NJA 1984 s. 49

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Jörneklint) anförde i dom d 9 jan 1981:

Domskäl. L.A.J. födde d 22 maj 1976 sonen R.. Barnet vägde vid födelsen 3 750 g och var 50 cm långt. Den normala konceptionstiden kan beräknas till d 27 juli-d 25 sept 1975. 270:e dagen före barnets födelse är d 26 aug, 310:e dagen d 17 juli och 200:e dagen d 4 nov 1975.

Sociala centralnämnden i Gislaveds kommun upprättade efter utredning d 8 april 1976 protokoll vari L.A.J. utpekade två tänkbara fäder, T.L. och K.A.. Samlag med T.L. uppgavs ha ägt rum vid ett tillfälle i aug 1975, troligen d 8 eller 9 aug. Samlag med K.A. ägde rum i dennes hem i Göteborg troligen under tiden d 18 till d 20 juli och d 2 till d 3 aug 1975. L.A. uppgav att hon under konceptionstiden - som av nämnden beräknats till d 30 juni-d 29 aug 1975 - ej haft samlag med andra män än de nämnda.

I ett tidigare mål vid TR:n var K.A. och T.L. instämda med yrkande att endera av dem skulle förklaras vara fader till R.. Enligt intyg i målet av överläkare Georg Dano d 6 dec 1976 hade L.A. en uppgiven sista menstruation före nedkomsten med början d 19 juli 1975. Förlossningen beräknades med ledning härav till d 25 maj 1976. Barnets vikt, längd och huvudomfång överensstämde enligt Dano väl med att barnet var fullgånget vid födelsen. Vid första inställelse i målet d 16 febr 1977 förklarade L.A. att hon under konceptionstiden inte haft samlag med andra män än K.A. och T.L.. I utlåtande över rättsgenetisk undersökning d 31 aug 1978 förklarades möjligheten av såväl T.L:s som K.A:s faderskap i så hög grad osannolik att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt torde få anses uppenbart att varken T.L. eller K.A. var barnets fader.

L.A. har nu hörd under sanningsförsäkran uppgett: Hon har känt T.G. sedan lång tid tillbaka. De hade sällskap under några månader våren 1975. Förbindelsen bröts vid midsommartid men efter hennes semester - som 1975 inföll under juli och början av aug - följde T., som arbetade på samma ställe som hon, med henne hem under en rast och de hade samlag med varandra. Efter samlaget återvände de till sin arbetsplats. Vid samlaget användes inte preventivmedel. Hon är efter diskussioner med en väninna säker på att det hände efter semestern. Samlaget skulle alltså inträffat i tiden efter de samlag hon tidigare uppgivit sig ha haft med T.L. och K.A.. Orsaken till att hon tidigare sagt sig inte ha haft samlag med T.G. var att hon då förlade alla samlag med T.G. till tiden före konceptionstiden. Hon har under konceptionstiden inte haft samlag med andra män än de tre nämnda.

T.G. har uppgett: Deras förbindelse bröts efter ett gräl vid midsommar 1975. Därefter hade han aldrig samlag med L.A.. Genom en bror har han fått veta att L.A. under aktuell tid hade samlag med en B.G. och genom sin fästmö att hon haft samlag med ytterligare en man, vars namn inte nämnts.

L.A. har i anledning av T.G:s uppgifter försäkrat att hon aldrig haft samlag med B.G..

Som skriftlig bevisning har åberopats protokoll över rättsgenetisk undersökning d 14 okt 1980 med det utlåtandet att resultatet av blodundersökningen icke utesluter möjligheten att T.G. skulle kunna vara barnets fader. Faderskapsindex har angivits till 1287 och sannolikheten för faderskap i procent till 99,9. Procentsiffran anger faderskapssannolikheten under följande förutsättningar. Det antas att exakt en ytterligare man förekommer (men icke identifierats), att denne är blodgruppsstatistiskt sett slumpmässigt uttagen ur svensk befolkning och att denne och den undersökte mannen haft exakt samma chans att bli barnets fader bortsett från blodgruppsförhållandena (samma samlagsfrekvens, läge i konceptionstiden, fertilitet etc).

Till frågan om samlag mellan T.G. och barnets moder under konceptionstiden kan anses utrett anmärker TR:n följande. I samband med sociala centralnämndens utredning i april 1976 har T. ej angivits som tänkbar fader. L.A. har nu uppgett att hon då inte tänkte på att hon haft samlag med T. under konceptionstiden. Så sent som i samband med första inställelse i förevarande mål kunde L.A. ej ge säkert besked huruvida samlag med T. förekommit under konceptionstiden. Orsaken till att hon nu blivit säker har uppgivits vara samtal med en väninna. På fråga om väninnan skulle kunna genom vittnesmål stödja L.A.s uppgifter har sagts att väninnan ej haft något konkret att säga. Mot bakgrund av den osäkerhet beträffande uppgifterna om tidpunkt för samlag med T. som L.A. visat tidigare finner TR:n mot T.' bestämda förnekande ej endast genom L.A.s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter styrkt att samlag mellan T. och barnets moder förekommit under tid då barnet kan vara avlat. Den mot T. förda talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. TR:n ogillar den mot T.G. förda talan.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har förhör ånyo ägt rum med L.A.J. och T.G.. Vidare har på R:s begäran R.H. hörts som nytt vittne i HovR:n.

L.A. har vidhållit de uppgifter hon lämnat vid TR:n samt tillagt följande: Skälet till att hon tidigare sagt sig inte ha haft samlag med T. under konceptionstiden var att hon inte ville ha med T. att göra, eftersom han varit oförskämd mot henne när hon talade om för honom att hon var gravid. Hon har hela tiden varit säker på att hon haft samlag med T. under konceptionstiden men förtigit det på grund av det obehag hon kände.

T. har även i HovR:n lämnat de uppgifter som framgår av TR:ns dom. Han har vidare bestämt förnekat att han varit hemma hos L.A. någon gång under aug 1975.

R.H. har berättat: Hon bodde år 1975 i våningen under L.A. och umgicks en del med henne. På förmiddagen någon dag i aug 1975 såg hon att L.A. och T. kom i bil till parkeringsplatsen utanför huset. De gick sedan in i huset och stannade där omkring 20-25 minuter. Hon blev förvånad eftersom hon visste att L.A. normalt skulle arbeta vid den tiden på dagen. Hon är säker på att händelsen inträffade vid den angivna tidpunkten, eftersom hon förlovade sig under semestern 1975.

L.A. har - såsom TR:n angivit - under rättegången i betydelsefulla hänseenden ändrat sina uppgifter. Hon har även lämnat olika förklaringar härtill. Vid TR:n uppgav hon att hon först inte tänkt på att hon haft samlag med T. under konceptionstiden, men att hon efter diskussion med en väninna blivit säker på att så var fallet. I HovR:n har hon förklarat att hon hela tiden varit säker på att hon haft samlag med T. under konceptionstiden men förtigit det på grund av att hon ej ville ha med honom att göra.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit ger L.A.s berättelse intryck av bristande tillförlitlighet. Visserligen får påståendet om ett besök i L.A.s lägenhet och samlag där med T. under en arbetsrast i aug 1975 ett visst stöd av R.H.:s vittnesmål. Emellertid måste beaktas att lång tid förflutit mellan den uppgivna händelsen och vittnesmålet. Det kan därför inte uteslutas att minnesfel eller misstag påverkat tidsangivelsen.

På grund av det anförda finner HovR:n mot T.' förnekande ej styrkt att han haft samlag med L.A. under tid då barnet kan vara avlat. R:s vadetalan kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

R.J. sökte revision och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

T.G. bestred ändring.

Han förklarade sig inte kunna vitsorda något belopp såsom i och för sig skäligt underhållsbidrag.

Socialstyrelsen avgav yttrande i målet.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Faderskapsfrågan. L.A.J., T.G. och R.H. har hörts på nytt i HD och därvid lämnat uppgifter som i det väsentliga stämmer med dem som har antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. L.A. har bekräftat att hon hela tiden varit medveten om att hon haft samlag med T. under tid då barnet kan ha avlats. Hon har tillagt bl a följande. Hon trodde redan från början att T. var barnets far. Hon hade emellertid på grund av T.' uppträdande mot henne bestämt sig för att han inte skulle ha något att göra med vare sig henne eller barnet. Till slut kände hon sig dock tvingad att ge upp denna föresats. Hon skämdes över att hon hade förtigit samlaget med T. och ville "snygga till" saken i TR:n genom att där skylla på misstag om tidpunkten. Efter vad hon nu minns ägde samlaget med T.G. rum kort efter samlaget med T.L., som troligen var d 8 eller 9 aug 1975.

HovR:n har mot T.G:s förnekande inte funnit styrkt att han har haft samlag med L.A. under tid då barnet kan vara avlat. Såvitt avgörandet i HD beror av tilltron till den muntliga bevisningen i målet, kan till följd av 55 kap 14 § RB ändring i HovR:ns dom göras endast om det finns synnerliga skäl att anta att utsagorna har ett annat bevisvärde än HovR:n har utgått från. Begränsas bedömningsunderlaget till den hittills berörda bevisningen, kan sådana skäl inte anses föreligga.

Från R:s sida har i HD gjorts gällande att det faderskapsindex som vid den rättsgenetiska undersökningen har framräknats för T., 1287, är så högt att det tillsammans med övriga omständigheter innefattar tillräcklig bevisning om att samlag under konceptionstiden har förekommit mellan T. och L.A..

Ett blodgruppsstatistiskt faderskapsindex anger förhållandet mellan å ena sidan den frekvens med vilken en viss blodgruppskonstellation förekommer bland verkliga fäder till barn i fall där moder och barn har en bestämd blodtypskombination och å andra sidan den frekvens med vilken denna konstellation återfinns i den manliga befolkningen i dess helhet. Faderskapsindex kan anta värden från 0 till oändligheten Faderskapsindex = 1 innebär att barnet och den utpekade mannen beträffande de undersökta egenskaperna liknar varandra exakt så mycket som man kan förvänta sig att barnet liknar en slumpmässigt utvald man. Faderskapsindex kan överföras till faderskapssannolikhet uttryckt i procent under vissa antaganden. När index beräknats för endast en man, antas sålunda att ytterligare en (okänd) man har haft samlag med modern, att denne har det genomsnittliga indexvärdet 1 och att han, bortsett från blodgruppsförhållanden, har haft samma förutsättningar att bli barnets far. En positiv sannolikhet om 95 % svarar då mot ett index av 19, vilket är det lägsta indextal som enligt den nordiska vägledningen för det rättsliga bedömandet av serologiska undersökningar i faderskapsärenden (se SvjT 1962 s 41-44) kan anses tala för faderskap. Den blodgruppsstatistiska bedömninge kan förryckas, om någon av parterna i ett ärende tillhör en befolkningsgrupp där blodgruppsfördelningen avviker från den som ligger till grund för värderingen eller om släktskap utöver det påstådda faderskapet föreligger mellan parterna. (Angående faderskapsindex och faderskapssannolikhet kan hänvisas till artiklar i rapporten Rättsgenetiska undersökningar i faderskapsärenden, Socialstyrelsen redovisar 1976:4, och till Saldeen, Fastställande av faderskap, 1980, främst s 149 ff.)

Frågan huruvida genetisk bevisning kan användas vid bedömningen av samlagsrekvisitet enligt den faderskapsrättsliga presumtionsregeln (numera 1 kap 5 § FB) har tidigare uppmärksammats i rättspraxis och doktrin. I rättsfallet NJA 1951 s 744 konstaterade HD att företagen blodundersökning gav stöd åt moderns uppgift att svaranden i målet var far till barnet. Domstolen fann likväl inte samlag tillförlitligen styrkt. I hovrättspraxis har emellertid förekommit att den instämde mannens faderskapsindex har tillerkänts avgörande bevisverkan i fråga om samlaget. Det förtjänar också nämnas att Danmarks Højesteret i ett avgörande från år 1967 (Ugeskrift for Retsvæsen 1968 s 71 H) fann samlag utrett med hänvisning till bl a utfallet av en blodgruppsstatistisk undersökning.

I svensk juridisk litteratur har skilda meningar gjort sig gällande. Frågan har nyligen behandlats utförligt av Saldeen i det ovan nämnda arbetet (s 73 ff), varvid han har ställt sig avvisande till tanken att vid tillämpning av presumtionsregeln basera bevisningen för samlag på biologiska fakta som uttrycker faderskapssannolikhet. Walin uttalar däremot i sin Kommentar till FB (1979, s 48 f) att blodgrupps- och annan antropologisk undersökning som ger positivt stöd för att svaranden är far till barnet därmed också i viss mån stöder en uppgift av modern att samlag har förekommit under konceptionstiden. Samma uppfattning uttrycks i Socialstyrelsen redovisar 1976:4 (s 18).

Socialstyrelsens yttrande till HD har avgetts d 24 maj 1982 genom styrelsens rättsliga råd och föregåtts av en utredning av docenten Jack Valentin. I yttrandet förklarar styrelsen att den ej kan uttala sig om vilken bevisverkan det för T. angivna faderskapsindexet eventuellt kan ha vid bedömning av frågan, om samlag har ägt rum eller ej mellan L.A. och T. under tid då barnet kan vara avlat. Om samlag mellan L.A. och T. har ägt rum under nämnda tid, är det ifrågavarande faderskapsindexet så högt att det enligt socialstyrelsens mening förefaller sannolikt att T. är far till barnet.

I sitt d 31 mars 1982 dagtecknade yttrande till socialstyrelsen hänvisar Valentin inledningsvis till Saldeens tidigare nämnda framställning i ämnet och förklarar sig dela dennes åsikt att användningen av faderskapsindex för att fastställa samlag närmar sig cirkelbevisning. Valentin anlägger emellertid därefter vissa synpunkter på frågan hur den slutliga faderskapssannolikheten påverkas av olika samlagssannolikheter och anför bl a: Primärantagandet vid beräkning av faderskapssannolikhet för en enda undersökt man är att denne och en okänd man haft samma antal samlag med modern. I föreliggande fall antar Valentin att ett enda samlag förekommit och att T. eller den okände varit mannen i fråga, vilket inte ändrar kalkylen. Enligt primärantagandet är alltså trovärdigheten i moderns utsaga 50 % och i T.' 50 %. Detta ger en faderskapssannolikhet för T. på 99,92 %. Med två okända män får man i stället 99,84 %. Andras nu trovärdigheten i moderns utsaga till t ex 10 %, sjunker T.' faderskapssannolikhet till 99,3 %. Signifikansgränsen nås vid 1,45 %. Detta innebär att om moderns trovärdighet antas vara 1,45 % eller lägre blir T.' totala faderskapssannolikhet mindre än 95 % och därmed inte längre biostatistiskt övertygande. Valentin tillägger att man givetvis inte kan låta det höga indexvärdet "bevisa" samlag om man inte fullföljer resonemanget med att fastställa mannen i fråga som far.

Valentin tar därefter upp den av Saldeen framförda synpunkten (s 78 i nämnda arbete) att man möjligen skulle kunna beakta indexvärdet vid samlagsbedömningen, om fördelningen av indexvärden i en lång rad ärenden, alla med mödrar och barn med samma blodtyper, vore känd. Valentin gör den kommentaren att de rent logiska invändningarna väl egentligen står kvar men att bättre kännedom om indexfördelningen ger mer information om risken för ett felaktigt domslut vid en sådan cirkelbevisning. Han upplyser vidare att svensk indexfördelning inte är känd i detalj. Ledning kan enligt Valentin emellertid hämtas från tyska tabeller, fastän blodgruppsfördelningen inte är densamma i Sverige som i Tyskland.

Valentin uttalar fortsättningsvis följande. För tyska mödrar och barn med L.A.s och R:s blodtyper skulle rättsgenetisk undersökning av den aktuella omfattningen utesluta 99,23 % av alla felaktigt utpekade män. (Enligt svenska anlagsfrekvenser är uteslutningsprocenten 99,15 %.) De mycket få icke-fäder som ej utesluts passar givetvis till synes ganska bra och får därför relativt höga index. Medelvärdet blir 36, vilket med gängse förutsättningar motsvarar faderskapssannolikheten 97,3 %. Indexmedelvärdet bland verkliga fäder blir enligt samma tabeller 291, motsvarande 99,66 % faderskapssannolikhet. T.' index blir 1442, vilket innebär en faderskapssannolikhet om 99,93 %. Endast ca 4,5 % av de icke uteslutna icke-fäderna får så höga index som 1 442 eller mer. Eftersom de flesta icke-fäder utesluts, får totalt mindre än 0,04 % av icke-fäderna lika högt index som T..

Sammanfattningsvis anför Valentin: Liksom Saldeen anser han att det är ett cirkel bevis att använda faderskapssannolikhet för att bedöma samlagsfrågan, eftersom faderskapssannolikheten beräknas med förutsättningen att samlag ägt rum. Felrisken på grund av cirkelbevisningen kan analyseras bättre, om fördelningen av index i befolkningen som statistisk variabel är känd. Svenska data saknas, men tyska data tyder på att 1/1 000 till 1/10 000 av alla icke-fäder får så högt index som T. (vilket stämmer bra med hans faderskapsindex 1 287). Valentin ställer sig alltså tveksam till att "bevisa" samlag med hjälp av faderskapsindex men anser att man inte kan hänvisa till någon självklar, entydig förhållningsregel. Om HD beslutar utnyttja den genetiska bevisningen för att styrka samlag, bör man oberoende av det kräva en trovärdighet i moderns utsaga som är större än 1,45 % för att fastställa faderskap, om kravet på slutlig faderskapssannolikhet större än 95 % skall bibehållas.

Valentin har av HD förordnats som sakkunnig i målet och hörts muntligen vid huvudförhandlingen. Han har därvid till komplettering av det skriftliga yttrandet anfört bl a följande. Den fördelning av blodgrupper inom den skandinaviska befolkningen som beräkningen av faderskapsindex grundar sig på är geografiskt inte helt jämn. Såvitt gäller befolkningen i Mellansverige finns det dock inte anledning att räkna med annat än obetydliga avvikelser från den antagna genomsnittsfördelningen. Enligt Valentins uppfattning ger T.' höga indextal stöd för hans faderskap utöver vad som kan slutas från den ovanligt höga procentandel varmed män som ej är fäder till R. kan uteslutas från faderskapet genom blodundersökning. De från Tyskland hämtade uppgifterna om fördelningen av index ger en uppfattning om de värden mellan vilka indextalen för utpekade fäder i den aktuella typsituationen vanligen varierar och skänker därmed färg åt T.' höga indextal. Det förhållandet att uppgifterna om indexfördelningen har sitt underlag i tysk och inte i skandinavisk befolkning leder i detta fall endast till smärre siffermässiga differenser. I Sverige finns, överslagsmässigt beräknat, 4 000 personer av manligt kön med samma blodgruppsegenskaper som T.. Bedömer man dennes faderskapssannolikhet på vanligt sätt utifrån antagandet att en okänd man har haft samlag med modern under konceptionstiden men med den avvikelsen att sannolikheten för T.' samlag reduceras till 50 %, får man talet 99,84 %. Även om en utpekad man har ett aldrig så högt faderskapsindex, kan man inte på grund härav vetenskapligt fastställa att han är barnets far.

Enligt HD:s mening ter det sig från flera synpunkter diskutabelt att använda blodgruppsstatistiskt faderskapsindex och annat genetiskt undersökningsmaterial som bevisning i fråga om samlagsrekvisitet i faderskapsregeln i 1 kap 5 § FB. Vad särskilt beträffar den från faderskapsindex härledda beräkningen av sannolikheten för en viss mans faderskap, bygger denna, som bl a Valentin har framhållit, på ett antagande om att modern har haft samlag just med den utpekade mannen. Ett på gängse sätt uträknat procenttal för sannolikheten kan tydligen lätt leda vilse, om ovisshet från början råder, huruvida modern och den utpekade mannen haft samlag med varandra under konceptionstiden. En annan komplikation utgör osäkerheten angående moderns samlag med andra män, eftersom ett ökat antal faderskapsmöjligheter sänker procenttalet för den utpekade mannens faderskapssannolikhet.

Det torde visserligen vara möjligt att ange faderskapssannolikheten på grundval av korrigerade antaganden om hur troligt det är att den utpekade mannen och andra män har haft samlag med modern under aktuell period. Det är emellertid att märka att man genom en sådan uträkning får ett besked i första hand om sannolikheten för själva faderskapet, inte direkt beträffande samlagsfrågan. På motsvarande sätt förhåller det sig med andra uppgifter som härrör från rättsgenetisk undersökning: de hänför sig i första hand till det biologiska faderskapet som sådant.

Frågan kan då ställas om man inte, i fall när den muntliga bevisningen för samlag ej är fullt tillräcklig men när denna tillsammans med de blodgenetiska undersökningsresultaten och övriga omständigheter likväl med stor tyngd pekar på en viss mans faderskap, bör kunna förklara mannen som far utan att först som ett mellanled finna samlag utrett. Ett sådant förfaringssätt skulle visserligen innebära en avvikelse från det handlingsmönster för domstolarna som 1 kap 5 § FB anvisar. Det bör emellertid beaktas att huvudskälet till lagrummets uppbyggnad är att man har velat ge barnet en bevislättnad. Om man enligt allmänna principer om bevisning ställde upp ett krav på att själva faderskapet skulle styrkas, skulle detta leda till att faderskap endast undantagsvis skulle kunna fastställas (jfr prop 1969:124 s 80) Av den anledningen har lagrummet formulerats som en presumtionsregel där endast samlag behöver styrkas. Presumtionsregeln kan emellertid inte anses innebära att det skulle vara otillåtet att rättsligen fastställa ett faderskap med tillämpning av allmänna bevisprinciper, när detta visar sig vara möjligt. I doktrinen har det också antagits att det vid sidan av presumtionsregeln finns en oskriven "generell" eller "primär" faderskapsregel, enligt vilken faderskapstalan skall bifallas, om barnet direkt kan bevisa faderskapet (Saldeen, a a s 5 ff och 78 f, Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl, s 94).

Det torde stå klart att den angivna allmänna bevisregeln bör användas med stor försiktighet. Det måste krävas att stödet för moderns påstående om samlag under konceptionstiden är, frånsett de genetiska förhållandena, starkt, om än inte fullt tillräckligt för att samlaget skall anses styrkt. Vidare bör fordras att de blodgruppsserologiska undersökningsresultaten på ett entydigt sätt pekar på att svaranden är barnets far; det finns här anledning att med försiktighet bedöma också höga faderskapsindex. Det måste slutligen förutsättas att inte andra omständigheter drar faderskapet i tvivelsmål. Av särskild betydelse härvidlag är beaktansvärda misstankar om ytterligare faderskapsmöjligheter.

I förevarande fall är, som förut angetts, inte redan genom den direkt på samlagsfrågan inriktade bevisningen tillförlitligen styrkt att T. har haft samlag med L.A. under tid då barnet kan vara avlat. T. har emellertid ostridigt tidigare haft sexuell förbindelse med L.A.. Hennes uppgift om ett samlag dem emellan under första hälften av aug 1975 vinner stöd av R.H.:s vittnesmål och har en avsevärd trovärdighet. Bedömningen att samlaget genom den angivna bevisningen inte är till fullo styrkt innefattar visserligen att man måste räkna med möjligheten av att L.A. under den aktuella tiden har haft samlag med någon annan man än T. och de två män vilka har uteslutits genom blodundersökning. Å andra sidan ger utredningen i målet inte något positivt stöd för att så verkligen skulle vara fallet. Den påstådda tidpunkten för samlaget med T. får anses väl förenlig med uppgifterna om barnets utvecklingsgrad vid födelsen.

Nämnda omständigheter skall sammanställas med resultaten från den rättsgenetiska undersökningen och den därpå grundade blodgruppsstatistiska värderingen. Denna bevisning synes med osedvanlig styrka tala för T.' faderskap. Redan den höga uteslutningsfrekvens som föreligger i undersökningsärendet har ett ej obetydligt bevisvärde. Av drygt hundra icke-fäder till barnet är det sålunda endast en man som inte blir utesluten genom blodundersökning. T. har vidare erhållit ett mycket högt faderskapsindex. Detta belyses genom de från Tyskland hämtade uppgifterna om fördelningen av index. Av dessa kan slutas bl a att, lågt räknat, bland tusentalet icke-fäder endast en man får så högt index som T.. En omräkning av indexet till faderskapssannolikhet ger, som framgår av vad Valentin har uppgett, synnerligen höga procenttal. Detta gäller även om man gör för L.A. relativt ogynnsamma antaganden om sannolikheten för samlag med T. och om samlag med andra män. L.A. och T. har uppgett att de inte är släkt med varandra, och det saknas anledning att tro att den beräknade faderskapssannolikheten förrycks till följd av avvikelser i de undersöktas hemtrakt från den genomsnittliga genetiska sammansättningen.

Vid en samlad bedömning av bevismaterialet framstår möjligheten att T. ej är far till barnet som så avlägsen att den rimligen kan lämnas ur räkningen. HD finner i stället att det med tillräcklig grad av säkerhet får anses utrett att T. är barnets far. Barnets talan om faderskapets fastställande skall alltså bifallas.

Underhållsfrågan. Såsom far till R. är T. skyldig att betala underhållsbidrag till denne. Ansökan om stämning å T. i målet kom in till TR:n d 20 dec 1979. Med stöd av punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1978:853) om ändring i FB kan därför R:s talan om underhållsbidrag från tiden för födelsen bifallas utan hinder av den nya regeln i 7 kap 8 § FB om treårig preskription.

Beträffande sina ekonomiska förhållanden har T. uppgett följande. Han har under hela den aktuella perioden haft heltidsanställning som industriarbetare. F n är hans bruttoinkomst 74 000 kr om året. Han betalar 1 520 kr i hyra. Någon förmögenhet har han inte. Sedan mars 1981 erlägger han underhållsbidrag till ett annat barn med 900 kr i mån.

L.A. har uppgett: Under större delen av tiden från R:s födelse har hon haft industriarbete på heltid. Sedan ett och ett halvt år tillbaka är hon emellertid ledig och studerar inom den kommunala vuxenutbildningen. Hon uppbär studiemedel med 3 800 kr i mån. Hennes månadshyra är 1 880 kr, varifrån avgår bostads bidrag om 730 kr. Studierna väntas pågå till dec 1985. Hon är ogift och inte försörjningsskyldig mot någon annan än R..

Med hänsyn till vad som sålunda har upplysts om T.' och L.A.s ekonomiska förhållanden finner HD skäligt att T. utger underhållsbidrag till R. för tiden to m 1983 med 200 kr i mån och för tiden därefter med 250 kr i mån. Därvid har HD räknat med att L.A. om ca 2 år återgår till heltidsanställning. HD vill erinra om att den T. nu ålagda skyldigheten att bidra till R:s underhåll kan utgöra skäl för jämkning av det underhållsbidrag som han är pliktig att betala till det andra barnet.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD T.G. vara fader till R.

och förpliktar honom att betala underhållsbidrag för barnet med 200 kr i mån för tiden från barnets födelse to m utgången av år 1983 och med 250 kr för tiden därefter tills barnet fyller 18 år. Bidragen skall utges till L.A. eller annan ställföreträdare för barnet, för förfluten tid genast och i övrigt förskottsvis för kalendermånad.

JustR Magnusson, med vilken JustR Mannerfelt instämde, var i faderskapsfrågan skiljaktig beträffande motiveringen på sätt framgår av följande yttrande: Jag anser att andra stycket i HD:s domskäl bör ersättas med två nya stycken av följande lydelse:

"L.A. har vid förhöret i HD gjort ett trovärdigt intryck. Hennes uppgifter vinner också på väsentliga punkter stöd av R.H.:s vittnesmål. Det bör dessutom beaktas att L.A. och T.G. ostridigt tidigare har haft sexuell förbindelse.

Redan den muntliga bevisningen talar med stor tyngd för att L.A. har haft samlag med T. under konceptionstiden. Det är emellertid att märka att HovR:n, som har hört samma personer som HD, inte på grundval av den muntliga bevisningen har ansett sig kunna komma till att samlag är styrkt. I den mån avgörandet även i HD beror av tilltron till den muntliga bevisningen, kan därför till följd av 55 kap 14 § RB ändring i HovR:ns dom göras endast om det finns synnerliga skäl att anta att utsagorna har ett annat bevisvärde än HovR:n har utgått ifrån. Det kan ifrågasättas om sådana skäl föreligger. I varje fall finns det anledning att undersöka om inte den muntliga bevisningen stöds av någon annan bevisning."

Jag anser vidare att de tre sista styckena av domskälen i faderskapsfrågan bör ha följande lydelse:

"Även om alltså ett faderskap åtminstone i vissa fall kan fastställas med hjälp av en mera direkt faderskapsregel, finns det enligt min mening inte tillräcklig anledning att använda denna regel i det nu aktuella målet. Jag har redan inledningsvis slagit fast att den muntliga bevisningen med stor tyngd talar för att L.A. och T. har haft samlag under tid då barnet kan vara avlat. Tilläggas kan att den påstådda tidpunkten för samlaget får anses väl förenlig med uppgifterna om barnets utvecklingsgrad vid födelsen.

När det därefter gäller den rättsgenetiska undersökningen och den därpå grundade blodgruppsstatistiska värderingen synes undersökningsresultaten med osedvanlig styrka tala för T.' faderskap. Redan den höga uteslutningsfrekvens som föreligger i undersökningsärendet har ett ej obetydligt bevisvärde. Av drygt hundra icke-fäder till barnet är det sålunda endast en som inte blir utesluten genom blodundersökningen. T. har vidare erhållit ett mycket högt faderskapsindex. Detta belyses genom de från Tyskland hämtade uppgifterna om fördelningen av index. Av dessa kan slutas bl a att, lågt räknat, bland tusentalet icke-fäder endast en man får så högt index som T.. En omräkning av indexet till faderskapssannolikhet ger, som framgår av vad Valentin har uppgett, synnerligen höga procenttal. Detta gäller även om man gör för L.A. relativt ogynnsamma antaganden om sannolikheten för samlag med T. och om samlag med andra män. L.A. och T. har uppgett att de inte är släkt med varandra, och det saknas anledning att tro att den beräknade faderskapssannolikheten förrycks till följd av avvikelser i de undersöktas hemtrakt från den genomsnittliga genetiska sammansättningen.

När redan den bevisning som är direkt inriktad på samlagsfrågan har en sådan tyngd som i förevarande fall, samtidigt som den rättsgenetiska undersökningen har gett de resultat som nyss har redovisats, är det enligt min mening naturligast att följa det handlingsmönster som 1 kap 5 § FB anvisar. De genetiska undersökningsresultaten bör alltså kunna användas för att ge ytterligare stöd åt den muntliga bevisningen i samlagsfrågan. Sammantagna leder omständigheterna till att det får anses utrett att L.A. och T. har haft samlag under konceptionstiden. Det är också med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet har avlats av T.. Barnets talan om faderskapets fastställande skall alltså bifallas."