NJA 1985 s. 563

Domskäl

TR:n (lagmannen Hagard samt rådmännen Enderstein och Torgestam) anförde i dom d 12 jan 1984: Käranden har utvecklat grunderna för sin talan på följande sätt: Släktnamnet G. bäres numera av föräldrarna X. och K. samt av sönerna D., C. och P. jämte deras familjer, sammanlagt 11 personer. Bolaget har under sommaren 1982 mera systematiskt börjat göra reklam för turistanläggningen i Fiskebäckskil och börjat inarbeta namnet Gullmarsstrand i annonser, nyhetsartiklar och reklambroschyrer samt genom tryck på matsedlar och liknande. Släkten G. har uppfattat användningen av deras namn i rörelsen såsom kränkande. Det har hänt att utomstående gjort sig lustiga över att släktnamnet förekommit som namn på en krog. Det har vidare till exempel förekommit notiser i dagspressen om att man stulit bestick och att det saknats toalettpapper på Gullmarsstrand. Någon faktisk förväxling har kanske ännu inte skett men käranden har åsamkats en ideell skada. Fadern X.G. vände sig redan i maj 1982 till advokat. Denne skrev till bolaget och påpekade att bruket av namnet i rörelsen stred mot namnlagen. Bolaget anmodades därför att upphöra med användningen. Detta ledde i sin tur till att bolagets ombud advokaten Y. satte sig i förbindelse med kärandeombudet. Y. meddelade därvid att bolaget begärt yttrande från en sakkunnig. Därest den sakkunnige skulle komma till slutsatsen att bolagets nyttjande av namnet utgjorde intrång i släkten G:s rätt till namnet skulle man upphöra med bruket. Något ytterligare besked kom emellertid aldrig. Bolaget har i stället fortsatt med användningen.

Bolaget har genmält: Bolaget ägs av B. och L.N.. De har tidigare arbetat i sina föräldrars restaurangrörelse i Trollhättan. Själva förvärvade de 1979 pensionatet Klinten i Fiskebäckskil. Verksamheten har vuxit kraftigt. Sedan 1982 omfattar rörelsen en centralbyggnad med butik och badrestaurang, vidare vandrarhem med självhushåll, konferensutrymmen, servicehus och bastu. I närheten finns en golfbana och en sk marina. Anläggningen har fått stöd såväl av Lysekils kommun som av naturvårdsverket. För att statsbidrag skall utgå krävs att verksamheten bedöms vara en tillgång för friluftslivet. Bolagets satsning i Fiskebäckskil har väckt uppmärksamhet både inom och utom Norden som en mönsteranläggning. Svårigheten är att säsongen är så kort. Bolaget har därför sökt förankra rörelsen hos stora kunder som till exempel Volvo, Electrolux och SE-Banken för att få dem att förlägga kurser och liknande verksamhet till Fiskebäckskil under annan tid än sommarmånaderna. Det skulle innebära stora svårigheter för bolaget att inte få använda sig av namnet Gullmarsstrand. Beteckningen är numera inarbetad och förekommer till exempel på vägvisare och skyltar inom området. Bara en omskyltning skulle kosta uppskattningsvis 25 000 kr. Namnet tillkom efter överläggningar med företrädare för turistnäringen. Det är en förkortning av Gullmarsfjordens strand. Namnet har således ett rent geografiskt ursprung. Inom Lysekils kommun förekommer sedan mera än etthundra år benämningen Gullmarsstrand, i något fall föregången av ordet 'Norra', på några fastigheter och under 1960-talet marknadsfördes ett fritidsområde med ett hundratal sommarstugetomten under beteckningen 'Gullmarsstrand' eller 'Gullmars Strand'. När bolaget startade sin rörelse hade man inte heller någon kännedom om släkten G.. Bärarna av namnet är huvudsakligen bosatta i Skärhamn, som ligger tämligen långt från Fiskebäckskil. Släktnamnet G. kan mot bakgrunden av vad som nyss sagts om namnets förekomst i samma eller likartad form inte anses egenartat. Beteckningen Gullmarsstrand på turistanläggningen innebär därför inte någon nackdel för bärarna av släktnamnet G.. Det är emellertid riktigt att bolaget inte inhämtat samtycke till användning av namnet från släkten G..

Domskäl. Patent- och registreringsverkets namnsektion har på TR:ns begäran avgivit yttrande d 13 sept 1983 och har därvid med instämmande av sektionens språkvetenskaplige rådgivare professorn T.A. anfört följande: "Namnsektionen finner att förväxlingsbarhet föreligger. Som efternamn eller ortsnamn kunde betoningen vid uttalet av G. med ett eller två s läggas olika men detta till trots kan inte likheten i skrift - även med beaktande av stavningsolikheten i fråga om -s och -ss - föranleda annat än att efternamnet G. och rörelsekännetecknet Gullmarsstrand måste anses lätt kunna förväxlas. Namnsektionen har låtit inhämta att efternamnet G. för första gången registrerades d 14 juli 1939 och bäres av 5 personer enligt tillgängliga registeruppgifter samt att varumärke eller aktiebolagsfirma med komponent Gullmars(s)trand inte finns registrerade i patentverkets register för varumärken och aktiebolagsfirmor."

Domstolspraxis på namnrättens område är sparsam. Ett likartat fall återfinns emellertid i NJA 1973 s 717. Innehavaren av släktnamnet W. förde här talan mot Skogsägareföreningen Vänerskog, ek för, med yrkande om förbud för föreningen att använda firman och om skadestånd. HD ansåg att föreningen bort inse att dess intrång i rätten till släktnamnet länt namnhavarna till förfång. Föreningen ålades därför skadeståndsskyldighet. En minoritet (två ledamöter) ville emellertid ogilla käromålet enär det inte var visat att föreningens användande av ordet Vänerskog lände kärandena till förfång.

Göta HovR har vidare i dom d 9 juni 1983, som ännu inte refererats, ogillat en talan av Stig Dacke m fl mot Dacke-Ligan Handelsbolag om intrång i rätt till efternamn. Avgörande vikt torde emellertid här ha fästs vid det förhållandet att Dacke utgör namnet på en historisk personlighet samt att namnet sedan länge ingått som en dominerande beståndsdel i beteckningen på företag och föreningar med anknytning till Småland och angränsande landskap.

TR:n anser i förevarande fall följande synpunkter vara att anlägga: Den materiella namnrätten tillförsäkrar såväl enligt 1963 som 1982 års namnlag bäraren av ett egenartat släktnamn ensamrätten härtill och han är sålunda i princip skyddad mot att annan obehörigen använder namnet till exempel som kännetecken i sin rörelse.

Efternamnet G. är otvivelaktigt ägnat att utmärka tillhörigheten till viss släkt och namnet är alltså i namnlagens mening egenartat. Beteckningen Gullmarsstrand på bolagets anläggning är däremot inte ett i verkligheten förekommande ortsnamn och det ingår inte i någon officiell fastighetsbeteckning utan är ett av bolaget tillskapat uttryck för att ange att bolagets verksamhet bedrivs vid Gullmarn. Det är ostridigt att bolaget inte sökt eller fått motpartens medgivande att använda hans efternamn. Härvid är betydelselöst om namnen betonas olika eller stavas med ett eller två 's'. Användningen är därför i och för sig obehörig.

Bolaget har numera vitsordat att risk för förväxling föreligger. Det ligger också i sakens natur att förväxling någon gång kan tänkas förekomma mellan släktnamnet G. och bolagets identiska men något annorlunda stavade beteckning på sin rörelse, detta särskilt som båda parter har anknytning till Bohuslän.

Även om släktnamnet G. är egenartat och förväxlingsbart med beteckningen på bolagets anläggning i Fiskebäckskil är emellertid därmed inte sagt att käranden kan utverka förbud mot användningen eller äger rätt till skadestånd. Namnlagen uppställer utöver förväxlingsrisken som ytterligare förutsättning att användningen av en identisk beteckning medför nackdel för namnbäraren. Detta bör, för att rekvisitet alls skall ha någon självständig betydelse, rimligen innebära åtminstone så mycket att den obehöriga användningen av beteckningen medför olägenhet av någon praktisk betydelse och inte bara ett intrång av rent formell art.

I förevarande fall kan knappast vara tal om ekonomisk skada. Återstår i så fall ideell skada eller åtminstone risk för sådan skada. I detta sammanhang är att märka att Gullmarsstrand framstår som en tämligen naturlig ord bildning, som redan tidigare kommit till användning i trakten. Den som antar ett släktnamn, där hela eller större delen av namnet leder sitt ursprung från en geografisk benämning såsom i detta fallet Gullmarn, har att räkna med en viss risk för förväxling med allehanda likartade eller snarlika sammansättningar med samma anknytning.

Det kan mot bakgrunden härav inte anses visat att bolagets användning av namnet Gullmarsstrand innebär nackdel för käranden i namnlagens mening.

Kämomålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Kämomålet lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. D.G. har i HovR:n utvecklat sin talan och angivit sina grunder på samma sätt som antecknats i TR:ns dom. Han har därutöver tillagt: Namnet Gullmarsstrand har såvitt han känner till använts endast vid ett tillfälle utöver det nu aktuella, nämligen under 1960-talet då en tomtägareförening registrerade namnet hos LSt:n. Även denna gång reagerade familjen G., men eftersom det visade sig att namnet skulle användas endast av tomtägareföreningen under en kortare tid i samband med exploatering av sommarstugetomter lät familjen saken bero.

Även bolaget har utvecklat sin talan och angivit sina grunder på samma sätt som antecknats i TR:ns dom, dock med det förtydligandet att det endast är rent språkmässigt som det finns risk för förväxling mellan bolagets beteckning på anläggningen i Fiskebäckskil och släktnamnet och att någon förväxling kan tänkas inträffa endast i undantagsfall.

I det av TR:n nämnda rättsfallet NJA 1973 s 717 fann HD:s flesta ledamöter att namnet W., med hänsyn såväl till ordbildningstyp och individualiseringsförmåga som till det förhållandet att det såvitt känt bars endast av de parter i målet som hade namnet W. och eventuella avkomlingar till dem, var att anse som i hög grad egenartat. Ledamöterna yttrade därefter att det särskilt med hänsyn därtill fick anses ha inneburit förfång för dem som hade förvärvat namnet att Skogsägareföreningen W., ek för, på sätt som skett hade använt ordet W. som kännetecken i sin näringsverksamhet.

I den nya namnlagen har uttrycket "förlång" ersatts med uttrycket "nackdel". Förutsättning för att skyddet skall träda i funktion är således att någon obehörigen "till nackdel för den som har förvärvat ett egenartat efternamn" i näringsverksamhet använder ett kännetecken som lätt kan förväxlas med det namn som är i fråga. Det saknas anledning att lägga annan betydelse i ordet "nackdel" än ordet "förfång" hade enligt tidigare uppfattning.

De återgivna uttalandena ur 1973 års avgörande i HD måste uppfattas så att endast små krav bör ställas på utredningen för att rekvisitet "nackdel" skall anses uppfyllt. För en sådan ståndpunkt talar också ett uttalande i motiven till 1963 års namnlag (SOU 1960:5 s 204), att den person som hittills varit ensam om sitt namn men som nu, utan att personförväxling sker, ofta sätts i relation till annan vilken erhållit likalydande namn, och som därav lider psykiskt obehag bör ha möjlighet att få den andre fråndömd namnet.

D.G. har för sin del sagt att han och medlemmarna av hans familj väl inte har lidit någon ekonomisk skada av att handelsbolaget bolaget har begagnat namnet Gullmarsstrand i sin verksamhet men att de många gånger har utsatts för anspelningar på handelsbolagets rörelse i vad avser servering av mat och dryck. Han har yttrat att det överhuvudtaget har varit obehagligt att få sitt namn kombinerat med en restaurang. Handelsbolaget har genmält att ägarna har hållit och alltjämt håller en hög standard på sin rörelse.

Det fall som nu skall prövas företer betydande likheter med 1973 års rättsfall. Släktnamnet G. är i ungefär lika hög grad som namnet W. särskiljande med avseende på ordbildningstyp och individualiseringsförmåga. Namnet G. som beteckning på handelsbolagets turistanläggning kan å andra sidan möjligen uppfattas så att det har en klarare anknytning till en viss ort eller en viss trakt än beteckningen Vänerskog. Beträffande användningen i näringsverksamhet kan 1973 års fall väl ses som mindre vanskligt; färre personer torde uppfatta det som obehagligt eller nedsättande att få sitt namn kombinerat med en skogsindustrirörelse än med en restaurangrörelse oavsett dennas standard.

På grund av det anförda anser HovR:n att bolagets användning av namnet G. innebär nackdel för D.G. i namnlagens mening.

Handelsbolaget får därför enligt 20 § 2 st namnlagen inte använda beteckningen G. i sin rörelse.

Det hade ålegat handels bolaget att, innan bolaget började begagna beteckningen G., i vederbörliga register undersöka huruvida beteckningen eller någon beteckning som lätt kunde förväxlas med den redan var nyttjad. Med hänsyn härtill och särskilt till att handelsbolaget fortsatt använda namnet G., sedan bolaget i aug 1982 blivit erinrat om att användningen enligt familjen G:s mening stod i strid med namnlagen, bör bolaget förpliktas att i enlighet med 23 § namnlagen utge skadestånd till D.G.. Skadeståndet bör skäligen bestämmas till 1 000 kr.

Domslut Med ändring av TR:ns dom meddelar HovR:n handelsbolaget förbud att i sin rörelse använda namnet G. eller G., att gälla from 6 månader efter det att HovR:ns dom vunnit laga kraft, samt förpliktar HovR:n handelsbolaget att i ersättning till D.G. utge 1 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 20 april 1983 till dess betalning sker.

Referenten, hovrättsassessorn Sandgren och adj led Lindgren var skiljaktiga och fastställde TR:ns dom.