderna och dessutom var inte något system utelämnat i beräkningarna.

Vid en bedömning av den rättsgenetiska undersökningen sammanställd med övriga omständigheter i målet förtjänar till en början den höga uteslutningskapaciteten att uppmärksammas. Denna, som är avsevärt högre än i målet NJA 1984 s 49, innebär schematiskt uttryckt att i Sverige mindre än 4 000 personer av manligt kön har blodgruppsegenskaper som gör dem möjliga som fäder till T.. Om man, trots vad som förut anförts, antar att K.A. har haft samlag med någon eller några ytterligare män utöver R.S. och B.A. skulle sannolikheten för att de, om de påträffades, kunde uteslutas från faderskapet genom rättsgenetisk undersökning vara mycket stor.

Enbart en uteslutningskapacitet av angiven storlek bör emellertid ej läggas till grund för ett avgörande. Även om alla klart osannolika män räknas bort bör det, teoretiskt sett, bli några kvar som i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Av större intresse för den nu aktuella bedömningen är faderskapsindex. Till en början bör fastslås att vid bevisprövningen R.S:s faderskapsindex bör antas ligga vid nedre gränsen för det intervall som angetts av statens rättskemiska laboratorium, dvs 45, detta med hänsyn till den osäkerhet som det begränsade underlaget för frekvens beräkning i HLA-systemet föranleder. Detta index har av Jack V i hans utlåtande angetts vara, ehuru allmänt sett relativt högt, likväl snarast ovanligt lågt när man tar hänsyn till fördelningen inom den aktuella familjetypen. De beräkningar som Jack V gjort, visserligen på grundval av tyskt material och utan användande av HLA-systemet, beträffande andelen ej uteslutna ickefäder som har samma eller högre faderskapsindex, jämfört med R.S:s index, leder ej heller till nämnvärd minskning av antalet av dem som enligt det föregående ej blir uteslutna. Det bör också erinras om att ett faderskapsindex av 45 inte motsvarar den i rättskemiska laboratoriets utlåtanden använda högsta sannolikhetsgraden utan i princip, såsom också skett i detta fall, anges utvisa att möjligheten att den undersökta mannen skulle vara barnets far framstår som "tämligen" sannolik.

Det anförda kan sammanfattas på följande sätt. K.A:s uppgifter, särskilt om att hon under konceptionstiden inte haft samlag med andra män än R.S. och B.A., talar för att hon och R.S. haft samlag under konceptionstiden. Uppgifterna vinner också stöd av den rättsgenetiska undersökningen, låt vara att denna undersökning inte har lika stort bevisvärde som motsvarande undersökning i 1984 års rättsfall. R.S:s egna uppgifter om att det sista samlaget mellan honom och K.A. ägde rum vid en tidpunkt då barnet omöjligen kan ha avlats kan emellertid inte lämnas utan avseende, särskilt mot bakgrund av att K.A:s uppgifter om tidpunkten för det sista samlaget är vaga och dessutom har ändrats vid flera tillfällen under rättegången. Vid en samlad bedömning kommer HD till det resultatet att det inte finns tillräcklig anledning att frångå HovR:ns uppfattning i frågan, om samlag förekommit under konceptionstiden.

På grund av det anförda kan T:s talan inte bifallas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Sven Nyman och Vängby, referent, var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde: HovR:n har inte funnit styrkt att R.S. och K.A. har haft samlag med varandra under den tid då T. kan vara avlad. Såvitt avgörandet i HD beror av tilltron till den muntliga bevisningen i målet, kan till följd av 55 kap 14 § RB ändring i HovR:ns dom göras endast om det finns synnerliga skäl att anta att utsagorna har ett annat bevisvärde än HovR:n antagit. Sådana skäl kan inte anses föreligga.

Fråga uppkommer emellertid om och i så fall på vad sätt ett avgörande kan grundas på resultatet av den rättsgenetiska undersökning som utförts I målet och som närmare behandlats av docenten Jack V dels i ett av honom d 30 april 1984 avgivet utlåtande dels muntligen vid huvudförhandlingen i HD. Frågeställningen och tidigare överväganden har utförligt belysts i ett avgörande av HD från år 1984 (NJA 1984 s 49). De uppgifter som kan erhållas från rättsgenetisk undersökning hänför sig - som påpekas i nyssnämnda avgörande - inte direkt till samlagsfrågan utan till det biologiska faderskapet som sådant. Såsom HD funnit bör, i fall när den muntliga bevisningen för samlag ej är fullt tillräcklig, det under vissa förutsättningar likväl vara möjligt att med tillämpning av allmänna bevisprinciper fastställa ett faderskap på grundval av muntlig bevisning rörande samlag, rättsgenetiska undersökningsresultat och övriga omständigheter.

I målet är, som förut anförts, inte genom den på samlagsfrågan inriktade muntliga bevisningen styrkt, att K.A. och R.S. har haft samlag med varandra under den tid då barnet kan vara avlat. Fortfarande står här uppgift mot uppgift. I och för sig har visserligen K.A. gjort ett trovärdigt intryck i HD. Hon har sagt sig tro, att den sexuella förbindelsen med R.S. upphörde före d 13 april 1978, eftersom hon då fick en blödning som hon tog för en menstruation och därefter, då hon upptäckte att hon var gravid, uteslöt möjligheten att R.S. var far till barnet. Å andra sidan har R.S. förklarat, att han visserligen inte efter så lång tid kan vara fullständigt säker på vad som förevarit men att han upplever det så att förbindelsen med K.A. upphörde före fjällvistelsen d 3-18 mars 1978 och snarare långt dessförinnan. R.S. kan alltså anföra fjällvistelsen som ett direkt stöd för minnet, när han förlägger det sista samlaget med K.A. till en tidpunkt då barnet omöjligen kan vara avlat, medan de minnesbilder som K.A. åberopar som grund för att hon anser att det inträffat vid en senare tidpunkt är vaga.

Vid bedömningen måste också beaktas den omständigheten att socialstyrelsen i yttrande till TR:n uppgav att det med hänsyn till T:s utvecklingsgrad vid födelsen visserligen inte kunde uteslutas att hon avlats sista veckan i mars 1978 men att den statistiska sannolikheten härför understeg 0,5 procent. Sannolikheten blir något högre om man antar att samlaget ägt rum någon gång under de första 10-12 dagarna i april 1978 - senare kan det inte antas ha skett - men sannolikheten framstår likväl fortfarande som låg. Med utgångspunkt endast i uppgifterna om K.A:s och R.S:s sexuella förbindelse är det, även om tilltro i det hänseendet sätts till K.A., mindre sannolikt att barnet avlats vid samlag mellan dem.

K.A. har med stor bestämdhet uppgett att hon under konceptionstiden inte har haft samlag med någon annan man än R.S. och B.A.. Den senares faderskap har uteslutits genom rättsgenetisk utredning. I och för sig gör K.A. också på denna punkt ett trovärdigt intryck, vilket måste beaktas vid den samlade bedömningen. A andra sidan framgår av det förut anförda, att den muntliga bevisningen inte kan läggas till grund för en annan bedömning än den som HovR:n kommit till. När fråga uppkommer om att fastställa faderskap med tillämpning av allmänna bevisprinciper kan man ej heller bortse från möjligheten att modern haft samlag även med andra män än hon uppgett.

Vid en bedömning av den - i HD:s dom utförligt redovisade - rättsgenetiska undersökningen sammanställd med övriga omständigheter i målet förtjänar till en böijan den höga uteslutningskapaciteten att uppmärksammas. Denna, som är avsevärt högre än i målet NJA 1984 s 49, innebär schematiskt uttryckt att i Sverige mindre än 4 000 personer av manligt kön har blodgruppsegenskaper som gör dem möjliga som fäder till T.. Om man, trots vad som förut anförts, antar att K.A. har haft samlag med någon eller några ytterligare män utöver R.S. och B.A. skulle sannolikheten för att de, om de påträffades, kunde uteslutas från faderskapet genom rättsgenetisk undersökning vara mycket stor.

Enbart en uteslutningskapacitet av angiven storlek bör emellertid ej läggas till grund för ett avgörande. Även om alla klart osannolika män räknas bort bör det, teoretiskt sett, bli några kvar som i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Av större intresse för den nu aktuella bedömningen är faderskapsindex, eftersom detta är direkt inriktat på sannolikheten av den undersökte mannens faderskap. Till en början bör fastslås att vid bevisprövningen R.S:s faderskapsindex bör antas ligga vid nedre gränsen för det intervall som angetts av statens rättskemiska laboratorium, dvs 45, detta med hänsyn till den osäkerhet som det begränsade underlaget för frekvensberäkning i HLA-systemet föranleder. Detta index har av Jack V i hans utlåtande angetts vara, ehuru allmänt sett relativt högt, likväl snarast ovanligt lågt när man tar hänsyn till fördelningen inom den aktuella familjetypen. De beräkningar som Jack V gjort, visserligen på grundval av tyskt material och utan användande av HLA-systemet, beträffande andelen ej uteslutna icke-fäder som har samma eller högre faderskapsindex, jämfört med R.S:s index, leder ej heller till nämnvärd minskning av antalet av dem som enligt det föregående ej blir uteslutna. Det bör också erinras om att ett faderskapsindex av 45 inte motsvarar den i rättskemiska laboratoriets utlåtanden använda högsta sannolikhetsgraden, utan i princip, såsom också skett i detta fall, anges utvisa att möjligheten att den undersökta mannen skulle vara barnets far framstår som "tämligen" sannolik.

På grund av det anförda kan varken vad som kunnat utrönas om tidpunkten för det sista samlaget mellan K.A. och R.S. eller resultatet av den rättsgenetiska utredningen sägas ge starkt stöd för R.S:s faderskap. Vid en samlad bedömning av utredningen i målet kan det därför inte, trots trovärdigheten i K.A:s förnekande av andra faderskapsmöjligheter, anses vara med tillräcklig grad av säkerhet styrkt att R.S. är far till T..

T:s talan kan följaktligen inte bifallas.

JustR Bengtsson var av skiljaktig mening i faderskapsfrågan och anförde: K.A. har gjort ett trovärdigt intryck. Hon har alltsedan faderskapsutredningens början bestämt bestritt, att hon under år 1978 haft samlag med någon man utom R.S. och B.A.. Uppgifter om andra manliga kontakter under denna tid saknas i utredningen. K.A:s svårigheter att ange tiden för sista samlaget har en naturlig förklaring i att hon ända fram till dec 1979 utgått från att B.A. var far till barnet och därför saknat anledning att erinra sig detaljerna i sin samvaro med R.S.. I detta hänseende är att märka att enligt K.A:s uppgift, som R.S. inte bestritt, R.S. så sent som d 1 maj 1978 tog telefonkontakt med henne men att hon då avvisat honom, eftersom hon träffat en annan man - B.A.. Denna omständighet tyder på att det långvariga förhållandet mellan R.S. och K.A. inte definitivt brutits under april månad och talar för att hon även då kan ha haft samlag med R.S., liksom annars utan skyddsmedel.

HovR:n har på grundval av den muntliga bevisningen inte funnit styrkt att K.A. haft samlag med R.S. under den tid då barnet kan vara avlat. Såvitt avgörandet i HD beror av tilltron till parternas utsagor kan enligt 55 kap 14 § RB ändring i HovR:ns dom göras endast om det finns synnerliga skäl att frångå HovR:ns bevisvärdering.

För min del är jag böjd för att - liksom en enhällig TR - fästa tilltro till K.A:s uppgift att hon under den aktuella tiden inte haft samlag med andra än R.S. och B.A.. Jag finner det emellertid tveksamt om synnerliga skäl föreligger att på detta vis gå ifrån HovR:ns bedömning.

Frågan blir då vilka slutsatser som kan dras av övrig bevisning i målet. Framför allt är då att beakta den rättsgenetiska utredningen, som i HD ingående belysts genom utlåtande av docenten Jack V och sakkunnigförhör med denne. I enlighet med majoritetens resonemang i rättsfallet NJA 1984 s 49 anser jag mig liksom referenten böra pröva, om på grundval av denna utredning i förening med övrig bevisning faderskapet kan fastställas med tillämpning av allmänna bevisprinciper.

Av den rättsgenetiska utredningen framgår bl a att sannolikheten för faderskap är relativt hög - faderskapsindex är 45-1 620 - och att uteslutningskapaciteten med hänsyn till moderns och barnets egenskaper har beräknats till över 99,9 procent; av 1 000 utpekade män skulle alltså 999 män ha blivit uteslutna. Att den ende person som K.A. angett såsom möjlig fader jämte B.A. visar sig höra till en så exklusiv grupp av tänkbara fäder utgör ett mycket anmärkningsvärt sammanträffande.

Mot R.S:s faderskap kan visserligen åberopas de av TR:n återgivna uttalandena av socialstyrelsen om barnets sannolika konceptionstid med hänsyn till dess utvecklingsgrad. Med hänsyn till vad som nyss sagts om hans och K.A:s möjliga samvaro i april 1978 kan dock dessa uttalanden inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Särskilt med hänsyn till vad som här har sagts om K.A:s trovärdighet och om den rättsgenetiska utredningen anser jag med tillräcklig grad av säkerhet styrkt att R.S. är far till T.. T:s faderskapstalan skall alltså bifallas.