SOU 1960:5

Förslag till namnlag

Författningsförslag Förslag till namnlag . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 åföräldrabalken. l örslag till lag om ändrad lydelse av 9 5 lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angå- ende handelsregister, firma och prokura

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 5 15: 0) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj: ts regeringsrätt

l örslag till kungl. förordning om ändrad lydelse av 16 & kungl. folkbokförings- förordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

Förslag till kungl. kungörelse om ändrad lydelse av kungl. kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 224) angående anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m. m. .

Förslag till namnkungörelse .

.Motiv Inledning

Allmän historik

I. Namnets uppkomst och form . Allmän översikt . Namnskickets utveckling i Europa. Det svenska namnskickets utveckling II. Namnets rättsliga behandling Den europeiska utvecklingen Utvecklingen i Sverige .

Direktiven för kommittén. Vissa grundlinjer i kommitténs förslag I. Inledning. II. Namnrätt och namnplikt Allmänna synpunkter. Gällande svensk rätt . Ebersteins förslag Utländsk rätt . Kommitténs förslag.

Namnrätt . Namnplikt.

26

27

28 29

Olika slag av förvärv . Gällande rätt . Kommitténs förslag. Tidpunkten för förvärv . Gällande rätt Kommitténs förslag. Innebörden av förvärv Gällande rätt Kommitténs förslag. Terminologi .

Speciell motivering .

I. Om namnrätt och namnplikt . 1 5 Allmänna bestämmelser . II. Om släktnamn . . . . . . Om barns förvärv av släktnamn . Barns namnrätt . . Den svenska rättsutv ecklingen N01disk rätt. Kommitténs fö1slag . . . . 2 & Inomäktenskapligt ba1ns namnfö1vä1v Gällande rätt Kommitténs förslag. Första stycket . Andra stycket. Tredje stycket. . 3 & Utomäktenskapligt barns namnförvärv Gällande rätt Kommitténs förslag. Första stycket . Andra stycket . Tredje stycket .

4 & Hittebarns namnförvärv . . Om adoptivbarns förvärv av släktnamn . Adoptivbarns namnrätt. . .

Den svenska rättsutvecklingen . Nordisk lätt. Kommitténs förslag. . 55 Adoptivbarns namnförvärv m. 111. Gällande lätt Kommitténs förslag. Första stycket . Andra stycket . Tredje stycket . Om hustrus förvärv av släktnamn Den svenska rättsutvecklingen . Nordisk rätt. Kommitténs förslag. 6 & Hustrus namnförvärv m. m. . Gällande rätt

84 84 84 85 86 86 87 87 87 88 88 92 92 92 95 96 96 96 101 103 110 110 111 111 112 113 114 114 114 114 117 117 118 119 119 119 121 121 123 124 124 124 125 126 126 126 132 132 137 137

Kommitténs förslag. Fö1sta stycket. Andra stycket. . 7 g Hustrus återtagande av namn . Gällande rätt Kommitténs förslag.

Om förvärv av släktnamn efter ansökan. Den svenska rättsutvecklingen . Ebersteins förslag Nordisk rätt.

Kommitténs förslag. 8 & Styvbarns namnförvärv 111. m. .

Första stycket . Andra stycket .

9 & Fosterharns namnförvärv 10 & Förutsättningar för namnbyte Gällande rätt Kommitténs förslag.

11 & Släktnamns form .

Första stycket . Nuvarande praxis Kommitténs förslag. Andra stycket . Nuvarande praxis Kommitténs förslag. Tredje stycket .

Gällande rätt Kommitténs förslag. 12 5 Hinderkatalog. Första stycket . 1. punkten. Gällande rätt Kommitténs förslag. 2. punkten. Gällande rätt Kommitténs förslag. 3. punkten. 4. punkten 5. punkten. Andra stycket. . 13 5 Särskilda hinder för släktnamnsförvärv 14 & Förvärv av konstnäls namn 15 & Förvärv av tidigare buret namn 16 & Extraordinära namnförvärv 17 % Makars namnförvärv Gällande rätt Kommitténs förslag.

Om annat förvärv av släktnamn . 18 5 Bipersoners namnförvärv. 1 mom. . Gällande rätt

137 137 138 139 139 139 141 141 145 147 148 151 152 154 155 157 157 157 159 159 159 159 160 160 161 161 161 161 162 163 163 163 163 166 166 167 168 168 169 173 174 176 177 178 182 182 182

183 183 184 184

Nordisk rätt. Kommitténs förslag. Första stycket .

Andra stycket .

2 mom . . Gällande rätt Kommitténs förslag.

3 mom. . Gällande rätt Kommitténs förslag. 4 mom. .

()m förlust av släktnamn Gällande rätt Nordisk rätt Kommitténs förslag. . 19 5 Namnförlust vid bördstalan m.m. 1 Inom. Gällande rätt Kommitténs förslag. 2 mom. Gällande rätt Kommitténs förslag. 3 mom. Gällande rätt Kommitténs förslag.

20 5 Namnförlust vid återgång i äktenskap m.m. .

Första stycket. Gällande rätt Kommitténs förslag. Andra stycket . Tredje stycket . . . 21 5 Namnförlust vid kollision . 1 mom.

2 mom. . 22 5 Namnförlust för biperson . Om skydd för egenartat släktnamn .

23 5 Namnrättens omfång Första stycket . Andra stycket . Tredje stycket .

24 5 Skadestånd .

111. Om förnamn. Gällande rätt Nordisk rätt. Kommitténs förslag. 25 5 Anteckning av förnamn 26 5 Namngivning m.m. Första stycket. Andra stycket. 27 5 Extraordinära namnförvälv.

184 185 185 187 187 187 188 189 189 189 190 192 192 193 194 195 195 195 195 197 197 198 198 198 199 199 199 199 200 201 203 203 203 204 205 207 207 207 211 214 214

217 217 217 218 219 220 220 220 221

Första stycket . Andra stycket .

28 5 Förnamns form 111. 111. Gällande rätt Kommitténs förslag.

Första stycket . Andra stycket .

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

29 5 Anmälan .

Gällande rätt Kommitténs förslag. Första stycket . Andra stycket . Tredje stycket .

30 5 Förklaring 31 5 Ansökan 32 5 Behörighet

Gällande rätt Kommitténs förslag. 335 Besvär . 1 mom. . . . Gällande rätt Kommitténs förslag. 2n1om.. Den svenska rättsutvecklingen . Kommitténs förslag. 3 inom. . . 34 5 Forum 111. m. . . . 35 5 Tillämpningsföreskrifter. V. 0111 utlännings rätt till namn .

36 5. . . . . . Första stycket . Andra stycket . VI. Övergångsbestännnelser .

37 5. 38 5. 39 5.

1 mom. .

2 mom. . . . . . Första stycket . Andra stycket .

3 mom. .

40 5.

Förslag till författningsändringar. Förslag till namnkungörelse .

Sammanfattning av kommitténs förslag. .

221 221 222 222 222 222 223

224 224 224 225 225 225 225 226 226 226 226 226 227 227 227 228 229 229 230 231 232 234

234 234 234 235 237 237 237 238 239 240 240 240 241 242

244 246

10 Bilagor . Frekvensutredningen .

. Sonnamnsutredningen. .

. Parallella nordiska texter till namnlag.

ni:—QOMH

. Promemoria angående behandlingen av namnärenden inom statistiska cen— tralbyrån .

. Släktnamnsärenden 1949—1959 .

C)!

6. »Släktnamnsrätten vid skiljevägen» av Gösta Eberstein

267 306 315

350 354

355

ABGB BGB FB GB lkl

erd LArv LBiÄ LBuÄ N IR

NL NJA (11) RB RF RÅ SL SlF

SOU SvJT TfR UfR le ZGB ÄB

ÅGB Arnholm Bannbers

Borum » Om Navne- retten

Brieskorn

Carlsson

Castrén

Förkortningar och litteratur

Allgemeines bärgerliches Gesetzbuch, Österrike Bärgerliches Gesetzbuch, Tyskland

FöräldrabalkenGiftermålsbalken Lag den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens Lag den 14 juni 1917 om adoption Lag den 8 juni 1928 om arv Lag den 11 juni 1920 0111 barn i äktenskap Lag den 14 juni 1917 0111 barn utom äktenskap NIR Nordiskt Innnateriellt Rättsskydd (tidigare Nordiskt Industriellt Rättsskydd) Kommitténs förslag till namnlag Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I (Avd. Il) Rättegångsbalken

Regeringsformen Regeringsrättens Årsbok Strafflagen

Kungl. förordning den 5 december 1901 aug. antagande av släktnamn (släktnamnsförordningeu) Statens Offentliga Utredningar Svensk Juristtidning Tidskrift for Rettsvitenskap, Oslo Ugeskrift for Retsvaesen, Köpenhamn Lag den 5 juli 1884 0111 skydd för varumärken Schweizerisches Zivilgesetzbuch

Ärvdabalken Äldre giftermålsbalken

C. J. Arnhohn: Personrctten, Oslo 1959

0. Bannbers: Gårdsnamnen i Dalarna (Sverges familje— namn 1920)

0. A. Borum: Familieretten I, Köpenhamn 1945 Om Navneretten (anm. av Lunee i Juristen 1944)

R. Brieskorn: Bidrag till den svenska namnhistorien (1912— 1915) B. C. Carlsson: Några anteckningar 0111 adliga släktnamns särskilda skydd (Tidskr. utg. av Jur. föreningen i Finland 1922) U. J. Castrén: 0111 namnlagstiftningen i Finland (Festskrift för Gösta Eberstein, Stockholm 1950)

Eberstein » Bidrag » En milstolpe » Några syn-

punkter

» Om med— givande » Om skydd Ekbo

Estlander Gierke Granfelt Gustavson Hagendahl I-Iallager Hellquist Holnibäck Hult

Karlgren Kiparski

Kjöllerström Kleinpaul Knoph Köersner

Kohler

Lundh

Erwin Manuel Dreifuss: Die Familiennamen der Juden, Frankfurt a. M. 1927

Gösta Eberstein: Förslag till lag om släktnamn 111. 111., Stockholm 1921

Bidrag till läran 0111 namn och firma enligt svensk rätt, Upp— sala 1909

En milstolpe i svensk nanmrätt (Festskrift till Birger Eke- berg, Stockholm 1950) Några synpunkter 0111 ordskydd enligt svensk varumärkes— rätt (TfR 1910) Om medgivande att använda namn, firma och varumärke (NIR 1935) 0111 skydd för individualiteten, Stockholm 1940 Sven Ekbo: Nordiska personbinamn under vikinga— och nie— deltid (Nordisk kultur VII) Ernst Estlander: Några ord om rättsskydd för adligt namn i äldre tid (Festskrift för Berndt Julius Grotenfelt, Helsing— fors 1929) Otto Gierke: Deutsches Privatrecht, Leipzig 1895 Allan Granfelt: Rätten att nyttja släktnamnet Granfelt. Helsingfors 1924 Herbert Gustavson: De gottländska gårdsnanulens använd— ning vid personbeteckning (Sverges familjenamn 1920) Harald Hagendahl: Roms historia till år 133 f. Kr. (Bonniers illustrerade världshistoria del I, Stockholm 1926)

G. Hallager: 0111 personnavne efter norsk og fremmed ret, Kristiania 1895 Elof Hellquist: Fornsvenska tillnamn (Xenia Lideniana, Stockholm 1912) Åke Holmbäeks utredning, intagen i riddarhusdirektionens berättelse till Ridderskapet och Adeln vid lagtima adelsmö— tet 1944. Phillips Hult: Civilrättsliga spörsmål, Stockholm 1939 Hjalmar Karlgren: Skadeståndsrätt, Stockholm 1958 V. Kiparski: Von Taubenrassen abgeleitete russische Fami— liennamen (Zeitschrift fiir slavische Philologie, Heidelberg 1957) P. A., Kjöllerström: Svensk namnbok, Ulricehamn 1895 Rudolf Kleinpaul: Die deutschen Personennamen, Leipzig 1909 Ragnar Knoph: Åndsretten, Oslo 1936 Albert Köersners anm. av Lundh i TfR 1929 Joseph Kohler: Das Individualrecht als Namenrecht (Archiv fiir bärgerliches Recht, band 5, Berlin 1891) Henrik Lundh: Navneplikt og navnerett, Oslo 1928

» I—Iovedtrzek Malmström Michaélsson

Middelthon Modéer

Nordisk kultur VII Noreen

Planiol

Planiol & Ripert

Salveton

Setterkrans

Ståhl

Sundberg

Svensk namnbok 1920 Sverges familjenamn 1920

Tegnér

T homle Thors

Topsoe-Jenseu

Undén XValin Wessén XVesterberg

Vinding Kruse Winroth 11 och III

» Strödda upp— satser

Ib Lunee: Dansk Personnavneret, Köpenhamn 1944 Hovedtraek af engelsk Personnavneret (Juristen 1947) Åke Malmström: Föräldrarätt, Stockholm 1956 Karl Michaélsson: Hur tillnamn uppstå och vinna hävd i Frankrike och annorstädes (Ord och Bild 1931) Joh. Middelthon : Tillzeg 1932)

Ivar Modéer: Personnamn i Kahnar Tänkebok (Anthropony— mica Suecana 1, 1955) Nordisk kultur VII: Personnamn, Stockholm 1947 Adolf Noreen: Spridda studier 4, Lund 1924 Marcel Planiol: Traité élémentaire de droit civil, Paris 1922

Hovedlinjer i norsk navneret (TfR,

M. Planiol et Georges Ripert: Traité pratique de droit civil franeais, Paris 1925 Henry Salveton: Le nom en droit romain et en droit francais, Lyon 1887 Göran Setterkrans: Några medeltida adelsnamn (Anthro- ponymica Suecana 2, 1957) Harry Ståhl: Sjungar Jonas och Krongårds Per. Något 0111 Dalarnes gårdsnamu (Ortnamnsällskapets i Uppsala Ars— skrift 1956) Emil Sundberg: Om rätten till adliga släktnamn (TfR 1929) Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn, utgiven av A. Noreen och A. Grape, Uppsala 1921 E. Arosenius: Sverges familjenamn 1920, Stockholm 1921

Esaias Tegnér: Om svenska familjenamn (Nordisk tidskrift 1882) C. S. Thomle: Norsk navneret, Oslo 1931 Carl-Eric Thors: Åländska personbinamn under medeltid och Vasatid (Anthroponymica Suecana 2, Uppsala 1957) Hans Topsee-Jensen: Dansk personnavneret, (anm. Lunae i UfR 1944) Östen Undén: Föräldrar och barn enligt gällande svensk rätt, Stockholm 1921

Gösta Walin: Föräldrabalken, Stockholm 1952 Elias Wessén: Nordiska Namnstudier, Uppsala 1927 Ole Westerberg: Rättskraft i förvaltningsrätten, Stockholm 1951

Fr. Vinding Kruse: Ejendomsretten til Navn (UfR 1931) A. Winroth: Svensk civilrätt II, III, Stockholm 1901 Strödda uppsatser V, Stockholm 1906

av

Förslag till

Namnlag

I. Om namnrätt och namnplikt 1 5. Släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt vad i denna lag stadgas. Envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja, pliktig att bära honom tillkommande nanm.

II. Om släktnamn Om barns förvärv av släktnamn 2 5.

Barn, som vid födelsen har äktenskaplig börd, förvärvar faderns släkt— namn. Samma lag vare, 0111 barn efter födelsen men innan det fyllt aderton år erhåller äktenskaplig börd och därvid står under vårdnad av någon av föräldrarna.

Har barn i äktenskap icke sålunda förvärvat faderns släktnamn, må bar- net efter anmälan antaga detta.

Barn i äktenskap må efter anmälan antaga moderns släktnamn såsom ogift.

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn såsom ogift.

Trolovningsharn så ock barn, till vars förmån fadern avgivit förklaring att det skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskap— lig börd, må efter anmälan antaga faderns släktnamn. Samma lag vare, där fader medgivit att barn utom äktenskap må bära hans namn.

Är modern gift, må barn utom äktenskap med samtycke av hennes make efter anmälan antaga dennes släktnamn.

4 5. Barn, vars föräldrar äro okända, erhåller släktnamn genom namnmyn— dighetens försorg. Utredes senare dess börd, må barnet efter anmälan antaga släktnamn som lagligen skulle hava tillkommit det.

,-

o 5.

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn. På därom gjord framställning skall rätten dock förklara, att han genom adoptionen för- värvar adoptivmoders släktnamn såsom ogift. Rätten må ock tillåta, att han behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen.

Har adoptivbarn icke vid adoptionen förvärvat adoptivmoders släktnamn såsom ogift, må han efter anmälan antaga detta.

Adoptivbarn må i förening bära adoptants släktnamn och släktnamn som tillkom honom före adoptionen.

Om hustrus förvärv av släktnamn 6 5.

Hustru förvärvar genom vigseln mannens släktnamn, där 11011 icke dess- förinnan avgivit förklaring, att hon ämnar behålla släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Har hon lämnat sådan förklaring, må hon senare. dock ej 0111 makarna på grund av söndring leva åtskilda, efter anmälan antaga mannens nanm.

Hustru må i förening bära mannens släktnamn och släktnamn som till— kom henne före äktenskapet.

7 5. Upplöses äktenskap genom skillnad eller genom mannens död, må hustrun efter anmälan återtaga släktnamn som tillkom henne före äktenskapet.

Om förvärv av släktnamn efter ansökan 8 5.

Barn i äktenskap må efter ansökan erhålla styvfaders släktnamn, om sam— hörigheten med denne är starkare än med fadern och det i övrigt finnes vara till barnets bästa samt styvfadern samtycker därtill.

Barn utom äktenskap till änka eller frånskild hustru vilket avlats efter äktenskapets upplösning må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla släktnamn, som modern jämlikt 6 5 eller 18 5 2 inom. förvärvat.

9 5. Fosterbarn må efter ansökan erhålla fosterföräldrars släktnamn, om samhörigheten med dessa är starkare än med föräldrarna och det i övrigt finnes vara till barnets bästa samt fosterföräldrarna samtycka därtill.

10 5. Den vars släktnamn finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt äger efter ansökan erhålla annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock den som saknar sådant namn.

11 &.

Såsom släktnamn må godkännas endast namn som till bildning, uttal och stavning överensstämmer med svenskt språkbruk. Har sökanden ut— ländskt släktnamn, må namn som innebär en anpassning av släktnamnet till svenskt språk godkännas.

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas såsom släktnamn, om särskilda skäl därtill äro.

Ej må såsom släktnamn godkännas namn som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren.

12 å.

Såsom släktnamn må ej godkännas:

1. nanm som till uttal eller stavning företer sådan likhet med annan till- kommande släktnamn att förväxling lätt kan ske;

2. namn som är sålunda förväxlingsbart med allmänt känt utdött släkt- namn eller med här i riket allmänt känt utländskt släktnamn;

3. namn som är sålunda förväxlingsbart med konstnärsnamn eller lik— artat namn, som är känt här i riket;

4. namn som är sålunda förväxlingsbart med beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning;

5. namn som är sålunda förväxlingsbart med annans här i riket skyd- dade firma eller varumärke eller med annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke.

Vad ovan under 1. stadgas utgör ej hinder för avkomling, adoptivbarn, föräldrar, syskon eller syskons barn till den, som efter ansökan erhållit släktnamn, att med dennes samtycke erhålla samma namn.

13 5.

Ändock att hinder mot godkännande ej möter enligt 11 eller 12 & må ansökan om släktnamn avslås,

om namnet lätt kan uppfattas såsom beteckning för utbildning eller be- fattning,

om det giver sken av tillhörighet till visst stånd eller om det är ägnat att uppfattas såsom benämning på järnvägs— eller post- station eller annan sådan i den allmänna samfärdseln och förvaltningen brukad beteckning.

14 5. Den som gjort sig känd under konstnärsnamn eller likartat namn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla detta namn såsom släktnamn, ändock att rätt till namnförvärv enligt 10 & ej finnes.

15 5. Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla honom tidigare tillkommande namn, där han ej enligt denna lag gått detta förlustig.

16 5. Där synnerliga skäl äro, må ansökan om släktnamn bifallas, ändock att hinder föreligger enligt 10, 11 eller 12 5.

17 5. Ansökan om släktnamn må, där hustru förvärvat mannens namn, bifal-

las endast om den göres av makarna gemensamt. Ansökan av en av makarna må dock bifallas, om synnerliga skäl äro.

Om annat förvärv av släktnamn 18 5.

1 mom. Förvärvar någon släktnamn, tillkommer namnet jämväl barn, adoptivbarn och fosterbarn, som har hans släktnamn, står under hans vård- nad och icke fyllt aderton år, ävensom barn till dessa, som hava samma släktnamn och icke stå under annans vårdnad.

Vad nu sagts gäller icke vid förvärv av släktnamn genom vigsel eller efter anmälan enligt 6 eller 7 5.

2 mom. Förvärvar gift man släktnamn annorledes än efter ansökan, till- kommer namnet jämväl hans hustru, om hon enligt 6 5 första stycket har hans namn och makarna icke på grund av söndring leva åtskilda.

3 mom. Förvärvar styvfader släktnamn, tillkommer namnet jämväl styv- barn, som har hans namn, står under hans eller moderns vårdnad samt icke fyllt aderton år.

Där styvbarnet står under moderns vårdnad, gäller vad nu sagts icke om makarna på grund av söndring leva åtskilda.

4 mom. Förvärvar någon annorledes än efter ansökan släktnamn, må barn eller adoptivbarn, som enligt 2, 3 eller 5 5 äger rätt till dennes namn men icke enligt vad i 1 mom. säges förvärvat det nya namnet, efter anmälan antaga detta såsom släktnamn.

Om förlust av släktnamn 19 5. 1 mom. Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd, förlorar han släkt— namn, som han enligt 2 5 första eller andra stycket, enligt 3 5 andra stycket eller därefter enligt 18 5 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej med hänsyn till

hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl före- ligga, att han må behålla namnet.

2 mom. F örklaras någon icke vara trolovningsbarn, förlorar han släkt- namn, som han enligt 3 5 andra stycket eller därefter enligt 18 5 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej fadern avgivit förklaring att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd eller ock medgivit att det må bära hans namn. Föreligga med hänsyn till barnets yrkesutöv- ning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl därtill, må barnet jäm- väl behålla namnet.

3 mom. Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarn det enligt 5 5 eller därefter enligt 18 5 1 eller 4 mom. förvärvade släktnamnet, där ej med hän- syn till hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet.

20 5.

Dömes till återgång i äktenskap, förlorar hustrun, där ej särskilda skäl däremot äro, det namn hon förvärvat enligt 6 5 första stycket ävensom rätt att enligt 6 5 andra stycket bära mannens namn.

Visar mannen i mål om äktenskapsskillnad, att han på grund av hustruns förhållande under äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter dess upplösning bär hans namn, må hon förklaras förlustig namn, som hon förvärvat enligt 6 5 första stycket. Går hustru förlustig mannens namn, upphör hennes rätt att enligt 6 5 andra stycket bära namnet.

Har hustru ej förvärvat mannens släktnamn, må hon i fall som i andra stycket säges förklaras förlustig rätt att enligt 6 5 andra stycket bära namnet.

21 5.

! mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder däremot förelegat enligt 12 5 första stycket 1., 3., 4. eller 5., och lider annan därav men, vare han namnet förlustig, där ej med hänsyn till hans yrkes- utövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet.

2 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder däremot förelegat enligt 12 5 första stycket 2., och innebär förvärvet en kränkning av allmänt intresse, må han förklaras namnet förlustig.

22 5.

Förklaras någon släktnamn förlustig, vare ock, om talan därom föres, den som förvärvat eller äger bära hans namn detta förlustig, där ej med hänsyn till dennes yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synner- liga skäl föreligga, att han må behålla namnet.

23 5.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må annan bära samma eller därmed lätt förväxlingsbart namn endast om han och hans släkt av ålder enligt ortens sed burit detta såsom tillnamn eller om han eljest äger rätt därtill enligt denna lag.

Ej må någon till men för den som förvärvat egenartat släktnamn använda med detta lätt förväxlingsbar firma eller eljest vid utövning av näring eller yrke använda med namnet lätt förväxlingsbart varumärke eller annat kän- netecken. Lika med firma anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning.

Släktnamn anses såsom egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhö— righet till viss släkt.

24 5.

Gör någon intrång i den rätt till släktnamn, som enligt 23 5 tillkommer annan, och förklaras han i anledning därav oberättigad att bära namnet eller att använda beteckningen, vare han, om han insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till men, pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

III. Om förnamn

25 5. Förnamn förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Anteck- ning må ej ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i den ord- ning nedan stadgas.

26 5. Barn skall inom tid för anmälan om dess födelse givas förnamn. Inom ett år efter födelsen må barnet givas ytterligare förnamn. Barn som ej fyllt aderton år må, oavsett vad i första stycket säges, givas förnamn vid dop eller motsvarande religiös förrättning. Den som vid dop eller sådan förrättning fyllt aderton år må därvid antaga förnamn.

27 5. Den som förvärvat förnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan er- hålla ytterligare ett förnamn. Där synnerliga skäl äro, må den som förvärvat förnamn i stället för detta efter ansökan erhålla annat förnamn.

28 5. Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan

antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat såsom förnamn.

Har förnamn givits eller antagits vid dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, må därefter ej prövas om det bort godkännas.

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag 29 5.

Anmälan om antagande av släktnamn eller därom, att förnamn givits el— ler antagits, göres hos pastor i den församling, där den som anmälan avser är eller skall vara kyrkoskriven.

Anmälan att förnamn givits enligt 26 5 första stycket andra punkten göres inom där angiven tid.

Beslut rörande anmälan skall av pastor meddelas så snart ske kan.

30 5. Förklaring som avses i 6 5 första stycket första punkten avgives tidigast då lysning sökes.

31 5. Ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn göres hos en för riket gemensam namnmyndighet.

32 5. För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres an- mälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

33 5.

1 mom. Envar vars rätt därav beröres må söka ändring i pastors beslut genom besvär hos namnmyndigheten. Besvären skola vara dit inkomna inom tre veckor från det klaganden fått kännedom om beslutet.

2 mom. Talan mot namnmyndighetens beslut i ansökningsårende eller i ärende, som enligt 1 mom. dragits under dess prövning, må av envar vars rätt därav beröres fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola vara till namnmyndigheten inkomna inom tre veckor från det klaganden fått del av beslutet eller detta kungjorts.

3 mom. Har namnmyndigheten bifallit ansökan om erhållande av släkt- namn eller förnamn, må före besvärstidens utgång beslutet på hemställan av sökanden återkallas.

34 5. Tvist angående släktnamn instämmes, utom då talan därom föres i mål om äktenskaplig börd, om barns egenskap av trolovningsbarn eller om

äktenskapsskillnad eller i ärende om hävande av adoptivförhållande, till den domstol där den, mot vilken talan väckes, skall svara i tvistemål enligt vad i rättegångsbalken stadgas. Finnes enligt rättegångsbalken icke be- hörig domstol, väckes talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 21 5 så ock talan enligt 22 5 som föres mot den, vilken enligt 18 5 1 eller 3 mom. förvärvat av annan efter ansökan erhållet släkt- namn, må ej väckas senare än fem år efter det beslut i anledning av an— sökan vunnit laga kraft.

Talan som avses i 21 5 2 mom. skall föras av myndighet som Konungen bestämmer.

35 5. Närmare bestämmelser om namnmyndigheten samt om handläggning av nanmärenden meddelas av Konungen.

V. Om utlännings rätt till namn 36 5.

Lika med svensk medborgare anses utlänning som erhållit bosättnings- tillstånd i riket samt utländsk kvinna vilken efter äktenskap med svensk man tager stadigvarande hemvist här i riket.

Konungen äger efter avtal med främmande stat förordna, att denna lag skall tillämpas å den andra statens här i riket bosatta medborgare ävensom att i lagen upptagna bestämmelser till skydd för släktnamn skola gälla i den främmande staten inhemskt namn.

VI. Overgångsbestämmelser 37 5. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

38 5.

Genom denna lag upphävas, med den begränsning som nedan stadgas: 5 kap. 15 5, 10 kap. 8 5 och 11 kap. 31 5 giftermålsbalken; 5 kap. 2 och 3 55 föräldrabalken; förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn; 17 5 folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författ- ningsrum som ersatts genom bestämmelse i denna lag skall denna i stället tillämpas.

39 5.

1 mom. Slåktnamn vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för nå- gon antecknat i kyrkobok tillkommer denne, som om han förvärvat nam- net enligt denna lag.

2 mom. Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger att inom två år antaga sådant enligt bestämmelserna i 5 1 punkt 3. Kungl. förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall det tillnamn, under vil- ket han är i kyrkobok antecknad, tillkomma honom såsom släktnamn enligt denna lag.

Kvinna som ingått äktenskap innan denna lag trätt i kraft äger att inom två år efter anmälan återtaga släktnamn, som tillkom henne före äkten- skapet.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om rätt till släktnamn gäller ej, där enligt äldre rätt förbud att bära i kyrkobok antecknat släktnamn kunnat meddelas samt talan härom anhängiggöres inom fem år från det lagen trätt i kraft eller från den senare dag, då namnet antecknats såsom släkt- nanm.

40 5.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne sådant, men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller förvärvet under den i 39 5 2 mom. angivna övergångstiden detta namn. För den som sålunda förvärvat tillnamn gäller vad i anförda lagrum säges.

Förslag till L a g om ändrad lydelse av 5 kap. 1 5 föräldrabalken den 10 juni 1949

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Barn i äktenskap erhåller faderns Om barns och adoptivbarns namn släktnamn. stadgas i namnlagen . Barn som, sedan det fyllt aderton år, erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, behåller dock det släkt— namn som dessförinnan tillkom bar- net, sävida icke barnet själv annor- lunda bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 1962.

Förslag till L n g

om ändrad lydelse av 9 5 lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handels- register, lil-ma och prokura1

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Enskild näringsidkares firma skall Enskild näringsidkares firma skall innehålla hans tillnamn med eller innehålla hans släktnamn med eller utan förnamn. Ej må i firman inta- utan förnamn. Ej må i firman inta- gas något, som antyder, att firman gas något, som antyder, att firman innehaves av ett bolag eller en för- innehaves av ett bolag eller en för-

ening. ening. Firma för handelsbolag —————— bolagsman. Finnes kommanditdelägare —————— bolagsmans ansvar. Angående förbud ______ särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 1962.

1 Senaste lydelse, se Svensk författningssamling 1904 nr 48 s. 7.

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 2 & 15:e) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrättl

(Gällande lydelse) mål om beslut av Konungens be- fallningshavande på grund av lagen om svenskt medborgarskap;

mål om kyrkobokföring —- -——

(Föreslagen lydelse) mål om beslut av Konungens be- fallningshavande på grund av lagen om svenskt medborgarskap; mål om släktnamn och förnamn;

— av vigsel;

Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 1962.

1 Senaste lydelse, se Svensk författningssamllng 1951 nr 729.

Förslag

till

Kungl. Förordning

om ändrad lydelse av 16 & kungl. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

(Gällande lydelse)

Barns födelse sä ock, därest barnet lever och ej blivit inom svenska kyr- kan döpt, förnamn för barnet skall så snart ske kan och senast inom sex veckor efter födelsen anmälas hos pastor. Anmälan skall göras av bar- nets föråldrar eller, om dessa äro döda eller om de icke kunna vare sig själva eller genom ombud full- göra anmälningsskyldigheten, av an- nan person som har vård om barnet.

(Föreslagen lydelse)

Barns födelse skall så snart ske kan och senast inom sex veckor an- mälas hos pastor. Anmälan skall gö- ras av barnets föräldrar eller, om dessa äro döda eller om de icke kun— na vare sig själva eller genom om- bud fullgöra anmälningsskyldighe- ten, av annan person som har vård om barnet.

Med barn ————————— centimeters längd.

Försummar någon __ __ _ _ _ _ — — — sin skyldighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962.

Förslag till

Kungl. Kungörelse

om ändrad lydelse av kungl. kungörelsen den 23 maj 1945 (nr 224) angående anteckning i lagfartsprotokoll och faslighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m.m.

(Gällande lydelse)

Har den, för vilken lagfart å fast egendom senast beviljats eller sökts, erhållit annat nanm, må på begäran av honom anteckning om ändringen göras i lagfartsprotokollet ävensom i den för anmärkningar avsedda ko- lumnen till det rum i fastighetsbo- ken, där lagfarten är inskriven.

Vad sålunda ________

(Föreslagen lydelse)

Har den, för vilken lagfart & fast egendom senast beviljats eller sökts, förvärvat annat namn, må på begä- ran av honom anteckning om änd- ringen göras i lagfartsprotokollet ävensom i den för anmärkningar av- sedda kolumnen i det rum i fastig- hetsboken, där lagfarten är inskriven.

—— vattenfallsrättsboken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1962.

Förslag till

Namnkungörelse

Namnmyndigheten 1 %. Statistiska centralbyrån är namnmyndighet. I byråns handläggning av ärende angående nytt släktnamn skall del- taga en språkvetenskapligt utbildad sakkunnig, vilken av Kungl. Maj:t för- ordnas för en tid av fem år.

Förfarandet vid ansökan

2 5.

Ansökan om namn skall göras skriftligen och innehålla uppgift om sö- kandens postadress ävensom de skäl, på vilka ansökan grundas. Vid an- sökan skall fogas prästbevis med uppgift om sökandens fullständiga namn, hans födelsetid samt, om ansökan avser släktnamn, civilstånd.

Samtycke till förvärv av släktnamn skall lämnas skriftligen och vara styrkt av vittnen.

3 5.

Är ansökan ofullständig och är ej uppenbart, att den skall avslås, skall centralbyrån föranstalta 0111 erforderlig utredning. Avser ansökan fall som i 8 5 första stycket eller 9 5 namnlagen avses och är barnet under aderton år, skola dess föräldrar beredas tillfälle att yttra sig.

4 5.

Sedan beslut i ansökningsårende fattats, skall centralbyrån därom under- rätta sökanden. Har ansökan avslagits, skall underrättelsen innehålla upp- gift om skälen för avslaget samt vad sökanden har att iakttaga vid full— följd av talan mot beslutet. Vid bifall till ansökan skall underrättelsen inne- hålla uppgift om sökandens möjlighet att innan beslutet vunnit laga kraft hos byrån hemställa om dess återkallande.

Har ansökan om släktnamn bifallits, skall centralbyrån därom utfärda kungörelse, som intages i allmänna tidningarna. Kungörelsen skall inne- hålla erinran om bestämmelsen i 33 5 2 mom. namnlagen.

Har ansökan om namn bifallits, skall centralbyrån sedan beslutet vun- nit laga kraft därom underrätta pastor i församling, där den som avses med beslutet är kyrkoskriven. Till sökanden skall utfärdas namnbevis.

Förfarandet vid anmälan

6 5 Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor. Skriftlig anmälan bör dock godtagas, om den är fullständig och finnes tillförlitlig.

7 5.

Medgivande av fader att barn utom äktenskap äger antaga hans släkt- namn må lämnas i samband med erkännande av faderskap. Är, då an- mälan om namnet sker, uppgift om medgivande ej antecknad i kyrkobok, skall medgivande lämnas muntligen inför pastor eller ock skriftligen i en av vittnen styrkt handling.

Om förklaring att barn utom äktenskap är trolovningsbarn samt om arvsrättsförklaring är särskilt stadgat.

8 5. Då barn utom äktenskap antager styvfaders släktnamn, skall denne lämna sitt samtycke muntligen inför pastor eller ock skriftligen i en av vittnen styrkt handling.

9 5.

Sker anmälan om förnamn, som givits eller antagits vid annan religiös förrättning än dop inom svenska kyrkan, skall bevis om namngivningen företes.

Angående underrättelse om dop inom svenska kyrkan är särskilt stadgat.

10 &.

Meddelar pastor ej genast beslut i anledning av muntlig anmälan eller är anmälan skriftlig, skall han, sedan beslut fattats, ofördröjligen därom un- derrätta den beslutet gäller; och skall underrättelsen innehålla uppgift om vad denne vid fullföljd av talan mot beslutet har att iakttaga.

11 5.

Om beslut i besvärsärende skall centralbyrån underrätta klaganden och annan, som beslutet avser. Underrättelsen skall innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad den som är missnöjd har att iakttaga vid fullföljd mot detsamma.

Sedan beslut i besvärsärende vunnit laga kraft, skall centralbyrån därom underrätta pastor.

Förfarandet vid förklaring 12 5.

Förklaring att hustru ämnar behålla henne före äktenskapet tillkom- mande släktnamn skall avgivas muntligen eller skriftligen hos pastor i den församling, där lysning sökes, eller muntligen inför vigselförrättaren.

Har förklaring avgivits innan lysningen fullbordats, skall uppgift därom intagas i lysningsbeviset. Avgives förklaring senare, skall särskilt bevis därom utfärdas.

Vigselförrättare, som mottager förklaring, skall i vigselattesten intaga uppgift därom.

Övergångsbestämmelse 13 5.

Har anmälan om släktnamn gjorts jämlikt 39 5 2 mom. namnlagen , skall pastor om namnet underrätta centralbyrån.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1962.

Namn i vidsträckt mening äro språkliga beteckningar, varigenom företeelser såsom personer, föremål o. dyl. individualiseras.1 Såsom föremålsbeteckning kan namnet ofta ersättas med beteckning av annat slag. Stundom finnes dock föreskrift om att föremål skall förses med namn. Såsom ett särskilt slags namn kan anses fysiska och juridiska personers firma. I 8 5 lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura stadgas att den, som vill idka handel eller annan näring med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker är pliktig att till införande i handelsregister anmäla det namn, varunder han ämnar bedriva rörelsen. Sådant namn kallas firma. Firma skall registreras jämväl för aktiebolag, handelsbolag och ekonomisk förening samt för vissa med dessa jämställda sammanslutningar.

Rättsordningen utgår ifrån att en individualiserande personbeteckning är ett namn. Detta innebär emellertid icke, att ett personnamn uteslutande användes såsom beteckning för personen såsom individ. Enligt firmalagen skall enskild näringsidkares firma innehålla »hans tillnamn med eller utan förnamn» och enligt 1 5 lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken må den som idkar näring såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma. I sådana fall brukas personnamnet för att individualisera, förutom personen själv, hans verksamhet eller av honom frambragta eller saluförda alster. Härigenom får namnet en särskild funktion och i den mån det är fråga om denna, rör man sig med ett ämne tillhörande firma- och varu- märkeslagstiftningen. Personnamnets vanligaste uppgift är emellertid att individualisera medborgarna i deras dagliga liv. Denna namnets allmänna funktion bör behandlas i namnlagen. Föreliggande utredning har till objekt personnamn i denna senare mening. Då det i betänkandet talas om namn avses därför endast förnamn och släktnamn eller undantagsvis till- namn — vilka tillkomma eller kunna tillkomma en person i hans egenskap av samhällsmedlem.

Denna avgränsning av ämnet innebär ingalunda, att kommittén anser sig kunna uppdraga en skarp skiljelinje mellan namnrätten och känne— teckensrätten i övrigt. Man måste tvärtom räkna med kollisionsfall, vilka ej utan vidare kunna hänföras till det ena eller det andra utav dessa rätts- områden. För närvarande har sålunda ett begränsat namnskydd givits inom ramen för firma- och varumärkeslagstiftningen i det att i vissa fall förbud stadgats mot registrering och användning av annans namn såsom firma

1 Eberstein s. 17, Borum s. 174, Lunee s. 11.

eller varumärke.1 Ett mera vidsträckt namnskydd har föreslagits i varu- märkes- och firmautredningens betänkande med förslag till varumärkeslag.2

Med utgångspunkt härifrån har namnrättskommittén haft att å sin sida undersöka möjligheterna att på motsvarande sätt inom namnlagstiftningen tillse att administrativt godkännande av släktnamn icke leder till kränk- ning av annans rätt till firma och varumärke. Där en kollision uppstår till följd av att olika näringsidkare med samma namn göra anspråk på att begagna namnet såsom varukännetccken regleras konflikten i första hand inom varunlärkes— och firmalagstiftningen. Innebär kollisionen däremot, att någon oberättigat använder annans namn såsom varumärke eller firma, kan förfarandet i första hand te sig som ett intrång i själva namnrätten. Detta blir särskilt förhållandet, om den vars namn obehörigen användes icke själv begagnar namnet som varukännetecken eller ens är näringsidkare. I sådana fall synes skydd böra givas i namnlagen. Någon alldeles fast gräns- dragning mellan den egentliga namnrätten och det varumärkes- och firma— rättsliga namnskyddet torde emellertid icke kunna uppdragas. En sådan gräns synes kommittén icke heller vara önskvärd. Tvärtom bör det för vissa fall stå Öppet för namnbäraren att åberopa antingen namnlagen eller varu- märkes- och firmarättens regler eller ock samtidigt stödja sig på bestäm- melser inom bägge rättsområdena. Det har därför varit angeläget för kom- mittén att i samråd med varumärkes- och firmautredningen —— tillse att dessa olika regler om skydd för kännetecken ej komma i strid med var- andra.

I frågan om vilka beteckningar som namnrättskommittén borde upptaga till behandling har kommittén likaledes samrått med varumärkes- och fir— mautredningen. Enighet har därvid uppnåtts om att beteckningar för stif- telser, ideella föreningar och liknande sammanslutningar, vilka beteckningar ha stark släktskap med firma, borde behandlas av utredningen i samband med dess översyn av firmarätten. Vad beträffar signaturer, pseudonymer, artistnamn och andra likartade benämningar ha dessa obestridligen en nära anknytning till den egentliga namnrätten. Kommittén har dock icke ansett lämpligt att införa bestämmelser därom i den nu föreslagna namnlagen. ] den mån det anses önskvärt att dessa beteckningars rättsliga ställning när— mare klarlägges, torde hithörande frågor böra upptagas till särskild utred- ning. Kommittén erinrar emellertid om, att förslaget till varumärkeslag åt- minstone för vissa fall möjliggör ett skydd för nu berörda namn.3

1 10 ; firmalagen, 4 5 2) och 12 & le samt 9 & Ikl. ** SOU 1958:10; 3 och 4 55 samt 14 5 4) och 6). 3 SOU 1958:10, 2 & samt 14 5 4) och 6) jfr även motiven s. 285. Angående gällande rätt se prop. 1942: 257 bilaga A 5. 19.

I. Namnets uppkomst och form

Allmän översikt

Namnet torde vara lika gammalt som språket självt.1 Redan den första familjebildningen måste ha medfört behov av särskiljande beteckningar. Då en sammanslutning av familjer bildade en större enhet, ett samhälle, krävdes emellertid för individualisering av dess medlemmar ett allt större förråd av språkliga tecken. Dessa valdes inom ordgrupper, som voro lämp- liga såsom karakteriseringsmedel; beteckningar på djur, framträdande eller eftertraktade egenskaper och, så småningom, religiöst förankrade uttryck blevo personnamn. Dessa tilldelades i regel individen vid födelsen och ut- gjorde vad vi i dag kalla förnamn.

Efterhand måste emellertid ett behov att genom ytterligare beteckningar skilja på personer med samma namn ha uppstått. Detta torde ha varit förutsättningen för tillnamnens uppkomst.? Inom den västerländska kultur— kretsen kan man bland tillnamnen urskilja fyra huvudgrupper.

Binamnen3_ synas vara de mest primitiva. De utgöras av beteckningar för kroppsliga eller andliga egenskaper och andra företeelser, som kunna ha samband med en person. Ibland kan ett sådant namns ursprung vara självklart, men det kan också föreligga en anekdotisk, för forskningen nu- mera oåtkomlig, bakgrund till namnet.

En annan grupp består av tillnamn, som innehålla ett personnamn. Detta kan vara faders, moders eller någon annan närståendes namn men det van- ligaste är att tillnamnet bildas till faderns förnamn eller tillnamn, patro- nymikon. I regel sker denna tillnamnsbildning genom att man till genitiv— formen fogar en beteckning för son eller dotter, men stundom enbart genom att faderns namn gives genitiv form.4

Hemortsbeteckningarna (indigenatsbeteckningar) innehålla namnet på bärarens hemort. Till förnamnet har man lagt namnet på en ort (vanligen by eller gård) — då oftast föregången av preposition —— eller också har man såsom tillnamn brukat en avledning av ortnamnet. Den förstnämnda typen

1 Lundh s. 1 ff., Kleinpaul s. 6. = Michaélsson s. 281 ff. samt 285. ” Michaelsson s. 282, Wessén s. 67 f. ' Modéer s. 47 ff. Beträffande patronymika av annan art se Modéer s. 51, Hellquist s. 85 och 88 not 2 samt Michaélsson s. 281.

har ägnat sig för bruk på hemorten, medan avledningarna i regel funnit sin användning som karakteristikum för personer, vilka flyttat från den ort eller landsdel, som givit upphov till namnet.

Yrkesbeteckningarna ha haft sin namnmässiga betydelse framförallt bland stadsbefolkningen men talrika exempel finnas på att de varit i bruk även på landsbygden.

Det sista ledet i namnutvecklingen är uppkomsten av släktnamnet eller det för mer än en generation av samma släkt använda namnet. Det synes bottna i ett behov av att utmärka släkttillhörigheten, ett behov som ibland även tagit sig uttryck däri att personer ur samma släkt antagit ett gemen- samt släkttecken.1

Namnskickets utveckling i Europa

Gemensamt för flera indoeuropeiska språk var att personnamn bildades genom sammansättning av två ordstammar2 (vanligen substantiviska eller adjektiviska) såsom i Ragnhild (råd, makt: strid), Gerhard (spjut: hård) och Hippokrates (häst: mäktig).3 Bildningssättet har sannolikt varit sam— indoeuropeiskt. Namnet har haft en djup innebörd som symbol för per- sonen och därför kan man i urvalet av de enstaka ordstammarna ofta finna en återklang av folkgruppens ideal. Det är dock att märka, att de båda namnelementen icke behövde bilda ett enhetligt begrepp eller ha ett logiskt samband med varandra.

Sålunda sammansatta förnamn ha sannolikt hört hemma företrädesvis i de härskande klasserna; säkerligen har det i de lägre folkskikten funnits osammansatta namn av mera enkel symbolik, men av naturliga skäl äro de sällan omnämnda i källorna.4 Däremot är det anmärkningsvärt, att ett avsteg från den sammansatta namntypen skedde i romarriket, där prae- nomen utgjordes av enkla, inom ett mycket begränsat förråd valda namn såsom Marcus, Sextus och Titus.5

Med utgångspunkt från äldre namnmaterial har namngivningen skett efter tre olika huvudlinjer, variation, uppkallelse och allitteration.

Variationen6 bestod i att man i barnets namn upptog ett element av faderns, mera sällan moderns,7 eller någon annan nära anförvants (t. ex. farfaders eller morfaders) namn. Sokrates var sålunda son till Sofroniskos och Aristokles' (Platon) namn utgjorde en variation på faderns, Ariston. Denna variation möter man som en indoeuropeisk företeelse parallell med

1 Lundh s. 5. 2 Wessén s. 5. 3 Kleinpaul s. 30 och 36. 4 NVessén s, 22. 5 Salveton s. 24 och 43. " XVessén s. 5 f. " Se dock för Frankrikes del: Michaelsson s. 280.

det sammansatta namnet. I sin anknytning till närstående namn var varia— tionen ett uttryck för ättkänslan. Ett belägg för denna tankegång kan man finna däri, att vissa ordstammar återkommo generation efter generation eller att samtliga barn i en syskonkull erhöllo nanm varierade på faderns namn. Från den germanska hjältesagan känner man till hur Hildebrand var son till Heribrand och fader till Hadubrand;1 från Sogn i Norge an- förs i Landnama-bok ett belysande exempel: en bonde Végeirs söner hette Vésteinn, Vébormr, Ve'mundr, Ve'gestr och Véborn.2 Det förhållandet att barnens namn i regel varierades på faderns tyder på en genomgående agnatisk familjeuppfattning hos de indoeuropeiska folken. Det förekom dock att söner fingo namnelement från fadern och döttrar från modern eller att barnets nanm bestod av element från båda föräldrarnas t. ex. Teutbertus, son av Teutricus och Ermenberta.3

Uppkallelsen, som bestod däri att barnet erhöll namn efter en avliden person, var icke såsom variationen enbart knuten till släkten. Visserligen var den avlidne ofta en frände, men det kunde också vara en oskyld person en hövding eller en vapenbroder _ vars egenskaper man gärna såg över— flyttade på barnet. Man kan finna uppkallelsen hos olika indoeuropeiska folk såsom hos grekerna, perserna och gernianerna.4 Ibland har den betrak— tats såsom ett utslag av själavandringstro, så t. ex. hos gallerna, och i Nor- den anses den hänga intimt samman med fylgia-tron; den som genom upp- kallelse övertog en avlidens namn övertog därmed också hans fylgia.5 Bort- sett från dessa religiösa och magiska inslag i uppkallelsen torde man kunna räkna med att denna namngivning förekommit inom folkskikt, där man ej använt tvåledade namn, eller då tvåledade namn genom ljudutvecklingen förkortats.B

Vid sidan av variationen möter under folkvandringstiden allitterationen, t. ex. hos goter, vandaler, burgunder, longobarder och angelsaxare. Huru- vida denna sed uppstått under folkvandringstiden eller tidigare synes vara en omdiskuterad fråga; dock torde den ej såsom variationen vara ett indo— europeiskt arv.7 Dess ursprung har ej helt kunnat klarläggas men seden anses sammanhänga med folkpoesiens uddljudsrim. Inom hjältediktningen förbundos gärna namnen med varandra genom allitteration och i folkloren känner man den allittererade namnramsan såsom en särskild diktart. Som exempel på företeelsen kan här nämnas den frankiska merovingerätten, inom vilken man i påfallande stort antal finner namn på ch; den äldste historiskt kände medlemmen hette Childerik, fader till Chlodvig, som hade

1 Wessén s. 5 och Michaélsson s. 280. ” Wessén s. 9. ” Wessén s. 6 f. ' Wessén s. 18 ff. 5 Wessén s. 20. ' Wessén s. 22. " Wessén s. 14 ff.

dottern Chrothilde och sönerna Theoderik, Chlodomir, Childebert och Chlotar.

En viss motsättning förelåg såsom redan antytts mellan dessa tre namn- givningsseder. Under det att variationen och allitterationen båda strängt höllos inom släkten och voro uttryck för ättkänslan, gav uppkallelsen möj- lighet att betona den enskildes individualitet; känt är t. ex. hur Olav den helige förtörnades, när han fick veta att man under hans sömn döpt hans son med namnet Magnus, och utbrast: Icke är det värt ättnamn!1 Å andra sidan innebar uppkallelsen, i den mån namnet burits av en avliden förfader, att ett karakteristiskt namn i sin helhet (ej blott namnled eller uddljud) kunde knytas till ätten; sålunda uppträder i en dansk medeltidssläkt nam- net Bo Dyre i ungefär vartannat släktled under några generationer.2 Här skymtar en ansats till familjenamn.

Uppkallelseseden motverkade den utökning av namnförrådet som eljest skulle blivit ett resultat av variationen och allitterationen. I dess spår följde därför ett behov av särskilt individualiserande tillnamn. Sådana måste dock ha funnits redan i ett mycket tidigt skede av namnutveck- lingen; så snart det befunnits nödvändigt att skilja mellan två individer med samma namn har skiljemärket haft karaktär av tillnamn. Man får också observera, att binanmens vanliga karaktär av folkligt mustiga veder— namn måste ha gjort sig gällande vare sig ett samhälleligt individualise— ringsintresse funnits eller ej. Slutligen kan det påpekas att åtskilliga upp- kallelsenamn redan ha en påtaglig binamnkaraktär; namn såsom de nor- diska Toke och Sven måste ha funnits som binamn långt innan de första gången kunna beläggas såsom förnamn. Vi måste alltså räkna med att tillnamn enligt gängse mönster varit spridda över hela Europa redan under forntiden, och våra tidigaste skriftliga källor innehålla bekräftelse härpå.8

Under det att förnamnen och tillnamnen redan under indoeuropeisk tid växt fram ur ett allmänt behov av individualiseringsmedel, synas släkt- namnen från början vara knutna främst till ett enda namnsystem, det romerska, från vilket de sedan över de romanska länderna spritt sig allt- mera norr— och österut. Inom den romerska namnordningen räknade man nämligen ej blott med ett förnamn ( przenomen ) utan även med ett släkt- namn (nomen gentilicium) och ett familjenamn (cognomen) såsom i Cajus Julius Caesar. Nomen gentilicium bildades i regel på ett ursprungligt przenomen med tillägg av ändelsen -ius, vilken markerade tillhörighet.4 Cognomen torde från början ha utgjorts av ett personligt tillnamn, som så småningom kom att nyttjas för att angiva släktgrenen-familjen. Dess ursprungliga egenskap av tillnamn framgår av att det ofta utgjordes av

1 Wessén s. 87; episoden hämtad ur Snorre Sturlasson, Olav den heliges saga. ” Ekbo s. 282 f. " Michaélsson s. 281 ff.

' Salveton s. 51.

adjektiv:1 Plautus betyder plattfotad, Maximus den högreste och Sabinus anger härkomst från Sabinska bergen. Detta namnskick synes ha varit tidigt utbildat i Etrurien,2 och det romerska skicket torde utgöra ett arv därifrån. Till de tre fasta namnen fogas stundom ett fjärde — agnomen3 — vilket haft karaktären av helt personligt binamn såsom i Publicus Cor- nelius Scipio Africanus eller Quintus Fabius Maximus Cunctator (dröjaren), i vilka fall bedrifter och egenskaper blivit hugfästa genom agnomen.

Redan under 1000-talet började släktnamnen vinna insteg i det franska namnskicket och ett fullt utbildat släktnamnssystem anses vara genomfört i Frankrike under 1400—talet. Namnkällorna äro hemortsbeteckningar som i Breton (bretagnaren) och Duval (från dalen), yrkesbeteckningar som i Boulanger (bagare) och Carpentier (timmerman) samt binamn som i Lebrun (den brune) och Legrand (den store). Däremot äro släktnamn byggda på patronymika i allmänhet okända för franskt namnskick; som sådana bör man dock betrakta fall, då faders förnamn blivit släktnamn antingen oförändrat t. ex. Alard och Colin eller i diminutiv form såsom Bernadotte (lille Bernhard).

Inom de tyskspråkiga områdena synes släktnamnsbruket ha uppkommit under 1000-talet och utbrett sig till centrala Tyskland under 1200-talet och till Nordtyskland under därpå följande århundrade. Emellertid vann släktnamnsskicket endast långsamt insteg inom dessa områden och ett fullt utbildat släktnamnssystem kan man icke räkna med förrän omkring år 1800. Inom de tyskspråkiga områdena spela patronymika en betydande roll, bl. a. genitivformer som Jacobs och Peters samt diminutivformer av faders förnamn på -chen, -ken, -lein och -li. Den viktigaste namnkällan synes dock ha varit yrkesnamnen såsom i Meyer (bonde, förvaltare), Schmidt (smed), Miiller (mjölnare) och Schultze (byfogde).

Med normandernas erövring av de brittiska öarna under slutet av 1000- talet vunno släktnamnen insteg där, men i Wales, Skottland och Irland försiggick namnutvecklingen långsamt och inom vissa områden finner man ännu seden med skiftande tillnamn. Särskilt den rikt varierade floran av släktnamn, som bygga på patronymika, är av intresse; denna namn- form kan uttryckas på många olika sätt som i följande exempel: Williams (genitivform), Thompson, FitzGibbon (fitz : franska fils = son), Maclntosh, O'Neil och ApRhys. Liksom i Tyskland äro yrkesnamnen rikligt företrädda, t. ex. Smith (smed) och Baker (bagare).

Det typiska ryska namnet består av tre led: förnamn, patronymikon samt släktnamn, t. ex. Ivan Pavlovitj Onegin (från Onega). Släktnamnen ha i regel sitt ursprung i hemortsbeteckningar —— såsom i exemplet eller i binamn. De sistnämnda äro ofta egendomliga och deras uppkomst och

1 Salveton s. 67 f. Hagendahl s. 554. 3 Se dock Salveton s. 67.

innebörd anses svåra att utröna. Så t. ex. har det först nyligen kunnat kon- stateras, att en stor grupp släktnamn innehållande en kombination av en kroppsdel och färgbeteckningar såsom Belobokov (belobokijezmed vita sidor), Cernochvostov (öernochvostjyje : svartstjärt) och Krasnoglazov (krasnoglazyj : rödöga) sammanhänga med duvavel, som fram till mitten av 1800-talet var en vanlig sysselsättning i Ryssland.1 När personnamnets sista led slutligen övergått att bli familjenamn, synes ej kunna fastställas.

I Polen voro länge endast adliga släktnamn kända. Så sent som under 1600—talet ansågs största delen av befolkningen sakna släktnamn. I Ungern kan man åter påvisa släktnamn redan 1120 och därefter har släkt- nanmsskicket utbrett sig över Kroatien, Serbien och Siebenbiirgen. Från sistnämnda trakt härstammar det i dagens Ungern och i viss män i Jugo- slavien rådande bruket att ställa förnamnet efter släktnamnet. I Rumänien har framförallt patronymika på -escu eller-eanu samt hemortsbeteckningar övergått till att bli verkliga släktnamn.

Av särskilt intresse äro de judiska namnens utveckling inom den euro- peiska kulturkretsen. Enligt de bibliska urkunderna bars endast ett för- namn med klar betydelse och anknytning antingen till familjen såsom Abraham (de mångas fader) och Benjamin (lyckoson), till religiösa före- ställningar såsom Israel (Guds kämpe) och Johannes (Gud är nådig) eller till ursprung såsom Moses (ur vatten räddad). Vid vår tideräknings början synas tillnamn ha brukats endast där de varit oundgängligen nödvändiga som förväxlingshinder t. ex. Jakob Sebedei son, Judas Iskariot. När judarna skingrades över världen, togo de visserligen intryck av bosättningsortens namnförråd, men de fortsatte i stor utsträckning att bruka de gamla judiska namnen.2 I fråga om tillnamn följde judarna troligen namnutveck- lingen på boningsorten. Då det gäller släktnamn ha judarna i allmänhet hållit sig mera avvaktande och i stället fasthållit seden med rörliga till- namn, mycket ofta yrkesbeteckningar. För bofasta judar i tyskspråkiga och franska områden blev det dock naturligt att följa ortens sed att an- taga fasta familjenamn. Det är således icke riktigt, att de judiska släkt- namnen, såsom ibland hävdas, över lag tillkommit genom samhällsingri- panden.3 Emellertid motverkades denna frivilliga utveckling av de stän— diga förföljelserna. Detta torde vara anledningen till att man småningom ansåg särskilda åtgärder nödvändiga för åstadkommande av fasta släkt- namn inom de judiska familjerna. I dessa åtgärder har man att söka roten till de många egendomliga judiska namntyperna. Det blev i själva verket icke judarna själva eller ens deras närmaste omgivning utan på namn— skickets område helt osakkunniga myndigheter, som tillade dem deras släktnamn, så t. ex. vid 1700-talets slut i Österrike och under 1800-talets

1 Kiparski. 11 I Östeuropa tycks så ha varit fallet ända fram i mellankrigsperioden; se Dreifuss s. 4. 3 Dreifuss s. 5.

första årtionden i de tyska staterna. Därvid uppkommo de för det tyska namnskicket främmande växtdelsnamnen Apfelbaum, Rosenstein o. dyl. samt rent chikanösa namn som Eselkopf, Kiissemich och Kanalgeruch. I de fall då judarna själva hunnit antaga namn, finner man i dessa om- råden patronymika på -sohn såsom i Mendelsolm och på -y såsom i Bart- holdy.

Den danska och den norska namnutvecklingen ingår naturligtvis i en allmän nordisk utveckling. Dock måste man räkna med att Danmark genom sin närhet till kontinenten uppvisar ett namnskick, som tidsmässigt ligger något före de andra nordiska ländernas. Släktnamn började sålunda vinna insteg där redan under 1200-talet och från 1526 ålades alla adels- släkter i Danmark att antaga fasta ättenamn. Samtidigt började de stude— rande antaga hemortsbeteckningar i latiniserad form såsom Pontoppidan (Broby) och Scavenius (Skagen) eller latiniserade yrkesbeteckningar så- som Fabricius (smed). Släktnamnskicket trängde endast långsamt ige- nom på landsbygden, och även om det stimulerades av bestämmelser, först för Sönderjylland 1771 och därefter för Danmark i dess helhet 1828, att barn skulle döpas till såväl förnamn som släktnamn, kan släktnamns- utvecklingen ännu ej anses ha nått sin slutpunkt.1 I Norge har utveck- lingen gått långsammare och ännu kan den icke anses avslutad. De lati- niserade släktnamnen äro där relativt okända. I stället ha släktnamn byggda på gårdsnamn utan preposition —— t. ex. Synnöve Solbakken, Sigurd Moen samt patronymika fått stor utbredning.

Namnskicket i Finland har naturligen rönt inflytande av det svenska. Beträffande släktnamnen är särskilt att märka de många förfinskningarna av svenska namn såsom från Forsman till Koskinen och från Löv till Lehti. Under 1600-talet användes inom prästerskapet ofta rent finska namn i latinsk eller grekisk form såsom Kettunius och Hattulander. Från samma tid finner man också yrkesnamn som Paikkari (lappskräddare) och Satuli (sadel) och redan århundradena dessförinnan finner man inom borgerska- pet binamn som Puujalka (träben), Vuohenparta (bockskägg) och, såsom namn på en rådman i Åbo, Kovasydän (hårdhjärta). Det rikaste tillskottet till släktnamnsfloran tycks dock komma från hemortsbeteckningarna. Fin- narna synas hava antagit fasta släktnamn tidigare än många andra euro— peiska folk. Släktnamnsutvecklingen avslutades 1920 genom ett påbud i lag, att envar medborgare skulle antaga släktnamn.

Ett särskilt fall inom namnutvecklingen utgör Island, där man, sedan man under en period mellan 1913 och 1925 tillämpade släktnamnsprin- cipen, har återgått till den ursprungliga seden med förnamn jämte patro— nymikon. Förnamnen äro sålunda alltjämt de mest betydelsefulla namnen på Island och landets telefonkatalog är därför uppställd efter dessa.

Slutligen må i detta avsnitt nämnas, att bruket med mera än ett för-

1 Lunee s. 21 ff.

namn synes vara en företeelse, som tillkommit under kristet inflytande.1 Det torde ha uppstått i Spanien såsom uttryck för en önskan att ställa det nyfödda barnet under beskydd av så många helgon som möjligt och där- ifrån har det spritt sig till alla kristna länder.

Det svenska namnskickets utveckling

De tidigaste svenska personnamnen voro ofta av den sammansatta art som förekom inom övriga indoeuropeiska språkområden. I valet av ordstammar gåvo de nordiska folken gärna uttryck för en önskan om kraft och hårdhet såsom i leden sten, hild (strid), trud (kraft) eller i djur— eller gudanamn, vilka representerade dessa egenskaper, såsom björn, ulv, arn (örn) och Tor.

Upplysningar om de äldsta svenska namnen få vi genom gamla ortnamn, som i förleden innehålla personnamn, och vidare genom runstenarna och den västnordiska litteraturen (t. ex. Ynglingasagan). Redan dessa källor visa, att tillnamn måste ha funnits långt tillbaka i forntiden.

De tidigaste svenska tillnamn, som innehöllo personnamn, voro patro- nymika och bildades i regel på genitiven av faders förnamn med tillägg av -son. Dessutom förekommo genitivformer av faders förnamn eller binamn såsom i Olaver Ivars eller Erlandus Bonda; denna typ synes framförallt ha brukats om faderns förnamn var av tyskt ursprung.2 Den agnatiska prin- cipen kunde någon gång brytas, så att tillnamnet bildades till moderns namn (metronymikon). Detta tycks främst ha förekommit om modern levde efter faderns för tidiga död, om hon var av förnämare börd än fadern eller gjort sig mera bemärkt än han3 eller om barnet var utomäktenskapligt.

I binamnen, som kunde förekomma separat eller tillsammans med ett patronymikon, finner man uttryck för »nordmännens säregna gemyt, för deras krassa humor och deras skarpögda realism».4 Ibland utgjordes de av substantiv såsom Langaben, Skägg och Krake (torr och mager person) eller av nära till hands liggande adjektiv som Starke, Store, Enhänt och Döve. Mången gång var det fråga om rena vedernanm som Öpir (gaphals), Horkarl och Pjäkk (landstrykare) eller i varje fall tvetydiga omdömen som i Läppe och Hvingalen (brunstig, vrensk). Ej minst kvinnorna voro utsatta för omgivningens uppfinningsrikedom, som Elin Vippa (med vip- pande gång), Margit Knappöga och Botild Skörebytta (surmjölksbytta), vil- ka voro borgarhustrur i Kalmar på 1300-talet.5

Hemortsbeteckningarna, vilka voro vanligast på landsbygden, bestodo i regel av prepositionen »i» jämte ett gårdsnamn, bynamn eller annat ort-

1 Se dock angående äldre sådant bruk Michaélsson s. 279. * Modéer s. 47—49. * Modéer s. 49. ' Wessén s. 67. 5 Hellquist s. 100 och 104, Kjöllerström s. 105, Michaölsson s. 278, Modéer s. 61, Thors s. 73 f.

namn t. ex. Per i Berga. Dessa namn voro bäst ägnade för bruk i hem- orten, medan bildningar som Albo, Botnekarl, Helsing och Östgöte1 oftast gällde personer som verkade på annan ort än hembygden. I sådana fall kunde också ortnanm utan förställd preposition förekomma —— Påve] Gut- land var pungmakare i Stockholm och Nils Estland var borgare i Åbo.2

Bland yrkesnamnen voro praktiskt taget alla möjligheter tillvaratagna. Då man finner ett yrkesnamn, är det dock ej säkert, att det uttryckte namnbärarens verksamhet: Hans Diekne kan ha fått namnet för att han var en skrivkunnig karl och Anders Präst därför att han tjänat hos prästen.3 I sådana fall är det egentligen fråga om binamn av samma typ som Boskap, vilket namn angav att bäraren ägde mycket kreatur.:1

I Ynglingasagan finnes ett exempel på att föräldrar och barn burit samma tillnamn: Ingjald Illrådes dotter benämnes där Åsa Illråde. Av hennes be- teende att döma är orsaken till namnet dock snarare att söka i lynnes- än i blodsgemenskapen med fadern personerna tillhöra f. ö. sägnen, ej historien. Någon släktnamnstendens kan man förvisso ej räkna med så ti— digt. Mot medeltidens slut möta dock inom borgarklassen tecken på att hi- namn kunnat gå i arv. Det finns sålunda exempel på att ett yrkesnamn ej överensstämmer med bärarens verksamhet, såsom då en präst kallas Hans Guldsmed.5 Ett sådant namn kan han ha >>ärvt>> av sin fader, och den tanken ligger nära, att det är uttryck för en släktkänsla. En sådan utveckling vore icke förvånande med tanke på det starka tyska inflytandet i dessa kretsar. Det kan dock ej påvisas att sådana nanm använts i senare generationer; även om de utgjort förebud till det senare släktnamnsskicket, får man ändock räkna med att släktnamn i egentlig mening knappast förekommit under forntid och medeltid.

Inom det världsliga frälset synes dock redan på 1300-talet de första egentliga släktnamnen hava uppstått t. ex. Sture, Glysing, Ribbing och Svarte Skåning.6 En viktig faktor för utvecklingen av det adliga släkt— namnet blev den sed, som utbildades med släkttecken i form av vapen- sköldar och sigill, vilka blevo för ätterna sammanhållande symboler. I många fall anknöt släktnamnet direkt till ett äldre binamn och något sam- manhang mellan namn och sköldemärke förelåg då icke; den äldre Sture- släktens vapen innehöll t. ex. tre sjöblad. I andra fall begynte ättmedlem— marna att kalla sig eller kallas —— vid det tecken, vapenskölden inne- höll, och därmed uppstodo de till sköldemärkena knutna adliga släkt- namnen såsom Sparre, Bielke och Horn. Det måste dock framhållas, att i dessa fall sköldemärket ofta är flera hundra år äldre än namnet; med-

1 Hellquist s. 106. 2 Brieskorn s. 95 f. 3 Hellquist s. 105. 4 Thors s. 73. 5 Brieskorn s. 95, Ekbo s. 283. ' Tegnér s. 9 och Setterkrans.

lemmarna av Vasasläkten torde t. ex. aldrig själva ha begagnat namnet Vasa eller Vase. Det har påvisats,1 hurusom under 1600—ta1ets första hälft bruket av släktnamn ökade inom adeln. Av de 232 adelsmän, vilka är 1593 underskrevo Upsala mötes beslut, tecknade sig endast 93 med släktnamn,2 under det att vid undertecknandet av ett dokument om »cession om tull- friheten» år 1644 endast 7 av omkring 100 underläto att teckna släktnamn. Det är icke otänkbart, att utvecklingen rönt inflytande av 1626 års riddar- husordning, i vilken det stadgades förbud att antaga annan släkts nanm eller vapen, varigenom släktnamnet i betydelse kom att jämställas med ättens vapensköld. Då vapensköldarna blevo mera komplicerade och in- delade i fält, tog namnskicket intryck därav och de sammansatta namnen av typ Stierngranat uppkommo.

När borgarna under 1600—talet började använda egentliga släktnamn, blev ofta den sammansatta namntypen mönster, och därmed uppstod den för Sverige unika släktnamnsform som representeras av namn som Dalberg, Bergström, Sjösten, Strömgren och Lindberg.3 Från medeltiden var det ganska vanligt att prästerna _ och övriga universitetsutbildade skrevo sina nanm i latinsk form. Denna tendens omfattade även tillnamnet t. ex. Ericus Caroli och Abrahamus Angermannus. När släktnamn under 1600- talet började framträda även inom det andliga ståndet, kommo de därför ofta att bestå av härkomstheteckningar i latinsk eller grekisk form såsom Roslagius, Arosenius (från Västerås), Phragmenius (grek: phragmös : hage; bildat av Hagby) och Montander (lat: mons : berg).4 Hos bönderna bibehöll man längre de gamla tillnamnen, framförallt patronymika och härkomstheteckningar. Då emellertid de sistnämnda på grund av konstruk- tionen med preposition voro mindre tjänliga som släktnamn, blev det fram— förallt patronymika, som kommo att övergå till släktnamn.

En särskild grupp av släktnamn har sin utgångspunkt i soldatnamnen. Dessa anknötos ofta till roten eller båtmanshållet och kunde övergå från soldat till soldat utan avseende på släktskapsförhållanden. Visserligen kunde soldatsöner bära namnet vidare utan att fortsätta faderns yrke och därmed övergingo soldatnamnen till släktnamn, men seden var härvidlag vacklande och det synes i stor utsträckning ha förhållit sig så, att soldatsöner, vilka som barn benämnts med faderns soldatnamn, vid val av annat yrke gingo ifrån sitt ursprungliga namn.

För adelns del kan släktnanmsutvecklingen sägas vara avslutad under 1600-talets senare hälft, då nyutfärdade sköldebrev i regel innehöllo det släktnamn, under vilket nobiliseringen skedde. För övriga folkgrupper var utvecklingen ojämn; den skedde av naturliga skäl snabbare bland prästerna

1 Tegnér s. 10. 3 Av de cirka 1 500 prästerna tecknade endast 3 släktnamn. ” Man bör observera den ofta förekommande bristen på logiskt sammanhang mellan de båda leden; häri föreligger en parallell till de tidiga, sammansatta förnamnen. 4 Tegnér s. 106 f.

och städernas borgare. På landsbygden funnos starka lokala namntradi- tioner, vilka inom vissa områden försenade släktnamnsutvecklingen, och den ringa rörligheten hos lantbefolkningen under tiden fram till mitten av 1800-talet torde ha medverkat till att något mera utpräglat intresse för en övergång från tillnamn till släktnamn ej funnits. Eftersom möjlig- heterna att antaga och övergiva namn formellt voro obegränsade kunde ett par generationer bära samma tillnamn, varefter nästa generation antingen återgick till ett tidigare namn eller antog ett helt nytt. Det är därför ogör- ligt att säga när släktnamnen blevo fasta. Såsom alternativ till släktnamnen kvarstodo under 1800-talets sista del dock i stort sett endast patronymika. Binamnen och yrkesbeteckningarna hade då antingen övergått till fasta släktnamn eller övergivits och samma var om än ej fullständigt _ för- hållandet med härkomstheteckningarna. För landet som helhet har släkt- namnsutvecklingen ännu ej avslutats; såsom nedan skall visas förekom- mer inom vissa områden fortfarande en fast sed med patronymika och inom vissa lokalt begränsade trakter framförallt i Dalarna —- råder alltjämt ett tillnamnskick som bygger på »gårdsnamn».

II. Namnets rättsliga behandling

Namnets utveckling från förnamn över tillnamn till släktnamn har i all- mänhet ägt rum spontant och speglat ett behov hos medborgarna av bättre och stabilare individualiseringsmedel. Stundom har samhället ansett ingri- pande av nöden för att påskynda utvecklingen eller för att hindra den att gå icke önskvärda vägar. Ett problem som för sin lösning krävt åtgärder från samhällets sida har varit frågan om skydd för befintliga namn och plikt för den enskilde att framträda under det namn, som ansetts vara hans rätta. En förutsättning för ett sådant ingripande har emellertid i regel varit, att fasta normer för förvärv av namn existerat. En ytterligare uppgift för samhället på namnrättens område har därför blivit att befästa sedvanemäs— sigt utbildade förvärvsformer eller, där sådana ej funnits, tillskapa en ord- ning för namnförvärv.

Den europeiska utvecklingen

Redan i forntidens Rom funnos lagfästa namnregler. Lex Julia municipalis av år 45 f. Kr. innehöll sålunda en föreskrift, att varje medborgare skulle införas i skatterullorna under sina tre namn.1

1 Lundh s. 7.

I Frankrike tillkom den första bestämmelsen om namn 1555, då det genom ediktet i Amboise blev förbjudet att utan konungens tillstånd ändra namn.1 En utbredd sedvänja inom adeln att oavsett släktnamnet begagna släktgod- sets nanm såsom personnamn ledde 1629 till ett förbud att teckna annat än det rätta släktnamnet.2 Under revolutionstiden3 tillkommo olika bestämmel— ser med förbud mot revolutionsnamn och s. k. noms de guerre, vilka bestäm— melser plötsligt 1793 avlöstes av en lag att envar kunde taga vilket namn han önskade. Redan 1794 utfärdades emellertid ett dekret med förbud att bära annat släktnamn och andra förnamn än dem, som funnos upptagna i födelsebevis. Genom en lag av år 1803 mildrades denna bestämmelse så, att möjlighet till namnbyte under myndigheternas medverkan öppnades. Sist— nämnda lag är ännu gällande, ehuru den senare kompletterats.

Inom de tysktalande områdena-4 tillkom den första bestämmelsen i Bayern 1677, varigenom en sedvanerätt om fritt namnbyte bröts. I Österrike stad- gades genom ett patent av år 1776 att envar skulle bära honom tillkommande tillnamn (släktnamn). De familjerättsliga nanmförvärven reglerades vidare i lag 1784, varefter det genom ett hovkanslidekret 1826 öppnades möj- lighet att med kejsarens tillstånd byta nanm. För Preussens del tillkom 1794 den första bestämmelsen som reglerade förvärv av släktnamn; den innehöll ett förbud mot antagande av nytt namn. Genom en förordning 1816 och en tilläggsbestämmelse 1822 reglerades frågan om namnbyte och infördes straff för brott mot namnreglerna. Motsvarande förordningar till- kommo i Baden 1838 och 1875 samt i Hessen 1855. Genom en lag är 1938 om ändring av familjenamn och förnamn tillskapades för Tyska riket enhet— liga bestämmelser.

Ett utmärkande drag för de brittiska områdena5 är den fullständiga avsak- naden av lagbestämmelser; en bestämmelse från 1919 om skyldighet för envar att bära det namn, under vilket han allmänt var känd i augusti 1914, är uppenbarligen av speciell karaktär.

De ryska namnförhällandena reglerades genom bestämmelser 1918, 1921 och 1924, de polska 1919 och de rumänska 1895.

I Finland kom en ordning av namnförhällandena till stånd först genom lagen den 23 december 1920, vilken alltjämt gäller. Av särskilt intresse är den förut6 berörda bestämmelsen, varigenom varje medborgare ålades att antaga släktnamn.

Så drastiska bestämmelser äro sällsynta; dock har i många länder det för- hållandet att judarna saknat släktnamn föranlett specialstadganden av motsvarande karaktär. Det första är från Österrike 1787 och tillkom under

1 Salveton s. 239. ” Den 5. k. Code Michaud; se Salveton s. 247. 3 Salveton s. 255 ff. (se särskilt s. 261—262). * Lundh s. 15 f.

5 Lunee: Hovedtraek s. 54. * Se ovan 5. 40.

motivering att man ville undanröja den oordning som måste uppstå, poli- tiskt, rättsligt och i privatlivet, då familjer sakna bestämda släktnamn.1 I Frankrike, de tyska staterna, Ryssland, Italien och Holland följde under 1800-talets första årtionden liknande bestämmelser och även i Danmark ut- färdades 1814 en förordning härom.2

Såsom tidigare omförmälts ålades adeln i Danmark3 redan 1526 att antaga fasta släktnamn. Genom ett reskript för Sönderjylland 1771 och en för— ordning för Danmark i dess helhet om dop år 1828 bestämdes såsom förut antytts, att barn i dopet skulle benämnas ej blott med förnamn utan även med det familje- eller stamnamn, som det i framtiden borde bära. Härigenom ville man för de ofrälse uppnå samma effekt som 1526 års konungabrev haft i fråga om adeln, men fastän det genom särbestämmelser av 1828 och 1829 lämnades anvisningar på vilka namn som borde eller kunde bli ett barns släktnamn, fick förordningen ej önskad verkan. År 1856 utfärdades ett cirkulär med erinran om bestämmelsen om fasta släktnamn, vilket vållade bestörtning hos befolkningen; man ansåg att myndigheterna krävde att barnen »skulle döpas såsom söner till sin farfader i stället för till sin fader.» Ännu så sent som i detta århundrade (1913 och 1936) har förordningens vikt måst inskärpas genom cirkulär. I de fall då fasta släktnamn upptogos, kom det emellertid mest att bli fråga om patronymika på —sen, varför ett behov av regler om namnbyte snart gjorde sig gällande. Sedan arbetet med en sådan lagstiftning påbörjats 1898, resulterade det i en lag den 22 maj 1904 vilken kompletterats 1916, 1921 och 1941. Den behandlar reglerna om namn- byte samt ett enstaka familjerättsligt namnförvärv.

I Norge4 utbildade sig efter 1814 en praxis, varigenom konungen i anknyt- ning till tidigare regler om legitimation och adoption kunde utfärda tillstånd till namnbyte. 1881 bemyndigades regeringen att utfärda dessa tillstånd, var- efter de under några år efter 1905 ånyo utfärdades av konungen. Någon lagstiftning om nanm tillkom icke förrän med den ännu gällande lagen av den 9 februari 1923.

Utvecklingen i Sverige5

Den första kända bestämmelsen om namn finnes i 1626 års riddarhus- ordning vars 23 & stadgar: »Ingen tage upp annars Släckt Nampn eller Wapen, han ware Lefvandes eller uthdödd, och Confundere i så motto Ätterna; Uthan den beholle tillnampnet, som deth först hafwer Uptagett.»6

1 Dreifuss s. 13. ” Lunae s. 18. 3 Lunae s. 17 ff. * Lundh s. 41 ff och Knoph s. 374 H.

5 Mot. 1896 126 , NJA 1929 s. 283 justitierådetSundhergs votum, Tegnér s. 8. ** Citerat efter originaldokumentet i Riddarhuset.

Med utgångspunkt från detta stadgande gjorde adeln upprepade framställ- ningar till konungen om skydd för adelns släktnamn, vilket föranledde dels en kunglig resolution på Ridderskapets och Adelns besvär den 23 december 1682 och dels ett kungligt brev till hovrätterna av den 16 oktober 1705. I resolutionen 23 5 anfördes: »och sist beträffande de ofrälse män, som upp- taga någon utdöd familjs namn, så skall sådant intet vidare tillåtas, utan måste i det fallet förfaras efter privilegierna.» I brevet till hovrätterna anbe- falldes dessa att i protokoll och domar icke kalla missdådare vid sådana adliga namn, som de kunde ha tagit, samt att, då brottslingar icke dömdes till döden, vid straffansvar förbjuda dem att bruka nanm, som liknade ett adelsnamn.

De adliga privilegierna av år 1723 innehöllo icke någon direkt bestäm- melse om skydd för adliga släktnamn. Emellertid anbefallde Kungl. Maj:t i ett cirkulärbrev den 29 april 1752 cheferna för armén till lands och sjöss att vid nästa mönstring ändra rullorna, om någon ryttare, dragon, soldat eller båtsman skulle ha tagit en adlig släkts namn, och efter hemställan av riddarhusdirektionen upprepades denna order den 28 juli 1762. Sistnämnda år ersattes 1626 års riddarhusordning med en ny, men i denna fanns icke någon bestämmelse om nanm. Sedan Ridderskapet och Adeln anhållit att Kungl. Maj:t täcktes »ånyo genom allmänt påbud i nåder förordna det ingen ofrälse man varken av civil- eller militärstånden må vid ansenligt vite bära och bruka några av de tillnamn, som både de än substiterande och utdöde adliga familjerna enligt matrikelns innehåll ensamma av kungl. nåd äro berättigade att nyttja och bruka», förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 14 juli 1767, att han ville samtycka till vad adeln sålunda begärt.

De kungliga breven av 1752 och 1762 berörde direkt manskapet inom krigs- makten. Något stadgande om militärmyndigheternas rätt att ingripa beträf- fande de underställdas namn fanns icke därutöver. I ett kungligt brev den 1 april 1887 hänvisades till den utav vederbörande generalmönsterherre »en- ligt hävdvunnet bruk» hittills utövade rättigheten att för manskapet, vare sig indelt eller värvat, medge namnbyte samt bestämdes, att denna rättighet i framtiden skulle utövas av regementschef eller motsvarande chef. En namnbestämmelse inflöt sedermera i det 1889 fastställda tjänstereglementet för armén. För underofficerare utfärdades den 23 december 1880 ett cirku- lär, i vilket —— under åberopande av att det ansåges, att det namn varunder en vid armén anställd person var i arméns rullor upptagen icke kunde utan vederbörligt tillstånd mot annat utbytas — föreskrevs hur sådant namn- byte skulle tillgå.

Slutligen funnos före 1900-talet en del bestämmelser angående sjömän. Sålunda upptogs i sjölagen den 12 juni 1667 ett förbud för sjöman att byta nanm antingen hemma eller på utrikes orter. Någon motsvarande bestäm- melse inflöt icke i sjölagarna 1864 och 1891, men i kungl. reglementet för sjömanshusen i riket den 4 mars 1870 stadgades, att det namn, varunder

sjöman först vid sjömanshus inskrivits, ej sedermera finge av honom för- ändras utan att anmälan i sådant avseende gjorts hos sjömanshusombuds— mannen.

De nu angivna bestämmelserna berörde antingen ett visst stånd eller vissa yrkesgrupper. För folket i gemen fanns vid utgången av förra seklet icke några regler angående förvärv av nanm eller skydd för namn i vidsträckt mening. Namnskyddet beaktades emellertid under 1880-talets lagstiftnings- arbete angående varumärke och firma. År 1881 tillsattes i Danmark, Norge och Sverige kommittéer för utarbetande av en gemensam skandinavisk varu- märkeslagstiftning. I det 1882 framlagda svenska förslaget, vilket resulte— rade i 1884 års varumärkeslag, framhöllo kommitterade, att det redan kunde anses erkänt, att näringsidkare även utan registrering åtnjöt skydd för sitt nanm såsom varumärke. Man nöjde sig därför med att i lagtexten erinra om detta skydd, och i övrigt upptogs skydd för namn främst i formen av förbud att registrera varumärke, vari obehörigen intagits annat namn än sökandensi. Under förarbetena till 1887 års lagstiftning angående firma gjorde sig behovet av ett ordnat namnväsende starkare gällande. I förslaget till lag om handelsregister, firma och prokura fanns en bestämmelse, att enskild näringsidkares firma skulle innehålla »hans slägtnamn (borgerliga nanm) » samt såsom en parallell till varumärkeslagens registreringsförbud —— ett förbud att i firma obehörigen intaga annans namn. Vid högsta dom- stolens behandling av lagförslaget kritiserade justitierådet Olivecrona den förstnämnda bestämmelsen och menade, att den vore utan gagn »så länge det står en hvar fritt att, efter behag, förändra rättskrifningen af sitt eget namn eller antaga nytt sådant och när som helst åter ombyta detta»., I anslutning till förbudet att i firma intaga annans namn uttalade justitie- rådet Örbom, att den nya firmalagen ej var behövlig mot de hederliga nä- ringsidkarna utan blott mot dem som missbrukade möjligheterna till för— växling; eftersom de sistnämnda kunde fortsätta sitt missbruk så länge frågorna om släktnamn icke reglerats, hemställde han med instämmande av Olivecrona om lagstiftning beträffande ,namn.3 Departementschefen4 invände häremot, att friheten att byta namn efter firmalagens antagande skulle bli i hög grad inskränkt just för köpmän, för vilka det ej längre skulle vara tillåtet att förändra namn så att det kunde förväxlas med andra köpmäns inom samma kommun. Först om det vid tillämpningen av firma- lagen skulle framkomma behov av en lag angående namnförändring, ansåg departementschefen tiden vara inne att söka lösa denna fråga.

Under arbetet med 1894 års kyrkobokföringsförordning riktades ånyo uppmärksamheten på problemet.5 I det avgivna betänkandet föreslogs dock

1 NJA II 1886 s. 6 f. 2 NJA II 1887 s. 25. * NJA 111887 5. 34 f. ' NJA II 1887 s. 26 f. 5 De författningar —— en förordning och fem cirkulär från åren 1773—1886 _— vilka skulle ersät- tas av kyrkobokföringsförordningen innehöllo icke någon bestämmelse om namn.

endast en bestämmelse av innehåll, att då ändring av befintligt namn skedde det gamla icke skulle bortfalla ur kyrkoboken utan inom parentes där ut- sättas jämte det nya. En sådan anvisning fanns redan intagen i präste— ståndets cirkulär den 22 juni 18661 och upptogs nu i till 1894 års kyrko- bokföringsförordning fogade »Regler till församlingsbok med kommunions- längd». Samtidigt inflöt i förordningen ett — i förarbetena icke närmare motiverat _ förbud mot ändring av förnamn.

Vid 1896 års riksdag väckte chefen för fångvårdsstyrelsen generaldirek- tören Sigfrid Wieselgren i första kammaren en motion2 beträffande släkt— namnsfrågorna. Han hade från sin verksamhet erfarenhet av dels hur bruket med patronymika lett till att så många personer buro de vanligaste sonnam— nen, att möjlighet att särskilja dem med hjälp av förnamnen ej längre fanns, och dels hur friheten att antaga namn lett till att förbrytare ständigt växla- de namn och ofta uppträdde under kända släktnamn, i synnerhet adelsnamn. Även i fråga om förnamnen fann han anledning till ingripande. Han yrkade därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om lagstiftning »för att bringa till stånd en tillfredsställande rättsordning i fråga om person— namn». Lagutskottet3 ville ej inskränka föräldrarnas fria val i fråga om för- namn och avstyrkte med hänvisning till ovannämnda bestämmelse i 1894 års kyrkobokföringsförordning även i övrigt motionen. Denna bifölls i första kammaren men avslogs i andra4 och föranledde sålunda ej någon riksdagens åtgärd.

Vid 1898 års riksdag återupptog Wieselgren saken5 men uteslöt. nu frågan om förnamn och yrkade allenast en lagstiftning i fråga om »slägt- eller efternamn». Lagutskottet6 hänförde sig till sitt yttrande av 1896 och av- styrkte förslaget, men denna gång segrade det i båda kamrarna.7 I riks- dagsskrivelsen8 framhölls att »lagbestämmelser som dels kraftigt främjade anläggandet av verkliga slägtnamn och dels gåve vid handen hvilka enskilda ett en gång antaget slägtnamn borde tillhöra och under hvilka betingelser andra borde anses uteslutna från rätt att antaga eller bära detta namn, likasom ock de former, hvilka för rätt att byta om slägt- eller efternamn borde iakttagas, skulle tjena till att bringa reda och ordning i flere sam- fundslifvets förhållanden, jemte det sålunda slägtens ideela rätt till sitt namn blefve sedd till godo». Sålunda påkallade riksdagen en lagstiftning som behandlade namnfrågorna i hela deras vidd.

1 Cleri Comitialis Cirkulär till samtliga Herrar biskopar, consistoriema och presterskapet i riket, lagtima riksdagen i Stockholm 1865—1866 5 18. I:6. Yttr. nr 47. I:16:11, II:26:37. I:6. Yttr. nr 15. I:7:12, II:7:21. Nr 85.

maan-uu

Riksdagsskrivelsen sändes på remiss till bl. a. samtliga länsstyrelser och domkapitel. Endast en remissinstans avstyrkte, men över hälften gjorde invändningar mot en så omfattande och genomgripande lagstiftning som den av riksdagen föreslagna; i synnerhet yppades olust inför tanken, att man skulle tvinga de släktnamnslösa att antaga släktnamn.

Då ärendet anmäldes i statsrådet den 7 december 1900 hade en stark begränsning av ämnesområdet skett och i stället för ett lagförslag framlades »förslag till förordning angående anteckning i kyrkobok om förändring eller antagande av släktnamn». Departementschefen fann enligt statsråds- protokollet, att en föreskrift om skyldighet att antaga släktnamn skulle »innebära ett alltför stort ingrepp i den personliga sjelfbestämningsrätten, hvaraf vårt folk af ålder varit i besittning, och på ett brådstörtat sätt rubba de vanor, som, särskilt på landsbygden, inom talrika kretsar af befolkningen äro rådande». Vidare fann departementschefen, att införandet av en privat— rätt till namn knappast vore lämpligt. I stället borde man lägga huvudvikten på att sådana former för antagande eller förändrande av släktnamn skapa- des, att varje ovisshet om en persons rätta namn undanröjdes. Om man utginge från de föreliggande anteckningarna i kyrkoböckerna och stadgade vissa villkor för ett nytt namns inskrivande i kyrkobok, skulle man vinna det eftersträvade målet. Då de ifrågasatta bestämmelserna icke i något avseende omedelbart berörde privaträttsliga förhållanden, fann departementschefen icke någon anledning att meddela dem i civillags form. Genom att ge reglerna i formen av förordning ville han undvika missförstånd om betydelsen av meddelad tillåtelse att antaga släktnamn samt hålla möjligheterna öppna att lättare kunna jämka föreskrifterna.

Det sålunda framlagda förslaget innebar alltså ett anmärkningsvärt avsteg från de önskemål som framlagts i riksdagsskrivelsen. Då det sändes på remiss till de myndigheter som yttrat sig över sagda skrivelse ävensom till statistiska centralbyrån, anmärkte flera av dem på att det omfattande kravet i riksdagsskrivelsen givit så begränsat resultat. I fyra fall avstyrkte remiss- instanserna. De flesta tillstyrkte, om än förslagets enskildheter blevo före- mål för kritik; i flera fall var dock tillstyrkandet ganska reserverat. För- slaget omarbetades inom ecklesiastikdepartementet och erhöll därvid sin slutliga form. Den 5 december 1901 utfärdades kungl. förordningen angå- ende antagande av släktnamn (släktnamnsförordningen; SIF), vilken fort- farande gäller.

Eftersom SlF innehåller våra första allmänna bestämmelser om släktnamn och eftersom den är grundläggande för all vidare diskussion om namnrätt och namnförvärv, synes en redogörelse för dess huvudsakliga innehåll redan här vara på sin plats.

Formellt framstår SlF närmast som ett komplement till bestämmelserna om kyrkobokföring; i sin ursprungliga lydelse hade 5 1 sålunda följande innehåll:

»Anteckning i kyrkobok därom, att någon antagit nytt släktnamn, må ske endast:

1. då Konungen för särskilt fall förordnat om det nya namnets antagande,

2. då någon, som saknar släktnamn, såsom sådant antagit sin faders, far- faders eller morfaders förnamn, med tillägg av ”son, eller dylikt, som utmärker härkomst, eller ock gårdsnamn, varmed han efter ortens sed allmänneligen benäm- nes, eller då frånskild hustru återtagit släktnamn, som före äktenskapet tillkom henne, eller

3. då särskilt godkännande av det nya namnet blivit, efter vad i denna förord- ning sägs, meddelat.»

Konungens i punkt ]. angivna möjlighet syftade väl närmast på hans rätt att adla men fick under 1900—talets första decennier betydelse, då myndig- heterna trots att reella orsaker till namnbyte förelågo av formella skäl ansågo sig förhindrade att godkänna nytt nanm. I sådana fall kunde Kungl. Maj:t med stöd av denna punkt förordna om namnets antagande så att t. ex. ett fosterbarn fick förvärva fosterföräldrars eller ett adoptivbarn adoptants släktnamn. Punkt 2. innefattade — bortsett från dess sista del — en bestäm- melse som egentligen var av intresse som övergångsbestämmelse; i och med att släktnamn allmänt antogos, skulle den komma att förlora all betydelse. Förordningens centrala bestämmelse gavs i punkt 3., som innehöll den all- männa regeln angående släktnamnsbyte.

Frågan om godkännande av släktnamn har enligt SlF två aspekter, i det man har att taga ställning till dels vilka personer, som äro berättigade att byta namn, och dels vilka släktnamn, som kunna godkännas för sökanden. Enligt förordningens lydelse är i princip envar berättigad att erhålla nytt namn, men om sökanden redan har »mera egenartat släktnamn», måste han enligt 5 3 anföra »skälig orsak» för namnförändringen. Är han berät— tigad till byte, skall enligt samma författningsrum det av honom sökta nam— net godkännas, såvida det icke »bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet» eller kan väcka anstöt.

Ursprungligen — åren 1902—1919 — låg avgörandet beträffande ansök- ningar om godkännande i första instans hos KB, men från och med 1920 in- skränktes KB:s befogenhet till att på formella skäl avslå gjord ansökan under det att frågan om godkännande överfördes till Konungen. Från och med den 1 januari 1932 upphörde helt KB:s befattning med namnfrågorna, vilka där- efter centralt handlades av Konungen till den 1 januari 1947, då ärendena övertogos av statistiska centralbyrån. Under den tidrymd KB hade befattning med dessa frågor kunde dess beslut överklagas, fram till den 26 maj 1909 hos Kungl. Maj:t i statsrådet (ecklesiastikdepartementet), därefter och till den 1 juli 1928 hos regeringsrätten samt därefter och till den 1 januari 1932 åter hos Kungl. Maj :t i statsrådet ( justitiedepartementet).

För tolkningen av SlF:s bestämmelser angående godkännande av släkt- namn har man att tillgå dels en inom ecklesiastikdepartementet den 1 sep- tember 1901 upprättad promemoria, dels regeringsråttens avgöranden under åren 1909—1928 och dels de uppgifter angående Kungl. Maj :ts och statistiska

centralbyråns praxis, som stå att finna i bl. a. den av 1952 års släktnamns- kommitté utarbetade Svensk namnbok 1954 (SOU 1954: 1).1

Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är tolkningen av be- greppet »egenartat släktnamn».

Enligt det ursprungliga förslaget till SlF skulle skälig orsak till nanm- förändring anföras av den, vars namn ej utgjordes av »allmänt brukligt dopnamn med sådant tillägg, som allmänneligen begagnas för utmärkande av härkomst». Den slutliga avfattningen motiverades i departementsprome— morian med att uttrycket »mera egenartad beskaffenhet» positivt innebar ungefär detsamma som nyss citerade uttryck. Det synes sålunda som om man menat, att såsom egenartade namn i detta sammanhang skulle anses dels alla icke-sonnamn och dels sådana sonnamn, som bildats på icke »allmänt brukligt» dopnamn.2

Regeringsrätten hade i sin praxis att taga ställning till ett stort antal ansökningar av personer med icke-sonnamn och fann, när sökanden har sådant namn, alltid hinder för namnbyte föreligga, därför att sökanden redan hade »egenartat» släktnamn. Däremot förekom icke något avgörande beträffande sonnamn av ovanlig (sällsynt) beskaffenhet eller bildat på ovanligt (sällsynt) förnamn. Ej heller senare synes frågan, huruvida sådana släktnamn äro egenartade, ha ställts på sin spets.

Förbudet att godkänna namn, som bäres av annan släkt, är enligt SlF knutet till att detta namn är av »mera egenartad beskaffenhet». Enligt det ursprungliga förslaget till SlF fick ansökan ej bifallas, »där det nya namnet lätteligen skulle föranleda misstag med avseende på sökandens släktför- hållanden eller uppenbarligen är eljest vilseledande». Mot denna formule- ring gjordes åtskilliga invändningar och man fann sig böra fästa avseende vid dem; däremot gavs icke någon närmare motivering för den nya lydelsen. Med hänsyn till vad som anförts i departementspromemorian om innebör- den av begreppet »egenartat släktnamn» i ovan behandlade sammanhang, torde man kunna antaga, att man ansett att det sökta namnet finge god— kännas, om det var ett utav annan buret sonnamn, som bildats på »allmänt brukligt» förnamn. I varje fall har praxis gått i denna riktning. Regerings- rätten har sålunda funnit att namnen Petersén, Fransson och Karlzén-"i ej äro av egenartad beskaffenhet. Beträffande sistnämnda namn yttrade rege- ringsrådet Falk, att ett släktnamn, som utgjordes av »ett vanligt svenskt förnamn» med tillägg av ordet »son», icke kan anses vara av mera egenartad beskaffenhet samt att detta gäller även om namnets sista led har formen »sen», »sén» eller »zén». I anslutning till ett avgörande i högsta domstolen (NJA 1929 s. 283) karakteriserade justitierådet Köersner4 begreppet egen—

1 Jfr även Första lagutskottets utlåtande 1944 nr 17 samt bilaga 4 till betänkandet. 2 Det kan förmodas, att man därvid antagit, att sonnamn, som bildats på vanligt förnamn, där- med också utgör ett vanligt sonnanm, ett antagande vilket — såsom nedan skall visas — i viss mån bör korrigeras. 3 RÅ 1912 not E 164, 1913 not E 181, 1916 s. 203. * TfR 1929 s. 533.

artat släktnamn såsom släktnamn, vilket blivit »uppfunnet som exklusiv benämning».

Det torde av nu anförda skäl kunna påstås, att den tidigare fria rätten att antaga nytt släktnamn genom SlF inskränktes så, att i princip endast den, som saknade släktnamn eller hade sonnamn, vilket bildats på vanligt förnamn, ägde utan vidare byta släktnamn samt att såsom nytt sådant namn endast fick antagas antingen sonnamn av slag som nyss sagts eller också ett helt nytt, av ingen släkt buret namn. I senare praxis har man gått ett steg längre. Enligt denna1 ha sålunda personer med namn, som sluta på »son» eller »dotter» efter ansökan fått nytt släktnamn godkänt utan närmare prövning av det burna namnets relativa särprägel. Beträffande sökt namn gäller enligt statistiska centralbyråns praxis, att intet befintligt släkt- namn — ej ens vanligt sonnamn — godkännes som nytt släktnamn.2

Genom att sålunda redan använda nanm icke godkännas såsom nya släktnamn, erhålla de ett administrativt skydd, som kommit att — åt— minstone de facto — grunda viss ensamrätt till namnet för de hittillsvarande bärarna.

Utöver dessa bestämmelser innehöll SlF från början viSSa föreskrifter, vilka kommo att få familjerättsliga konsekvenser. Sålunda föreskrevs att äkta makar endast i förening fingo göra anmälan eller ansökan enligt SlF samt att anmälan eller ansökan av fader i regel jämväl gällde hans »äkta barn». Vidare reglerades frånskild hustrus möjlighet att återtaga släkt- namn, som tillkom henne före äktenskapet.

Familjerättsliga bestämmelser saknades eljest ända fram till dess i lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning infördes en bestämmelse om hustrus släktnamn vid vissa fall av återgång i äktenskap. Därefter följde genom lagarna den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap och om adoption en reglering av de utomäktenskapliga barnens och adoptiv— barnens förvärv av släktnamn. Vidare intogos i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap och nya giftermålsbalkcn av samma dag regler om inom- äktenskapligt barns och hustrus släktnamn.

I en vid 1913 års riksdag väckt motion3 föreslogs revision av SlF i syfte bl. a. att uppnå en förbättring av det administrativa namnskyddet. Ehuru för- slaget tillstyrktes av båda kamrarnas utskott»?[ och bifölls i första kammaren, föll det sedan det avslagits av andra kammaren.5 Vid 1915 års riksdag åter- upptogs frågan om revision av SlF genom motioner i båda kamrarna.8 Dessa initiativ ledde till att riksdagen i skrivelse den 29 maj 19157 anhöll hos

Svensk namnbok 1954 s. 11. Svensk namnbok 1954 s. 13. 1:19. Första kammarens första tillf. utskott utl. nr 3; andra kammarens första tillf. utskott utl. nr. 9. 5 I:8:38 och 11:17:70. 9 1:56, 11:172 och 11:182. " Nr 218.

hann

Kungl. Maj:t om utredning dels angående ändring i SlF i syfte att göra namnskyddet mera praktiskt och verksamt dels angående utfärdande av bestämmelser om sådana tillnamn, som icke voro släktnamn. Med anledning av riksdagsskrivelsen tillkallades särskilda sakkunniga, vilka samma år avlämnade förslag till vissa åtgärder av administrativ natur. Ärendet före- drogs den 15 mars 1918 i statsrådet utan att leda till någon åtgärd.

Den 18 december 1918 utsågos professorn Adolf Noreen, byråchefen E. Arosenius och bibliotekarien Anders Grape att inom ecklesiastikdepartemen- tet biträda med utarbetandet av förteckningar dels över inom landet då brukade släktnamn och dels över namn lämpliga att användas som släkt- namn. Arosenius upprättade den förstnämnda förteckningen, innehållande i det närmaste 48 000 släktnamn, vilken 1921 utkom under titeln Sverges familjenamn 1920. Den andra förteckningen, vilken upprättades av Noreen — som tagit initiativet till arbetet genom en skrivelse till departementet i vilken han kritiserat de rådande förhållandena1 — och Grape, utkom våren 1921 under titeln Svensk Namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn och upptog över 15 000 nybildade »namn av svensk prägel».2

Den 31 december 1919 förordnades professorn Gösta Eberstein att utarbeta förslag till lag om släktnamn och den 10 oktober 1921 avlämnade han sådant, men det föranledde — ehuru en kommande släktnamnslagstiftning omför- mäldes i trontalet till 1922 års riksdag — icke lagstiftning i frågan.

Vid upprepade tillfällen ha förslag till reformering av namnlagstiftningen framlagts. I den mån dessa förslag berört frågor av familjerättslig natur, komma de att behandlas nedan i den speciella motiveringen. Här skall blott omnämnas, att de i LBiÄ, LBuÄ och LAd intagna namnbestämmelserna 1949 nästan oförändrade överflyttades till föräldrabalkens 5 kap., som alltjämt gäller beträffande barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn.

I en vid 1941 års riksdag väckt motiona upptogs frågan om åtgärder i syfte att stimulera personer med vanliga sonnamn att förvärva mera egenartade släktnamn. De i detta sammanhang framlagda förslagen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.4 I skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 juli 1944 hem- ställde riddarhusdirektionen, att arbetet på en svensk namnlag måtte åter— upptagas, och i skrivelse den 5 december 1946 anhöll kyrkomötet, att en översyn skulle verkställas av gällande föreskrifter angående antagande av släktnamn.

Vid 1954 års riksdag väcktes likalydande motionerå i båda kamrarna med hemställan bl. a., att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära en snar och all- sidig utredning om rätten till släktnamn samt att för riksdagen utan dröjs— mål framlades förslag till lag om släktnamn. Motionärernas uppfattning

1 Noreen s. 52. = Noreen s. 56 f. ' 1:124. ' Första lagutskottets utl. nr 17 samt första kammarens prot. 15:57. 5 1:116; 111151.

om behovet av en revision av namnlagstiftningen biträddes av utskottet.1 Emellertid avstyrktes det oaktat framställningen under hänvisning till att initiativ redan tagits till ett nordiskt samarbete på namnrättens område. I enligt härmed avslogo båda kamrarna motionärernas hemställan.2

1 Första lagutskottets utl. nr 23. ” I:18:40 d, 11:18:35 (1.

I yttrande till statsrådsprotokollet för den 15 juni 1956, då beslut om utred- ning rörande rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor fattades, anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet bl. a. följande.

Tiden synes nu vara inne att tillsätta en svensk kommitté för utredning av namnrätten. Härigenom skulle jämväl tillmötesgås från dansk sida framförda önskemål. Utredningen hör avse dels den privaträttsliga frågan om ensamrätt till släktnamn dels frågor om förvärv och förlust av rätt till släktnamn enligt familje- rättsliga regler, häribland särskilt frågan om hustrus namn, samt dels de av såväl privaträttsliga som offentligrättsliga hänsyn beroende frågorna, under vilka förut- sättningar antagande av nytt släktnamn i administrativ ordning skall få ske. Redan den gjorda översikten ger vid handen, att dessa olika grupper av namnfrågor går i varandra och äger inbördes sammanhang på ett sådant sätt, att det icke låter sig göra att från utredningen undantaga någon av dem, Flera beröringspunkter med rätten till släktnamn äger även frågorna om antagande och ändring av förnamn. I den mån det kräves för uppdraget bör även sådana frågor nu upptagas till utred- ning. Skulle det härvid visa sig ändamålsenligt, bör utredningen ha befogenhet att även i övrigt överväga hithörande problem och avgiva därav föranledda förslag.

Släktnamnet är ofta den grund på vilken varumärkesrätt eller en firmarätt bygger. I stor utsträckning användes såsom varukännetecken eller firma just ve- derbörande näringsidkares namn. På detta gränsområde mellan namnrätten och rätten till kännetecken, som användes i näring, föreligger flera problem. Den namn- rättsliga utredningen synes med hänsyn härtill böra bedrivas i nära samarbete med den pågående utredningen beträffande varumärke och firma. Åtskilligt ar- bete som redan utförts av denna utredning bör namnrättsutredningen kunna till— godogöra sig.

Den förordade utredningen synes böra bedrivas förutsättningslöst. Dock må några spörsmål nämnas, som bör ägnas särskild uppmärksamhet.

I fråga om namnförvärv och namnbyte i administrativ ordning synes åtskilliga frågor böra undersökas. Rätten att antaga nytt släktnamn har för närvarande i regel som förutsättning att vederbörande icke redan är bärare av ett »egenartat» namn. I administrativ praxis har detta begrepp i stort sett fått den innebörden, att alla namn som icke slutar på son eller dotter ansetts egenartade, även sådana som är nära nog lika allmänt förekommande som son-namnen. Det bör prövas, om nämnda begrepp även framdeles skall vara vägledande vid namnändring och om det i så fall bör erhålla en annan innebörd. Likaså bör övervägas, huruvida mindre restriktiva regler än för närvarande kan uppställas beträffande antagande av nytt namn för sådana personer, som redan här egenartade släktnamn, och för rätten att upptaga namn som tidigare burits i släkten.

Den språkliga prövningen av nya släktnamn har nyligen varit föremål för över- syn av 1952 års släktnamnskommitté. Med hänsyn härtill synes nu knappast vara anledning att ånyo upptaga hithörande problem. Emellertid hör den förordade

utredningen icke vara förhindrad att taga ställning även till dylika frågor i den mån de äger särskilt samband med uppdraget i övrigt.

Jad härefter angår de familjerättsliga reglerna för förvärv av släktnamn lämnar oessa i vissa fall utrymme för den enskilde att välja mellan två eller flera namn. Här synes böra undersökas i vad mån reglerna angående valrätt kan utvidgas, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om hustrus rätt att under äkten- skapet bibehålla ett tidigare buret namn och barns rätt att antaga faderns eller moderns namn.

Vad eljest beträffar den materiella namnrätten, d. v. 5. den enskildes ensamrätt till det egna namnet, är det vissa frågor som här träder i förgrunden. I somliga fall kan kollisioner tänkas uppkomma utan att namnrätt förvärvats enligt familje- rättens regler eller på grund av administrativt beslut, t. ex. då ett namn har gam- mal hävd eller namnbäraren inflyttar till riket eller naturaliseras. Det bör under- sökas om regler kan uppställas för lösandet av sådana kollisioner.

Utredningen synes vidare böra pröva om utlänning i andra fall än nyss sagts under vissa förutsättningar kan göra anspråk på skydd för sitt namn här i riket. Särskilt bör övervägas, huruvida ett dylikt skydd bör gälla till förmån för med- borgare i övriga nordiska länder och om, på motsvarande sätt, svensk medborgare bör äga ett skydd för sitt namn i de nordiska grannländerna. Det är möjligt att sistberörda frågor bör lösas genom en konvention mellan de nordiska länderna.

Namnrätten i vidare bemärkelse är icke inskränkt till bärare av släktnamn. Såsom subjekt för namnrätt kan även tänkas brukare av pseudonym, signatur, artistnamn och liknande, liksom namnrätt kan tillkomma också juridiska personer, t. ex. stiftelser och ideella föreningar. Ofta har emellertid ideella föreningars be- nämning mera gemensamt med firma än med namn i egentlig mening och hör där- för mera samman med varumärkes- och firmautredningen. Här föreligger alltså ytterligare ett problem på gränsen mellan de båda utredningarna, som bör be- handlas i samråd dem emellan. En angränsande fråga, som endast ofullständigt blivit löst i svensk rätt, är skydd för namnet på periodisk skrift eller annan tryckt skrift.

Uppenbarligen är icke alla namn av den beskaffenhet, att de kan komma i åtnju- tande av fullt namnskydd. Allmänt burna namn utan varje särprägel torde blott kunna få ett partiellt skydd. Härvid blir det förut berörda kravet på »egenart» hos namnet och innebörden av detta krav av betydelse.

I fråga om innehållet i den enskildes namnrätt till sitt namn bör undersökas mot vilka former av intrång den skall kunna göras gällande eller med andra ord om det nu gällande skyddet mot namnets användande som släktnamn eller som varumärke eller firma bör utsträckas till att avse varje obehörigt användande av namnet, exempelvis även som pseudonym, signatur, artistnamn eller liknande. Vid bifall till talan om intrång i namnrätt har hittills förbud meddelats svaranden att vidare använda namnet. Undersökas bör om förbudssanktionen lämpligen kan förbindas med ersättning för vållad skada, eventuellt även sådan av ideell art, och i vissa fall med straff, samt huruvida förbud mot särskilda former av namnets begagnande av obehörig bör förutsätta att den berättigade kan styrka sig ha för- fång därav.

En viktig men svårlöst fråga, som uppstår redan på det administrativa planet, rör likhetsprövningen mellan släktnamn. I samband med undersökningen av detta problem bör det utredas i vad mån den namnbeviljande myndigheten vid sin pröv- ning skall beakta eventuella kollisioner mellan släktnamn och andra kännetecken, till vilka en enskild rätt kan förefinnas. Uppenbart är nämligen att innehavare av varumärke, firma, pseudoym, signatur eller artistnamn kan ha olägenhet av att någon antager ett släktnamn som så liknar kännetecknet i fråga att det kan för-

växlas därmed. Det förtjänar prövas, om icke ett allmänt förväxlingsskydd lik- nande det som redan gäller inom varumärkes— och firmarätten bör ha visst ut- rymme även i namnrätten.

En central fråga är, i vad mån den som anser sin rätt ha blivit kränkt genom annans antagande av släktnamn i administrativ väg, skall äga att inför domstol eller hos myndighet påfordra, att namnmyndighetens beslut upphäves. Därest en sådan befogenhet finnes böra lagfästas, bör ävenledes övervägas om viss preklu— sionstid bör stadgas, inom vilken talan senast skall ha anställts.

I visst sammanhang med frågan om talan mot namnmyndighetens beslut att medgiva antagande av släktnamn står spörsmålet, om ett uppbudsförfarande i namuärenden bör införas. Vid ett dylikt förfarande skulle ansökningar om anta— gande av nytt namn kungöras viss tid före avgörandet för att den vars rätt kan vara berörd skall kunna framställa invändning medan ärendet alltjämt är under myndighetens prövning.

Statistiska centralbyrån—s beslut i ärende angående antagande av nytt släktnamn kan icke överklagas. Det synes emellertid böra prövas, om icke dylika frågor genom besvär skall kunna upptagas i högre instans.

I. Inledning

Såsom framgår av den historiska översikten finnas bestämmelser om släkt— namn i vårt land dels i släktnamnsförordningen av 1901, som anger de för- hållanden, under vilka nytt släktnamn må antecknas i kyrkobok, och for— merna för godkännande av nytt släktnamn, dels i giftermålsbalken och för- äldrabalken, vilka reglera hustrus respektive barns och adoptivbarns för- värv (och i vissa fall förlust) av släktnamn. I den mån frågor rörande för- namn äro lagligt reglerade återfinnas bestämmelserna härom i folkbokfö- ringsförordningen av 1946.1

Redan i riksdagsskrivelsen den 7 maj 1898 förutsattes att bestämmelser av civillags natur vore av nöden. Som ovan framhållits kommo de av riks— dagens framställning föranledda bestämmelserna att utformas som komple- ment till reglerna om kyrkobokföring och i den mån en ensamrätt till släkt- namn infördes, blev denna därför endast av administrativ natur. De familje— rättsliga bestämmelser, som tillskapades åren 1917—1920, fingo däremot karaktären av materiell rätt. Då Eberstein 1921 framlade sitt förslag till lag om släktnamn, fann han att sistnämnda namnbestämmelser icke borde ut- brytas ur den familjerättsliga lagstiftningen, varför den nya namnlagen enligt hans mening skulle innehålla regler om erhållande av släktnamn efter ansökan samt bestämmelser om materiell namnrätt. Emellertid tvingades han genom denna uppdelning icke endast att i namnlagen hänvisa till de familjerättsliga bestämmelserna utan även att i lagen upptaga regler, vilka ägde nära förbindelse med de familjerättsliga, såsom i fråga om hustrus möjlighet att efter giftermålet bibehålla sitt eget släktnamn.

Kommittén finner det såväl av lagtekniska skäl som för att underlätta förståelsen och en konsekvent tillämpning av lagföreskrifterna lämpligt att inom ramen av en och samma lag sammanföra alla bestämmelser, som ha med personnamn i egentlig mening att göra, dock att erforderliga tillämp- ningsföreskrifter kunna utfärdas i form av kungörelse. I enlighet härmed har kommittén i föreliggande förslag till lag behandlat frågorna om namn— rätt och namnplikt, om förvärv av släktnamn såväl familjerättsliga som administrativa —— om förlust av släktnamn samt om förnamn.

1 Jfr också lag den 20 december 1946 om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

Allmänna synpunkter

Begreppet namnrätt kan brukas dels i en objektiv betydelse, nämligen om den del av rättssystemet, som innehåller reglerna 0111 namn förvärv, för- lust, rättsskydd m. m. —- dels i en subjektiv mening, nämligen om rätt till släktnamn.1 Som korresponderande till namnrätten i den senare meningen framstår namnplikten.

Frågan inom vilken juridisk disciplin den objektiva namnrätten hör hemma har varit och är väl delvis ännu föremål för diskussion; förvalt- ningsrätten, sakrätten, immaterialrätten, familjerätten och den s. k. per- sonrätten ha alla haft sina anhängare.2 Någon betydelse ur lagstiftnings- synpunkt kan kommittén icke tillmåta detta spörsmål om vetenskaplig sys— tematik, ty det avgörande blir, hur namnrätten lagtekniskt utformas och vilken rättslig natur den därmed tillerkännes. Emellertid torde en oriente- ring om de uppfattningar som hävdats angående namnets natur vara av betydelse för ett klarläggande av de frågekomplex, som lagstiftaren har att taga ställning till.

Inom doktrinen3 har under det senaste seklet rätt stor oenighet om nam— nets rättsliga natur. Enstaka författare ha ansett att namnet över huvud taget saknar plats i rättssystemet, enär dess uppkomst och förhandenvaro allenast har konventionell betydelse. En annan meningsriktning har hävdat, att namnets funktion som individualiseringsmedel gör det till en rent offent- ligrättslig angelägenhet, där utrymme icke lämnas för några den enskildes intressen. Slutligen finnes en grupp författare -— den största —— som menar, att namnet bör anses vara av privaträttslig natur och att därför i lagstift- ningen den enskildes synpunkter skola tillgodoses jämsides med det offent- ligrättsliga intresset av en fast namnordning.

Enligt den offentligrättsliga teorin saknar namnet betydelse utom för de direkta samhälleliga relationerna; det är samhället, som har intresse av att en fast namnordning upprätthålles, och frågan är därför en rent förvalt- ningsrättslig angelägenhet. Teorin har framför allt hävdats inom den tyska doktrinen (Hermann, Gerber, Stobbe och Ihering).4 Inom den franska teorin har Planiol gjort gällande att namnet är »une institution de police civile»5 samt att namnet för bäraren mera är en skyldighet än en rätt.6 För anhängare av den offentligrättsliga teorin är namnplikten det väsentliga;

1 Borum s. 176 och Knoph s. 370. 2 Lundh s. 47. 3 Lundh s. 47 ff. ' Lundh s. 49. 5 Planiol & Ripert s. 106. ” a.a. s. 123.

skulle ett hävdande av namnplikten medföra, att privata intressen komma att tillgodoses, är detta en av lagstiftaren icke eftersträvad konsekvens av den offentligrättsliga regeln.

De författare, som hävda privaträtt till namn, grunda sin mening på mycket olika uppfattningar av namnets karaktär. Tidigast kom den stånd— punkten till synes, att namnet vore föremål för bärarens äganderätt. Den inskränkning i den fria dispositionsrätten över namnet, som även av dessa författare måste accepteras utifrån samhälleliga synpunkter, jämställdes med de inskränkningar som erkännas jämväl i fråga om äganderätten i öv- rigt. Särskilt inom fransk praxis vunno dessa synpunkter beaktande. Stund- om mildras äganderättssynpunkten därhän att man talar om en äganderätt sui generis för att markera, att det icke är möjligt att jämställa namnet med andra objekt för äganderätt.

Det var framför allt ur sistnämnda synpunkt som denna teori angreps; man kunde icke förfoga över namnet såsom över ett objekt. Bland dem som sålunda kritiserat den ursprungliga äganderättsteorin är Eberstein,1 vilken hävdat att teorin lett till att man icke tagit hänsyn till namnets egentliga funktion som individualiseringsmedel.

Andra forskare betrakta namnet såsom en del av den personliga rättssfä- ren och behandla det med utgångspunkt från de uppfattningar, vilka plåga sammanfattas som individual- eller personlighetsteorierna.2 Den först- nämnda av dessa teorier har hävdats framför allt av Kohler, som uttrycker saken så, att icke namnet är föremål för rätten utan personen i den mån han kan fordra, att annan icke begagnar sig av något medel som kan leda till förväxling dem emellan.3 Det andra stora namnet är Gierke4 som utbyter Kohlers individualteori med en särskild personlighetsteori, varunder han för rätt till liv och lem, frihet, ära samt vissa särskilda förhållanden såsom stånd, hemvist, sysselsättning, namn och kännetecken.

I sin 1928 utgivna avhandling »Navneplikt og Navneret» har Lundh vänt sig mot privaträttsteorierna och hävdat, att det är samhällets individualise- ringsbehov och icke individens subjektiva rätt som behärskar namnproble- met. För Lundh framstår därför namnplikten som det primära. Detta leder emellertid icke till att han förnekar de subjektiva synpunkterna, men han framhåller, att dessa kunna tillgodoses endast om de icke korsa samhällets intressen.

Eberstein har kritiserat dessa tankegångar utifrån de teorier som han själv tidigare framlagt.5 Han påpekar, liksom sedermera Knoph och Borum, att det väl är riktigt, att namnets funktion som individualiseringsmedel ger det en plats i den offentliga rätten men att det samtidigt ej kan förnekas,

1 Bidrag 5. 8. ” Lundh s. 54. 3 Kohler s. 77. * Gierke s. 702 ff.; se särskilt s. 717 f. 5 SvJT 1929 omtr. i Om skydd.

att åtskilliga högst privata intressen finnas, som kunna och böra tillgodoses alldeles oberoende av det offentliga intresset.1 I själva verket är det så att det offentliga och det privata intresset merendels sammanfalla och detta är anledningen till att mången gång ett ur privaträttslig synpunkt tillfredsstäl- lande resultat till synes framträder som allenast en funktion av den offent- liga rätten. Såsom exempel på att de privata synpunkterna måste tillerkän- nas en självständig betydelse anför Eberstein (liksom Borum), att det är otänkbart att det allmänna skulle kunna tvinga ett styvbarn att antaga styv— faderns namn — däremot bör det allmänna tillåta ett sådant förfarande där de berörda parterna äro ense därom. Knoph har livligt understött Ebersteins synpunkter (bl. a. under kritik av Lundh2) samt framhållit, att namnrätten som subjektiv rätt har »et saerpreget utseende»3 och därför inte kan inpassas i någon stel systematik.4 Knoph anser dock, liksom Eberstein, att namnrät- ten närmast hör till immaterialrätten.

Gällande svensk rätt

Möjligheten att förvärva släktnamn synes, i varje fall formellt, ha varit i stort sett obegränsad före 1902. Det har då ej funnits behov av regler, som tillförsäkrade medborgarna rätt att förvärva visst namn t. ex. rätt för barn i äktenskap att förvärva faderns namn. Emellertid ha släktnamn funnits och uppenbarligen grundats på en sed, enligt vilken avkomlingar erhöllo samma namn som föräldrarna eller någon av dem. Frågan huruvida denna sed an- knöt till gällande rättsregler om förhållandet mellan föräldrar och barn torde icke kunna besvaras. Behov av lagbestämmelser om barns förvärv av släktnamn blev ett praktiskt problem efter 1901 och bestämmelser därom tillkommo genom lagstiftningen om barn under åren 1917—1920. De äter- finnas numera i 5 kap. FB. Genom dessa stadganden har man avsett att till- godose det offentliga intresset av att icke någon saknar släktnamn, men detta förhållande får icke skymma det faktum, att man samtidigt tillgodosett den enskildes intresse av rätt till visst namn. Man torde kunna säga att en ovillkorlig rätt till släktnamn nu tillkommer envar som födes som svensk medborgare och vars börd är känd; inomäktenskapligt barn har rätt till faderns släktnamn och utomäktenskapligt barn har i regel —— rätt till moderns släktnamn såsom ogift. Även andra familjerättsliga förhållanden än börd medföra namnrätt; sålunda har adoptivbarn rätt till adoptantens släktnamn (5: 3 FB) och hustru rätt till mannens släktnamn (5: 15 GB).

Frågan om rätt att behålla ett lagligen förvärvat namn är styvmoderligt behandlad i den svenska lagstiftningen. Av bestämmelserna om barns för-

1 Eberstein a.a. s. 107, Knoph s. 16, 372, 379 ff. och Borum s. 180. * Knoph s. 373 not 3. ” a.a. s. 372. ' a.a. s. 16.

värv av släktnamn framgår att barnets status är avgörande för rätten till namnet. I samtliga fall säger FB att barnet (i äktenskap respektive utom äktenskap) »erhåller» visst namn. Härav torde få dragas den slutsatsen att barnet, om det visas sakna de presumerade bördsegenskaperna, förlorar det namn som det erhållit. Av 5: 3 FB framgår klart, att adoptivbarn äger ovill— korlig rätt att behålla genom adoptionen förvärvat släktnamn endast så länge adoptivförhållandet består. Hustru åter äger även såsom änka eller frånskild rätt till mannens nanm, medan i vissa fall av återgång i äktenskap mannen har möjlighet att beröva henne denna rätt.

När det gäller ensamrätt till namn innehåller svensk rätt icke entydiga bestämmelser. Den i 1626 års riddarhusordning upptagna föreskriften att >>ingen>> fick antaga annan släkts namn eller vapen var till sin ordalydelse _ »och konfundere i så måtto ätterna» en ordningsföreskrift av offent- ligrättslig karaktär. Tillägget >>utan den behålle tillnamnet, som det först haver upptagit» kan emellertid ses ur två synvinklar; det kan betraktas som ett komplement till ordningsföreskriften för lösande av uppkomna kon- flikter inom adeln, men det kan ock bedömas såsom innefattande en priori- tetsrätt till namnet i förhållande till envar. Problemet torde vid den tiden icke ha varit aktuellt, eftersom frågan om släktnamn utanför adelskretsen saknade betydelse. Ej heller torde frågan, huruvida »ingen» skall tolkas som »ingen adelsman» eller som åsyftande »ingen svensk undersåte», kunna definitivt lösas. I den kungliga resolutionen av 1682 och det kungliga brevet av 1705 riktades däremot uppmärksamheten på de ofrälse och samma är för- hållandet i cirkulärbreven av 1752 och 1762 samt det kungliga brevet av 1767.1

Frågan om innebörden av dessa olika stadganden kom första gången un- der rättslig prövning i ett mål angående namnet Gyllensvärd, som den 1 februari 1918 avgjordes av Svea hovrätt.2 Hovrätten tillerkände därvid den adliga ätten ensamrätt till namnet. Genom domar 1929 ( NJA 1929 s. 283 : Lindencrona, och 297: Bildt), 1940 ( NJA 1940 s. 648 : Lagercrantz) samt 1958 ( NJA 1958 s. 617 : Åkerhielm) har frågan om rätt till adligt namn av- gjorts av högsta domstolen.

I fallet Lindencrona konstaterade högsta domstolens majoritet att ätten Lindencronas stamfader vid adlandet 1719 erhöll detta namn samt att mannen till en av svarandena 1894 enligt ett i allmänna tidningarna gjort tillkännagivande antagit samma namn, varefter majoriteten uttalade: »Av p. 23 i riddarhusordningen d. 6 juni 1626, jämförd med resolutionen på rid— derskapets och adelns besvär d. 23 dec. 1682 p. 23, ävensom åtskilliga andra under 1600- och 1700-talen utfärdade författningar jämte övriga i målet åberopade handlingar från nämnda tid framgår, att enligt den då rådande rättsuppfattningen förlänandet av adligt stånd och värdighet såtillvida för

1 Se ovan 5. 47. * SvJT 1918 s. 49.

ättens medlemmar medförde en uteslutande rätt till begagnande av det i samband med adlandet ätten tillerkända namnet, att det icke var annan tillåtet därefter antaga samma namn, en rätt som dock torde hava kunnat göras gällande allenast i det fall att namnet kunde anses såsom egenartat. Den sålunda under omförmälda tid gällande ensamrätten till adligt ättenamn har icke sedermera uttryckligen upphävts och kan ej heller anses eljest hava upphört.» På grund härav och då namnet Lindencrona vore egenartat fann majoriteten svarandena salma rätt att bruka namnet.

Ätten Bildts stamfader i Sverige har namnet redan som dansk adelsman då han 1664 introducerades på svenska riddarhuset, under det att den person från vilka svarandena härledde namnet »i strid mot gällande föreskrifter» tilldelats namnet 1844 i samband med hans antagande i krigstjänst. Domen var likalydande med den beträffande namnet Lindencrona; dock att det anmärktes, att introduktionen på riddarhuset under angivna omständigheter vore att jämställa med förlänandet av adligt stånd och värdighet.

I fallet Lagercrantz fastställde en enhällig högsta domstol hovrättens dom, som hade överensstämmande motivering med den ovan citerade beträffande Lindencrona; jämväl i fallet Lagercrantz hade stamfadern i sköldebrevet erhållit namnet. Denna praxis konfirmerades slutligen i fallet Åkerhielm.

I dessa fall har alltså den omständigheten, att namnet erhållits vid adlan- det respektive burits vid introduktionen ansetts såtillvida medföra ute- slutande rätt för ättens medlemmar att begagna namnet, att det icke var annan tillåtet att antaga samma namn, dock att rätten kunde göras gällande allenast i det fall att namnet vore att anse som egenartat.1

I förarbetena till SlF fanns som ovan framhållits angivet, att »släktnamn av mera egenartad beskaffenhet» avsågs vara detsamma som icke-sonnamn samt sonnamn vilket byggts på ovanligt förnamn. Regeringsrätten kom i sina avgöranden fram till samma tolkning av termen och då målen angående Lindencrona och Bildt avgjordes 1929 var dess praxis härutinnan helt klar.? Det skydd, som SlF tillerkänner egenartade släktnamn består däri, att så- som nytt släktnamn ej må godkännas »namn som, såvitt känt är, bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet». Bestämmelsen innefattade således ursprungligen ett administrativt skydd för icke-son— namnen och möjligen vissa sonnamn. Denna begränsning av det administrativa skyddet var troligen föranledd av att man av hänsyn till det rådande namnskicket var nödsakad att hålla den i 5 1 punkt 3 SlF (nuva- rande lydelsen) angivna vägen för släktnamnsförvärv öppen d. v. 5. att tillåta patronymikons omvandling till släktnamn. Eftersom sonnamnen ställ— des till fritt förfogande för sådan släktnamnsbildning, kunde de ej undan-

1 Det bör dock här påpekas att vid tillkomsten av 1626 års riddarhusordning, vilken åberopas i 1929 och 1940 års fall, det ännu icke var brukligt att i sköldebreven intaga något särskilt namn för den adlade; det ankom i regel på honom själv att eventuellt antaga nytt namn. 3 Jfr bl. a. RÅ 1910 not E 47, 1912 not E 164 och 1916 s. 203.

tagas i annat sammanhang. Emellertid har en senare administrativ praxis1 övergivit denna linje; numera anses alltid hinder föreligga att godkänna släktnamn, som redan existerar, vare sig detta är ett icke-sonnamn eller ett sonnamn — vanligt eller ovanligt. Enär endast ett i kyrkobok antecknat släktnamn kan tillerkännas karaktären av verkligt släktnamn och SlF reglerar de fall, då antaget nytt sådant nanm må antecknas, får SlF nu — med det undantag som alltjämt betingas av 5 1 punkt 3 _ sägas innefatta ett fullständigt administrativt skydd för alla släktnamn.

En annan fråga är vilken namnrätt en person förvärvar genom att få nytt släktnamn för sig godkänt. Kan hans rätt angripas, om annan redan tidigare förvärvat samma namn? Detta spörsmål besvaras icke i SlF utan måste lösas av domstol med stöd av allmänna rättsprinciper. Två av de i 1929 års fall deltagande justitieråden ha yttrat sig i denna sak; Köersner2 tillmätte icke namnmyndighetens avgörande betydelse för namnrätten, medan Sund- berg3 hävdade, att om namnet godkänts och därefter kyrkobokförts förvärvet var oantastligt. Något avgörande i högsta instans föreligger icke på denna punkt, men från 1936 och 1946 föreligga domar, vilka utgå ifrån att namn- havare med äldre namnrätt principiellt äger få namnmyndighetens avgöran- de prövat av domstol.4

Inom svensk doktrin ha namnrättsfrågorna behandlats framför allt av Eberstein. Redan i sin gradualavhandling 19095 uttalade han, att stöd för antagande av en privaträtt till namn funnes i varumärkeslagens och firma- lagens stadganden; vid tidpunkten för dessa lagars tillkomst funnes icke någon lagbestämmelse om nanm men det oaktat förutsattes i varumärkes- lagen, att näringsidkare hade en uteslutande rätt att som varumärke begagna sitt nanm. Firmalagen sade, att ingen finge obehörigen i sin firma intaga annans nanm och föreskrev dessutom, att ny innehavare av äldre rörelse finge i fortsättningen i firman behålla den föregående innehavarens nanm endast med dennes medgivande. Eberstein har utvecklat sina synpunkter på frågan, förutom i motiven till lagförslaget 1921,6 i ett flertal uppsatser. Varumärkes- och firmautredningen, i vilken Eberstein är ordförande, har i sitt 1958 avgivna betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10) uttalat, att den räknar med att en privaträttslig ensamrätt även till icke adligt släktnamn får anses vara för handen.7

Sammanfattningsvis kan beträffande nu gällande rätt sägas följande. För den som födes såsom svensk medborgare föreligger en rätt till faders eller

1 Se ovan 5. 45 samt Svensk namnbok 1954 5. 13.3 2 TfR 1929 s. 532. 3 TfR 1929 s. 407. 4 NJA 1936 s. 221: Pauli; Svea hovrätts dom den 5 november 1946: Brandeborg, omnämnd bl. a. hos Westerberg s. 243. I båda fallen berättigades den yngre namnhavaren, vilken erhållit namnmyndighetens godkännande, att behålla namnet. 5 Eberstein: Bidrag 5. 36 ff. ” S. 46 ff. "' S. 226.

moders släktnamn. En motsvarande rätt till visst släktnamn tillkommer adoptivbarn och hustru. Den som på familjerättslig grundval förvärvat släktnamn äger i allmänhet behålla detta så länge den familjerättsliga status, på vilken förvärvet grundats, består, stundom även därefter. Be- träffande ensamrätt till släktnamn samt rätt för den, som efter ansökan hos namnmyndigheten förvärvat namn, att behålla detta oavsett annans äldre namnrätt råda delade meningar utom såvitt gäller vissa adliga namn.

Någon allmän bestämmelse om namnplikt finnes icke. I realiteten före- ligger i en mångfald av livets skiften dock en sådan plikt betingad av dels samhällets krav på att kunna identifiera medborgarna och dels dessas oförmåga att kunna lagligen identifiera sig annat än under rätt namn. Det må sålunda till en början erinras om att åtskilliga brottstyper, såsom för- falskningsbrott, bedrägeribrott och brott mot sanningsplikten (osant inty- gande o. dyl.) äro konstruerade mot bakgrund av den uppfattningen, att medborgaren bör uppträda under sitt rätta namn. Även om namnfrågan icke alltid är avgörande i dessa fall, kan det sägas att uppgivande av fel- aktigt namn regelmässigt utgör ett indicium på brottslig avsikt. I vissa specialförfattningar t. ex. hotellstadgan och utlänningslagen —— stadgas straff för den, som uppger oriktigt namn i anmälningar och dylikt, varvid det i regel är fråga om en föreskrift, som direkt ålägger vederbörande en namnplikt. Inom processrätten föreligger en form av namnplikt för den som på sannolika skäl misstänkes för brott; oavsett brottets karaktär kan han gripas, anhållas eller häktas, om han är okänd och vägrar uppge sitt namn eller uppger uppenbart oriktigt nanm. En likartad bestämmelse finnes i lösdrivarlagen.

Endast i undantagsfall kan man i fråga om de anförda exemplen tala om en namnplikt i verklig mening, men det anförda ger vid handen att så snart samhället har intresse av att kunna identifiera medborgaren en bestämmelse skapas i syfte att tvinga fram dennes rätta namn. Ett sådant tvång förelig- ger icke, då det gäller enskild handel och vandel. Emellertid må det fram- hållas, att åtskilliga av det dagliga livets åtgärder äro förknippade med en persons borgerliga identitet: en person som söker sin rätt hos samhällets organ, som begagnar sig av verks och myndigheters tjänster, som har bank- eller andra affärsförbindelser, måste räkna med att kunna identifiera sig under sitt rätta namn. Det tvång han därvid är utsatt för är visserligen av annan art än en namnpliktssanktion; kommittén har dock velat påpeka dessa förhållanden för att visa, att medborgarna i många stycken med nöd— vändighet redan äro underkastade sådana krav, vilka härflyta ur en under- förstådd generell namnplikt.

67 Ebersteins förslag

Det första försöket att lagstiftningsvägen tillskapa en allmän namnrätt och en däremot svarande namnplikt gjordes av Eberstein 1921. I motiven till det då framlagda förslaget uttalade han, att det stadium inom rättsveten- skapen vore övervunnet, då man betraktade släktnamnet såsom ett för pri- vaträtten främmande och endast i den offentliga rätten hemmahörande ämne.1 Den principala frågan vore icke längre, huruvida det existerade en den enskildes rätt till namnet utan av vilket innehåll och vilken natur denna rätt vore. Eftersom de familjerättsliga namnbestämmelserna och de i för— slaget upptagna bestämmelserna om andra förvärv av släktnamn reglerade de omständigheter, under vilka rätten till släktnamn borde utgöra hinder för annan att »antaga» samma namn, vore det blott frågan i vilken mån den namnberättigade borde äga förhindra annan att »använda» namnet, som kunde bli föremål för särskilt bedömande.

Till utgångspunkt för diskussionen bara en privat namnrätt lämpligen borde utformas, tog Eberstein två i utländsk lagstiftning tillämpade prin- ciper. Enligt den ena av dessa bör man giva den namnberättigade talerätt allenast då hans namn obehörigen brukas på ett sådant sätt, att det kränker hans intresse. Den andra principen utgår från en mera offentligrättslig ståndpunkt och leder till, att man stadgar påföljd för envar, vilken som släktnamn begagnar annat namn än det som rätteligen tillkommer honom. Han påvisade, att principerna kunde komma i motsättning till varandra, och fann att en svensk lagstiftning borde taga hänsyn till båda. Vidare fram- höll han möjligheterna för kollision med annans firma och varumärke.

I sitt utformade förslag upptog han först i 4 5 ett administrativt skydd som utgjorde en utbyggnad av SlF:s regler. Såsom hinder för godkännande av släktnamn angavs icke blott redan i bruk varande släktnamn utan även vissa som ej längre voro i bruk samt »annans registrerade firma eller varu- märke, eller annans allmänt kända pseudonym». Det är att observera, att Eberstein icke gjorde någon begränsning till egenartade namn utan avsåg, såsom det sades i specialmotiveringen, att låta samtliga i bruk varande namn »komma i åtnjutande av rättsskydd». Detta rörde alltså den admi- nistrativa regleringen.

Det privata rättsskyddet i egentlig (materiell) mening tillgodosåg Eber- stein i två 55 under rubriken Om skydd för släktnamn, av vilka den första tog sikte på de fall, då någon vill angripa namn, som godkänts av namnmyn— digheten, under det att den andra behandlade påföljder för »brott» mot namnrätt och namnplikt. Förstnämnda stadgande (10 5) hade i hithörande delar följande lydelse: »Förmenar någon, att beslut om godkännande av släktnamn skett honom till förfång, må han inom natt och år från det kungörelse om beslutet blivit i allmänna tidningar infört vid domstol föra

1 S. 46 ff.

talan om beslutets upphävande». Som mönster för åzn hade stått den del av 10 & 1884 års varumärkeslag, vari stadgas, att den som förmenar att regi— strering av varumärke skett honom till förfång äger att vid domstol påfordra registreringens upphävande. Det godkännande som skulle kunna angripas >>kan hava berott på ett förbiseende, framkallat exempelvis av svårigheten att överblicka alla möjligheter till förvillande likhet med de redan existe- rande släktnamnen, men det kan också hava sin grund i att namnmyndig- heten ansett förvillande likhet mellan de båda namnen icke föreligga».1 Rätt att angripa godkännandet hade i princip envar som ansåg att detsamma lett honom till förfång, men lagrunnnet syftade naturligen i första hand på dem, vilkas intressen i administrativ väg tillgodosågos i förslagets 4 &, d. v. s. vilkas släktnamn, varumärke, firma eller pseudonym kunde för- växlas med det godkända namnet. Å andra sidan nöjde Eberstein sig icke med att såsom villkor uppställa, att det godkända namnet formellt kunde leda till förväxling med dessa företeelser, utan han fann nödvändigt, att för— fång skulle visas föreligga. Han påpekade slutligen att det icke vore lämp- ligt med hänsyn till namnets centrala betydelse för dess bärare att lämna talerätten öppen under obegränsad tid såsom i fråga om varumärken.

Den andra bestämmelsen under ovannämnda rubrik (11 &) tog sikte på fall av »brott» mot namnplikt och namnrätt. Där stadgades straff 1. för den, som bestrede annan persons rätt till släktnamn, 2. för den, som såsom sitt släktnamn obehörigen använde annat namn än sitt eget samt 3. för den, som eljest obehörigen använde sådant namn, som han bort veta vara annans släktnamn, eller som lätt kunde förväxlas med dylikt nanm.

Den första punkten avsåg de fall, då en person s. a. s. vägrade erkänna annans rätt till visst släktnamn såsom då en mans släktingar vägrade accep— tera, att mannens trolovningsbarn ägde bära hans släktnamn. I fråga om de båda andra punkterna hade en uppdelning skett med hänsyn till skillnaden mellan det offentliga och det privata intresset; då det offentliga intresset skulle tillgodoses, punkt 2., gjorde nämligen åzn ingen inskränkning i allmänne åklagarens åtalsrätt medan brottet enligt punkt 3. konstruerats som angivelsebrott.2 Den principiella skillnaden mellan de båda typerna låg i orden »såsom sitt släktnamn»; då någon på sådant sätt obehörigen an— vände annat namn än sitt eget (vilket ej behövde innebära att det tillkom annan; det kunde vara ett nytt namn) ansågs han ha kommit i konflikt med det offentligrättsliga intresset av en fast namnordning och detta be- traktades av Eberstein såsom ett brott mot namnplikten. Om han »eljest obehörigen» d. v. s. såsom beteckning på vad som helst, om blott begag- nandet kunde anses obehörigt —— använde någon annans släktnamn, ansågs han ha kränkt det privata intresset; dock under betingelsen att han var i ond tro att »han bort veta» att namnet var annans släktnamn.

1 S. 89. = I förslagets text är förhållandet det omvända men det beror på ett uppenbart tryckfel.

Den utvidgning av det administrativa skyddet som Eberstein föreslog ut- gjorde principiellt icke någon nyhet. Däremot innebar hans förslag i övrigt ett radikalt försök att dels tillskapa en allmän namnplikt och dels skydda de existerande släktnamnen mot intrång. Eberstein tog dock icke upp den fråga, som sedermera blev av central betydelse i rättsfallen 1929 proble- met om företrädesrätt till nanm. Man får därför förutsätta att han avsåg att med den nya lagen avskära diskussionen på denna punkt och att alltså de, som vid lagens ikraftträdande förvärvat släktnamn, därefter möjligen med det undantag som föranleddes av en av honom föreslagen preskrip- tionsregel skulle vara skyddade i sina förvärv. Avsaknaden av övergångs- bestämmelser i förslaget ger ett sådant intryck.

Utländsk rätt

Enligt den danska lagen om namnförändring den 22 april 1904 grundas namnrätten på en förteckning över skyddade namn _— »forbeholdte navne». Den som önskade få sitt släktnamn upptaget i förteckningen skulle i sam- band med lagens ikraftträdande före den 1 juli 1905 —— skriftligen göra anmälan därom; därefter skola nya namn som vederbörligen godkännas införas i förteckningen, och dessa namn kunna sedan icke godkännas som nya släktnamn för andra. Har ett släktnamn godkänts, kan äldre namn— rättshavare icke få godkännandet prövat av domstol med mindre det visas, att formellt fel eller ett grovt fel i den sakliga bedömningen därvid före- lupit.1 Emellertid är namnhavare skyddad mot annans obehöriga (uberet- tiget) bruk av hans nanm.2 Denna namnrätt erhåller sin sanktion genom att den som begagnar ett honom icke rätteligen tillkommande släktnamn såsom sitt straffas med böter (5 8).3 Genom denna bestämmelse hävdas tillika en generell namnplikt.

Frågan om den enskildes rätt eller plikt att förvärva visst släktnamn är i den danska lagstiftningen uttryckligen besvarad endast såvitt angår barn utom äktenskap. Enligt lag den 7 maj 1937 har sådant barn >>1'et til at få tillagt enten moderens eller _ hvis faderskabet er fastslået _— faderens familienavn». Lagen om namnförändring får dock sägas utgå ifrån att barn i äktenskap förvärvar faderns namn och att hustrun regelmässigt förvärvar mannens.

Den norska lagen om personnamn den 9 februari 1923 bygger i mycket på Ebersteins förslag från 1921,4 men i fråga om den privata namnrätten har den sina rötter i norsk rättspraxis. Genom en dom 1896 av höiesteret hade sålunda redan före lagens tillkomst släktnamn tillerkänts skydd mot

1 Lunae s. 104 ff. 2 Vinding Kruse; Lunee s. 130 ff. 3 Jfr Ebersteins förslag 11 5 punkt 2. 4 Lundh s. 40.

obehörigt intrång.1 Vill någon förvärva ett släktnamn, som redan bäres av annan, kan »bevilling» härtill meddelas honom endast om samtycke före- ligger från den tidigare namnhavaren (& 9). Sådant administrativt skydd föreligger visserligen icke i fråga om namn som hör till »de mer utbredte», men å andra sidan anses »bevilling» av offentligrättsliga skäl i allmänhet ej böra lämnas för sådant namn (5 8). I anslutning till 5 9 stadgar 5 15 rätt för den, som anser, att en släktnamns»bevilling» kränker hans rätt till namn, att inom tre år genom talan inför domstol göra sin rätt gällande. Namnplikten är i den norska lagens & 20 formulerad så att ingen utan »hjem- mel» i lagen må ändra sitt namn eller antaga namn, och straff för den som handlar i strid med denna bestämmelse stadgas i strafflagens 5 337. »An- taga» skall i detta sammanhang tolkas i vidaste bemärkelse och innefattar varje brukande av namn, som ej lagligen tillkommer någon. Därmed kunna dessa bestämmelser även bilda grundval för en fullständig materiell namn- rätt. Även om de norska bestämmelserna ej såsom de danska inrikta sig på att skydda namnhavaren mot intrång i namnrätten blir effekten densamma: den kränkte namnhavaren kan med åberopande av det straffhot som följer brottet mot namnplikten yrka förbud för vederbörande att vidare bruka namnet. Därigenom har ovannämnda äldre rättspraxis lagfästs. I anknyt— ning till denna praxis har dock en övergångsbestämmelse införts av inne- håll, att den som under tjugu år före lagens ikraftträdande i god tro använt ett namn därefter äger rätt till namnet, såvida talan mot honom icke förts inom två år efter lagens ikraftträdande.

Frågan om familjerättsligt förvärv av släktnamn är i Norge reglerad i lagen om personnamn. Bestämmelserna innebära i stort sett, att barn i äktenskap äger förvärva faderns och barn utom äktenskap moderns släkt- namn, att adoptivbarn äger förvärva adoptantens släktnamn samt hustru mannens; barn utom äktenskap äger ock, om faderskapet är erkänt eller lagligen fastställt, förvärva sin faders släktnamn.

Den finska lagen om släktnamn den 23 december 1920 är byggd på en generell namnplikt av den innebörden, att envar skall hava släktnamn (& 1). Vidare stadgas, att den som icke har släktnamn är skyldig att antaga sådant inom ett år efter lagens ikraftträdande vid äventyr att myndigheterna för honom bestämmer och i kyrkobok låter anteckna släktnamn (åå 2—5). Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i den övriga nordiska lagstift- ningen, får antagas ha medfört, att icke någon finsk medborgare i dag sak— nar släktnamn.

Rätt till visst släktnamn stadgas för hustru och barn i äktenskap i åk- tenskapslagen den 13 juni 1929, för barn utom äktenskap i lag den 27 juli 1922 och för adoptivbarn i lag den 5 juni 1925.

Ett privat skydd för namn är i namnlagen tillförsäkrad envar oberoende av namnets natur. Förmenar någon att annan genom myndighets medver-

1 Thomle s. 5, Lundh s. 68 och Knoph s. 374 f; angående tidigare uppfattning se Hallager s. 79 f.

kan olagligen erhållit hans namn, står det honom fritt att inom ett år efter erhållen kännedom därom —— dock senast inom fem år efter det att namnet antecknats i kyrkobok —— föra talan om åtgärdens upphävande (& 7). Den som utan rätt begagnar släktnamn kan av domstol förbjudas att vidare be- gagna namnet (5 16).

Slutligen stadgar den finska lagen straff för den, som utan vederbörligt godkännande antager släktnamn eller förändrar sitt släktnamn ( 5 16).

Materiel] namnrätt tillerkännes namnhavare även i flera kontinentala rättssystem. Enligt tysk (BGB 5 12) och österrikisk (ABGB 5 43) rätt kan namnhavare, om annan bestrider hans rätt att bruka namnet, efter talan vid domstol få denne förelagd att upphöra därmed. Den schweiziska lagen (ZGB art. 29) ger i motsvarande situation namnhavaren befogenhet att genom dom få sin namnrätt fastställd. Gör någon intrång i annans namnrätt genom obehörigt användande av namnet, äger namnhavaren enligt de anförda lag- rummen föra talan mot den obehörige och få honom ålagd att upphöra med intrånget. De österrikiska och schweiziska bestämmelserna berättiga dess— utom nanmhavaren till skadestånd, medan sådant enligt tysk rätt kan komma ifråga endast enligt allmänna skadeståndsregler (jfr BGB 5 823).

Kommitténs förslag

Namnet har spontant uppkommit och utvecklats ur ett praktiskt behov och såväl detta behov som den vidare namnutvecklingen ha i olika hänseenden varit nationellt betingade. En ny lagstiftning bör enligt kommitténs mening därför i första hand taga hänsyn till vad som är praktiskt och lämpligt för svenska förhållanden.

Namnets funktion av allmänt individualiseringsmedel gör namnrätten till en viktig offentligrättslig angelägenhet. Men namnet är även i hög grad för- knippat med den enskildes intresse; släktnamnet är ett uttryck för hans personlighet och utmärker hans samhörighet med familjen och släkten. Båda dessa intressen äro, såsom sagts ovan i det historiska avsnittet, i olika hänseenden beaktade i den nuvarande lagstiftningen, vilken därför kan tagas till utgångspunkt för den vidare framställningen av namnrätt och namn- plikt.

Namnrätt

Det framstår ur både allmän och enskild synpunkt som ett önskemål att varje medborgare skall äga rätt att förvärva ett släktnamn. Redan den nu— varande lagstiftningen tillgodoser detta syfte genom att var och en, som födes såsom svensk medborgare, i princip »erhåller» släktnamn och den, som till äventyrs saknar släktnamn enligt 5 1 punkt 3 SlF relativt form- löst kan förvärva ett sådant. Det har för kommittén i denna del endast gällt

att bygga vidare på den så lagda grunden. Frågan, hur person som saknar släktnamn skall erhålla ett sådant, föreslås dock löst på ett sätt, som delvis avviker från nu gällande regler.

Det ligger i sakens natur att rätten att förvärva släktnamn tillika måste omfatta rätt att förvärva visst bestämt namn, som bäres i förvärvarens släkt, främst namn som bäres av föräldrarna eller någon av dem. Efter denna prin- cip äro de nuvarande reglerna i föräldrabalken utformade; det nyfödda barnet har ovillkorlig rätt till visst släktnamn. Även i denna del har kom- mittén endast att bygga vidare på redan lagfästa tankegångar.

Rätten att behålla förvärvat släktnamn kan tänkas upphöra av skilda skäl. Sålunda kan det visa sig, att den status, på vilken ett familjerättsligt namn- förvärv grundades, icke var för handen, såsom då ett barn efter bördstalan förklaras sakna äktenskaplig börd. Nuvarande regler bygga på den princi- pen, att endast barnets verkliga status kan grunda namnrätt. Släktnamnets karaktär av föreningsband mellan befryndade personer medför enligt kom- mittén, att denna princip bör godtagas i fortsättningen, även om såsom det skall Visas _ undantag därifrån bör medgivas.

Det kan vidare inträffa att namnet förvärvats genom en rättshandling, vilken förklaras vara en nullitet, upphäves eller av annat skäl förklaras icke längre vara bestående, såsom då adoptivförhållande häves eller då det dömes till återgång eller skillnad i äktenskap. Den nuvarande lagstiftningen intager här en vacklande ståndpunkt. Hustru äger i allmänhet behålla mannens släkt— namn efter återgång och äktenskapsskillnad, medan adoptivbarnet för att få behålla adoptantens släktnamn även efter adoptivförhållandets hä- vande måste erhålla särskilt tillstånd av rätten. Frågan, huruvida namnrätt skall bestå även sedan den rättshandling som grundat sådan rätt icke längre består, bör besvaras utifrån ändamålet med och övriga verkningar av rättshandlingens undanröjande. Medför rättshandlingens underkän- nande eller rättstillståndels upphävande, att de rättsverkningar som åstad— kommos genom denna i Övrigt elimineras, bör i princip även namnrätten upphöra. Eftersom hävande av adoptivförhållande och återgång i äkten- skap utsläcker praktiskt taget alla rättsverkningar av adoptionen respektive vigseln, bör i princip även namnrätten upphöra i dessa fall. Medför åter rättstillståndets upphävande blott att vissa rättsverkningar utsläckas, medan andra bestå — såsom i fråga om äktenskapsskillnad —— bör namnrätten icke bortfalla såvida icke särskilda omständigheter tala därför. Kommittén åter- kommer till dessa frågor vid redogörelsen för de situationer, i vilka proble— men bli aktuella.

En annan sida av namnrättsproblemet aktualiseras då någon som i lag- stadgad ordning förvärvat ett släktnamn angripes av annan, vilken för sin del gör gällande rätt till namnet under påstående att den, från vilken den förstnämnde härlett sitt förvärv, ej var laglig bärare av namnet. Som exem— pel härpå kan tagas det fall då ett nyfött barn erhåller släktnamn efter sin

fader. I allmänhet finnes då ej anledning att utreda huruvida fadern på sin tid erhållit namnet på vad som kan betecknas som giltiga grunder. Uppen- barligen kan han ha förvärvat namnet utan att vara berättigad därtill eller också kan den, från vilken han i sin tur härlett namnet, ha gjort så. Sär- skilt kunna dessa problem uppstå för personer, som äro födda före SlF:s tillkomst. Nuvarande lagstiftning ger icke utrymme för en officialprövning av giltigheten av förvärv i tidigare led. Frågan, huruvida ett tidigare för— värvs ogiltighet kan påverka namnrätten för en person i senare generation, kan däremot _— åtminstone i vissa fall —— bliva föremål för talan inför dom- stol. Exempel finnas också på att sådan prövning skett.1

I den mån rättspraxis —— såsom i fråga 0111 egenartade adliga namn _ tillerkänt den laglige bäraren en exklusiv rätt till namnet, har därmed även fastslagits, att den som senare antagit namnet samt de som efter denne en- ligt i lag stadgad ordning förvärvat detsamma icke äga rätt till detta. I öv- rigt har frågan om prioritet mellan namnförvärv icke varit föremål för bedömande.

Ett nytt släktnamn godkänt med stöd av SlF:s regler erhåller ett skydd som kan sägas administrativt sett innebära ensamrätt för namnförvärvaren. Godkännande av det nya namnet föregås nämligen av ett konstaterande, att namnet icke redan bäres av annan släkt; förvärvaren är alltså ensam om namnet. Samma princip har till följd, att namnet icke därefter kan komma att godkännas för en ny sökande. I praktiken är förvärvaren alltså tillför- säkrad en viss ensamrätt till namnet redan enligt SlF. Emellertid är denna rätt begränsad. Förbiseenden kunna inträffa hos myndigheten så att den _ såsom i fallet Brandeborg2 —— av misstag godkänner ett redan existerande släktnamn. Myndigheten kan också komma att godkänna ett namn, som, ehuru icke identiskt med eller enligt då verkställd språklig bedömning icke förväxlingsbart med redan existerande släktnamn, faktiskt visar sig vara förväxlingsbart med detta. Slutligen verkar det administrativa skyddet endast mot att namnet godkännes för annan; det innefattar ej hinder mot att annan brukar namnet som sitt.

Före SlF:s tillkomst torde någon allmän rättsuppfattning i fråga om släktnamn knappast ha stabiliserat sig. För de efter 1901 tillkomna namnen synes emellertid det administrativa skyddet utgöra den viktigaste grund- valen för en ensamrätt till släktnamn. Kommittén vill därför först taga upp frågan om detta skydds utveckling och framtida utformning.

I SlF gives administrativt skydd endast för släktnamn »av mera egenar- tad beskaffenhet», varmed, såsom ovan anförts, ursprungligen synes ha menats släktnamn, vilka icke äro sonnamn eller vilka äro sonnamn, som bil- dats på ovanliga förnamn.3 Namnmyndighetens praxis har emellertid ut-

1 NJA 1958 s. 617: Åkerhielm. * Se ovan 5. 65 not 4. = 5. 52 f.

vecklats därhän, att alla existerande släktnamn nu tillerkänts sådant rätts- skydd.1 Redan hänsynen till denna praxis ger kommittén anledning att i sitt förslag upptaga en bestämmelse, som innefattar ett allmänt administra- tivt skydd för existerande namn. Emellertid gav SlF de släktnamnslösa möjlighet att såsom släktnamn utan prövning antaga sonnamn bildade på i almanackan förekommande (ursprungligen: allmänt förekommande) man- liga förnamn (5 1 punkt 3 SlF). Enligt kommitténs mening får man icke förbise, att varje försvagning av ett slåktnamns individualiseringsförmåga innebär en olägenhet ur det allmännas synpunkt. Även om vissa släktnamn äro så vanliga att det för landet i dess helhet knappast märks om ytterligare någon eller några personer, ja ej ens om hundratals personer erhålla nam- net, finns det ej anledning att bibehålla ett sådant stadgande som det nu åsyftade i SlF. Man måste därtill hålla i minnet. att individualiseringsför— mågan hos namnet endast sällan bedömes för hela riket; mången gång kan på en mindre ort ett »vanligt» sonnamn vara utmärkt väl individualiserande och i sådana fall skulle redan en utökning av antalet bärare av namnet med en eller ett par personer innebära en försvagning av dess individualiserings— förmåga. Kommittén föreslår därför att möjligheten att formlöst antaga vissa sonnamn såsom släktnamn (& 1 punkt 3 SlF) skall upphöra.

Med hänvisning till den utveckling på det administrativa namnskyddets område som faktiskt ägt rum och med stöd av ovan gjorda överväganden föreslår kommittén, att alla existerande släktnamn skola givas administra— tivt skydd (förslagets 12 5 första stycket punkt 1). Detta innebär för det första, att namnmyndigheten i princip icke får såsom nytt släktnamn för en sökande godkänna redan existerande släktnamn. För det andra innebär det, att om namnmyndigheten dock skulle godkänna sådant namn eller namn som är därmed lätt förväxlingsbart, envar, som redan lagligen har namnet, gives möjlighet att på administrativ väg angripa namnmyndighetens beslut (se förslagets 33 5). Frågan om han dessutom skall äga föra talan vid dom- stol behandlas i det följande.

Tidigare har framhållits att det administrativa skyddet blott förlänar namnhavaren en partiell ensamrätt till namnet.2 För att man skall kunna tala om en generell ensamrätt krävs ett privaträttsligt skydd, som ger namn— havaren befogenhet att vid domstol angripa annans förvärv eller bruk av namnet. På grundval av det administrativa skyddet kan man nämligen icke giva rätt till domstolstalan mot annan än den, som själv förvärvat namnet efter godkännande av namnmyndigheten eller möjligen som obehö— rigen brukar administrativt godkänt namn. Man kan däremot icke den vägen lösa eventuella prioritetsproblem för namn, som tillkommit före 1902, och knappast heller konflikter, som kunna uppstå då namnet tagits i bruk av annan, innan det av namnmyndigheten godkända förvärv inträtt, på vilket

1 Svensk namnbok 1954 s. 13. ” Se föreg. s.

namnhavare grundar sitt krav på administrativt skydd. Ju mer omfattande det administrativa namnskyddet är, desto starkare gör sig kravet på gene- rell ensamrätt till namn gällande. Det framstår för den skull för kom- mittén såsom angeläget att nu låta det fullständiga administrativa skyddet kompletteras med en privaträtt till namn, och det blir kommitténs nästa uppgift att undersöka, vilka möjligheter som finnas att lagfästa en sådan rätt till släktnamn och vilka intressen som därmed kunna tillgodoses.

Kommittén hyser den uppfattningen, att ett släktnamns individualise- ringsförmåga sammanhänger med dess frekvens. För att erhålla ett underlag för den fortsatta diskussionen på denna punkt har kommittén verkställt två undersökningar i ämnet. Den ena _ kallad frekvensutredningen (Bilaga 1) — går ut på att fastställa vilka släktnamn som äro de vanligaste i landet och framförallt förhållandet mellan vanliga sonnamn och andra vanliga släkt- namn. Inom ramen för denna undersökning kan man även studera den geografiska fördelningen av de vanligaste namnen inom landet. Den andra undersökningen kallad sonnamnsutredningen (Bilaga 2) _— har endast avseende å personer boende i Stockholm och är avsedd att visa, i vilken om— fattning det är berättigat att, såsom ligger nära till hands, antaga, att alla sonnamn och i synnerhet de som bildats på almanackans manliga förnamn äro vanligare än andra släktnamn.

I frekvensutredningen har man bland landets ungefär 125 0001 släktnamn förtecknat de namn, vilka inom något av undersökningsområdena (länen samt, separat, städerna Stockholm och Malmö) äro så vanliga att de bäras av minst 0,75 0/00 av befolkningen. Det visar sig att endast 718 namn på detta sätt kunna betraktas som högfrekventa. Av dessa namn uppnå åter blott 154 sagda frekvens för hela riket (riksnamn); återstående namn kunna en- dast betraktas som lokalt högfrekventa. Det är i första hand riksnamnen som äro av intresse för den fortsatta diskussionen.

Av de på rikslistan upptagna namnen utgöras de 19 främsta av sonnamn och dessa bäras av ungefär '='/5 av befolkningen. Vanligast är Andersson, vil— ket bäres av ungefär 380 000 svenskar;2 därefter kommer Johansson med knappt 365 000, Karlsson med drygt 333 000 och Nilsson med något över 225 000 namnbärare. Inom tätgruppen av sonnamn faller frekvensen myc- ket snabbt: från 54,31 0/00 för Andersson till 3,87 0/00 för Jakobsson (namn nr 19). Därefter visar frekvensen ett jämnare fall: mellan namn nr 20 och namn nr 154 föreligger en skillnad på endast ungefär 3 0/00. Inom denna stora grupp finnas såväl sonnamn som icke-sonnamn. Bland de senare är Lindberg (namn nr 20) vanligast med drygt 25 000 bärare och därefter följa Lind—

1 Sverges familjenamn 1920 innehöll i det närmaste 48 000 namn (Noreen s. 57); efter 1920 ha till våren 1959 godkänts ungefär 80 900 namn. Eftersom man 1920 såsom olika namn redo- visade alla stavningsvarianter av samma namn måste en viss reduktion av den slutliga sum- man ske. ” Såsom framgår av bilaga 1. avse siffrorna hela landet utom Göteborgs stad, varför det här valda uttryckssättet är något oegentligt.

ström (nr 21), Lindkvist (nr 22), Lindgren (nr 23), Lundberg (nr 25) och Bergström (nr 26). De vanligaste icke-sonnamnen äro alltså av den spe- ciellt svenska tvåledade typen, men även enstaviga nanm av typen Berg (nr 31), Lind (nr 37) och Holm (nr 47) eller namn av typen Vallin (nr 43) och Nordin (nr 71) finnas. Fördelningen av sonnamnen bland de vanligaste riksnamnen blir tydligast iakttagbar om man uppdelar dessa i grupper om 25 nanm och inom grupperna fastställer antalet sonnamn på följande sätt:

Grupp Antal sonnamn Namn nr 1—25 ...................... 20 » » 26—50 ...................... 10

» » 51—75 ...................... » » 76—100 ..................... » » 101—125 ..................... » » 126—150 .....................

inOOUl

Över de lokalt högfrekventa namnen har upprättats områdcslistor. Man finner av dessa t. ex., att namnet Lundmark i Västerbottens län bäres av över 10 0/00, att namnen Månsson och Åkesson i de tre sydligaste länen uppnår frekvenser mellan 5 och i det närmaste 9 0/00, att inte mindre än sex nanm i Gävleborgs län lokalt uppnår en frekvens överstigande 5 0/00 och att man i västkustlänen finner ett ganska stort antal sonnanm, vilka lokalt uppnår en frekvens över 5700. Den regionala fördelningen mellan sonnamn och icke-sonnamn är i vissa fall anmärkningsvärd; områdeslistan för Hallands län upptar 25 släktnamn, av vilka alla utom två äro sonnamn, medan listan för Gävleborgs län upptar 74 släktnamn av vilka endast två —— och ej alls de vanligaste äro sonnamn.

Sammanfattningsvis kan om frekvensutredningens resultat sägas föl- jande. Bland de vanligaste släktnamnen äro sonnamnen i klar majoritet. Men redan om man bland de för riket vanligaste namnen medtager sådana namn vilka bäras av minst 0,75 0/60 av rikets befolkning, sjunker antalet son- namn till 1/a av totala antalet nanm av de 154 namnen på rikslistan äro 51 sonnamn. Skulle man utvidga listan ytterligare kan det i betraktande av den tendens som framgår av ovanstående tabell med visshet antagas, att sonnamnens andel skulle bliva än mindre. Det vanligaste icke-sonnam- net (Lindberg) uppnår en frekvens som nära ansluter sig till de sista nam— nen i tätgruppen och även i fortsättningen av rikslistan kunna sonnamn och icke-sonnamn sidoordnas i fråga om frekvens. Utanför rikslistan har man att räkna med enstaka släktnamn som lokalt eller för vissa landsdelar upp— visa hög frekvens. Bland dessa lokalt högfrekventa nanm kan icke någon dominerande typ utpekas; i vissa delar av riket äro sonnamnen förhärs— kande, i andra dominera andra namntyper.

Sonnamnsutredningen har resulterat i en förteckning på 946 sonnamn i Stockholm.1 En omräkning av de erhållna siffrorna så att de motsvara hela

1 Det torde i hela landet finnas åtminstone 1 500 olika sonnamn.

riket är möjlig endast för de mest frekventa namen; då det gäller namn, vilka i Stockholm bäras av endast en eller ett par personer, är det statis- tiska underlaget så litet, att icke några som helst slutsatser för riket i dess helhet kunna dragas. Om man bortser från de värden, som i stort sett äro redovisade ovan (nämligen för de vanligaste sonnamnen),1 finner man föl- jande siffror av intresse. Frekvensen hos sonnamnen sjunker ganska snabbt och når vid namn nr 122 under 0,1 0/00, vid namn nr 180 under 0,05 0/00, vid namn nr 283 under 0,02 ",'w och vid nanm nr 392 under 0,010/00. Över hälf- ten av sonnamnen bäras i Stockholm av högst 5 personer. Om man utgår ifrån att i almanackans namnlängd intagna manliga förnamn och varianter av dessa2 äro s. k. vanliga förnamn finner man, att av de 100 vanligaste son- namnen 86 stycken äro a-sonnamn. För varje 100—namngrupp i listan finner man följande antal nanm bildade på vanliga förnamn:

Grupp Antal a—sonnamn

Namn nr 1—100 ..................... 86 » » 101—200 ..................... 58 » » 201—300 ..................... 52 » » 301—400 ..................... 30 » » 401—500 ..................... 25 » » 501—600 ..................... 21 » » 601—700 ..................... 23 » » 701—800 ..................... 21 » » 801—900 ..................... 20 » » 901—946 ..................... 10 346

Bland sonnamn ingå sålunda 346 a-sonnamn, vilka enligt SlF torde vara tillgängliga för ett formlöst antagande. Av dessa bäras 248 av mindre än 0,1 |l/(m av den undersökta befolkningen.

Av frekvensutredningen framgår, att den hittills i praxis gjorda uppdel- ningen mellan sonnamn och icke—sonnamn icke har underlag i dessa namn— typers olika frekvens. Bortsett från de 19 allra vanligaste släktnamnen före- komma sonnamn och icke—sonnamn sida vid sida på alla frekvensnivåer. Eftersom sonnamnsutredningen samtidigt ger besked om det stora antal sonnamn, vilka bäras av endast ett fåtal personer, måste man avvisa tanken att låta sonnamn med hänsyn till frekvensen intaga en sämre ställning då det gäller namnskydd än övriga släktnamn.

Sonnamnsutredningen utgör en bekräftelse på att a-sonnamn äro van- ligare än andra sonnamn; av de 100 vanligaste sonnamnen utgjorde 86 a-sonnamn och av de 300 främsta namnen voro knappt 200 a—sonnamn.

1 Det bör påpekas att sonnamnsutredningen och frekvensutredningen på grund av under- sökningsmaterialets olika beskaffenhet ej giva samma ordningsföljd mellan de vanligaste son- namnen. ? Till dylika förnamn bildade sonnamn kallas i betänkandet a-sonnamn, se vidare bilaga 2.

Emellertid visar ovanstående uppställning att a—sonnamnen finnas till en mängd av cirka 20 % också bland de ovanligaste sonnamnen, vilka bäras endast av enstaka personer. Därtill måste observeras, att 29 av almanackans manliga förnamn ej alls finnas representerade med något sonnamn i det här föreliggande materialet. Även om man, som förut framhållits, icke kan överflytta de genom sonnamnsutredningen erhållna siffrorna direkt på för- hållandena i riket i dess helhet, torde man kunna tillåta sig slutsatsen, att ett stort antal a-sonnamn i hela landet uppnår en endast ringa frekvens. Man är därför förhindrad att inom sonnamnsgruppen med stöd av nam- nens form göra någon uppdelning mellan vanliga och ovanliga sonnamn.

Utredningarna giva vid handen, att man icke av namnets form kan draga någon slutsats om dess frekvens. I den mån man tillmäter frekvensen be- tydelse vid lösningen av frågan om privaträttsligt skydd för namn, är man i fortsättningen hänvisad till de upplysningar som frekvensutredningen och liknande undersökningar kunna giva.

Den enskildes intresse av ett privaträttsligt skydd för släktnamnet sam— manhänger med namnets förmåga att verka individualiserande. Man får därför räkna med att behovet av sådant skydd framträder med olika styrka beträffande olika släktnamn. Såsom ovan framhållits avhänger släktnam- nets individualiseringsförmåga i hög grad av dess frekvens och de refere- rade utredningarna visa, att detta förhållande gäller beträffande både son- namn och icke-sonnamn. En uppgift om vilket antal personer, som bära ett visst namn, ger dock icke svar på hur »vanligt» det är som släktnamn; om samtliga bärare äro i släkt med varandra, är namnet i själva verket »ovan- ligt» även om släkten är stor. Den enskildes intresse av att få namnet skyd- dat mot intrång får därför endast till en del anses bygga på hans önskan att själv individualiseras; till stor del bygger det även på hans önskan att icke någon utomstående skall giva sig sken av att vara befryndad med honom. Ju flera släkter som bära namnet, desto mindre anledning har namnhavaren att ur denna synpunkt känna sig förfördelad av sådant intrång. Hans in- tresse av skydd i förevarande hänseende ökas å andra sidan i ju högre grad namnet är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Intresset är uppen- barligen störst, när namnet bäres av endast en släkt, men det måste före- ligga även i fall, då namnet ger association till allenast ett begränsat antal släkter och därigenom varje gång det förekommer väcker föreställningen om en viss släkttillhörighet. Ehuru namnfrekvensen vid denna bedömning spelar en avsevärd roll måste även andra faktorer tillerkännas betydelse, främst den ordbildningstyp som namnet tillhör. Man har att taga hänsyn till frekvensen av namnets språkliga strukturtyp, de språkliga bestånds- delarnas form och betydelse samt det sätt varpå de sammanfogas till ett namn. I de tvåledade namnen hämtas oftast förleden ur vissa ämneskretsar såsom terrängföreteelser (berg, ström, hult, sjö), vilda djur, växter, väder- streck; väljer man förleden ur en ovanlig ämnessfär såsom tamdjur eller

föremål (stol, bord, bänk, såg), gör namnet ett avvikande intryck. Förle- derna äro dock normalt mera varierande än efterlederna, vilka äro ganska snävt begränsade till sitt antal. En ny sådan led ger därför ett ännu star- kare intryck av avvikelse från språkmönstret, vilket man kan demonstrera genom att vända på en del vanliga tvåledade namn såsom Asplund, Lind- ström och Palmborg till Lundasp, Strömlind och Borgpalm. Även om de enskilda elementen i dessa nanm äro vanliga, är sammanfogningssättet så ovanligt att namnbildningstypen framstår som särpräglad. Slutligen kan påpekas att tvåstaviga nanm förefalla mera vanliga än trestaviga och att trestaviga i sin tur kännas vanligare än fyrstaviga: t. ex. Bergström, Bergen- ström, Bergenströmer. Det kan väl antagas att de namnbildningstyper, som här framhållits såsom avvikande, i allmänhet leda till nanm vilka i och för sig äro lågfrekventa. Emellertid kunna sådana avvikelser i namnbildnings- typen göra namnet ågnat att utmärka tillhörighet till viss släkt, även om tvekan kan råda huruvida namnets frekvens bör föranleda därtill. Släkt- namn vilket sålunda bedömes såsom ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt betecknas av kommittén såsom egenartat.l

Den enskildes intresse av att i namnet äga ett skyddat individualiserings- medel bör emellertid ej alltid ställas i relation till namnets frekvens i hela riket. Såsom ovan anmärkts i samband med frågan om det administrativa skyddet, kan ett vanligt släktnamn mången gång på en mindre ort vara ut- märkt väl särskiljande. I ett sådant läge kan en bärare av något av de van- ligaste släktnamnen undantagsvis tänkas vara i behov av privaträttsligt skydd mot att en icke namnberättigad bär namnet och därigenom fram- kallar förväxling med namnhavaren eller eljest försvagar namnets indivi- dualiseringsförmåga på orten. När namnhavaren i det konkreta fallet bör anses ha ett intresse av att kunna ingripa, måste överlämnas till praxis att avgöra. Utgångspunkten vid bedömningen måste dock alltid vara, huru— vida namnet i det särskilda fallet är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Det skall sålunda genom kommitténs förslag ej anses uteslutet att ett släktnamn, vilket för riket i dess helhet ej kan betraktas såsom egenartat, inom ett begränsat geografiskt område och under särskilda förhållanden kan anses besitta denna egenskap.

Sammanfattningsvis kan sägas följande. Envar bör — principiellt — äga rätt till ett släktnamn. Denna rätt avser, om den namnberättigades börd är känd, visst bestämt släktnamn. Den som lagligen förvärvat släktnamn be- håller sin rätt till namnet, såvida icke förvärvet varit formellt felaktigt eller verkningarna av det faktum som ligger till grund för förvärvet eljest upp- höra. Alla släktnamn skola åtnjuta administrativt skydd, vilket innebär, att annan icke kan på administrativ väg förvärva samma eller liknande namn. Den som förvärvat namn, som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt, åtnjuter därjämte i viss omfattning privaträttsligt skydd för namnet.

1 Angående valet av denna term se nedan specialmotiveringen till 23 5.

Någon förpliktelse för den som saknar släktnamn att förvärva sådant före- ligger icke. Man måste fastmera räkna med en grupp medborgare, vilka sakna släktnamn i egentlig mening. Undantagsvis kunna väl dessa sakna varje nanm utöver förnamn,1 men i allmänhet ha de ett tillnamn, i regel bestående av patronymikon eller gårdsnamn. Det är icke möjligt att direkt av en i kyrkoboken gj ord anteckning utläsa om ett gårdsnamn eller ett son- namn är släktnamn eller blott tillnamn. 1936 års uppbördssakkunniga före- slogo i sitt betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. ni.2 ett tillägg till 5 1 SlF av innebörd, att om någon såsom >>efternamn>> har sonnanm, vilket tillika burits av närmast föregå- ende släktled, skulle namnet icke längre anses som patronymikon utan behandlas som släktnamn. Folkbokföringskommittén tog i sitt betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen3 upp samma tankegång såvitt gällde de sonnamn och de gårdsnamn, som avses i 5 1 punkt 3 SlF. Enligt uppfattningen inom riksbyrån för folkbokföringen hör vad sålunda föreslagits redan nu tillämpas och kyrkobokförarna synas i allmänhet handla i överensstämmelse därmed! Ett efterföljande av dessa rekommen- dationer medför dock icke, att patronymikon automatiskt övergår till att rätteligen utgöra släktnamn. Saknar vederbörande släktnamn, kan hans patronymikon endast under de förutsättningar som angivas i SlF antecknas som släktnamn.

Till utrönande av huru vanlig seden med patronymikon är har kommittén hos kyrkobokföringsinspektörerna hemställt om utredning härom. Det visar sig, att seden med patronymika i större eller mindre utsträckning lever kvar inom alla kyrkohokföringsdistrikt. Visserligen angives från två inspektörer, att bruket praktiskt taget har upphört, men inom en del distrikt synes det ha en förvånande livskraft. Seden är dock i regel ganska lokalt avgränsad till någon eller några varandra närliggande församlingar. Såsom orsak till det fortsatta bruket angiva de flesta inspektörer dels urgammal lokal sed, dels en önskan hos sonnamnsbärare att genom byte av ett vanligt sonnamn erhålla ett mera ovanligt. I allmänhet anse inspektörerna bruket vara i avtagande, men man har i ett par fall funnit en tendens till stegring. I stor utsträckning har prästerskapet förklarat, att allmänheten icke har förståelse för regeln att när två generationer burit samma tillnamn den senare skall anses ha namnet såsom släktnamn. Prästerna i allmänhet —— däribland nio svarande inspektörer föreslå, att man skall häva denna praxis och tillåta fri övergång från ett sonnamn till ett annat; dock synes man icke anse annat sonnamn böra få komma i fråga än faders förnamn med tillägg av

1 I allmänna registret för Stockholm 1955 finnes upptagen en person utan släkt- eller tillnamn. 2 SOU 1938:41. 3 SOU 1944:52. ' Se vidare RÅ 1954 s. 53.

»son». Endast i ett fall anser inspektören att man bör tvinga efterkommande att taga faderns tillnamn såsom släktnamn.

Det framgår av det sagda, att det föreligger ett starkt behov av en regle- ring av frågorna, vilka som skola anses sakna släktnamn och huru dessa skola behandlas i namnhänseende. Tendensen har varit att binda en släkt vid ett förefintligt patronymikon genom två generationers bruk av namnet. Här uppkomma dock svårigheter genom att man icke alltid kan avgöra om det föreligger två generationers bruk av namnet. Det synes som om anteck- ning i kyrkobok av patronymikon ofta skett utan medverkan av veder— börande själv. Sålunda har pastor för barn antecknat faders patronymikon, ehuru barnet i själva verket brukar eget patronymikon.

Då inom prästerskapet under intryck av allmänhetens bristande förstå- else för praxis uttalats en önskan, att man skall medgiva sonnamnsbyte somliga göra gällande, att endast icke-sonnamn böra betraktas som släkt— namn — anlägger man en rent privaträttslig syn på saken. Släktnamnet har emellertid upphört att vara en enbart privat angelägenhet; dess funktion som individualiseringsmedel i samhället medför, att man måste kräva, att varje samhällsmedlem har ett namn. Det kan visserligen sägas, att ett patrony— mikon för varje enstaka individ kan fylla denna funktion lika väl som ett släktnamn. Detta förutsätter dock, att den enskilde icke får ändra sitt patro- nymikon under andra villkor eller på annat sätt än som gäller i fråga om släktnamn. Vidare är kontinuiteten av stor betydelse —— varje barn bör födas till ett släktnamn. Seden med patronymikon omöjliggör detta; då den i 11 5 folkbokföringsförordningen nämnda personakten skall uppläggas vet pastor icke vilket >>efternamn>> han skall anteckna för barnet. Den offentligrättsliga synpunkten måste därför leda till att de släktnamnslösa böra förvärva släkt— namn.

Även ur privaträttslig synpunkt måste man eftersträva detta. Enligt för- slaget skola alla släktnamn komma i åtnjutande av administrativt skydd. Det finnes då ej längre möjlighet att friställa vissa namn, som få antagas eller brukas av de släktnamnslösa. Även om man bortsåge härifrån kan det ej tillåtas, att en släktnamnslös får som släktnamn antaga ett sonnamn, till vilket han ej alls har någon anknytning. Slutligen må erinras om vad ovan sagts därom, att även ett i riket vanligt sonnamn på en mindre ort kan be- dömas såsom egenartat ; en sådan bedömning måste leda till ett fullständigt skydd för namnet.

Med stöd av det sagda har kommittén föreslagit en avveckling av de namnlösas möjlighet att anmäla patronymikon eller gårdsnamn såsom släkt- namn. En viss övergångstid (39 5 2 mom.), under vilken den gamla bestäm- melsen gäller, är nödvändig, men med hänsyn till vad ovan sagts om namn- skydd bör denna göras ganska kort.

I den mån de släktnamnslösa underlåta att under övergångstiden antaga släktnamn enligt de nu gällande reglerna för formlöst namnförvärv, uppstår

problemet huru de i fortsättningen skola behandlas. Den första frågan blir om man skall förplikta dem att förvärva släktnamn. Då frågan om en namn— lagstiftning väcktes i riksdagen 1896 och fick dess bifall två år senare, snuddade man vid tanken på en namnplikt av detta slag. Detta utsades klart i riksdagsskrivelsen,1 men departementschefen ansåg icke tiden mogen för en dylik åtgärd.2 I Finland gick man 1920 den radikala vägen att ålägga envar att antaga släktnamn vid äventyr, att eljest genom myndigheternas försorg ett släktnamn tillades honom. Den danska dopförordningen 1828 innebar ett försök i samma riktning, men den förutsatte ej något äventyr vid försumlighet att iakttaga förordningens föreskrifter, och det åsyftade re- sultatet synes ännu ej ha uppnåtts.3

Tanken att tvinga fram släktnamn för de släktnamnslösa kan vid ett första övervägande te sig mindre tilltalande. Även om det allmänna har stort intresse av att kunna individualisera medborgarna, är det namn, som den enskilde skall bära, av så stor betydelse för honom personligen, att man ogärna vill påtvinga honom ett släktnamn. Granskar man frågeställningen närmare med utgångspunkt från den finska lagen finner man, att det enligt denna i stort sett endast var fråga om att såsom släktnamn konfirmera det nanm, under vilket vederbörande redan var känd på orten. För vårt lands vidkommande ha de flesta av dem som. sakna släktnamn ett tillnamn och i sådana fall ter sig en tvångsbestämmelse motsvarande den finska icke såsom ett ingrepp i privatlivet.

I fråga om personer, som i kyrkoböckerna äro antecknade med visst till— namn, synes det rimligt att föreskriva, att de efter utgången av den över- gångstid, under vilken de kunna anmäla släktnamn enligt reglerna i SlF, skola behålla det sålunda antecknade namnet men fortsättningsvis såsom släktnamn. Då det i regel kan presumeras, att vederbörande i verkligheten brukar det sålunda antecknade namnet, sker ju för honom icke någon för- ändring i fråga om tilltal och nanmbruk i det dagliga livet. Skulle det visa sig, att han brukat annat nanm än det som varit antecknat såsom tillnamn, har han alltid möjlighet att hos namnmyndigheten ansöka om det namn han brukat; en allsidig utredning kommer därvid till stånd och man får fast- slaget, vilket namn som hade bort vara för honom antecknat.

Ett allvarligt problem i detta sammanhang är, att vissa konflikter kunna uppstå angående ensamrätt till sådana nanm, vilka enligt övergångsbe- stämmelsen automatiskt övergå från att vara tillnamn till att bliva släkt- namn. Såvitt kommittén kan finna böra dessa frågor kunna lösas efter de linjer, som i förslaget uppdragits för namnkonflikter i allmänhet.

Vad beträffar dem som sakna ej blott släktnamn utan även tillnamn (de efternamnslösa) anser kommittén det ej önskvärt att införa något släkt-

1 1898 nr 85. ” Statsrådsprotokollet den 7 december 1900. = Lunee s. 21 ff.

nanmstvång. För deras del får saken lösas efter hand och på frivillighetens väg enligt de regler, som gälla för förvärv av släktnamn efter ansökan.

Resultatet skulle bliva att, sedan övergångstiden gått till ända, allenast några få de nu helt efternamnslösa _ komma att sakna släktnamn. Sedan även dessa förvärvat släktnamn _ vilket de kunna förväntas göra av prak- tiska skäl inom relativt kort tid behöver man ej längre syssla med pro- blemet namnplikt i meningen plikt att förvärva släktnamn.

Rätten till visst bestämt släktnamn (i allmänhet faders eller moders), har sin motsvarighet i plikten att bära samma nanm. En fullständig korrespon— dens mellan rätt och plikt kan dock endast tänkas så länge rätten till nanm blott avser ett enda nanm. I de fall då den enskilde har namnrätt till flera nanm med valrätt för honom mellan namnen såsom då barn i äktenskap har rätt till faders släktnamn eller moders släktnamn såsom ogift, har kommittén föreslagit att det i lag fastställes, vilket av namnen som i första hand och automatiskt skall tillkomma honom. Därigenom uppfyller man det offentligrättsliga kravet, att icke någon levande född skall salma släkt- namn. Vid bestämmandet av vilket av namnen som skall givas sådant före- träde har man att i hög grad låta sig ledas av praktiska hänsyn.

Den generella namnrätten motsvaras av en generell namnplikt: skyldig- het att i livets skiften behålla och framträda under rätt namn. Denna namn- plikt avser givetvis ej blott släktnamnet utan den kombination av släkt- namn och förnamn, vilken enligt sedvänja utgör det för den enskilde karak— teristiska igenkänningsmedlet. När behov av en namnplikt i visst samman— hang ansetts föreligga har en sådan blivit lagfäst; en skyldighet att uppgiva rätt och fullständigt nanm måste anses föreligga för medborgaren i ett stort antal fall och påföljderna för underlåtenhet härutinnan kunna bli alltifrån straff till endast personligt obehag. Det kan under sådana omstän- digheter med fog diskuteras, om det är önskvärt att härutöver införa en generell namnplikt.

I våra nordiska grannländer har man stadgat en generell namnplikt och förknippat den med straff. Eberstein föreslog straff för den, vilken »såsom sitt släktnamn obehörigen använder annat nanm än sitt eget» d. v. s. obero- ende av om annans namnrätt kränktes eller ej. Det är uppenbart, att sam- hällsutvecklingen leder till att den enskilde icke kan undandraga sig att alltmer aktivt och passivt anpassa sig och sitt handlande efter de i samhället rådande föreställningarna och de i anledning därav av samhället på indi- viden ställda kraven. Å andra sidan måste den enskildes behov av att stund- om kunna undandraga sig dessa krav, att få vara anonym, tillgodoses. Även om kommittén i princip delar den uppfattningen att det rätta namnet såsom det samhälleliga idcntifieringsmedlet i allmänhet skall brukas, finner kom- mittén att det i många livets skiften finnas situationer, då samhällets in- tresse av att identifiera sina medborgare bör vika. I själva verket torde de tillfällen, då samhällets intresse tager över anonymitetsintresset, bäst kunna

regleras genom lagstiftningen på sätt som hittills skett. Kommittén anser därför ej erforderligt att tillskapa en allmän namnplikt förbunden med straffansvar.

Däremot finner kommittén det lämpligt att upptaga en bestämmelse om generell namnplikt utan föreskrift om straffpåföljd för dess åsidosättande. Föreskriften kommer då icke att innebära annat eller mera än vad som Eber- stein uttryckte på följande sätt:1 »Där det enligt rådande sedvänja är bruk- ligt, att en person benämner sig med sitt släktnamn, och det för tredje man ter sig som om han begagnar sig av dylikt beteckningssätt, bör det vara personen betaget att använda annat namn än släktnamnet.»

En namnplikt av nu angivet slag kan dock icke göras undantagslös. Hän- syn måste tagas till rådande bruk som tillåter att personer icke blott upp- träda anonymt utan även i vissa fall under namn som icke är släktnamn. Viktigast av dessa fall äro förutom den tryckfrihetsrättsliga anonymi- teten bruket att gift kvinna uppträder under annat namn än det henne lagligen tillkommande samt den på vissa håll förekommande seden att dagligdags bruka ej släktnamnet utan tillnamn, oftast gårdsnamn. Kommit- tén återkommer härtill.

Ill. Några frågor angående förvärv av släktnamn

Den närmare utformningen av en persons namnrätt och namnplikt är av- hängig av bl. a. sättet och tidpunkten för förvärvet. I de följande avsnitten behandlas olika slag av släktnamnsförvärv, tidpunkten för olika sådana förvärv samt innebörden av förvärven.

Vid en granskning av den nuvarande namnlagstiftningen har kommittén funnit att terminologin är vacklande. Kommittén föreslår en enhetlig och fast terminologi. Det har därvid av naturligt skäl icke kunnat undvikas, att vissa termer övertagits från den gamla lagstiftningen men i förslaget fått en något annan innebörd. I det följande kommer att lämnas motivering för och förklaring till den nya terminologin.

Olika slag av förvärv Gällande rätt

Enligt 5 kap. FB erhåller barn i äktenskap faderns och barn utom äktenskap moderns släktnamn. Bestämmelsen innebär, att barn vid sin födelse automa- tiskt förvärvar släktnamn, samt att, om barnets börd sedermera ändras —— genom bördstalan eller legitimation _ det i princip automatiskt förvärvar det släktnamn, till vilket det med hänsyn till sin nya status är berättigat.2

1 S. 51. ' Jfr ovan 5. 62.

För adoptivbarn och hustru finnas likartade automatiska förvärv av släkt- namn.

Den andra nu existerande huvudtypen av släktnanmsförvärv inbegriper de fall, då en person är berättigad att förvärva visst namn och äger till kyrko- bokföraren anmäla sin önskan att få namnet antecknat i kyrkoböckerna. I och med denna anmälan och därpå följande anteckning i kyrkobok är för- värvet fullbordat. Ett förvärv av denna typ är angivet i 5 1 punkt 3 SlF: den som saknar släktnamn kan förvärva sådant genom att till kyrkobokföra— ren anmäla sonnamn bildat på faders, farfaders, morfaders eller i alma- nackans namnlängd intaget manligt förnamn eller ock gårdsnamn, varmed han efter ortens sed allmänneligen benämnes. Hustru, som önskar behålla sitt släktnamn som ogift att bäras i förening med mannens, äger enligt 5: 15 GB och 5 1 punkt 4 SlF efter anmälan antaga sådant dubbelnamn. För från— skild hustru föreligger enligt 11: 31 GB och 5 1 punkt 4 SlF möjlighet att på enahanda sätt återtaga sitt släktnamn som ogift. Trolovningsbarn äger jäm- likt 5: 2 tredje stycket FB och 5 1 punkt 2 SlF efter sådan anmälan antaga sin faders släktnamn. Till denna grupp torde också vara att hänföra utom- äktenskapligt barns förvärv av faders eller styvfaders släktnamn enligt 5: 2 andra stycket FB och 5 1 punkt 2 SlF.

Slutligen har man att räkna med förvärv, vilkas giltighet är beroende av myndighets godkännande. Den rättsliga innebörden av detta godkännande framträder ej klart av förefintliga stadganden. I 5 1 SlF stadgas: »Anteck- ning i kyrkobok därom, att någon antagit nytt släktnamn, må ske endast: _ _ _ 5. då särskilt godkännande av det nya namnet blivit, efter vad i denna förordning sägs, meddelat.» Godkännandet medför dock icke förvärv i egentlig mening, ty enligt 5 6 SlF ankommer det på sökanden sj älv att sörja för att det godkända namnet blir antecknat i kyrkobok ; dröjer han med an- mälan därom mer än ett år är godkännandet utan verkan. Å ena sidan torde den enskilde ha rätt att »bruka» ett för honom godkänt släktnamn även om det ej anmälts till anteckning i kyrkobok ; å andra sidan torde det nya nam- net ej kunna betraktas såsom hans släktnamn i verklig mening förrän sådan anmälan gjorts. Eftersom det för fullbordat förvärv tydligen erfordras an- mälan hos kyrkobokföraren, synes det berättigat, att hänföra denna typ av förvärv till den andra av de upptagna huvudtyperna.

Man har alltså för närvarande att räkna med två slag av släktnamnsför- värv: de automatiska förvärven och de förvärv, vilka bliva giltiga genom att vederbörande _ vare sig utan eller först efter godkännande av myndighet _ efter anmälan hos pastor får namnet infört i kyrkobok.

Kommitténs förslag

Liksom enligt gällande rätt upptager kommittén en familjerättslig grupp av automatiska förvärv. De förut omhandlade principerna, att varje medbor—

gare från och med födseln skall ha ett släktnamn och att han därvid äger namnrätt till ett visst eller flera bestämda släktnamn, leder fram till en sådan förvärvstyp.1

Såsom en andra förvärvstyp vill kommittén betrakta de fall, då den en- skilde väl har rätt att förvärva visst nanm men själv måste taga initiativ för att förvärvet skall komma till stånd. Exempel på denna förvärvstyp finnas i gällande rätt såsom då frånskild hustru återtager sitt släktnamn såsom ogift eller då trolovningsbarn antager faderns släktnamn. Den omständig- heten, att rätten till namnet är förknippat med visst eller vissa villkor _ ofta rör det sig om samtycke från annan bärare av namnet —-— ändrar icke förvärvets karaktär. Däremot vill kommittén från denna typ av förvärv ute- sluta de redan i gällande rätt förekommande fall, då vederbörande måste ansöka om myndighets godkännande av namnet.

Skillnaden mellan sistnämnda typ av förvärv och den nästföregående ligger närmast däri, att man här har att göra med fall där själva namngivningen av olika skäl bör bli föremål för en individuell prövning och alltså icke fram— står som en konsekvens av ett visst på annat sätt eller i annat sammanhang konstaterat rättsfaktum. Namnmyndigheten har att undersöka, huruvida vederbörande skäligen bör få byta nanm eller om han saknar släktnamn samt om han bör få förvärva just det namn han själv önskar. I förhållande till gällande rätt föreligger den skillnaden, att enligt kommitténs förslag myndighetens prövning skall vara konstituerande för förvärvet. Ett bifall till ansökning om nanm innebär att sökanden därmed förvärvar det önskade namnet.

Tidpunkten för förvärv Gällande rätt

Hustru erhåller med vigseln mannens släktnamn. Barn erhåller vid födseln det släktnamn, till vilket det på grund av sin börd är berättigat, medan adoptivbarns förvärv av adoptantens släktnamn träder i kraft samtidigt med beslutet om adoptionen.

Enligt 5: 2 andra stycket FB må fader eller styvfader giva utomäktenskap— ligt barn sitt namn; dock fordras till sådan ändring av nanm >>samtycke» av vårdnadshavare respektive av barnet självt. Barn, som sålunda »antagit» faders eller styvfaders släktnamn, äger enligt 5 1 SlF få detta antecknat i kyrkobok. En sammanställning av bestämmelserna i FB och SlF giver när— mast vid handen, att förvärvet sker i och med barnets eller dess vårdnads- havares beslut att antaga namnet, men att det ej är rättsligen fullbordat förrän anmälan gjorts och anteckning skett i kyrkobok.

Vad nu sagts synes även gälla frånskild hustru, som återtagit sitt släkt- namn som ogift, samt släktnamnslösa, som antagit patronymikon eller

1 Se ovan 5. 71 f.

gårdsnamn; i dessa fall talar visserligen SlF om ett »antagande» som gått före den anmälan hos pastor, vilken skall leda till anteckning i kyrkobok, men någon rättslig effekt kan ej inträffa förrän anmälan och anteckning skett.

Då det gäller släktnamn, som efter ansökan hos namnmyndigheten god- känts, föreligger icke något slutligt förvärv, förrän anmälan sker hos pastor. Visserligen förutsättes i g 1 SlF även för dessa fall, att namnet är »antaget» innan det anmäles, men i 5 6 säges såsom ovan framhållits uttryckligen, att om anmälan ej skett inom ett är från det godkännandet meddelats, det- samma är utan verkan. I dessa fall torde man sålunda, liksom i ovannämnda fall, få antaga, att förvärvet är fullbordat först i och med anmälan och an- teckning 1 kyrkobok.

Kommitténs förslag

Det framgår av vad nyss sagts, att man beträffande vissa förvärv för när— varande har svårt att fixera den tidpunkt, då förvärvet är fullbordat. Redan Eberstein1 påpekade detta förhållande. Tillståndet är i och för sig otillfreds- ställande men blir det än mer i och med att man inför en namnrätt och en namnplikt.2 Det är då icke längre möjligt att lämna frågan obesvarad om vid vilken tidpunkt rätt och plikt att bruka ett släktnamn inträder. Av denna anledning har kommittén i sitt förslag för varje fall av förvärv noga angivit, vid vilken tidpunkt förvärvet skall anses äga rum.

De automatiska förvärven äro alla anknutna till ett yttre faktum, som så- vitt nu är ifråga lätt kan konstateras. Kommittén har därför i dessa fall endast haft att till undanröjande av ovisshet i lagtexten införa uppgift om vilket faktum som i varje särskilt fall avses.

Då det gäller den andra typen av släktnamnsförvärv _ den enskilde anta— ger ett namn, vartill han äger rätt har förvärvet anknutits till den en- skildes anmälan.

I den tredje typen av fall fattar namnmyndigheten ett beslut av konstitue- rande innebörd det bör icke därefter tillkomma den enskilde att bestämma om han vill begagna sig av beslutet eller icke. Kommittén har därför före— slagit, att namnmyndighetens lagakraftvunna beslut konstituerar förvärv av det nya släktnamnet.

Innebörden av förvärv Gällande rätt

I allmänhet innebär förvärv enligt gällande rätt, att förvärvaren äger bruka namnet, till dess han på eget initiativ förvärvar annat släktnamn eller ock

1 S. 28. ? Eberstein s. 58.

domstol finner förutsättningarna för det ursprungliga förvärvet brista. Det finns dock fall, då släktnamnet på annat sätt kan gå förlorat.

Då hustru ingår äktenskap, förvärvar hon mannens släktnamn och förlo— rar därmed sitt eget, såvida hon icke gör särskild anmälan om att hon önskar bära dubbelnamn. Hon måste alltså i samband med giftermålet vidtaga sär- skild åtgärd för att få behålla det släktnamn hon en gång med rätta förvär- vat.

Därest hustru ingår ett andra äktenskap kan hon i detta bära dubbel- namn bestående av sitt namn som ogift och den nye mannens släktnamn. Däremot går den förste mannens namn automatiskt förlorat för henne, även om hon dittills burit detta ensamt.

Vid hävande av adoptivförhållande förlorar adoptivbarnet det genom adoption förvärvade namnet, såvida icke rätten tillåter att det behålles. Det släktnamnsförvärv barnet gör genom adoptionen är principiellt i tiden be— gränsat till adoptivförhållandets varaktighet.

Kommitténs förslag

De exempel, som ovan givits beträffande begränsningar i förvärvets giltighet, kunna i flera fall sägas endast vara uttryck för praktiska synpunkter. Emel- lertid torde ofta den som med rätta förvärvar ett nanm _ i vissa fall blir påtvingad ett nytt släktnamn _ därefter anse sig äga en i tiden obegränsad rätt till namnet. Det har också uttalats, att en vuxen person icke bör kunna utan eget samtycke berövas sitt släktnamn.

Kommittén anser dessa synpunkter beaktansvärda. Förslaget har där- för grundats på principen, att ett namnförvärv, som bygger på riktiga och sanna förutsättningar, bör äga obegränsad giltighet i tiden.

En sådan princip kan emellertid ibland leda till konsekvenser som, ehuru teoretiskt motiverade, i praktiken bli olämpliga. I sådana fall bör man göra avsteg från principen.1 Kommittén kommer längre fram att behandla dessa undantag.

Terminologi

Rådande oklarhet i fråga om terminologin leder till svårigheter att tolka gällande författningar. Ibland användas två olika termer om ett och samma sakförhållande jfr 5: 2 andra stycket FB och 5 1 punkt 2 SlF _ och ibland har en term en språklig innebörd som går utöver den avsedda.

Den av kommittén på anförda skäl föreslagna terminologin innebär föl- jande.

1 Se t. ex. utformningen av hustrus förvärv enligt 6 & i förslaget.

Förvärv

Termen förvärv är grundläggande för det föreliggande förslaget. Var och en som har ett namn, har förvärvat detta antingen vid sin födelse eller också senare genom andras eller egna åtgärder. Förvärven äro, som ovan sagts, av i huvudsak tre olika slag. För den grupp av dessa, som ovan kallats auto- matiska förvärv, erfordras i allmänhet icke någon särskild term; det räcker att säga att barn vid födelsen eller att hustru genom vigseln förvärvar visst släktnamn.

Förvärv sker enligt förslaget genom härstamning (födelse), adoption, vigsel, anmälan om anteckning i kyrkobok, namnmyndighetens beslut samt domstols dom eller beslut. Termen förvärv användes sålunda dels i en mer generell mening såsom ett sammanfattande begrepp och dels i ett par fall _ i en mer speciell mening om vissa särskilda förvärv. Någon praktisk olägenhet härav torde icke uppstå.

A ntaga

Då det gäller förvärv av släktnamn genom anmälan för anteckning av namnet i kyrkobok, erfordras en särskild term för att utmärka, att veder- börande gör ett val mellan flera honom potentiellt tillkommande namn. För närvarande begagnas i dessa fall olika termer, men den vanligaste är »antaga». I ett sammanhang 5: 2 andra stycket FB _ har, såsom ovan sagts, situationen karakteriserats så att fader eller styvfader »giver» ett barn sitt nanm. Emellertid är »givandet» icke konstituerande för namnrät- ten; det fordras att barnet självt (eller dess ställföreträdare) samtycker till namnändringen. Ur kommitténs synpunkt har barnet ett intresse av att förvärva ett visst nanm och bör därför av lagen tillerkännas rätt till namnet, en rätt som dock är villkorad av samtycke utav den, från vilken namnrätten härledes. Med en sådan syn bli dessa fall att helt jämställa med övriga fall, då en person själv träffar ett val mellan flera honom potentiellt tillkomman- de namn.1

Termen antaga innebär, att en enskild själv kan välja sig ett namn och få detta för sig antecknat i kyrkobok. I vissa sammanhang riktar sig anta- gandet på ett namn, som vederbörande tidigare burit och kommittén har då valt den spräkriktigare termen återtaga.

Ovan har framhållits vikten av att tidpunkten för förvärv fastställes. Kom- mittén förknippar därför termen antaga med en hänvisning till den tid- punkt vid vilken förvärvet blir gällande. I allmänhet kan man säga att vederbörande äger att >> efter anmälan antaga». Detta innebär att förvärvet är fullbordat _ namnet är antaget först i och med att anmälan om dess an- tecknande i kyrkobok gjorts.

1 Jfr ovan s. 86.

Erhålla

Enligt 5 kap. FB >>erhåller>> barn visst släktnamn och enligt 5: 15 GB »er— håller» hustru med vigseln mannens släktnamn. Kommittén har i dessa fall, vilka röra automatiska förvärv, föredragit termen förvärvar. En av anled- ningarna till att utrycket >>erhåller>> icke ansetts lämpligt i sådana situatio— ner är, att det innehåller ett moment av tillerkännande. Däremot synes en term av denna karaktär lämpad för sådana fall, då någon utan att äga rätt till visst nanm ansöker om att få förvärva namnet och till följd därav utav myndighet medgives namnrätt till namnet.

Kommittén har med stöd av detta resonemang valt termen erhålla för de fall, då rätten till namnet bygger på namnmyndighetens beslut.

Godkänna

I SlF talas det om att namnmyndigheten godkänner nytt namn. Termen har hittills kunnat användas, eftersom namnmyndighetens beslut icke inneburit annat än att sökanden erhållit tillstånd att, om han så vill, antaga det sökta namnet. Uttrycket godkänna synes emellertid i detta sammanhang olämp— ligt vilket bl. a. framgår utav ordalydelsen l ä 3 SlF, där det talas om att ansökan om godkännande ej må bifallas, därest sökanden redan har egen— artat namn.

Termen godkänna bör användas endast i samband med den prövning, som rör själva det nya namnet. Namnmyndigheten har att pröva två förhållan- den: först om de allmänna förutsättningarna för rätt till namnbyte före- ligga och därefter om det sökta namnet bör tillkomma sökanden. För sista ledet av myndighetens prövning har kommittén reserverat termen godkänna.

Bära

Sedan gammalt begagnas uttrycket att någon >>bär>> ett namn. Innebörden därav är ingalunda entydig och troligen har uttrycket olika innebörd i olika sammanhang. I allmänhet finnes dock en tendens att såsom det >>burna» namnet karakterisera det, under vilket en person verkligen fram- träder. »Bära» synes alltså redan nu ha till övervägande uppgift att karak- terisera ett faktiskt brukande av namnet.

Redan det förhållandet, att enligt förslaget den som har ett släktnamn skall vara skyddad ej blott emot att annan erhåller eller antager namnet utan också emot att annan faktiskt brukar detta, framkallar behov av en term som täcker detta faktiska brukande. Den föreslagna namnplikten tar ju också sikte främst på det faktiska förhållandet den enskilde kan i regel icke göra mycket åt, vilket namn han rättsligt har, men han kan genom att faktiskt begagna ett annat namn undandraga sig sin namnplikt.

Av dessa skäl vill kommittén föreslå termen bära för att beteckna att någon faktiskt framträder under visst namn. Samtidigt användes termen för att angiva fall, då ett brukande av annat än släktnamnet kan tillåtas; hustru gives t. ex. rätt att bära mannens nanm, även om hon ej förvärvat det genom vigseln.

I. Om namnrätt och namnplikt

15.

I första stycket av denna & uppdragas de yttre gränserna för den allmänna namnrätten. Andra stycket innehåller bestämmelser om en generell namn- plikt. Beträffande den svenska rättsutvecklingen på dessa områden samt utländsk rätt hänvisas till redogörelserna ovan sid. 62—66 och 69—71. Den allmänna motiveringen till förslaget i dessa delar har lämnats sid. 71—-84.

Första stycket

I denna bestämmelse fastslås att släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt vad i denna lag stadgas.

Såsom objekt för den allmänna namnrätten angivas alltså släktnamn och förnamn. Någon närmare definition av dessa begrepp har icke givits. Vis- serligen har tidigare1 förslag till definition av begreppet släktnamn fram- förts men enligt kommitténs mening bör någon Iegaldefinition icke lämnas av dessa rent språkligt faktiska företeelser. Som en allmän beskrivning av släktnamnet synes dock kunna gälla, att såsom sådant anses namn som ut- trycker samhörighet mellan namnhavaren och hans föräldrar, barn och sys- kon och är avsett att oförändrat brukas generation efter generation för att utmärka sådan samhörighet. Förnamnets uppgift är åter numera i hu- vudsak _ att skilja mellan medlemmarna i en mindre grupp, såsom i en familj, i en skolklass eller på en arbetsplats, låt vara att det samtidigt, sär- skilt i kombination med visst släktnamn, kan få en mer allmän individua- liseringsuppgift. Genom att såsom föremål för allmän namnrätt angiva släktnamn och förnamn har kommittén särskilt velat betona, att tillnamn i princip icke kan bli objekt för namnrätt. Med hänsyn till den nu rådande oklarheten beträffande huruvida vissa i kyrkobok antecknade namn äro släktnamn eller blott tillnamn, har i övergångsbestämmelserna (40 5) före- slagits, att namnrätten under en övergångstid i vissa fall skall avse till- namn. Sedan övergångstiden gått till ända skola dessa namn emellertid an- ses såsom släktnamn; den i 1 5 angivna huvudregeln kommer då att såvitt angår namnrättens objekt gälla utan undantag.

Genom termen tillkommer, vilken redan har viss hävd inom den svenska

Jfr Eberstein 1 5.

namnrätten,1 framhållas, att bestämmelsen tager sikte på den materiella rätten. Det fastslås sålunda, att den enskilde genom lagen erhåller rätt till namn, rätt _ under förutsättning att hans börd är känd _ till visst be- stämt släktnamn, rätt att i viss omfattning byta namn, samt rätt att behålla förvärvade släktnamn och förnamn.

Såsom subjekt för namnrätten angives svensk medborgare. Hittills i praxis rådande nationalitetsprincip är alltså bibehållen. Visserligen tilläm- pas för närvarande i Norge domicilprincipen såvitt gäller ansökan om nytt släktnamn och önskemål att Sverige skall ansluta sig härtill har framförts vid de nordiska namnlagsöverläggningarna. Emellertid synes det icke möj- ligt att generellt övergå till denna princip. Frågan om utlännings namnrätt bör enligt kommitténs mening lösas för sig. Kommittén hänvisar i denna del till vad nedan säges under 36 5.

Andra stycket Av vad förut2 sagts framgår, att det enligt kommitténs förslag i princip föreligger korrespondens mellan namnplikt och namnrätt. Reglerna om automatiska förvärv av släktnamn ha formulerats så, att de täcka både rät- ten och plikten till namnet. De olika förvärven av släktnamn leda automa- tiskt till anteckning i kyrkoböckerna och denna anteckning år därefter, till dess motsatsen visas, normerande för frågan om vilket namn en person rätteligen har. På samma sätt är anteckning i kyrkobok grundläggande för rätt till förnamn (25 5). Det är alltså till dessa automatiskt förvärvade el- ler antecknade namn plikten skall anknytas. Plikten motsvarar till sitt inehåll rätten att i livets olika skiften behålla och framträda under förvär- vat namn.?!

Såsom objekt för namnplikten angives endast »namn» utan närmare be- stämning. Anslutningen till första styckets bestämmelse torde emellertid vara klar; de namn det kan bli fråga om äro alltså släktnamn och förnamn. Namnplikten omfattar således icke tillnamn i vidare mån än namnhavaren har rätt till sådant namn enligt övergångsbestämmelserna. Är han enligt dessa (40 &) berättigad att automatiskt förvärva visst tillnamn, föreligger jämväl skyldighet därtill och namnplikten omfattar detta tillnamn så länge det är namnhavarens lagliga »efternamn». Namnplikten omfattar ej pseu- donym, konstnärsnamn och dylika namn, vilka väl kunna erhålla admini- strativt skydd men ej vara föremål för namnrätt i namnlagens mening. Be- träffande rätt till sådana beteckningar liksom till beteckning för ideell för- ening, stiftelse m. m. hänvisas till vad inledningsvis anförts.4

Subjekt för namnplikten är »envar». Därmed utsäges, att var och en, som vistas inom riket, ej endast svensk medborgare, är pliktig att framträda

1 Jfr 5: 2 första stycket FB samt äldre lydelse av 5 1 punkt 4 SlF. ' S. 80 ff. ' Se ovan 5. 83. ' S. 33 f.

under det namn, som >>tillkommer>> honom. Den praktiska betydelse av att låta namnplikten bli vidare än namnrätten är måhända ringa, men åtgär— den synes nödvändig för att bringa den allmänna namnplikten i överens— stämmelse med den namnplikt som grundas på speciallagstiftning.1

Plikten är inriktad på själva brukandet av namnet. Såsom ovan antytts kan den enskilde i praktiken icke själv göra något åt vilket nanm, som rätts- ligen tillkommer honom enligt de handlingar, som normera den offentlig- rättsliga sidan av namnrätten. Däremot kan han faktiskt avvika från dessa normer. Det är såsom spärr häremot föreliggande lagrum skall verka ge— nom den vederbörande ålagda plikten att bära,2 d. v. s. framträda under, det släktnamn och det eller de förnamn, som han lagligen förvärvat.

Såsom förut framhållits är det nödvändigt att stadga vissa undantag från denna generella namnplikt. Detta sker genom hänvisning till lag och sed— vänja. Namnlagen själv innehåller två undantag avseende släktnamn, näm- ligen i fråga om adoptivbarns och hustrus rätt att bära tilläggsnamn;3 möj- ligen skulle dessa undantag kunna anses följa av sedvänja, men med hän- syn till att dubbelnamn ej längre skall få tillskapas såsom släktnamn anser kommittén, att de böra intagas i lagen. Annat i lag stadgat undantag finnes i 3 kap. 1 5 tryckfrihetsförordningen, enligt vilken författare till tryckt skrift äger rätt att vara anonym eller uppträda under pseudonym. En lik- nande frihet att använda pseudonym har av sedvana ansetts tillkomma andra konstnärer än författare samt artister av olika slag. Pseudonymen omfattar i regel både förnamn och >>efternamn>>. Beträffande förnamn får man vidare acceptera den ganska utbredda sedvanan att bruka smeknamns- former eller liknande omvandlingar av rätt nanm.

Särskild uppmärksamhet fordra de lokala sedvänjor enligt vilka s. k. gårdsnamn användas i stället för de lagliga släktnamnen. Detta är i synner- het vanligt i Dalarna.4 I de flesta fall rör det sig om personbeteckningar vilka i genitiv form ställas före förnamnet såsom i Jans Olov Andersson, vilket kan betyda Olov, son till Anders på Jansgården. Därjämte möta nanm av annat ursprung, framförallt ortnamn, såsom i Nygårds och Back. Den gängse benämningen på dessa namn är »förställda gårds- namn». Dessa nanm bäras ofta generation efter generation.5 I många fall ha de väl numera övergått till verkliga släktnamn, men även då så ej skett, torde de i allmänhet vara ett säkrare identifieringsmedel än de sonnamn. vilka i sådana fall bruka utgöra de lagliga släktnamnen. Med hänsyn till den fasta folkliga tradition, som är förknippad med dessa nanm, och namnens beständighet inom släkterna synes det kommittén, att man bör söka till- godose de enskildas intresse av att även framdeles få kalla sig vid gårds-

1 Jfr s. 66. 2 Se 5. 90 f. 3 5 och 6 55. 4 I Sverges familjenamn 1920 antecknades över 2 000 sådana gårdsnamn från Dalarna. 5 Bannbers s. 249 ff samt Ståhl s. 25 f.

namnen. I betraktande av dessa namns goda individualiseringsförmåga torde ett sådant avsteg från namnplikten ur offentligrättslig synpunkt knappast kunna väcka betänkligheter; det kan ej uteslutas att det de facto någon gång kan vara till positiv fördel. Även på Gotland1 ha gårdsnamn använts i stället för de lagliga släktnamnen. Dock synes seden där vara mera vack— lande. Tänkbart är att även i andra trakter inom mindre områden liknande bruk fortleva med sådan styrka, att undantag från den allmänna namnplik- ten måste bedömas såsom lämpligt.2

Med stöd av det sålunda anförda har kommittén funnit att även lokala sedvänjor i vissa fall böra kunna medföra avsteg från namnplikten. Ett medgivande till sådant avsteg innebär icke, att man tagit ställning till frå- gan hur en konflikt som kan uppstå därom, huruvida ett brukande av gårds- namn leder till kränkning av annans namnrätt, skall lösas. En sådan namn— kollision måste bedömas enligt de i 23 å första stycket uppställda reglerna.

De medgivna undantagen från namnplikten ha icke alla samma räckvidd. Rätten att framträda under författarpseudonym synes i allmänhet endast sträcka sig till det av tryckfrihetsförordningen begränsade området; även om pseudonymen småningom blir den för personen vanliga beteckningen i det dagliga livet, torde rätt icke föreligga för honom att i allmänhet bruka den i stället för namnet. Då det gäller sådana avvikelser från plikten, som betingas av lokala sedvänjor, torde undantaget kunna sträcka sig längre. I de fall då i lag generellt undantag från namnplikten medgives _ såsom för hustru och adoptivbarn _ torde ett brukande av tillåtet tilläggsnamn jämte släktnamnet aldrig kunna bedömas såsom uppgivande av »orätt» namn. I andra fall _ såsom ifråga om allmänt kända pseudonymer eller lokala sedvanor _ torde de i namnlagen stadgade undantagen från namn- plikten kunna medföra, att den vid vissa brott gällande presumtionen3 om brottsligt uppsåt vid uppgivande av orätt namn ej alltid kan upprätthållas.

II. Om släktnamn

I detta kapitel behandlas de frågor som röra släktnamn. Beträffande för- värv av släktnamn har kommittén ovan sid. 84_91 redogjort för för- slagets allmänna principer och för den i detta sammanhang begagnade terminologin. Även för grundtankarna bakom den föreslagna bestämmelsen till skydd för släktnamn har redogörelse lämnats i den allmänna motive- ringenfx Likaledes ha frågorna om förlust av släktnamn tidigare vidrörts.5

1 Gustavson s. 240 f. 2 Se Ståhl s. 18 f. 3 Se 5. 66. 4 S. 74 ff. 5 S. 72 ff.

Till en början behandlas här de familjerättsliga släktnamnsförvärven under rubrikerna Om barns förvärv av släktnamn, Om adoptivbarns för- värv av släktnamn och Om hustrus förvärv av släktnamn. Därefter följer ett avsnitt Om förvärv av släktnamn efter ansökan. Till sist behandlas i detta sammanhang under rubriken Om annat förvärv av släktnamn vissa frågor, som gälla de problem, vilka uppstå för familjemedlemmar, därest fader, moder eller vissa andra anförvanter förvärva nytt släktnamn. Efter avsnitten om förvärv av släktnamn följa reglerna Om förlust av släktnamn och sist behandlas under rubriken Om skydd för egenartat släktnamn frå- gan om privat namnrätt samt den ekonomiska påföljd, som kan inträffa om någon gör intrång i denna rätt.

Om barns förvärv av släktnamn

Ordet barn användes i lagstiftningen i olika betydelser. I rubriken till 5 kap. FB »Om barnets namn» åsyftas uppenbarligen barn i motsats till vuxna. I 7:5 FB stadgas åter att adoptant och adoptivbarn ha samma plikt att underhålla varandra som »föräldrar och barn»; i detta samman- hang begagnas alltså termen barn om avkomlingar.

Vid utformandet av förslaget till namnlag har kommittén funnit det nödvändigt att inskränka brukandet av termen barn till sistnämnda fall, d. v. s. för att utmärka vederbörandes biologiska relation oavsett ålders- förhållandena. Visserligen kunna i vissa avseenden inom- och utomäkten- skapliga barn samt adoptivbarn behandlas lika, men fall förekomma då olika bestämmelser måste föreslås för avkomling och adoptivbarn. Då ter- men barn användes i förslaget åsyftas endast barn i och utom äktenskap, utom då ordet ersätter ett redan i sammanhanget använt mer speciellt uttryck såsom fosterbarn.

Barns namnrätt

Den svenska rättsutvecklingen Inom rättsvetenskapen har enighet ej rätt om rättsgrunden för släktnam- nets övergång från föräldrar till barn; stundom har man gjort jämförelser med arv, men i regel har man i barns förvärv av föräldrars släktnamn sett ett rättsinstitut av särskild art. Kommittén finner det uppenbart, att man måste undvika en sådan terminologi, att namnet ges sken av att vara något, som kan bli föremål för givande och tagande, arv eller testamentariska för- faranden. Barnets rätt till föräldrars släktnamn synes vara förknippat med vad man skulle kunna kalla dess rätt till erkänd härstamning.

Som ovan sagtsl gav den under indoeuropeisk tid rådande namngiv-

1 S. 36.

ningen genom variation uttryck för en agnatisk namnföljd. Samma tendens fann ett uttryck i folkvandringstidens allitteration.1 Under de perioder, som föregingo övergången till fasta släktnamn i vårt land, var patronymikon vanligast som tillnamn och häri kan man se ytterligare en bekräftelse på en allmän strävan att anknyta namnet till den agnatiska släktlinjen. Undan- tagen härifrån voro få och i allmänhet förknippade med särskilda förhållan- den, såsom att modern var av förnämare hörd än fadern eller att denne avled när barnet var mycket litet. Det torde med hänsyn till vad nu sagts kunna antagas, att den önskan om en för släkten sammanhållande beteckning, av vilken släktnamnet är ett resultat, i första hand varit inriktad på en agnatisk sådan beteckning.

En djupgående skillnad synes dock tidigt ha förelegat mellan de inom- äktenskapliga och de utomäktenskapliga barnens ställning. Även om det icke är möjligt att för ett tidsskede, då verklig namnrätt icke förekom, tala om rätt till släktnamn, synes man kunna påstå, att det inomäkten- skapliga barnet sedan äldsta tid faktiskt har ansetts vara berättigat att bära ett namn som angivit släktskap med fadern.2 När det gäller de utom- äktenskapliga barnen kan man konstatera, att de ofta faktiskt opåtalat togo såväl faders som moders släktnamn, men i den allmänna uppfatt- ningen förelåg trots detta i namnhänseende en skillnad mellan inomäkten— skapliga och utomäktenskapliga barn, vilket illustreras ej minst av de tidi- gare beteckningarna >>äkta>> och »oäkta». De utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning var synnerligen svag. Enligt 1734 års lag ärvde sålunda utomäktenskapligt barn endast sina egna avkomlingar. Barnet ansågs ha lika liten rättslig kontakt med modern som med fadern. Genom ett kung- ligt brev den 17 oktober 1778 utfärdades till förekommande av barnamord en bestämmelse av innehåll, att ogift moder »som vill å okänd ort framföda fostret, må i sådant uppsåt lämnas ostörd, utan någons åtal eller efter- frågan om hennes person eller tillstånd». Sålunda kunde för sådant barn ej blott dess fader utan jämväl dess moder med lagens stöd vara okänd. En viss förbättring i de utomäktenskapliga barnens ställning skedde 1866, då möjlighet gavs moder att i kyrkobok låta anteckna sådant barn som sitt, varigenom barnet erhöll viss arvsrätt efter henne. Det kan förmodas, att sådan anteckning jämväl ledde till att barnet erhöll moderns namn; huruvida barnet ansågs äga rätt till namnet är tveksamt.3 Genom lag den 17 mars 1905 erhöll utomäktenskapligt barn full arvsrätt efter moder och mödernefränder; detta torde ha medfört, att barnet ansetts förvärva mo- derns släktnamn, ehuru moderns rätt enligt 1778 års brev att förbli okänd upphävdes först 1917.

SlF kom visserligen att innehålla endast administrativa föreskrifter; någon rätt till namn skapades icke för barn. Emellertid är det tydligt att

1 Se ovan 5. 37. 2 Winroth III s. 28. 3 Se dock Winroth III s. 112.

SlF:s regler i åtskilliga delar speglade den vid seklets början rådande upp- fattningen angående rätten till släktnamn. Enligt den ursprungliga lydel- sen av dess _8, 7 andra stycket gällde anmälan eller ansökan av fader även för hans »äkta barn», som stod under hans målsmanskap, och ej fyllt aderton år. Detta torde få anses innebära, att sådant barn då ansågs hava rätt till faderns släktnamn. Någon bestämmelse av motsvarande innehåll fanns icke för de utomäktenskapliga barnen; ansökte moder om nytt släkt— namn, måste hon särskilt ansöka om samma namn för sitt utomäktenskap- liga barn. Någon namnrätt ansågs tydligen ännu då icke tillkomma det utomäktenskapliga barnet.

I ett hänseende synes emellertid SlF ha rättsligt försämrat de utom- äktenskapliga barnens ställning. Som ovan sagts var det tidigare dessa obetaget att, om de kände till sin börd, fritt antaga faders eller moders släktnamn, en frihet som möjligen eller troligen icke var annat än en konsekvens av att någon namnrätt i objektiv mening icke kunde påvisas. Det synes som om möjligheterna för barnet att antaga faderns namn blivit helt avskurna efter 1901 och detta även om fadern själv gav sitt samtycke. Stöd för detta antagande finner man i regeringsrättens avgöranden under åren 1909—1917, under vilken tid fem ansökningar av utomäktenskapligt barn att erhålla faderns släktnamn avslogos. I de två första fallen, från 1914 (RÅ not E 151) och 1915 (RÅ not E 107), kan visserligen fader- skapet bedömas såsom ovisst, men regeringsrättens utslag ha erhållit en formulering, som går ut på att även om sökanden (eller sökandens fader) vore »oäkta son» till viss person, medförde denna omständighet icke rätt för sökanden att antaga dennes släktnamn. I ett senare fall 1915 (RÅ not E 123) sökte fadern gemensamt med modern och barnet, vilket i kyrko- böckerna var antecknat såsom fött av okända föräldrar; det ansågs att faderns namn, mot gjord invändning av annan bärare av samma namn, icke finge användas för barnet. De två sista rättsfallen, som båda äro från 1917, innefatta ett slutligt fixerande av regeringsrättens ståndpunkt. I det ena (RÅ not E 98) var fadern medsökande och i det andra (RÅ not E 220) förklarade han sig vara fader till barnet, men i intetdera fallet ansågs ansökningen kunna bifallas. Den omständigheten, att regeringsrätten i de tre sist omtalade fallen hänvisade saken till Kungl. Maj:t i statsrådet, där ansökningarna ledde till bifall, kan ju icke visa mera, än att Konungen med den fria prövningsrätt, som enligt 5 1 punkt 1 SlF ansågs föreligga, kunde frångå rättsregeln.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att innan en uttrycklig lagstift- ning om barns namnrätt tillkom, den uppfattningen arbetat sig fram, att inomäktenskapligt barn ägde rätt till faderns släktnamn, under det att utomäktenskapligt barn saknade sådan rätt. Det utomäktenskapliga barnet ansågs troligen före 1905 sakna namnrätt jämväl till moderns släktnamn; sannolikt är att man därefter räknat med sådan namnrätt för barnet.

De första materiella bestämmelserna angående barns förvärv av släkt- namn tillkommo med lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap (LBuÄ) och lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap (LBiÄ).

1 5 LBuÄ hade i hithörande delar ursprungligen följande lydelse:

»Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som tillkom henne såsom o ift. gFadern, så ock, där modern är gift, hennes make, må giva barnet sitt släkt- namn. —— — —

Är barnet trolovningsbarn, äge —- —— barnet _ _— bestämma att det skall bära faderns namn. —— —.»

De båda första styckena överensstämma med den utav lagberedningen föreslagna lydelsen. I motiven1 till lagförslaget hade såsom grund för huvudregeln framhållits, att moder och barn bildade en naturlig enhet. Det påpekades också, att om barnet mot faderns vilja tillerkändes hans namn, han kunde komma att känna ovilja mot barnet, samt att modern måhända ej alls ville, att barnet skulle bära faderns namn. Beträffande barn till moder som är eller varit gift anförde lagberedningen, att skäliga hänsyn till moderns make och dennes släkt bjödo, att barnet i angivna situationer skulle förvärva moderns flicknamn. Samma synpunkt kunde icke hävdas, ansågs det, när det gällde änka. Änka saknade den rätt som enligt SlF tillkom frånskild hustru att återtaga sitt flicknamn. Med hän- syn till detta förhållande och då mannens släkt ansågs icke ensam kunna hävda något intresse starkt nog att förtjäna hänsyn framför barnets och moderns, fann man, att änkas utomäktenskapliga barn borde förvärva moderns änkenamn. I lagrådet kritiserade en ledamot sistnämnda regel och ansåg, att man i stället borde skapa möjlighet för änka att återtaga sitt namn som ogift.2

Vid sakens behandling i riksdagen väcktes motioner3 i båda kamrarna med förslag, att utomäktenskapligt barn i första hand skulle erhålla fa- derns släktnamn samt att det skulle tillkomma modern att bestämma om hon i stället ville giva det sitt namn. Lagutskottets majoritet tillstyrkte emellertid beredningens förslag.4 Sju reservanter anslöto sig till motionä- rernas mening, under det att fem ledamöter reserverade sig till förmån för ett förslag, att alla utomäktenskapliga barn -— alltså även änkas skulle erhålla moderns namn som ogift. I första kammaren segrade sist- nämnda reservation. I andra kammaren segrade de sju utskottsreservan- ternas mening, sedan tidigare ett förslag om arvsrätt för barnet efter fadern antagits med stor röstövervikt. Emellertid antogs sedermera ett samman- jämkningsförslag, som innehöll lagberedningens förslag till'lagtext jämte

1 Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 saml. 2 avd. 1 band): Förslag till LBuÄ s. 78 ff.- ” NJA II 1917 s. 373. 3 1:97 och II: 331. ' Utl. nr 29.

ett tillägg (paragrafens tredje stycke) av innehåll, att trolovningsbarn er— höll ovillkorlig rätt till faderns namn.

Bestämmelsen kom att innebära, att barnet skulle förvärva moderns aktuella namn; man byggde alltså helt och hållet på namnsamhörighet mellan moder och barn och icke på någon barnets rätt till mödernesläk— tens släktnamn. Från denna huvudprincip gjordes emellertid så väsentliga undantag, att det i själva verket endast blev änkas utomäktenskapliga barn, som fick annat släktnamn än moderns nanm som ogift. Denna egen- domliga metod att via undantag skapa en praktiskt taget enhetlig namn- rätt för dessa barn är onekligen ägnad att förvirra. Emellertid får man hålla i minnet, att namnfrågorna voro av ganska underordnad betydelse vid behandlingen av lagförslaget (de blevo i stort sett ett appendix till arvs- frågan). Kommittén vågar därför hävda, att LBuÄ stadgade en rätt för barnet till moderns släktnamn som ogift samt att undantag från denna rätt gjordes för änkas barn utom äktenskap av det praktiska skälet, att änka ej kunde återtaga sitt namn som ogift. Enligt övergångsbestämmel— serna (37 5) gällde dessa regler jämväl för barn, som fötts före lagens ikraftträdande och enligt äldre lag var att anse som oäkta.1

I förarbetena till LBiÄ2 utgick man ifrån att det »från urminnes tid» var nedärvd uppfattning, att inomäktenskapligt barn tillhör faderns släkt. vilket bl. a. ansågs taga sig uttryck i att barnet »bår» faderns släktnamn. 1 5 LBiÄ innehöll ett kort lagbud av följande innehåll:

»Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.»

Av det sagda framgår, att den första lagstiftningen på namnrättens om- råde fastslog, att barn i äktenskap äger rätt till faderns släktnamn samt att barn utom äktenskap äger rätt till moderns släktnamn som ogift. Dess- utom äger barn utom äktenskap i vissa fall (trolovningsbarn) en ovill- korlig rätt och i andra fall (efter faderns medgivande) en villkorlig rätt till faderns släktnamn. Någon motsvarande på moderns släktnamn in— riktad rätt finnes däremot icke för de inomäktenskapliga barnen.

Under årens lopp ha olika problem angående barns rätt till släktnamn upptagits till debatt. En vid 1923 års riksdag väckt motion3 med förslag bl. a. att barn utom äktenskap skulle erhålla »moderns eller faderns släkt— namn» föll, sedan utskottet avstyrkt förslaget under hänvisning till på- gående utredning om arv, med vilken namnfrågan enligt utskottet intimt sammanhängde.4 I sin skrivelse med översändande av det för dess del an- tagna förslaget till LBuÄ hade riksdagen hemställt om en förutsättningslös utredning angående utvidgad arvsrätt för barn utom äktenskap.5 Förslaget

1 Undén s. 89. 2 Bilaga till riksdagens protokoll 1920 (2 saml. 2 avd. 1 band) 5. 422. 3 II: 45. 4 Första lagutskottet utl. nr 3. 5 1917 nr 239.

till arvslag som framlades för 1928 års riksdag innebar emellertid icke någon avgörande förbättring i dessa barns arvsrättsliga ställning. I anledning härav väcktes i andra kammaren trc motioner1 med förslag, att sådant barn skulle beredas rätt till arv efter sin fader. Med hänsyn till att arvsrätt och namn- rätt såväl 1917 som 1923 (och för övrigt även senare) uppfattades som med varandra sammanhängande problem synes det berättigat, att i motionerna se ett utslag även för en önskan, att barn utom äktenskap skulle erhålla rätt till faderns släktnamn.

Vid 1936 års riksdag väcktes motion? med hemställan om utredning angående de utomäktenskapliga barnens arvsrättsliga ställning och angå- ende utvidgande av sådant barns rätt att antaga faderns släktnamn. Ut— skottet3 föreslog, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om en all— sidig, förutsättningslös utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning och i skrivelse4 den 18 februari 1936 anslöt sig riks- dagen till detta utvidgade program.

I en 1944 väckt motion yrkades att barn i äktenskap skulle givas samma möjlighet som barn utom äktenskap att efter anmälan antaga styvfaders släktnamn. Vidare väcktes 1946 motion med förslag att syskon icke skulle äga rätt att efter ansökan förvärva olika släktnamn. Förstnämnda motion kommer att närmare behandlas nedan.5

År 1949 överfördes alla namnbestämmelser angående barn till föräldra- balkens 5 kap. Därvid förblevo bestämmelserna om barns namnrätt i sak oförändrade.

Nordisk rätt

Såsom redan påpekats gäller i Danmark sedan 1828 en bestämmelse, att barn i dopet skall benämnas ej blott med förnamn utan även med det släktnamn, som barnet bör bära. Detta torde böra förstås så, att barnet icke förvärvar släktnamn omedelbart genom födelsen. Denna tolkning vin- ner stöd av ordalydelsen utav bestämmelserna i lag den 7 maj 1937 om barn utom äktenskap. Enligt 2 & sagda lag har utomäktenskapligt barn »rätt» att erhålla (få tillagt) antingen moderns eller _ om faderskapet är fastställt —— faderns släktnamn; om »namngivningen» skett innan fader- skapet fastställts, kan barnet genom anmälan till personregistret förvärva faderns släktnamn. Släktnamnsförvärvet grundas sålunda på en namn— givning.

Beträffande inomäktenskapliga barn finnas icke skrivna lagregler. Man kan utgå ifrån, att de flesta inomäktenskapliga barn vid »namngivningen»

1 11:379, 380 och 395. * 11: 285. 3 Första lagutskottet utl. nr 7. 4 Nr 29. 5 S. 152

givas faderns släktnamn, men enligt en Kungl. resolution den 24 februari 1956 har sådant barn jämväl rätt att efter ansökan förvärva moderns släkt- namn, vartill dock moderns samtycke fordras.

De utomäktenskapliga barnen ha, som ovan visats, samma rätt till mo- derns och faderns släktnamn under förutsättning att faderskapet är fast- ställt. Det bör här anmärkas, att fastställandet av faderskap i Danmark bygger på andra regler än i vårt land. Den primära presumtionen är, att den man, som haft samlag med modern under konceptionstiden, är fader till barnet, såvida icke omständigheter föreligga, som utesluta möjligheten, att barnet avlats vid samlaget. Skulle mannen kunna visa, att modern under konceptionstiden haft samlag med annan, som enligt samma huvud- presumtion kan vara barnets fader, kan emellertid något faderskap icke fastställas, utan varje man, som kan vara fader, blir i stället bidragspliktig.

Enligt den norska lagen om personnamn 5 2 »får» barn, vars föräldrar ingått äktenskap med varandra, faderns släktnamn, under det att barn, vars föräldrar icke ingått äktenskap med varandra, »får» antingen faderns eller moderns släktnamn. Termen »får» tyder på att man räknar med ett automatiskt förvärv i och med födseln. Detta torde innebära att barn i äktenskap äger namnrätt till faderns släktnamn, medan utomäktenskap- ligt barn har en ovillkorlig rätt till såväl moders som faders släktnamn. Med moders släktnamn menas hennes aktuella namn; är modern gift och bär mannens nanm behåller barnet detta namn även om genom talan dess utomäktenskapliga börd fastställes. När det gäller barnets rätt till faderns namn är att märka, att reglerna för fastställande av faderskap i Norge i huvudsak överensstämma med de danska; dock med iakttagande av att en av flera möjliga fäder kan komma att förklaras som barnets fader, om det föreligger väsentligt större sannolikhet för att barnet är avlat av honom än av någon annan.

För Finlands del äro lagreglerna om barns förvärv av släktnamn upp- delade på de olika lagar, som behandla barnens rättsställning i övrigt. Enligt 32 å andra stycket äktenskapslagen den 13 juni 1929 erhåller i äktenskap fött barn faderns släktnamn. Barn utom äktenskap erhåller sin moders släktnamn (& 2 lag den 27 juli 1922), men om faderskapet är erkänt erhåller det faderns släktnamn, såvida icke modern eller barnet, om det är myndigt, motsätter sig detta. Därvid är att observera, att fader- skap icke enligt finsk lag kan fastställas genom dom; föreligger ej fri- villigt faderskapserkännande, kan talan mot den utpekade fadern föras endast om fastställande av underhållsskyldighet.

I överensstämmelse med den norska och svenska lagstiftningen giver den finska lagen det inomäktenskapliga barnet rätt endast till faderns släktnamn. Det utomäktenskapliga barnet erhåller genom faderns erkän— nande av faderskapet namnrätt till hans namn. Å andra sidan synes sådant erkännande medföra automatiskt namnförvärv för barnet; enligt orda-

lydelsen måste modern eller barnet motsätta sig förvärvet om de vilja, att barnet skall ha moderns namn.

Kommitténs förslag Av det ovan sagda framgår, att den agnatiska namnföljden har gammal hävd beträffande de inomäktenskapliga barnen, under det att den kogna- tiska namnföljden för barn utom äktenskap är en senare rättslig före- teelse. I båda fallen återspeglar utvecklingen vad som ansetts möjligt och lämpligt. Den agnatiska namnföljden för de inomäktenskapliga barnen torde vara ett uttryck för samma betraktelsesätt, som ledde till att fader ända till 1950 ensam var förmyndare för sådant barn och till att mannen tidigare hade en företrädesställning ifråga om förvaltningen av familjens ekonomiska angelägenheter och målsmansrätt över hustrun. Denna man— nens företrädesrätt har i övrigt försvunnit, och lagstiftningen har i stort sett jämställt kvinnan med mannen och markerat föräldrarnas lika ställning till barnen i äktenskapet. Denna utveckling har knappast ännu kommit att återspeglas i namnlagstiftningen; namnfrågorna ha nämligen icke sär- skilt uppmärksammats vid tillkomsten av FB. Däremot ha dessa problem blivit föremål för bedömande hos namnmyndigheten. I ett icke ringa antal fall har ett inomäktenskapligt barn funnit det önskvärt att få byta bort sitt »vanliga» fadersnamn mot ett »ovanligt» modersnamn hellre än att byta bort det mot ett nykonstruerat namn. Namnmyndigheten har ansett sådant byte möjligt endast under förutsättning, att moderns närmaste anförvanter, vilka bära namnet, lämnat sitt medgivande. Om möderne- släkten är utdöd, anses ansökan kunna beviljas endast om modern varit enda barnet.1 Praxis har alltså understrukit, att den rätt till moders släkt- namn, som enligt lag tillkommer det utomäktenskapliga barnet, icke utan vidare tillkommer barn i äktenskap.

Man måste ställa sig frågan, huruvida mödernesläkten eller ens modern själv kan ha något intresse utav att hindra det inomäktenskapliga barnet att antaga moderns namn. Till en början måste konstateras, att därest ett sådant intresse gör sig gällande i förhållande till de utomäktenskapliga barnen, det har fått vika för dessa barns intresse av att erhålla ett släkt- namn, till vilket de ha anknytning. Visserligen vore alternativet för det utomäktenskapliga barnet, att det bleve utan släktnamn eller finge antaga ett helt nytt namn; för barn i äktenskap står ju i regel faderns släktnamn till buds. Emellertid kan för barn i äktenskap inträffa, att antingen fadern saknar släktnamn eller hans släktnamn är så vanligt, att barnet med fog vill byta namn; då hänvisas detta barn nu icke i första hand till att antaga släktnamn, till vilket det har anknytning, utan till att antaga ett nytt namn, d. v. s. just den utväg, som man icke ansett önskvärd för de utomäkten-

1 Svensk namnbok 1954 s. 13.

skapliga barnen. Vidare bör påpekas, att ogift kvinnas fränder ej ansetts ha något beaktansvärt intresse av att hindra hennes adoptivbarn att för- värva hennes släktnamn.

Som ovan sagts, har man i Danmark begränsat kravet på samtycke till att avse modern. Härmed synes man indirekt ha utsagt, att hon alltid har rätt till sitt flicknamn och att hennes fränder kunna göra varken till eller ifrån i fråga 0111 hennes möjligheter att lämna samtycke till att namnet går vidare. Svensk praxis synes innebära, att modern anses ha endast en begrän- sad rätt till namnet. Möjligen kan bakom praxis ligga den uppfattningen, att hustru, som genom vigseln förvärvat mannens nanm, därmed helt förlorat sitt ursprungliga släktnamn. Den huvudprincip angående innebörden av namnförvärv, som kommittén antagit,1 nämligen att varje förvärv är själv— ständigt och obegränsat, utesluter tanken på en begränsad namnrätt. Modern har vid födelsen förvärvat sitt släktnamn och ingen bör ha anledning att känna sin rätt kränkt av att hon därefter låter namnet gå vidare till ett barn, detta må sedan vara fött inom eller utom äktenskapet. Ett barns eventuella rätt till nanm är för övrigt även enligt gällande rätt icke an- knuten till vilket nanm föräldrarna bär; tvärtom har utomäktenskapligt barn rätt till moderns namn som ogift, ehuru hon under äktenskap eller efter äktenskapsskillnad bär sin mans eller före detta mans släktnamn. I varje fall äger synpunkten icke giltighet, om hustru, såsom kommittén föreslår (6 5), erhåller rätt att under äktenskapet såsom enda släktnamn behålla sitt namn som ogift.

I enlighet med vad nu sagts finner kommittén, att mödernesläkten icke bör kunna uppställa hinder för att barn i äktenskap får förvärva moderns släktnamn som ogift. Ej heller kan kommittén finna något underlag för att modern själv skulle tillerkännas en möjlighet att hindra sitt inom- äktenskapliga barn från att förvärva namnet, då sådan möjlighet icke anses böra tillkomma henne ifråga om det utomäktenskapliga. Barnens anknytning till modern är lika stark, och de situationer, i vilka det inom- äktenskapliga barnet har intresse av att förvärva moderns namn, äro i vissa hänseenden lika om också icke helt överensstämmande med det utom- äktenskapliga barnets namnsituation vid födelsen.

Kommittén finner således ur privaträttslig synpunkt icke någon grund föreligga för att barn i äktenskap icke bör ha lika rätt till vilket som helst av sina föräldrars släktnamn. Tvärtom synes det, som om sådant barn hade ett starkt intresse av att erhålla namnrätt även till moderns släktnamn.

Det har påpekats, att en agnatisk namnföljd har gammal hävd för inom- äktenskapliga barn, låt vara att, vilket också framhållits, undantag fun- nits. Alltifrån tillkomsten av SlF har också vår lagstiftning byggt på en sådan namnföljd. Det kan därför måhända antagas verka vilseledande på

1 S. 88.

allmänheten, om man bryter denna hävd genom att giva barnet lika rätt till båda föräldrarnas släktnamn.

I den mån den agnatiska namnföljden icke vuxit fram på grund av helt irrationella faktorer, måste den, som ovan sagts, hänga samman med man- nens allmänt priviligierade ställning i det västerländska kultursamhället. På så sätt synes namnet vara intimt förknippat med arvsrätten, i synner- het arvsrätten till jord. Det sistnämnda förhållandet har ibland medfört att jorden formligen blivit bärare av släktnamnet såsom är fallet i Norge och på enstaka håll i Dalarna. När släktnamnet och gårdsnamnet blivit så intimt förbundna med varandra, upphör emellertid den agnatiska principen att göra sig gällande; mannen får tvärtom oftast hustruns namn, om det är hennes släktgård som familjen brukar — man talar i Dalarna om att han får >>särknamnet>>.1

Det finns alltså redan nu fall, då man sedvanemässigt av praktiska skäl accepterat avsteg från den agnatiska namnföljden. Den osäkerhet angående släkttillhörigheten, som en likställighet mellan föräldranamnen kan för- modas framkalla hos allmänheten, förefaller ej numera ha större praktisk betydelse.

I detta sammanhang göra sig dock genealogiska synpunkter gällande; släktforskningen kan tänkas hävda, att en fast agnatisk namnföljd är en förutsättning för dess arbete. Under det nordiska samarbetet har kommit- tén haft överläggningar med den danske genealogen dr. phil. Albert Fabri- tius, vilken tillhör de danska nanmsakkunniga. I en den 25 oktober 1955 till den danska kommittén avgiven promemoria har Fabritius efter exem— plifiering fastslagit, att den omständigheten, att fadern hade släktnamn, i Danmark under 1600- och 1700-talen ej hindrat, att barn antagit moderns släktnamn; sådant namnbyte får i stället anses som vanligt. Vid överlägg- ningarna har Fabritius vidare hävdat, att ett namnsystem, vilket ger inom— äktenskapligt barn lika rätt till faders och moders släktnamn, icke kan innebära någon olägenhet för den genealogiska forskningen. Slutligen må i dessa sammanhang anmärkas, att de av kommittén antagna principerna om automatiska förvärv vid födelsen medföra, att alla inomäktenskapliga barn skola förvärva ett visst bestämt släktnamn vid födelsen. Detta namn kommer av skäl som nedan i motiven till 2 5 angivas att även enligt för- slaget bli faderns släktnamn. Fadersnamnet blir alltså ur både allmän- hetens och släktforskningens synpunkt alltid utgångspunkten. Kommittén kan därför ej finna, att den bestående sedvanan eller genealogiska syn- punkter böra lägga hinder i vägen för att giva inomäktenskapligt barn namnrätt till moderns släktnamn som ogift.

Mot tanken, att ett inomäktenskapligt barn skall äga fritt välja mellan faderns och moderns släktnamn, har också gjorts den invändningen, att

1 Bannbers s. 252.

man genom att tillåta en sådan valfrihet riskerar att »bryta sönder» famil- jens gemenskapssymbol. Släktnamnet utgör, anser man, ej blott en för- eningslänk inom släkten utan också ett tecken som för utomstående utmär- ker, vilka personer som höra samman i en familj eller släkt. Den som häv— dar denna mening ansluter sig icke a priori till en agnatisk namnföljd: det väsentliga blir att man i samhället vidmakthåller största möjliga namn- stabilitet och att namnsystemet uppbyggs efter en enda linje, denna må sedan vara agnatisk eller kognatisk. Som komplement till denna linje vill man blott giva barnet rätt att efter ansökan förvärva moderns (eller faderns) namn; hos namnmyndigheten sker då en prövning från 'fall till fall, varvid såväl barnets som det allmännas intressen kunna tillgodoses.

Barnets intresse av att förvärva moderns namn kan vara av ytterst skif- tande art; här må blott framhållas det fall, att faderns namn är så vanligt, att barnet enligt de allmänna reglerna för namnbyte är berättigat att för- värva nytt släktnamn, samt det fall att barnet på grund av faderns död, föräldrarnas skilsmässa eller andra skäl står modern och mödernesläkten närmare än fadern och fädernesläkten. Så länge barnet står under föräld- rarnas gemensamma vårdnad, fordras sammanstämmande beslut av dem för att barnet skall få ansöka om eller antaga moderns nanm. Föreligger ett sådant beslut får man utgå ifrån att det är i överensstämmelse med barnets intresse. Om namnmyndigheten erhölle kompetens att av hänsyn till barnet underkänna föräldrarnas beslut i en sådan fråga, skulle dessas gemensamma bestämmanderätt om barnets förhållanden inom familjen komma att kring— skäras på ett sätt, som knappast förutsättes i de grundläggande bestäm— melserna i 6 kap. FB. Är ena maken död eller äro föräldrarna skilda, ankommer det på vårdnadshavaren ensam att för barnets räkning an— söka om eller antaga namnet. Om modern är vårdnadshavare förefaller det i hög grad kunna vara i barnets intresse, att det förvärvar hennes släkt— namn. Vill fadern som ensam vårdnadshavare att barnet skall förvärva moderns namn, får man förutsätta, att hans beslut bygger på erforderliga överväganden angående barnets bästa. I varje fall torde namnmyndigheten i dessa fall ej kunna uttala, att namnförvärvet strider mot barnets intresse.1 Har slutligen barnet uppnått vuxen ålder, kan utanförstående knappast av- göra huruvida det har eller icke har intresse av att förvärva moderns namn.

Det synes således som om ett ansökningsförfarande icke kan leda till att namnmyndigheten finner att barnet saknar intresse av det begärda namn— bytet. Namnmyndigheten måste vid behandlingen av en sådan ansökan i stället utgå ifrån att barnet har det uppgivna intresset av namnbytet. Tages hänsyn endast till barnets synpunkt kan ansökningsförfarandet därför ej giva annat resultat än som skulle ha uppnåtts om barnet ägt antaga namnet.

Mot barnets intresse skall emellertid enligt vad ovan sagts vägas det

1 Faderns eventuella intresse av att lämna sitt namn »i arv» till barnet kommer icke in i detta resonemang, som ju endast rör avvägningen mellan barnets intresse och det allmännas.

offentligrättsliga intresset av namnstabilitet. Detta gör sig gällande i sam- band med varje namnbyte. Avvägningen mellan den enskildes intresse av namnbyte och det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet blir under alla omständigheter ett kärnproblem inom namnlagstiftningen. Den nu före- liggande konflikten mellan enskilt och allmänt intresse utgör således icke något undantag; såsom förslaget i andra delar giver vid handen återkomma sådana konflikter i flera sammanhang. Skulle man från början ha tillmätt namnstabiliteten ett så högt värde, att den ansåges viktigare än den enskil- des intresse av att förvärva sin moders släktnamn, borde detta ha medfört, att alla namnbyten enligt förslaget gjorts till föremål för namnmyndighe- tens prövning.

Styrkan hos det personliga intresset i föreliggande fall och det allmänna intressets abstrakta karaktär gör enligt kommitténs mening, att det snarast måste bedömas såsom olämpligt att man upptager dessa såsom ansöknings- fall. Därvid kan tillika framhållas, att de skäl som föranleda önskan om sådant namnbyte kunna vara av ytterst känslig natur.

Detta innebär icke, att kommittén önskar en lösning av frågan utan hän- synstagande till namnstabiliteten. Den kan emellertid tillgodoses på annat sätt. Den omständigheten, att man ger barnet valrätt mellan faderns och moderns namn, behöver icke innebära att barnet när som helst och hur ofta som helst äger utbyta det ena namnet mot det andra. Såsom ovan anföres skall enligt kommitténs förslag barnet vid födelsen förvärva faderns namn. Valrätten kommer då till synes i barnets möjlighet att i stället antaga mo- derns nanm. Därefter bör man låta möjligheterna till fritt namnbyte vara uttömda. Genom en sådan »spärregel» har enligt kommitténs mening till- börlig hänsyn tagits till namnstabiliteten.

Kommittén har sålunda funnit å ena sidan att barn i äktenskap bör äga namnrätt till moderns släktnamn samt å andra sidan att denna rätt ej kan ur barnets synpunkt tillfredsställande tillgodoses genom ett ansökningsför- farande. Vid de nordiska överläggningarna har detta problem varit föremål för särskilt ingående diskussioner. Man har därvid kommit till den sam- stämmiga uppfattningen, att barnet bör äga möjlighet att utan särskild prövning förvärva moderns nanm.

Med stöd av vad sålunda anförts och i överensstämmelse med de danska och norska förslagen föreslår kommittén, att barn i äktenskap skall äga efter anmälan antaga moderns släktnamn.

I sitt hittillsvarande resonemang har kommittén byggt på en jämförelse mellan inom- och utomäktenskapliga barns nuvarande rättsställning. Det ligger nära till hands att fortsätta denna jämförelse och taga ytterligare ett steg på vägen mot ett jämställande av dessa barn samt att _— när man givit barn i äktenskap samma rätt som barn utom äktenskap till moders släktnamn också giva barn utom äktenskap den rätt till faders släkt- namn, vilken nu tillkommer de inomäktenskapliga barnen.

Mot en sådan tanke ha under årens lopp rests invändningar.1 En del av dessa ha grundats på mera allmänna ideologiska synpunkter; man har gjort gällande, att barnet skulle stå närmare modern än fadern, att en ovill- korlig rätt för barnet till faderns namn skulle kunna kränka dennes »rik- tiga» familj etc. Enligt kommitténs mening har tiden ridit förbi sådana synpunkter, vilka synas grundade delvis på ett metafysiskt tänkesätt och delvis på en rent moralisk, ej rättslig bedömning av de utomäktenskapliga barnens ställning. Att det i princip skulle föreligga någon skillnad mellan olika barns rätt till sin faders släktnamn kan kommittén ej finna.

Enligt kommittén är problemet av praktisk natur. Då man enligt huvud- principen skall tillse, att barnet vid födelsen automatiskt förvärvar släkt- namn, måste det namn som det utomäktenskapliga barnet i första hand förvärvar vara moderns, eftersom det i ett stort antal fall åtminstone vid denna tidpunkt icke är klarlagt vem som är fader. Frågan gäller därför om en ovillkorlig rätt för barnet att senare antaga faderns släktnamn bör införas.

Av betydelse härvidlag är med vilken styrka faderskap lagligen pre- sumeras. Enligt 3: 1 FB skall som fader till utomäktenskapligt barn anses den man, vilken haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, därest det ej är osannolikt, att barnet avlats vid samlaget. De invändningar mannen kan göra beträffande sannolikheten hänföra sig till hans egen förmåga att avla barn (påstående om att han är steril eller impotent), till möjligheten av att barnet kan vara avlat av honom (bevisning genom blod- undersökning och annan antropologisk undersökning att han ej kan vara fader till barnet) samt till moderns förmåga att bliva befruktad vid sam— laget (invändning om att hon redan var gravid etc.). Före FB ansågs det med hänsyn till ordalydelsen i LBuÄ »där ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag» i princip icke tillåtet för mannen att före— bringa bevis om att modern under konceptionstiden haft samlag med annan, s. k. exceptio plurium. Den nya bestämmelsen i 3: 2 FB >>01n det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget» samt 1 5 lagen den 10 juni 1949 om blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap ger svaranden möjlighet till excep- tio plurium samt rätt för den som fader utpekade mannen att i viss ut- sträckning påkalla förordnande om blodundersökning eller annan antro- pologisk undersökning beträffande den andre mannen. Detta har föranletts bl. a. av att dessa undersökningar numera grundas på ett sådant material och på sådana metoder, att man icke såsom förr kan räkna blott med resultat, som »friar» eller »icke friar» den undersökte.2 Dessa båda alter-

1 Se t.ex. Lagberedningens motiv till LBuÄ (Bilaga till riksdagens protokoll 1917 2 saml. 2 avd. 1 hand) 5. 78 ff. ävensom kammardebatterna 1917 1:35: 25 och 36: 1 samt 11:48: 2 och 49: 1. 2 Se Förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49 s. 155 ff.), Förslag till Ärvdabalk (SOU 1954: 6) s. 247 ff. samt 255 ff. och prop. 1958 :144 s. 194 f. ävensom beträffande ögonfärgsundersökning NJA 1949 s. 144.

nativ ha numera ersatts av en glidande skala utav sannolikhetsgrader, med vilka faderskapet ur medicinsk synpunkt kan anses presumerat. Vid exceptio plurium kan svaranden dock ej enligt gällande regler undkomma faderskapet, med mindre domstolens bedömning av sannolikheten för en- dera mannens faderskap leder till, att svarandens faderskap finnes framstå såsom osannolikt; det räcker ej såsom i Danmark _ att han kan styrka, att båda med ungefär samma grad av sannolikhet kunna vara fader till barnet. Med hänsyn till vad nu sist sagts och till antalet av de fall, då kvinnan under konceptionstiden bevisligen eller troligen haft samlag med flera mänl, måste man säga, att vår nuvarande faderskapspresumtion inne- fattar avsevärda osäkerhetsmoment. Ärvdabalkssakkunniga sökte i sam- band med sitt 1954 framlagda förslag till ny ärvdabalk (SOU 1954: 6) i vilket de föreslogo arvsrätt efter fader för utomäktenskapligt barn _ undanröja dessa osäkerhetsmoment genom regler, som i princip överens- stämde med de danska. Emellertid blev sakkunnigas förslag i lagrådet utsatt för stark kritik på denna punkt, och med den nya ärvdabalken har på dessa punkter icke inträtt några förändringar.

Den vanligaste formen för fastställande av faderskap synes vara man- nens erkännande av att han är fader till barnet enligt 3: 4 FB.2 Eftersom detta erkännande sker frivilligt, borde man kunna överväga att lägga det till grund för namnrätt. Emellertid måste man beakta, att bakgrunden för erkännande givetvis är de ovan återgivna reglerna för faderskapsbestäm- ning. Den utpekade fadern är medveten om, under vilka förutsättningar han kan komma att bli förklarad vara barnets fader. Sedan han genom blodprov fått konstaterat att — och med vilken sannolikhetsgrad — han kan vara barnets fader, finner han ofta bäst att erkänna faderskapet, ehuru han väl kan hysa berättigat tvivel därom. Det kan därför icke sägas, att erkännande av faderskap i och för sig utgör en säkrare grundval för namnrätt än domstols fastställande av faderskapet.

Kommittén har verkställt en undersökning i vilken omfattning fader— skapserkännanden äro förknippade med medgivande till släktnamn enligt 5: 2 andra stycket FB eller arvsrättsförklaring enligt 4z4 ÄB (tidigare 3:2 LArv). Utredningen visar, att faderskapserkännanden i allmänhet icke äro förknippade med medgivande till namnet. Hälften av de tillfrågade barnavårdsmännen känna ej till något sådant medgivande och de övriga ha haft en frekvens av i allmänhet högst 10 % (genomsnittet är mycket lägre). Det framgår vidare att de flesta medgivanden till namnet tillkom- mit då föräldrarna sammanbo eller ämna ingå äktenskap med varandra. En särskild fråga, huruvida barnavårdsmännen befarade nedgång i antalet frivilliga erkännanden, därest dessa, oavsett uttryckligt medgivande till

1 SOU 1954: 6 s. 157 samt prop. 1958: 144 s. 186 (rättskemiska laboratoriets yttrande). 3 Se prop. 1958: 144 s. 185 f.(barnavårdsnämndens i Stockholm yttrande).

namnet, skulle medföra namnrätt för barnet, har besvarats med att svårig— heter säkerligen komma att uppstå beträffande de gifta fäderna och troligen med de ogifta.

Kommittén har icke ansett sig kunna föreslå regler, som enligt vad denna utredning visar skulle kunna leda till en försämring av utomäkten- skapliga barns läge. Man har därför i stort sett stannat vid de lösningar, som redan lagberedningen kom till och som innefattas i 5: 2 FB. I ett hån- seende går dock kommittén vidare. Beträffande barn, till vars förmån fadern jämlikt 4: 4 ÄB avgivit förklaring, att det skall äga samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd — arvsrättsförkla- ring synes ej gälla någon av de betänkligheter, som ovan anförts. En sådan fader har nämligen ej blott dragit konsekvensen av att han kan vara fader utan manifesterat, att han anser sig vara det. I sådana fall bör barnet äga ovillkorlig rätt till faderns släktnamn.

De föreslagna namnreglerna äro avsedda att tillämpas även beträffande adliga släktnamn. Det får därför framhållas, att den adliga värdighet som må tillkomma den, vars namn ett barn förvärvar, övergår till barnet endast om så följer av de allmänna reglerna om adelskap. I sitt förslag till LBuÄ 1917 yttrade sig icke lagberedningen i denna fråga, ehuru man uppmärk- sammade problemet i motiven till LAd,1 men beträffande de utomäkten- skapliga barnen torde gällande namnregler tolkas på sätt nu sagts. Den nya regeln om inomäktenskapligt barns förvärv av moders släktnamn såsom ogift skall givas motsvarande innebörd: moderns adliga värdighet övergår icke med namnet på hennes barn i äktenskap.

2 5. I förevarande paragraf regleras inomäktenskapligt barns förvärv av släkt- namn. Första stycket innehåller huvudreglerna om automatiska förvärv vid födelse eller legitimation. I andra och tredje styckena behandlas bar- nets rätt att antaga faderns respektive moderns släktnamn.

Gällande rätt

Enligt 5: 1 FB erhåller barn i äktenskap faderns släktnamn. Barn som legitimeras sedan det fyllt 18 år behåller dock det släktnamn, som dess- förinnan tillkom barnet, såvida barnet icke själv annorlunda bestämmer. Medan den förstnämnda regeln direkt överförts från LBiÄ till FB, har bestämmelsen om begränsningen av namnförvärv vid legitimation införts först i FB för att undvika att onödigt tvång lägges på den, som legitimeras först vid vuxen ålder.

1 Bilaga till riksdagens protokoll 1917 2 saml. 2 avd. 1 band: Förslag till LAd s. 52.,

l l l. Kommitténs förslag Kommittén har såsom sin ståndpunkt angivit, att barn i äktenskap på grund av sin börd har namnrätt till vilket som helst av föräldrarnas släkt- namn. Med hänsyn till de principer angående automatiska förvärvl, vilka kommittén antagit, måste ettdera av namnen utpekas såsom det, vilket barnet automatiskt skall förvärva. Vid valet mellan namnen har kommit- tén därvid stannat för den hittillsvarande regeln, att barnet vid födelsen skall förvärva faderns släktnamn. Dels har denna ordning gammal hävd ej blott i Sverige utan över huvud taget inom den västerländska kultur- kretsen2, dels torde den överensstämma med det stora flertalets önskemål. Kommittén har ansett särskild hänsyn böra tagas till sistnämnda syn- punkt; enligt dess mening böra lagreglerna utformas så, att de i minsta mån föranleda, att de enskilda måste vidtaga särskilda åtgärder för att få sina önskemål tillgodosedda.

Principen om automatiskt släktnamnsförvärv skulle icke behöva med- föra, att barn, som legitimeras genom föräldrarnas äktenskap, därmed automatiskt förvärvar faderns släktnamn. Emellertid har kommittén fun- nit likformighet i huvudreglerna för inomäktenskapliga barn vara önskvärd. Dessutom finnes anledning antaga, att de flesta föräldrar, som ingå äkten- skap med varandra, önska en sådan ordning för barnet.

Redan i nuvarande rätt räknar man med två sätt för inomäktenskapligt barn att förvärva faderns släktnamn. Emellertid skiljer man icke på dessa namnförvärv utan knyter båda förvärven till barnets börd. I överensstäm- melse med principen, att varje släktnamnsförvärv skall anknytas till viss tidpunkt,3 har kommittén behandlat dessa förvärv vart för sig alltefter de tillfällen, då börden kan fastställas.

Första stycket I enlighet med vad nu sagts behandlas först barnets situation vid födelsen. Har ett barn vid födelsen äktenskaplig börd, förvärvar det automatiskt därvid faderns släktnamn. Frågan huruvida det har äktenskaplig börd skall avgöras enligt de i 1: 1 FB angivna reglerna. Barn som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, har sådan börd och betecknas i FB såsom barn i äktenskap. Den här upptagna namnregeln överensstämmer i sak med vad nu gäller.

I andra punkten bestämmes, att barn som efter födelsen erhåller äkten- skaplig börd därvid förvärvar faderns släktnamn. Sådan förändring av börden sker enligt 1: 3 FB genom att föräldrarna ingå äktenskap med var- andra, s. k. legitimation. Någon annan form för barns förvärv av äkten- skaplig börd efter födelsen känner svensk rätt icke. I sak överensstämmer

1 S. 71 f. jfrt med s. 85 f.

? Lundh s. 3 och Winroth III s. 28. . 3 Se 5. 87. ..

föreskriften sålunda med nu gällande regel i 5: 1 FB. Anledningen till att kommittén nu har utelämnat den bestämning, varigenom sättet för bör— dens erhållande angives »genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra» _ har främst varit svårigheterna att med den ytterligare språk- liga belastning, bestämningen utgör, forma en tydlig regel. Eftersom 1: 3 FB synes uttömmande för denna fråga torde man liksom i första punkten kunna bygga direkt på FB.

I 5: 1 andra stycket FB bestämmes, att den som vid legitimationen fyllt 18 är icke automatiskt förvärvar faderns nanm. Denna regel har sin mot— svarighet på andra håll inom namnlagstiftningen. Sålunda stadgas i 5 7 SlF att endast barn som ej fyllt 18 är automatiskt följer föräldrarna, då dessa antaga nytt släktnamn eller få sådant godkänt av namnmyndigheten. Den tanke som ligger bakom dessa stadganden är, att vuxen person i all- mänhet icke utan egen vilja skall tvingas att förvärva nytt släktnamn. Kommittén ansluter sig för sin del till denna ståndpunkt och låter genom— gående effekten av föräldrarnas och andras åtgärder begränsas till barn och andra bipersoner, som ej fyllt 18 år. Därvid har kommittén ansett, att den som fyllt 18 år ej utan vidare kan sägas tillhöra föräldrarnas familj. Även om han i verkligheten sammanbor med dem och av dem erhåller sin försörjning, är hans möjligheter att inträda i förvärvslivet och att bilda egen familj så stora, att han även ur namnsynpunkt bör behandlas såsom en självständig person. .

Vad nu sagts angående vuxet barns tillhörighet till föräldrarnas familj ger emellertid anledning att till behandling upptaga frågan om de barn, vilka icke ingå i familjegemenskapen. Ett inomäktenskapligt barn kan vara bortadopterat (det förlorar ej därigenom sin ursprungliga börd), av föräldrarna bortlämnat som fosterbarn eller omhändertaget av samhället. Vad som i allmänhet karakteriserar barnets tillhörighet till föräldrarnas familj är, att barnet står under deras vårdnad (G:1 FB). Enligt 5 7 SlF stadgas, att barnet skall stå under faderns vårdnad för att följa honom vid hans förvärv av nytt släktnamn. Enligt kommitténs mening bör ett likartat krav uppställas vid legitimation. Har barnet ej någon familje- gemenskap med modern eller fadern synes det ej lämpligt att tvinga det att byta släktnamn endast därför att föräldrarna ingå äktenskap med var- andra.

Kommittén föreslår med stöd av vad nu sagts, att för automatiskt för— värv vid legitimation skall fordras, att barnet är under 18 år (vilket över- ensstämmer med gällande rätt) samt att det står under vårdnad av någon av föräldrarna.

Andra stycket De begränsningar av legitimationens effekt, som angivas i första stycket, äro betingade av praktiska skäl. De äro icke avsedda att innefatta någon

begränsning av barnets rätt till faderns nanm. I förevarande stycke till— erkännes därför barnet en rätt att efter anmälan antaga dennes namn.

Rätten att antaga faderns släktnamn tillkommer icke barnet i vilken situation som helst. Genom att begränsa hans möjligheter i detta hän- seende till fall, då barnet »icke sålunda» förvärvat faderns namn, har kom- mittén velat utmärka, att föreliggande stycke allenast utgör en komplette— ring till första stycket. Denna bestämmelse äger alltså tillämpning endast, då barnet vid legitimation skolat förvärva namnet men då på grund av undantagsbestämmelserna avseende ålder och familjegemenskap förvärv ej inträffar. Har däremot barnet enligt tredje stycket antagit moders namn, är han icke berättigad att enligt föreliggande stycke sedermera återtaga faders nanm; i sådana fall är barnet hänvisat till att under åberopande av särskilda skäl enligt bestämmelserna i förslagets 15 5 hos namnmyndigheten ansöka om fadersnamnet. Den begränsning av namnrätten som ligger häri har kommittén som redan ovan sagts funnit nödvändig. Även om det före- ligger en rätt till båda föräldrarnas namn, måste man 1 det offentligas intresse hindra ett upprepat namnbyte. Så som regeln nu är utformad, kan det bli tal om högst två namnbyten av denna art: den som legitimeras utan att därvid förvärva faderns namn äger enligt föreliggande stycke antaga dennes namn; skulle han sedermera ångra sig är han berättigad till namnbyte enligt tredje stycket.

Tredje stycket

Av principen att barnet äger lika rätt till faderns och moderns släktnamn följer, att barnet skall kunna utan myndighets prövning förvärva moderns släktnamn. Eftersom principen bygger, icke på barnets intresse av namn- gemenskap med modern _ detta år en fråga till vilken kommittén åter— kommer i annat sammanhang — utan på dess rätt till familjesamhörighet med modern och hennes släkt, finner kommittén ej lämpligt att utforma regeln så, att barnet förvärvar moderns aktuella namn, vilket enligt kom- mitténs förslag (se 6 5 ) kan vara ett släktnamn, som hon förvärvat i tidi— gare äktenskap. Av samma skäl bör barnets möjlighet att förvärva moderns namn ej heller begränsas till fall, då hon i äktenskapet behållit sitt tidi- gare namn. Man kan dock ej inrikta barnets rätt på det släktnamn, som modem förvärvat vid födelsen, eftersom hon efter födelsen på annat sätt än genom vigsel kunnat förvärva nytt släktnamn. Det synes kommittén lämpligt att såsom objekt för barnets namnrätt välja det släktnamn, mo- dern burit såsom ogift, varvid begreppet >>ogift» skall uppfattas såsom civilstånd vilket står i motsättning till »gift», »frånskild» och »änka». Härigenom åstadkommer man likformighet mellan inom- och utomäkten— skapligt barns namnrätt till moders släktnamn.1 Det bör märkas, att det namn, som kan komma ifråga, således kan ha förvärvats av modern vid

1 Se nedan s. 115 f. 8—907382

födelsen, genom legitimation eller adoption, genom antagande (dock ej av makes nanm) eller efter ansökan.

Såsom ovan sagts är följden av att inomäktenskapligt barn antager moderns släktnamn, att det icke därefter efter anmälan kan återtaga faderns namn; för sådana särskilda fall har kommittén öppnat en möjlighet genom förslagets 15 &. Beträffande motiveringen för denna regel hänvisas till vad ovan under andra stycket anförts.

35.

I denna paragraf behandlas utomäktenskapligt barns förvärv av släkt- namn. Första stycket innehåller huvudregeln att barn utom äktenskap för- värvar moderns släktnamn. I andra stycket behandlas de fall, där barnet kan förvärva faderns släktnamn. Slutligen regleras i tredje stycket bar- nets rätt att under vissa förutsättningar förvärva styvfaders namn.

Gällande rätt

Enligt 5: 2 FB erhåller barn utom äktenskap moderns släktnamn d. v. 5. det namn hon verkligen bär. Om modern är gift eller frånskild hustru för- värvar barnet dock hennes släktnamn som ogift, vilket namn alltså till- kommer alla barn utom äktenskap med undantag av barn till änka. Där- utöver äger barnet rätt att med samtycke av sin fader antaga dennes namn och en motsvarande rätt tillkommer barnet att antaga styvfaders släkt- namn. Är barnet trolovningsbarn äger det en ovillkorlig rätt att antaga faderns släktnamn.

Kommitténs förslag Första stycket

Av skäl som tidigare anförts1 avviker kommitténs förslag till sin utform- ning ej mycket från gällande rätt. Emellertid har kommittén såsom en enhetlig bestämmelse föreslagit, att barnet vid födelsen förvärvar moderns släktnamn såsom ogift.

Vid de nordiska överläggningarna framfördes önskemål om att man (i enlighet med norsk rått) alltid skulle låta barnet förvärva moderns aktuella namn. Kommittén har bl. a. med hänsyn härtill upptagit denna fråga till upprepade överväganden.

Betraktar man den hittillsvarande utvecklingen synes en sådan regel komma i konflikt med de tendenser, som kommit till synes i lagstiftning och lagförslag. Vid behandlingen av förslaget till LBuÄ 1917 ifrågasattes icke, att barnet automatiskt skulle förvärva sin styvfaders eller moders frånskilde mans släktnamn. Däremot yrkade en reservant i lagrådet, att

1 S. 108 ff.

änkas utomäktenskapliga barn skulle förvärva hennes namn som ogift och till denna mening anslöto sig fem reservanter i lagutskottet samt i första omröstningen dessutom första kammarens majoritet. Sistnämnda åsikt kom även till synes i remissvar till FB. Det finnes alltså i den svenska rättsutvecklingen en viss tendens att låta alla utomäktenskapliga barn för- värva moderns släktnamn såsom ogift. Däremot synes icke tidigare någon röst ha höjts för att barnet alltid automatiskt skulle förvärva moderns aktuella namn. Då det gäller barn till gift kvinna och frånskild hustru har en dylik regel troligen bedömts som en kränkning mot mannen, enär den ju skulle medföra att barnet fick hans namn även om hustruns otro- het ledde till eller redan föranlett talan om äktenskapsskillnad.

Det starkaste skälet för att barn utom äktenskap bör äga rätt till sin moders aktuella släktnamn synes vara barnets intresse av namngemenskap med moder och halvsyskon. Den nuvarande namnregeln för änkas barn tillkom också efter en avvägning mellan detta barnets intresse och den avlidne mannens släktingars intresse av att obehöriga ej förvärvade namnet. Samtidigt framhölls emellertid den praktiska synpunkten, att änka ej kunde återtaga sitt namn som ogift.

Det framstår även för kommittén såsom angeläget, att moder och barn beredas möjlighet till namngemenskap. Eftersom såväl frånskild hustru som änka enligt kommitténs förslag (7 5) kan återtaga sitt släktnamn såsom ogift, öppnar förslaget i och för sig alltid möjlighet för sådan namn- gemenskap och någon särregel om änkas barn saknar då aktualitet. Mot detta resonemang kan dock invändas, att ett sådant namnbyte för moderns del kan medföra allvarliga olägenheter: Hon kan i det upplösta äkten- skapet ha barn, med vilka hon också bör upprätthålla namngemenskap, eller hon kan ha gjort sitt släktnamn såsom gift känt under utövande av näring eller yrke eller eljest i sin verksamhet och sitt umgänge.

Vad nu anförts berör den praktiska sidan av problemet. Emellertid till- kommer en annan synpunkt. Det har ovan framhållits att den rätt till mo- ders namn vilken enligt förslaget tillerkännes barn i äktenskap icke bygger på barnets intresse av namngemenskap med modern utan på barnets rätt till familjesamhörighet med modern och hennes släkt. Barn i äktenskap gives därför rätt till moderns släktnamn såsom ogift även om namngemen- skapen därmed brytes. Samma uppfattning måste gälla för det utomäkten- skapliga barnet: under alla omständigheter måste det äga rätt till moderns namn såsom ogift. Om man utformar huvudregeln så, att barnet automatiskt förvärvar moderns aktuella nanm, måste denna regel därför kompletteras med ett tillägg, enligt vilket barnet berättigas att antaga moderns namn såsom ogift.

Vid övervägande av samtliga synpunkter finner kommittén hänsynen till den man, med vilken modern är eller varit gift, vara av avgörande be- tydelse. Kommittén kan därför icke förorda en huvudregel, enligt vilken

barn utom äktenskap automatiskt förvärvar moderns aktuella släktnamn. Då det måste "anses vara av stor betydelse -— bl. a. vid den kyrkobokförings- mässiga tillämpningen _— att en enhetlig huvudregel gäller för barn utom äktenskap, kan kommittén ej heller tillstyrka, att barnets förvärv av släkt- namn vid födelsen göres beroende av vilket civilstånd modern har. Såsom enda alternativ återstår då att låta barn utom äktenskap vid födelsen automatiskt förvärva moderns släktnamn såsom ogift. Härigenom uppnår man jämväl rättslig kongruens mellan de inom- och de utomäktenskap- liga barnens namnrätt såvitt gäller moderns släktnamn.

Med detta ståndpunktstagande vill kommittén emellertid ej förbigå pro- blemet angående namngemenskap mellan barnet och dess moder. Är hon gift ligger det enligt förslaget (3 5 tredje stycket) i styvfaderns hand att avgöra om barnet skall äga förvärva hans och moderns gemensamma släktnamn. Frånskild hustru eller änka kan, såsom ovan sagts, åstad- komma namngemenskap med sitt barn genom att återtaga sitt släktnamn såsom ogift (7 5).

Mannens intresse av att barnet ej förvärvar hans släktnamn synes icke främst ha avseende dårå att obehörig ej må bära namnet. Det väsentliga för honom —— eller hans efterkommande torde vara, att barnet icke genom att förvärva hans namn gives sken av att vara hans. Har barnet avlats under äktenskapet, manifesterar mannen eller hans efterkom- mande —— denna sin inställning genom att föra bördstalan mot barnet. Bifall till sådan talan leder enligt förslagets 19 5 1 mom. till att barnet förlorar mannens släktnamn. Domstolen äger dock tillåta att barnet be— håller namnet om med hänsyn till barnets familjeförhållanden synnerliga skäl därtill föreligga. Såsom sådant skäl torde kunna åberopas, att barnet har intresse av namngemenskap med modern samt att det skulle vara henne till synnerlig olägenhet att återtaga sitt namn såsom ogift. Fram— ställes icke i bördsprocessen yrkande, att barnet skall äga behålla namnet, torde ansökan senare kunna göras med stöd av förslagets 16 5; även en— ligt detta lagrum skola synnerliga skäl visas föreligga. Består äktenskapet även efter det att barnet på grund av bördstalan förlorat namnet, kan man— nen såsom styvfader samtycka till att barnet får antaga hans namn (3 & tredje stycket).

Har barnet avlats efter äktenskapets upplösning synes mannens eller hans efterkommandes —- intresse av att barnet icke förvärvar hans namn vara försvagat. Ju längre tid som förflyter efter upplösningen desto mindre sannolikt är det att han skall framstå som barnets fader. Med hänsyn härtill bör det enligt kommitténs mening öppnas en möjlighet för barnet att i sådant fall utan den stränga prövningen i 16 & kunna förvärva moderns namn såsom gift. Det bör dock behandlas såsom ett ansökningsfall och såsom sådant har det upptagits i förslagets 8 5 andra stycket. Kom- mittén hänvisar till vad därunder vidare anföres.

Som tidigare anförts1 har kommittén icke funnit det genomförbart att giva utomäktenskapligt barn samma rätt till faderns som till moderns släkt— namn. I ett hänseende har utomäktenskapligt barn nu ovillkorlig rätt till faderns släktnamn, nämligen då barnet genom faderns erkännande eller eljest förklarats vara trolovningsbarn. Den väsentligaste rättighet som till- kommer sådant barn är arvsrätt efter fadern (4: 4 ÄB). I fall då barnet av tekniska skäl ej kan förklaras såsom trolovningsbarn — vanligen därför att en av föräldrarna redan är gift _ kan fadern ändock giva barnet sådan rätt genom att avgiva förklaring, att barnet skall äga samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd (4: 4 och 5 ÄB). Kommittén anser starka skäl föreligga att bedöma barn, som erkänts vara trolovningsbarn, och barn, till vars förmån fadern avgivit arvsrättsförklaring, på samma sätt. Det föreslås därför, att båda dessa grupper av barn erhålla namnrätt till faderns namn. Eftersom de omständigheter, som grundlägga namnrätten, ej ha med själva namnfrågan att göra _— såsom t. ex. då det gäller ett sam— tycke —— kan man enligt kommitténs mening säga, att dessa barn ha en ovill- korlig rätt till faderns namn. Emellertid bör man härutöver bibehålla den nuvarande möjligheten att låta fader särskilt medgiva barnet rätt till hans namn. Detta medgivande blir emellertid direkt inriktat på namnet och upp- ställes alltså såsom ett villkor för barnets namnrätt. Det har därför synts kommittén lämpligt att i lagtexten upptaga detta förvärv i en särskild punkt.

Beträffande erkännande av trolovningsbarn och arvsrättsförklaring inne— hålla 3: 4 andra stycket FB respektive 4: 5 ÄB föreskrifter. Enligt kom- mitténs mening bör formen för faderns medgivande åt barnet att antaga hans släktnamn regleras i namnkungörelsen2 efter i stort sett likartade principer.

Tredje stycket

I detta stycke har kommittén upptagit den nuvarande regeln, att barnet med styvfaderns samtycke må antaga dennes släktnamn. Denna bestäm- melse är, om barnet födes under moderns äktenskap med styvfadern, ett komplement till huvudregeln, varigenom uppfattningen i de nordiska grann- länderna, att barnet bör förvärva moderns aktuella namn, i viss mån till— godoses. Den hitillsvarande regeln har, såsom tidigare framhållits,3 en olämplig utformning, då det säges att styvfadern giver barnet sitt namn. I enlighet med principerna för olika former av förvärv har kommittén föreslagit, att barnet skall givas rätt att antaga styvfaderns namn, varvid som villkor uppställts samtycke av denne. I sak innebär bestämmelsen icke någon ändring i gällande rätt.

1 S. 110. 3 Se därom ovan 5. 59. 3 S. 89.

Förevarande paragraf handlar om hittebarn. I första stycket angives huru sådant barn skall förvärva släktnamn. I andra stycket föreskrives att har- net, om dess börd klarlägges, får antaga det nanm, vartill det enligt sin härstamning har rätt.

Hittebarn omnämnas i medborgarskapslagen den 22 juni 1950, enligt vilken hittebarn, som anträffas här i riket, skall anses såsom svensk med- borgare, intill dess annat utrönes. Sådant barn berörs därför i namnhän- seende av den svenska lagstiftningen. Huru hittebarn nu skall behandlas i namnhänseende är ovisst. Folkbokföringskommittén föreslog i sitt betän- kandel, att pastor efter hörande av barnets förmyndare skulle giva barnet efternamn bildat på sätt som omnämnes i 5 1 punkt 3 SlF, d. v. s. patro— nymikon bildat på i almanackans namnlängd upptaget manligt förnamn.

Kommittén anser det oundvikligt att i namnlagstiftningen behandla jäm— väl detta problem. De senaste decenniernas historia har uppvisat åtskil- liga situationer, då frågan blivit eller kunnat bliva aktuell framförallt i samband med massflykt undan krigshandlingar och politiska eller andra förföljelser.

Kommittén har undvikit att använda termen hittebarn i lagtexten. Den har visserligen gammal hävd och återfinnes som nämnts i medborgarskaps- lagen, men den har en biklang av socialt mindervärde. Från folkbokförings- kommitténs förslag har kommittén i stället upptagit beteckningen »barn, vars föräldrar äro okända».

Tanken, att sådant barn i första hand skall ha ett sonnamn, kan kom- mittén ej finna tillfredsställande. Det ligger närmare till hands att barnet får ett släktnamn, som visar dess anknytning till en eventuell vårdnads- havare. Å andra sidan kan man ej utan vidare behandla barnet såsom ett fosterbarn (jfr nedan under 9 5). Man bör ej heller fordra en sådan pröv- ning av namnfrågan som beträffande fosterbarn, vars nuvarande släkt- namn är känt. Skulle någon vårdnadshavare icke finnas eller skulle han ej vara beredd att giva sitt samtycke, bör barnet få ett eget släktnamn.

Det förda resonemanget leder till att barn, vars föräldrar äro okända, bör erhålla namn genom namnmyndighetens försorg. Namnmyndigheten har därvid flera alternativ att välja på enligt de regler som i allmänhet gälla för dess verksamhet (8—16 55). Emellertid torde, som ovan antyddes, myndighetens prövning i allmänhet bliva mindre sträng än enligt de all- männa reglerna. Vårdnadshavare som önska, att barnet skall erhålla deras namn, kunna i allmänhet ej bedömas såsom fosterföräldrar enligt försla- gets 9 5, eftersom förhållandet mellan dem och barnet sällan fått tillräcklig stabilitet, då namnfrågan uppkommer. Det oaktat bör namnmyndigheten kunna enligt sagda paragraf godkänna vårdnadshavarens namn för barnet,

1 SOU 1944: 52.

detta så mycket mera som den i paragrafen angivna intresseavvägningen i förhållande till barnets föräldrar icke kan förekomma. Skulle man anse en sådan tolkning av fosterföräldrabegreppet i dessa särskilda fall vara mindre önskvärd, bör förslagets 16 & kunna tillämpas.

Det namn, som barnet sålunda förvärvar, tillkommer det därefter i en- lighet med 1 5 första stycket. Även om barnets verkliga börd sedermera utrönes och även om det genom sin börd visar sig vara svensk medborgare och alltså från början underkastat bestämmelserna i 2 eller 3 & namn- lagen, anser kommittén att det genom namnmyndighetens försorg erhållna namnet skall vara barnets släktnamn. Emellertid är det uppenbart, att barnet bör ha möjlighet att namnmässigt draga konsekvensen av kunska- pen om sin börd. Detta får enligt kommitténs mening ske i form av ett verkligt antagande av det släktnamn, till vilket barnet genom sin börd skulle ha varit berättigat. Ett inomäktenskapligt barn kan därvid välja mellan faders och moders släktnamn, medan ett utomäktenskapligt barn måhända kan välja mellan moders, faders eller styvfaders namn.

Om adoptivbarns förvärv av släktnamn

Adoptivbarns namnrätt Den svenska rättsutvecklingen

Den första lagstiftningen om adoption tillkom genom lag den 14 juni 1917 om adoption (LAd). Dessförinnan hade Kungl. Maj:t stundom beviljat adop— tion1 och en speciell form för adoption hade förekommit inom ridderskapet och adeln, då en ätt adopterats av en annan och därigenom vunnit samma namn som den adopterande ätten.2 Den form för familjebildning, som åsyf— tades med adoptionsiustitutet, synes före 1917 i stor utsträckning ha åstad- kommits genom upptagande av fosterbarn. I den mån fosterbarnsinstitu- tet verkligen varit en föregångare till adoptionen kan man räkna med, att den familjegemenskap, som sålunda uppstått, i regel lett till önskan om namngemenskap mellan fosterbarn och fosterföräldrar. Man får vidare an- taga, att fosterbarn före SlF i kyrkobok antecknades med fosterföräldrar- nas namn. Ett stöd för dessa antaganden finner man i det förhållandet, att efter SlF:s tillkomst _ då sådan anteckning ej längre var utan vidare möj- lig —— ett ganska stort antal ansökningar om namnförändringar för sådana barn behandlades av regeringsrätten. I det första fallet (RÅ 1912 s. 260) biföll regeringsrätten ansökningen, men därefter ansåg man sig i samtliga fall —— iualles 67 före 1917 _ förhindrad att lämna godkännande till sådant namnbyte. Dessa fall överlämnades emellertid alla till Kungl. Maj:t i stats—

1 T. ex. von Döbelns försök att få adoptera sin naturlige son; se Alma Söderhjelm: Georg Carl von Döbeln sid. 227 f. 2 Se adelskalendern, ex. ätterna von Arbin och Bonde.

rådet, där de med undantag av 7 ledde till bifall. Det kan icke avgöras vilka anledningarna varit till avslag i de 7 fallen, men eftersom det kan tagas för visst, att en prövning av fosterbarnsförhållandets stabilitet och barnets in- tresse av namngemenskapen förekommit, är det i varje fall möjligt, att man ej ansett ett stabilt fosterbarnsförhållande föreligga. Det synes under alla omständigheter klart, att det redan före adoptionslagens tillkomst förelåg en uppfattning, att barn, som varaktigt upptagits i en ny familj, borde bära samma släktnamn som denna.

I motiven till LAd framhöll lagberedningen,1 att ett naturligt uttryck för att adoptivbarn inträdde i adoptantens familj vore, att han erhöll adoptan- tens släktnamn. Dock ansågs det finnas tillfällen, då det kunde vara lämp— ligt, att barnet behöll sitt eget namn t. ex. om detta vore »gammalt och be- römt eller blott mera ovanligt eller då adoptivbarnet uppnått vuxen ålder och redan förvärvat en ställning i livet». Med stöd av bl. a. dessa uttalanden föreslog lagberedningen en av riksdagen därefter antagen bestämmelse —— 11 & LAd — av följande lydelse:

»Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet behåller sitt namn eller här båda tillhopa.»

Eftersom undantag från automatiskt förvärv gjordes beroende av till— stånd från domstolen och eftersom denna vid frågans bedömning enligt mo- tiven uteslutande skulle taga hänsyn till barnets intresse, torde det vara be- fogat att säga, att adoptivbarn genom LAd erhöll namnrätt till adoptantens namn. Bestämmelsen har sedermera oförändrad överflyttats till 5 :3 FB.

Det framgår icke av lagtexten vilket släktnamn som avses med adoptiv- barnets namnrätt. År 1917 förelåg icke skyldighet för hustru att förvärva mannens släktnamn, varför hon i äktenskapet kunde ha kvar sitt tidigare nanm. Även enligt nya giftermålsbalken kan hustru bära annat namn än mannen, eftersom hon i förening med hans kan bära sitt namn som ogift. Av förarbetena till LAd framgår emellertid, att man i möjligaste mån avsåg att likställa adoptivbarnets förhållande till adoptivföräldrarna med barnets förhållande till sina naturliga föräldrar.2 Eftersom enligt motiven till LBuÄ lagberedningen vid denna tid fann det självklart, att inomäktenskapligt barn skulle förvärva faderns släktnamn,3 får man antaga att beredningen ansett, att adoptivbarnet skulle förvärva adoptivfaderns släktnamn. Då det gäller ensamstående adoptant ger lagtexten icke utrymme för annan tolkning än att adoptivbarnet skall förvärva adoptantens aktuella släktnamn. Detta in- nebär att om frånskild hustru, som behållit sin mans släktnamn, adopte— rar, adoptivbarnet erhåller hennes släktnamn såsom gift.

Sammanfattningsvis kan sägas, att adoptivbarn för närvarande har nanm— rätt till adoptantens aktuella namn; adopteras barnet av äkta makar avser

1 Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 saml. 2 avd. 1 band): Förslag till LAd s. 52. 2 Se anförda bilaga sid. 51. 3 Se i not 1 anförda bilaga: Förslag till LBuÄ s. 78.

dess namnrätt adoptivfaderns släktnamn. Dessa regler gälla även om adop— tantens namn är adligt.1

Nordisk rätt

I såväl Danmark som Finland och Norge gälla regler, som motsvara de svenska. I dessa länder torde alltså adoptivbarnet ha en ovillkorlig rätt till adoptantens aktuella släktnamn. Vilket namn, som kan komma ifråga, då adoptivbarnet adopteras av makar eller då adoptanten är änka eller från- skild hustru, är ett problem som torde sakna intresse för den föreliggande framställningen.

Kommitténs förslag Kommittén har icke anledning att frångå den gällande grundprincipen, att adoptivbarn äger namnrätt till adoptantens släktnamn. Kommittén anslu- ter sig vidare till den av lagberedningen2 uttalade åsikten, att adoptivbarn som adopteras av äkta makar i förhållande till dessa i möjligaste mån bör få samma rättigheter som ett inomäktenskapligt barn. Denna ståndpunkt har fått än större fog för sig, sedan adoptivbarn genom 4 : 1 ÄB i arvshän— seende jämställts med barn i äktenskap. Det framstår därför som en natur— lig konsekvens av förslaget om inomäktenskapligt barns namnrätt, att adop- tivbarn får namnrätt till antingen adoptivfaderns eller adoptivmoderns släktnamn.

I motiveringen till 2 & framhölls, att man i lagen måste fastställa, vilken av föräldrarnas släktnamn ett barn i äktenskap förvärvar vid födelsen. En motsvarande nödvändighet föreligger icke i och för sig i samband med adop- tion, eftersom domstolen kan åläggas att vid ärendets avgörande pröva även namnförvärvet. Kommittén har också övervägt att i lagtexten lämna frågan öppen och endast fastslå, att adoptivbarnet skall förvärva adoptivfaderns eller adoptivmoderns släktnamn. Emellertid leder en sådan bestämmelse bort från huvudprincipen om automatiskt släktnamnsförvärv vid adoption; därest domstolen avgör frågan synes adoptivbarnet vara helt bundet av detta beslut. Rätten till båda namnen kan i sådant fall i viss mån bli illusorisk. Med beaktande av det nu sagda och adoptivbarnets intresse av att helt jäm- ställas med inomäktenskapligt barn har kommittén valt att för fall, då adoptivbarn adopteras av makar, uppställa en huvudregel, som överens- stämmer med den som gäller för barn i äktenskap: adoptivbarnet förvärvar i första hand adoptivfaderns släktnamn.

En konsekvens av jämförelsen med inomäktenskapligt barns namnrätt blir, att adoptivbarn skall äga efter anmälan antaga adoptivmoderns släkt-

1 Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 sam]. 2 avd. 1 band): Förslag till LAd s. 52. 2 Anförda bilaga s. 51.

nanm. Emellertid kan en önskan, att barnet skall förvärva adoptivmoderns släktnamn, föreligga redan i adoptionsärendet. Det bör därför vara möjligt för de berörda parterna att redan vid adoptionen bestämma, att barnet skall förvärva adoptivmoderns släktnamn. I detta sammanhang återstår att lösa frågan vilket av adoptivmoderns namn det aktuella eller det hon har såsom ogift som skall tillkomma adoptivbarnet. Kommittén återkommer härtill sedan motsvarande problem diskuterats beträffande ensamstående adoptivmoder.

Då en ensamstående kvinna adopterar, uppstår ett särskilt problem för den händelse hon såsom frånskild eller änka har annat nanm än det, som tilkom henne såsom ogift. För närvarande torde endast hennes aktuella namn komma ifråga. Visserligen får adoptivbarnet genom den nya bestäm— melsen i 4 : 1 ÄB i framtiden en ekonomisk anknytning till adoptivmoderns släkt, som sådant barn ej tidigare haft, men i första hand är det dock fråga om ett förhållande —— rättsligt och personligt _— mellan adoptanten och adoptivbarnet. Om man ger adoptivbarnet rätt till adoptivmoderns aktuella namn i dessa fall får det en rätt som ej tillkommer hennes barn utom äkten- skap. De skäl på vilka kommittén valt att låta det utomäktenskapliga barnet förvärva moderns släktnamn såsom ogift synas ej göra sig gällande i detta sammanhang. Eftersom kvinna ej under pågående äktenskap ensam kan adoptera, finnes vid adoption ej anledning till de särskilda hänsyn mot hennes make, vilka göra sig så starkt gällande, då hon får ett barn utom äktenskapet. Adoptionen är dessutom en yttre rättshandling som knappast kan leda till en uppfattning hos omgivningen, att adoptivbarnet är avlat av den man, med vilken adoptivmodern tidigare varit gift. Då inga allvarliga skäl tala emot ett bibehållande av den nu gällande ordningen och då man måste antaga, att adoptivbarnet har intresse av namngemenskap med adop- tanten, föreslår kommittén att förvärvet i första hand skall avse »adoptan- tens släktnamn», vilket i dessa fall vill säga ensamstående adoptivmoders aktuella nanm. Såsom ovan påpekats har adoptivbarn genom 4: 1 ÄB nu- mera fått en starkare anknytning till adoptivmoderns släkt. Med hänsyn härtill och till den rätt som tillkommer frånskild hustru och änka att åter- taga sitt släktnamn som ogift, finner kommittén, att adoptivbarnet tillika bör äga rätt till detta namn.

När det gäller frågan om adoptivbarns rätt till gift adoptivmoders släkt- namn, har kommittén enligt huvudprincipen, att sådant barn skall jämstäl- las med barn i äktenskap, föreslagit, att adoptivbarnet mä äga rätt till hen— nes släktnamn såsom ogift. Vidare gör sig det i nästföregående stycke upp- tagna skälet angående barnets anknytning till adoptivmoderns släkt gällande även i detta sammanhang. Möjligen kunde det framstå som naturligt, om man dessutom gåve barn som adopteras av makar rätt till adoptivmoderns aktuella släktnamn, en fråga som kan bli föremål för övervägande endast om adoptivmodern i sitt äktenskap med adoptivfadern behållit släktnamn,

som hon förvärvat genom tidigare gifte. Även om man genom en sådan regel skulle uppnå full överensstämmelse med de fall, då änka eller frånskild hustru adopterar, finnas skäl som tala emot sådan ordning. Sålunda må beaktas, att man icke ansett sig böra giva barn i äktenskap sådan rätt. Vi— dare talar ett offentligrättsligt intresse däremot. Där namnrätt gives till mer än ett släktnamn, bör man av hänsyn till namnets samhällsfunktion vara återhållsam; endast om det är oundvikligt bör man utsträcka namnrätten till att avse mer än två nanm. Vid övervägande av dessa synpunkter, har kommittén funnit sig icke böra föreslå, att barn som adopteras av makar får rätt till adoptivmoderns aktuella namn. Om hon efter äktenskapsskill- nad får vårdnaden om adoptivbarnet, kan detta dock få ett ökat intresse av att förvärva hennes aktuella nanm. I själva verket har adoptivbarnet ju där- med kommit i den situation, i vilken det skulle ha befunnit sig om det blivit adopterat av henne, innan hon ingick det nu upplösta äktenskapet. I belys- ning härav torde nanmmyndigheten i sådant fall finna synnerliga skäl till namnbyte enligt förslagets 16 & föreligga.

Slutligen har kommittén föreslagit, att adoptivbarn, liksom enligt gä1_ lande rätt, skall kunna berättigas att behålla det namn som tidigare tillkom det. De skäl härför, som anfördes av lagberedningen 1917,1 ha väl kan- ske något förlorat i giltighet, eftersom adoptivbarnet numera icke äger arvs- rätt efter sina naturliga föräldrar och därför får förutsättas ha mindre intresse än tidigare av att manifestera samhörighet med dem. Det finnes emellertid särfall av adoption och tillfällen, då adoptionen föranledes av ytterst speciella orsaker. Då en man adopterar sin hustrus barn i annat äktenskap eller hennes adoptivbarn, kan det ej utan vidare förutsättas vara fördelaktigt för barnet, att det genom förvärv av adoptivfaderns släktnamn förlorar sitt dittillsvarande nanm. Då vuxen person adopteras kan han ofta ha intresse av att icke byta namn. Om ett barn adopteras av anförvanter därför att dess båda föräldrar äro döda, kan man ej utgå ifrån, att främsta syftet med adoptionen varit att införliva barnet med en ny familj; ofta kan rent praktiska synpunkter hava varit vägledande och det kan då t. o. ni. vara lämpligt, att barnets samhörighet med dess riktiga släkt på något sätt blir manifesterad. För sådana fall synes det önskvärt att adoptivbarnet får möjlighet att behålla sitt tidigare namn. Det bör dock även framdeles vara rätten som prövar, huruvida så skall ske.

55.

I föreliggande 5 behandlas adoptivbarns förvärv av släktnamn. Första styc- ket reglerar namnförvärvet vid adoptionen under det att andra stycket inne- håller regeln om adoptivbarnets rätt att antaga adoptivmoders släktnamn. I tredje stycket stadgas rätt för adoptivbarnet att bära tilläggsnamn.

1 Se ovan 5. 120.

Enligt 5 :3 FB erhåller adoptivbarn adoptantens släktnamn såvida ej rät- ten tillåter, att barnet behåller sitt tidigare namn eller här detta i förening med adoptantens. I allmänhet torde bestämmelsen tolkas så, att domstolen i adoptionsbeslutet yttrar sig i namnfrågan endast om barnet i någon form skall behålla sitt dittillsvarande namn.

Kommitténs förslag

Första stycket 1 och med att adoptionen såsom i kommitténs förslag uttryckligen förkla- ras vara förvårvsfaktum beträffande namnet, blir det oegentligt att beteckna namnförvärvaren såsom adoptivbarn. Kommittén har därför från 4 : 1 PB lånat ett uttryck, som i detta avseende är neutralt. Sakligt innebär detta icke någon ändring.

Kommittén föreslår såsom huvudregel att den som antages till adoptiv- barn därigenom förvärvar adoptantens släktnamn; om han adopteras av makar förvärvar han adoptivfaderns släktnamn. Därigenom fastslås, att barnet förvärvar dessa personers aktuella släktnamn, oavsett huru de ha förvärvat detta.

Ovan har närmare motiverats adoptivbarnets rätt till adoptivmoderns släktnamn såsom ogift. Såsom då anfördes böra parterna ha möjlighet att redan i adoptionsärendet få denna rätt tillgodosedd. I andra punkten av före— liggande stycke föreslås en bestämmelse av innehåll, att rätten på därom gjord framställning skall förklara, att adoptivbarnet genom adoptionen för- värvar »adoptivmoders» släktnamn såsom ogift. Genom att använda obe- stämd form har kommittén velat betona, att regeln gäller så snart en kvinna står som adoptant, och den är således tillämplig dels då ensamstående kvinna adopterar dels då makar adoptera gemensamt. Genom ordet »dock» mar- keras motsatsställningen till föregående mening. Därest ingenting säges i adoptionsbeslutet, inträffar automatiskt namnförvärv enligt första punk- ten; annat namnförvärv kan ifrågakomma endast om domstolen uttalar sig därom.

Tillämpning av andra punkten kan endast komma ifråga därest så på— kallas. Kommittén har ej utsagt av vem sådan framställning kan göras. Å ena sidan synes ganska klart vilka som böra vara berättigade i detta sam- manhang men å andra sidan föreligger stora svårigheter att språkligt sam- manfatta gruppen. Till den hör emellertid först och främst adoptanten eller adoptanterna. Att äkta makar som adoptera skola vara ense i en fråga som denna framgår av de allmänna reglerna om adoption i 4 kap. FB.1 Dess- utom bör rätt att göra sådan framställning tillkomma adoptivbarnet om det

1 Jfr också principen i förslagets 32 å.

vid adoptionen uppnått vuxen ålder. Enligt kommitténs förslag (32 &) äger den som fyllt 18 är själv göra anmälan eller ansökan om namn. Därav föl- jer att ett adoptivbarn som uppnått denna ålder äger att själv bestämma, huruvida han vill antaga adoptivmoderns släktnamn. En konsekvens härav måste bli att framställning, som i adoptionsärendet göres av den som fyllt 18 år, av rätten skall beaktas. Huruvida även framställning av yngre adop- tivbarn skall beaktas kan ej utan vidare besvaras; domstolen måste i viss mån härvidlag lämnas frihet att bedöma saken från fall till fall. Där- emot har kommittén den bestämda uppfattningen, att förmyndare eller vårdnadshavare för underårigt barn ej skall äga göra framställning angående barnets förvärv av adoptivmoderns släktnamn. Dessa personer som just stå i begrepp att till adoptanten eller adoptivföräldrarna överlämna sina befo- genheter kunna ej hävda något intresse i denna fråga, som kan få taga över dessas eller, om barnet är vuxet, adoptivbarnets egna önskemål.

Av det sagda framgår, att domstolen skall pröva huruvida framställ— ningen att adoptivbarnet skall förvärva adoptivmoders släktnamn är gjord av behörig person. Såsom tidigare fastslagits äger adoptivbarnet rätt till namnet och en följd härav är, att domstolen på gjord framställning skall förklara, att barnet förvärvar detta namn. Att domstolens prövning är av formell natur understrykes därav, att kommittén undvikit uttryck såsom bestämma eller besluta; den förklaring det är fråga om innehåller endast ett konstaterande av att adoptionens konsekvens i namnhänseende av- ser adoptivmoderns släktnamn såsom ogift i stället för det namn, som en- ligt huvudregeln kunde hava tillkommit barnet.

I tredje punkten har upptagits regeln, att rätten må tillåta, att adoptiv— barnet behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen. I detta fall finnes ej anledning att begränsa parternas möjlighet att göra framställ- ningar i saken. Det är nämligen alltid rätten, som efter skönsmässig pröv- ning avgör, huruvida ett sådant avsteg från huvudregeln må ske. Detta har framhållits på det sättet, att bibehållandet av det tidigare släktnamnet gjorts beroende av tillstånd utav rätten. Å andra sidan innebär detta att rätten ej själv kan taga initiativ i saken. I motsats till hemställan enligt andra punkten måste ett yrkande enligt tredje punkten vara motiverat. Detta fram- står som mera angeläget sedan adoptivbarnets samband med de riktiga för- äldrarna numera oftast helt avskäres.

Andra stycket I detta stycke upptages bestämmelsen om adoptivbarns rätt att efter anmä- lan antaga adoptivmoders släktnamn såsom ogift. Regeln är en konsekvens av den adoptivbarn tillerkända rätten till adoptivmoders släktnamn och står i överensstämmelse med vad som enligt förslagets 2 5 tredje stycket gäller för barn i äktenskap. För övrigt torde kommittén ovan hava lämnat full- ständig motivering för bestämmelsen, vilken, liksom första styckets andra

punkt, är tillämplig vare sig adoptivmodern är ensamstående adoptant eller har adopterat gemensamt med make.

Tredje stycket

Den nu gällande regeln att adoptivbarn kan förvärva dubbelnamn bestående av hans tidigare släktnamn och adoptantens släktnamn har i förarbetena icke givits någon motivering utöver den, som gäller för adoptivbarnets möj- lighet att behålla sitt tidigare nanm ensamt. Det måste antagas, att man velat tillgodose barnets eventuella önskan att markera samhörighet med både sin egen och adoptantens släkt. Motsvarande synpunkter ha enligt vad nedan skall visas gj ort sig gällande, då man i nya GB jämte regeln att hustru förvärvar mannens släktnamn införde bestämmelsen, att hon äger rätt att ha dubbelnamn.

Kommittén har ovan beaktat, att det kan finnas situationer då adoptiv- barnet har intresse av att markera tillhörighet till sin riktiga släkt. Samma synpunkter kunna leda till att adoptivbarnet genom dubbelnamn bör givas möjlighet att manifestera sin tillhörighet till båda släkterna. Emellertid ställer sig kommittén principiellt avvisande till dubbelnamn. Då frågan om dubbelnamn har sin största betydelse för hustru, kommer i motiven till reglerna om hustrus nanm att utförligt redogöras härför.1 Kommittén hän- visar till denna framställning. Emellertid kan adoptivbarnets intresse av att få markera sin samhörighet med både den egna släkten och adoptanten tillgodoses, om han gives rätt att, såsom ett avsteg från regeln i 1 5 andra stycket, bära annat nanm än det, som lagligen tillkommer honom. Kom- mittén har därför föreslagit, att adoptivbarn skall äga rätt att i förening bära adoptantens släktnamn och släktnamn, som tillkom honom före adop- tionen. Detta innebär att han, oavsett vilket av de båda namnen som till- kommer honom som släktnamn, har rätt att jämte detta bära det andra namnet. Uttrycket >>tillkom» är avsett att angiva, att namnet tillkommit adoptivbarnet före adoptionen, vare sig det tillkommer honom även efter denna eller då utbytts mot adoptantens.

Om hustrus förvärv av släktnamn

I detta avsnitt behandlas. dels hustrus förvärv av släktnamn i samband med giftermål (6 5) och dels hennes rätt att efter äktenskapets upplösning åter- taga henne tidigare tillkommande släktnamn (7 5).

Den svenska rättsutvecklingen

De gamla tillnamnsskicken medförde uppenbarligen icke, att hustru vid giftermålet förvärvade mannens tillnamn. Inom stadsbefolkningen före-

1 Se nedan 5. 135.

kom det däremot ofta under medeltiden att hon själv erhöll ett tillnamn, som visade hennes samhörighet med mannen, framförallt i form av hans förnamn eller tillnamn i genitiv såsom Margitta BaerenZS och Anna Kröia- rens.1 Även i många fall då hustrun hade tillnamn som till formen var yrkesnamn såsom Else Krukmakerske och Anna Krögerska avsågs man- nens yrke och tillnamnet angav då hennes familjetillhörighet, ej hennes yrke.2 Dessa förhållanden inneburo ej att hustrun kan sägas ha övergivit namn som tillkom henne före äktenskapet; ofta har hon två tillnamn med anknytning till både fadern och mannen såsom Katarina Nigelsdotter Her- mans.3 Inom övriga samhällsskikt synes under motsvarande tid ej före- komma att hustru erhöll tillnamn efter mannen utan hustrun framträdde inom adel och bondestånd under det tillnamn varmed hon benämndes före äktenskapet. Såvitt man kan bedöma av historiska källor medförde den under 1600—talet framväxande seden med fasta släktnamn ej någon föränd- ring i dessa avseenden. För bönderna voro släktnamn ej aktuella och adels- hustrurna bibehöllo även under äktenskapet faderssläktens namn. Hos stads- befolkningen fanns emellertid som visats särskilda förutsättningar för upp- komsten av en sed, att man och hustru båda benämndes med mannens släkt- namn. Under 1700-talet gjorde sig franskt inflytande gällande i denna fråga och seden nådde inom somliga borgarskikt en viss stadga. Den kan dock icke sägas ha vunnit större utbredning förrän i början av 1800-talet, och vid denna tid började den också utsträckas till övriga folkgrupper. Därefter blev den mera allmän och man kan nog räkna med, att de flesta hustrur vid slutet av förra seklet framträdde under sin mans släktnamn. Det må dock framhållas, att detta förhållande endast rörde släktnamn. I de många fall då makarna — framför allt på landsbygden endast hade patronymika, be- höll var och en sitt patronymikon även under äktenskapet.—1

Den angivna utvecklingen kan emellertid icke ha inneburit, att hustrun ansågs skyldig att antaga mannens namn. I tillämpningsföreskrifterna till 1894 års kyrkobokföringsförordning funnos intagna exempel, enligt vilka hustru skulle antecknas under mannen med sitt eget släktnamn så att Per Axel Liljas hustru angavs som »h. Sara Amanda Stolt». I exemplen till fö- delseboken voro båda föräldrarna angivna med sina egna ursprungliga släktnamn. Dessa exempel kvarstodo i tillämpningsföreskrifterna till 1910 års kyrkobokföringsförordning och ändrades först i samband med 1915 års kyrkobokföringsförordning. Enligt denna skulle Liljas hustru antecknas som »Sara Amanda Lilja, född Stolt», och i födelse— och dopboken skulle under mannens fullständiga namn antecknas hustruns förnamn med tillägg av »född» jämte det nanm hon burit som ogift.

1 Modéer s. 56 ff. 2 a.a. s. 61. 3 a.a. s. 57. 4 En viss upplysning härom erhåller man genom de i äldre lageditioner under GB förtecknade rättsfallen från 1800-talet.

Bestämmelserna i SlF byggde uppenbarligen på förutsättningen, att hustru ägde rätt till mannens namn;1 detta framgår av att hon förutsattes efter äktenskapsskillnad kunna återtaga släktnamn som tillkom henne före äk- tenskapet (& 1 punkt 3 i f. SlF). Däremot finnes ej anledning till den tolk- ningen av förordningen, att hon skulle ha varit pliktig antaga mannens släktnamn. Visserligen fick hon endast gemensamt med mannen söka om nytt släktnamn (& 7 fjärde stycket SIF), men i detta hänseende gavs ej någon företrädesrätt åt mannen; bestämmelsen gav allenast uttryck åt en önskan att båda makarna borde bära samma släktnamn. Enligt 5: 8 lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning kunde vid vissa fall av återgång i äktenskap mannen erhålla förbud för hustrun »att vidare bära hans namn». Bestämmelsen förutsatte uppenbarligen, att hustru ägde rätt till mannens namn men fortfarande kunde man ej påstå, att hon var pliktig därtill.

Det synes sålunda som om man mycket tidigt räknat med en rätt för hustru att antaga mannens nanm, vilken rätt erhöll sin bekräftelse i SlF. Först i 1915 års kyrkobokföringsförordning fick tanken om automatiskt förvärv ett klart uttryck. Bestämmelsen var dock av administrativ karaktär och kunde icke grunda någon namnplikt för hustrun. Emellertid synes sam— tiden ha utgått ifrån att en sådan plikt förelåg. Sålunda anförde lagbered- ningen 1917 i motiven till 1 & LBuÄ:2 »Dä vid giftermål kvinnan erhåller mannens släktnamn, behöver någon tvekan icke uppstå angående vilket nanm ett i äktenskap fött barn skall erhålla.» Det framgår av vad ovan sagts, att detta uttalande måste betecknas såsom väl kategoriskt.

Första gången frågan verkligen sattes på sin spets var i och med infö- randet av nya giftermålsbalken 1920. Det tycks dock som om man härvid utgick från att man kodifierade gällande rätt. Sålunda uttalade lagbered— ningen i motiven till 5: 15 GB, att det ansetts att bestämmelsen i 9: 1 ÄGB därom att hustrun följde mannens stånd och villkor medfört såväl »rätt som plikt» för hustrun att bära mannens släktnamn.3 Emellertid påpekade lag- beredningen därjämte dels att hustru enligt SlF endast gemensamt med make kunde ansöka om nytt namn och dels att det i alla händelser dåmera vore allmän sed att hustrun efter vigseln bar mannens släktnamn. Bered— ningen föreslog så införandet av den därefter så omstridda bestämmelsen i 5: 15 GB:

»Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom i den ordning Ko- nungen bestämmer.»

Vidare föreslogs en bestämmelse om hustrus namn i vissa fall av återgång

1 Se också Winroth II 5. 16. 2 Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 saml. 2 avd. 1 band): Förslag till LBuÄ s. 79; se ock Winroth II 5. 17. 3 Bilaga till riksdagens protokoll 1920 (2 saml. 2 avd. 1 band) 5. 219.

i äktenskap (10: 8), vilken överensstämde med 5: 8 i 1915 års lag, ävensom följande regel (11:31) angående frånskild hustru:

»Hustrn äge efter äktenskapsskillnad behålla det nanm hon gcnOm äktenskapet erhållit eller återtaga det nanm hon hade såsom ogift.»

I första kammaren väcktes motion om uteslutande av förslagets 5: 15 eller alternativt en bestämmelse, som gav hustru valfrihet mellan de båda namnen.1 Första lagutskottet2 tillstyrkte beredningens förslag men däremot reserverade sig en ledamot, som föreslog att lagrummet skulle ha följande lydelse: >>Hust1'u erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt eget eller sitt eget och mannens i förening, om hon gör anmälan därom i den ordning Konungen bestämmer.»

Vid riksdagsbehandlingen förekom en livlig debatt. I första kammaren segrade utskottet med den knappa marginalen av två röster; i andra kam- maren var röstövervikten för utskottet större. Jämväl bestämmelserna i 10: 8 och 11: 31 antogos oförändrade av riksdagen.

Under diskussionen rörande namnfrågan i samband med nya giftermåls- balken framhölls framför allt de yrkesarbetande hustrurnas intresse. Icke någonstans ställdes problemet såsom ett rättsproblem, utan frågorna rörde sig endast om å ena sidan det praktiska i att familj en hade gemensamt släkt— namn och å andra sidan den yrkesarbetande kvinnans behov av sitt yrkes- namn. Mot denna bakgrund skall man uppenbarligen se Ebersteins 1921 framlagda kompromissförslag. Han avsåg att låta huvudregeln om hustrus släktnamnsförvärv kvarstå i giftermålsbalken men med tillägg: »dock må honi stället behålla det släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet, om honi utövning av yrke eller därmed jämförlig verksamhet gjort sig gällande under namnet och gör ansökan därom på sätt i lag om släktnamn är stadgat.»

Ebersteins förslag innehöll principiella nyheter av stor betydelse för de tankegångar, som nedan komma att utvecklas av kommittén. En närmare redogörelse för förslagets innebörd är därför nödvändig.

Det problem som dittills varit —— och sedermera blev föremål för det livligaste intresset var frågan om hustrus rätt att bibehålla släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Eberstein menade visserligen, att makarnas namngemenskap var uttryck för en ur identifieringssynpunkt lycklig ut— veckling, men ansåg, att det ej heller kunde förnekas, att en regel, som av- skar hustru från möjligheten att fortsätta en eventuell verksamhet under oförändrat namn, kunde vara henne till allvarlig olägenhet.3 Visserligen funnes en obegränsad möjlighet för henne att som yrkesnamn faktiskt an— vända flicknamnet, men detta kunde ej anses tillfyllest, då hennes intressen gick ut på att hon i allt sitt framträdande finge bära det namn, varunder hon

1 1:175. " Utl. nr 27. 3 5.61.

gjort sig känd.1 För att möta invändningen att ett begagnande av flick- namnet skulle komma att införas i större utsträckning än behovet påkallade föreslog Eberstein, att frågan om den enskildes behov härvidlag skulle bli föremål för prövning av namnmyndigheten. Det är i detta avseende kompro- missen tar sig uttryck; varje gift kvinna som hade ett verkligt intresse av sitt gamla namn skulle kunna få detta intresse tillgodosett och samtidigt kunde man taga hänsyn till dem, som i de föreslagna reglerna sågo ett hot mot äktenskapet och dess naturliga namngemenskap.

I motiven till GB hävdade lagberedningen, att förslagets 11: 31 i sak över- ensstämde med dittillsvarande regel i 5 1 punkt 3 SlF, att frånskild hustru ägde återtaga sitt tidigare släktnamn.2 Detta påstående var på en väsentlig punkt icke exakt; dittills hade hustru ägt återtaga varje släktnamn, som tillkommit henne före äktenskapet _ d. v. s. även sådant nanm som hon förvärvat genom ett tidigare äktenskap men enligt GB fick hon endast återtaga sitt namn som ogift. I samband med införandet av GB ändrades SlF i denna del; frågan om frånskild hustrus namn utbröts ur punkt 3 och sammanfördes med regeln om hustrus dubbelnamn i 5 1 punkt 4, varvid denna erhöll en redigering som helt kom att överensstämma med 11: 31 GB. Eberstein påpekade i sitt förslag, att de skäl som talade för att hustru i åk- tenskapet skulle få behålla sitt namn som ogift även kunde åberopas för bibehållande av annat namn, som tillkommit henne före äktenskapet.3 Detta förslag anknöt alltså till de tankegångar, som före 1921 återspeglades i SlF:s regel. Det oaktat accepterade Eberstein GB:s ståndpunkt beträffande hustrus rätt att efter äktenskapsskillnad få återtaga allenast sitt släktnamn såsom ogift.

Som framgår av det sagda bibehöll Eberstein icke hustrus möjlighet att ha dubbelnamn. Efter en diskussiorr1 om huruvida båda leden i dubbel- namnet voro att anse som hennes släktnamn eller om namnet som ogift bara vore att betrakta som ett personligt tillnamn, fann Eberstein, att det sista ur namnrättslig synpunkt låg närmast. Det lagfästa dubbelnamnet stod i själva verket mycket nära bruket att kalla sig med enbart mannens släktnamn med tillägg av ordet »född» jämte namnet som ogift. Att göra åtskillnad mellan dessa båda metoder att utmärka härkomsten kunde enligt Eberstein knappast framstå som motiverat. Det behov som hustru kunde ha av att få begagna dubbelnamn vore ej heller detsamma i alla situationer; några hustrur hade intresse av att bära dubbelnamnet bara i vissa fall, under det att de i vardagslag önskade framträda enbart under mannens namn. Att under sådana omständigheter för dem föreskriva ett antingen—— eller, så att de måste bestämma sig för ett alternativ torde ej vara påkallat av något verkligt intresse. Eberstein fann därför den bästa lösningen vara att

1 S. 63. * S. 359. * S. 63. * S. 60 f.

giva hustru en allmän befogenhet att oberoende av anmälan i kombination med (framför) det nya släktnamnet begagna sitt eget namn såsom ogift.

Av de myndigheter som yttrade sig över Ebersteins förslag synas de flesta icke ha haft något att erinra emot de nya reglerna för hustrus namnrätt. Fredrika Bremer-förbundets styrelse föreslog dock, att någon prövning icke skulle vara villkor för hustrus rätt att behålla sitt släktnamn som ogift, och en länsstyrelse föreslog, att hustru skulle äga återtaga varje namn som före äktenskapet tillkom henne.

I sitt 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 47) påpekade kvinnoarbets- kommittén de olägenheter, som drabbade gifta kvinnor därigenom, att firma— lagen icke medgav dem att återupptaga firmanamn, som de haft såsom ogifta, och framhöll önskvärdheten av att nanmrättsliga förhållanden upptogos till övervägande. Vid 1941 års riksdag väcktes en motion1 med förslag, att makar skulle kunna såsom gemensamt släktnamn välja antingen mannens eller hustruns namn. Efter avstyrkande från första lagutskottet2 föll mo— tionen i båda kamrarna. Frågan om hustrus rätt att behålla sitt släktnamn togs äter upp i två likalydande motioner 1942;3 denna gång tillstyrkte ut- skottet4 en utredning, men förslaget föll i båda kamrarna. Redan året därpå återkommo några av motionärerna5 men denna gång avstyrkte utskottet,6 varvid dock i det närmaste hälften av ledamöterna reserverade sig. Förslaget föll i båda kamrarna.

I skrivelse den 3 november 1945 till chefen för justitiedepartementet hem- ställde Yrkeskvinnors Samarbetsförbund om utredning av frågan om gift kvinnas släktnamn. Vid 1947 års riksdag väcktes i båda kamrarna motio- ner7 med yrkande om översyn av äktenskapslagstiftningen, varvid särskilt hustruns namnfråga framhölls. Efter avstyrkande från utskottet3 föll frågan i båda kamrarna. År 1949 väcktes i andra kammaren moti0n9 med yrkande om ändring av 5: 15 GB på så sätt, att hustru skulle själv äga bestämma vil- ket namn hon ville bära under äktenskapet. Denna gång tillstyrkte utskottetm men förslaget föll i båda kamrarna med en marginal av 10 respektive 20 röster.

I skrivelse den 14 november 1952 till chefen för justitiedepartementet anhöll Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund, att åtgärder måtte vid- tagas för att bringa frågan om gift kvinnas rätt att behålla »sitt flicknamn» till en lösning. Slutligen upptogs frågan i vid 1954 års riksdag i båda kam-

1 I: 124. ” Utl. nr 17. 3 I: 142 och II: 152. 1 Första lagutskottet utl. nr 23. 5 II: 201. ' Utl. nr 9. " I: 40 och II: 76. 3 Första lagutskottet utl. nr 37. 9 11: 287. 1" Utl. nr 21.

rarna väckta motioner.1 Motionärerna hemställde att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära en allsidig utredning om rätten till släktnamn, varvid särskilt påyrkades sådan ändring av 5: 15 GB att gift kvinna bereddes möj— lighet att få bära enbart sitt släktnamn som ogift. Utskottet2 ansåg den föreslagna ändringen av 5: 15 GB böra bli föremål för utredning. Emellertid fann utskottet detta spörsmål böra övervägas i samband med en allmän ut- redning av namnrätten. Såsom förut anförts3 avstyrkte utskottet motio— nerna med hänvisning till det påbörjade nordiska samarbetet på namnrät- tens område. Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens ågärd.1

Nordisk rätt

I dansk lagstiftning finnes icke någon förpliktelse ålagd hustru att bära mannens släktnamn. Emellertid framgår av vissa bestämmelser i lagen den 30 juni 1922 om äktenskaps ingående och upplösning, att hustru är berätti- gad att antaga mannens namn; enligt sagda bestämmelser kan nämligen denne vid vissa fall av återgång och skillnad yrka att hustrun ej vidare må bära hans namn.

Enligt den norska namnlagen förvärvar hustru mannens släktnamn men har rätt att använda sitt släktnamn såsom ogift före mannens.

I Finland gäller enligt 32 & äktenskapslagen samma regler som hos oss, dock att det beträffande dubbelnamnets form gjorts det förbehållet, att hustruns nanm skall ställas före mannens.

Kommitténs förslag

Av vad sagts framgår, att frågan om hustrus släktnamn varit föremål för uppmärksamhet alltsedan hon genom nya giftermålsbalken ålades såsom en plikt att bära mannens släktnamn. Det framgår även, att redan från början en stark minoritet uttalat sig för att hustru borde äga valrätt mellan man- nens namn och sitt namn som ogift eller —- i vissa fall annat namn som hon burit före äktenskapet. Denna minoritet —— som väl fått sitt viktigaste stöd i Ebersteins förslag har särskilt framhållit dels att svensk kvinna sedan gammalt ägt behålla sitt nanm som ogift, vilken rätt hon berövats först genom giftermålsbalken ,5 och dels att yrkesutövande kvinna har ett starkt intresse av att efter giftermål kunna fortsätta sin verksamhet med an- vändande av det namn, under vilket hon gjort sig känd i sin yrkesutövning.6 Det har även funnits röster som påpekat, att hustruns namn som ogift

1 I: 116; II: 151. 3 Första lagutskottet utl. nr 23. 3 S. 55.

: 1218240, 11:18:35.

Se ex. mot. 1920 I: 175 och SOU 1938: 47 s. 345. 5 Se ex. SOU 1938: 47 s. 323.

för henne kan ha ett personligt värde och utgör hennes »egendom».1 Som de viktigaste argumenten för nu rådande ordning ha framdragits, att det vore ett samhällsintresse att den äktenskapliga gemenskapen finge uttryck jämväl i namngemenskap samt att äktenskapet som etisk institution kunde råka i fara om denna namngemenskap upplöstes.2 Dessutom har man hän- visat till att hustruns intresse av att behålla sitt släktnamn i stor utsträck- ning är tillgodosedd genom bestämmelsen om dubbelnamn.3

Vad angår det allmännas intresse kan det till en början synas som om praktiska skäl talade för att namngemenskap borde råda inom en och samma familj. Redan i nuvarande lagstiftning har man dock måst göra flera avsteg härifrån. När allt kommer omkring torde det allmännas intresse i stort sett sammanfalla med folkbokföringens krav på att medborgarna lätt skola kunna identifieras. För närvarande antecknas hustru i anslutning till mannens namn med tillägget »född» jämte namnet som ogift. Skulle hon tillåtas bära annat nanm än mannen, skulle detta medföra, att hon antecknades med eget släktnamn med tillägg »gift» jämte mannens släkt— namn. Naturligtvis blir införningen i det förra fallet något enklare liksom det då blir lättare att konstatera, vilka personer som äro gifta med varandra, men någon avsevärt större svårighet att med den senare metoden identifiera personerna torde icke kunna påvisas. De praktiska fördelar, som kunna vinnas med det nuvarande systemet, äro ur allmän synpunkt icke av större betydelse än att de böra vika, därest ett enskilt intresse skulle påfordra det.

Vad angår de synpunkter på namnfrågan som anknyta till en viss upp- fattning om äktenskapet som institution får kommittén anföra följande. Den allmänna inställningen till äktenskapet synes icke kunna komma att undergå förändring genom en lagstiftning på namnrättens område. Den ge— nom äktenskapet bildade familjen har tidigare framstått som en ekonomisk och rättslig enhet med mannen som ledare . Det förhållandet, att denna enhet upplösts så att vardera maken i huvudsak disponerar sin egendom och i rättsliga angelägenheter företräder sig själv, kan icke sägas ha inverkat på äktenskapet som institution. I jämförelse med de antydda förändringarna av äktenskapets struktur synes ett hävande av namngemenskapen mellan makarna vara av mindre betydelse. Den enskilda människans syn på äk— tenskapet torde också vara beroende av djupare liggande förhållanden än en formell namngemenskap och kommittén har ej kunnat finna några konkreta exempel på hur ett hävande av namngemenskapen skulle kunna påverka denna syn. Det är således kommitténs uppfattning, att namnfrågan är av underordnad betydelse för äktenskapsinstitutionens bestånd och att pro- blemets lösning icke kan göras avhängig av ofta obestämda och ej närmare analyserade allmänföreställningar av etisk art om äktenskapet.

1 Se Sjöström-Bengtssons yttr. i riksdagen 1943 I: 7:20. 1 Se kammardebatterna 1942 (1: 16:31) och 1943 (1: 6:16 och 11: 7:23). 3 Se ex. Första lagutsk. 1920 utl. nr 27 samt i not 2 nämnda kammardebatter.

Frågan huruvida kvinnorna äro tillräckligt tillgodosedda genom före- fintliga regler 'om dubbelnamn tarvar en närmare utredning av vilka intres- sen som kunna och böra tillgodoses.

Rent allmänt taget synes gälla, att ogift kvinnas rätt till sitt släktnamn framstår som lika omistlig som mannens rätt till sitt. Det bör då ej komma i fråga att uppställa andra regler för kvinnas förlust av släktnamnet än dem som gälla för mannen. I viss mån samma skäl som föranleda att en kvinna oavsett civilståndsförändring må behålla sitt medborgarskap, till dess hon själv frivilligt avstår ifrån det, kunna anföras för att hon, så länge hon själv vill, genom släktnamnet får utmärka anknytning till sin släkt. Även om de båda frågornas vikt ej alltid kan jämställas, synes man dock om dem båda kunna säga, att endast kvinnan sj älv i det enskilda fallet kan avgöra vilket medborgarskap respektive vilket släktnamn som för henne personligen är lämpligast. Detta resonemang leder till, att kvinna bör äga rätt att under äktenskapet behålla sitt tidigare släktnamn, och att denna hennes rätt ej bör vara avhängig av myndighets prövning. En sådan stånd- punkt strider emellertid icke mot en bestämmelse, att hon tillika skall förvärva mannens släktnamn. Den rätt som här avses kan sålunda tillför- säkras hustru inom ramen för en regel om dubbelnamn, under förutsättning dock att båda leden i detta namn äro att betrakta som hennes släktnamn.

Den hittills allt överskuggande synpunkten har emellertid varit, att kvin- nan bör ha rätt att behålla det nanm, varunder hon som yrkeskvinna gjort sig känd. Före 1920 synes yrkesnamnen i regel ha haft anknytning till fria yrken.1 Under de senaste decennierna har emellertid en stark förskjutning skett; de yrkesarbetande kvinnorna äro spridda över snart sagt alla arbets- fält och därmed har kvinnans intresse av att behålla det släktnamn, under vilket hon som yrkeskvinna blivit känd, vida ökat. Vid folkräkningen 19502 uppgick antalet förvärvsarbetande kvinnor i andra näringar än jordbruket till 225 000. Därtill komma de inom jordbruket verksamma samt många som utan att vara yrkesverksamma i egentlig mening genom socialt eller poli- tiskt arbete utåt skapat sig en helt självständig ställning i samhället. Även om man bortser från de ogifta, från dem vilka påbörjat sin verksamhet först sedan de ingått äktenskap och från dem vilka icke fästa avseende vid namnfrågan, måste det återstå en stor grupp kvinnor för vilka proble- met är aktuellt. Man kan visserligen icke påstå, att dessa kvinnor ej på ett tillfredsställande sätt skulle kunna identifieras med dubbelnamn, men i verkligheten blir situationen den, att de i såväl yrkeslivet som privatlivet komma att benämnas med yrkesnamnet, under det att dubbelnamnet blir en enbart offentligrättslig beteckning. Konsekvensen härav blir, att de namn, som ej äro deras rätta, alltmer inarbetas och till sist bli de enda i samhället kända. När de tvingas använda dubbelnamn visar detta sig vara sämre som

1 Eberstein s. 62 f. ” Folkräkningen den 31 december 1950 del VI s. 36 f.

identifieringsmedel. Visserligen torde de stundom även i offentligrättsliga sammanhang kunna bruka endast yrkesnamnet, men i vissa fall är detta icke möjligt;1 särskilt må framhållas att kvinna efter giftermål icke äger äterupptaga en tidigare bedriven verksamhet under oförändrad firma.? Under alla omständigheter måste det te sig otillfredsställande, att gifta kvinnor skola behöva använda olika namn alltefter den situation, i vilken de fram- träda. Det måste därför konstateras, att dubbelnamnet för kvinnor icke utgör ett fullgott alternativ till rätten att behålla sådant släktnamn, varunder de före äktenskapet gjort sig kända.

Till vad nu sagts kommer ett par synpunkter på dubbelnamnets praktiska och rättsliga natur. Det framstår som klart, att dessa nanm genom sin kon— struktion i många fall äro ohanterliga. Om båda namnen betraktas såsom likvärdiga delar i ett enda släktnamn kan detta medföra, att dubbelnamnet kommer att ingå som en del i ytterligare »dubbelnamn», vilket då i själva verket kommer att bestå av tre eller flera delar. En sådan utveckling vore högst olycklig. Skall man undvika den måste emellertid fastslås, att endast det ena namnet är verkligt släktnamn och att det andra har en annan rätts— lig natur. Med hänsyn till vad ovan sagts om kvinnans intresse av att under äktenskap behålla sitt tidigare nanm såsom släktnamn, kan man emellertid ej därvid utan vidare giva företräde åt mannens nanm. Man är alltså tillbaka vid det ursprungliga vägskälet: man tvingas taga ställning till huruvida hustruns verkliga släktnamn skall vara mannens namn eller hennes tidigare namn.

Sammanfattningsvis må anföras följande. Det släktnamn, som kvinna lagligen förvärvat, äger hon rätt till och det bör därför ankomma på henne själv att avgöra, om hon vill avstå ifrån det eller icke. Gift kvinnas intresse av att behålla sitt släktnamn kan i allmänhet ej på ett praktiskt sätt tillgo- doses genom dubbelnamn. En lösning med dubbelnamn måste medföra att hustru får antingen ett dubbelt verkligt släktnamn eller ock ett efternamn, vars ena del är släktnamn och vars andra del är personligt tillnamn. Båda dessa alternativ måste förkastas.

På grund av vad nu anförts föreslår kommittén, att hustru under äkten- skapet skall äga behålla sitt eget släktnamn. Eberstein påpekade, hurusom de synpunkter som för yrkeskvinnans del kunna anläggas på hennes namn som ogift i lika mån gälla varje släktnamn, under vilket hon gjort sig känd. Han ansåg därför ingen åtskillnad böra göras mellan hennes namn som ogift och annat släktnamn, som kunde tillkomma henne. Kommittén delar denna mening och anser således, att hustru skall äga under äktenska— pet behålla varje namn, som hon dessförinnan lagligen förvärvat. Särskilt för yrkesarbetande gifta kvinnor — och dessas antal synes öka allt kraftigare _ kan det som erfarenheten visat vara av synnerligt intresse att i nytt åk-

1 Se ovan vad som sagts om namnplikt s. 67. 3 RÅ 1930 s. 201.

tenskap få behålla det vid tidigare äktenskaps ingående förvärvade nanm, varunder de gj ort sig kända.

När det gäller att avgöra på vad sätt dessa tankegångar skola realiseras, har kommittén haft att välja mellan två möjligheter. Man kan som huvud- regel uppställa, att hustrun i princip behåller sitt tidigare nanm men äger antaga mannens; man kan a andra sidan låta henne i princip automatiskt förvärva mannens namn men giva henne rätt att behålla sitt tidigare namn.

Enligt de ovan förda resonemangen1 vore väl det första alternativet rikti- gast: det namn som hustru före äktenskapet förvärvat bör hon få behålla, ehuru hon har rätt att övergiva det till förmån för mannens namn. Emel- lertid får man utgå från att även framgent flertalet gifta kvinnor önskar namngemenskap med mannen. Det vore då orimligt att tillskapa en regel, som medför att de flesta måste vara aktiva för att erhålla det namn de önska.” Även om det sålunda innebär ett avsteg från den ur förslagets syn- punkt teoretiskt riktiga linjen, vill kommittén föreslå, att man som huvud- regel bibehåller den nuvarande principen, nämligen att hustru med vigseln förvärvar mannens släktnamn, men med tillägg, att hon äger avgiva för- klaring, att hon behåller det namn som dittills tillkommit henne.

På grundval av ovan refererade ståndpunkt angående dubbelnamnet före- slog Eberstein, att regler om dubbelnamn skulle helt utgå ur lagtexten; lagens tystnad på denna punkt berövade nämligen icke hustrun hennes självklara rätt att såsom personligt tillnamn begagna sitt namn från tiden före äktenskapet. Kommittén har av skäl som framgå ovan3 ej upptagit möj- lighet för hustru att såsom verkligt släktnamn förvärva dubbelnamn. Emellertid är det uppenbart, att hustru _ vare sig hon behåller sitt tidigare namn eller förvärvar mannens släktnamn —— kan ha ett intresse av att namnmässigt visa sin tidigare eller senare familjeanknytning. Behåller hon sitt eget nanm, kan hon ändock i sällskapsliv, på resor och i andra fall, då samhörigheten mellan henne och mannen rimligen bör markeras, vilja göra detta genom att bruka hans namn. Förvärvar hon mannens namn, kan hon under en övergångsperiod vilja begagna jämväl sitt tidigare yrkesnamn för att därmed skapa en associativ förbindelse mellan namnen i avsikt att seder— mera begagna endast mannens namn som yrkesnamn. Eberstein menade att man icke behöver lagstifta i denna fråga. Emellertid har kommittén före- slagit införandet av en allmän namnplikt (1 5 andra stycket). Av denna följer, att hustru icke kan utan vidare bruka annat nanm än det som rätte- ligen tillkommer henne. Av detta skäl har kommittén måst skapa ett undan- tag från namnplikten i dessa fall genom att föreslå en regel, som berät- tigar hustru att oavsett den generella namnplikten jämte sitt släktnamn bära ett tilläggsnamn, vilket i enlighet med vad ovan sagts kan utgöras av

1 Se särskilt s. 134 f. 2 Jfr motsvarande synpunkter ovan 5. 111. 3 S. 135.

antingen mannens släktnamn eller det släktnamn, som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Hade hon då ett släktnamn som förvärvats genom tidigare äktenskap, förutsätter förslaget, att det är detta namn, som hustrun kommer att bära i förening med mannens. Emellertid kan enligt förslagets 7 5 såväl hustru som änka återtaga sitt nanm som ogift. Enligt kommittténs mening bör därför hustru, som vid ingående av ett nytt äkenskap förvärvar den nye mannens släktnamn, kunna i förening med detta bära sitt namn som ogift, även om hon ej hade detta namn omedelbart före det sista gifter- målet.1

Sammanfattningsvis kan sägas, att kommittén med ändring av gällande rätt föreslagit, att hustru under äktenskapet äger behålla sitt tidigare namn och att det namn hon sålunda må behålla kan utgöras såväl av hennes släktnamn såsom ogift som av släktnamn, vilket hon förvärvat i tidigare äktenskap.

65.

I denna 5 behandlas hustrus rätt att förvärva och bära mannens släktnamn.

Gällande rätt

Enligt 5: 15 GB erhåller hustrun med vigseln mannens släktnamn. Hon må dock bära sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan där- om enligt 5 1 punkt 4 SIF. Denna anmälan kan göras när som helst. Beträf- fande frågan, huruvida sålunda buret dubbelnamn skall anses i sin helhet som släktnamn eller icke, hänvisas till vad som ovan sagts.2

Kommitténs förslag Första stycket

Som huvudregel föreslås att hustru genom vigseln automatiskt förvärvar mannens släktnamn. Hon äger dock före vigseln avgiva förklaring, att hon behåller sitt dittillsvarande släktnamn.

Enligt förslaget skall hustru vara berättigad att behålla »släktnamn som tillkom henne före äktenskapet». Denna bestämmelse utesluter tillnamn; tillhör hon alltså gruppen släktnamnslösa med eller utan personligt tillnamn förvärvar hon nödvändigtvis genom vigseln mannens släktnamn. Detta får dock relevans endast under övergångsperioden (se 39 5 2 mom.) och bestäm- melsen skall i denna del ses som ett led i strävan att tillföra alla medbor— gare släktnamn. Bestämmelsen, att hustru i äktenskapet äger behålla det namn som tillkommer henne då äktenskapet ingås, innebär att hon äger be- hålla det namn som hon senast före äktenskapet lagligen förvärvat, vare sig

1 Jfr. vad nedan sägs om hustrus rätt att efter äktenskapet återtaga sitt släktnamn såsom ogift s. 140. = 5. 130 f.

hon förvärvat det vid födelsen eller senare genom t. ex. legitimation, adoption eller vigsel. Av särskild betydelse är att kvinna, som är änka eller frånskild och har förvärvat sin förre makes släktnamn, äger behålla detta i ett nytt äktenskap. Vill hon i denna situation i det nya äktenskapet i stället ha sitt namn som ogift, kan hon icke nöja sig med den förklaring, som föreslås i förevarande å, eftersom sagda nanm ej längre tillkommer henne. Emel- lertid erhåller hon i 7 å en rätt att efter äktenskapets upplösning återtaga sitt namn som ogift, och anmälan därom kan hon göra när som helst mellan äktenskapen. Har hon ännu icke återtagit sitt släktnamn såsom ogift, då för- klaringen skall avgivas, kan hon i ett sammanhang — förutsatt att anmälan och förklaring avgivas inför präst i den församling, där hon är kyrkoskri- ven _ återtaga namnet och avgiva förklaring och på så sätt bliva berättigad att i det nya äktenskapet behålla sitt namn som ogift.1

Har hustrun avgivit förklaring, att hon ämnar behålla sitt tidigare släkt— namn, bör hon dock enligt kommitténs mening kunna under äktenskapet antaga mannens namn. Detta är framför allt av betydelse i de fall, då hon behållit sitt tidigare namn av hänsyn till verksamhet, som hon upphör med under äktenskapet. Denna hennes möjlighet att ansluta sig till mannens nanm bygger på hennes primära rätt till hans namn; han bör därför icke ha någon möjlighet att sätta sig däremot och något samtycke från hans sida bör ej erfordras. Under sådana förhållanden är det tillräckligt med en an- mälan. Emellertid synes det uppenbart, att om förutsättningarna för fort- satt äktenskap kunna bedömas som osäkra hustrun ej bör ha möjlighet att förvärva mannens namn som hon dittills ej haft intresse av. En sådan rätt skulle lätt kunna utnyttjas i chikanöst syfte. Leva makarna på grund av söndring åtskilda, bör hustrun därför ej ha möjlighet att genom anmälan förvärva mannens namn. Kan hon visa sig ha intresse av förvärvet med hänsyn till barnen, torde hon dock kunna förvärva mannens släktnamn även i denna situation, men det bör då ske efter ansökan, så att en avvägning av de motsatta intressena kan företagas.

Sedan hustru genom vigseln eller efter anmälan förvärvat mannens släkt- namn, kan hon i princip icke under äktenskapet återtaga sitt tidigare namn. Med denna regel vill kommittén tillgodose det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet. Kan hon visa ett beaktansvärt intresse av att återfå nam- net hon vill t. ex. återupptaga en rörelse som hon tidigare drivit —— får hon enligt förslaget i stället vända sig till namnmyndigheten, som har att pröva ansökningen enligt de i 15 & angivna reglerna.

Andra stycket Beträffande hustruns möjlighet att bära tilläggsnamn torde uttömmande motivering ha givits ovan.2 Det kan framhållas, att den rätt att bära till—

1 Se vidare motiven till 30 5 samt 12 & namnkungörelsen. ” S. 136 f.

läggsnamn, som här tillerkännes henne, gäller oavsett om hon i äktenskapet behållit sitt tidigare släktnamn eller icke. Har hon förvärvat mannens släkt- namn, kan hon i förening med detta bära antingen sitt släktnamn som ogift eller sådant namn, som hon efter tidigare äktenskap hade vid det senare äktenskapets ingående. Här gäller det ej namnrätt utan ett undantag från namnplikten, vilket tillskapats för att tillgodose speciella intressen.

75.

I denna & behandlas änkas och frånskild hustrus rätt att återtaga släktnamn, som tillkom dern före äktenskapet.

Gällande rätt

Enligt 11:31 GB har hustru efter äktenskapsskillnad rätt att återtaga det namn hon hade såsom ogift. Änka saknar sådan möjlighet. Det må påpekas, att enligt den ursprungliga lydelsen av SlF frånskild hustru hade möjlighet att återtaga släktnamn, som före äktenskapet tillkom henne. I samband med införandet av nya giftermålsbalken ändrades denna bestämmelse utan motivering i så måtto, att hustrun endast gavs möjlighet att återtaga sitt namn såsom ogift.1

Kommitténs förslag

Kommittén är av den principiella uppfattningen, att hustru sedan äkten- skapet upplösts skall vara berättigad att återgå till en tidigare namnsitua- tion. Det samhällsintresse av makars namngemenskap, som kan före- ligga så länge äktenskapet består, bör icke leda till ett tvång för hustrun att efter äktenskapet behålla mannens släktnamn. Denna uppfattning har re- dan godtagits av lagstiftarna såvitt avser frånskild hustru. Kommittén kan för sin del ej göra någon skillnad mellan frånskild hustru och änka. De synpunkter ifråga om pietet mot den döde, som år 1900 framskymtade i vissa remissvar å första förslaget till SIF, vilket i detta hänseende jämställde frånskild och änka, synas knappast längre vara förtjänta av beaktande. Det förefaller kommittén verklighetsfrämmande, att en åtgärd som för en efter- levande hustru kan vara praktisk och även i övrigt önskvärd skulle kunna anses innefatta en sådan kränkning av den dödes minne, att samhället bör inträda som vaktare av detta. Sedan kommittén föreslagit, att inomäkten- skapligt barn skall äga rätt till moders släktnamn som ogift, kan ej heller någon invändning göras mot ett sådant likställande under hänvisning till önskvärdheten av namngemenskap mellan modern och barnen.2 I den mån änka återtager sitt namn som ogift, kunna barnen på samma formlösa sätt

1 Se ovan 5. 130. ” Se ock justitierådet Bergmans yttrande NJA II 1917 s. 373 f.

följa henne (jfr motiven till 18 ä 1 mom. andra stycket). Vidare kan påpekas, att den nya regeln, att barn utom äktenskap förvärvar moders släktnamn som ogift även om hon är änka, är intimt förknippad med den nu föreslagna bestämmelsen.

Frågan vilket namn hustru skall äga återtaga är mera svårbedömbar. Att hon i någon form bör kunna återtaga sitt namn som ogift torde stå utom all diskussion. Däremot kan man hysa delade meningar om hennes rätt att återtaga släktnamn från ett tidigare äktenskap. Det intresse hon har att över huvud taget byta namn kan vara högst varierande. Hon kan önska att framför allt komma ifrån den senaste makens nanm, hon kan vilja återknyta till sin egen släkt, hon kan vilja uppnå namngemenskap med sina barn från tidigare äktenskap och hon kan vilja återknyta till ett henne tidigare tillkommande namn, vilket haft och kan få betydelse för henne i yrkesutövning eller annan verksamhet. I det förstnämnda fallet kan hon väl anses tillgodosedd redan genom namnet som ogift och i det andra kan hon endast tillgodoses genom detta namn. Däremot kan hon i det tredje fal— let endast tillgodoses, om hon får återknyta till barnens faders namn, d. v. s. till sitt nanm från tidigare äktenskap. I det fjärde fallet kan frågan blott besvaras individuellt, ibland är det hennes namn som ogift, ibland är det ett namn från tidigare äktenskap som hennes intresse avser. Det visar sig alltså att hustru i vissa fall kan ha ett starkt intresse av att återtaga sin tidigare mans släktnamn. Å andra sidan bör naturligtvis icke detta intresse tillgodoses, om hon redan före det andra äktenskapet förlorat den första mannens namn (se 20 5) eller självmant avstått från det genom att redan efter det första äktenskapets upplösning återtaga ett henne tidigare till- kommande namn.

Kommittén har med stöd av vad nu sagts föreslagit, att hustru efter äkten- skapets upplösning skall äga rätt att återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet. Visserligen synes detta betyda, att hon i vissa fall endast kan återgå till sitt nanm från föregående äktenskap. I och med att hon åter- tagit detta nanm, är hon emellertid berättigad att enligt samma regel åter- taga släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Det är kommitténs mening att hon efter det andra äktenskapet skall kunna göra anmälan om återgång direkt till sitt släktnamn som ogift. Däremot bör bestämmelsen ej tolkas så, att hon skulle kunna återtaga släktnamn, vilket tillkommit henne i ett ännu tidigare äktenskap men vilket hon ej behållit, då hon ingick det andra äk— tenskapet ; sådant släktnamn är hon visserligen berättigad att återtaga efter upplösningen av det andra äktenskapet, men hon får anses ha förlorat denna rätt, då hon utan att sålunda återtaga det, ingick sitt tredje äktenskap.

Av bestämmelsens formulering framgår, att hustru endast äger återtaga släktnamn. Hon kan icke återtaga tillnamn eftersom hon då skulle förlora varje släktnamn.

Slutligen påpekas, att föreliggande bestämmelse endast gäller för från-

skild hustru och änka. Rätt att återtaga tidigare släktnamn har ej tillerkänts hustru efter återgång i äktenskap. Hustru förlorar enligt huvudregeln i 20 5 första stycket vid återgång i äktenskap släktnamn, som hon förvärvat enligt 6 5 första stycket. I sådana fall har hon alltså ej behov av rätt att återtaga sitt tidigare släktnamn. Visserligen stadgas undantag från huvudregeln, så att förlusten endast inträffar »där ej särskilda skäl däremot äro». Detta undantag innebär, att domstolen kan tillerkänna hustru rätt att efter åter— gången behålla mannens släktnamn. Den namnrätt hon sålunda förvärvar är av annan natur än den hon förvärvar enligt 6 5; det kan icke tillåtas att hon genom en egen åtgärd enligt 7 5 skall kunna upphäva domstolens dom i den- na del. Önskar hon senare återgå till henne tidigare tillkommande nanm, står henne i stället vägen öppen att med åberopande av 15 5 hos namnmyndig— heten göra ansökan därom.

Om förvärv aV släktnamn efter ansökan

Den . svenska rättsutvecklingen

I den allmänna historiska framställningen har påpekats att släktnamns- byten före SlF voro oreglerade; i anslutning härtill har lämnats en samman- fattning av huvudpunkterna i SIF. Då kommittén nu går att framlägga förslag till reglering av namnbyten, torde en närmare redogörelse för den praktiska tillämpningen utav SlF vara av intresse. De problem, som sålunda skola diskuteras ur historisk synpunkt, äro dels frågan under vilka för- hållanden en person ansetts berättigad att förvärva nytt släktnamn och dels frågan vilket släktnamn han i så fall kunnat erhålla.

Såsom tidigare sagts äro de släktnamnslösa berättigade att erhålla släkt- namn. SlF är på denna punkt klar. Vidare säges, att de som ha släktnamn av icke egenartad beskaffenhet äro berättigade till byte, och det har påpe- kats, hurusom förarbetena och praxis medfört att man till denna grupp tidi- gare räknat dem som ha sonnamn, vilka bildats på »allmänt brukligt» eller »vanligt» förnamn, medan man numera räknar alla son—nanm som icke egenartade släktnamn.

Den som redan har ett egenartat släktnamn skall kunna visa skälig orsak för ett byte. Här är det fråga om ett i viss mån skönsmässigt bedömande från namnmyndighetens sida, och det är synnerligen svårt att ur tidigare praxis hämta upplysningar om, huru man sett på problemet. I de fall då avslag skett har regeringsrätten endast motiverat detta med att skälig orsak ej förebragts; dock kan man av vissa avgöranden finna, att önskan att erhålla styvfaders eller förmyndares släktnamn i varje fall icke ansetts inne- fatta skälig orsak.1 I fyra utav regeringsrätten behandlade fall har för-

1 RÅ 1913 not E 6, 1916 not E 56, 1925 not Ju 77.

ändring av egenartat namn godkänts,1 och i tre fall har regeringsrätten åter- förvisat sådana mål till KB. Även om det i ett par av dessa fall finnes anty- dan om, att det dittillsvarande namnet haft en främmande eller litet löjlig klang, vågar man ej draga några slutsatser härav. Nu rådande praxis är i vissa hänseenden klar och otvetydig.2 Är det burna namnet anstötligt eller löjeväckande anses ändring böra få ske. Enligt gammal praxis få vidare personer med lapska eller finska namn födda och bosatta i Norrbottens län utbyta dessa mot eller översätta dem till svenska, och i viss utsträckning medgivas naturaliserade medborgare rätt att utbyta svåruttalade eller svår- uppfattade namn mot svenskt lydande. I andra fall måste starka skäl för bytet anföras. Några allmänna regler kunna icke givas, men det kan näm- nas, att närstående till brottsling eller en brottsling med särpräglat namn av humanitära skäl erhållit godkännande av nytt nanm. I vissa fall ha påvisade förväxlingar inom en mindre räjong t. ex. namnet Wickström i Vissa Norrlandstrakter3 -— medfört rätt till namnbyte.

En grupp av särskilt intresse bilda de, som ej i första hand önska komma från sitt hittillsvarande namn utan vilkas strävan främst är att få namn- gemenskap med viss annan person t. ex. fosterföräldrar eller styvfader. Tidi- gare avslogos regelmässigt ansökningar av detta slag, men i allmänhet skedde det, emedan det sökta namnet ansågs vara redan upptaget (och detta oav- sett om bäraren av namnet samtyckte; se nedan); i ett par fall har rege- ringsrätten motiverat avslag med att sökanden, som hade egenartat släkt- namn, icke visat skälig orsak för förändringen.4 Utvecklingen har senare gått i en annan riktning. Enligt en ganska fast praxis5 utgör numera egen- artat namn ej hinder för minderårigt barn i äktenskap att erhålla styvfaders släktnamn eller frånskild moders namn som ogift. Vidare har fosterbarn, oavsett vilket släktnamn det redan har, tillåtits erhålla fosterföräldrars namn. I sådana fall har namnmyndighetens prövning främst gått ut på att fastställa, om samhörigheten mellan barnet och fosterföräldrarna har erforderlig styrka för att motivera namnbytet.

Regleringen av vilka namn som kunna godkännas inskränker sig i SlF till förbud mot godkännande av släktnamn, som »såvitt känt är bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet» eller som kan väcka anstöt. Mycket snart visade det sig, att denna bestämmelse icke gick att tillämpa strikt efter ordalydelsen.

Först och främst ligger det i sakens natur, att det sökta namnet kunde vara mycket likt ett befintligt nanm utan att dock överensstämma med detta. Att lösa problemet med de förväxlingsbara namnen blev därför namnmyndig-

1 RÅ 1918 not E 106, 1918 not E 292, 1918 not E 294 och 1921 not E44. 2 Svensk namnbok 1954 s. 11 ff. ” Se bilaga 1. ' Se ovan citerade fall. 5 Svensk namnbok 1954 s. 13.

hetens första stora uppgift; av de besvärsmål som under 20 år behandlades av regeringsrätten rörde 815 frågor om identitet och likhet. I 648 av dessa fall ogillade regeringsrätten ansökan på den grund, att full identitet förelåg mellan det sökta och redan förefintligt släktnamn. Härvid skall särskilt ob— serveras dels att länsstyrelserna icke hade någon central namnförteckning att stödja sig på och dels att åtskilliga sökande i dessa fall voro medvetna om namnidentiteten och sökte namnet just för att få namngemenskap med någon anförvant; ej mindre än 135 fall tillhörde sistnämnda grupp. I 167 av besvärsmålen ogillade regeringsrätten ansökan av den anledningen att det sökta namnet, som det hette, »endast i ringa män» eller »icke till- räckligt tydligt» skilde sig från redan förefintligt namn eller därför att det »företedde likhet med» eller var »förväxlingsbart med» sådant namn. En viss glidning i uppfattningen om kraven på olikhet kan spåras under regeringsrät- tens behandling av namnfrågorna. Sedan år 1921 den officiella förteckningen över i landet existerande släktnamn »Sverges familjenamn 1920» utgivits, bör antalet fall då ansökningar måst avslås, därför att de av misstag kommit att avse existerande namn, så småningom ha minskats. Desto större relativ betydelse har därmed frågan om namnlikhet fått.

Även begreppet »bäres av annan släkt» gav anledning till tvekan. Man var ursprungligen synnerligen sträng vid tolkningen av uttrycket »annan släkt»; den som själv fått nytt namn för sig godkänt ansågs utan vidare utgöra en släkt för sig, och sålunda vägrade regeringsrätten i fyra fall per- soner att erhålla broders efter ansökan förvärvade nanm trots dennes sam- tycke. Vidare avslogos regelmässigt ansökningar om moders nanm, om hustrus namn och om faders namn (för utomäktenskapligt barn) och här- vidlag hade för regeringsrättens bedömande den tidigare namnbärarens in- ställning ej någon betydelse ; man kan påstå att regeringsrätten löste frågorna utifrån offentligrättslig synpunkt. Statistiska centralbyrån1 anlägger en långt mera liberal syn på dessa problem; den tidigare namnbärarens med- givande har fått stor betydelse liksom sökandens dokumenterade intresse av det sökta namnet.

Frågan när ett namn »bäres» av annan släkt, har även aktualiserats då ansökningen avsett känt namn, som emellertid ej längre bäres av släkt i Sverige. I ett av regeringsrätten prövat fall2 avslogs ansökan om ett borger— ligt klingande namn, därför att det »burits» av annan släkt, men eljest skedde sådana avslag tidigare endast om det sökta namnet var identiskt med utdött adligt, på visst sätt ryktbart släktnamn. Man kan utgå ifrån att statistiska centralbyrån icke vidmakthåller denna åtskillnad. Är utdött släktnamn allmänt känt torde det, oavsett inom vilket stånd det burits, ej godkännas såsom släktnamn för annan person.

1 Svensk namnbok 1954 s. 13. ' RÅ 1914 not E 153.

Spörsmålet huruvida utländska släktnamn kunnat beaktas har ej besva- rats av regeringsrätten. Visserligen finnes ett fall av avslag1 avseende ett likartat namn, buret av en finsk adelssläkt, men skälet angavs vara, att den finska släkten vid återflyttning till Sverige kunde vara berättigad till intro- duktion å riddarhuset. Någon utbildad praxis kan ej sägas föreligga, men inom statistiska centralbyrån anser man sig böra taga hänsyn till utländska namn, som på visst sätt äro kända; det torde väl med skäl kunna hävdas att det ibland skulle kunna väcka anstöt, om en svensk person erhöll ett nanm som är väl eller illa känt i världspolitiska sammanhang.

Frågan om nanm kan väcka anstöt är eljest av så speciell beskaffenhet, att den sällan blir föremål för prövning. Regeringsrätten har haft två fall till bedömande, då KB funnit att det sökta namnet skulle kunna väcka anstöt; det ena2 gällde ett kommunnamn och det andra3 gällde ett släkt- namn, som är känt från litteraturen. Uppenbarligen syftar författnings- texten icke på sådana fall, då det där föreskrives att namnet ej får väcka anstöt. Om avslag på nämnda grund i andra fall skett hos KB, har det väl i regel berott på att sökanden förbisett att namnet haft denna karaktär; man kan nog räkna med att sökanden därför nöjt sig med avgörande i första instans. Formliga beslut rörande detta spörsmål torde vara sällsynta.

I annat sammanhang har lämnats en redogörelse för begreppet »egen- artat släktnamn»,4 varför ytterligare utveckling av denna fråga ej tarvas. Påpekas bör dock ånyo, att statistiska centralbyrån?) numera ej godkänner redan existerande sonnamn såsom nya släktnamn.

Utöver vad nu sagts, kräves enligt SlF icke några särskilda egenskaper hos det sökta namnet för att detta skall kunna godkännas. Man finner ej heller under den period då regeringsrätten var högsta instans i namnfrågor några fall, där namnet blivit föremål för en allmän språklig eller estetisk värdering. Emellertid ledde det Noreen och Grape 1918 lämnade uppdraget till att språklig expertis fick ökat inflytande på namnskickets utveckling. I den mån sökande anlitade »Svensk namnbok 1920», kunde namnmyndig— heten vid godkännande anse sig ha fullt stöd för sin åtgärd såvitt gällde nam— nets spräkliga form. Då Kungl. Maj:t övertog behandlingen av namnärenden i början av 1930—talet, blev det vanligt att departementet i de fall då det sökta namnet ej fanns upptaget i Svensk namnbok rådgjorde med en språk— expert. År 1937 erhöll professor Jöran Sahlgren uppdrag att utarbeta en ny förteckning med förslag till lämpliga släktnamn och hans arbete resulte- rade i >>Svensk namnbok 1939» (SOU 1939: 4) samt ett tillägg därtill (SOU 1940: 10). Då namnärendena 1946 överflyttades till statistiska central- byrån bemyndigades denna att såsom rådgivare anlita en språkvetenskaps-

1 RÅ 1919 s. 2. = RÅ 1917 s. 233: Mattmar. = RÅ 1918 not E 298: Berthelskiöldh. 4 s. 75—79. 5 Svensk namnbok 1954 s. 13.

man, vilken borde taga del av alla ansökningar om nytt släktnamn.1 De tidigare förteckningarna över lämpliga släktnamn ha senast utökats genom utgivande av »Svensk namnbok 1954» (SOU 1954: 1). I den inledande texten2 till sistnämnda arbete har 1952 års släktnamnskommitté lämnat en redogö- relse för namnmyndighetens synpunkter på den språkliga bedömningen.

I och med att språkvetenskaplig expertis började anlitas inom justitie- departementet, kom även frågan om likhet mellan ett sökt och ett redan existerande namn i ett delvis nytt läge. I tveksamma fall fick man anledning att rådgöra med språkexperten. Dennes betydelse har därefter ökat och inom centralbyrån är hans medverkan vid avgörande av dessa frågor regel. Konstaterandet huruvida det föreligger förväxlingsrisk med redan existe— rande namn utgör ett av de besvärligaste momenten vid behandlingen av de nya namnen. Redan vid kontrollslagningen i registren måste personalen utveckla ett starkt spårsinne för att finna namn, som påminner om det sökta till stavning och uttal. De olika varianter som påträffas underställas språkexperten. Dennes utlåtande granskas vid föredragningen i centralbyrån och hans omdöme godtages i flertalet fall. Det förekommer dock att ären- det återremitteras till experten. Undantagsvis har centralbyrån intagit en annan ståndpunkt än experten.

En viss praxis hade för enklare fall av likheter utbildat sig inom justi- tiedepartementet, vilken fördes vidare till centralbyrån. Denna praxis god- togs i stort sett av 1952 års släktnamnskommitté,s vilken uttalade som sin allmänna uppfattning, att man ej bör vara för restriktiv vid behandlingen av de nya namnen från denna synpunkt. Genom att tillåta variationer av redan befintliga släktnamn kunde man i hög grad öka möjligheten att bilda namn, som ej verkade för främmande och vore lättare att memorera än helt nya konstruktioner. Kommittén konstaterade vidare att man ej kunde ställa upp allmängiltiga regler för behandlingen av likheter utan att man måste avgöra spörsmålet från fall till fall. Vissa exempel, som gåvos i betänkandet, ha sedermera tjänat till ledning vid bedömningen inorn centralbyrån.

Ebersteins förslag I sitt förslag till namnlag systematiserade Eberstein problemen efter delvis nya riktlinjer. Då det gällde nu föreliggande avsnitt, gick han motsatt väg mot SlF; i stället för att principiellt tillåta alla att byta namn och göra inskränkning för dem, som hade egenartat namn, föreslog han en bestäm- melse (3 5), i vilken förutsättningarna för rätt till namnbyte angåvos. Den första gruppen skulle liksom dittills utgöras av de släktnamnslösa. Den andra gruppen bestod av dem, vilkas släktnamn var »så allmänt förekom- mande att det i väsentlig mån förlorat egenskapen att vara särskiljande». 1 Se Svensk namnbok 1954 s. 8; jfr nu instruktion för statistiska centralbyrån 13 5.

S. 20—26. 3 Svensk namnbok 1954 s. 17 ff.

En tredje grupp utgjorde de, som eljest kunde åberopa giltiga skäl för en namnändring. Den första och den sista gruppen omfattade i sak redan i SlF avsedda grupper. Intresset knyter sig alltså framförallt till mellangruppen.

Det faller genast i ögonen, att Eberstein avstod från den formvärdering, som dittills ansågs innefattad i begreppet »egenartat släktnamn», och i stället till skärskådande upptog släktnamnets frekvens. Eberstein ansåg visserligen själv, att hans förslag »nära» anslöt sig till gällande rätti, men i själva verket innebar det en viktig nyhet, i det att »egenartade namn» med hög frekvens skulle kunna bytas bort utan att skälig orsak (giltiga skäl) behövde åberopas. En hög frekvens var ej ensamt avgörande, men om denna ledde till att namnets individualiseringsförmåga i väsentlig mån gick förlo- rad, förelåg en rätt att förvärva nytt namn.

I fråga om kriterierna för godkännande av sökt namn utvecklade Eber- stein vidare (4 5) dittills rådande tankegångar. Han förutsatte till en början att tre officiella förteckningar över namn skulle upprättas, den första inne- hållande i riket i bruk varande släktnamn, den andra innefattande utdöda släktnamn, som kunde anses vara av historisk betydelse, och den tredje omfattande utländska namn som buros av medborgare i stat, med vilken Konungen slutit avtal. De namn som upptagits i deSSa förteckningar skulle icke kunna godkännas för annan. Namnmyndigheten skulle vara bunden av de båda sistnämnda förteckningarna. Den förstnämnda namnförteck— ningen däremot skulle endast innefatta en vägledning; skulle något existe- rande namn ha uteglömts, vore namnmyndigheten ändock skyldig att vid sin bedömning beakta, att namnet bars av annan. Därtill upptog Eberstein såsom hinder för godkännande annans registrerade firma och varumärke samt annans allmänt kända pseudonym.

Här genomfördes alltså en utvidgning av kollisionsområdet samtidigt som det angavs (4 5 p. 5), att kollision var för handen ej blott då identitet före- låg utan även då det sökta namnet företedde sådan likhet med de förtecknade namnen att förväxling lätt kunde ske.

En annan betydelsefull nyhet var, att Eberstein förutsatte (4 5 p. 6) en språklig granskning av det sökta namnet. Detta fick ej godkännas om det »till bildning, uttal eller stavning» har »uppenbart osvensk prägel». Man bör observera, att kravet ställdes i negativ form. _

Slutligen ansåg Eberstein tiden mogen för en ny värdering av familje- samhörighetens betydelse för släktnamnsproblemet. Han föreslog (5 5) ett stort antal undantag från de generella förbuden mot godkännande av existe- rande namn etc. såsom nya släktnamn. Undantagen anknöto såväl till den grupp av släktnamnslösa, vilken enligt SlF hade rätt att antaga patronymi- kon eller gårdsnamn, som —— och det var det viktigaste —— till dem, vilka enligt vad erfarenheten visat hade synnerligt intresse av visst redan existe- rande namn. Sålunda föreslogs att barn 'i äktenskap skulle kunna erhålla

styvfaders namn, att fosterbarn skulle kunna förvärva fosterföräldrars namn samt att barn i äktenskap under vissa betingelser skulle kunna erhålla sin moders släktnamn som ogift. Det är att märka, att Eberstein för till- lämpning av undantagen krävde, att de primära förutsättningarna för namnbytet enligt 3 5 skulle vara för handen; å andra sidan förutsatte han att sådant skäl, som enligt 5 & berättigade till antagande av visst bestämt namn, samtidigt skulle anses utgöra giltigt skäl för namnändring överhuvud (jfr 3 5 sista punkten).

Nordisk rätt

Enligt den danska namnlagen av 1904 har envar rätt att en gång efter ansö- kan hos »;ävrigheden» (lokala myndigheter) erhålla nytt släktnamn i stället för eller jämte det hittillsvarande. I denna rätt göres vissa formella inskränk- ningar man och hustru måste t. ex. gemensamt ansöka —— men lagen tar icke någon hänsyn till vilket namn sökanden redan här. Däremot är urvalet av namn, som kunna godkännas, begränsat. Inom justitiedepartementet upp— gjordes under tiden den 1 juli 1904—den 1 juli 1905 en förteckning över namn, som bärarna önskade få skyddade. Därefter har förteckningen kom- pletterats med släktnamn, som godkänts i enlighet med lagen. I förteck- ningen kunde inom sagda tidsrymd på anmälan av enskild, under vissa för- hållanden, upptagas även namn på dennes fasta egendom. Denna förteckning har med undantag av gårdsnamnen giltighet mot envar och de däri upptagna namnen betecknas såsom förbehållna.

Såsom nytt släktnamn må icke godkännas förbehållet namn, namn som burits av personer, vilka gjort sig förtjänta om fäderneslandet, och ej utgöras av vanliga släktnamn, eller namn, som finnas antingen ej stå i överensstäm- melse med dansk »språkton», vara anstötliga (upassende) eller icke till- räckligt skilja sig från de förbehållna eller de historiskt betydelsefulla namnen.

Dessa i namnlagen närmare reglerade möjligheter att erhålla >>;zivrigheds- bevis» äro kompletterade med en allmän föreskrift, att namnförändring efter kunglig »bevilling» kan ske enligt de redan före lagens tillkomst tillämpade reglerna. Genom namncirkulär av 1946, 1956 och 1957 har rätten att med- dela kunglig »bevilling» i flera fall alla av familjerättslig karaktär delegerats till »overgzivrigheden» (ungefär : KB).

De som äga antaga nytt namn äro i den norska lagen av 1923 liksom i SIF uppdelade i två grupper. Den som saknar släktnamn äger formlöst efter anmälan hos folkbokföraren antaga gårdsnamn eller patronymikon enligt vissa regler. Därutöver gives envar möjlighet att erhålla släktnamn efter »bevilling».

Några förutsättningar för erhållande av släktnamn efter »bevilling» fin— nas icke angivna i lagen. Däremot uppställas fyra hinder för godkännande av

namn. Sålunda bör »bevilling» icke meddelas för antagande av 1) namn med utländsk klang eller stavning; 2) namn som tillhör de mera utbredda; och 3) namn som äro i bruk såsom förnamn och icke till sitt ursprung äro släkt- namn. Bortsett från kravet på att sökta namn skola vara norskklingande samt att förnamn i regel icke bör övergå till att bli släktnamn, uppställer den norska lagen som primärt krav, att de vanliga namnen icke få bli än vanligare. Däremot är det icke i princip uteslutet, att »egenartat» släktnamn, som redan tillkommer annan, antages såsom nytt släktnamn. Beträffande sådant namn uppställes visserligen ett hinder, det fjärde, men det är av pri- vaträttslig natur: 4) ett sådant namn eller ett därmed förväxlingsbart nanm kan godkännas endast efter samtycke av dem som redan använda namnet såsom släktnamn eller ha rätt att antaga namnet. Om sådant samtycke föreligger uppenbarligen från samtliga lagliga bärare .— kan departemen- tet låta offentligrättsliga synpunkter vika.

Från de nu sagda huvudreglerna göras i lagen ett antal undantag framför- allt till förmån för familjerättsliga intressen: då sådana träda i förgrunden förekommer icke någon prövning av det slag ovan sagts.

I Finland gälla enligt 1920 års lag regler, som i viss mån anknyta till SIF. Sålunda må ansökan om förändring av släktnamn ej bifallas »där fråga är om ett mindre vanligt namns utbytande mot sådant, som är allmänt i bruk, ej heller om det nya namnet veterligen tillhör annan släkt, utan så är att sökanden eller hans förfäder tillförene lagligen använt namnet och ändringen förty eller av annan giltig grund, prövas böra tillåtas». Språkvidrigt eller anstötligt namn får ej godkännas.

Kommitténs förslag

Ett studium av hittillsvarande praxis ger vid handen, att de fall, i vilka en offentligrättslig prövning av namnbyte bör ske, lämpligen kunna uppdelas i två huvudgrupper: den ena omfattar de fall, då sökanden önskar erhålla visst redan existerande namn, medan den andra består av de fall, då sökan- den i första hand vill »byta bort» det namn han redan har. Kombinationer av dessa båda önskemål kunna naturligtvis tänkas.

Den enskildes intresse av att erhålla namngemenskap med anhöriga till- godoses i första hand genom de automatiska förvärven samt rätten att efter anmälan antaga vissa namn. Intresset av namngemenskap sträcker sig emel— lertid ibland utanför kretsen av dem, som i egentlig mening kunna kallas anhöriga. Visserligen skulle man kunna hävda, att om den, med vilken namngemenskap önskas, medgiver sådan, borde man kunna tillåta namn- byte utan vidare prövning. Men beaktas mä, att även andra personers intres- sen böra tillgodoses i sådana fall. En fader eller moder som ej har vårdnaden om ett barn kan ha stort personligt intresse av att barnet behåller något av föräldranamnen. En objektiv prövning kan visa, att det för barnet blir

olägligt att erhålla ett nanm, till vilket det ej har fast anknytning. Man bör _ liksom i vårdnadsfrågor enligt FB i sådana fall främst se till barnets bästa. Det är därför ej tillrådligt att helt överlämna frågan till de enskildas bedömande.

De fall av nu nämnda typ, som för närvarande äro föremål för namnmyn- dighetens prövning, röra inomäktenskapliga barns möjlighet att erhålla moders eller styvfaders samt fosterbarns möjlighet att förvärva fosterför- äldrars nanm.1 Inomäktenskapligt barns rätt till moders namn är enligt förslaget behandlat i annat sammanhang. Även beträffande de båda andra fallen synes tiden nu vara inne att reglera dem. I detta sammanhang bör tillika upptagas frågan om utomäktenskapligt barns möjlighet att erhålla släktnamn, som modern tidigare förvärvat såsom gift. Dessa fall komma att utgöra den första av de åsyftade båda grupperna.

Den andra huvudgruppen utgöres av de fall, då sökanden i första hand vill bli av med det namn, han redan äger. Den primära frågan blir här om envar skall vara berättigad till namnbyte eller om vissa villkor härför skola uppställas.

Enligt dansk och norsk rätt fordras icke att några särskilda förutsätt- ningar äro för handen för att man skall få ansöka om nytt namn. Finsk och svensk rätt intager äter den ståndpunkten, att den som redan har ett »egen— artat släktnamn» endast undantagsvis skall få byta bort detta.

Vid övervägande av frågan har kommittén stannat för att någon form av begränsning av namnbytesrätten måste uppställas. Man kan enligt kommit- téns mening i dessa fall ej nöja sig med att beakta den enskildes önskan eller intresse av att få byta släktnamn. Namnet är, såsom tidigare upprepade gånger framhållits, även en offentligrättslig angelägenhet och en av de viktigaste offentligrättsliga synpunkterna är att en viss namnstabilitet upp— rätthålles inom samhället. På grundval av denna synpunkt har kommittén föreslagit att barn, som efter födelsen begagnat sig av sin rätt att antaga släktnamn, berövas möjligheten att därefter utan vidare återgå till födelse- namnet, oaktat detta primärt omfattas av barnets namnrätt. Kommittén har vidare i namnstabilitetens intresse föreslagit, att gift kvinna som förvärvat mannens namn icke under pågående äktenskap skall kunna återtaga sitt tidigare namn. I de familjerättsliga fallen har man tillåtit, att namnbyte sker en gång utan medverkan från namnmyndighetens sida. I överensstämmelse härmed kunde i ansökningsfallen kravet på namnstabilitet i viss mån till- godoses, om man begränsade rätten till namnbyte till att — såsom enligt den danska lagen avse en gång. Kommittén kan emellertid ej finna denna lösning tilltalande. Med de familjerättsliga reglerna vill man tillgodose speciella önskemål om namngemenskap med närstående. Kravet på namn— stabilitet har då fått träda tillbaka. När dylika önskemål ej kunna redo- visas finns ej anledning att giva avkall på detta krav. Dessutom fordras med

1 Se Svensk namnbok 1954 s. 13.

en regel som den antydda ändock bestämmelser om villkor för rätten till senare namnbyte.

Därtill kommer en synpunkt av praktisk natur. Det svenska släktnamns- skicket är enligt tradition i huvudsak begränsat till vissa bildningstyper. Visserligen kan man räkna med att dessas antal ökas, men ännu har så icke skett i nämnvärd grad. Enligt kommitténs mening måste man därför vara försiktig i sitt handhavande av de ännu icke upptagna namnen. En fri namnbytesrätt skulle kunna leda till ett »slöseri» med tillgängliga släkt- namn vilket i framtiden kan skapa svårigheter.

Med hänsyn till vad nu sagts och den praxis som vuxit fram på grundval av SlF _ vilken ju tillkom bl. a. för att förhindra de fria namnbytena finner kommittén lämpligast att även framdeles vissa villkor uppställas för rätt till namnbyte.

Enligt SlF:s huvudregel får sökandens namn icke vara »egenartat». Vid diskussionen av begreppet »egenartat släktnamn» vilket uttryck använ- des i den mening kommittén ger det1 _ har kommittén angivit nya linjer för bedömning av ett släktnamns individualiserande karaktär. Kommittén avvi- sar _ liksom Eberstein _ tanken att namnets form kan få vara ensamt av- görande. Eberstein föreslog, att namnet skulle få bytas bort, om det ej längre fyllde sin individualiseringsfunktion, Om det »i väsentlig mån förlorat egen- skapen att vara särskiljande». Emellertid gjorde Eberstein den inskränk— ningen härutinnan att detta förklarades bero på att namnet var »allmänt förekommande». Till en sådan uppfattning kan kommittén icke ansluta sig. Såsom påpekats ovan, ha både namnets och ordbildningstypens frekvens betydelse för namnets individualiseringsförmåga.2 Kommittén föreslår där- för _ utan att binda individualiseringsförmågan till namnets eller ordbild- ningstypens frekvens att den, vars släktnamn ej är särskiljande, skall vara berättigad att erhålla annat sådant namn.

Det är uppenbart, att man måste giva namnmyndigheten möjlighet att även i andra fall tillåta namnbyte. Grunden för sådan fri prövning är emeller- tid olika i olika fall. Det framgår av praxis, att man icke närmare skiljer på fall, då namnet som sådant (till sin form) är betungande, och fall, då det på grund av bärarens personliga förhållanden utgör en belastning (t. ex. då han efter avtjänat straff vill skapa sig en ny ställning i samhället). Enligt kom- mitténs mening har man anledning att här upprätthålla en bestämd dis- tinktion. Då namnet på grund därav, att det är svåruttalat, löjeväckande eller anstötligt, eller därför att det för tankarna till andra företeelser än släkt— namn icke är acceptabelt såsom sådant namn, bör namnmyndigheten kunna avgöra frågan relativt lätt; namn vars form leder associationerna bort från släktnamnsbegreppet skall kunna bortbytas såsom otjänligt för sitt ända— mål. Bedömningen av namnbytesfrågan får här samma karaktär, som då

1 S. 79. ' S. 79; angående betydelsen av namnets form se också 5. 159 f. och 165 f.

myndigheten skall avgöra om namnet är otjänligt som släktnamn av den anledningen, att det ej är särskiljande. Övriga fall, då särskild anledning att byta namn kan föreligga, äro däremot av sådan natur, att namnmyndigheten noga måste informera sig om de personliga förhållanden, som föranlett ansökan. Det bör då krävas en särskild styrka hos skälen för att namnbyte skall tillåtas. För dessa fall _ vilka äro behandlade i förslagets 14_16 åå _ har kommittén uppställt krav på särskilda eller synnerliga skäl för att bifall skall kunna komma ifråga.

Det andra ledet av prövningen _ frågan om godkännande av sökt namn _ har i praxis fått en utformning som avviker från SlF:s stadganden. Denna utveckling har varit nödvändig och den har också enligt kommitténs mening i stort sett följt riktiga och rimliga linjer.

Granskningen av namnet bör, liksom nu, ske ur två synpunkter: man måste dels granska namnet såsom språkligt tecken och dels undersöka om namnet eller därmed förväxlingsbart namn m. ni. redan existerar. I fråga om den språkliga granskningen måste man nöja sig med att uppdraga ytterst allmänna linjer; det väsentliga är att en sådan granskning påbjudes och får sanktion i lagen.

Den andra delen av granskningen kommer att avse skyddet för släkt- namn. Man är här inne på ett synnerligen viktigt område, där namnmyn- digheten i brist på lagstiftning ställts inför stora svårigheter. I förslaget har kommittén därför tagit upp de frågor, som kunna ha intresse i detta sammanhang, och givit anvisningar för deras lösande.

Föreliggande avsnitt inledes med två 55 (8 och 9 55) avseende fall, då sökanden önskar erhålla ett redan existerande namn för att få namngemen- skap med annan person. Genom att bestämmelserna ställas främst mar- keras, att de i de följande ååzna upptagna normerna för namnbyte ej gälla i dessa fall; därest namnmyndigheten finner, att familjebanden äro till- räckligt starka, skall den bifalla ansökningarna. Därefter behandlas i 10—16 55 de vanliga ansökningsfallen. I 10 å angivas de allmänna förut- sättningarna för att erhålla nytt släktnamn, i 11_13 åå givas regler för namnmyndighetens prövning av det nya namnet och i 14_16 åå behandlas undantagen från de i 10—13 55 givna normerna. Slutligen innehåller 17 å en formföreskrift som berör äkta makar.

8 5. I denna & behandlas barns möjlighet att i vissa fall förvärva släktnamn, som icke tillkommer det enligt huvudreglerna i 2 och 3 55. Första stycket inne-

håller en regel om inomäktenskapligt barns förvärv av styvfaders nanm. I andra stycket upptages en bestämmelse, vilken öppnar möjlighet för barn

Första stycket

Denna bestämmelse saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Däremot överensstämmer den med den praxis som förekommer hos namnmyndig- heten och vilken myndigheten övertagit från justitiedepartementet.1 Denna praxis går ut på att inomäktenskapligt barn efter ansökan och med styv— faderns samtycke kan förvärva dennes släktnamn, om myndigheten finner detta böra ske. Myndigheten verkställer en allsidig utredning, varvid även barnets fader, om så kan ske, beredes tillfälle att yttra sig. Faderns med— givande saknar avgörande betydelse, men hans inställning till frågan utgör naturligtvis ett beaktansvärt moment vid bedömningen.

I motioner till 1944 års riksdag? hemställdes, att barn i äktenskap skulle beredas möjlighet att på samma formlösa sätt som barn utom äktenskap antaga styvfaders släktnamn. Första lagutskottet3 verkställde en utredning angående dittillsvarande praxis inom justitiedepartementet och fann, att departementet under en treårsperiod behandlat 150 ansökningar av denna typ, av vilka 141 lett till bifall, därav 14 trots att fadern vägrat samtycka eller ej yttrat sig. Vidare visade det sig att i avslagsfallen fadern ställt sig avvisande i endast 2 fall. Departementets praxis vore, att vid samtycke av fadern bifalla ansökningen men att i motsatt fall verkställa en mera all— sidig prövning. Utskottet fann, att det å ena sidan visserligen kunde finnas starka skäl för att barnet skulle kunna förvärva styvfaderns namn men ansåg å andra sidan, att barnet också kunde ha stort intresse av att behålla sin faders namn. Den omständigheten, att modern fått vårdnaden om bar— net, kunde ej anses innebära en diskvalificering av fadern. Det viktigaste vore att barnets rätt ej träddes för nära, och utskottet ansåg därför, att frågan ej borde få avgöras av föräldrarna utan borde handläggas av myn- dighet. _ I samband med införandet av FB 1949 föreslogo barnavårdsnämn- derna i Stockholm och Göteborg i remissyttranden regler av samma innehåll som 1944 års motioner, och i motioner4 i båda kamrarna upptogs frågan ånyo. Departementschefen5 hänvisade emellertid till 1944 års utskottsutlå- tande och första lagutskottet6 avstyrkte under enahanda hänvisning mo- tionärernas förslag.

I dansk praxis är frågan numera7 löst enligt i stort sett samma linjer som i Sverige.

1 Se Svensk namnbok 1954 s. 42. 2 1:98 och II: 160. 3 Utl. nr. 17. ' I: 256 och II: 322. 5 Prop. 93. ” Utl. nr. 34. 7 Justitsministeriets cirkulär den 26 juni 1946 och den 20 november 1957.

Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén ånyo prövat frågan om inomäktenskapligt barns rätt att förvärva styvfaders namn. Det står enligt kommitténs mening fast, att sådant barn ofta har stort intresse av namngemenskap med sin styvfader _ vilket ju i realiteten ofta betyder med sin moder och sina halvsyskon _ och att en legal möjlighet härtill bör fin- nas. Emellertid synes det kommittén som om de betänkligheter vilka år 1944 framfördes av utskottet alltjämt äga giltighet. Sålunda bör man bibehålla en möjlighet att beakta faderns synpunkter, men framför allt måste man ifrågasätta, om barnets bästa under alla omständigheter uppnås genom namngemenskap med styvfader och genom honom med moder och halv- syskon. Kommittén anser därför, att frågan även i framtiden bör göras till föremål för prövning av namnmyndigheten.

Såsom en första förutsättning för bifall till sådan ansökning har angivits, att barnets samhörighet med styvfadern skall vara starkare än med fadern. Detta innebär generellt, att barn och styvfader skola ingå i samma familje- gemenskap. Har fadern vårdnaden om barnet får det anses uteslutet, att barnet får styvfaderns namn, även om både fader och styvfader samtycka till namnbytet. Den starkare samhörigheten bör emellertid i allmänhet manifesteras även på annat sätt än negativt genom att fadern icke har vårdnaden. Har fadern mycket livlig förbindelse med sitt barn, samman- träffar regelbundet med det, har det hos sig under ferier o. dyl. samt visar personligt och ekonomiskt intresse för det, torde dess samhörighet med fadern vara så stark som situationen överhuvudtaget gör det möjligt. I sådana fall måste man därför, i varje fall om fadern motsätter sig namn- bytet, ställa sig mycket tveksam till ett sådant. Om fadern å andra sidan ställer villkor för sitt samtycke till namnbytet, kan detta ofta tydas såsom en brist på intresse för barnet från hans sida.

Såsom en andra förutsättning för bifall kräves, att namnbytet »i övrigt finnes vara till barnets bästa». Begreppet »barnets bästa» skall tolkas efter samma principer som motsvarande begrepp i FB. Man skall sålunda i stort sett bortse från faderns och moderns önskemål för deras egen del. Dock kunna deras reaktioner naturligtvis vara sådana, att det vore till nackdel för barnet om föräldrarnas intresse icke i viss mån tillgodosåges. Om en fader skulle harmas så djupt över att barnet ej längre har hans namn, att hans inställning till barnet kunde befaras förändrad, kan detta tagas i betrak— tande som en omständighet vid bedömandet av barnets bästa. Kravet på samhörighet med styvfader kan väl ock i någon mån eftergivas om övriga faktorer så starkt tala för namngemenskap med styvfadern, att det kunde sägas strida mot barnets bästa att ej låta dem vara avgörande.

Såsom en ytterligare förutsättning har föreskrivits att styvfader skall giva sitt samtycke. Detta innebär att om styvfadern är död, denna paragraf icke blir tillämplig. Detta synes kommittén riktigt. Styvfadern kan under noga angivna förutsättningar enligt förslaget »disponera» över sitt namn.

Har han icke gjort detta medan han levde, kan det ej överlämnas åt andra _ ej ens åt namnmyndigheten _ att på grundval av de i denna paragraf av- handlade förhållandena »disponera» över namnet. Detta utesluter givetvis icke, att namnmyndigheten ändock kan låta barnet erhålla namnet, om för ansökan kan åberopas synnerliga skäl enligt 16 &. Såsom sådant skäl torde kunna anföras, att barnet alltid kallats vid styvfaderns namn.

Andra stycket Ovan1 har angivits skälen till föreliggande bestämmelse. I vad det gäller änkas barn anknyter den på visst sätt till gällande rätt under det att den ifråga om barn till frånskild hustru utgör en nyhet.

Förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att barnet avlats efter äktenskapets upplösning. Detta förhållande torde främst kunna konstate- ras genom kyrkobokföringen. Har barnet från början antecknats såsom utomäktenskapligt föreligger presumtion för att det avlats sedan äktenska— pet upplösts. Om barnets utomäktenskapliga börd fastställts i en bördspro- cess, torde man däremot få utgå ifrån att barnet avlats under äktenskapet. Eftersom huvudregeln i 3 5 första stycket är avsedd att skydda mannen från att han på grund av namngemenskap med barnet blir ansedd som dettas fader,2 bör namnmyndigheten i tveksamma fall avslå ansökan enligt detta stycke.

Eftersom det i allmänhet måste presumeras att barnet har intresse av namngemenskap med modern, kan detta intresse ej ensamt anses såsom »särskilt skäl». I stället blir det ofta namnmyndighetens uppgift att avgöra, om modern har visat särskilda skäl för sin önskan att behålla mannens nanm. Såsom tidigare anförts3 kan hon önska behålla namnet, därför att hon i äktenskapet har barn, vilka bära namnet. Det kan också tänkas att hon är yrkesverksam under mannens namn. Vidare kan det inträffa att lång tid förflutit efter äktenskapets upplösning, under vilken tid hon i bekantskaps- kretsen och eljest blivit känd under mannens namn utan att detta givit associationer till mannens person. Sådana förhållanden torde kunna utgöra särskilda skäl dels för att hon ej, för att uppnå namngemenskap med barnet, skall behöva återtaga sitt tidigare namn och dels för att barnet bör få bära mannens och hans tidigare hustrus gemensamma namn.

Modern skall ha förvärvat släktnamnet vid vigseln, efter anmälan under äktenskapet eller på grund av bestämmelserna om bipersons förvärv av släktnamn. En förutsättning är tillika att namnet alltjämt tillkommer henne. Skulle modern ha återtagit henne tidigare tillkommande namn, kan denna bestämmelse ej bli tillämplig. Om barnet trots att modern återtagit sitt

1 S. 116. 2 Se 5. 115. 3 S. 116.

tidigare namn kallats vid det namn hon burit såsom gift, blir ändock ej denna bestämmelse tillämplig. Möjligt är att en sådan omständighet undan— tagsvis kan betraktas såsom ett synnerligt skäl enligt 16 5.

9 5. I denna 5 behandlas fosterbarns möjlighet att förvärva fosterföräldrars släktnamn.

Även denna bestämmelse saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Emellertid hade, som tidigare nämnts, fosterbarnsinstitutet före 1917 stor betydelse. Att det tillmättes sådan jämväl i fråga om släktnamn, framgår av det stora antal ansökningar om erhållande av fosterföräldrars namn, som under åren 1909—1917 behandlades av regeringsrätten.1 Även sedan laglig möjlighet till adoption införts har fosterbarnsförhållandet betydelse. Då Eberstein 1921 framlade sitt förslag, fann han anledning att där intaga särskilda bestämmelser för de fall, då någon »upptagit barn såsom sitt eget och åtagit sig att därom draga försorg men förklarat sig icke önska adoptera barnet».2 Eberstein föreslog beträffande dessa barn, att de med samtycke av fosterföräldrarna skulle kunna erhålla dessas släktnamn utan hinder av att barnet redan hade egenartat släktnamn eller att det sökta namnet redan förekom och som sådant var administrativt skyddat. Enligt namnmyndighetens praxis kunna fosterbarn erhålla fosterföräldrars släkt- namn under ungefär samma betingelser som inomäktenskapliga barn kunna erhålla styvfaders namn.

Enligt dansk praxis3 äger fosterbarn genom >>overpvrighedsbevilling» förvärva fosterföräldrars namn, därest fosterbarnsförhållandet bestått under flera år och barnet under denna tid kallats med fosterföräldrarnas släkt- namn. Därjämte fordras fosterföräldrarnas men icke de riktiga föräldrarnas samtycke.

Det är påtagligt, att adoptionsinstitutet icke medfört, att fosterbarnsinsti- tutet kommit att sakna betydelse. De särskilda problem dessa barns ställning erbjudit i namnhänseende äro därför fortfarande aktuella.

Begreppet fosterbarn torde kunna tolkas på två sätt. Man kan utgå från barnavårdslagens definition (49 5 1 mom.), enligt vilken barn under 16 år som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, benämnes fosterbarn. Denna definition får emellertid betraktas som en teknisk term för barnavårds- lagen. Enligt allmän uppfattning förstås med fosterbarn den som av annan upptagits såsom eget barn (jfr Ebersteins definition).4 Visserligen blir

1 Se 5. 119 f. 2 5 5 5. ” Justitsministeriets cirkulär den 26 juni 1946. * Ebersteins förslag 5 5 5.

uttrycket fosterbarn härigenom ett ganska tänjbart begrepp, vilket kan göra det ohanterliga i lagstiftningen.1 Emellertid måste det enligt kommitténs förslag ske en prövning från fall till fall. Kommittén anser att begreppet fosterbarn inom namnlagstiftningen bör erhålla den senare innebörden. Denna sin inställning har kommittén velat markera bl. a. genom att benämna dem, hos vilka barnet vistas, fosterföräldrar, ehuru de i barnavårdslagen kallas barnafostrare. Med fosterbarn avser kommittén alltså en person, vil- ken som minderårig stadigvarande för fostran och vård omhändertagits av annan enskild än föräldrarna. Har barnet en gång blivit fosterbarn, innebär detta ett stadigvarande förhållande, och det förändras sålunda icke (såsom enligt barnavårdslagen) av att barnet uppnår viss ålder. Dock torde foster- barnsförhållandet kunna upplösas genom att fosterföräldrarna, medan barnet alltjämt är minderårigt, av något skäl lämnar det ifrån sig. Såsom fosterbarn kan man däremot icke betrakta en person, vilken vid vuxen ålder omhändertages såsom eget barn. Kommittén vill ej fastställa någon bestämd gräns i detta hänseende, men det torde kunna sägas att i namn- lagens mening barn ej kan upptagas som fosterbarn efter fyllda 18 år.

Beträffande förutsättningarna för bifall till ansökan om fosterföräldrars nanm kan kommittén i stort sett hänvisa till vad ovan sagts under 8 5. Den prövning av barnets bästa, som förutsättes, måste dock bliva av något annan karaktär. I fråga om styvfadersförhållandet har namnmyndigheten väl i allmänhet ej anledning att pröva, huruvida detsamma kommer att bestå. Då det däremot gäller fosterbarnsförhållande måste prövningen väsentligen gå ut på en undersökning av, huruvida förhållandet erhållit sådan fasthet, att man kan antaga, att det kommer att fortvara. Det torde ofta finnas anled- ning att inhämta andra myndigheters, framförallt barnavårdsnämnds, ytt- rande i dessa ärenden.

De principer som kommittén uppställt för barn i äktenskap och adoptiv- barn böra tillämpas även för fosterbarn; detta må kunna erhålla endera av fosterföräldrarnas släktnamn. Detta har uttryckts genom att ordet »foster- föräldrar» givits obestämd form. Härvidlag torde man dock ej kunna gå så långt som beträffande adoptivbarn. Anledningen till att adoptivbarn enligt förslaget äger förvärva adoptivmoderns namn som ogift är, att adoptiv- barnet genom de nya arvsbestämmelserna fått en fast anknytning till hennes släkt. För fosterbarnet föreligger ej anknytning till andra än fosterföräldrar- na och endast namn som de verkligen bära kunna därför komma i fråga. Re- geln att sådant barn äger förvärva endera av fosterföräldrarnas namn blir således aktuell endast om fostermodern under äktenskapet har behållit henne tidigare tillkommande släktnamn. I fråga om samtycke torde man, lik- som i styvfadersfallen, böra föreskriva att åzn äger tillämplighet endast så länge den av fosterföräldrarna, vars namn det gäller, lever. Emellertid torde

1 Begreppets diffusa karaktär medförde att fosterbarn ej kunde givas någon priviligierad ställning i arvsskattehänseende; se NJA 1941 II 5. 325, departementschefens yttrande.

fosterföräldrarnas död ej utsläcka all möjlighet att förvärva deras namn. Om fosterbarnet kan visa, att han alltid kallats vid namnet, torde detta för- hållande kunna åberopas såsom ett synnerligt skäl för namnbyte enligt 16 5.

10 5.

I denna & angivas de allmänna förutsättningarna för rätt att efter ansökan erhålla nytt släktnamn. Kommittén har funnit förslagets bestämmelser om namnplikt och namnrätt medföra, att även reglering av de villkor, under vilka namnbyte får ske, erfordras. Dessa namnbytesregler har kommittén utformat så att de innehålla en subjektiv rätt att under de i lagen angivna förutsättningarna få byta namn. Man kan alltså enligt förslaget tala om en rätt till namnbyte.

Gällande rätt

I SlF saknas positiva bestämmelser angående förutsättningarna för rätt till namnbyte utom såtillvida, att i 5 3 första stycket stadgas att, därest det är fråga om förändring av »mera egenartat släktnamn», ansökan ej må bifallas med mindre skälig orsak anföres. Enligt nuvarande praxis innebär detta, att den som har sonnamn eller saknar släktnamn alltid är berättigad att erhålla nytt släktnamn, under det att annan sökande måste visa särskilda skäl för att hans ansökan skall kunna bifallas.

Kommitténs förslag Den vars släktnamn är otjänligt såsom släktnamn, skall enligt förslaget äga rätt att erhålla nytt släktnamn. Såsom det viktigaste fallet, då ett namn är otjänligt, angives att nuvarande släktnamn icke är särskiljande.

Då kommittén såsom skäl för namnbyte anger, att sökandens släktnamn icke är särskiljande, innebär detta en anknytning till gällande rätt: då namnet ej tillgodoser sökandens individualiseringsintresse, skall han äga erhålla ett nanm som i detta hänseende kan vara tjänligt. Namnets sär- skiljande förmåga skall vid prövning bedömas in casu, varvid hänsyn bl. a. får tagas såväl till namnets frekvens som till dess form på sätt ovan antytts.1 Genom frekvensutredningen _ bilaga 1. _ har kommittén kunnat fast- ställa vilka släktnamn som äro högfrekventa för hela riket. I fråga om sådana namn vilka äro upptagna på rikslistan torde namnmyndigheten inom över- skådlig framtid icke behöva verkställa någon särskild prövning av nam- nens särskiljningsförmåga. Svårigheterna för namnmyndigheten torde kom— ma att uppstå då det gäller släktnamn, vilka äro mindre vanliga utan att dock vara ovanliga. Beträffande dem har i samband med diskussionen om

1 Se ovan 5. 150.

namnrätt uttalats, att man endast från fall till fall kan avgöra om namnet är »ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt» d. v. s. om det är egenartat. Motsvarande kan sägas i detta sammanhang, men detta innebär icke, att frå- gan om namnets särskiljningsförmåga kan bedömas efter exakt samma grun- der som dess egenart. För särskiljningsförmågan har t. ex. geografiska för- hållanden långt större betydelse än då det gäller att fastställa egenarten. Av frekvensutredningen framgår, att namnen Lundmark, Marklund, Åström och Brännström i Västerbottens län uppnå en så hög frekvens, att de, om de för hela landet haft motsvarande relativa frekvens, skulle ha varit att åter- finna bland de 20 vanligaste namnen i Sverige. Det är uppenbart att deras särskiljningsförmåga i detta län är mycket dålig; däremot kan det ej utan vidare fastslås att sådant namn skall bedömas som icke egenartat. Fråge- ställningen blir än tydligare, om man vänder på den: även om ett namn för- klarats egenartat och tillförsäkrats privaträttsligt skydd enligt förslagets 23 5, kan det för en sökande sakna särskiljningsförmåga. Det är dock icke meningen att lokala förhållanden skola kunna medföra, att ett namn med utpräglat låg frekvens kan anses sakna förmåga att vara särskiljande enligt föreliggande paragraf. Den omständigheten att två bärare av samma säll— synta släktnamn på en viss ort bli förväxlade med varandra, gör icke namnet i och för sig till ett dåligt individualiseringsmedel. En annan sak är att en sådan situation kan bli så besvärande för de inblandade, att namnmyndig- heten kan finna synnerliga skäl till namnbyte föreligga och därför enligt förslagets 16 5 tillåter sådant. Slutligen anmärkes att namnet naturligtvis skall sakna individualiseringsförmäga såvitt rör sökanden och dennes släkt; den omständigheten att sökanden kan visa, att han på grund av namnlikhet förväxlas med sina egna släktingar _ även med avlägsna _ utgör icke skäl för namnbyte enligt föreliggande lagrum.

Otjänligt är ett släktnamn vidare om det till sin form så strider mot svenskt språkbruk, att man i allmänhet ej kan uttala eller stava det, eller om man till äventyrs överhuvudtaget ej uppfattar namnet. Ett släktnamn som väcker anstöt eller löje eller av andra skäl är till direkt obehag för bära- ren såsom namn måste också sägas vara otjänligt.

Genom att angiva att namnet »finnes» vara otjänligt har kommittén velat betona, att en verklig undersökning av dess otjänlighet skall göras. För närvarande kan det sägas, att detta endast förekommer då den som har »mera egenartat släktnamn» har att ange skälig orsak för namnförändringen. Då kommittén nu föreslår, att sökande i en hel serie av fall skall vara berät- tigad till namnbyte, finner kommittén det erforderligt att framhålla, att prövning in casu beträffande namnets otjänlighet som släktnamn blir nöd- vändig i större utsträckning än hittills.

Den i andra stycket fastslagna rätten för dem, som sakna släktnamn, överensstämmer med vad gällande rätt innehåller. Med hänsyn till att till- namnen enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna (39 &) komma att

helt försvinna, kan denna bestämmelse sägas ha mindre betydelse än mot- svarande bestämmelse i SlF. Å andra sidan har kommittén ej ansett sig kunna föreslå något ingripande mot dem, som nu ej ha ens tillnamn. Dessa måste alltså även framgent ha en möjlighet att förvärva släktnamn. Vidare måste man räkna med invandrande utlänningar, som sakna släktnamn. Slutligen kan framhållas bestämmelsen i 4 5 första stycket. Barn, vilkas föräldrar äro okända, skola, för den händelse ej 9 5 tillämpas, behandlas såsom släktnamnslösa.

11 5.

I denna Q angivas de krav ur språkliga och därmed jämförliga synpunkter, som ställas på det släktnamn, vilket en sökande med stöd av 10 å önskar erhålla.

Första stycket Nuvarande praxis Hänvisning har tidigare gjorts till »Svensk namnbok 1954».1 Emellertid kan här en kort sammanfattning av nuvarande praxis vara på sin plats. En allmän strävan att nya namn skola vara svenska i den meningen, att de skola vara bildade enligt i Sverige gängse släktnamnsmönster och av svenska språkelement, är märkbar. Detta utesluter icke godkännande av namntyper, som ursprungligen varit främmande, därest de nu så länge varit i bruk här i landet, att de kunna anses vara införlivade med svensk namnbildning. Exempel härpå äro namn på -eus, -ius, -ander, -in och —ell, vilka kommo i bruk här redan på 1600-ta1et. För invandrare ställer saken sig något annor- lunda. I sådana fall har det stundom ansetts tillräckligt att det utländska namnet förkortas eller förenklas så att det blir användbart i Sverige. Det har därvid särskilt förekommit, att man i polska eller andra slaviska namn strukit ändelsen och därigenom erhållit ett, om icke svenskklingande, dock här godtagbart släktnamn. Det har också inträffat att man i sådana fall godkänt moders utländska släktnamn. En märkbar strävan hos namn- myndigheten har varit att undvika ålderdomliga stavsätt såsom med fv, hv och dt. Likaledes undviker man i allmänhet andra stumma konsonanter och konsonanter såsom q och z, vilka i modern stavning kommit ur bruk.

Kommitténs förslag Även kommittén anser, att det svenska språkbruket i allmänhet bör vara normerande för bildandet av nya släktnamn. Detta har kommittén uttryckt så att namnet till bildning, uttal och stavning skall överensstämma med

1 S. 145.

svenskt språkbruk. Till skillnad från Eberstein ställer kommittén alltså detta krav i positiv form.

Beträffande uttal och stavning torde särskild motivering ej vara nödvän- dig. Kravet att namnet till bildning skall överensstämma med svenskt språk— bruk kan emellertid ses ur flera synvinklar. Med »svenskt» bör i första hand förstås sådant namnstoff som vunnit hävd i svenskt namnskick och speglar svensk kulturtradition, oavsett om namnet ursprungligen bildats med främ- mande språkelement. Man bör därför bygga vidare på de namnbildnings- möjligheter, som det svenska släktnamnssystemet i sin nuvarande utform- ning erbjuder1 och i anslutning till svensk språkkänsla. Denna undergår emellertid ständigt förskjutningar. Sålunda torde uppfattningen om de svenska släktnamnens byggnad starkt ha förändrats under de senaste decen— nierna på grund av att man vid val av nytt släktnamn flitigt använt för all- mänheten okända ortnamnselement, som ej ge associationer till välbekant svenskt ordmaterial; detta har jänmat vägen för användning" av innehålls- lösa, ehuru svenskt klingande ljudsammanställningar i släktnamn. Det bör vara namnmyndigheterna obetaget att i samråd med språklig expertis upp- muntra nybildningstendenser, som öppna möjligheter att berika namnskat- ten, dock i närmast möjliga anslutning till rådande mönster. Sålunda torde -son kunna utnyttjas långt utöver sitt nuvarande användningsområde t. ex. Lindson, Bäckson, Bureson. Beståndet av namnelement kan gradvis utvidgas med utgångspunkt från föreliggande betydelse- och formkategorier; så kan man t. ex. i anslutning till namn på -björk, —ek, -gran bilda sammansätt- ningar med -alm, -asp, —fur, -rönn o. s. v.

Beträffande personer som bära utländska namn finner kommittén hittills— varande praxis efterföljansvård. Ofta kan en förenkling av ett svåruttalat sådant namn leda till att detta anpassas till svenskt språk utan att det kan sägas överensstämma med svenskt språkbruk. Det bör då vara möjligt att godkänna sådant namn, trots att det icke kommer att få en svensk prägel. Med stöd av den föreslagna regeln bör namnmyndigheten också kunna god- känna en ny stavning av sökandens namn utan att uttalet av det förändras. Med hänsyn till den i 1 5 andra stycket stadgade namnplikten måste sådan stavningsförändring behandlas såsom ett namnbyte. Även här gäller att fram- för allt slaviska namn med konsonantanhopningar och speciella uttal av e, s, och z kunna givas en till svenskt språk anpassad ortografi.

Andra stycket Nuvarande praxis

Sedan länge har förnamn eller förnamnsliknande namn icke ansetts böra komma ifråga såsom släktnamn. Släktnanmskommittén anslöt sig till denna

1 Se Svensk namnbok 1954 s. 20 ff.

princip.1 Vid sin bedömning har namnmyndigheten framförallt funnit, att praktiska skäl göra sådana namn olämpliga. Erfarenheten har visat, att per- soner med förnamnsliknande släktnamn på grund av besvärligheter med dessa önskat byta till annat namn.

Kommitténs förslag

Kommittén anser att man skall bygga direkt på gällande praxis. Utgångs— punkten har därför varit att släktnamn som består av i bruk varande för- namn normalt ej kan anses förete sådan bildning, vilken för släktnamn gäl- ler inom svenskt språkbruk. Emellertid finnes redan ett stort antal släkt— namn vilka äro likalydande med vanliga förnamn såsom Hugo, Martin och Bernhard. Det kan då finnas särskilda skäl att godkänna sådant släktnamn även i framtiden. Kommittén kan därvid ej ansluta sig till den norska upp- fattningen, att vissa sådana namn » till sitt ursprung» skulle vara släktnamn under det att andra äro »ursprungliga förnamn». Den historiska framställ- ningen visar hur olika namntyper under utvecklingens gång gripit in i var- andra; att verkställa en uppdelning av förnamnen alltefter dessas »ur— sprung» skulle förmodligen vara verklighetsfrämmande. Kommittén utgår i stället ifrån att alla namn som i det dagliga livet nu framstå som för- namn och verkligen brukas som sådana normalt ej kunna komma ifråga såsom släktnamn. Föreligga särskilda skäl för att sådant namn i det aktuel- la fallet skall godtagas, må namnet godkännas såsom släktnamn.

Tredje stycket Gällande rätt

Enligt 5 3 SlF får ansökan om släktnamn ej bifallas om det nya namnet kan väcka anstöt.

Kommitténs förslag

Även om den nuvarande regeln sällan föranleder avslag å ansökan2 —— vilket dock ej innebär att den icke kommit till användning —— är det uppenbart, att man i namnmyndighetens händer måste sätta ett vapen mot dem, som inom det i övrigt språkligt acceptabla av oförstånd eller okynne söka sig in på språkets utmarker. Den nuvarande bestämmelsen har väl tillkommit för att hindra uppkomsten av namn, som giva associationer till obscena ord, till svordomar eller till andra liknande ord ur språkets undervegetation. Kommittén föreslår att namn som kan väcka anstöt ej må godkännas. Därmed avser kommittén att tillgodose ett allmänt intresse och begreppet an- stöt skall därför ses ur allmänhetens synvinkel. Det skall röra sig om någon påtaglig egenskap hos namnet som skall vara anstötlig, såsom att det

1 Svensk namnbok 1954 s. 16. * Se ovan 5. 144.

företer likhet med ord, som ovan berörts, eller genom en uttalsförskjutning eller obetydlig stavningsändring kan komma att förete sådan likhet.

Därjämte måste man taga i betraktande sökandens egen person. Vissa namn äro ej ägnade att väcka anstöt hos allmänheten men kunna för bära- ren vålla obehag, i det att de äro löjeväckande eller leda till associationer, som han ej tänkt på. Man har även här att räkna med ordsammanställningar som direkt eller exempelvis med en annan betoning än den avsedda giva en betydelse, som ej observerats av sökanden. Man kan även tänka på ortnamn, som i och för sig äro acceptabla som släktnamn men som på grund av någon inrättning eller verksamhet inom orten skulle kunna sprida löje över en person, vilken bär namnet som släktnamn, eller vara till obehag för honom. Av dessa skäl har kommittén föreslagit, att förbudet mot anstötligt släkt- namn utökas med förbud mot sådant namn, som kan antagas leda till obe- hag för bäraren. Detta kan vid en första anblick tyckas vara ett obehörigt ingripande mot den, som frivilligt och övervägt ansöker om namnet. Genom att ställa bärarens intresse i förgrunden, har emellertid kommittén markerat avsikten med lagbudet. Eftersom släktnamnet från den nuvarande sökan- den sannolikt kommer att automatiskt förvärvas av andra, måste deras rim- liga intresse i någon mån tillgodoses; det får bli namnmyndighetens uppgift att så beakta deras kommande intresse, att släktnamn som de kunna väntas ej vilja acceptera ej heller bli godkända.

12 5.

I denna & behandlas de hinder mot godkännande, som utgöras av redan existerande namn och beteckningar. Vid utformningen har kommittén haft att bygga på det redan i SlF angivna och sedan av namnmyndigheten ut- vidgade administrativa namnskyddet. Emellertid har kommittén, som redan sagts,1 ytterligare utvecklat detta. Därjämte har kommittén i enlighet med direktiven behandlat andra företeelser, vilka kunna komma i fråga som hinder för godkännande av sökt släktnamn, såsom annans pseudonym samt firma och varukännetecken ävensom vissa andra beteckningar, som äro föremål för skydd mot utnyttjande i illojalt syfte,? såsom beteckning för stiftelse, ideell förening m. ni. (se också 23 5 andra stycket).

I första stycket av åzn uppräknas de nämnda företeelserna grupperade i fem punkter. Denna »hinderkatalog» medför enligt sin lydelse att en per- son icke kan förvärva t. ex. broders efter ansökan erhållna släktnamn. Kom- mittén har därför i ett andra stycke infört en bestämmelse av teknisk natur, som undanröjer en dylik oegentlighet såvitt gäller förhållandet mellan när- stående.

1 s. 151 f. = 9 ; Ikl.

1. I denna punkt stadgas förbud mot godkännande av namn som är förväx- lingsbart med redan förekommande släktnamn.

Gällande rätt

Enligt 5 3 SlF må ansökan ej bifallas om det sökta namnet bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet. Enligt namnmyndighe- tens praxis gives nu administrativt skydd åt alla existerande släktnamn. Såsom ovan sagts1 har SlF:s bestämmelse alltifrån början tolkats så, att existerande släktnamn utgjort hinder för godkännande av ej blott identiskt samma namn utan även nanm, som varit »likartat» eller >>förväxlingsbart» därmed. Statistiska centralbyråns praxis härvidlag finnes redovisad i >>Svensk namnbok 1954» s. 19 f.

Kommitténs förslag

Såsom släktnamn må enligt kommitténs förslag ej godkännas namn, som till uttal eller stavning företer sådan likhet med annan tillkommande släkt- namn att förväxling lätt kan ske.

Kommittén har alltså till en början lagfäst det av namnmyndigheten till- lämpade _— redan av Eberstein föreslagna — totala administrativa namn- skyddet. Någon uppdelning mellan olika slags släktnamn såsom i SlF upp- rätthålles ej. Genom »Sverges familjenamn 1920», vilken under årens lopp kompletterats med nio supplement (det senaste i SOU 1958: 19), har namn- myndigheten erhållit ett underlag för bedömningen av vilka släktnamn som redan existera. Detta underlag är dock icke helt tillförlitligt. Redan 1920 förelågo vissa luckor; några av dessa ha upptäckts, men man måste räkna med att den ursprungliga förteckningen fortfarande icke är komplett. Namn vilka jämlikt & 1 punkt 3 SlF (sonnamn och gårdsnamn) efter anmälan införas såsom släktnamn i kyrkobok komma icke till namn- myndighetens kännedom. Så sker ej heller då hustru efter anmälan åter— tager sitt nanm som ogift eller barn utom äktenskap antager sin faders eller styvfaders släktnamn; därest det i dessa fall exempelvis är fråga om ett utländskt släktnamn kommer genom anteckningen ett nytt släktnamn att införlivas med det svenska släktnamnsbeståndet utan att namnmyndig- heten erhåller kunskap därom. Samma är förhållandet då utländsk med- borgare annorledes än genom naturalisation vinner svenskt medborgarskap; detta kan ske t. ex. genom att här i riket född utlänning efter att oavbrutet ha vistats här till dess han fyllt tjuguett år hos KB anmäler sin önskan att bli svensk medborgare (increscens) 'eller genom att en person som förlorat

1 S. 142 f.

sitt svenska medborgarskap återvinner detta.1 De luckor som sålunda kunna föreligga i namnförteckningen måste bedömas såsom relativt obetydliga. Av praktiska skäl måste namnmyndigheten förlita sig på förteckningen och det är kommitténs mening, att så skall ske även i fortsättningen. Det är dock självklart, att existerande nanm som av misstag ej upptagits i förteckningen det oaktat är skyddat genom den föreliggande bestämmelsen; den som har ett sådant namn, vilket av misstag godkännes, har möjlighet att överklaga namnmyndighetens beslut eller t. o. m. i vissa fall att föra talan mot den nye förvärvaren (se härom förslagets 33 5 2 mom. och 21 5 1 mom.).

Endast namn som verkligen äro i bruk skyddas enligt denna punkt. Detta uttryckes så att hindret utgöres av annan tillkommande släktnamn. I förteckningen kan emellertid förekomma namn, som burits av en numera utdöd släkt; vidare kan där förekomma namn som godkänts av namnmyn- digheten men som ej därefter anmälts till kyrkobokföraren enligt 5 6 SIF. Sistnämnda namn erhåller ej skydd enligt förslaget, medan den förstnämnda typen eventuellt kan bli föremål för skydd enligt denna & punkt 2. För- teckningen är alltså i både positiv och negativ mening allenast ett hjälpmedel för namnmyndigheten. Vid den praktiska tillämpningen måste emellertid förteckningen bli namnmyndighetens rättesnöre; avsteg ifrån den kan en- dast sällan komma i fråga. Det må här slutligen anmärkas, att enligt kom— mitténs förslag den som efter ansökan erhållit släktnamn förvärvar detta i och med att namnmyndighetens beslut vinner laga kraft ;2 i framtiden kan det sålunda ej uppkomma några »döda punkter» i namnförteckningen av det skälet, att av namnmyndigheten godkänt namn ej tages i bruk.

De avhandlade delarna av denna punkt innefatta en konfirmation av nu- varande rätt. Så gäller i princip även förbudet mot godkännande av ett med existerande släktnamn förväxlingsbart namn. Här innehåller emellertid för- slaget viktiga preciseringar, som kunna betraktas som nyheter. Det fastslås sålunda att likheten mellan det existerande och det sökta namnet kan före- ligga i fråga om både uttal och staVning eller blott endera. Två namn som på papperet se helt olika ut kunna vid faktiskt bruk visa sig vara nästan likalydande eller i varje fall mycket svåra att skilja åt. Å andra sidan kunna namn, vilka på grund av gängse uttalsvanor äro helt oliklydande, visa sig vid adressering o. dyl. vara förväxlingsbara. Namnmyndigheten har därför att vid sin bedömning granska såväl namnets yttre form som de ut- talsmöjligheter, vilka kunna komma i fråga.

För att ett existerande namn skall innefatta ett hinder för godkännande, kräves att likheten mellan namnen är sådan att »förväxling lätt kan ske». Sådan likhet föreligger naturligtvis först och främst när likheten mellan namnen är fullständig d. v. 5. när namnen äro identiska. Därnäst komma i betraktande namn, som i det allmänna medvetandet betraktas såsom iden-

1 3 och 4 513" medborgarskapslagen. " Se ovan 5. 87.

tiska i det att t. ex. endast stumma konsonanter skilja dem åt. Förväxlings- kriteriets innehåll blir av verklig betydelse först när man får att bedöma namn, som inbördes verkligen äro olika; man måste då avgöra om olikheten är av sådan art att förväxling mellan namnen ej lätteligen är att befara.

Innebörden av »att förväxling lätt kan ske» är i första hand, att en värde— ring av den språkliga förväxlingsrisken skall företagas (bedömning in ab- stracto). Härvid har den språkvetenskapliga värderingen av de båda nam- nen den största betydelse. Det gäller att fastställa, huruvida olikheterna mellan de jämförda namnen uppbäras av språkelement, som äro tillräckligt distinktiva för att namnen normalt skola kunna uppfattas som skilda i van— ligt vårdat tal. Härvid bör exempelvis beaktas, att de distinktiva faktorerna äro färre och svagare i trycksvaga stavelser än i tryckstarka; om den särskil- jande faktorn är förlagd till en stavelse med svagt tryck, kunna nanm— par av vissa typer — även om skriftbilderna äro mycket klart åtskilda —— hållas isär endast med hjälp av övertydligt, >>lexikaliskt» uttal, som är främ- mande för naturligt löpande tal. Helt eller nära förväxlingsbara äro sålunda namn som Wilén, Wille'n; Tolin, Tallin, Tålin, Tållin; Olén, Ollén, Ålén, Ållén; Ulander, Ullander, Ölander; Anér, Arnér; Molin, Merlin (det sällsyn— tare av namnen identifieras lätt med det vanligare). I tryckstarka stavelser däremot ha motsvarande ljudväxlingar större eller fullständigt särskiljande funktion: Olmark, Ålmark; Unefors, Önefors. Vidare kan t. ex. beaktas, att skillnad i kvantitet stundom har svag distinktiv förmåga, särskilt om föl- jande stavelse börjar med konsonant; i löpande tal blir skillnaden ofta obetydlig mellan namn som Sikling, Siclcling; Näslund, Nässlund; Milström, Millström; Olmark, Ollmark.1

Namnmyndigheten skall därtill om möjligt bedöma den faktiska för- växlingsrisken (bedömning in concrete).2 Så länge man endast rör sig med det sökta namnet samt de redan befintliga namn, vilka av namnmyndig- heten befunnits ha en viss likhet med detta, torde en konkret bedömning mer sällan få betydelse. Sedan en klagande mot det av namnmyndigheten godkända namnet ställt ett bestämt släktnamn, med Vilket det godkända påstås vara lätt förväxlingsbart, synas möjligheterna till en konkret bedöm- ning öka, och man kan därför räkna med att den får en större betydelse i högre instans. Framförallt får den emellertid tillerkännas Vikt då saken be- handlas inför domstol.

Hinder mot godkännande föreligger endast om förväxling lätt kan ske. Samma slags hinder uppställes i 4 & varumärkeslagen, men i varumärkes- och firmautredningens förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10) hari 14 & föreslagits, att hinder för registrering skall föreligga redan då två varu-

1 Jfr vidare Svensk namnbok 1954 s. 19 f. 2 Möjligen bör man in casu ta hänsyn till de förväxlingsrisker, som kunna uppstå på grund av skiftningar i uttalsvanorna: Anefålt och Arnefålt kunna lätt förväxlas i Stockholm, men knappast i Sydsverige, medan förhållandet mellan exempelvis Herlin och Harlin är det rakt motsatta.

märken äro »förväxlingsbara». Såsom skäl härför anför utredningen bl. a.1 att en köpare sällan har tillfälle att jämföra de båda kännetecknen, efter- som han vanligen har det ena varumärket inför ögonen men endast en min- nesbild av det andra; med hänsyn härtill kunna två kännetecken mycket väl vara förväxlingsbara enligt förslaget även om de vid en omedelbar jämfö- relse lätt kunna hållas i sär. I detta sammanhang måste påpekas, att man inom varumärkesrätten räknar med förväxlingsbarhet endast om ej blott varumärkeslikhet utan även varuslagslikhet föreligger.” I fråga om namn föreligger primärt endast en jämförelse mellan språkliga tecken. Efter- som normalt inga andra associationer göra sig gällande än de språkliga, bör man kunna tillåta att dessa båda tecken stå varandra ganska nära innan för— växlingsrisk skall anses vara för handen; i varje fall måste man normalt kunna tillåta en större formell närhet mellan namn än mellan varumärken. Det skulle därför enligt kommitténs mening vara att uppställa för stränga krav på den språkliga granskningen att förbjuda godkännande, så snart förväxling objektivt sett kan ske. Genom föreskriften att hinder skall före- ligga då förväxling lätt kan ske har kommittén alltså velat betona, att förväx- lingsrisken skall ligga nära till hands, förväxlingen skall kunna ske ome- delbart vid en jämförelse mellan de skrivna eller uttalade namnen.

Man bör dock ej bortse ifrån möjligheten att andra synpunkter än den språkliga likheten kunna komma att göra sig gällande även inom namnrät— ten. Någon hänsyn till namnets funktionella användning kan man knappast tänka sig _ denna är i allmänhet likartad _— men man kan fästa avseende vid namnets lokala utbredning och anknytning till exempelvis vissa folk- grupper. Om det sökta namnet liknar ett allmänt känt existerande namn, är det uppenbart, att den konkreta förväxlingsrisken ökar.

Det synes dock kommittén uppenbart att man i allmänhet skall utgå från en abstrakt bedömning av namnens språkliga förväxlingsbarhet.

Ett hinder enligt denna punkt kan också föreligga, om ett ansöknings- ärende angående samma eller därmed lätt förväxlingsbart namn redan är anhängigt hos namnmyndigheten.

2.

I denna punkt stadgas förbud mot godkännande av namn, som är förväx- lingsbart med allmänt känt utdött släktnamn eller med här i riket allmänt känt utländskt namn.

Gällande rätt

Sedan regeringsrätten 19153 fastslagit, att namn som burits av utdöd ätt icke får godkännas som nytt släktnamn, om det utdöda namnet är av sådan 1 S. 252.

9 SOU 1958: 10 s. 251. ” RÅ 1915 s. 143.

historisk betydelse, att godkännande av detsamma såsom nytt släktnamn måste anses stridande mot grunderna för SlF, har denna ståndpunkt även senare intagits av regeringsrätten och sedermera av den centrala namn- myndigheten. Utländskt släktnamn har undantagsvis beaktats, men någon fast praxis i detta hänseende kan ej konstateras,

Kommitténs förslag

Under det att alla existerande svenska namn skyddas i punkt l., erhålla utdöda och utländska nanm i föreliggande punkt skydd endast om de äro allmänt kända. Detta är en naturlig konsekvens av att endast existerande svenska namn äro förtecknade. Samtidigt framstår det för kommittén som osannolikt, att det skulle kunna finnas något intresse av att skydda andra utdöda eller utländska släktnamn än dem som man i allmänhet känner till.

Beträffande de svenska utdöda släktnamnen motsvarar regeln i stort sett nu gällande praxis: namnet skall ha varit av viss betydelse i den svenska politiska eller kulturella historien eller eljest vara så känt, att det måste anses olämpligt, att någon med den tidigare namnbäraren icke befryndad person erhåller namnet. Något skydd i vanlig mening för det utdöda namnet är det ju ej tal om. Det rör sig här i stället om ett samhällsintresse, som kanske väl så mycket avser allmänna kulturfrågor som namnrätt. Ett nära liggande exempel har behandlats av auktorrättskommittén i dess förslag till lag om upphovsmannarätt; i detta stadgas förbud mot att 5. k. fria verk återgivas på ett sätt som kränker den andliga odlingens intresse.1 En mot- svarande tanke ligger bakom kommitténs förslag och bör vara vägledande för namnmyndighetens tillämpning av bestämmelsen. Givet är att det histo- riska namnet utgör hinder för antagande av liknande nanm vare sig bäraren av det förra enligt rådande uppfattning gjort sig väl känd under namnet eller icke.

Med allmänt känt utländskt släktnamn förstås såväl utdött som ännu i bruk varande nanm. Såsom utländskt namn betraktas dock icke släktnamn vilket bäres eller tidigare burits av svensk medborgare; sådant namn faller under punkten 1. eller förevarande punkts första led. Vidare är att observera, att utländskt nanm, vilket på grund av bärarens bosättning här eller genom traktat åtnjuter skydd, i detta sammanhang skall bedömas såsom svenskt.2 Uppmärksamheten fästes vidare på att namnet skall vara här i riket allmänt känt. Det finnes naturligtvis runt om i världen många nanm, som i bärarnas hemland anses ha stor nationell betydelse. Namnmyn- digheten varken kan eller bör taga hänsyn till alla dessa. Möjligen får man förutsätta, att det internationella umgänget mellan stater kräver, att nanm

1 SOU 1956: 25 51 g. = Se 36 5

på nu levande personer i politiskt ledande ställning ej godkännas, även om man ej kan säga, att deras namn är kända av allmänheten. Beträffande förväxlingsbarheten gäller vad ovan sagts under punkt 1.

3.

I denna punkt stadgas skydd för konstnärsnamn och likartat namn som är känt här i riket.

Kommitténs förslag

Kommittén har särskilt omnämnt konstnärsnamnet, därför att detta mer än andra dylika namn brukar bli känt och ha stor ekonomisk betydelse. Såsom likartade namn skola räknas ej blott pseudonymer, som framstå som verk— liga namn, utan också signaturer under vilka bildkonstnärer eller skribenter —— författare, journalister m. fl. —— framträda. En begränsning uppställes genom att namnet skall vara känt här i riket. Den omständigheten att en medarbetare i någon lokalt spridd tidning eller tidskrift sporadiskt begagnat viss signatur är icke ägnat att utgöra hinder. Andra namn som skyddas en- ligt denna punkt äro speciella nanm på personer verksamma i underhåll- ningsbranschen. Nära denna typ av namn stå sådana namn eller andra be- teckningar, under vilka idrottsmän gjort sig kända; i vissa fall torde denna punkt kunna åberopas till skydd även för dylika beteckningar.

Beträffande förväxlingsbarheten gäller i stort sett vad ovan sagts under punkt 1. Det må framhållas, att den plikt, som för namnmyndigheten före— ligger att beträffande redan existerande släktnamn ex officio verkställa undersökning, icke föreligger i dessa sammanhang. I praktiken blir skyddet därför effektivt endast för sådana namn, vilka äro för namnmyndigheten kända på den grund, att de äro allmänt omtalade. Sin främsta betydelse har bestämmelsen om skydd såsom underlag för talan enligt 21 eller 33 5.

4.

I denna punkt stadgas förbud mot namn som är förväxlingsbart med beteck- ning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning.

Kommitténs förslag

Såsom inledningsvis nämndes1 vill kommittén söka redan på det administra- tiva planet hindra framtida kollisioner. Förutom släktnamn och de beteck- ningar, som i annat sammanhang redan erhållit visst skydd —— framför allt firma och varumärke har kommittén nämnt konstnärsnamn samt beteck— ning för stiftelse, ideell förening och därmed likställd sammanslutning. Det administrativa skydd som härmed gives sådana beteckningar skall ur namn-

1 S. 151.

rättslig synpunkt också ses som den negativa sidan av den privata namnrät- ten sådan denna nedan utformats i 23 5. Det i nämnda paragraf föreslagna förbudet att använda annans egenartade släktnamn såsom beteckning för stiftelse, ideell förening m. m. måste avvägas mot ett skydd för bestående sådana beteckningar. Med likställd sammanslutning menas t. ex. sällskap, orden eller klubb; även samfälligheter kunna undantagsvis ifrågakomma.

Med beteckning menas i detta sammanhang dels det firma— eller namn- liknande kännetecken, under vilket sammanslutningen officiellt framträder, dels t. ex. kombinationer av begynnelsebokstäver —— såsom SVEMO och LUGI —-— vilka egentligen sakna innebörd men språkligt kunna giva namn— liknande associationer. I de förstnämnda fallen kan väl sällan hela beteck- ningen ifrågakomma såsom släktnamn; förväxlingsfrågan skall här avgö- ras vid en jämförelse mellan namnet och dominanten i beteckningen.1

Vid bedömningen om en abstrakt förväxlingsrisk föreligger, böra de ovan under 1. angivna principerna vinna tillämpning. Emellertid gör sig den konkreta förväxlingsrisken starkare gällande än då fråga är om kollision mellan namn. Namnmyndigheten torde vid ett bedömande i det konkreta fallet kunna tillåta, att ett släktnamn står språkligt närmare en beteckning för stiftelse etc. än ett redan existerande släktnamn.

Uppenbart är att det blir ett begränsat antal beteckningar till vilka namn- myndigheten ex officio kan taga hänsyn. Bestämmelsen har alltså utom för de stora rikskända sammanslutningarna främst sin betydelse som underlag för talan enligt 21 eller 33 5.

5.

I denna punkt stadgas förbud mot godkännande av släktnamn, som kan förväxlas med annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller med annat kännetecken, som är inarbetat för annan här i riket vid utövning av näring eller yrke.

Kommitténs förslag

Det skydd varom här kan bli fråga, måste betraktas såsom ett utflöde av det firma- respektive varumärkesrättsliga skyddet i egentlig mening och grun- den för detsamma måste sökas i firma— och varumärkeslagstiftningen. Denna är för närvarande föremål för omarbetning; sedan varumärkes- och firma- utredningen 1958 framlagt betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10), fortsätter den nu sitt arbete med firmarätt och övrig konkurrensrätt.

Det namn under vilket någon bedriver rörelse kallas enligt 8 5 firmalagen för firma. Enskild näringsidkares och handelsbolags firma skall registreras i handelsregistret, som föres för Stockholm hos Överståthållarämbetet, för

1 Se ang. dessa frågor ytterligare nedan under punkt 5.

annan stad hos magistraten eller vederbörande stadsstyrelse samt för lands— bygden kommunvis hos länsstyrelsen. Hos länsstyrelsen registreras jämväl ekonomiska föreningars, sparbankers och vissa andra sammanslutningars firma, under det att aktiebolags, försäkringsbolags och bankaktiebolags fir- mor äro centralt registrerade hos patentverket respektive försäkringsinspek- tionen samt bank- och fondinspektionen. Central registrering förekommer också av vissa andra rättssubjekts firma. Registrering skall i princip icke tillåtas om den sökta firman är förväxlingsbar med annan i samma register redan upptagen firma; även om registreringsmyndigheten anser sig kunna konstatera förväxlingsbar likhet mellan den för registrering anmälda firman och känd, i annat register upptagen firma torde hänsyn därtill ej tagas. Detta medför att registrerad firma administrativt endast åtnjuter det skyddet, att registrering av samma firma eller firma, som icke tydligt skiljer sig från denna, icke kan ske i samma register. Skulle sådan registrering dock ske, äger den äldre firmainnehavaren icke i administrativ ordning överklaga registreringen. Däremot äger han hos domstol föra talan mot varje firma- innehavare, oavsett var denne fått sin firma registrerad, om registreringen länder honom till förfång. Vid bedömning av förväxlingsbarhet i samband med registrering knyter sig intresset ofta till det eller de ord, som få anses utgöra det distinktiva elementet i firman, den s. k. firmadominanten. Detta innebär ej att firmadominant blir föremål för självständigt skydd men effek- ten av firmaskyddet kan ofta bli ett indirekt skydd åt dominanten ensam. Vid bedömning av förväxlingsbarhet i samband med domstolsprövning har man att taga hänsyn även till branschlikhet.

Rätten till firma anses för enskild näringsidkare och handelsbolag upp- komma genom firmans antagande och brukande. För juridiska personer, främst aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka förvärva rättssubjek- tivitet först genom registreringen, kan rätt till firma ej uppkomma före registreringen.1

Utländska bolag eller föreningar, som erhålla tillstånd att genom filial idka näring här i landet, skola anmäla firma till ett särskilt av patent- och registreringsverket fört filialregister. Härigenom erhålla de ett administra- tivt skydd mot att annan får förväxlingsbar firma registrerad i filialregistret eller aktiebolagsregistret. Gentemot andra firmor intager utländsk firma i stort sett samma ställning som svenska firmor inbördes; uppstår genom för- växling förfång får utländsk firma vika för äldre svensk firma men äger å andra sidan materiellt skydd mot yngre registrering. Beträffande utländsk firma är Sverige dessutom bundet av artikel 8 i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten, som föreskriver att firma från unionsland oavsett anmälan eller registrering skall åtnjuta skydd i övriga unionsländer. Praxis har givit sådan firma skydd här i och med att det utländska företaget utsträckt eller vidtagit åtgärder för att utsträcka sin verksamhet till Sverige.

1 SOU 1958: 10 s. 226.

Inom affärslivet brukas numera ofta vid sidan av den egentliga firman en förkortning av denna, bestående av en bokstavssammanställning, som i ASEA och Pub, eller en lösryckt dominant. I praxis har sådan beteckning tillerkänts samma skydd som firma under förutsättning att den blivit in- arbetad som ersättare för firman.1

Slutligen har man att räkna med ett speciellt skydd mot illoj alt brukande av firma och firmaliknande kännetecken enligt 9 5 lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (Ikl). Detta skydd gäller till förmån för varje här i landet inarbetat sådant kännetecken; utländskt inarbetat kännetecken skyddas alltså, även om det ej är registrerat och även om det ej först brukats i konventionsstat.

Enligt 1 5 varumärkeslagen (le) må näringsidkare, jämte det han äger rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom, genom registrering av särskilt varumärke förvärva uteslutande rätt att begagna märket för att i den all- männa handeln skilja sina varor från andras. Inarbetat varumärke åt- njuter ett skydd av något annan art än det som tillkommer registrerat märke. Såväl det registrerade som det inarbetade märket har enligt le administrativt skydd: samma eller därmed förväxlingsbart märke kan ej registreras för annan. Däremot är det endast det registrerade som erhåller materiellt skydd i le. Det inarbetade märket omgärdas dock av skydd mot illojalt bruk enligt 9 5 Ikl. Vid bedömning av förväxlingsbarheten skall hänsyn tagas ej blott till märkenas yttre form; registrering må ej vägras »såframt ej bägge märkena gälla varor av samma eller liknande slag». Det fordras alltså ej blott märkeslikhet utan även varuslagslikhet för att registreringshinder skall anses föreligga.

Det av varumärkesutredningen föreslagna varumärkesskyddet är till sin konstruktion delvis annorlunda än det bestående. Man räknar alltjämt med tre sätt att förvärva varumärkesrätt: genom registrering, genom in- arbetning och genom användande av s. k. naturlig varubeteckning d. V. s. nanm och firma. Dessa tre typer föreslås åtnjuta samma skydd, nämligen ensamrätt. Vidare föreslås att näringsidkare genom inarbetning skall kunna förvärva ensamrätt till slagord eller annat i näring använt särskilt varu- kännetecken. Såsom gemensam beteckning för dessa skyddade företeelser använder utredningen termen varukännetecken. Beträffande förväxlings- barheten föreslår utredningen (6 &) i princip, att sådan skall kunna anses föreligga endast mellan märken som avse varor av samma eller liknande slag. Till förmån för synnerligen starkt inarbetat kännetecken2 samt kän- netecken som inarbetats för varor, vilkas good will-värde kan behöva sär— skilt skydd,3 föreslås dock ett längre gående förväxlingsskydd (6 5 andra

1 NJA 1941 s. 672; se ock Eberstein Om skydd s. 19 ff. 2 Den s. k. Kodakdoktrinen, se SOU 1958: 10 s. 133 ff. 3 Se SOU 1958: 10 s. 140.

stycket). Det i 9 % lkl stadgade skyddet mot illojalt användande av kän- netecken föreslås av utredningen överflyttat till den nya varumärkeslagen för såvitt det avser kännetecken av denna typ. Det kan förväntas att be- träffande kännetecken av firmakaraktär en motsvarande bestämmelse kom- mer att föreslås i det förslag till firmalag som är under utarbetande inom utredningen.

I sin utformning av administrativt skydd för kännetecken har kommit— tén anknutit till det skydd, som dessa enligt den refererade lagstiftningen åtnjuter inom känneteckensrätten. Samtidigt har kommittén givit regeln ett sådant innehåll, att den blir tillämplig även därest varumärkesutred- ningens förslag till varumärkeslag lagfästes. Som huvudregel gäller, att såsom släktnamn ej må godkännas namn, som är lätt förväxlingsbart med annans här i riket skyddade firma—_ varvid i huvudsak åsyftas firma- dominanten _ eller varumärke. Detta innebär, att registrerat kännetecken, inarbetat varukännetecken samt firma som antagits och brukats ej må godkännas såsom släktnamn. Föreligger anmälan till registrering av känne- tecken, med vilket sökt namn är lätt förväxlingsbart, kan hinder enligt denna punkt uppkomma. Därmed är emellertid ej behovet av skydd på detta område tillgodosett. Såsom ovan anfördes äro vissa kännetecken föremål för skydd enligt praxis (firmaförkortningar) eller på grund av bestämmelserna i 9 5 Ikl. Sådant skydd får icke sin motsvarighet i namn- lagen genom den nu refererade huvudregeln. Kommittén föreslår därför att förutom här i riket skyddade firmor och varumärken även annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke, blir föremål för administrativt skydd i namnlagen.

Rätten till firma eller varumärke är generellt knuten till näringsidkare och skyddet enligt Ikl anknyter till utövande av näringsverksamhet. Någon entydig definition av näringsbegreppet torde ej finnas. Enligt 10 5 Ikl skall i nämnda lag med näringsverksamhet förstås varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Stånd- punkten att näring endast innefattar verksamhet, som avser att bereda utövaren vinsti, har kritiserats av varumärkesutredningen, som anser att man numera inom konkurrenslagstiftningen och i varje fall inom varu- märkesrätten bör giva begreppet en vidare innebörd: såsom näringsidkare böra anses ej blott de som omfattades av det äldre begreppet utan även sådana vilkas verksamhet går ut på att främja ideella syften samt utövare av de s. k. fria yrkena.2 I vissa fall betecknas för närvarande regelbundet utövad ekonomisk verksamhet icke såsom näring utan såsom yrke; dock kan ej heller detta begrepp anses vara entydigt. Med hänsyn till den osäker- het som sålunda i juridiskt språkbruk och än mer i dagligt tal råder om innebörden av uttrycken näring och yrke har kommittén föreslagit, att

1 Hult s. 74 f. 2 SOU 1958: 10 s. 212 f.

kännetecken skall bli föremål för administrativt skydd i namnlagen , när det inarbetats vid utövning av näring eller yrke. Orden »eller yrke» kunna dock utgå, om det vid den fortsatta behandlingen av den nya varumärkes- lagen framgår, att den av varumärkesutredningen framförda vidare inne- börden av näringsverksamhet godtages.

Att namnmyndigheten ej må godkänna släktnamn som är förväxlings— bart med annans firma innebär icke att namnmyndigheten skall hålla sig å jour med firmaregistren på samma sätt som i fråga om sin egen släkt— namnsförteckning. Bestämmelsen har liksom punkterna 3 och 4 sin främsta uppgift som underlag för talan enligt 21 och 33 55. Då det gäller registre- rade varumärken och aktiebolagsfirmor har åter namnmyndigheten en undersökningsmöjlighet, som ej står till buds i fråga om övriga firmor. Registrering av varumärken och aktiebolagsfirmor sker centralt hos patent- och registreringsverket och beträffande dessa grupper av kännetecken är det alltså möjligt att centralt bedöma förväxlingsfrågan. Det bör påpekas att granskningen i berörda register måste bli summarisk. Kännetecknets innehavare har emellertid efter ärendets avgörande hos namnmyndigheten möjlighet att överklaga beslutet enligt 33 5 eller att föra talan mot namn- rättshavaren enligt 21 5.

I ett hänseende kan skyddet för firma och varumärke enligt kommitténs förslag sägas gå längre än inom lagstiftningen i övrigt. Såsom redan sagts åtnjuter registrerad firma administrativt skydd endast inom samma re- gister och varumärke är i regel skyddat endast beträffande vissa varuslag. Sådana begränsningar göras icke för namnens del. I och med att firman eller varumärket åtnjuter skydd, utgör detta hinder för godkännande av med dem lätt förväxlingsbart släktnamn. Skulle det undantagsvis inträffa att förväxling icke kan leda till men för firma- eller varumärkesinnehava- ren, bör dock ansökan kunna godkännas. I ett sådant fall torde förväx- lingsbarheten vara av rent formell art och utan rättslig betydelse.

Andra stycket

En konsekvens av de i första stycket givna bestämmelserna är att, sedan nytt namn efter ansökan erhållits av en person, samma namn icke kan efter ansökan erhållas av dem, som enligt vanliga förvärvsregler bruka ha samma namn som förvärvaren. Ett sådant resultat av bestämmelserna framstår mången gång som orimligt. Det händer ofta att en person vill förvärva sin broders nya släktnamn eller att föräldrar vilja erhålla det namn, som deras barn efter ansökan förvärvat. Kommittén har ansett att möjlighet bör öppnas för sådana närstående, vilka normalt bära gemen- samt släktnamn, att oberoende av första styckets bestämmelser söka er- hålla samma namn. Den naturligaste gruppen utgöres därvid av släktingar i rätt upp- och nedstigande led. Adoptivbarn har samma intresse av namn- gemenskap med adoptanten som barn har av sådan gemenskap med sina

föräldrar. Däremot synes ej vid adoptivförhållande gälla ömsesidighet generationer emellan; adoptivbarnets intresse motsvaras ej av ett adoptan- tens intresse av att förvärva adoptivbarnets namn. I denna del har möjlig- heten att förvärva ett »upptaget» namn därför begränsats till att avse adoptivbarnets förvärv av adoptantens. Inom den naturliga släkten har gränsen dragits vid samma led som i fråga om arv: syskon och deras barn ha sålunda medtagits.

Då kommittén angivit anförvant i rätt nedstigande led som »avkomling» har avsikten härmed varit, att ett barnbarn eller barnbarnsbarn till för- värvaren skall kunna förvärva namnet oberoende av om mellanliggande generation förvärvat namnet eller ej. I övrigt är uppräkningen fullständig och andra än de angivna personerna kunna icke direkt erhålla namnet. Varje ny förvärvare blir emellertid därefter självständigt namnberättigad; sedan t. ex. en brorson med stöd av detta stycke förvärvat namnet, kan hans barn för sig åberopa bestämmelsen.

Då en person efter ansökan förvärvar nytt egenartat släktnamn, erhåller han detta med ensamrätt enligt 23 &. Samtidigt med honom kunna dock även här med vissa inskränkningar —— endast hans barn, adoptivbarn, fosterbarn och styvbarn automatiskt förvärva namnet (18 5 1 och 3 mom.). Gentemot övriga anförvanter står förvärvaren såsom ensamberåttigad till namnet skälen härtill skola redovisas nedan i motiven till 18 5. Detta medför, att de anförvanter vilka åsyftas i nu föreliggande stycke icke utan vidare kunna ges tillåtelse att förvärva namnet. Ett oeftergivligt villkor bör vara att den namnberättigade ger sitt samtycke därtill.

Mot den nu föreslagna regeln kan resas den kritiken, att man här till- erkänner samtycket betydelse och därmed faktiskt ger vissa anförvanter, som ej normalt förvärva namnrättshavarens namn, viss rätt till namnet, varmed man gjort ett avsteg från officialprincipen i fråga om det admi- nistrativa namnskyddet. Normalt skall man icke tillåta den enskilde att sålunda förfoga över namnet. Man kan då befara att namnet blir föremål för ekonomiska transaktioner som komma i strid med grundvalen för hela namnrätten: individualiseringsintresset. Enligt kommitténs uppfattning måste det dock sägas vara ett viktigt samhällsintresse, att de åsyftade fa- miljemedlemmarna få rätt att erhålla samma släktnamn. Därigenom till— godoser man också ett praktiskt behov: i allmänhet vilja medlemmarna inom samma familj ha samma namn så länge familjesamhörigheten fort- farande består. Genom att begränsa samtyckets verkan till en trängre, noga angiven familjekrets anser sig kommittén ha undanröjt riskerna för olämp- liga konsekvenser.

13 5.

Denna paragraf innehåller avvikelser från de i 11 och 12 55 upptagna reg- lerna, varigenom sökandens rätt till namnbyte inskränkes i vad gäller det nya namnets beskaffenhet.

Förut upptagna bestämmelser om hur nytt släktnamn må vara beskaffat medföra vissa begränsningar i namnvalet. Emellertid kan ett enligt dessa regler godtagbart namn komma i konflikt med vissa allmänna intressen —— av annat slag än de ovan under 12 5 första stycket 2. omhandlade vilka måste beaktas.

De gamla yrkesnamnen äro som släktnamn icke så vanliga här som i t. ex. Tyskland eller Frankrike; de flesta som här förekomma äro lånade från främmande språk. Släktnamnskommittén ansåg, att man borde sti- mulera användandet av släktnamn på -are d. v. s. just de gamla svenska yrkesnamnen. En del sålunda bildade namn äro emellertid samtidigt be- nämning för befattning t. ex. domare eller lärare. Det kan knappast vara lämpligt att såsom släktnamn godkänna namn, vilka sålunda kunna upp- fattas som beteckning för allmän befattning. Uteslutna som släktnamn böra i allmänhet också vara beteckningar för utbildning såsom medicinare, teknolog, jurist.

Visserligen saknar adeln här i landet numera någon offentlig funktion. Emellertid innefatta adelsnamnen ett gammalt kulturarv som är värt att skydda. Det bör därför ej tillåtas, att nytt nanm förses med sådana ut— smyckningar som kunna giva det sken av att vara adelsnamn såsom »de», »von» eller »af». Man bör också vid själva namnets utformning undvika sådana heraldiska begrepp, som av hävd uteslutande använts i adels- namn.

En av de viktigaste källorna för de svenska släktnamnen ha ortnamnen varit; ortnamnselement ha av ålder brukats såsom namnleder ochi den Sahl- grenska namnboken rekommenderades även oförändrade ortnamn såsom släktnamn. I och med att kommunikationerna och förvaltningen utveck- lats ha emellertid åtskilliga ortnamn fått en ny användning, som kan göra dem mindre lämpade som släktnamn. I synnerhet namn på tätorter utgöra ofta samtidigt benämning på järnvägsstation eller poststation och det skulle kunna medföra praktiska svårigheter om dylika ortnamn, som användas vid adressering, skulle godkännas som personnamn. Därtill kommer även den synpunkten att i förvaltningen brukad beteckning t. ex. namn på kommun, socken eller län, i allmänhet ej bör förbehållas någon enskild. Det bör därför finnas en möjlighet att hindra, att en person erhåller namn, som kan uppfattas som sådant ortnamn.

I anledning av vad nu sagts har kommittén föreslagit, att namnmyndig- heten skall äga att i dessa fall skönsmässigt pröva om det sökta namnet må godkännas. Den rätt som tillkommer sökanden att erhålla sökt namn om detta överensstämmer med reglerna i 11 och 12 55, kringskäres alltså här utav namnmyndighetens prövning. Det är att observera att namnmyn- digheten icke är bunden utav de rekommendationer som här givas; det torde finnas fall då ortnamn böra godkännas, ehuru de enligt förevarande paragraf kunnat underkännas. Det gäller t. ex. i fall då sökanden sedan länge såsom riksdagsman eller idrottsman varit känd under ortnamnet.

14 g.

Förevarande paragraf innehåller en utvidgning av den allmänna namn- bytesrätten.

Har någon gjort sig så känd under ett konstnärsnamn som måhända till en början brukats för att bäraren skulle vara anonym —— att allmän- heten ej längre känner honom under hans rätta namn, kan han naturligt— vis ha intresse av att förvärva konstnärsnamnet. Exempel på fall då all- mänheten endast torde känna till konstnärsnamnet äro Kerstin Hed (Hilda Olsson), Maria Wine (Karla Lundkvist) och Arvid Brenner (Helge Heer- berger). Valet av pseudonym har i regel varit oberoende av, vilket släkt- namn vederbörande haft. Ofta kan man säga, att ju ovanligare det verk- liga namnet varit, desto större anledning har funnits att anlägga pseu- donym. Under sådana förhållanden skulle det normalt ej vara möjligt för innehavaren av pseudonym att förvärva denna som namn, eftersom hans släktnamn icke uppfyller de i 10 & angivna villkoren för rätt till namnbyte. Kommittén finner därför att de förutsättningar som enligt 10 å krävas för namnbyte i dessa fall kunna eftergivas, därest sökanden kan visa särskilda skäl för sin ansökan att såsom verkligt släktnamn erhålla sitt konstnärsnamn.

Det är icke möjligt att på förhand angiva vad som bör anses såsom sär- skilda skäl. Som exempel kan hänvisas till den ovan antydda situationen, att pseudonymen blivit så känd, att alla brev, alla värdeförsändelser och alla kontrakt bära det namnet och såväl folk i allmänhet som vänner en- dast nyttja detta. Ett annat särskilt skäl kan naturligtvis vara, att veder- börandes eget namn till alla delar överensstämmer med en annan konst- närs namn inom samma fack och att det därför är uteslutet för sökanden att i yrkessammanhang bruka sitt eget namn.

Det må slutligen framhållas att den föreslagna regeln icke innefattar något undantag från 11—13 55. Det sökta konstnärsnamnet skall alltså vara bildat så som 11 5 första stycket föreskriver och det får ej vara av beskaffenhet som säges i sagda paragraf tredje stycket. Ej heller får nam- net komma i kollision med i 12 5 första stycket upptagna namn eller andra beteckningar. Skulle det vara acceptabelt med hänsyn till bestämmelserna i 11 och 12 55, kan det ändock komma att underkännas på skäl som i 13 & angivas.

Vad nu är sagt om konstnärsnamn gäller även likartade namn såsom signaturer för journalister och artistnamn för dem som äro verksamma inom underhållningsbranschen. Som likartat namn synes också vara att be- trakta speciella för idrottsmän brukade namn. I detta sammanhang må er- inras om det förekommande bruket att benämna riksdagsmän och idrotts- män med namnet på den ort varifrån de komma. Förevarande paragraf är avsedd att vara tillämplig jämväl i sådana fall.

15 5.

Denna paragraf innehåller för ett visst bestämt fall undantag från samtliga tidigare upptagna regler för namnbyte.

Den som efter födelsen förvärvat nytt släktnamn kan av olika skäl vara intresserad av att få sitt tidigare namn tillbaka. Det tidigare bytet kan ha skett genom statusförändring såsom legitimation, adoption eller vigsel. Det kan ha skett, därför att vederbörande antagit annat nanm såsom moders1 (enligt 2 & sista stycket), faders (enligt 2 5 andra stycket eller 3 5 andra stycket), adoptivmoders (enligt 5 5 andra stycket), styvfaders (enligt 3 & tredje stycket), föräldrars (enligt 4 5 andra stycket), makes2 (enligt 6 5 första stycket) eller sitt eget tidigare namn (enligt 7 5 ); det kan ha skett genom att vederbörande efter ansökan erhållit nytt släktnamn, som kan vara styvfaders (8 & första stycket), moders aktuella (8 å andra stycket), foster- föräldrars (9 5) eller ett helt nytt namn; det kan slutligen ha skett, därför att han på grund av bestämmelserna i 18 å automatiskt fått nytt namn vid annan persons namnbyte.

Legitimation innebär automatiskt förvärv endast för den som är under 18 år. Har han icke uppnått denna ålder, kan han å andra sidan ej heller undgå att förvärva det nya namnet. Det kan då tänkas att han vill pro- testera mot förvärvet, sedan han blivit vuxen. Detsamma kan inträffa i alla de fall, då en minderårig förvärvat nytt namn, därför att vårdnads- havaren (se nedan 32 5) för hans räkning antagit namnet. Slutligen kan den minderårige, som på grund av bestämmelserna i 18 5 utan egen vilja påtvingats ett nytt namn, vara missnöjd med detta. I samtliga nu nämnda fall bör möjlighet finnas för den minderårige att som vuxen få namn- frågan prövad av namnmyndigheten.

Den som vid antagandet av namn eller vid adoption är vuxen kan —— liksom kvinna som underlåter att vid vigsel avgiva förklaring seder- mera finna, att namnbytet hade en innebörd, som han eller hon icke tänkt sig. Samma förhållande kan inträffa för den som erhållit nytt namn efter ansökan. Slutligen kan gift kvinna enligt 18 5 2 mom. komma att utan egen vilja förvärva nytt släktnamn. Det synes lämpligt att även dessa per- soner efter prövning kunna erhålla det namn de tidigare haft.

Emellertid kräver behovet av en fast namnordning, att återgång till ett tidigare namn får ske endast då särskilda skäl finnas. Innebörden av detta uttryck får anses växla alltefter förhållandena. Har vederbörande själv varit aktiv för det förra namnbytet, torde starkare skäl behöva åberopas för återgång till förra namnet. Har däremot det förra namnbytet skett på initiativ av vårdnadshavare eller automatiskt, böra något mindre starka skäl kunna godtagas såsom särskilda skäl.

1 Se ovan 5. 113 f. 1 Se ovan 5. 138.

Frågan om det sökta namnets lämplighet enligt 11 och 13 55 samt om men för annan kan uppkomma ingår i namnmyndighetens bedömning. Kommittén anser icke, att man skall binda namnmyndigheten genom att i dessa avseenden lämna närmare föreskrifter. En förutsättning för bifall med stöd av förevarande paragraf måste dock vara att sökanden ej tidigare, t. ex. i samband med bördstalan eller äktenskapsskillnad, gått det sökta namnet förlustig. Har domstol fråndömt sökanden namnet med stöd av 20 å andra stycket, 21 5, 22 5 eller 23 5, kan namnmyndigheten icke bevilja ansökan. Har förlusten drabbat sökanden »automatiskt» enligt 19 5 eller 20 5 första stycket, (1. v. s. utan att domstol uttryckligen yttrat sig i namnfrågan, kan ansökan dock beviljas av namnmyndigheten. Då blir emellertid ej detta lagrum tillämpligt utan 16 5, enligt vilket det fordras synnerliga skäl för att namnbytet skall tillåtas.

16 5.

Denna paragraf har till syfte att bereda namnmyndigheten möjlighet att i synnerligen ömmande fall frångå huvudreglerna om Villkoren för namn- byte (10 5), om det sökta namnets form (11 5) samt om förbud mot släkt- namn, som kolliderar med annans namn eller kännetecken (12 å).

Namnmyndigheten har redan delvis haft en sådan möjlighet, i det att person med »egenartat» släktnamn kunnat erhålla nytt släktnamn om han kunnat visa »skälig orsak» till namnbyte (5 3 SlF). Därjämte har nanm— myndigheten i olika andra hänseenden ansett sig kunna frångå en sträng bokstavstolkning av SlF; sålunda har under vissa förutsättningar ett redan existerande släktnamn kunnat godkännas, om sökanden kunnat visa hävd till namnet eller namnet tidigare förekommit i sökandens släkt. Eftersom de nu tillämpade språkliga normerna tillskapats av namnmyndigheten sj älv, har det stått myndigheten fritt att i undantagsfall avvika ifrån dem.

En del av de situationer, i vilka namnmyndigheten nu kunnat tillåta sig en fri prövning, äro i lagförslaget reglerade. Detta gäller t. ex. inomäkten- skapligt barns rätt till moders namn, sådant barns möjlighet att förvärva styvfaders namn samt fosterbarns möjlighet att erhålla fosterföräldrars släktnamn. I andra fall har lämnats anvisningar för lösande av dylika problem såsom beträffande konstnärsnamn (14 å) och släktnamn som sökanden tidigare burit (15 å). Emellertid finnas ytterligare fall, vilka redan nu bliva föremål för namnmyndighetens prövning.

Kommittén har tidigare vid ett par tillfällen berört möjligheten av att tillämpa förevarande paragraf. Då barn vars föräldrar äro okända genom namnmyndigheten skall erhålla släktnamn (4 5), förutsätter kommittén att namnmyndigheten i allmänhet kan tillämpa 9 &, även om man där- igenom för visst fall ger lagrummet en vidare innebörd än som normalt är avsedd. Skulle namnmyndigheten anse sig förhindrad eller resas in—

vändningar från person, som har samma namn som det sökta, torde namn- myndigheten kunna åberopa föreliggande paragraf för att göra undantag från 12 5.1 Ett annat redan nämnt fall rör adoptivbarn. Sådant barn äger enligt huvudregeln (5 g) rätt till adoptantens eller, då makar adoptera, adoptivfaderns aktuella släktnamn samt dessutom till adoptivmoders släkt- namn som ogift. Skulle adoptivbarn, som adopterats av makar, vilja för- värva släktnamn, som adoptivmodern behållit från ett föregående äkten- skap (eller eventuellt återtagit efter upplösning av äktenskapet med adop- tivfadern), måste frågan underställas namnmyndighetens prövning. Det intresse som här kan hävdas är svårt att på förhand karakterisera. I ett fall är det dock antagligt att synnerliga skäl för namnbytet kunna anses föreligga: om adoptivföräldrarna skiljas och adoptivmodern tillerkännes vårdnaden om adoptivbarnet, kan dess intresse av namngemenskap med henne vara skäl att tillåta bytet.2

Vid de nordiska överläggningarna har från norsk sida framhållits som önskvärt, att gift man beredes möjlighet att förvärva hustruns släktnamn såsom ogift. Ett särskilt intresse härav anses föreligga, om makarna gemen- samt skola övertaga hustruns släktgård eller driva en av henne upparbetad affärsverksamhet. I svensk praxis har det förekommit att hustruns nanm godkänts såsom gemensamt släktnamn för makar, dock endast om hon själv förvärvat namnet efter ansökan eller ock hennes föräldrar sålunda förvärvat det och hon är deras enda barn. En förutsättning har tillika varit, att man— nens (d. v. s. makarnas gemensamma) släktnamn varit sonnamn eller eljest skälig orsak till nambyte' förelegat. Det har alltså ansetts rimligt, att makar som äro berättigade till namnbyte få förvärva ett släktnamn, till vilket hustrun har anknytning men till vilket icke någon annan än hon (och möj- ligen hennes föräldrar) har namnrätt. Enligt svensk praxis kan namnet uppenbarligen ej ha särskild anknytning till hustruns släktgård och dess anknytning till en av hustrun driven rörelse har knappast heller haft bety— delse. Det synes kommittén att föreliggande & skulle kunna tillämpas enligt de återgivna principerna; man torde därvid ha anledning att särskilt fram- hålla att namnmyndigheten kan hämta visst stöd härför i grunderna för förslagets 12 å andra stycket. Om man dessutom skall tillåta en tillämpning av Sm i fall, som från norsk sida angivits, får bli en öppen fråga, som kan besvaras först när ett konkret problem kommer under namnmyndighe— tens behandling.

Före SlF kunde nytt släktnamn antagas genom anmälan till pastor av det antagna namnet för anteckning i kyrkobok. Ofta skedde sådan an- mälan icke, utan den som antog namnet endast så att säga »inarbetade» det och blev allmänt känd under det i sin hemtrakt. Tillkomsten av SlF med- förde, att de vilka underlåtit att göra anmälan därefter ej hade annan

1 Se ovan s. 119. 2 Se ovan 5. 123.

möjlighet att lagligen förvärva det släktnamn, som de sålunda vanligen brukade, än efter ansökan hos namnmyndigheten. I vilken omfattning KB tog hänsyn till sådana förhållanden vet man icke. Statistiska centralbyrån har emellertid ansett sig böra taga hänsyn till sådant faktiskt namnbruk, vilket med hänsyn till den tid som förflutit sedan SlF :s tillkomst fått en viss karaktär av hävd. Erfarenheterna ha emellertid visat, att föreskrif- terna i SlF om sättet för antagande av nytt släktnamn endast långsamt trängde igenom på landsbygden. Namnmyndigheten har därför, när det gäller att räkna hävd, tillåtit en övergångsperiod på tio år ; om en person, eller den från vilken han förvärvat namnet, före 1912 börjat bruka annat »efternamn» än det för honom i kyrkoboken antecknade släktnamnet, har det ansetts »skäligt» (jfr & 3 SIF), att vederbörande fått namnet godkänt, även om det bäres av annan person.1 I de danska och norska namnla- garna finnas övergångsbestämmelser, vilka verka i samma riktning, ehuru de ej kunna medföra en så generös tillämpning som svensk praxis. Frå— gan om hävd har varit uppe till debatt vid de nordiska överläggning— arna. Enligt kommitténs mening bör man icke lagligen reglera denna fråga. Det bör tvärtom vara samhällets strävan att hindra att sådan namnhåvd uppkommer. Emellertid giva erfarenheterna vid handen att synnerligen ömmande omständigheter kunna föreligga. I sådana fall bör man kunna tillämpa förevarande paragraf. De av praxis nu uppställda formella kraven komma därmed att förlora sin avgörande betydelse; det skall visserligen under alla omständigheter vara tal om ett långvarigt bruk av namnet men det Väsentliga torde vara om ytterst allvarliga konsekvenser skulle uppstå för namnbäraren, därest han måste avstå från namnet. Uppenbart är att bestämmelsen icke kan tillämpas, då domstol jämlikt 23 å och 39 5 3 mom. meddelat förbud för en namnhavare att bära hävdvunnet namn.

Ett med hävden närbesläktat problem föreligger, då en sökande önskar förvärva ett släktnamn, som tidigare burits i hans släkt. Enligt tidigare praxis har i sådana fall ansökan bifallits, om namnet burits av person i rätt uppstigande led i sökandens släkt inom de senast förflutna hundra åren. Förutsättning för bifall har dock varit att villkoren för rätt till namn- byte förelegat d. v. s. sökanden skall ha varit utan släktnamn eller ock burit sonnamn. Någon språklig granskning har därvid ej förekommit av utdöda nanm.2 Släktnamnskommittén förordade en uppmjukning av denna praxis; hinder borde ej föreligga för den som ägde rätt att byta namn att återupptaga sådant namn oberoende av när det senast burits. Språklig granskning borde enligt Släktnamnskommittén ej förekomma av namn som alltjämt funnes, men om namnet var utdött och ej burits i släkten inom de senaste hundra åren borde godkännande ske endast om det språk—

1 Svensk namnbok 1954 s. 14. 11 Svensk namnbok 1954 s. 13 f.

ligt ej kunde anses olämpligt som släktnamn.1 Även i detta fall bör enligt kommitténs mening namnmyndigheten ha viss möjlighet att tillåta avsteg från huvudreglerna, förutsatt att annans materiella namnrätt ej däri- genom kränkes.

Om en brottsling med ett särpräglat alltså ej blott egenartat släkt— namn efter avtjänat straff vill återvända till ett normalt liv, torde den publicitet, som tidigare förekommit kring hans namn, ofta vara ett all- varligt hinder för hans resocialisering. I vissa fall har brottet blivit så allmänt känt, att brottslingens namn i folkmun blivit beteckning för en viss brotts- eller brottslingstyp; en återanpassning till ett socialt liv under oförändrat namn torde då för honom vara utesluten. Här föreligger så- lunda ett område, där synnerliga skäl till namnbyte kunna föreligga.

Då publicitet skapas kring ett brott eller annan vanärande handling komma ofta ej blott de direkt inblandade i blickpunkten utan också deras anförvanter som bära samma namn. Ibland bör detta kunna vara skäl för att tillåta anförvanterna att byta namn. I sådana fall kunna även personer, som blott ha samma namn som en brottsling men icke äro anförvanter till honom ha ett intresse av namnbyte. Man kan särskilt tänka på de ovan- nämnda fallen, då ett namn övergått att bli beteckning för en viss typ av brott t. ex. högförräderi eller spioneri. I detta sammanhang må påpekas innehållet i förslagets 18 ä 1 mom., enligt vilket minderårigt barn i allmän- het följer sina föräldrar vid namnbyte. Om föräldrar till en brottslig min— derårig åberopar hans brottslighet såsom synnerligt skäl för namnbyte, kan ett bifall till deras ansökan ej leda till att de och barnet få olika släktnamn. Kommittén har nämligen ej velat öppna en dylik möjlighet för föräldrar att på sådant sätt taga avstånd från sitt minderåriga barn. Om brottet anses innefatta synnerliga skäl för namnbyte, bör bytet avse hela familjen.

Kommittén räknar med att dessa exempel i viss mån utgöra riktmärken för tillämpning av förevarande paragraf. Emellertid är det uppenbart att den därjämte är avsedd för fall som ej alls för närvarande kunna förutses. Framhållas bör, att kravet på synnerliga skäl för namnbyte skall upprätt- hållas med full styrka även i de exemplifierade fallen. De situationer vilka skildrats innefatta icke i och för sig sådana skål, de endast kunna göra det. Ibland kräves för bifall endast undantag från villkoren för namnbyte, ibland endast från reglerna om namnets språkliga utformning och ibland endast från kollisionsbestämmelserna; i andra fall åter måste alla dessa regler försättas ur spel, om en ansökning skall kunna bifallas. Det ankom- mer i de senare fallen på namnmyndigheten att pröva frågan i dess helhet. Den omständigheten att synnerliga skäl till undantag från 10 & föreligger — t. ex. i brottslingsfallen —— kan ej medföra bifall till ansökningen, om det

1 Svensk namnbok 1954 s. 14.

namn som sökes kommer i kollision med annans och synnerliga skäl ej finnes att tillåta detta.

Slutligen vill kommittén framhålla, att den räknar med en restriktiv tolkning av bestämmelsen. För att kunna uppnå detta har kommittén sär- skilt behandlat sådana situationer, vilka kunde ha blivit gränsfall enligt föreliggande paragraf om en mildare bedömning tillämpades; sådana fall upptagas i 12 å andra stycket, 14 å och 15 5.

17 5.

I denna paragraf bestämmes såsom huvudregel, att man och hustru som båda ha mannens släktnamn endast gemensamt efter ansökan kunna erhålla nytt nanm. I ett andra stycke angives under vilka förhållanden undantag härifrån kunna göras.

Gällande rätt

Enligt 5 7 fjärde stycket SlF må den som är gift göra ansökan om god- kännande av släktnamn allenast i förening med maken.

Kommitténs förslag

Det har i olika sammanhang framhållits, att det ur offentligrättslig syn- punkt är eftersträvansvärt, att alla inom en familjeenhet bära samma släkt— namn. Denna synpunkt har i åtskilliga fall fått vika för intressen grun- dade på enskilds namnrätt. Då kvinna vid giftermål förvärvat mannens släktnamn, bör emellertid den därigenom uppkomna namngemenskapen bestå. Hon bör därför i allmänhet ej ensam kunna erhålla annat släktnamn efter ansökan. Hustrun har rätt till mannens släktnamn. Sedan hon be- gagnat sig därav och uppnått namngemenskap med honom, bör i princip ej heller han tillåtas att ensidigt bryta denna gemenskap. Dessa synpunkter leda till att man bibehåller den nu gällande huvudregeln och kommittén har därför för äkta makar, som båda bära mannens släktnamn, uppställt som allmänt villkor för namnbyte enligt detta avsnitt att de gemensamt ansöka därom.

I vissa situationer kan denna regel lända till nackdel. Makar som äro hemskilda äro rättsligen alltjämt gifta med varandra, men för dem före- ligger uppenbarligen i regel ej alls något intresse av namngemenskap. Man skulle därför kunna tänka sig att för makar, som på grund av söndring leva åtskilda, dispensera från föreliggande bestämmelse, något som före- faller desto mer önskvärt som regeln om namngemenskap i sådana fall kan utnyttjas chikanöst. I de fall då söndringen lett till hemskillnad skulle saken vara lätt att reglera. Det föreligger emellertid knappast någon prin- cipiell skillnad mellan särlevnad efter hemskillnad och frivillig särlevnad

på grund av söndring. De angivna synpunkterna äga giltighet i båda dessa fall. Frivillig särlevnad kan emellertid också bero på praktiska skäl. Det skulle knappast vara möjligt för namnmyndigheten att avgöra, när frivillig särlevnad beror på sådana skäl och när den beror på söndring. Det vore dessutom olämpligt att ålägga myndigheten en prövning av detta slag. Där- till må påpekas, att hemskillnad i många fall ej leder till äktenskapsskillnad. Kommittén har därför stannat för att icke upptaga någon särregel för dessa fall.

Emellertid synes huvudregeln icke kunna få bli helt utan undantag. Det har ovan1 påpekats, att hustru, som vid giftermålet ej avgivit förklaring därom, att hon behåller sitt tidigare släktnamn, ej därefter kan återförvärva detta namn genom att avgiva sådan förklaring; hon är hänvisad till att med stöd av 15 & ansöka om namnet. Eftersom hon genom vigseln förvärvat mannens släktnamn, utgör emellertid den i föreliggande paragraf upp— tagna huvudregeln ett formellt hinder häremot. Det kan vidare påpekas, att därest regeln skall gälla undantagslöst den i 14 å upptagna bestämmel- sen ej kan utnyttjas av t. ex. en gift författarinna, som genom vigseln för- värvat sin makes namn men som gjort sig känd under pseudonym. Kom- mittén har med hänsyn främst till dessa förhållanden föreslagit, att undan- tag skall kunna göras från huvudregeln, där synnerliga skäl äro.

Avsikten är, att undantagsregeln skall tillämpas restriktivt och främst för att möjliggöra, att bestämmelserna i 14 och 15 55 skola kunna utnyttjas även av en gift sökande. Emellertid måste man räkna med att andra jämför— bara fall kunna förekomma. Särskilt får beaktas, att där synnerliga skäl för namnbyte anses föreligga enligt 16 &, sådana skäl att dispensera från första styckets formella regel även torde kunna föreligga.

Om annat förvärv av släktnamn

I de fyra första avsnitten av släktnamnskapitlet har kommittén behandlat individuella förvärv av släktnamn. Emellertid är släktnamnet oftast uttryck för en familjegemenskap, inom vilken en persons namn blivit även övriga familjemedlemmars namn. Om denne person i fortsättningen kallad huvudperson —— förvärvar nytt släktnamn, höra i regel de familjemedlem— mar, vilka hittills haft samma namn som han i fortsättningen kallade bipersoner följa huvudpersonens förvärv.

18 5.

I paragrafens 1 mom. behandlas barns, adoptivbarns och fosterbarns ställ— ning i allmänhet, då deras föräldrar, adoptivföräldrar respektive fosterför-

1 S. 138.

åldrar förvärva nytt släktnamn. 2 mom. handlar om hustrus ställning i vissa fall, då mannen förvärvar nytt släktnamn, och i 3 mom. avhandlas verk- ningarna för vissa styvbarn av styvfaderns namnbyte. Slutligen har i 4 mom. för barn och adoptivbarn givits vissa regler i anledning av huvudpersonens namnbyte för den händelse de icke automatiskt enligt bestämmelsen i 1 mom. förvärva hans namn.

1 mom. Gällande rätt

Enligt 5 7 andra stycket SIF gäller anmälan eller ansökan av fader, såvida förbehåll ej göres, även för hans barn i äktenskap, som står under hans vårdnad och ej fyllt 18 år. Har barn utom äktenskap sin moders eller faders släktnamn eller här adoptivbarn adoptantens släktnamn, skall _ om för- behåll ej göres — anmälan eller ansökan av den, vars namn barnet respek- tive adoptivbarnet sålunda bär, gälla jämväl för detta, såvida det står under huvudpersonens vårdnad och ej fyllt 18 år. Som en allmän princip kan alltså sägas, att barn och adoptivbarn, som förvärvat släktnamn enligt 5 kap. FB , följer huvudpersonen under följande tre villkor: huvud- och biperson skola ha namngemenskap, bipersonen skall vara under 18 år och bipersonen skall stå under huvudpersonens vårdnad.

Nordisk rätt

Den danska namnlagen föreskriver, att namnbyte för person som har barn, som lagligen bär hans namn, även skall omfatta barnet, om detta är under 18 år och står under hans vårdnad. Dessa regler överensstämma alltså i princip med de svenska bestämmelserna för inom- och utomäktenskapligt barn. Om barnet ej namngives särskilt i »bevillingen», anses det dock ej automatiskt förvärva samma namn som huvudpersonen; i sådant fall fordras en ny »bevilling» för barnet ensamt för att det skall erhålla namnet. En bestämmelse av speciell art syftar på de ännu ofödda: har ett minderårigt inomäktenskapligt barn erhållit nytt namn utan att föräldrarna själva för egen del antagit det, skall senare i äktenskapet födda barn erhålla samma nya släktnamn.

Enligt den norska namnlagen omfattar »bevilling» också sökandens barn, adoptivbarn och fosterbarn under 18 år, som bär sökandens namn.

Enligt den finska namnlagen gäller föräldrars förvärv av nytt släktnamn jämväl för barn, som står under förvärvarens förmynderskap. Av särskilt intresse är, att annan förmyndare än föräldrar äger, därest myndlingens släkt eller familj ändrar sitt namn, göra ansökan om samma namn för myndlingens räkning.

Kommitténs förslag Första stycket

Enligt föreliggande moment skall förvärv av släktnamn få verkan för för- värvarens barn, adoptivbarn och fosterbarn, som har förvärvarens namn, står under hans vårdnad och ej fyllt 18 år. Vidare skall namnet tillkomma barn till dessa, om det har huvudpersonens släktnamn och icke står under annans vårdnad.

Beträffande barn och adoptivbarn överensstämmer förslaget med gällande rätt. Någon närmare motivering härför torde ej vara av nöden; familjelivets uppbyggnad och grundprinciperna för namnrätten leda till uppställande av denna regel.

Med barn och adoptivbarn jämställas fosterbarn. Dessa kunna förvärva fosterföräldrars namn under de i 9 5 angivna villkoren; namngemenskap mellan fosterföräldrar och fosterbarn innebär alltså, att namnmyndigheten efter prövning funnit samhörigheten mellan dem vara starkare än mellan barnet och dess föräldrar. Kommittén anser, att sedan namngemenskap på dessa premisser skapats, den därefter skall bestå under samma förutsätt- ningar som när det gäller barn och föräldrar, alltså om fosterbarnet är under 18 år och står under fosterföräldrarnas vårdnad. Emellertid är sist- nämnda kriterium i själva verket endast sällan uppfyllt. Fosterbarnsför- hållandet innebär i allmänhet icke att den rättsliga vårdnaden är undan— dragen barnets verkliga föräldrar. Det vore väl rimligt om den samhörig- het mellan fosterföräldrar och fosterbarn, som konstaterats vid prövningen enligt 9 5, kunde i detta sammanhang jämställas med rättslig vårdnad. Emellertid synes icke någon möjlighet härtill föreligga. Kommittén har måst nöja sig med att låta automatisk verkan följa för fosterbarn endast under förutsättning, att den rättsliga vårdnaden tillkommer fosterföräld- rarna, och kommittén är väl medveten om att bestämmelsen därför troli- gen får ringa betydelse i fosterbarnsfallen. Eftersom namnmyndigheten redan en gång tagit ställning till den centrala frågan huruvida fosterbarns- förhållandet är så stabilt, att man bör ge fosterbarnet rätt till fosterföräld- rarnas namn, torde den vid en förnyad prövning för barnets del sedan fosterföräldrarna förvärvat nytt namn icke kräva någon ny utredning om detta förhållande.

I SlF föreskrives naturligt nog endast att huvudpersonens anmälan eller ansökan skall gälla jämväl bipersonerna. Detta innebär, att någon lagregel ej finnes för de fall då huvudpersonen automatiskt (t. ex. ogift moder som legitimeras före 18 års ålder) förvärvar nytt släktnamn. Kommittén före— slår att i princip alla huvudpersonens släktnamnsförvärv (beträffande un— dantag se andra stycket) skola få verkan för bipersonerna. Den nya be- stämmelsen kommer att avse automatiska förvärv (såsom vid legitimation eller adoption), antagande av släktnamn (såsom då inomäktenskapligt barn

antager sin moders och då utomäktenskapligt barn enligt därom givna be- stämmelser antager sin faders eller styvfaders släktnamn) samt erhållande av släktnamn efter ansökan.

Då en person på angivet sätt förvärvar nytt släktnamn, tillkommer detta jämväl bipersonerna. Detta betyder, att dessa förvärva namnet samtidigt som huvudpersonen och att anteckning i kyrkobok för huvudpersonen eller lagakraftvunnet bifall till dennes ansökan etc. har automatisk verkan för bipersonen, även om de formella åtgärderna för bipersonens förvärv t. ex. anteckning i kyrkobok för denne ej skulle komma till stånd. Visserli- gen är kyrkoboken formellt avgörande i sådana fall, men enligt förelig— gande bestämmelse äger bipersonen rätt till namnet i och med huvud— personens förvärv. Han kan alltså med åberopande av detta påfordra rät- telse i kyrkoboken för egen del. Det är med hänsyn härtill önskvärt att en sökande med t. ex. barn ansöker för både sig själv och dessa så att namn- myndighetens beslut om bifall till ansökan kommer att omfatta även bi- personerna.

Beträffande vårdnads- och åldersgräns-rekvisiten hänvisas till vad ovan sagts i motiven till 2 5 första stycket.1 I fråga om värdnadskravet kan till- läggas, att en automatisk verkan svårligen kan praktiskt genomföras för bipersoner, som ej stå under huvudpersonens vårdnad, eftersom dessa i regel ej äro kyrkobokförda tillsammans med huvudpersonen. I de fall då fosterbarn rättsligen står under föräldrarnas vårdnad uppstår onekligen ibland ett problem. Detta torde dock icke påkalla särregler, eftersom det viktigaste skyddet för sådant barns intresse fungerar enligt huvudregeln; ett fosterbarn, som enligt 9 % erhållit fosterföräldrars släktnamn, beröres icke av föräldrarnas namnbyte.

Bestämmelserna böra utformas så att verkan av namnbyte av nu nämnd art om möjligt automatiskt kan tränga igenom till senare släktled. Efter- som automatisk verkan endast inträffar för de personer i andra generatio- nen, som äro under 18 år, kan den ej tränga igenom till mer än ytterligare ett släktled. Då adoptiv- eller fosterföräldraförhållande ej kan uppkomma för person under'18 år och då denna endast som ogift kan stå under huvud- personens vårdnad (se 611 FB), kan verkan i tredje generation endast komma att gälla utomäktenskapligt barn. Den vanligaste situationen för tillämpning av denna bestämmelse torde vara att namnförändring för ett gift par kommer att omfatta deras hemmavarande dotter under 18 år samt dennas utomäktenskapliga barn. Andra villkor än att detta barn skall ha samma släktnamn samt stå under vårdnad av den utav föräld- rarna, vars namn det sålunda har, behöver därför ej uppställas. Förvärvar" mellangenerationen icke det nya namnet, skall tredje generationen ej heller göra det.

1 Se ovan 5. 112.

Därest första stycket utan inskränkning skulle gälla alla förvärv för huvud- personen, skulle det medföra, att om en moder ingår äktenskap och där- vid förvärvar mannens nanm, hennes barn såväl i tidigare äktenskap som utom äktenskap tillika förvärvar detta. Såsom framgår av motiven till 3 & tredje stycket samt 8 5 första stycket ha dessa situationer blivit före- mål för särskilt beaktande. I båda fallen fordras styvfaderns samtycke för att barnet skall kunna förvärva hans namn. Det är därför nödvändigt att här fastslå, att moderns namnförvärv genom vigsel eller efter anmälan jämlikt 6 & icke medför verkan för hennes barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskap.

Då hustru efter äktenskaps upplösning återtager henne tidigare tillkom- mande namn (7 5), uppstår också en speciell situation. Därest hon återgår till sitt nanm som ogift, skulle en automatisk verkan för hennes i det upp- lösta äktenskapet födda barn kunna tänkas. Det är emellertid ej säkert, att det är lämpligt eller ens av henne önskat, att sådan konsekvens skall in- träffa. Önskar hon att så skall ske, kan hon med stöd av 2 & tredje stycket samtidigt med att hon återtager sitt namn som ogift — uttryckligen så- som vårdnadshavare även för barnens del antaga detta namn. Återtager hustru släktnamn, som tillkommit henne i tidigare gifte, bör någon ver- kan för hennes barn i senare gifte ej inträffa. Skall barnet förvärva detta namn, måste det ske med åberopande av 16 å. Har hustrun barn från tidi- gare gifte eller utom äktenskap, som förvärvat styvfaderns släktnamn, rör det sig också om situationer, i vilka automatisk verkan ej bör inträffa. Såsom tidigare påpekats vill kommittén undvika upprepade namnbyten, som falla utanför namnmyndighetens kontroll. I dessa båda fall har nam— net kunnat förvärvas genom särreglerna i 3 & tredje stycket och 8 5. Det erfordras då namnmyndighetens bifall för en återgång till den tidigare namnsituationen (15 5) eller förvärv av annat släktnamn (16 g).

2 mom. Gällande rätt

Enligt 5 7 fjärde stycket SlF må anmälan, som i förordningen avses, av den som är gift ske endast i förening med maken. Detta innebär, att för- värv, som i förslaget betecknas såsom »antagande av namn» endast kan ske för makarna gemensamt. Däremot finnes som ovan sagts icke någon regel för de fall, att mannen automatiskt förvärvar nytt nanm; om han legitimeras eller adopteras och därvid förvärvar nytt släktnamn, innebär detta icke formellt sett att hustrun förvärvar det nya namnet. I praktiken torde dock ändring beträffande mannens nanm i kyrkoböckerna leda till ändring jämväl av hustruns. Detta synes överensstämma med andeme- ningen i 5: 15 GB.

Å andra sidan må observeras, att enligt 5 7 SlF hustrun har en möjlig- het att hindra mannen att efter anmälan antaga nytt namn. Denna möj- lighet står henne icke till buds, när det gäller mannens förvärv genom legi— timation eller adoption.

Kommitténs förslag

Enligt förslaget skall hustru automatiskt förvärva mannens nya namn, om hon genom vigseln eller senare efter anmälan förvärvat hans släktnamn. Dock gäller regeln endast, om mannen förvärvar nytt släktnamn annorledes än efter ansökan och makarna ej på grund av söndring leva åtskilda. Kommittén har alltså å ena sidan uttryckligen fastslagit, att den genom vigseln uppkomna namngemenskapen mellan makarna därefter bör bestå, och i detta stycke utgör bestämmelsen troligen en bekräftelse av gällande rätt. När det gäller namnbyte efter ansökan har kommittén redan i 17 å i princip intagit denna ståndpunkt. Enligt sagda å skola makarna i regel vara ense om namnbytet; önskar hustrun ej namnbyte kan hon genom sin vägran hindra mannen därifrån. I föreliggande del innebär förslaget att hustrus möjlighet att hindra mannen från att antaga nytt släktnamn borttages. Här- vid har kommittén beaktat att detta moment endast avser släktnamn, till vilka mannen äger namnrätt; det kan t. ex. för honom gälla så viktiga ting som att antaga moders eller faders nanm. Man synes då icke böra ge hustrun makt att begränsa denna hans namnrätt ,_ någon motsvarande möjlighet föreligger ju icke heller för mannen. Med hänsyn härtill skulle det i och för sig vara riktigast, att låta hustrun vara helt fristående i förhållande till mannen. Detta skulle kunna medföra, att hon kunde komma att ha ett släktnamn, som hon förvärvat genom vigseln och som hon sedan blev en- sam om, medan mannen och barnen förvärvade ett nytt namn. En sådan konsekvens vore med hänsyn till hustruns namnrätt till namnet ej orim- lig, ehuru situationen väl i allmänhet måste betraktas som opraktisk och olämplig. Emellertid har kommittén tidigare framhållit, att man måste lösa fall som det föreliggande på sådant sätt, att minsta möjliga olägenhet upp- kommer för de enskilda. Detta framhölls t. ex. då kommittén valde att låta legitimation leda till automatiskt förvärv för minderårig av faderns namn, och det påpekades, då kommittén diskuterade hustrus namnförvärv genom vigsel. Eftersom man som huvudregel uppställer att hustru genom vigseln förvärvar mannens namn, därför att man räknar med att de flesta hustrur önska det, bör man enligt kommitténs mening utgå från samma förutsätt- ning då det gäller konsevensbestämmelserna. Då det är antagligt, att hustru som redan har mannens namn i regel vill följa honom även i fort- sättningen i namnhänseende, bör man av praktiska skäl låta en sådan be- stämmelse bli huvudregel. Vill hustru behålla mannens första namn eller

återgå till ett eget tidigare namn, har hon möjlighet att ansöka därom enligt 15 5. Det torde vara uppenbart, att sådant särskilt skäl, som där er- fordras, föreligger, om mannen har frångått sitt tidigare nanm. Likaledes torde synnerliga skäl enligt 17 5 andra stycket i sådant fall anses föreligga.

De förvärvstyper som avses med nu ifrågavarande bestämmelse äro auto- matiska förvärv och förvärv efter antagande. Dock är det enda automa- tiska förvärv, som kan komma i fråga, förvärv på grund av adoption. Efter- som de andra automatiska förvärven äro knutna antingen till födelse eller till statusförändring under tid, då vederbörande står under annans vård- nad, samt vårdnaden upphör vid giftermål, kan nämligen icke såsom nu t. ex. legitimation grunda automatiskt förvärv för den som är gift. Förvärv efter antagande kan komma i fråga i de fall, som redan tidigare omnämnts (2 5 andra och tredje styckena, 3 å andra och tredje styckena, 4 5 andra stycket), samt om mannen antager namnet enligt 18 5 4 mom.; i sistnämnda fall blir hustruns förvärv ett konsekvensförvärv i andra led.

Slutligen har såsom villkor uppställts, att makarna icke på grund av söndring leva åtskilda. Eftersom man i fall av särlevnad ej har anledning att räkna med att hustrun i allmänhet vill följa mannens namnbyte, gäl- ler ej de praktiska synpunkter som ovan anförts. Dessutom lägga kyrko- bokföringstekniska förhållanden hinder i vägen för automatisk verkan för den, som ej är kyrkobokförd gemensamt med huvudpersonen.

3 mom. Gällande rätt

Enligt & 7 tredje stycket SlF gäller för barn utom äktenskap, som har sin styvfaders släktnamn, att dennes anmälan eller ansökan skall, där förbe- håll ej göres, gälla jämväl styvharnet, om det står under styvfaderns vård- nad och ej fyllt 18 är.

Kommitténs förslag

Även beträffande styvbarn vill kommittén följa hittillsvarande principer. Konsekvensbestämmelserna böra emellertid ej begränsas till att gälla utom- äktenskapliga barn; sedan det föreslagits en fast norm (8 5 första stycket) för inomäktenskapligt barns förvärv av styvfaders släktnamn, böra alla styvbarn behandlas enhetligt. De skäl som ovan framhållits beträffande fosterbarnenl gälla nämligen också barn som jämlikt 8 5 första stycket för- värvat sin styvfaders nanm.

Huvudprincipen i förslaget är, att om styvfader förvärvar släktnamn detta under vissa betingelser tillkommer jämväl hans styvbarn. Detta gäl- ler liksom enligt 1 mom. alla styvfaderns namnförvärv, såväl automatiska

1 S. 185.

som sådana som ske efter anmälan eller ansökan. Liksom enligt 1 mom. fordras vidare att barnet bär huvudpersonens namn och år under 18 är. Beträffande vårdnaden kan man emellertid i dessa fall ej följa samma mönster som i 1 mom. Det vanligaste torde vara att modern ensam har vårdnaden om sådant styvbarn; endast om rätten i hennes ställe förordnat styvfadern till förmyndare för barnet kan han vara vårdnadshavare. Man måste därför utforma vårdnadsregeln så, att barnet förklaras skola följa styvfaderns namnbyte även om det står under moderns vårdnad. Dock kan det inträffa, att styvfadern förordnats till ensam förmyndare under sådana omständigheter, att automatisk verkan även i detta fall bör inträffa; detta är t. ex. fallet om modern avlidit. Kommittén föreslår därför, att vårdnads- förutsättningen skall formuleras så, att barnet skall stå under styvfaderns eller moderns vårdnad.

När barnet står under moderns vårdnad, kan det inträffa att barnet än- dock ej har någon förbindelse med styvfadern. Detta sker om modern och styvfadern äro hemskilda eller eljest på grund av söndring leva åtskilda. I sådant fall bör därför icke automatisk verkan inträffa för barnet, lika litet som för hustru enligt 2 mom.

4 mom.

I detta moment regleras rätten i vissa fall för barn och adoptivbarn att antaga huvudpersons nya namn, ehuru automatisk verkan ej inträder enligt 1 mom.

Kommitténs förslag

Föreliggande åzs tre första moment bygga alla på bipersonernas namnrätt, till huvudpersonens släktnamn. Om ett kriterium för automatisk verkan brister, kan det tänkas, att bipersonen ändock bör äga rätt att förvärva det nya släktnamnet. I så fall hör han tillerkännas möjlighet att efter an- mälan antaga detta.

För hustru kan kriteriet namngemenskap eller kriteriet samlevnad enligt 2 mom. brista. Därest namngemenskapen brister, har hon emellertid redan enligt 6 5 första stycket andra punkten möjlighet att när som helst efter anmälan antaga mannens släktnamn. I själva verket är ju den situationen för henne densamma som om hon, utan att mannen bytt nanm, efter gifter- målet önskar antaga hans namn. Skulle makarna på grund av söndring leva åtskilda, bör hon icke kunna antaga hans namn. Enligt 6 5 kan hustru ej under äktenskapet antaga mannens namn om de sålunda leva åtskilda. Av nu anförda skäl bör man icke i förevarande sammanhang tillerkänna hustru särskild möjlighet att antaga av mannen förvärvat namn.

För styvbarn och fosterbarn utgör den faktiska namngemenskapen med

styvfadern respektive fosterföräldrarna grundval för deras namnrätt. Detta framgår av att i samtliga fall samtycke till det ursprungliga namnförvärvet kräves från huvudpersonens sida samt att i de 8 och 9 55 berörda fallen en fullständig prövning föregått förvärven. Brister för sådana barn namn- gemenskap med styvfader respektive fosterföräldrar, kan det alltså ej före- ligga någon rätt för dem att antaga vederbörandes släktnamn. Även fa- miljesamhörigheten kan i dessa fall endast bedömas efter faktiska för- hållanden. Har styvfadern ej vårdnaden om sitt styvbarn och står detta ej heller under moderns vårdnad, finnes ej anledning att låta styvbarnet en- samt avgöra, om namngemenskapen med styvfadern skall vidmakthållas. Beträffande fosterbarn är situationen något annorlunda; den faktiska fa— miljesamhörigheten återspeglas endast sällan i den lösning vårdnadsfrä- gan erhållit. Emellertid kan, 0111 vårdnaden hela tiden legat hos de verk- liga föräldrarna, den samhörighet, som namnmyndigheten enligt 9 & funnit föreligga, radikalt ha förändrats utan att vårdnadssituationen påverkats. Man kan icke draga några omedelbara slutsatser av det förhållandet att fosterföräldrarna ej ha vårdnaden om barnet. Det synes då säkrast att låta namnmyndigheten ånyo bedöma frågan, därest fosterföräldrarna byta namn och fosterbarnet icke enligt 1 mom. automatiskt förvärvar samma namn. Om äter det automatiska förvärvet uteblir, därför att styvbarnet respek- tive fosterbarnet fyllt 18 år, skulle man kunna acceptera en rätt för barnet att antaga namnet. Emellertid framstår det för kommittén som opraktiskt att upptaga en särskild regel enbart för detta fall.

Av de bipersoner förslaget avser återstå endast barn och adoptivbarn. För dessa gäller, att de, även om något av de erforderliga kriterierna i 1 mom. brister, ha kvar sin namnrätt. Kommittén har därför för barn och adoptivbarn föreslagit en rätt att antaga huvudpersonens namn.

Emellertid finnes det en form av förvärv av släktnamn, i vilken huvud- personen kan ha manifesterat sin vilja att icke ha namngemenskap med sina barn eller adoptivbarn. Ansökan om erhållande av nytt släktnamn beror stundom på att sökanden vill förvärva ett släktnamn, som skiljer honom från närstående. Orsaken härtill kan vara oenighet inom familjen, men den kan också bero på sådana förhållanden såsom närståendes noto- riska brottslighet. Man bör i dessa fall icke tvinga förvärvaren till en namn- gemenskap, som han genom namnbytet just söker undgå. Att man dock tvingar honom till sådan gemenskap enligt 1 och 3 mom. beror på det själv- klara förhållandet, att man ej kan tillåta en huvudperson att namnmäs- sigt lösgöra sig från barn, adoptivbarn, styvbarn eller fosterbarn, för vilka han fortfarande har föräldramässigt ansvar; i dessa fall kan han icke anses ha fog för en önskan att namnmässigt skilja sig från dem.

Vad nu sagts leder till att man från regeln i föreliggande moment får göra undantag för fall, då huvudpersonen förvärvat det nya släktnamnet efter ansökan. Önskar huvudpersonen att hans barn eller adoptivbarn skall

förvärva det nya namnet, kan han giva sitt samtycke därtill, varefter bar- net med stöd av 12 5 andra stycket kan erhålla namnet.

Grunden för nu berörda regel sades vara barnens respektive adoptiv- barnens namnrätt. De grundläggande reglerna härom återfinnas i 2, 3 och 5 55, varför en hänvisning till dessa lagrum innefattar den erforderliga fixeringen av i vilka fall anmälan må kunna ske. Vid ett hastigt betrak— telsesätt kan det förefalla som om de önskade verkningarna skulle kunna uppnås genom en direkt tillämpning av 2, 3 och 5 55. Så är emellertid icke fallet. Beträffande barn i äktenskap gäller, att det vid födelsen förvärvar faderns namn med rätt att antaga moderns släktnamn. Har barnet begagnat sig av sistnämnda möjlighet, kan det ej därefter återtaga faderns namn; barnet nödgas att ansöka om detta namn med stöd av 15 5. Skulle emel— lertid fadern förvärva nytt nanm (annorledes än efter ansökan), föreligger enligt kommitténs mening anledning att låta barnet taga frågan om vilket av föräldrarnas nanm det vill hava under omprövning. Vad åter angår utomäktenskapligt barn har detta rätt att under vissa förhållanden antaga faderns släktnamn. Även i sådant fall är barnets möjlighet att återgå till namnsituationen vid födelsen avhängig av prövning enligt 15 5; efter ett namnbyte för modern bör emellertid barnet givas tillfälle att ånyo över— väga, om det vill ha moderns släktnamn. Adoptivbarn slutligen förvärvar genom adoptionen adoptantens eller adoptivfaderns namn men har rätt att i stället förvärva adoptivmoderns släktnamn som ogift. Har barnet an- tagit sistnämnda namn äger det återförvärva det tidigare namnet endast efter prövning enligt 15 å, och har adoptivbarnet förvärvat adoptivmoderns namn direkt vid adoptionen, finnes ej ens möjlighet att med stöd av 15 % ansöka om det namn, som enligt huvudregeln skulle ha tillkommit adop- tivbarnet. Har adoptanten respektive adoptivfadern förvärvat nytt släkt- namn, finnas även särskilda skäl att låta adoptivbarnet ompröva sitt tidi- gare stållningstagande.

Om förlust av släktnamn

Gällande rätt

Enligt 5: 3 andra stycket FB medför hävande av adoptivförhållande, att adoptivbarnet förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet, såvida icke rätten tillåter att namnet behålles. Såsom ovan sagts1 torde barn, som förklaras sakna äktenskaplig börd, förlora sitt dittillsvarande släktnamn barnet skall ju omedelbart bedömas enligt reglerna för barn utom äkten- skap. Går åktenskap åter, kan mannen enligt 10: 8 GB under vissa omstän- digheter utverka förbud för hustrun att vidare bära hans nanm.

1 S. 63.

Utöver vad nu sagts reglerar lagstiftningen icke några fall av släkt- namnförlust. Emellertid har såsom ovan påvisats1 i vissa fall domstol förklarat enskild person förlustig släktnamn. I samtliga sådana fall har det rört sig om adelsnamn. Frågan huruvida ensamrätt till borgerligt släkt- namn enligt gällande rätt är erkänd, har kommittén lämnat öppen. Det kan påpekas, att Eberstein föreslog vissa bestämmelser2, som kunde leda till förlust av släktnamn. Några närmare föreskrifter om innebörden därav gåvos dock icke.

Nordisk rätt

I Danmark gäller beträffande adoptivbarn ungefär samma regler om namn— förlust som i Sverige.3 Vidare kan hustru på talan av mannen förklaras för- lustig rätten att bära mannens namn. Detta kan ske vid både ätergångs- fall och äktenskapsskillnad, om skillnaden grundas på förhållanden, för vilka hustrun huvudsakligen här skulden.4

Härutöver synes dansk lagstiftning icke ha reglerat frågan om släkt- namnsförlust. Emellertid är det praxis att barn som förklaras sakna äkten- skaplig börd förlorar sitt dittillsvarande namn. När det gäller spörsmålet om materiell namnrätt, år det en öppen fråga, huruvida sådan företrädes- rätt till släktnamn föreligger att en dom på släktnamnsförlust kan ut- verkas.

Enligt den norska lagen om adoption5 gäller beträffande förlust av namn i samband med adoptivförhållandes hävande samma regler som hos oss. Enligt namnlagenö kan hustru under samma betingelser som i Danmark förklaras mannens släktnamn förlustig. Eftersom utomäktenskapligt barn förvärvar moderns aktuella släktnamn, leder bördstalan sällan till namn- förlust för barnet; sådan inträffar bara om modern och hennes make bära olika släktnamn. Den som anser, att hans namnrätt blivit kränkt genom »bevilling», må föra talan mot förvärvaren, vilket alltså kan leda till att denne går namnet förlustig.7 Slutligen föreligger en fast praxis, enligt vil- ken envar namnberättigad kan föra talan mot den, som utan laga rätt brukar hans släktnamn.

Enligt finska adoptionslagens gälla för adoptivbarn samma förlustregler som i Sverige. För hustru gälla regler som i det väsentliga överensstämma med de danska: på yrkande av mannen kan rätten i samband med åter- gång eller äktenskapsskillnad förordna, att hustrun icke är berättigad att

S. 63 f. 10 och 11 55. 24 5 lagen 26 mars 1923 om adoption. 49 5 lag den 30 juni 1922 om äktenskaps ingående och upplösning. Lag den 2 april 1917 5 27. ä 4 tredje stycket. 5 15 namnlagen. Lag den 5 juni 1925 5 12.

mammutar—'on—

bära hans släktnamn. Såsom förutsättning kräves, att återgångsanledningen vid äktenskapets ingående var känd för hustrun eller att hon huvudsak— ligen bär skulden till skillnaden. Om synnerligen vägande skäl äro emot ett sådant förordnande, kan rätten låta hustrun behålla namnet.1

Slutligen kan namnhavare i Finland föra talan mot annan som olagligen erhållit hans släktnamn ;2 detta innebär att denne, vid bifall till talan, för— klaras namnet förlustig.

Kommitténs förslag

Förvärv av ett nytt släktnamn innebär regelmässigt förlust av ett tidigare namn. Emellertid kan detta knappast betecknas såsom förlust i egentlig mening; förvärvaren är ju i allmänhet i dessa situationer angelägen att förvärva det nya namnet och förvärvet står därför i förgrunden. Såsom förlust i egentlig mening vill kommittén endast beteckna de fall, då någon förlorar rätten till ett släktnamn.

I samband med diskussionen om rätt att behålla förvärvat släktnamn3 påpekades, att förvärv av familjerättslig typ i princip måste bygga på sta- tus ; finner man sedermera att status är annan än den förutsatta eller för- ändras status hör förhållandet få konsekvens jämväl ur namnsynpunkt. De fall, då status sålunda ändras, böra omfatta en huvudgrupp av förlust av släktnamn. Likaväl som de familjerättsliga förvärven i gemen måste vara av automatisk natur, måste förlusten vara det.

Den andra huvudgruppen kan sägas omfatta kollisionsfallen: två per- soner anse sig båda ha rätt till släktnamn, och den ene för talan därom mot den andre. Till denna kollisionstyp böra också hänföras de fall, då käranden visserligen ej äger rätt till det omstridda namnet men däremot kan hävda ett annat sådant intresse —- rätt till firma eller varumärke etc. som enligt förslagets 12 5 första stycket borde ha utgjort hinder för god- kännande av namnet för annan än för honom själv.

I enlighet med den uppdelning som nu skisserats har kommittén grup— perat förlustbestämmelserna i föreliggande avsnitt. I 19 & behandlas barns och adoptivbarns släktnamnsförlust vid statusförändring. 20 5 reglerar hustrus förlust av mannens släktnamn i samband med återgång i äkten- skap och äktenskapsskillnad. I 21 å givas bestämmelser för kollisions- fallen och i 22 & föreslås bestämmelser rörande bipersons förlust av namn, då huvudperson gått sitt släktnamn förlustig.

Kommittén har däremot icke i andra fall upptagit några regler i sitt för- slag om förlust av namnrätt i anledning av att den rättshandling, t. ex. vigsel eller medgivande enligt 3 5, genom vilken förvärv skett förklaras ogiltig på grund av formfel eller ock tvång, svek, bristande förutsättning

1 84 5 äktenskapslagen. 2 5 7 namnlagen. ” S. 72.

| 195 eller andra dylika ogiltighetsgrunder. Sådana fall äro av den beskaffenhet, att det måste överlämnas åt rättspraxis att med ledning av allmänna rätts- grundsatser och en analogisk tillämpning av principerna i förevarande förslag lösa desamma.

19 5.

l 1 mom. regleras följderna av bördstalan och i 2 mom. följderna av talan om att barn ej är trolovningsbarn. Slutligen angivas i 3 mom. verkningarna av att adoptivförhållande häves.

1 mom. Gällande rätt

Den nuvarande lagstiftningen saknar som ovan framhållits regler i denna fråga. 5: 1 FB torde dock innebära, att bifall till bördstalan alltid medför, att barnet förlorar rätten till den dittills presumerade faderns släktnamn; barnet skall ju omedelbart behandlas som om det vore utomäktenskapligt och alltså »erhålla» namn enligt 5: 2 FB.

Kommitténs forslag

Kommittén har tidigare1 såsom en princip fastslagit, att ett namnförvärv, som »bygger på riktiga och sanna förutsättningar» bör äga' obegränsad gil- tighet i tiden. Vidare har kommittén under diskussionen om den del av namnrätten, som avser rätten att behålla förvärvat släktnamn2, hävdat, att sagda förutsättningar brista, om ett barns status förändras. Genom dessa uttalanden har kommittén i förlustfrågan intagit en ståndpunkt överens- stämmande med gällande rätt. Kommittén föreslår därför i föreliggande moment, att den som förklaras sakna äktenskaplig börd därmed förlorar det släktnamn, som han på grund av den dittills presumerade börden för- värvat.

Sedan kommittén föreslagit rätt för barn i äktenskap att antaga moders släktnamn såsom ogift, kan man ej nöja sig med att säga att barnet förlorar sitt hittillsvarande släktnamn; detta kan vara moderns namn som ogift och alltså just det namn, vilket barnet på grund av sin utomäktenskapliga börd skall bära. Ej heller kan namnet karakteriseras såsom det, vilket barnet vid födelsen förvärvat, eftersom barnet från början kan ha varit utom- äktenskapligt och därefter legitimerats. Att sådant barn kan vara part i en bördsprocess framgår av 2: 1 andra stycket FB.3 Slutligen kan barnet på grund av bestämmelserna i 18 5 1 eller 4 mom. efter födelsen ha förvärvat

1 s. 88. 3 S. 72. 3 Se Malmström s. 57 f.

nytt släktnamn, som det icke bör få behålla sedan det förklarats sakna äktenskaplig börd. Eftersom det sålunda är omöjligt att i en term fixera det namn, som barnet skall anses gå förlustig, har det för kommittén ej återstått annat än att hänvisa till de lagrum, enligt vilka namnet kan ha förvärvats. Först hänvisas till 2 5 första stycket, som reglerar inomäkten- skapligt barns namnförvärv vid födelse och legitimation, samt till samma paragraf andra stycket, som behandlar barnets antagande av faders namn efter legitimation. Därefter omnämnes 3 å andra stycket, enligt vilket lag— rum utomäktenskapligt barn äger antaga faders släktnamn; denna hän— visning syftar alltså på det fall, att >>fadern» erkänt barnet och därefter, sedan barnet antagit hans namn, legitimerat det genom äktenskap med dess moder. Däremot kan sistnämnda hänvisning icke syfta på de fall, då faderskapet fastslagits genom faderskapsprocess; har så skett, är frågan om faderskapet res judicata och någon bördsprocess kan icke tillåtas, se— dan barnet legitimerats. Slutligen kan barnet, sedan det enligt de nu nämnda lagrummen förvärvat »faderns» nanm, genom konsekvensbestämmelser automatiskt ha följt honom vid hans namnbyte eller ock med stöd av så- dana bestämmelser ha antagit namnet. Dessa situationer åsyftas med hän— visningen till 18 5 1 och 4 mom. Genom ordet »därefter» markeras, att det är ett bipersonsförvärv, som skett sedan mannens nanm först förvärvats enligt reglerna i 2 eller 3 5; detta är nödvändigt, enär en hänvisning till 18 å eljest kunde komma att betyda, att barnet förlorade nanm, i fråga om vilket modern var huvudperson och vilket barnet äger rätt till både såsom inomäktenskapligt och såsom utomäktenskapligt.

Huvudregeln är alltså, att domstolens förklaring, att barnet saknar äktenskaplig börd, skall medföra automatisk förlust av släktnamnet. Emel— lertid måste man öppna en möjlighet för rätten att med hänsyn till före- liggande omständigheter pröva, om sådan förlust är rimlig. Kommittén tän- ker därvid särskilt på de fall, då bördsprocessen föres först sedan barnet uppnått vuxen ålder. Visserligen skall mannen väcka talan mot barnet inom tre år från det han fick kunskap om dess födelse (2: 1 FB), vilket regelmässigt leder till att processen föres medan barnet är minderårigt. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, går han dock ej sin talan förlustig, förrän ett år förflutit från det talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav. I dessa fall kan barnet mycket väl vara vuxet liksom då fadern avlidit utan att ha försuttit tid till talan och utan att ha erkänt barnet som sitt ; i se- nare fallet äga mannens arvingar rätt till talan och preklusionstiden av ett år har motsvarande utgångspunkt som enligt ovan sades gäller för man- nens del. Slutligen må det påpekas, att barnet självt som vuxet kan ha in- tresse av att föra sådan talan. Kommittén har med hänsyn till bl. a. så- dana fall föreslagit, att domstolen må kunna i betraktande av barnets yrkesutövning och familjeförhållanden underlåta att förklara honom nam-

net förlustig. Även andra skäl kunna komma i fråga såsom att mannen förklarat sig ej ha intresse av att barnet förlorar hans namn (mannen kan ju i egenskap av styvfader giva samtycke enligt 3 & tredje stycket). Utmärkande för alla de angivna omständigheterna bör dock vara, att de skola ha en avsevärd styrka; domstolen skall kunna göra avsteg från huvud- regeln endast med stöd av synnerliga skäl. Har barnet hunnit skaffa sig ett yrke, i vilket det skulle bli lidande av släktnamnsförlusten, eller har det ej blott ingått äktenskap utan även erhållit egna barn, vilka förvärvat nam- net, bör undantag från huvudregeln tillåtas. Har mannen intet att erinra, kan domstolen lätta kraven. I regel bör man dock vara restriktiv.

Till sist må ett betydelsefullt påpekande om barnets namnrätt göras. Enär huvudregeln innefattar automatisk förlust av släktnamnet, innebär domstolens beslut att barnet må behålla namnet, att barnet därigenom för- värvar ny namnrätt till namnet. Barnet kan därför ej senare antaga nytt släktnamn. Detta framgår redan av grundbestämmelserna i 2 och 3 para- graferna: barnet är ej inomäktenskapligt och kan därför ej antaga mo- derns namn med stöd av 2 5; 3 & giver ej barnet möjlighet att antaga mo— derns släktnamn. Har barnet enligt nu föreliggande paragraf erhållit rätt att behålla sitt hittillsvarande namn, torde man för att det skall erhålla mo- derns nanm få fordra att sådana synnerliga skäl som avses i 16 å fram- läggas.

2 mom.

Gällande rätt

I FB finnes icke någon bestämmelse om tillvägagångssättet vid eller verkan av talan om att någon skall förklaras icke vara trolovningsbarn. Emeller— tid är det uppenbart, att sådan talan kan föras. Därest domstolen avger sådan förklaring på den grund att anteckning om trolovningsbarn tillkom- mit av misstag eller att fadern på grund av misstag, vilseledande eller tvång eller eljest mot sin verkliga vilja avgivit förklaringen, torde all verkan utav att barnet antecknats som trolovningsbarn upphöra. Mera tveksamt kan det synas, därest fadern verkligen önskat avgiva berörd förklaring men denna av formella skäl befinnes vara ogiltig. Enligt ett rättsfall från 19561 ansågs en dylik formell brist fadern var redan gift och kunde därför ej trolova sig _ leda till att arvsrätt ej kunde komma i fråga, änskönt trolovningserkännandet skett i samma form som arvsrättsförklaring en- ligt LArv (numera ÄB). Man får räkna med, att den rätt, som enligt 5: 2 sista stycket FB tillkommer trolovningsbarnet att antaga faderns nanm, kan gå förlorad på samma sätt, samt att, om barnet antagit namnet, det går namnet förlustigt.

1 NJA 1956 s. 619.

Med hänsyn till att utomäktenskapligt barn erhållit ovillkorlig rätt till sin faders namn endast om det är trolovningsbarn bör en förklaring, att barn icke har egenskap av trolovningsbarn, leda till förlust för barnet av släkt— namn, som det antagit i denna egenskap.

Då det gäller att angiva vilket släktnamn barnet förlorar, måste man observera, att förklaringen att barnet saknar egenskapen av trolovnings- barn samtidigt kan innefatta förklaring, att barnet ej är avlat av mannen. Man kan därför i lagtexten icke hänvisa till »faderns släktnamn» utan måste låta förlusten avse det släktnamn barnet förvärvat enligt 3 5 andra stycket. Sedan någon sålunda förvärvat släktnamn, kan han på grund av bipersonsbestämmelserna ha förvärvat annat släktnamn, till vilket han haft rätt under förutsättning att han varit trolovningsbarn till den före- givne fadern. Med ordet »därefter» understrykes liksom i 1 mom., att förlustbestämmelsen endast avser sådant enligt 18 5 förvärvat nanm, som han fått, sedan han enligt huvudregeln antagit faderns namn.

Från huvudregeln givas två undantag, ett ovillkorligt och ett fakulta- tivt. Det fakultativa undantaget överensstämmer med det i 1 mom. om- nämnda. Kommittén hänvisar beträffande detta till vad ovan sagts. Det ovillkorliga undantaget hänför sig till den omständigheten, att utomäkten- skapligt barn på tre olika sätt kan förvärva rätt till faderns nanm. Skulle en av vägarna trolovningsvägen rivas upp, kan det hända, att fadern i ett tidigare skede avgivit arvsrättsförklaring eller lämnat sitt medgivande till att barnet må antaga hans nanm. Denna grupp av undantag får särskild betydelse i sådana situationer som den i 1956 års rättsfall berörda. Förklaras barnet efter faderns död av formella skäl ej vara trolovnings— barn, kan fadern ju dock ha velat, att det skulle förvärva hans släkt- namn; har fadern uttryckligen förklarat detta, kan det ej finnas rimliga skäl att beröva barnet dess namnrätt. Samma synpunkt äger giltighet om fadern avgivit arvsrättsförklaring.

De båda undantagen leda till olika namnrätt för barnet. En tillämpning av den fakultativa undantagsregeln innebär, att barnet genom domen förvärvar en självständig rätt till namnet. Är namnförlust åter utesluten, därför att fadern avgivit arvsrättsförklaring eller lämnat medgivande till namnför- värvet, har namnrätt uppkommit för barnet i och med att dessa åtgärder vidtogos. Beträffande verkan av att dessa åtgärder i sin tur förklaras ogiltiga hänvisas till vad ovan anförts s. 194—195.

3 mom. Gällandelrätt Enligt 5:3 sista stycket FB förlorar adoptivbarn adoptants släktnamn, då

adoptivförhållandet häves. Emellertid kan domstolen tillåta, att barnet må behålla namnet.

Redan vid diskussionen om namnrättens natur1 påpekade kommittén, att frågan, huruvida namnrätten skall överleva adoptivförhållandet, bör ses med utgångspunkt från vad hävandet i övrigt innebär. Enligt 4: 12 FB upphör all verkan av adoptionen såvitt ej annat stadgas; det enda undantaget från huvudregeln består för närvarande just däri, att domstolen kan låta adoptiv- barnet behålla adoptantens namn. Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén föreslagit bestämmelser som i sak överensstämma med de nu gällande. Den avvikelse som gjorts har föranletts av att kommittén vill anpassa denna regel till övriga bestämmelser i föreliggande avsnitt.

De namn, adoptivbarnet kan förlora, har han kunnat förvärva genom adoptionen, genom att antaga adoptivmoders nanm som ogift eller såsom konsekvens av adoptantens namnförändring enligt 18 5 1 eller 4 mom. I överensstämmelse med de båda första momenten har en hänvisning gjorts till de paragrafer, enligt vilka förvärvet kunnat ske. Även i detta fall understry- kes med ordet »därefter» att endast förvärv enligt 18 å, som är en följd av förvärven enligt 5 &, påverkas av bestämmelsen. Har däremot adoptivbar— net förvärvat adoptantens släktnamn först senare efter ansökan enligt 16 &, medför adoptivförhållandets hävande ej någon omedelbar verkan. Grunden härför är, att det krävts avsevärd styrka i de skäl, som enligt 16 å medfört namnbyte. Det synes då ej tilltalande att, sedan sådana skäl befunnits vara för handen, låta automatisk förlust av namnet inträda.

20 &.

Förevarande paragraf behandlar hustrus namnrättsliga ställning vid åter- gång i äktenskap och vid äktenskapsskillnad. I första stycket givas bestäm- melser om hennes förlust av mannens namn och av rätten att bära detta vid återgång. Andra stycket reglerar hennes förlust av namnet i vissa fall av äktenskapsskillnad. Tredje stycket innehåller ett specialstadgande, som befunnits nödvändigt med hänsyn till hustrus rätt att, även om hon ej för- värvat mannens namn, bära detta.

Första stycket Gällande rätt

Enligt 10:8 GB kan mannen vid återgång i äktenskap i vissa fall erhålla dom på att hustrun förbjudes att vidare bära hans namn. Denna möjlighet tillkommer mannen först och främst om äktenskapet går åter, därför att makarna voro så befryndade, att de ej fingo ingå äktenskap, eller därför att den ene redan var gift, d. v. 3. när det förelegat s. k. publikt dirimerande

äktenskapshinderi, samt mannen men ej hustrun var i god tro vid vigseln. Vidare kan mannen framställa sådant yrkande, om han vid vigseln saknat rättshandlingsförmåga, av misstag ingått äktenskapet, tvungits eller bedra- gits till det eller ingått det trots att hustrun, honom ovetande, led av sjuk- dom eller lyte som skäligen bort avhålla honom från giftermålet; i dessa fall skall hustrun vid vigseln ha haft kännedom om den omständighet, som sedermera föranleder återgången.

Kommitténs förslag I samband med diskussionen om namnrättens natur? gjordes en jämförelse mellan rättsverkningarna av hävande av adoptivförhållande och återgång i äktenskap; det framhölls att i båda fallen praktiskt taget alla de rättsverk- ningar utsläckas, som en gång följt av adoptionen respektive vigseln. Beträf— fande hävande av adoptivförhållandet har kommittén tagit konsekvenserna av detta resonemang. I föreliggande stycke uppställer kommittén, med till' lämpning av samma betraktelsesätt, den huvudregeln, att hustrun vid åter- gång i äktenskap förlorar mannens släktnamn. Enligt kommittén ligger det något otillfredsställande i att det skall avhänga av parternas subjektiva kun— skap angående återgångsgrunderna, om återgången skall verka över hela rättsområdet eller ej. Har ett absolut äktenskapshinder förelegat, synes det självklart att i princip alla äktenskapets rättsverkningar skola utslockna och samma är fallet då hustrun varit i ond tro vid vigseln och det dömes till åter— gång på talan av mannen. Visserligen kan situationen sägas vara en annan. då hustrun är kärandepart och i god tro, men den omständigheten att hon väljer en så drastisk utväg som återgång synes giva vid handen, att hon vill återställa läget från före äktenskapet. Under sådana förhållanden finner kommittén det riktigast att såsom huvudregel vid återgång föreskriva, att hustrun förlorar mannens släktnamn. Därav måste naturligtvis följa att, om hon ej förvärvat mannens namn vid vigseln, hon förlorar den rätt att bära namnet som hon eljest skulle ha haft enligt 6 5 andra stycket.

Det är emellertid uppenbart, att avvikelse från huvudregeln bör före— komma om särskilda skäl föreligga emot att hustrun förlorar namnet. Skä- len behöva ej vara av den art eller styrka som fordras enligt 20 5 för där angivna fall, men avsteg från huvudregeln må ändock ske endast undan- tagsvis. Ett fall, då detta förvisso blir aktuellt, är om återgången beror på mannens bigami och barn har avlats i äktenskapet; i sådant fall kan god- troende hustrun givetvis ha stort intresse av att få behålla mannens namn.

Det bör påpekas, att 7 & ej behandlar hustrus situation efter återgång i äktenskap. Vid återgång förlorar ju hustrun i regel mannens släktnamn och återfår då det namn, hon har före vigseln. Om hon emellertid yrkar

1 D. v. s. sådant äktenskapshinder, vilket åklagaren är pliktig påtala enligt 10: I tredje stycket GB. 2 S. 72.

att få behålla mannens släktnamn, innebär ett bifall till yrkandet, att hon i och med domen om återgång förvärvar en ny namnrätt. Det kan då ej överlåtas åt henne själv att återtaga ett tidigare namn. Hon får liksom övriga, som erhålla domstols tillstånd att behålla släktnamn, med stöd av de generella reglerna — här 15 å — ansöka om sitt gamla släktnamn.

Andra stycket

Enligt principen att namnförvärv är obegränsat till tiden bör hustru, som förvärvat mannens släktnamn, få behålla detta även efter äktenskapets upp- lösning. Detta framstår som självklart, då äktenskapet upplöses genom mannens död, men har redan godtagits såsom huvudregel även då det upp- löses genom äktenskapsskillnad. Med hänsyn till hustruns nu föreslagna obegränsade möjlighet att i fortsättningen behålla namnet även i ett nytt äktenskap bör man emellertid överväga, om icke situationer finnas, då mannen rimligen bör kunna få henne frånkänd rätten att vidare ha namnet.

I övriga nordiska länder ger man vid äktenskapsskillnad mannen en möj— lighet att under åberopande av hustruns »skuld» till skillnaden yrka, att hon skall frånkännas namnet.

Innan kommittén går in på överväganden av frågan, om någon sådan bestämmelse bör införas även i vårt land, finner kommittén det nödvändigt att något beröra uppfattningen i praxis av skuldmomentets betydelse i skillnadsmål. Vår äktenskapslagstiftning innehåller flera regler, som bygga på en uppfattning om skuldfördelning mellan makarna, t. ex. 11: 5 13 GB i vilka lagrum de förhållanden angivas, under vilka den ena maken kan yrka omedelbar äktenskapsskillnad. När ena maken befunnits »skyldig» till visst förfarande, måste domstolarna döma till skillnad. Det är dock fråga om en mera yttre skuld; domstolen kan sällan fördjupa sig i var upprin- nelsen till den visade situationen finnes. I andra avseenden såsom vid till- lämpning av 11 : 24 GB, som reglerar frågan om skadestånd åt kränkt make, samt vid bedömning av vårdnadsfrågor enligt 6: 7 FB kunna domstolarna åter verkställa en mer realistisk avvägning och undersöka vem som här den verkliga skulden till äktenskapets upplösning.

Det synes kommittén uppenbart att man i namnrättsligt sammanhang närmast borde anknyta till den bedömning, som sker i skadestånds- och vårdnadsfallen. Skulle man införa en regel så vidsträckt som den danska och norska, måste man, även då skadestånds- eller vårdnadsfrågor ej berö- ras, räkna med omfattande processer. I regel kan enligt kommitténs åsikt namnfrågan icke få tillerkännas sådan betydelse för makarna, att den ensam må kunna göras till föremål för rättegång mellan dem. När det gäller att fråndöma hustrun hennes genom vigseln förvärvade namn får man dock vara mer restriktiv, än_ när det är fråga om att ålägga henne skadestånd. Verkningarna äro i det förra fallet mer personligt ingripande och vittgående än i det senare. Äktenskapsskillnad kan dock komma till stånd under så—

dana förhållanden, att mannen har ett utpräglat intresse av att hustrun ej längre bär hans namn. Så kan vara fallet om hustrun varit notoriskt lösaktig under äktenskapet eller på annat sätt därunder fört ett liv, som måste anses kunna medföra menliga verkningar för mannen. I sådana situationer bör det enligt kommitténs mening finnas möjlighet för mannen att få hustrun för— klarad hans släktnamn förlustig. Kommittén har därför föreslagit att hust— run må förklaras förlustig mannens släktnamn, om han i äktenskapsskill- nadsmålet visar, att han på grund av hustruns förhållanden under äkten- skapet skulle lida synnerligt men av att hon efter dess upplösning bär hans nanm.

En förutsättning för att hustru skall kunna förlora mannens släktnamn är sålunda, att han framställer yrkande därom i målet om äktenskaps- skillnad. Har han försuttit denna möjlighet kan han icke därefter föra talan i saken.

Hustruns förhållanden under äktenskapet skola ha givit honom anled— ning till talan. Detta åsyftar hennes förhållanden både under den tid sam- levnaden består och under hemskillnadstiden. Det torde ej vara ovanligt att just hustruns åtgärder under sistnämnda tid, då makarna stå i uppenbart motsatsförhållande till varandra, kunna ge anledning till konflikt med mannen. Dessa hennes förhållanden skola vara av sådan natur, att det skall kunna leda mannen till synnerligt men om hon efter äktenskapets upplös- ning bär hans namn. Det är uppenbart att stränga krav skola ställas på de av mannen sålunda åberopade skälen. I allmänhet torde det såsom förut sagts röra sig om hustruns notoriska brottslighet eller lösaktighet, men det kan givetvis också tänkas, att hon ägnat sig åt skandalskriverier eller uppträtt grovt chikanöst mot mannen.

Det namn som hustrun förlorar skall vara det som hon förvärvat genom äktenskapet med mannen. Detta har i förslaget uttryckts så, att hon förlorar namn, som han förvärvat enligt 6 5. Har hon gemensamt med mannen efter ansökan förvärvat nytt släktnamn är detta namn visserligen också man— nens. Emellertid kan det ej gärna bli tal om att hon i förevarande samman- hang skall förlora sådant namn. Till namn som hustrun efter ansökan för- värvat kan mannen icke anses ha någon prioritetsrätt; sådant namn äger hustrun enligt huvudregeln behålla så länge hon själv vill (här bortses från möjligheten, att annan kan ha ensamrätt till namnet, som av misstag god- känts för makarna). Vill mannen upplösa sin namngemenskap med hustrun, hänvisas han till att själv ansöka om nytt namn, varvid han antingen under åberopande av 15 5 kan hemställa om att återfå sitt tidigare namn eller under åberopande av 16 5 kan ansöka om helt nytt släktnamn. Är situatio- nen sådan, att han enligt föreliggande stycke skulle ha fått hustrun för- klarad förlustig hans namn som hon förvärvat vid vigseln, torde synner- liga skäl enligt 16 5 för honom anses vara för handen.

Därest hustrun sålunda förlorar rätten till mannens släktnamn skall för-

lusten vara total. För att missförstånd ej skall uppstå, har i ett tillägg påpe- kats, att hon ej heller äger rätt att vidare bära namnet.

Tredje stycket

Skulle hustrun ej ha förvärvat mannens släktnamn, har han varken anled- ning eller möjlighet att föra talan som sägs i andra stycket. Detta skulle kunna leda till, att hustru bibehölles vid sin rätt enligt 6 5 andra stycket att bära mannens namn. För att undvika en sådan konsekvens har kom- mittén föreslagit, att mannen på samma sätt och på samma grunder, som i andra stycket sägs, äger möjlighet att mot hustrun föra talan angående hennes rätt att bära namnet.

21 5.

Denna paragraf giver bestämmelser för kollisionsfall. Av dessa upptagas dock här till behandling endast de fall, där kollision sker mellan ett efter ansökan erhållet namn och annat namn eller annan beteckning. Anledningen härtill är att den som efter ansökan erhållit ett namn kan åberopa en bestämd rättstitel till detta; de i 23 & åsyftade fallen hava icke samma karaktär och det är i dessa, intill dess avgörandet fallit, alltid en öppen fråga, om svaran— den har någon rättstitel eller ens formell rätt att bära namnet. Det förvärv som sker med namnmyndighetens medverkan framstår däremot för den enskilde såsom auktoritativt, och det vore otillfredsställande om man, sedan myndighetens beslut vunnit laga kraft, skulle utan vidare kunna föra talan om dess undanröjande. Emellertid kan det ej heller tillåtas, att ett misstag eller en missbedömning från namnmyndighetens sida får bliva till men för annat intresse. Kommittén finner därför att en kollision mellan ett efter ansökan erhållet namn och annat namn m. m. under vissa förutsättningar bör kunna föranleda, att förvärvaren genom domstols dom förklaras namnet förlustig. I 1 mom. upptagas bestämmelser om de fall, då ett enskilt intresse blivit kränkt genom namnmyndighetens beslut. De fall då beslutet inne- burit ett åsidosättande av ett allmänt intresse regleras i 2 mom.

1 mom.

Har namnmyndigheten godkänt nytt släktnamn, ehuru hinder däremot förelegat enligt 12 5 första stycket 1., 3., 4. eller 5. och lider annan men därav, äger denne få namnförvärvaren förklarad namnet förlustig. Namnmyndigheten skall ha godkänt namnet trots att det lätt kunde för- växlas med annans släktnamn, annans konstnärsnamn eller likartat namn, beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslut- ning eller annans firma, varumärke eller annat kännetecken. Den enskilde namnhavaren erhåller genom den föreslagna regeln möjlighet att få ett

misstag av namnmyndigheten rättat, såsom då identitet föreligger mellan det godkända namnet och det nanm, som tillkommer käranden. Därutöver har han emellertid möjlighet att domstolsvägen erhålla en verklig överprövning av namnmyndighetens beslut, något som är av särskilt värde, eftersom den enskilde härigenom beredes möjlighet att förebringa bevisning som ej stått honom till buds i administrativ väg. Denna bevisning torde väl huvudsak- ligen men ej uteslutande komma att avse frågan om motpartens namnför- värv länder käranden till men.

Vid bedömningen av frågan, huruvida men uppstått, har man att taga hänsyn till vitt skilda förhållanden. Det enklaste fallet är då käranden kan påvisa, att förväxling mellan namnhavarna skett. Detta kan redan i och för sig vara ett tecken på att men för käranden uppkommit, men hans argumen- tering vinner givetvis i styrka om han därtill kan visa, att förväxlingen lett till besvär eller rent av förlust för honom. Sistnämnda synpunkt blir av sär- skild betydelse om svaranden åberopar skäl för att få behålla namnet. Även men av annan natur måste beaktas. Den som kan visa att han upplagt en reklamkampanj, en tillverkning el. dyl. med namnet som viktig faktor och därefter hindras att genomföra sina planer av den anledningen, att namnet erhållits av annan, har lidit men i detta lagrums mening. Rent ideella intres- sen böra också tillgodoses; den person som hittills varit ensam om sitt namn men som nu utan att personförväxling sker ofta sättes i relation till annan, vilken erhållit likalydande namn, och som därav lider psykiskt obehag bör äga möjlighet att få den andre fråndömd namnet.

I paragrafen har liksom i 19 & upptagits vissa undantag från huvudregeln. Visserligen har kommittén föreslagit en preskriptionstid av fem år (se 34 å andra stycket) för talans väckande, men det torde kunna inträffa, att även inom denna tid bäraren av namnet i sin tur fått sådant synnerligt intresse av att behålla namnet, att vid avvägning mellan detta och kärandens intresse det förra bör tillerkännas övervägande betydelse. Frågan om bärarens famil— jeförhållanden kan komma att beaktas framförallt i fall, då godkännande skett i medveten strid med 12 5 d. v. 5. med åberopande av särskilda eller synnerliga skäl enligt 15 eller 16 5.

2 mom.

Har namn godkänts ehuru hinder förelegat enligt 12 5 första stycket 2. har namnrätt enligt förslaget ej kränkts. Inom immaterialrätten har godtagits att vissa allmänna intressen tillerkännas en betydelse, för vilken enskilda synpunkter får vika. Såsom i motiven till 12 5 påpekats, innehåller förslaget till lag om upphovsmannarätt1 en bestämmelse, enligt vilken utgivning av litterärt eller konstnärligt verk, som saknar skydd, är underkastad vissa korrektiv ; utgives det på sätt som kränker den andliga odlingen, kan förfa-

1 SOU 1956: 25, 51 å.

randet påtalas ur allmänt intresse. Beträffande namnrätten må framhållas, att riddarhusdirektionen av regeringsrätten1 redan förklarats äga rätt att på— tala fall, då namnmyndigheten godkänt utdöda adelsnamn.

Namnmyndighetens prövning enligt 12 5 första stycket 2. avser förutom identitet eller förväxlingsbarhet frågan om det utdöda eller utländska nam- net är allmänt känt. Visserligen har namnmyndigheten härvid att ex officio tillse det allmänna intresset men om ej av andra skäl så av rent praktiska omöjligheten för namnmyndigheten att behärska dessa vidsträckta his- toriska och geografiska fält bör en möjlighet givas till överprövning av dess beslut.

Kommittén har därför föreslagit, att om någon efter ansökan erhållit släktnamn trots att hinder enligt 12 & första stycket 2. däremot förelegat och förvärvet innebär en kränkning av allmänt intresse, förvärvaren må för— klaras namnet förlustig. Förutsättningen har alltså angivits vara, att namn- myndighetens beslut innefattar en kränkning av allmänt intresse. Härmed menas främst att vissa historiskt ryktbara nanm så blivit >>hela folkets egen- dom», att det skulle vara olämpligt, att enskilda personer nu skulle få upptaga namnen. Beträffande de utländska namnen föreligger ett likartat förhållande, ehuru det väl får sägas, att gränsen här måste dragas snä— vare än i fråga om de inhemska. Utformningen av momentet ger domstolen fria händer vid prövningen, men avsikten har varit, att domstolen skall iakttaga försiktighet vid underkännande av namnmyndighetens beslut. Till yttermera visso har kommittén föreslagit att endast av Konungen förordnad myndighet må föra talan (34 5 tredje stycket).

22 5.

Denna paragraf innehåller konsekvensbestämmelser för bipersoner i fall, då huvudperson förklarats släktnamn förlustig.

Såsom en sista grupp förvärv av släktnamn upptog kommittén förvärv för bipersoner (18 5). Det framhölls att det vore både ett allmänt och ett enskilt intresse att låta bipersoner följa huvudpersonen. När det gäller förlust av släktnamn, gör sig samma allmänna intresse gällande: har en familjeenhet hållit samman kring ett visst släktnamn, är det ur identifieringssynpunkt bäst, om denna gemenskap icke splittras genom att huvudpersonen förlorar sitt släktnamn, medan bipersonen behåller detta. Det enskilda intresse, som står i förgrunden är emellertid här icke enbart eller ens främst bipersonens; i allmänhet inträffar huvudpersonens förlust efter talan av en namnberätti- gad tredje man eller eljest till förmån för honom och han har då stort intresse av att bipersonen ej bär det namn, som huvudpersonen förlorat. Sådana fall äro väl icke så vanliga men ett sådant är för kommittén bekant. En flicka med släktnamnet A adopterades SOm liten av adoptivföräldrarna

1 RÅ 1911 s. 69.

B och förvärvade detta deras namn. Som vuxen födde hon ett utomäktenskap— ligt barn, som sålunda också förvärvade namnet B. Därefter hävdes adoptiv- förhållandet, varvid adoptivbarnet förlorade namnet B och återbekom nam- net A. I hävningsbeslutet yttrades ingenting om det utomäktenskapliga bar- net. Kyrkobokföraren ansåg sig icke kunna ändra namnet för detta, varför resultatet blev, att dess moder återbekom sitt flicknamn A medan barnet självt behöll moderns adoptivnamn B. En sådan situation synes knappast tilltalande.

Kommittén har efter olika överväganden kommit till att man icke kan skapa några automatiskt verkande konsekvensbestämmelser i fråga om för- lust av namn. Emellertid bör i de flesta fall huvudpersonens förlust av släktnamn —— om talan därom föres leda till att även bipersonerna förlora namnet, såvida de icke ha ett självständigt, från huvudpersonens fristående intresse av att behålla detta. Kommittén har med stöd av detta resonemang föreslagit att, därest någon förklaras släktnamn förlustig, talan mot den vilken som biperson förvärvat eller äger bära hans namn skall presum- tivt leda till namnförlust jämväl för denne.

De fall i vilka huvudpersonen förklaras förlustig namnet behandlas i 19 och 21 55. Däremot kan 20 & ej ha betydelse i detta sammanhang; de perso- ner som samtidigt med hustrun kunna förvärva eller förlora mannens namn äro hennes barn. Dessa stå emellertid i namnavseende i ett självständigt för- hållande till mannen. Antingen presumeras de vara hans barn, varvid han måste föra en bördstalan för att de skola förlora namnet; eller också äro de icke hans barn, varvid de kunnat förvärva hans namn endast efter hans samtycke enligt 3 & tredje stycket eller 8 5 första stycket.

Den som förvärvat eller äger bära huvudpersonens namn, skall kunna dömas namnet förlustig. Detta gäller alltså först och främst de bipersoner som automatiskt förvärvat namnet genom födelse, legitimation, adoption och vigsel. Därnäst gäller det personer som begagnat sig av sin rätt att antaga släktnamnet så ock dem som på grund av specialreglerna i 8 och 9 55 erhållit namnet. Slutligen åsyftas de som på grund av konsekvensbestäm- melserna i 18 & förvärvat namnet samtidigt med huvudpersonen. Om där— emot någon utan laga rätt bär huvudpersonens namn, är han ej biperson och denna paragraf blir ej tillämplig. I sådant fall får den namnberättigade föra talan mot bäraren med stöd av 23 5, vilket har betydelse vid eventuell invändning från svarandens sida; han kan nämligen då ej räkna sig till godo den undantagsbestämmelse i 22 å som kan ge honom möjlighet att behålla namnet. Förvärv som möjliggöres genom bestämmelsen i 12 å andra stycket få anses såsom förvärv av huvudperson, i den mån förvär— varen icke är att anse som biperson enligt principerna i 18 å .

Den rätt som här stadgas är en annan än rätten till talan enligt 19 och 21 eller 23 åå. Som förutsättning kräves i princip endast att huvudpersonen bli— vit fråndömd namnet. I nu åsyftade process skall sålunda den i första pro-

cessen avgjorda frågan om förväxlingsbarhet m. In. anses vara res judicata. I ett hänseende —— och det är detta som föranlett kommittén att behandla frågan i ett lagrum för sig _ har domstolen materiell prövningsrätt och prövningsskyldighet nämligen beträffande spörsmålet om svaranden har ett särskilt intresse av att få behålla namnet. Denna prövning är av samma beskaffenhet som den som avses i 19 och 21 55 men skall i princip gälla allenast svaranden. Dock är det uppenbart, att denna princip såtillvida tar— var jämkning som svaranden till sitt stöd kan åberopa, att hans namn i sin tur gått vidare till barn el. dyl.

Avfattningen av 19, 21 och 22 55 torde giva vid handen att kommittén icke är av den uppfattningen, att nödvändig processgemenskap föreligger i fråga om talan mot huvudpersonen och talan mot bipersoner. I regel torde dock talan samtidigt komma att föras mot alla av namnfrågan berörda per- soner, varför en förening av käromålen oftast blir lämplig ur processuell synpunkt. Detta gäller ej minst med tanke på bipersonernas interventions- intresse beträffande käromålet mot huvudpersonen.

Om skydd för egenartat släktnamn

23 5.

I föreliggande paragraf regleras frågan. om ensamrätt till släktnamn. Medan 1 5 speglar den offentligrättsliga delen av namnrätten, behandlas här den del, vilken kan beskrivas såsom en rätt för envar, som har förvärvat egenartat släktnamn, att utesluta annan från att bära samma namn. Det är alltså fråga om privaträttsligt och materiellt (till skillnad från administrativt) skydd för sådant nanm. Kommittén har i de allmänna motiven redan upp- dragit huvudlinjerna för denna rätt.1 I första stycket av förevarande para— graf behandlas den enskildes anspråk på skydd mot att annan bär hans egenartade släktnamn såsom namn, under det att andra stycket inne- håller bestämmelser till skydd för namnrättshavaren mot att någon brukar namnet såsom firma, varumärke eller dylikt. Slutligen innehåller tredje stycket en definition av begreppet egenartat släktnamn; för att detta stycke skall få en starkare anknytning till hela paragrafen, har begreppet egenartat släktnamn upptagits redan i rubriken.

Första stycket

Den första förutsättningen för privaträttsligt skydd är att namnhavaren på vederbörligt sätt förvärvat namnet. I första hand skall detta ha skett enligt de i 2—16 och 18 55 namnlagen upptagna reglerna. Enligt övergångsbestäm- melserna i 39 5 1 och 2 mom. skola släktnamn, som någon har vid lagens

1 S. 78 f.

ikraftträdande, liksom vissa tillnamn tillkomma namnhavaren såsom enligt lagen förvärvat släktnamn; dylika nanm kunna således också bli föremål för materiellt skydd.

En andra förutsättning för privaträttsligt skydd är att släktnamnet är egenartat. I den allmänna motiveringen har ingående diskuterats, huruvida alla släktnamn eller endast släktnamn av visst slag skola komma i åtnju- tande av skyddet.1 Därvid har kommittén funnit, att privaträttsligt skydd bör tillkomma endast släktnamn som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt.2 I direktiven till utredningen yttrade chefen för justitiedepartemen- tet, att man borde undersöka, huruvida det i SlF intagna begreppet »egenar— tat släktnamn» skulle bibehållas och huruvida för sådant fall begreppet eventuellt kunde givas en ny innebörd. Kommittén har som förut betonats3 tagit avstånd från den uppdelning av släktnamnen i sonnamn och icke son— namn, som enligt praxis nu gjorts med stöd av begreppet »egenartat släkt- namn». Kommittén torde emellertid med sin uppdelning av släktnamnen i sådana, som äro ägnade att utmärka tillhörighet till viss släkt, och sådana, som sakna denna egenskap, ha uppnått det resultat, som ursprungligen var åsyftat med SlF; redan då var förvisso avsikten, att namn som icke gav någon säker släktanknytning borde vara utan skydd, under det att öv- riga släktnamn borde kringgärdas med visst skydd. Tidigare har det varit fråga endast om administrativt skydd. Nu tillerkänner kommittén alla släktnamn sådant skydd, och den gränsdragning, som skall ske mellan skyddsvärda och icke skyddsvärda namn, kan därför endast ha avseende å det privaträttsliga skyddet. Inom denna del av namnrätten gör sig emeller- tid samma överväganden gällande som tidigare förekommit på det admi— nistrativa planet. Eftersom termen »egenartat släktnamn» vunnit burskap inom namnrätten och den redan nu för tanken till släktnamn, som bör skyddas, synas de omständigheterna, att gränsen mellan skyddsvärda släkt- namn och övriga flyttats och att Skyddets innehåll förändrats, icke innefat— ta hinder för att man även i fortsättningen brukar termen för att utmärka de skyddade namnen. Med stöd av det sålunda anförda har kommittén för släktnamn, vilka böra åtnjuta privaträttsligt skydd, begagnat termen »egen- artat släktnamn». I syfte att säkerställa en enhetlig tolkning därav har kom- mittén i tredje stycket utformat en särskild definition.

Då man skall bestämma vilken omfattning det privaträttsliga skyddet skall erhålla, måste man beakta, att det endast undantagsvis kan komma att röra sig om släktnamn, som bäres av allenast en släkt. Även om namnet ibland tillkommer endast en släkt, är det dock regel, att det lagligen bäres av mer än en person. Man kan därför icke utgå ifrån att den, som för- värvat egenartat släktnamn, ensam äger rätt till namnet; man har större

1 S. 78 f. 2 S. 79. 3 S. 75 ff.

anledning att antaga, att även andra kunna visa ett ur rättsordningens och det praktiska livets synpunkt likvärdigt förvärv av namnet. Kommittén har där- för valt att angiva under vilka villkor annan kan vara lagligen berättigad till namnet.

Vid fastställande av dessa villkor måste man tillika bestämma, vilken ka- raktär kränkningen av namnrätten kan ha. Det är icke på det kyrkobokfö- ringsmässiga planet som kollisionen blir till besvär; detta uppstår först då fara för faktisk förväxling vid namnens begagnande uppstår. Det skydd som tillerkännes egenartat släktnamn måste därför anknyta till brukandet av namnet. Ett faktiskt brukande av namn betecknas enligt kommitténs ter- minologi som ett bärande.1 Kommittén har därför i föreliggande bestäm— melse angivit de villkor, under vilka annan äger bära det skyddade namnet.

Berättigad att bära annan tillkommande egenartat nanm är var och en som enligt namnlagen själv har namnrätt till namnet, d. v. 5. den som enligt ovan anförda lagrum i namnlagen förvärvat släktnamn eller vars >>efter- namn>> enligt övergångsbestämmelserna skall likställas med släktnamn för- värvat enligt namnlagen.2 Därtill berättigar namnlagen hustru (6 å andra stycket) och adoptivbarn (5 & tredje stycket) att på visst sätt bära släkt- namn, som de icke förvärvat. Även den som äger rätt att förvärva namnet men ännu icke gjort det, torde äga bära det; han bryter visserligen mot sin offentligrättsliga namnplikt enligt 1 &, men eftersom han efter anmälan kan antaga namnet bör annan enskild icke på privaträttslig grund kunna angripa hans bärande av namnet.

Såsom i annat sammanhang anförts3 fortlever inom vissa trakter seden att benämna sig med annat namn än det kyrkobokförda släktnamnet. Enligt 1 5 andra stycket har i namnlagen stadgats undantag från namnplikten i sådana fall. Därav följer icke, att namnbäraren tillerkännes en rätt till namnet, som berättigar honom att oavsett annans privata namnrätt bära detta. Skall sådan rätt kunna givas någon, måste med hänsyn till namnhava- rens intresse krävas att seden har sådan stadga och kommit till sådant ut- tryck att det skulle vara till avsevärd olägenhet för namnbäraren om han måste bruka annat namn. Det kan icke vara tillfyllest att den, som inflyttar på en viss gård, kan visa att de som bo på gården enligt traktens sed bära dess namn. Enligt kommitténs mening kan sedvänja beaktas i detta sam- manhang endast om den manifesterats under lång tid och gäller icke blott den aktuelle namnbäraren utan hela hans släkt. Det kan icke heller vara nog att släkten begagnar namnet som ett »extra» namn. Ett verkligt intresse att få bära namnet kan endast ifrågakomma om det ersätter släktnamnet, d. v. s. om det utgör namnbärarens tillnamn. Skulle sådan tillnamnssed ha rötter långt tillbaka i namnbärarens släkt och kan det visas, att såväl de nu levande

1 Se 5. 90 f. 2 En viss begränsning av den på övergångsbestämmelserna grundade namnrätten stadgas i 39 5 3 mom. 3 S. 94 f.

medlemmarna av släkten som deras närmaste förfäder endast äro kända under det brukade namnet, torde å andra sidan starka skäl finnas att berät— tiga dem att oavsett annans namnrätt bära tillnamnet. Kommittén har där- för föreslagit, att om namnbäraren och hans släkt av ålder enligt ortens sed burit ifrågavarande nanm såsom tillnamn, bärandet skall bedömas såsom tillåtet oavsett vilken rätt till namnet som kan tillkomma annan.

Ordningsföljden mellan de i lagrummet upptagna undantagen är lag— tekniskt betingad. De båda här först nämnda undantagen äro grundade på andra namnlagens regler, medan undantag för tillnamn, som burits enligt sedvänja, har sin rättsgrund i förevarande paragraf. Sistnämnda undantag måste därför i lagtexten upptagas först, medan de båda andra omnämnas genom hänvisning till lagens övriga regler. I detta sammanhang är att märka, att den rätt att bära namnet, som i förevarande paragraf gives, ej grundar privaträttslig namnrätt. Den som på grund av sedvänja här ett namn har icke förvärvat detsamma och kan därför ej mot annan göra gällande privat— rättsligt skydd för namnet. Ej heller hustru eller adoptivbarn som bär namnet såsom tilläggsnamn, eller den, som väl äger rätt till namnet men ännu ej antagit det, kan föra talan rörande namnintrång med stöd av denna bestämmelse.

Med de undantag, som nu angivits, må icke någon bära namn, som är lätt förväxlingsbart med skyddat släktnamn. Genom att anknyta bärandet till »namn» har kommittén markerat att det sätt på vilket namnet brukas icke är avgörande för förbudet. Att namnet brukas såsom släktnamn betyder icke att det är ett släktnamn; den karaktären får det endast om vederbörande har en formell rättsgrund som namnhavare. Däremot finnas åtskilliga sätt att bruka namnet, så att det framstår som släktnamn. Detta sker så snart vederbörande använder namnet som »efternamn». Som sådant kan han använda det även i mera begränsad utsträckning eller i vissa situationer t. ex. som pseudonym. Detta är enligt kommittén ett sätt att bära namnet som icke bör vara tillåtet. Man får därvid klart skilja mellan det undantag från namnplikten som —— i anknytning till tryckfrihetsförordningen —— tillå- ter, att en namnhavare i viss situation brukar pseudonym, och föreliggande fall, då förbudet att använda visst namn som pseudonym är stadgat till skydd för enskilds namnrätt. I den mån pseudonym redan blivit känd, då lagen träder i kraft, äger vad nu sagts dock ej tillämplighet. Frågan huruvida namnhavare kan hindra, att med hans släktnamn förväxlingsbar pseudonym brukas av annan får i sådant fall lösas enligt de principer som nu kunna anses gälla.1 Vidare avses att med förbudet träffa ett oberättigat brukande av annans släktnamn såsom förnamn. Släktnamn som samtidigt är vanligt förnamn som Bernhard, Leo, Martin och Sten omfattas naturligtvis icke av bestämmelsen. Däremot tager den sikte på fall, då någon såsom förnamn använder annans släktnamn, vilket normalt icke är förnamn. Sådant bruk

1 Se 5. 214 och s. 242.

av släktnamn som förnamn förekommer i regel, då någon vill skapa en viss hävd till namnet för att sedermera förvärva namnet såsom släktnamn. Det nu vanligaste fallet, att moders släktnamn tillägges ett inomäktenskapligt barn såsom förnamn, förlorar visserligen framdeles i betydelse, eftersom barnet enligt förslaget äger rätt att antaga namnet som eget släktnamn, men principiellt bör skyddet för släktnamn rikta sig mot varje tänkbart obe- hörigt namnbruk.

Skyddet skulle såsom i det föregående antytts bliva ofullständigt om bestämmelsen endast inskränkte annans möjlighet att bära det skyddade namnet. Såsom ovan vid behandling av förslagets 12 & visats, måste man utsträcka det till namn, vilka till uttal eller stavning äro så lika det skyddade namnet, att förväxling mellan namnen lätt kan ske. Då frågan om förväx- lingsbarhet fullständigt behandlats i motiven till nämnda paragraf hänvisar kommittén till vad där anförts.2

Andra stycket

Den vanligaste formen för kränkning av annans namnrätt torde icke vara att någon bär hans namn såsom sitt namn utan att någon utnyttjar nam— net i viss verksamhet.3 Åtskilliga sådana fall ligga utanför namnlagstift— ningen. Såsom exempel härpå kan nämnas att en skönlitterär författare som namn på en romanfigur använder ett existerande egenartat släktnamn eller en stuteriägare benämner en tävlingshäst med sådant namn. Skulle i dylika fall en kränkning av namnhavarens person sättas ifråga, kunna väl någon gång de straffrättsliga reglerna om ärekränkning bli tillämpliga. Om åter någon använder sig av annans släktnamn i sin verksamhet såsom firma eller varumärke eller eljest som sitt kännetecken vid utövande av yrke, är man inne på konfliktsituationer, där namnlagstiftningen bör gripa in.

Enligt 10 & firmalagen må icke någon i sin firma obehörigen intaga an- nans nanm och enligt 4 5 le skall registrering av varumärke vägras, om däri obehörigen intagits annat namn än sökandens. Vidare stadgas i 12 & varumärkeslagen straff för den som obehörigen använder annans nanm som varukännetecken. Namnhavare åtnjuter alltså skydd mot att hans släktnamn registreras såsom firma enligt firmalagen eller varumärke för den, som är oberättigad till namnet; därjämte skyddas han i viss mån mot att närings- idkare obehörigen använder släktnamnet såsom sitt kännetecken. Skyddet mot användande är emellertid i flera avseenden ofullständigt. Bl. a. är det ovisst i vad mån namnhavaren kan göra gällande bättre rätt till namnet enligt kollisionsreglerna i firma- och varumärkeslagstiftningen, om han ej

1 Se dock 28 5 samt motiven s. 222 f. 2 S. 164 ff. ” Begagnandet av pseudonym utgör här ett gränsfall som av kommittén hänförts till an- vändning såsom namn.

även själv är näringsidkare. Denna hans egenskap är nämligen, såsom förut sagts, en förutsättning för att kollision skall anses vara för handen enligt sagda lagstiftning. Emellertid synes begreppet näringsidkaie nu1ne1a kunna tolkas mycket vidsträckt och den av varumärkesutredningen framlagda upp— fattningen av begreppet1 har i praxis redan vunnit viss tillämpning.2 Utöver det rent firma- och varumärkesrättsliga skyddet, som sålunda gäller, kan nanm i vissa fall jämväl erhålla skydd enligt bestämmelserna i 9 5 första stycket Ikl. En förutsättning härför är emellertid, att namnet blivit inarbetat såsom kännetecken för en verksamhet eller däri utbjudna varor eller presta- tioner. Vidare riktar sig lagrummet mot den obehöriga användningen endast då den sker med uppsåt att framkalla förväxling. Även denna skyddsform blir därigenom begränsad till att i huvudsak gälla endast i förhållandet mel- lan näringsidkare.

Enligt 3 g i det föreliggande förslaget till varumärkeslag må envar i nä— ringsverksamhet använda sitt namn som kännetecken för sina varor (eller tjänster), där det ej är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade varukännetecken. Vidare säges uttryckligen på samma ställe, att närings- idkaren har skydd enligt lagen mot att namnet av annan obehörigen an- vändes som dylikt kännetecken. Enligt 4 5 är skyddet konstruerat som en ensamrätt för innehavaren mot att annan använder ett förväxlingsbart varukännetecken. För förväxlingsbarhet kräves enligt förslaget (6 5) icke endast likhet mellan kännetecken utan även att de avse varor eller tjänster av samma eller liknande slag. Genom det senare elementet i det varumärkes- rättsliga förväxlingsbegreppet uteslutes enligt varumärkesförslaget från det positiva skyddet sådana namnbärare som icke tillika äro näringsidkare, ty i sådana fall kan fordringen på varuslagslikhet icke vara uppfylld. Är varumälke, som sökes registrerat, förväxlingsbart med annans släktnamn, skall 1egistrering enligt 14 5 6) i förslaget till varumålkeslag vägras Även här avse1 förslaget blott näringsidkares namnrätt. Annorlunda är det där— emot med det i samma paragraf under punkt 4) upptagna 1egistrerings- hindret. Enligt denna bestämmelse skall varumärkesregistrering vägras, om märket innehåller något som är ägnat att uppfattas såsom annans namn. Vid tillämpningen av detta hinder är det utan betydelse om namnbäraren är näringsidkare eller ej. Medan i de tidigare nämnda reglerna skydd gives åt nanm blott i den mån namnet har direkt betydelse såsom kännetecken i vederbörandes näringsverksamhet, är bestämmelsen i 14 g 4) sålunda ett uttryck för en mera allmän namnrätt.

I förevarande stycke har kommittén upptagit en bestämmelse om förbud att använda firma, varumärke eller annat kännetecken som lätt kan förväxlas med annans egenartade släktnamn. Regeln är tillämplig om namnhavaren lider men av användningen.

1 SOU 1958: 10 s. 212 f. 2 NJA 1946 s. 767.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen är det skydd som här avses i vissa väsentliga avseenden tillgodosett inom den övriga känneteckens- lagstiftningens ram och torde komma att så förbliva även i fortsättningen. Detta finner kommittén ändamålsenligt och även ur systematisk synpunkt väl befogat. Emellertid täcker det varumärkes- och firmarättsliga namn- skyddet icke hela skyddsbehovet. Framförallt är det tveksamt huruvida namnbärare, som icke brukar namnet som varukännetecken eller som icke är näringsidkare, kan åberopa de gällande reglerna. Blir förslaget till varu- märkeslag antaget blir ett eventuellt sådant skydd i varje fall helt beroende av övergångsbestämmelsen i förslagets 52 5.1

Enligt kommitténs förslag blir det alltid möjligt att inskrida mot annans obehöriga användning av namnet, oavsett om varumärkes- eller firmalag- stiftningens regler medge sådant ingripande eller icke. Är vederbörande namnbärare näringsidkare, kan det visserligen ofta te sig naturligt att han i första hand litar till bestämmelserna i varumärkes- och firmarätten, men enligt kommitténs förslag står även för honom namnlagens nu förevarande regel till disposition. Tänkbart är även att det ibland kan visa sig lämpligt att namnbäraren grundar sina anspråk på bestämmelser inom båda rätts- områdena. Häri kan enligt kommitténs mening icke ligga något oegentligt.

Då den förevarande bestämmelsen kompletterar det varumärkesrättsliga namnskyddet, så att efter bestämmelsens införande någon lakun på denna punkt icke vidare kan bestå, synes regeln i 52 5 av förslaget till varumärkes- lag i samband med den nya namnlagens antagande böra begränsas, så att den ej vidare omfattar nanm. Nämnda bestämmelse har då med avseende på namnrätten fyllt sin uppgift.2

De första förutsättningarna för skydd enligt detta stycke är att namn- havaren själv lagligen har förvärvat släktnamnet samt att detta är egen— artat. Beträffande dessa kriterier hänvisas till vad ovan sagts under första stycket.

Släktnamnet skyddas mot användande av med namnet lätt förväxlings— bar firma etc. Det är alltså liksom vid kollision mellan namn det faktiska brukandet av namnet som skall hindras. Frågor om huruvida registrering skett i behörig ordning falla helt utanför namnlagstiftningen.

Med rekvisitet lätt förväxlingsbar förstås detsamma som enligt 12 5 första stycket 5. Då det gäller firma och därmed jämställd beteckning, är det i allmänhet dominanten som skall jämföras med det existerande släkt- namnet.

Det användande, som enligt föreliggande bestämmelse skall förhindras, korresponderar med det skydd som i 12 5 första stycket 4. och 5. gives firma, varumärke, annat vid utövning av näring eller yrke inarbetat kän-

1 Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans namn eller firma som varukänne— tecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härför, skall på talan av namnets eller firmans innehavare domstol meddela förbud mot användningen. 2 Jfr SOU 1958: 10 s. 235.

netecken samt beteckning för stiftelse, ideell förening och därmed jämställd sammanslutning. Beträffande den krets utav kännetecken och andra beteck- ningar, som kunna anses omfattade av förbudet, hänvisas till vad som sagts ovan i motiven till anförda punkter av 12 5.

I första stycket har kommittén föreslagit en regel i syfte att hindra bä— rande av namn, som icke legitimeras av antingen namnrätt, speciell rätt enligt namnlagen att bära namnet eller ock den hävd, som där nämnes. Enligt kommitténs mening är det icke möjligt att i fråga om kollision mellan namnrätt och rätt till andra kännetecken lösa problemet lika generellt.

Man måste beakta, att de kännetecken, vilka komma i fråga, kunna bli föremål för skydd, i vissa fall redan genom användandet, i andra genom registrering eller inarbetning; om alltså känneteckensrättens uppkomst i tiden går före namnförvärvet föreligger en presumtion för att innehavaren av kännetecknet förvärvat en rätt som den senare namnrätten icke kan omintetgöra.

Även om namnet har prioritet synes emellertid ett absolut skydd ej utan vidare kunna tillerkännas detta. Inom känneteckensrätten finnas möjlig- heter att oavsett äldre kännetecken använda samma eller likalydande kän- netecken, om den nya användningen avser annat varu- eller branschområde än den äldre. På detta sätt kunna flera rättigheter till i formhänseende samma kännetecken bestå vid sidan av varandra. Skulle enbart den omstän- digheten att kännetecknet är lätt förväxlingsbart med namnet kunna utgöra hinder för dess användande, skulle de inom namnrätten resta hindren bli högre och mera besvärande än motsvarande hinder inom själva kännetec— kensrätten. Enligt denna kan för övrigt användande av eget släktnamn som kännetecken förhindras eller inskränkas, om detta kräves av hänsyn till annans skyddade kännetecken.

Kölnmittén har därför föreslagit, att endast om användandet av känne- tecknet medför men för namnhavaren denne bör vara skyddad. Angående innebörden av uttrycket »men» hänvisas i övrigt till motiven till 21 5 1 mom.1

Tredje stycket I detta stycke definieras begreppet egenartat släktnamn. Motiven till defi- nitionen och till valet av term ha givits ovan.2

24 5.

Enligt förevarande & är den som gör intrång i annans rätt till egenartat släktnamn under vissa, i lagrummet närmare angivna förutsättningar skyl-

1 S. 204. 5 S. 78 f. och 208.

dig att till den så förfördelade utgiva ersättning för ekonomisk och ideell skada.

Såsom ovan angivits1 har kommittén icke funnit det önskvärt att ut- forma den allmänna namnplikten så, att ett åsidosättande av denna med- för straffansvar. Kommittén har kommit fram till att ej heller rätten till egenartat nanm lämpligen bör skyddas medelst ett straffbud.

Ett straffbud skulle dock, förutom den avhållande effekt det i och för sig har, giva den, vars namnrätt utsatts för intrång, möjlighet att med åbe- ropande av att brottslig handling föreligger erhålla upprättelse för den ekonomiska skada han lidit, varvid ersättningen på grund av syftet med straffbudets uppställande och sakens natur skulle komma att avse ersätt- ning för allmän förmögenhetsskada.2 Däremot torde det vara tveksamt, om den skadelidande med angivande av samma grund skulle kunna erhålla ersättning jämväl för ideell skada. Inom immaterialrättens område finnas väl exempel på, att överträdelse av ett straffbud medför skyldighet att upp- rätta även sådan skada, men i dessa fall torde det vara fråga om skydd för en andlig produkt. Det kan därför ej anses givet, att när det gäller ersättning för det men av annat än ekonomiskt slag, som en namnhavare lider genom intrång i namnrätten, man i praxis komme att enbart på den grund att in— trånget straffbelagts finna sig berättigad att utsträcka skadeståndsskyldig- heten till att omfatta även sådan skada. Ej ens om tonvikten lägges på straffbudets följdverkningar i skadeupprättande avseende, framstår det därför som en på namnrättens område tillfredsställande reaktionsform.

Utifrån dessa överväganden har kommittén funnit sig böra uppbygga skyddet för den privata namnrätten efter andra linjer.3

Den väg kommittén valt är att giva den förfördelade rätt att vända sig till domstol med yrkande, att denna måtte förklara att förutsättningarna för till- lämpning av 23 & äro för handen och på grund härav på sätt redan skett i praxis (NJA 1958 s. 617 och där anmärkta rättsfall) —— förbjuda sva- randen att vidare bära och bruka namnet. Ställer sig svaranden icke för- budet till efterrättelse, har överexekutor att på begäran av namnhavaren förelägga den tredskande vite samt fälla honom till sådant vite på sätt i ut- sökningslagen 38 å andra stycket stadgas.

Av allmänna skadeståndsregler får anses följa, att den som underlåter att efterkomma ett av domstol meddelat förbud är skyldig att ersätta där- igenom förorsakad skada. Man torde emellertid icke kunna stanna härvid. Även om, vilket enligt gällande rätt torde vara fallet, ersättningsskyldigheten omfattar allmän förmögenhetsskada, kan endast sådan skada ersättas, som uppkommit efter det domstolen meddelat förbud mot namnets användande och såvida domstolen icke fattat interimistiskt beslut härom enligt 15: 3

1 83 f. 2 Jfr. Karlgren s. 101 f. 3 Jfr förslaget till lag om upphovsmannarätt (SOU 1956: 25) 53 och 54 55.

RB —— domen vunnit laga kraft. Eftersom ett sådant förbud kan göras effektivt genom vite och då ej ens en straffsanktion med säkerhet medför skyldighet att ersätta ideell skada, kan man dock ej utgå ifrån att ett över- trädande av förbudet i praxis skulle anses medföra skyldighet att lämna ersättning för icke ekonomiskt lidande. Föreläggande och utdömande av ett eventuellt successivt förhöjt vite skulle kunna befinnas vara en tillräcklig reaktion.

Erfarenheten har emellertid visat, att ett hänsynslöst utnyttjande av an- nans namn kan ske icke endast för att vinna fördelar i konkurrensavseende utan även för att hos allmänheten framkalla föreställningar om anknyt— ning till viss släkt eller i rent skadesyfte. För att stävja sådana förfaranden torde det vara erforderligt att, med förebild från vissa andra områden av immaterialrätten, låta skadeståndsskyldighet inträda redan i och med att någon gör intrång i annans privata nanmrätt och därvid inser eller bort inse, att förfarandet länder namnhavaren till men. Uppenbart är att en sådan regel dock skulle vara till föga gagn, 0111 icke skadeståndsskyldigheten ut— sträcktes till att omfatta ersättning för ideell skada. Ofta är det denna, som är mest kännbar.

Som av det föregående framgår, har kommittén icke ansett det erforder- ligt att i anslutning till de materiella namnreglerna i 23 & införa en bestäm- melse, att domstolen, då de i nämnda regler angivna förutsättningarna äro för handen, skall utfärda förbud mot att svaranden bär eller eljest brukar det namn varom i målet är fråga. Av allmänna processuella regler och av hittillsvarande praxis framgår, att domstolen har rätt att på därom fram— ställt yrkande meddela sådant förbud.

Frånvaron av en processuell regel av antytt slag kan emellertid, då skade— ståndsskyldigheten samtidigt anknytes till själva den uppsåtliga eller vårds— lösa intrångshandlingen, föranleda att en skadeståndstalan föres utan att förbud att vidare bära och bruka det omstridda namnet meddelas. Om annat icke föreskrives, stå nämligen vid en överträdelse av 23 & tre möjlig- heter till buds för käranden nämligen 1) förbudstalan 2) skadeståndstalan, som dock är knuten till den ytterligare förutsättningen, att men uppstått för käranden, samt 3) talan mot förbud och, under nyss angiven ytterligare förutsättning, skadestånd.

Har intrång i privat namnrätt den karaktären, att någon obehörigen så- som sitt släktnamn brukar annans nanm, föreligger ett starkt allmänt in— tresse av att rättelse snarast kommer till stånd. Med hänsyn härtill samt till de praktiska komplikationer som såväl i detta som i övriga i 23 & omnämnda fall uppstå 0111 enbart skadeståndslalan föres, finner kommittén att endast alternativ 1) och 3) böra stå käranden till buds. Detta innebär emellertid icke, att om käranden fört enbart förbudstalan och vunnit bifall till denna, han är berövad möjligheten att i senare rättegång yrka skadestånd för det men, han lidit såväl före som efter förbudsdomen. Bestämmelsen är att för-

stå så, att en förutsättning för bifall till en skadeståndstalan är, att det föreligger eller samtidigt meddelas en förbudsdom.

Ill. Om förnamn

I detta kapitel behandlas förnamnen, sättet för deras förvärvande samt för— utsättningarna för att förnamn skall godkännas. I 25 å angivas förutsätt— ningar och tidpunkt för förvärv av förnamn. I 26 och 27 55 givas närmare regler beträffande de i 25 & omnämnda förutsättningarna, medan i 28 & kraven på förnamnets form behandlas.

Gällande rätt

Enligt 16 å folkbokföringsförordningen skall _— om nyfött barn ej blivit döpt inom svenska kyrkan i samband med anmälan om barns födelse anmä- lan göras om dess förnamn. Sedan nanm anmälts, må barnet ej givas ytter— ligare namn med mindre det sker vid dop som nyss sagts. Efter dopet må barnet ej givas ytterligare namn. Namn som efter anmälan införts i kyrko- bok eller givits vid dop må ej ändras. Om synnerliga skäl äro, må dock statistiska centralbyrån såsom riksbyrå för folkbokföringen på ansökan medgiva tillägg till eller ändring av förnamn.

Vid anteckning av förnamn skall pastor granska detta ur formell syn— punkt; kan det väcka anstöt eller >>åtlöje>> må det ej införas i kyrkobok. Har namnet givits barnet vid dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, må pastor dock ej vägra införa detsamma.

Den praxis som på grundval av dessa bestämmelser utbildat sig är syn- nerligen restriktiv. Utbyte av förnamn förekommer i ringa omfattning. Tillägg är vanligare och förekommer, om det enda eller de enda befintliga förnamnen äro besvärande för bäraren.

Nordisk rätt

Enligt lag den 4 mars 1857, vilken innefattar ändringar i den tidigare nämnda dopförordningen av 1828, skall i Danmark förnamn anmälas till införande i kyrkobok inom ett år efter barnets födelse. Undantag härifrån kan göras, om barnet före utgången av sagda frist döpes inom statskyrkan eller annat erkänt samfund; i sådant fall aviserar dopförrättaren kyrko- bokföraren. Enligt en skrivelse från kyrkodepartementet den 6 mars 1950 skall dopet anses konstituerande för namngivningen; redan från och med dopet tillkommer namnet rättsenligt barnet. Äger dop rum efter utgången av ettårsfristen gälla olika regler med hänsyn till om det skall betraktas

som »vuxendop» eller som dop av redan namngivet barn, en fråga som avgöres av vederbörande biskop. Vid vuxendop skall enligt kyrkoritualen den 25 juli 1685 den döpte erhålla ett nytt förnamn, vid dop av namngivet barn kan ett tillägg av ytterligare namn förekomma men det är icke nöd— vändigt. Ändring eller tillägg kan eljest endast ske efter »bevilling». Från 1828 års dopförordning kvarstår regeln, att präst skall tillse, att icke något opassande namn gives i dopet. Motsvarande torde gälla för anmälan av förnamn. För de sydjylländska områdena gälla särskilda bestämmelser.

Den norska namnlagen innehåller ett särskilt kapitel om förnamn. Som förnamn må ej väljas namn, som befaras kunna bli en börda för bäraren, eller namn, som är i bruk såsom släktnamn och icke till sitt ursprung är förnamn. Dock kan moders släktnamn som ogift jämte annat förnamn godtagas som förnamn. Vid anmälan om barnets födelse skall ett förnamn anmälas. Detta kan ändras vid dop. Slutligen kan »bevilling» till föränd- ring av förnamn av särskilda skäl lämnas.

I Finland infördes regler om förnamn genom lag den 20 december 1945. Enligt denna får som förnamn icke godkännas 1) för gosse kvinnonamn och för flicka mansnamn, 2) släktnamn, såvida det icke är till faderns förnamn bildat patronymikon som användes tillsammans med annat förnamn, 3) nanm som redan bäres av syskon eller halvsyskon utom i förening med annat förnamn, 4) Språkvidrigt eller eljest olämpligt namn. Ändring av för- namn kan beviljas av länsstyrelse om giltigt skäl för ändringen anföres och hinder mot det föreslagna namnet ej föreligger. Är det gamla namnet av sådan beskaffenhet, att det ej kan godkännas enligt de nu gällande be— stämmelserna, anses giltigt skäl för ändring föreligga.

Kommitténs förslag

Släktnamnets funktion som individualiseringsmedel återfinnes väl hos för- namnet, men detta saknar egenskapen att utmärka sambandet mellan olika generationer och personer inom samma släkt eller familj. Man kan därför icke tänka sig automatiska förvärv av förnamn. Förnamnets karaktär av individualiseringsmedel för individen medför emellertid, att ett barn ej kan antecknas i de offentliga registren utan att samtidigt erhålla ett för- namn. Det är därför lämpligt att förbinda plikten att anmäla barnets fö- delse med en plikt att anmäla förnamn för barnet. Därmed kan den på an- mälan följande anteckningen i kyrkobok göras konstituerande för förvärvet. Vill man tillåta att barnet sedermera förvärvar ytterligare förnamn, bör detta förvärv anknytas till det faktum, vartill det ursprungliga förvärvet är knutet anteckningen i kyrkobok.

Eftersom förnamnet bör kunna väljas fritt bland de ord —- redan existe- rande eller av namngivaren uppfunna _ som äro språkligt godtagbara så— som förnamn, måste namnförvärvet föregås av en namngivning eller ett

antagande av namn. Det vanligaste är att föräldrarna i samband med har— nets födelse välja ett eller flera förnamn, som därefter anmälas för anteck- ning i kyrkobok eller för namngivning i samband med dop. Det framstår som självklart, att man skall behålla dessa slag av förnamnsgivning. För närvarande gäller att om förnamn anmälts för ett barn, ytterligare för- namn kan tilläggas endast i samband med dop. Detta innebär, att föräld- rar, som tillhöra annat trossamfund än svenska kyrkan eller icke alls till- höra trossamfund, helt äro hänvisade till namngivning i samband med fö- delseanmälan. Visserligen har förnamnsgivningen sedan gammalt av reli— giösa skäl förknippats med dopet, och detta är väl främsta orsaken till sår- bestämmelsen om dop, men faktiskt verkar bestämmelsen så, att de föräld- rar, som önska döpa sitt barn men under den korta tidsfristen för födelse— anmälan (sex veckor) ej funnit något lämpligt nanm, beredas en särskild förmån att genom tillägg vid dop rätta till ett olämpligt förnamnsval. Denna möjlighet tillkommer ej dem, som ej vilja döpa barnet eller på grund av tillhörighet till annat trossamfund ej ha möjlighet därtill. För att utjämna denna olikhet föreslår kommittén, att alla barn efter födelseanmälan men inom ett år efter födelsen må givas ytterligare förnamn. Dessutom bör _ av religiösa skäl — regeln om tillägg av namn vid dop bibehållas; dock att, om en religiös förrättning inom annat trossamfund kan anses ha samma innebörd som dopet inom kristen kyrka, samma rätt att tillägga namn bör tillkomma den, som tillhör sådant samfund. Denna rätt utövas normalt av föräldrarna; skulle någon vid vuxen ålder inträda i religiöst samfund och därvid önska ytterligare förnamn utövas rätten av honom själv.

Slutligen bör liksom nu en allmän möjlighet finnas att under vissa för— utsättningar erhålla ändring i förnamnsförhållandena.

För de olika förvärvssätten har kommittén valt en terminologi, som torde överensstämma med nu gängse språkbruk. Då föräldrar eller annan vård- nadshavare välja namn för en minderårig vare sig i samband med dop el— ler eljest brukas uttrycket att barnet gives förnamn. Då vuxen i sam- band med dop väljer förnamn begagnas termen antager. Jämväl i de fall då ansökan göres hos namnmyndigheten om förnamn har kommittén valt samma term som beträffande släktnamn; en person må efter ansö- kan erhålla förnamn. Det är i detta fall liksom i det föregående att märka, att förvärvet ej sker förrän anteckning ägt rum i kyrkobok.

25 5.

I denna stadgas, att förnamn förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Anteckning må ej ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i den ordning som i 26 eller 27 & stadgas. Det fastslås alltså, att själva förvärvet av förnamn är knutet till anteckningen i kyrkobok. De föregående åtgärderna — givande, antagande och erhållande av förnamn

ha såtillvida rättslig betydelse som kyrkobokföraren med i 28 & angivet undantag är bunden av namnförslaget.

26 5.

Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna, huru det förnamn, ett barn skall förvärva, bestämmes. I första stycket behandlas sättet för givande av förnamn, som kommer i fråga för alla nyfödda, under det att andra stycket reglerar de specialfall, som anknyta till den religiöst utformade förnamnsgivningen.

Första stycket

Huvudregeln, att barnet inom tiden för anmälan om dess födelse skall givas förnamn, kvarstår från nu gällande rätt.

Fristen för anmälan av barnets namn är nu sex veckor efter födelsen, vilket ofta torde vara knappt tilltaget. Kommittén vill därför som ovan sagts för alla öppna möjlighet att inom en rikligare tilltagen tidsfrist tillägga det eller de förnamn, som föräldrarna eller andra vårdnadshavare efter mera moget övervägande finna lämpligt för barnet. Enligt ordalydelsen av förevarande bestämmelse skall barnet givas detta senare namn inom ett år. För att den för förnamnsförvärvet konstituerande anteckningen i kyrko- bok icke skall kunna fördröjas genom att anmälan göres vida senare, har kommittén i 29 5 andra stycket föreskrivit, att anmälan om sådant för— namn skall göras inom ettårsfristen.

Andra stycket

Eftersom det av religiösa skäl föreligger ett behov att till dopceremonin anknyta en förnamnsgivning, har kommittén upptagit en regel därom. Emel- lertid vill kommittén ej utforma denna så snävt som skett i folkbokförings— förordningen, vilken godtager endast sådan förnamnsgivning vid dop inom svenska kyrkan. Det synes uppenbart, att även annat kristet samfunds ri- tual härutinnan bör tillgodoses. I överensstämmelse med religionsfrihe— tens bud har kommittén emellertid tagit ytterligare ett steg; i varje fall då en religiös akt av hävd är förknippad med förnamnsgivning bör denna förnamnsgivning godtagas. Det är icke möjligt för kommittén att angiva då detta är fallet, men det torde exempelvis kunna antagas, att den före- slagna regeln kan få betydelse för mosaiska trosbekännare i de fall, då om— skärelsen respektive moderns första återkomst till synagogan försenats och inträffar efter anmälan om barnets födelse.

Regeln om förnamnsgivning vid religiös förrättning har begränsats till att avse fall då barnet ej fyllt 18 år. Detta står i överensstämmelse med principen att den som fyllt 18 år icke av andra skall kunna påtvingas en

ändring av sitt namn. Emellertid kan behovet att förvärva förnamn vid dop eller motsvarande förrättning föreligga även för den som vid vuxen ålder inträder i ett religiöst samfund. Kommittén har i anledning härav infört den nyheten, att en vuxen person skall kunna antaga förnamn i sam- band med dop eller motsvarande förrättning.

27 5.

I denna paragraf behandlas de möjligheter till extraordinära namnförvärv, som kommittén anser höra finnas. I första stycket regleras möjligheten att erhålla tillägg till förnamn, medan i andra stycket regleras möjligheten att byta ut redan förvärvat förnamn mot annat sådant.

Första stycket

Såsom ovan framhållits är nuvarande av riksbyrån för folkbokföringen till— lämpade praxis angående ändring av förnamn synnerligen restriktiv. Före- liggande förslag innebär såvitt gäller tillägg till tidigare förvärvade för- namn en uppmjukning, i det att endast särskilda, ej synnerliga skäl för namntillägg behöva åberopas. Det vanligaste fallet är, att de tidigare för- värvade namnen äro på något sätt besvärande utan att dock vara av så- dan karaktär att de böra bytas bort. Vidare händer det att personer i sin umgängeskrets kallas vid annat förnamn än det de rätteligen ha; härvid åsyftas ej smeknamnsformer av det rätta namnet utan helt andra förnamn, som föranletts antingen av att de rätta namnen äro mindre vanliga eller på gränsen till olämpliga eller också av helt irrationella faktorer. I sådana fall kan det ofta vara rimligt att vederbörande får förvärva det namn, var- under han verkligen är känd. Stundom kan man visa ett speciellt intresse av att få bära just det sökta namnet. Ett sådant fall utgör pseudonym. En— ligt 15 5 får den som gjort sig känd under konstnärsnamn rätt att, om sär- skilda skäl äro, förvärva detta nanm såsom släktnamn. Ett konstnärsnamn består emellertid ofta av både förnamn och >>efternamn>> (Arvid Brenner, Maria Wine, Kerstin Hed), och vederbörande saknar intresse av att blott förvärva endera som namn. Har ett övervägande beträffande släktnamnet lett till att särskilda skäl till byte av detta nanm föreligger, torde detta utan vidare i sin tur föranleda att det i konstnärsnamnet ingående förnamnet bör få tilläggas till övriga förnamn. I regel torde hela namnkomplexet vara uppe till en enda bedömning, varvid det även i fråga om förnamnen kan bli tal om namnbyte.

Andra stycket

Här föreslås, att utbyte av förnamn skall få ske endast om synnerliga skäl äro. Denna bestämmelse motsvarar nu gällande regler. Även om regeln i vissa fall såsom i fråga om byte till konstnärsnamn kan framstå så-

som väl restriktiv, finner kommittén ej skäl att frångå nuvarande princip. Man bör betänka att om bäraren har flera förnamn, är han ej pliktig att använda mer än ett av dessa annat än i vissa undantagsfall. Föreligger hos en person önskan att förvärva visst förnamn, ger därför första stycket ho- nom tillräckliga möjligheter. Något praktiskt behov av namnbyte för att erhålla ett visst nytt nanm har han således ej; det enda behov som här bör tillfredsställas skall grundas på en önskan att bli befriad från ett redan förvärvat namn.

28 5.

Denna paragraf innehåller de formella krav, som skola ställas på ett för- namn för att detta skall kunna godkännas.

Gällande rätt

Folkbokföringsförordningen 17 5 innehåller förbud mot att i kyrkobok in- föra förnamn, som uppenbarligen kan »väcka anstöt eller åtlöje». Motsva- rande förbud mot godkännande av namn vid dop inom svenska kyrkan fin- nes upptaget i lag den 20 december 1946 om tillägg till kap. 3 kyrkolagen. Med hänsyn till svenska kyrkans karaktär av statskyrka har det undantaget från bestämmelsen i 17 & gjorts, att om namnet godkänts vid dop inom svenska kyrkan pastor icke kan vägra att införa detsamma i kyrkobok.

Kommitténs förslag Första stycket

Liksom i fråga om släktnamn avstår kommittén från varje försök att de- finiera begreppet förnamn. Såsom sådana måste först och främst godtagas namn som av ålder använts såsom förnamn. Emellertid är det givet, att man icke bör binda förnamnsskicket vid nuvarande förnamn. Det ärvda förnamnsförrådet innehåller jämte de gamla nordiska namnen en mycket rik namnskatt, som speglar kulturförbindelserna under olika skeden av vår historia, och det är att vänta, att den i framtiden kommer att be— rikas efter samma linjer. Det kan emellertid anses vara ett allmänt kulturellt och språkligt intresse, att kontinuiteten i namntraditionen bevaras; de i bruk varande namn, som äro väl ägnade som förnamn, böra hållas levande, och äldre källor rymma åtskilligt värdefullt namnstoff, inhemskt och lånat, som gått ur bruk men kan förtjäna att återupplivas — över huvud är det önskvärt, att namnskicket utvecklas i anslutning till de i språket givna mönstren. Detta bör emellertid i första hand främjas genom upplysning och sakkunnig rådgivning, t. ex. genom auktoritativa namnlistor1 och kan givet- vis icke bli föremål för lagstiftning. Valet av förnamn är en så personlig

1 En förteckning över svenska dopnamn håller på att utarbetas genom Nämnden för svensk språkvård.

angelägenhet, att namngivaren bör medges en mycket vid ram för valfrihet, och det torde knappast vara möjligt eller ens önskvärt att i positiv form föreskriva namnets språkliga beskaffenhet. Kommittén har därför inskränkt sig till att uppställa regler för huru sådant namn ej får vara. Såsom för- namn fär ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat som förnamn.

I princip upptager kommittén alltså gällande bestämmelser om förnam— nets form. Den nya regeln har emellertid delvis anpassats till motsvarande regel för släktnamn (11 5 andra stycket). Med nanm som eljest icke är ägnat som förnamn åsyftas framför allt namn av påtaglig släktnamnska— raktär. Härigenom har kommittén infört en nyhet, i det att det ibland före- kommande skicket att tillägga barn moders släktnamn såsom förnamn måste upphöra. I och för sig är det olämpligt, att man icke kan avgöra, om ett namn är förnamn eller släktnamn. Nuvarande sed torde i vissa fall sam— manhänga med en önskan att giva barnet en anknytning till moderns mer kända släktnamn i syfte att barnet småningom skall kunna erhålla detta som sitt eget släktnamn. Enligt kommitténs förslag kan detta behov till— godoses genom att barnet antager moderns släktnamn. Något starkare in- tresse av att få moderns släktnamn godtaget såsom förnamn finnes därför icke längre för barnet.

Inom vissa släkter är det gammal sed att döpa barn till, jämte förnamn i egentlig mening, patronymikon bildat till faders förnamn. Ibland synes man därmed tillgodose ett praktiskt syfte; detta gäller framförallt inom vittutgrenade släkter och i fall då inom en släkt de förnamn, med vilka med- lemmarna kallas, väljas inom ett sedan gammalt begränsat namnförråd. I andra fall bygger man vidare på en tradition, som man anser vara en till— gång för släkten. Det synes kommittén som om man icke bör hindra att denna sed fortlever.

Utöver släktnamnen äro givetvis alla ord som av annan anledning icke äro ägnade som förnamn uteslutna genom den föreslagna formuleringen. Härvid får man särskilt tänka sig ord, som ej kunna sägas vara direkt stö- tande eller eljest besvärande för bäraren men som dock ligga sådana ord- typer så nära att de lämpligen böra underkännas. Vid bedömningen av denna fråga kan ock ibland ifrågasättas, om ett namn är ägnat såsom för- namn för det barn som avses, såsom då föräldrar önska giva en flicka ett gossnamn. I sådana fall kan kyrkobokföraren väl oftast hävda att namnet måste antagas leda till obehag för bäraren, men denna synpunkt får större kraft om han samtidigt kan påvisa, att ett gossnamn ej är ägnat såsom för- namn på en flicka.

Andra stycket

Med hänsyn till att svenska kyrkan är statskyrka och dess präster sålunda vid dop handla i egenskap av statstjänstemän bibehåller kommittén regeln,

att den prövning av förnamnets form, som sker i samband med dop inom svenska kyrkan, ej kan överprövas då namnet antecknas i kyrkobok. En förutsättning för denna regel är att dopprästen har att följa samma regler som den kyrkobokförande prästen. Normerande för dopprästen är i rituellt hänseende 1946 års tillägg till kyrkolagen, vilket tillägg har kyrkolags na— tur och endast kan ändras i den ordning som g 87 2:o RF stadgar. Dop- prästen torde dock såsom utövare av ett statskyrkoämhete vara underkas— tad även nanmlagens bestämmelser, såvida dessa icke strida mot en be— stämmelse av kyrkolags natur. Det synes därför icke erforderligt att ändra berörda tillägg i kyrkolagen, ehuru detta till ordalydelsen icke överens- stämmer med avfattningen av första stycket i förevarande lagrum, vilket senare får anses innehålla en komplettering och utfyllnad av föreskriften i berörda kyrkolagstillägg.

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

För närvarande finnas reglerna om förfarandet i mål och ärenden, som röra släktnamn eller förnamn, upptagna på skilda ställen i lagstiftningen. Sålunda innehåller SlF föreskrifter 0111 förfarandet vid ansökan om erhål- lande av nanm hos namnmyndigheten ävensom vissa regler om antagande av släktnamn. 5: 3 FB och 10: 8 GB innehålla processuella bestämmelser. Bestämmelserna om förfarandet i ärenden angående förnamn återfinnas i folkbokföringsförordningen, vilken därjämte innehåller regler om de åtgär- der, som erfordras för att få nanm _ förnamn eller släktnamn antecknat i kyrkobok, samt om fullföljd mot pastors beslut i namnfrågor.

I förslaget ha samtliga bestämmelser i nu förevarande hänseende sam- manförts. De frågor som sålunda komma att behandlas avse bestämmelser om tid och sätt för ansökan och anmälan och om behörighet att verkställa sådan, ävensom regler om den myndighet hos vilken åtgärd skall påkallas och om fullföljd av talan. Slutligen givas regler om forum och fatalietid för tvist angående nanm.

29 g.

Denna & innehåller bestämmelser om tid och sätt för anmälan om namn.

Gällande rätt

Regler om var anmälan om släktnamn eller förnamn skall göras saknas. Emellertid framgår av de allmänna bestämmelserna (Q 7 SlF samt 15 och

16 åå folkbokföringsförordningen), att anmälan skall ske till pastor i den församling där den av anmälan berörde är eller skall vara kyrkobokförd. Beträffande den tid inom vilken anmälan skall ske finnas blott regler för två fall, nämligen dels rörande anmälan av ett utav namnmyndigheten god— känt nanm (å 6 SIF) och dels beträffande förnamn (16 & folkbokförings- förordningen). I fråga om förnamn, som namnmyndigheten godkänt, sker underrättelse direkt till kyrkobokföraren.

Kommitténs förslag Första stycket

I detta stycke föreskrives, att anmälan om antagande av släktnamn eller därom att förnamn givits eller antagits skall ske hos pastor i den försam- ling, där den, som avses med anmälan, är eller skall vara kyrkoskriven. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med vad nu gäller.

Andra stycket

Såsom tidigare sagts1 bör förnamn som inom ett år efter ett barns födelse gives barnet utöver det eller de namn, som barnet erhållit vid första anmä- lan eller vid dop, komma till myndigheternas kännedom snarast. Namnet är icke lagligen förvärvat, förrän det antecknats i kyrkobok, varför man måste så mycket som möjligt minska tiden mellan namngivningen och det slutliga förvärvet. Av dessa skäl har kommittén föreslagit, att anmälan skall ske under det år, inom vilket namngivningen må ske. Detta leder väl prak- tiskt till en viss minskning av ettårsfristen enligt 26 &, men detta synes vara att föredraga framför en regel om särskild frist för anmälan till anteck- ning i kyrkobok.

Tredje stycket

Kommittén har funnit det ur praktisk synpunkt önskvärt att det i lagtex- ten uttryckligen utsäges och ej endast såsom nu tyst förutsättes att an- teckning i kyrkobok efter anmälan om namn grundas på ett pastors beslut ävensom att detta beslut skall fattas så snart ske kan. Oftast kommer det väl såSOm nu att ske så, att pastor omedelbart i anslutning till anmälan verkställer anteckningen. Emellertid kan det inträffa att pastor ställes inför svårbedömda frågor, särskilt om rätt till släktnamn. Det bör då vara honom obetaget att för frågans övervägande uppskjuta beslutet om anteckning. Sker detta skall han så snart ske kan meddela vederbörande det beslut han fattat.2

1 S. 220. " Se Vidare 10 5 namnkungörelsen.

Föreliggande paragraf innehåller föreskrifter om den förklaring, som hustru må avgiva att hon ämnar behålla sitt tidigare släktnamn. Kommittén har begränsat möjligheten härtill till tiden mellan sökande av lysning och själva vigselakten. Den här uppdragna tidigare gränsen motiveras av, att hustrun bör få avgiva sådan förklaring endast i anledning av ett omedelbart före- stående äktenskap. Den senare gränsen finnes angiven i huvudregeln i 6 5, att hustru genom vigsel förvärvar mannens namn, därest hon icke dess- förinnan avgivit förklaringen. Därmed är sagt att sedan vigselförrättaren förklarat nupturienterna vara man och hustru, hon ej längre kan avgiva sådan förklaring.

Särskilda föreskrifter inför vem förklaringen skall avgivas har ej an- setts erforderliga. Det torde vara självklart att hustrus förklaring före vig- seln skall avgivas hos pastor i den församling, där lysningen skall sökas, samt att den i samband med vigseln kan avgivas inför vigselförrättaren.1

31 5.

Denna paragraf innehåller en erinran att ansökan om erhållande av släkt- namn skall göras hos en för riket gemensam namnmyndighet. Närmare föreskrifter om vilken myndighet som skall vara nanmmyndighet samt om förfarandet givas av Konungen enligt vad som stadgas i 35 5.2

32 &.

Föreliggande paragraf innehåller bestämmelser om behörighet att göra an- mälan eller ansökan.

Gällande rätt

Enligt 5 7 första stycket SlF skall anmälan eller ansökan för den som ej uppnått myndig ålder göras av den eller dem, som ha vårdnaden om ho— nom. Har den omyndige fyllt 18 år må anmälan eller ansökan dock ej upp- tagas med mindre den är biträdd av honom. Hustru må alltid själv göra anmälan att hon under äktenskapet vill bära dubbelnamn eller att hon efter äktenskapsskillnad återtager sitt släktnamn som ogift.

Kommitténs förslag

Kommittén har för nanmförhållanden föreslagit en behörighetsålder av 18 år. Redan nu gäller, att huvudpersons namnförvärv ej automatiskt gäller

1 Se vidare 12 & namnkungörelsen. 2 Se vidare 1 & namnkungörelsen.

den som fyllt 18 är, t. ex. då fader efter ansökan erhåller nytt släktnamn. Legitimation har ej verkan å 18-åringens släktnamn med mindre han själv så bestämmer. Detta betyder att han gives självständig rätt att avgöra sin namnfråga. I övriga fall fattas i princip för barn under 21 år beslut i namn- frågor av vårdnadshavaren som dock måste inhämta barnets samtycke till namnändring om barnet är 18 år.

Dessa bestämmelser synas i vissa avseenden mindre lämpliga. Visserli— gen har barnets eget samtycke stor betydelse i fråga om namnändring i åldern 18—21 år, men hans positiva vilja till sådant byte kan för närva- rande ej ensam bli avgörande utom i legitimationsfallet. Enligt kommit- téns uppfattning måste man finna en åldersgräns, vid vilken man, samti- digt som man gör barnet i namnhänseende oberoende av föräldrar eller andra vårdnadshavare, tillerkänner det full självbestämmanderätt. Flera skäl tala då för en 18—årsgräns. Redan nu utesluter namnlagstiftningen bi— personsverkan av namnbyte vid denna ålder. Enligt 6: 4 FB gives barnet vid fyllda 18 år rättighet att själv taga tjänst eller annat arbete. Kvinna må vid fyllda 18 år ingå äktenskap utan att ansöka om offentligt tillstånd. Vidare kan nämnas att religionsfrihetslagen uppställer 18 år som ålders- gräns för självständigt ställningstagande till frågan om medlemskap av svenska kyrkan.

För den som ej fyllt 18 år skall ansökan eller anmälan göras av vård- nadshavaren. Tillkommer vårdnaden mer än en skola de gemensamt ansöka eller anmäla för barnets räkning. Detta har kommittén velat utmärka genom att i bestämd form angiva vem som äger vidtaga åtgärden.

33 5.

Denna & behandlar frågor om besvär över beslut i namnärenden ävensom i visst fall —— om återkallelse av sådant beslut. 1 mom. reglerar besvär över pastors beslut rörande anteckning i kyrkobok medan 2 mom. innehål- ler regler för fullföljd mot namnmyndighetens beslut. I 3 mom. behandlas återkallelsefrågan.

1 mom.

Gällande rätt

Enligt 65 & tredje stycket folkbokföringsförordningen skall talan mot pastors beslut i frågor om anteckning i kyrkobok av släktnamn eller för— namn föras genom besvär hos domkapitlet. Den som är missnöjd med domkapitlets beslut, äger enligt 73 5 samma förordning föra talan hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet. Enligt 2 5 15:0 regeringsrättslagen tillhöra dessa besvär regeringsrättens upptagande och avgörande. Talan som nu sagts kan fullföljas av envar, vars rätt beröres av beslutet.

Kommitténs förslag

I detta moment stadgas, att envar vars rätt därav beröres må söka ändring i pastors beslut genom besvär hos namnmyndigheten.

Pastors bokföringsåtgärd i namnfrågor skall enligt 29 & tredje stycket föregås av ett beslut. Detta kan vara positivt och resultera i att den begärda åtgärden verkställes eller negativt och resultera i ett avslag. Då åtgärd verk- ställes, kan i släktnamnsfrågor den, som anser sig ha namnrätt till samma släktnamn, beröras därav; givetvis kan även den, som sökt åtgärden, på det sättet beröras, att åtgärden enligt hans mening verkställes på ett felaktigt sätt. Ett beslut innefattande avslag berör regelmässigt endast den, som påkallat åtgärd. Vidare har man att räkna med beslut, som tillkomma ex officio, såsom pastors beslut att anteckna ett nyfött barn med visst släkt— namn.

Då det gäller beslut om anteckning av förnamn, torde endast den som påkallar åtgärden (eller för vars räkning den sker) kunna beröras av densamma.

Sedan kommittén reglerat namnmyndighetens verksamhetsområde, kom- mer denna att representera en samlad administrativ erfarenhet på namn— rättens område, såväl i rättsligt som språkligt avseende. Det synes därför rimligt, att man låter fullföljd mot kyrkobokförares åtgärder och beslut i namnfrågor ske till denna myndighet. Enligt kommitténs förslag äro namn- frågorna ej alltid att anse som i första hand kyrkobokföringsfrågor. Av- görande för anteckning i kyrkobok är mången gång, hur man skall ställa sig till rätten att förvärva och att behålla eller ock skyldighet att ej längre bära släktnamn. Härtill kommer att man genom besvärsärendenas över- förande till namnmyndigheten underlättar en enhetlig bedömning och främjar uppkomsten av en fast praxis. Det kan därför ej råda tvekan om lämpligheten att talan mot pastors beslut skall föras hos namnmyndig— heten.

Besvärstiden har bestämts till tre veckor, varigenom förslaget anslutes till lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myn- dighets beslut, vilken är ett resultat av strävandena att förenhetliga de administrativa besvärstiderna.1 Utgångspunkt för beräkning av tiden är klagandens delfående av beslutet. Då det gäller positiva beslut, torde den som söker åtgärd i regel få omedelbart besked om att anteckning kommer att verkställas. Sker ej detta bör pastor vara skyldig att skriftligen meddela beslutet, så snart han fattar sådant. Avslagsbeslut skola givetvis alltid meddelas sökande.” Utgångspunkten för tredje mans besvär är svårare att närmare fixera. Det får, såsom även annars är fallet i fråga om administra— tiva besvär, bli motpartens sak att styrka, att klaganden fått kännedom

1 SOU 1953:30 s. 28 ff; jfr SOU 1955:19. ' Se härom 10 & namnkungörelsen.

om beslutet —— besvärstiden bör principiellt löpa från denna tidpunkt —— å sådan tid, att hans rätt till fullföljd är försutten.

Besvären skola ingivas till namnmyndigheten. Vid tillämpning av regeln att de skola vara dit inkomna inom tre veckor, gälla allmänna bestämmel- ser för beräkning av lagstadgad tid.

2 mom.

I detta moment behandlas frågan om fullföljd mot namnmyndighetens beslut.

Den svenska rättsutvecklingen

Från början handlades ansökningsfrågorna hos länsstyrelserna och över- ståthållarämbetet, varvid fullföljd kunde ske hos Kungl. Maj :t i ecklesiastik- departementet. Vid inrättandet av regeringsrätten 1909 kommo namnfrå- gorna att i sista instans handläggas av denna. Genom en ändring i SlF kunde KB från och med den 1 januari 1920 endast avslå ansökning —— genast eller efter kungörelse under det att ansökning, som ansågs böra upptagas, skulle översändas till Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartemen- tet för avgörande. Fullföljd mot KB:s beslut kunde därefter ifrågakomma endast från sökandens sida och endast i händelse KB avslog ansökningen. Från och med den 1 januari 1923 upphörde kungörelseförfarandet varefter fullföljd till regeringsrätten kunde förekomma endast beträffande ansök- ningar, vilka KB omedelbart avslagit. Genom ändring i regeringsrättslagen upphörde regeringsrättens befattning med namnmålen från och med den 1 juli 1928; som uppgiften såsom central namnmyndighet 1923 överflyttats från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet, blev det nu sist- nämnda departement som fick omhändertaga jämväl de fullföljda ärendena. År 1932 övertog Kungl. Maj :t helt och hållet behandlingen av namnärenden. Ehuru uppgiften som central namnmyndighet 1946 överflyttades till statis- tiska centralbyrån, har rätt till fullföljd ej på nytt införts. SlF innehåller tvärtom ett uttryckligt förbud mot att överklaga centralbyråns beslut i ärende om godkännande av släktnamn.

Enligt »Regler till födelse— och dopboken» i 1894 års, 1910 års och 1915 års kyrkobokföringsförordningar fick dopnamn ej ändras och tillägg till anmält förnamn ej ske 1 Vidare mån, än att därefter givet dopnamn fick införas i boken. Genom KK den 16 oktober 1942 skapades en möjlighet att hos statistiska centralbyrån på ansökan erhålla ändring av förnamn; talan mot centralbyråns beslut i sådant ärende skulle föras hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet. Denna kungörelse upphävdes genom KK den 28 juni 1946 ; genom ändring i SlF och en bestämmelse i folkbok— föringsförordningen av samma dag blev centralbyrån såsom riksbyrå för

folkbokföringen dels namnmyndighet dels behörig att om synnerliga skäl anföres ändra förnamn.

I detta sammanhang erinras om de tidigare anförda bestämmelserna i 65 och 73 55 folkbokföringsförordningen, den senare jämförd med 2 5 lözo regeringsrättslagen, av vilka bestämmelser framgår att lagligheten av en i kyrkobok gjord anteckning i namnärende i sista instans prövas av rege- ringsrätten.

Kommitténs förslag

Om kommitténs förslag vinner beaktande, torde man ej längre kunna nöja sig med att låta namnfrågan administrativt i sista instans avgöras av namnmyndigheten. Såväl de av namnmyndigheten i första instans upp- tagna ansökningsärendena som de ärenden, vilka kunna från kyrkobok— förarna dit fullföljas, innehålla rättsliga moment av den art och den bety- delse, särskilt för den enskilde, att det icke skulle överensstämma med allmänt utbredd rättsuppfattning att utesluta den missnöjde från klago- rätt. Detta framträder särskilt dårutinnan att kommittén anser att man genom lagstiftningen bör för den enskilde skapa en subjektiv rätt till visst namn men även en subjektiv, vid vissa i lag angivna förutsättningar knuten rätt till namnbyte. Härigenom förändrar namnmyndighetens behandling av nanmärende karaktär och blir av mindre skönsmässig och mer domstols— mässig art. Därmed gör sig behovet av en domstolsmässig låt vara administrativ sådan _ överprövning gällande med särskild styrka. Kom- mittén föreslår därför, att namnmyndighetens beslut skall kunna över— klagas hos Kungl. Maj:t samt att dit fullföljda mål angående namn skola upptagas och handläggas av regeringsrätten.1

Kommittén föreslår att ej blott sökande utan även den, som anser sin rätt till namn eller annat kännetecken kränkt genom namnmyndighetens beslut, skall äga föra talan mot detta. Sådan besvärsrätt förekom som ovan sagts under åren 1909—1919. De erfarenheter som då vunnos kunna av flera skäl ej nu utnyttjas vid en bedömning av, i vilken omfattning namn- ärenden kunna komma att fullföljas. Tillkomsten av det centrala släkt- namnsregistret har avsevärt minskat risken, att namnmyndigheten skall förbise möjligheterna till förväxling mellan ett sökt och ett redan existe- rande nanm. Kommittén föreslår därtill att namnmyndigheten, innan ärende avgöres, skall föranstalta om en kontroll mot varumärkesregistret och vissa centralt förda register över firmor. Det är därför antagligt, att det årliga antalet av andra än sökande fullföljda namnärenden skall bliva förhållan-

1 I ett den 15 april 1959 avgivet betänkande angående kompetensfördelningen av administra- tiva besvärsmål mellan Kungl.. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) har f. d. justitierådet Seve Ekberg föreslagit, att kyrkobokföringsmålen skola kvarbliva under regerings— rättens kompetens. Beträffande kommitténs förslag, att regeringsrätten skall handlägga namn- målen, se vidare nedan 5. 244 f.

devis obetydligt om kommitténs förslag antages. Med hänsyn till den be- lastning som namnmålen kunna komma att utgöra för regeringsrätten, sy- nes det dock angeläget att redan nu undersöka, om möjlighet föreligger att på förhand begränsa antalet besvärsmål.

I direktiven för kommittén har ifrågasatts införandet av ett uppbuds— förfarande i namnärenden. Vid ett dylikt förfarande skola ansökningar om släktnamn kungöras viss tid före avgörandet för att den vars rätt kan vara berörd skall kunna framställa invändningar medan ärendet alltjämt är under myndighetens prövning. På detta sätt kan namnmyndigheten genom invändning från annan få taga ställning till problem, vilka annars först skulle ha aktualiserats i samband med ett överklagande. Ett sådant resul— tat av uppbudsförfarandet skulle vara ägnat att minska antalet besvärs- mål. I betraktande av namnmyndighetens möjligheter att konstatera 0111 med det sökta namnet lätt förväxlingsbart nanm eller annat kännetecken förekommer, torde dock minskningen av besvärsmälen bli ringa. Med hän- syn härtill och till den med uppbördsförfarandet förenade tidsutdräkten, finner kommittén sig icke kunna förorda ett sådant system.

I ärende som dragits under namnmyndighetens prövning skall beslut meddelas klaganden och hans vederpart.1 Delgivningen bildar i dessa fall utgångspunkt för besvärstiden. I ansökningsårenden skall sökanden under- rättas om beslutet och vid bifall till ansökan om släktnamn skall dessutom utfärdas kungörelse om namnet.2 Innebär beslutet avslag å ansökan, räknas fullföljdstiden från dagen för underrättelsens delgivande med sökanden. Vid talan mot beslut, varigenom namnmyndigheten bifallit ansökan om släktnamn, skall fullföljdstiden räknas från det klaganden fått del av beslu- tet eller detta kungjorts. Eftersom kungörelsen anses innefatta ett offentligt delgivande, kan enskild part som efter kungörandet erhåller personlig del— givning dock ej räkna sig till godo längre fullföljdstid än den som bestäm— mes med utgångspunkt från kungörelsedagen.

Besvären skola ingivas till namnmyndigheten. Innan ärendet därifrån överlämnas till regeringsrätten, bör myndigheten verkställa den ytterligare utredning som ärendet kan påkalla.

3 mom.

Redan nu gäller möjligen att namnmyndigheten äger återkalla ett beslut, därest den som har påkallat beslutet begär detta. Detta har särskild he- tydelse, då det gäller beslut om förnamn _— vilka ex officio antecknas i kyrkobok — och då det gäller nya släktnamn, vilka i samband med god— kännandet blockeras i namnförteckningen.

I och med att släktnamn ex officio skola antecknas i kyrkobok, får åter- kallelseinstitutet ökad aktualitet. Visserligen saknas i svensk rätt uttryck-

1 Se 11 5 namnkungörelsen. ' Se 4 5 namnkungörelsen.

liga bestämmelser, som generellt reglera denna fråga, men inom doktrinen är den behandlad.1 Det synes kommittén som det vore påkallat att i namn- rättslagstiftningen upptaga institutet. För närvarande kan en sökande _ eftersom erhållet namn först med dess antecknande i kyrkobok blir defi— nitivt sedan släktnamn för honom godkänts pröva sig fram. Han kan ångra sig och underlåta att anmäla namnet. Det synes kommittén rimligt att han, då denna möjlighet fråntages honom, beredes en kortare tidrymd, inom vilken han kan ånyo överväga frågan. Det kan också tänkas att sökan- den, om beslutet överklagas av annan, finner det med sin fördel förenligt att hemställa om beslutets återkallande. Med anledning härav har kommit- tén föreslagit, att namnmyndigheten skall erhålla befogenhet att inom be- svärstiden återkalla ett beslut innefattande bifall till ansökan om släktnamn eller förnamn.

Förutsättning för återkallelse är att det rör sig om ett ansökningsårende; ärende som besvärsvägen dragits under namnmyndighetens prövning är av annan karaktär och beslut i detta bör ej kunna återkallas. Därtill skall framställning göras av sökanden, innan besvärstiden löpt till ända.

34 5.

Denna 5 innehåller bestämmelser om forum för rättegång i mål angående namn samt om behörighet att föra talan i sådant mål.

Hittills har funnits särskilt forum för tvist angående släktnamn endast i de fall, då frågan om förlust av släktnamn är civilrättsligt reglerad. Så- lunda stadgas i 10: 8 GB, att mannen kan vinna förbud för hustrun att vidare bära hans namn om han »i målet om återgång det äskar». Vidare synes det framgå av ordalydelsen av 5: 3 sista stycket FB, att frågan om adoptivföräldrars släktnamn skall avgöras i ärendet om hävande av adop- tivförhållande. Några ytterligare fall äro ej speciellt reglerade i lag; i de fall då automatisk förlust förutsättes inträda, såsom vid talan om äktenskaplig börd, kan namnfrågan tydligen ej bli föremål för särskild tvist och forum- regel behövs därför ej. Tvist angående bättre rätt till namn slutligen in- stämmes till allmänt tvistemålsforum.

Enligt föreliggande förslag skall tvist om släktnamn instämmas till den domstol, där den, mot vilken talan föres, skall svara i tvistemål i allmänhet enligt vad i rättegångsbalken stadgas. Detta innebär en hänvisning till 10: 1 RB. Emellertid har kommittén funnit det angeläget att tillåta, att vissa namntvister upptagas såsom särskilt yrkande —— eller t. o. m. förut— sättes avgjorda utan särskilt på namnfrågan riktat yrkande i annan rättegång av familjerättslig karaktär. I 19 och 20 55 angives att vederbö- rande >>förlorar>> namnet, om ej domstolen tillstädjer, att han må behålla det. Av denna lagrummens lydelse framgår, att åtgärd för att förhindra

1 Westerberg s. 165 och 355; beträffande namnbeslut se 5. 447.

förlust måste vidtagas i samband med avgörandet av statusfrågan. Pro- blemet får därför i framtiden särskilt uppmärksammas av parterna. De statusprocesser, varom det kan bli fråga, äro mål om äktenskaplig börd, om barns egenskap av trolovningsbarn, om återgång i äktenskap eller om äktenskapsskillnad samt ärende om hävande av adoptivförhållande. Kom- mittén vill också påpeka, att talan med stöd av 22 g” bör kunna föras i dessa mål under förutsättning, att enligt 14: 7 RB målen kunna förenas.

Subsidiärt forum är Stockholms rådhusrätt. Möjligheten att jämlikt 21 och 22 55 erhålla överprövning i domstolsväg av ett i administrativ ordning meddelat beslut eller utslag bör icke stå öppen obegränsad tid. Visserligen kan domstolen enligt omförmälda lag- rum finna att det med hänsyn till svarandens yrkesutövning, familjeför- hållanden eller eljest föreligga synnerliga skäl att han må behålla namnet; vid en sådan prövning torde den tid svaranden haft namnet och käran— dens passivitet under samma tid kunna få avgörande betydelse. Det synes emellertid kommittén att man genom en preskriptionsregel bör skapa trygghet för den enskildes namnförvärv; sedan en viss tid förflutit efter förvärvet bör detta ej längre kunna underkastas en prövning som, såvitt gäller förvärvarens möjlighet att behålla namnet, är skönsmässig. Med en preskriptionsregel tillgodoser man samtidigt det allmännas krav på namn- stabilitet.

Preskriptionstiden bör enligt kommitténs mening ej vara längre än fem år och utgångspunkt bör vara den dag beslutet eller utslaget angående förvärvet vunnit laga kraft. Härvidlag är att märka följande. Talan som avses i 21 5 har avseende å den, som efter ansökan erhållit namnet. Talan enligt 22 & avser däremot person, som härlett namnet från annan person; har huvudpersonen erhållit namnet efter ansökan föreligger det samman- hanget mellan 21 och 22 åå, att de sammanbindas av de i 18 5 1 och 3 mom. upptagna bestämmelserna om automatisk verkan för barn, fosterbarn, adoptivbarn och styvbarn av huvudpersons namnförvärv. Kommittén fö- reslår, att preskriptionsbestämmelserna utformas så att man räknar med endast en utgångspunkt och som sådan väljer tidpunkten, då huvudperso- nens förvärv vinner laga kraft.

Gäller talan att någon skall vara namn förlustig på grund av ändrad status har kommittén däremot ej ansett preskription böra ifrågakomma. Visserligen kan svaranden även i dessa fall ha starkt intresse av att få behålla ett länge buret namn och även stabilitetssynpunkten gör sig gäl— lande. Emellertid hänger kärandens intresse av namnfrågan så intimt samman med statusfrågan, att hans rätt att föra talan i fråga om släkt- namnet ej bör begränsas i vidare mån än hans rätt att föra talan i status- frågan. I dessa fall får därför domstolens möjlighet att vid den materiella prövningen tillgodose svaranden vara tillfyllest.

Talan enligt första och andra styckena må föras av den vars rätt därav

beröres. I fall som i 21 5 2 mom. avses namnet har godkänts ehuru det kommer i kollision med känt utdött släktnamn eller med här i riket all- mänt känt utländskt släktnamn kan talan ej föras av enskild sakägare. Då det i 12 5 2. uppställda hindret tillkommit för att tillgodose allmänkul- turella intressen och sådant intresse enligt 21 Q 2 mom. förutsättes kränkt för att rättegång skall få föras, måste det allmänna bevaka detta intresse. Kommittén har därför föreslagit, att talan i dessa mål skall föras av myn- dighet som Konungen bestämmer (jfr 51 5 förslaget till lag om upphovs- mannarätt). Övervakningen av det allmännas intresse i denna fråga torde lämpligen kunna handhavas av en nämnd inom vitterhetsakademien.

35 5.

Detta lagrum innehåller en hänvisning till de särskilda tillämpningsföre- skrifter som ansetts böra upptagas i namnkungörelsen.

V. Om utlännings rätt till namn

Hittills har på namnrättens område i Sverige gällt nationalitetsprincipen, medan man i Danmark och Norge hyllat domicilprincipen. Detta har med- fört vissa olägenheter; sålunda har en i Sverige bosatt norrman icke kun- nat erhålla namnbyte vare sig genom norska eller genom svenska myndig- heter. Kommittén har därför ansett sig höra till behandling upptaga frågan, huruvida nationalitetsprincipen eller domicilprincipen skall tillämpas av svenska myndigheter. Härvid har kommittén haft att taga hänsyn till vad nu gäller inom namnrättens område samtidigt som den haft att beakta styrkan i de skäl som kunna anföras för en övergång till domicilprincipen. Det har tidigare framhållits, i vilken hög grad namnrättsliga frågor haft1 och i framtiden komma att ha nationell karaktär. Detta framgår särskilt av förslagets bestämmelser om namnets form. Å andra sidan kan anknyt- ningen till vårt land vara sådan att en här bosatt utlänning bör kunna i namnavseende likställas med svensk medborgare.

Kommittén har efter ingående överväganden valt att bibehålla nationa- litetsprincipen men samtidigt vidtagit vissa uppmjukningar av denna.

36 5. Första stycket Enligt detta stycke jämställas två grupper utländska medborgare med svenska, nämligen utländsk medborgare, som erhållit bosättningstillstånd

1 Enligt RÅ 1924 s. 107 är SlF ej tillämplig å här bosatt utlänning; dock synes invändning av utlänning kunna beaktas, se RÅ 1916 not E 110.

|

i riket, och utländsk kvinna, som efter äktenskap med svensk man tager stadigvarande hemvist här i riket.

Bosättningstillstånd må meddelas utlänning som är fast bosatt i riket.1 Huru denna fråga skall bedömas är ej fastslaget, men man torde i prakti- ken kunna räkna med att sådant tillstånd lämnas först sedan vederbörande vistats här under två år. Tillståndet medför rätt för utlänning att inresa och utan tidsbegränsning vistas i riket, även om han icke är försedd med pass. Det kan icke sägas, att utlänning, som meddelats bosättningstill- stånd, därmed avskurit förbindelsen med sitt gamla hemland och manifes- terat en önskan om samhörighet med Sverige. Emellertid utgör kombina- tionen av bosättningstillstånd och ansökan om släktnamn enligt kommit- téns mening ett starkt indicium för, att en beaktansvärd samhörighet med Sverige föreligger.

För utländsk kvinna som gifter sig med svensk man gäller, att hon be— håller sitt utländska medborgarskap, till dess hon självständigt efter an- sökan förvärvar svenskt medborgarskap. Detta beviljas henne inom kor- tare tid än som eljest gäller vid naturalisation, i regel efter två år; är hon medborgare i nordiskt land förvärvar hon svenskt medborgarskap redan efter ett år. Emellertid synes det önskvärt, att hon får följa de regler, som gälla för gift kvinna, så snart hon efter äktenskap med svensk man här tager stadigvarande hemvist. Beträffande kvinna från nordiskt land bringas därmed namnfrågan till samma lösning som de ekonomiska rättsverk- ningarna enligt 3 & KF den 31 december 1931 om vissa internationella rätts— förhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Den i förslaget genomförda likställdheten med svensk medborgare inne- bär, att dessa utlänningar förvärva släktnamn enligt de familjerättsliga reglerna i 2—7 55, att de äga rätt att hos namnmyndigheten ansöka om nytt släktnamn, att de erhålla administrativt skydd för sina namn enligt 12 5 första stycket 1. samt att de åtnjuta det materiella namnskydd som 23 & erbjuder och i följd därav kunna föra talan angående intrång i namnrätten. Slutligen äro reglerna om förnamn tillämpliga på sådan person.

Andra stycket

I förslagets 12 5 första stycket 2. ha utländska släktnamn erhållit adminis- trativt skydd såvitt de äro här i landet allmänt kända. Vissa här i riket bosatta utländska medborgare' skola enligt föregående stycke namnmässigt bedömas som om de vore svenska medborgare. Enligt föreliggande stycke äger Konungen traktatmässigt förordna dels att lagen i dess helhet skall gälla för en främmande stats alla här i landet bosatta medborgare och dels att lagens —— såväl administrativa som materiella _— skyddsbestämmelser skola gälla till förmån för i den främmande staten inhemskt namn.

1 10 ; utlänningslagen den 30 april 1954.

Kommittén har med lagrummet främst tagit sikte på de länder, vilka ge- nom samarbete med Sverige på lagstiftningens område och på grund av gammal kulturgemenskap kunna tänkas erbjuda namnregler, som någor- lunda motsvara de svenska. Danmark och Norge komma av dessa skäl först i fråga för sådan traktat, men även beträffande Finland synas förutsätt- ningar härför finnas. Det är också i dessa länder som med svenska släkt— namn lätt förväxlingsbara nanm främst kunna tänkas förekomma.

Förordnande att namnlagen blir tillämplig å den andra statens här i riket bosatta medborgare innebär principiellt, att dessa i namnhänseende behandlas som svenskar. Sin främsta betydelse får detta vid tillämpning av 10 &; dessa utlänningar erhålla rätt att efter ansökan hos den svenska namnmyndigheten erhålla nytt släktnamn. I sträng konsekvens härmed skulle de därvid erhålla endast släktnamn, som kunna godkännas enligt reglerna i 11 5. Detta vore naturligtvis ofta en opraktisk lösning; i all— mänhet får man vid slutande av traktat i de språkliga frågorna träffa särskilda överenskommelser. Enahanda förhållande gäller i fråga om för- namn; här bosatta medborgare i traktatslutandc land måste ha rätt att välja ett förnamn ur sitt hemlands förnamnsskatt, även om det enligt svensk upp- fattning icke är ägnat som förnamn.

Redan enligt förordnande av nu nämnt slag komma här bosatta utlän- ningar från traktatslutande stat i åtnjutande av de svenska skyddsbestäm— melserna. Det administrativa skyddet ger sådan person rätt att överklaga namnmyndighetens beslut. Därtill äger sådan utlänning rätt att med åbe- ropande av 21 eller 23 5 föra talan mot svenska medborgare. En förutsätt— ning för talan enligt 21 g torde vara att utlänningen åtnjöt administrativt skydd, då det omtvistade namnet godkändes av namnmyndigheten; en prioritetsrätt till namn kan möjligen icke erhållas förrän namnet är skyddat här i riket. Svårare att lösa är frågan om talan föres enligt 23 &. Om svaran- den burit namnet under viss tid utan att komma i konflikt med annans namnrätt och först därefter angripes av en senare inflyttad utlänning, torde man icke kunna generellt säga att brukandet får vika. Troligt är att dessa problem ytterst sällan aktualiseras, men kommittén har velat peka på vissa av de svårigheter, som en traktatmässig utsträckning av lagens tillämpning kan medföra.

Vid bedömning av frågan om den här bosatte utländske medborgarens släktnamn är Skyddsvärt skall enligt nu berörda lagrum ej tagas hänsyn till om namnet åtnjuter skydd i hans hemland. I princip skall alltså endast med ledning av de svenska synpunkterna bestämmas om namnet är egen- artat. Man får emellertid räkna med att namn här i Sverige kunna betrak- tas som egenartade, ehuru de i vederbörandes hemland tillhöra de vanliga namnen. I en konflikt mellan två här bosatta medborgare från samma främmande land, vilka båda bära sådant namn, torde man jämlikt grun— derna för den svenska namnlagens skyddsbestämmelser finna, att namnet

237 icke är egenartat och att därför icke den ene här kan givas privaträttsligt skydd mot den andre.

Kravet att det skyddade namnet skall vara inhemskt i den främmande staten innebär endast, att namnet skall tillkomma en medborgare i den staten. Något försök att språkligt klassificera namn såsom inhemska i den ena eller den andra staten kan icke göras.

VI. Övergångsbestämmelser

Då den nya lagen ej blott ersätter tidigare lagstiftning om förvärv av namn utan också innefattar regler om materiellt namnskydd, beträffande vilket endast viss praxis föreligger, synes det nödvändigt med relativt utförliga övergångsbestämmelser. Förutom de oundgängliga reglerna om lagens ikraftträdande (37 å) och angående upphävande av hittillsvarande lag— stiftning (38 &) föreslår kommittén därför speciella regler för faststäl- lande av hittillsvarande namnhavares namnrätt (39 5 1 mom). Därtill måste en sammansmältning av äldre och yngre regler underlättas (39 5 2 mom.) och _ med hänsyn till namnplikten de släktnamnslösas ställ- ning såvitt möjligt regleras (29 5 2 mom. samt 40 5). Slutligen upptages en bestämmelse om skydd för befintlig materiell namnrätt (39 g 3 mom.).

37 &.

Kommittén räknar med att lagen skall kunna träda i kraft den 1 januari 1962. Eftersom så vidsträckta områden komma att beröras av lagen, förut- sätter kommittén en relativt lång remisstid och även en förhållandevis lång tid för omställning till det nya systemet. I vilken omfattning detta kommer att påverka kyrkobokförarnas och namnmyndighetens arbete torde bäst framgå av namnkungörelsen.

38 5. Genom den nya lagen upphävas med den begränsning som framgår av 39 5 2 mom. följande lag- och författningsrum: 5 kap. 15 5 GB (angå- ende hustrus förvärv av mannens släktnamn), 10 kap. 8 5 GB (angående hustrus förlust av mannens släktnamn vid återgång) och 11 kap. 31 & GB (angående frånskild hustrus rätt att återtaga sitt släktnamn som ogift); 5 kap. 2 och 3 åå FB, som reglera utomäktenskapligt barns och adoptiv- barns förvärv av släktnamn samt adoptivbarns förlust av sådant namn (angående 5: 1 FB se nedan); förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn (SlF) samt 17 & folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946, som innehåller regler om förnamn. Genom den nya lagstift—

ningen har även bestämmelserna i 5 kap. 1 & FB blivit ersatta. Med hänsyn till föräldrabalkens grundläggande karaktär och dess uppbyggnad, finner kommittén det emellertid ej lämpligt att låta ett helt kapitel utgå ur bal- ken. Kommittén föreslår därför att 5: 1 FB kvarstår men gives det inne- hållet, att däri säges, att frågor om barns och adoptivbarns rätt till namn regleras i namnlagen. Vidare erfordras genom särskild lagstiftning ändring av 9 5 lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, 2 5 15:0 lagen den 26 maj 1909 om KM:ts regeringsrätt, 16 & folkbokförings- förordningen samt Kungl. kungörelsen den 25 maj 1945 ang. anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m. m. Därutöver synas ändringar i gällande lagstiftning icke vara erfor- derliga. Visserligen innehålla ett flertal författningar såsom 1 & le, 10 & firmalagen och 9 & Ikl bestämmelser om »namn» och denna term torde i varje fall i den äldre lagstiftningen åsyfta förnamn och tillnamn. Emellertid är det uppenbart, att termen efter den 1 januari 1902 avser även släktnamn och med hänsyn till den föreliggande utvecklingen torde den numera —— oavsett att det i 9 5 firmalagen alltjämt talas endast om >>tillnamn» åsyfta främst släktnamn. Den glidning i betydelsen som sålunda ägt rum kommer att fullbordas, då tillnamnen helt ersatts med släktnamn. Det synes därför opåkallat att nu genom särskild lagstiftning ändra ordalydelsen av berörda författningsrum. För att emellertid förhindra att osäkerhet uppkommer föreslår kommittén, att uppräkningen av upphävda författningsrum kom- pletteras med en generell bestämmelse av innehåll, att genom den nya lagen upphäves vad i lag eller särskild författning finnes som strider mot namn- lagen. En sådan bestämmelse fordrar ett komplement, i vilket eventuella hänvisningar till upphävda författningsrum i stället avse namnlagen.

39 5.

I denna & upptagas bestämmelser för reglering av övergången från äldre till nya rättsregler. Den grundläggande bestämmelsen finnes i 1 mom. som reglerar äldre namnhavares namnrätt. I 2 mom. regleras förhållandena för dem, vilka vid lagens ikraftträdande sakna släktnamn, samt för gift kvinna, som enligt äldre bestämmelser förvärvat sin mans släktnamn. Från de i dessa moment uppställda reglerna göres i 3 mom. undantag för tillgodoseende av den namnrätt, som kan tillkomma annan.

1 mom.

Genom SlF erhöllo alla bärare av äldre släktnamn av »mera egenartad beskaffenhet» administrativt skydd för dessa. Detta innebar icke ett full- ständigt skydd för sådana namn, vilket framgår av de ovan refererade målen angående namnen Gyllensvärd, Lindencrona, Bildt, Lagercrantz och

Åkerhielm. Med hänsyn till utgången av dessa mål måste det antagas, att någon före 1902 uppkommen å hävd grundad namnrätt i varje fall ej kan göras gällande vid konkurrens med äldre adelsnamn. Vid bedömandet av det administrativa skyddet har statistiska centralbyrån, som redan an- förts,1 tagit viss hänsyn till faktiskt föreliggande bruk av släktnamn. Den som själv eller tillsammans med sin fader (respektive moder) faktiskt an- vänt släktnamn från tiden före den 1 januari 1912 utan att namnet blivit infört i kyrkoböckerna som släktnamn, kan erhålla namnmydighetens god— kännande av namnet, även om detta bäres av annan person. Såsom motive- ring härför har man åberopat, att SlF:s föreskrifter om sättet för antagande av nytt släktnamn först så småningom trängt igenom på landsbygden.2

Kommittén finner det angeläget att nu slutgiltigt stabilisera namnrätten. Det föreslås därför att den som vid lagens ikraftträdande har släktnamn som är vederbörligen för honom antecknat i kyrkobok därefter skall äga namnrätt till namnet, som om han förvärvat det enligt den nya lagen.

Bedömningen av vem som har släktnamn kan endast ske med ledning av kyrkobokföringen. Det kan, såsom tidigare antytts,3 ibland vara svårt att avgöra, om ett namn står antecknat såsom släktnamn eller blott såsom tillnamn. Med hänsyn till vad nedan säges får denna fråga framdeles mindre betydelse, men under övergångsperioden torde man få lösa den på sätt, som för närvarande rekommenderas av riksbyrån för folkbokfö- ringen: antecknat namn, som icke har karaktär av patronymikon eller gårdsnamn, anses som släktnamn; antecknat patronymikon eller gårds— namn som varit i kyrkobok antecknat för två generationer i följd får pre— sumeras vara den senare generationens släktnamn.

Att namnet tillkommer någon, som om han förvärvat det enligt namn- lagen, innebär först och främst, att han äger administrativt skydd enligt 12 å och materiellt skydd enligt 23 5 samt med stöd av dessa 55 kan överklaga namnmyndighetens beslut eller ock föra talan vid domstol. Vi- dare äger han behålla namnet i den.utsträckning som det tillåtes enligt lagen, varvid man särskilt må observera domstols möjlighet att låta en person behålla namnet enligt 19—22 55. Å andra sidan är han med detta stadgande underkastad den generella namnplikten samt de nya reglerna om förlust av släktnamn.

2 mom.

Detta moment reglerar rätten att under en övergångsperiod efter anmälan antaga släktnamn. 1 S. 179 f.

2 Se Svensk namnbok 1954 s. 14. 3 Se ovan 5. 80 ff.

Enligt första punkten i föreliggande stycke berättigas den som saknar släkt- namn att under en tvåårig övergångsperiod enligt bestämmelserna i 5 1 punkt 3 SlF antaga släktnamn. Han äger således efter anmälan till kyrkobokföra- ren såsom släktnamn antaga sonnamn, som bildats på hans faders, farfaders eller morfaders eller i almanackans namnlängd intaget manligt förnamn, el- ler ock gårdsnamn varmed han efter ortens sed allmänneligen benämnes. I motiven till 1 mom. sades, att man för fastställande av frågan, huruvida någon har eller icke har släktnamn, får följa de riktlinjer, som riksbyrån för folkbokföringen uppdragit. Skulle pastor finna en person icke till- höra den i förevarande stycke avsedda kategorin, får hans beslut att icke tillåta släktnamnsfönvärv efter anmälan överklagas hos namnmyndig— heten enligt de nya bestämmelserna (33 Q 1 mom.).

Det är av vikt, att övergångsperioden icke tillmätes för knappt, eftersom det kan antagas, att den enskilde ofta icke har klart för sig, huruvida hans >>efternamn>> är släktnamn eller allenast ett tillnamn. Det måste därför givas honom skäligt rådrum att dels undersöka, huru det förhåller sig med hans nanm, och dels stifta bekantskap med den nya lagens bestämmelser. Med hänsyn till den önskvärda namnstabiliteten får å andra sidan denna extraordinära väg till släktnamnsförvärv icke hållas öppen längre än ound- gängligen är nödvändigt. Med beaktande av dessa förhållanden har kom- mittén föreslagit att den rätt, som enligt detta moment tillkommer de släktnamnslösa, skall utnyttjas inom två är efter det att lagen trätt i kraft.

Sedan övergångsperioden enligt första punkten löpt till ända, skall till- namn som finnes för någon antecknat i kyrkobok tillkomma denne såsom släktnamn enligt namnlagen. Såsom ovan framhållits1 rör det sig i prakti- ken om en stabilisering av ett namnbruk, som vederbörande redan är un- derkastad. Någon förändring av det av honom brukade namnet sker i all- mänhet icke. Att namnet tillkommer honom såsom släktnamn enligt lagen skall förstås på samma sätt som motsvarande uttryck i 1 mom.

Andra stycket

Den rätt att behålla sitt hittillsvarande släktnamn som enligt förslagets 6 5 tillkommer gift kvinna bör tillerkännas jämväl kvinna, som ingått äk- tenskap före lagens ikraftträdande. Detta kan endast ske på det sättet, att hon berättigas att inom en övergångsperiod under äktenskapet återtaga släktnamn efter samma princip som efter äktenskap enligt förslagets 7 g. Kommittén föreslår därför i föreliggande stycke, att kvinna som är gift vid lagens ikraftträdande inom två år därefter äger återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet.

Övergångstiden kunde väl i detta fall ha gjorts längre än enligt första

1 S. 82.

stycket, eftersom det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet icke får motsvarande aktualitet i detta sammanhang. Emellertid måste det anses önskvärt, att endast en tidrymd fastställes såsom övergångsperiod och några vägande skäl att utsträcka perioden i dessa fall synas ej föreligga.

Såsom nyss anfördes är bestämmelsen sakligt anknuten till 7 $. Detta innebär att kvinnan har möjlighet att återgå såväl till sitt namn såsom gift som till släktnamn, vilket hon haft såsom frånskild eller änka. Begag- nar sig hustru av föreliggande möjlighet, har hon därefter samma namnrätts- liga ställning som om hon avgivit förklaring enligt 6 €. Hon har alltså möj- lighet att ångra sig och efter anmälan antaga mannens släktnamn. Därmed måste emellertid hennes möjligheter anses uttömda. Man kan icke tillåta, att hon under övergångsperioden ånyo ångrar sig och med stöd av denna bestämmelse för andra gången under pågående äktenskap återtager namn, som tillkom henne före äktenskapet.

3 mom.

Såsom tidigare anförts åtnjuter egenartat adligt släktnamn redan materiellt skydd. Huruvida sådant skydd existerar jämväl för borgerligt nanm, har kommittén låtit vara en öppen fråga. Detta innebär, att kommittén utgår ifrån att sådan rätt kan vara för handen, ehuru detta ännu icke genom rätte- gång fastslagits. Enligt bestämmelsen i 1 mom. erhåller var och en som har släktnamn namnrätt därtill enligt namnlagen och enligt 2 mom. första stycket kan den, som vid lagens ikraftträdande saknar släktnamn, förvärva namnrätt antingen till släktnamn, som han antager enligt äldre regler, eller ock till sådant tillnamn, som efter övergångsperioden är att betrakta såsom släktnamn. Dessa bestämmelser kunna leda till inskränkning i sådan en- samrätt, som enligt vad nyss sagts är eller kan vara för handen enligt nu gällande rätt. Om så skulle ske, innebure det ett avsteg från den i Sverige gällande principen, att ny lag ej må äga tillbakaverkande kraft. En person, som före lagens tillkomst har talerätt, kan icke omedelbart genom lagens ikraftträdande berövas denna rätt. Det är därför nödvändigt att genom un- dantag från 1 och 2 mom. tillgodose namnhavares nu bestående ensamrätt till släktnamn. Hinder föreligger dock ej, att man i den nya lagen föreskriver viss tid preklusionstid inom vilken namnhavaren skall utöva sin tale- rätt, vid äventyr att han går den förlustig.

Kommittén föreslår, att den som enligt 1 och 2 mom. förvärvar rätt till släktnamn skall under en övergångsperiod vidkännas den inskränkning i rätten, som kan föranledas av nu gällande rätt. Med bestämmelsen åsyftas alltså inskränkningar, som föranledas dels av adelssläkters uteslutande rätt till egenartat adelsnamn enligt gällande praxis och dels av den särskilt av vissa teoretiker godkända, av praxis i högsta instans aldrig bedömda ensam- rätten till släktnamn i allmänhet.

Rätten att föra talan på grundval av äldre rätt har begränsats till en tid av fem år. Tidrymden är vald för att korrespondera med bestämmelsen i 34 5 andra stycket angående talerätt i anledning av namnmyndighetens be- slut. Preklusionstiden skall räknas, för de i 1 mom. åsyftade fallen från dagen för lagens ikraftträdande och för de i 2 mom. åsyftade fallen från den dag, då namnet i kyrkobok antecknats såsom släktnamn. Sistnämnda ut- tryck innebär, att utgångspunkten för preklusionen skall vara antingen den dag, då namnet efter anmälan antecknats som släktnamn, eller den dag _— två år efter lagens ikraftträdande från och med vilken redan antecknat tillnamn skall tillkomma namnbäraren såsom släktnamn.

Det har ovan1 sagts att, om uppkomsten av en känneteckensrätt i tiden går före ett namnförvärv, presumtion föreligger för att innehavaren av kännetecknet förvärvat en rätt, som den senare namnrätten ej kan omintet- göra. Detta får särskild betydelse då känneteckensrätten uppkommit genom registrering eller inarbetande av varumärke eller genom antagande och bru- kande av firma. Föreligger vid namnlagens ikraftträdande en äldre subjektiv känneteckensrätt av detta slag, torde av allmänna rättsprinciper följa, att denna rätt skall bestå oavsett vad i förslagets 23 5 andra stycket sägs om namnhavarens ensamrätt. Begagnande av pseudonym medför under vissa om— ständigheter administrativt skydd enligt förslagets 12 5 första stycket punkt 3. Visserligen kan icke nu fastställas, i vad mån ett ibruktagande av pseudo- nym även kan medföra en materiell känneteckensrätt, men kommittén an- ser, såsom ock ovanl antytts, att pseudonym som blivit känd, då lagen träder i kraft, torde äga ett skydd, svarande mot. det, som enligt vad nyss sades tillkommer varumärke och firma i vissa fall. Vad nu sagts äger möjligen viss tillämpning även i fråga om beteckningar för stiftelse, ideell förening m. m. Särskilda övergångsbestämmelser för dessa fall synas därför ej nöd- vändiga.

40 5. De i 2, 3, 5 och 6 55 upptagna reglerna om automatiska släktnamnsförvärv liksom i 18 5 1—3 mom. givna bestämmelser om automatiska bipersons- förvärv grundas bl. a. på en allmän namnplikt: i vissa situationer skall ett i lagen angivet släktnamnsförvärv äga rum. En tyst förutsättning för detta är naturligtvis, att det finns ett släktnamn att förvärva. Emellertid har det påvisats, att släktnamnssystemet ännu ej är fullt genomfört i Sverige och att det fortfarande finnes personer, vilka endast ha tillnamn eller helt sakna >>efternamn>>. Kommittén har med bestämmelserna i 39 5 2 mom. första stycket sökt råda bot på denna situation så långt det rimligen går genom att föreslå en omvandling av tillnamnen till släktnamn. Detta förhållande leder

1 S. 214. 1 S. 210.

till att man under övergångsperioden måste reglera efternamnsfrågan för dem, som enligt de ovan citerade förvärvsreglerna skola förvärva släktnamn men icke kunna göra det.

I föreliggande å föreslår kommittén att om någon enligt lagen skall för- värva annans släktnamn och denne saknar sådant men har tillnamn, som för honom är antecknat i kyrkobok, skall förvärvet under övergångstiden avse tillnamnet.

Bestämmelsen torde ej innebära något avsteg från det namnbruk som re- dan nu tillämpas. Därest tillnamn finnes antecknat för en fader, torde prästen när personakten upplägges anteckna barnet med samma >>efter- namn>>, såvida icke föräldrarna särskilt påpeka, att namnet är faderns patronymikon och att barnet därför bör antecknas med eget patronymikon. Det torde ej förekomma, att prästen särskilt undersöker, om en man, som ingår äktenskap, har släktnamn eller blott tillnamn; utan granskning härav torde han anteckna mannens >>efternamn>> jämväl för hustrun. Genom den nu föreslagna bestämmelsen skapas ett rättsligt underlag för sådana åtgärder. En särskild betydelse får bestämmelsen därigenom att 18 5 blir automatiskt tillämplig. Om t. ex. en fader, som har tillnamn, under Övergångstiden an- mäler detta som sitt släktnamn, tillkommer enligt reglerna i 18 5 1 och 2 mom. namnet i och med detsamma hans barn och hustru såsom släktnamn. På samma sätt skapas genom denna 5 en förutsättning för att tillnam- nets förvandling till släktnamn vid övergångstidens slut kommer att om- fatta alla de personer, som enligt namnlagens huvudregler skola bära samma släktnamn. För att ytterligare inskärpa detta förhållande har kom- mittén gjort ett tillägg av innehåll, att för den som förvärvat tillnamn en- ligt 40 5 de i 39 5 2 mom. första stycket stadgade reglerna därefter skola gälla.

FÖRSLAG TILL FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR

Föräldrabalken

Kommittén föreslår, att 5 kap. 2 och 3 5,5 föräldrabalken upphävas (38 å NL) samt att kapitlets 1 å avfattas så, att beträffande barns och adoptiv— barns nanm hänvisning sker till namnlagen. Såsom ovan framhållits finner kommittén det med hänsyn till föräldrabalkens grundläggande natur olämp- ligt att låta ett helt kapitel utgå ur balken. Även ur saklig synpunkt fram- står det som önskvärt, att frågan om namnet omnämnes i samband med de rättsregler-, som i övrigt gälla för barn och adoptivbarn.

Lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura Enligt 9 & firmalagen skall enskild näringsidkares firma innehålla hans tillnamn med eller utan förnamn. Kommittén föreslår att ordet tillnamn utbytes mot släktnamn. Den gällande lydelsen torde visserligen ha avseende å >>efternamn>> i vidsträckt bemärkelse och sålunda även å släktnamn. Ge— nom den nya lagen kommer emellertid en bestämd skiljelinje att uppdragas mellan tillnamn och släktnamn. Tillnamnet förlorar därmed i betydelse och efter utgången av övergångsperioden på två år kommer det endast un- dantagsvis att finnas såsom >>efternamn>>. Med hänsyn härtill bör man i samband med namnlagens ikraftträdande i firmalagen utbyta termen till- namn mot släktnamn.

Lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Skälen för att mål angående släktnamn och förnamn i högsta instans böra upptagas och handläggas av regeringsrätten ha ovan framlagts. Här skall blott något sägas om förfarandet.

De i 8—16 åå NL intagna reglerna för namnbyte giva namnmyndigheten möjlighet att kortfattat motivera sina beslut i namnärenden. Om namnmyn— digheten godkänner ett redan befintligt släktnamn, bör således angivas vil— ket lagrum som tillämpats 8, 9, 14, 15 eller 16 5. Har ansökan avslagits, skall i beslutet angivas huruvida villkoren för namnbyte enligt 10 g ej ansetts föreligga eller om det sökta namnet på grund av bestämmelserna i 11—13 55 ej kunnat godkännas. En kortfattad motivering för beslutet får i all- mänhet anses vara tillfyllest ur sökandens synpunkt. Däremot kan det ofta anses önskvärt, att myndigheten i samband med ett överklagande mera ut—

förligt motiverar sitt ställningstagande. Det kan därför vara lämpligt, att namnmyndigheten till Kungl. Maj:t i samband med översändandet av be- svärsinlagan och handlingarna i ärendet jämväl överlämnar ett eget yttrande med en mera ingående motivering för beslutet.

F olkbokföringsförordningen

I 16 å folkbokföringsförordningen finnas nu bestämmelser om dels anmälan om barns födelse och dels anmälan om nyfött barns förnamn. Sedan reg- lerna om förnamn samt sättet och tiden för anmälan därom nu upptagits i namnlagen(26 5), måste bestämmelsen i folkbokföringsförordningen i samma mån inskränkas. I sin föreslagna lydelse kommer den endast att behandla anmälan om barns födelse. Till bestämmelsen kommer dock allt- jämt anmälan om förnamn att vara knuten på det sättet, att namnet skall givas och anmälas inom samma tid, som enligt folkbokföringsförordningen gäller för födelseanmälan.

Kungl. kungörelsen den 25 maj 1945 angående anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m. m.

Enligt den nu gällande bestämmelsen äger fastighetsägare, som erhållit nytt namn, påkalla anteckning i lagfartsprotokollet rn. m. Emellertid har i kom- mitténs lagförslag termen erhålla använts endast för sådant namnförvärv, vilket sker efter ansökan hos namnmyndigheten. I kungörelsen avses alla lagliga ändringar av nanm, och kommittén anser det därför lämpligt, att man till undvikande av missförstånd utbyter erhållit mot det ur namnlagens terminologi riktiga förvärvat.

N amnmyndigheten

I 31 å NL föreskrives, att ansökan om erhållande av släktnamn eller för- namn skall göras hos en för riket gemensam namnmyndighet. I 33 5 1 mom. NL finnas föreskrifter hur den som är missnöjd med pastors beslut må besvära sig hos namnmyndigheten. Slutligen stadgas i 35 & NL, att Ko- nungen skall meddela närmare bestämmelser om namnmyndigheten.

1 5. Sedan den 1 juli 1946 prövas ansökningar om godkännande av släktnamn utav statistiska centralbyrån (KK den 28 juni 1946; jfr också Kungl. Maj:ts instruktion för statistiska centralbyrån den 20 september 1957 /nr 549/ 3 5 in fine). I sin egenskap av riksbyrå för folkbokföringen har centralbyrån vidare att handlägga ärenden angående ändring och tillägg av förnamn (17 g 3 mom. samt 59 å folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946). Med stöd av 13 å i instruktionen för verket anlitar centralbyrån vid behandling av namnfrågor särskild språkvetenskaplig expert, vilken dock endast är råd— givare och därför icke deltager i avgörandet, för vilket han alltså ej är ansvarig.

I samband med en översyn av namnlagstiftningen finnas skäl att förut— sättningslöst pröva frågan vilken myndighet, som skall vara namnmyndig— het. Detta spörsmål har tidigare varit föremål för överväganden inom justi— tiedepartementet 1936 (P. M. den 9 oktober 1936) och 1945 (V. P. M. av november 1945). Vid det första tillfället uppställdes såsom olika alternativ statistiska centralbyrån, socialstyrelsen samt patent- och registreringsver— ket. I promemorian fastslogs utan närmare motivering att patentverket och socialstyrelsen stodo relativt främmande för de uppgifter, varom vore fråga, medan det å andra sidan ansågs >>otvivelaktigt>> att centralbyrån låg närmast till för uppgiften. I utredningen 1945 uppställdes ej något alternativ till statistiska centralbyrån, men en omfattande motivering för valet av detta ämbetsverk framlades. Därvid framhöll man särskilt släktnamnsfrågornas samband med folkbokföringen och vissa andra arbetsuppgifter, som central— byrån då redan hade eller kunde förväntas få sig anförtrodde.

Vid övervägande av frågan har kommittén kommit till den slutsatsen, att för närvarande endast två ämbetsverk kunna komma i fråga, nämligen sta- tistiska centralbyrån i dess egenskap av riksbyrå för folkbokföringen och patent- och registreringsverket.

I statistiska centralbyrån handläggas namnfrågor -— såväl när det gäller släktnamn som förnamn _, inom den s. k. namnbyrån, vilken utgör en del av folkbokföringsavdelningen.1 Inom denna avdelning finnes juridisk sak— kunskap, företrädd av förutom byråchefen —— två förste byråsekreterare samt två byråsekreterare i befordringsgången. Dessa jurister ha speciali- serat sig på familjerätt, medborgarskapslagstiftning och utländsk lagstift- ning på hithörande områden samt annan lagstiftning, som har betydelse för den tillsyn över folkbokföringen som åvilar avdelningen. De besitta även ingående erfarenhet av de tekniska kyrkobokföringsfrågorna. En av riks— byråns uppgifter är att utfärda anvisningar till prästerskapet och att tjänst- göra som rådgivare i frågor rörande kyrkobokföringen. Inom kyrkobokfö— ringen individualiseras den enskilde personen som samhällsmedlem genom sitt nanm (släktnamn och förnamn) samt födelsedatum. I fråga om änd- ringar av dessa för kyrkobokföringen grundläggande data är centralbyrån beslutande och för närvarande sista instans. Centralbyrån tjänstgör även som remissinstans i frågor som gäller folkbokföringen.

Inom patentverket handläggas för närvarande ärenden angående registre- ring av varumärken och vissa firmor. Namnrätten äger såsom en del av känneteckensrätten nära släktskap med varumärkesrätt och firmarätt och den sakkunskap på dessa rättsområden, som redan finnes att tillgå inom patentverket, synes väl ägnad att omhänderhava även namnfrågor. Redan nu har patentverket att taga ställning till namnrättsliga frågor och dess befattning därmed kommer att utvidgas enligt den nya varumärkes- och firmalagstiftning som kan väntas. I detta sammanhang bör särskilt obser- veras den granskning i hos patentverket förda register över varumärken och firmor som förutsättes vid tillämpning av 12 5 punkt 5. NL. Ser man frågan i ett vidare perspektiv kan det slut!igen påpekas, att det föreligger en viss internationell tendens att låta all immaterialrätt handläggas inom ett och samma verk. Denna tendens har i olika omfattning -— dock ej såvitt gäller namnrätt —— kommit till uttryck i bl. a. Schweiz, Tyskland, England och Holland. '

Vid övervägande av de skäl som talar för förläggningen till det ena eller andra verket har kommittén kommit till den slutsatsen, att det verk som har tillsynen över folkbokföringen också bör tjänstgöra som namnmyndig- het. Härför talar framför allt praktiska skäl. Inom detta verk måste finnas sakkunskap på de lagstiftningsområden kyrkobokföringen, familje- rätten och medborgarskapsrätten _— som redan nu har och med den nya lagen kommer att få än större betydelse för viktiga delar av namnmyndig- hetens och prästerskapets handläggning av namnärenden. Det är vidare endast det verk, vilket har tillsyn över folkbokföringen, som har kompetens att utfärda anvisningar till prästerna. Det kan visserligen sägas att riks— byrån för folkbokföringen utan att vara namnmyndighet kan utfärda så-

1 Angående handläggningen av namnärenden se vidare bilaga 4.

dana anvisningar. Så sker för närvarande på vissa områden, där annat äm- betsverk i övrigt är ansvarigt för tillämpningen av lagstiftningen, t. ex. frågor rörande anteckning om vaccination och förekomst av sinnessjukdom som äktenskapshinder. Dylika frågor utgöra emellertid endast detaljer av ifrågavarande lagstiftning. I föreliggande fall gäller det tillämpningen på kyrkobokföringen av namnlagstiftningen i dess helhet. Om riksbyrån skall utfärda anvisningar utan att själv vara namnmyndighet, mäste verket skaffa sig en ingående kännedom om lagstiftningen och dess tillämpning utan att ha stöd av den erfarenhet som den förvärvar genom att själv svara för till- lämpningen. Ytterligare några omständigheter böra framhållas. Enligt kom- mitténs förslag skall den som ej nöjer sig med pastors beslut i namnfrågor besvära sig hos namnmyndigheten. Om namnfrågorna skiljas från övriga kyrkobokföringsfrågor, kommer prästerskapet att få att göra med ytterli- gare en central myndighet. Den granskning som måste göras för att undvika intrång i annans rätt till varumärke eller firma kan utan svårighet åstad- kommas genom formfria kontakter mellan namnmyndigheten och patent- verket. Kommittén har därför ansett att med nuvarande organisation av folkbokföringen praktiska skäl övervägande tala för att den centrala myn- dighet som har översynen över folkbokföringen också är namnmyndighet.

Ett definitivt beslut att statistiska centralbyrån skall vara namnmyndig- het försvåras emellertid av att frågan om såväl centralbyråns som folkbok- föringens framtida organisation ligger i stöpsleven.

I sitt hösten 1959 avgivna betänkande har 1956 års statistikkommitté1 föreslagit, att namn- och folkbokföringsärenden icke överföras till det av kommittén föreslagna statens statistikverk utan till annan myndighet, näm- ligen folkbokföringsärendena till det organ, som får tilläggspensioneringen om hand, och namnärendena till patentverket. Genom detta förslag kan frå- gan komma i ett nytt läge. Skulle folkbokföringsfrågorna ej längre hand- läggas inom statistiska centralbyrån eller det verk, som kan komma att motsvara byrån, synes en av grundförutsättningarna för att namnärenden skola upptagas av byrån undanryckt. Innan man vet i vilken ordning och inom vilket ämbetsverk folkbokföringsfrägorna skola handläggas måste kommittén avstå från att i denna del avgiva något slutgiltigt förslag.

namnlagens ikraftträdande emellertid icke kan uppskjutas i avvaktan på att nämnda organisationsfrågor som beröra även andra rättsområden lösas föreslår kommittén att centralbyrån tillsvidare bibehålles såsom namn- myndighet.

Vilken central myndighet som än slutligen anses böra handlägga namn- ärenden gäller, att namnärendena kräva en särskild behandling. Härutinnan får kommittén framhålla följande.

Namnfrågorna äro i hög grad en privaträttslig angelägenhet. Det är därför

1 SOU 1959:33 s. 181 f.

av vikt att man vid handläggning av dessa har tillgång till erforderlig juri- disk kompetens. Enligt kommitténs mening bör föredragande i namnären- den vara jurist liksom den avdelningschef, inom vars avdelning ärendena handläggas. Om ärenden skola kvarligga inom centralbyrån, torde dessutom en personalförstärkning inom folkbokföringsavdelningen bli nödvändig. Det torde vidare vara lämpligt att från verkschefen till avdelningschef eller före- dragande överflytta beslutanderätt i vissa frågor. Med hänsyn härtill och till beskaffenheten av de frågor, vilka byrån enligt den nya lagen kommer att handhava, bör föredragande erhålla högre tjänsteställning än nu.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas den språkvetenskapliga expertisen. För närvarande anlitar centralbyrån med stöd av 13 å i instruktionen för byrån en språkvetenskapligt utbildad sakkunnig, som granskar nya släkt- namn och även uttalar sig i frågor angående namnlikhet. Han har dock endast ställning av rådgivare. Enligt förslaget till namnlag (11 5) skola nya släktnamn uppfylla vissa språkliga krav och en följd härav bör vara, att den språkliga granskningen ingår som ett fast led i handläggningen av ärende angående nytt släktnamn. En sådan granskning bör även vara obli— gatorisk, då fråga om namnlikhet uppkommer. Kommittén föreslår därför att en språkvetenskapligt utbildad sakkunnig skall deltaga i handläggning av ärende angående nytt släktnamn. Den sakkunnige måste emellertid då givas en annan ställning än såsom en av namnmyndigheten tillkallad expert. Kommittén föreslår, att han skall förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år.

Den nuvarande språkliga granskningen tillgår i huvudsak så, att till den sakkunnige översändes en lista upptagande sökta släktnamn samt, i före- kommande fall, sådana existerande släktnamn, som kunna föranleda för— växling med de sökta. Har ett sökt släktnamn hämtats ur någon av de offi- ciella namnböckerna, kommer någon språklig värdering av namnet i all- mänhet ej i fråga. I andra fall kan det sökta namnet vara så långt ifrån det språkligt acceptabla att det framstår som uppenbart, att det ej kan godkän- nas. Beträffande de namn, vilka bli föremål för ett övervägande, avger experten en kort motivering för sitt tillstyrkande eller avstyrkande förslag. Finner centralbyrån sig ej kunna efter enbart detta yttrande av den sak— kunnige fatta beslut i nanmärende, kan frågan återremitteras till den sak— kunnige. *

Kommitténs förslag, att den sakkunnige skall deltaga i handläggningen av ärende angående nytt släktnamn, skall icke fattas så, att han måste vara närvarande, då beslut fattas i varje särskilt fall. Det nu tillämpade förfa- randet med en preliminär språklig granskning synes lämpligt även i fort- sättningen. Då det framstår såsom otvivelaktigt för såväl namnmyndigheten som den sakkunnige, att en ansökan skall bifallas eller avslås, bör hans del- tagande inskränka sig till ett yttrande i samband med den preliminära

granskningen. Är den sakkunnige tveksam, yppa sig vid den preliminära granskningen olika meningar eller förekommer eljest anledning därtill, skall ärendet handläggas i närvaro av den sakkunnige. Sådana ärenden kunna samlas till vissa sammanträden, förslagsvis ett i månaden, vid vilka den sak- kunnige personligen kan utveckla sina synpunkter. När den sakkunnige är sålunda närvarande vid ärendets slutliga handläggning skall han om beslu- tet strider mot hans åsikt enligt 20 å i instruktionen för centralbyrån låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening.

Även om man på detta sätt bygger vidare på det förfarande som nu till- lämpas, synes det dock klart, att den sakkunniges arbetsbörda kommer att avsevärt öka. För närvarande utgår ersättning till honom med 3 000 kronor. Detta belopp kommer att med den nya ordningen vara otillräckligt. Det är visserligen ej möjligt att på förhand uttala sig om i vilken omfattning den sakkunniges närvaro vid sammanträden blir nödvändig. Emellertid får det förutsättas, att det ökade ansvar, som lägges på den sakkunnige, samt det därmed ökade arbetet bör föranleda en avsevärd ökning av arvodet.

Med hänsyn till betydelsen av den språkliga granskningen enligt förslaget måste man slutligen överväga att för den sakkunnige förordna suppleant.

Förfarandet vid ansökan

I föreliggande avsnitt regleras förfarandet vid ansökan om erhållande av släktnamn och förnamn. I 2 & angives sättet för ansökan samt de handlingar, som erfordras. Bestämmelser angående handläggningen ha i den mån det ansetts erforderligt givits i 3 5. I 4 5 regleras centralbyråns åtgärder sedan beslut i ärendet fattats och i 5 & givas bestämmelser angående byråns upp- gifter sedan beslutet vunnit laga kraft.

2 5. Denna 5 innehåller de grundläggande bestämmelserna om hur ansökan skall vara beskaffad samt vilka handlingar som jämte denna skola ingivas. Mot- svarande bestämmelser ha hittills varit intagna i 5 2 SlF.

Första stycket Till en början stadgas, att ansökan skall vara skriftlig och innehålla dels uppgift om sökandens adress och dels de skäl på vilka ansökan grundas. Nu anses i regel redan uppgiften om att sökanden har sonnamn innefatta tillräckliga skäl för en ansökan. Endast om sökanden har egenartat släkt- namn behövs ytterligare motivering. Med den nya ordningen kommer även för byte av sonnamn att krävas att skäl angives, i regel att namnet icke är särskiljande. Naturligtvis skall dock fortfarande en icke motiverad ansökan om nytt släktnamn av en person med ett av de notoriskt icke särskiljande släktnamnen kunna utan vidare upptagas till prövning.

Bestämmelsen att vid ansökan skall fogas prästbevis av visst innehåll är övertagen från gällande rätt. Äro flera sökande, skall av prästbeviset framgå deras inbördes skyldskap.

Andra stycket Enligt 8 5 första stycket, 9 5 och 12 5 andra stycket NL förutsättes för att ansökan skall kunna bifallas samtycke av annan person, nämligen av styv- fader, av fosterföräldrar eller av anförvant, vilken tidigare efter ansökan erhållit det sökta namnet. I detta stycke stadgas, att sådant samtycke skall hava skriftlig form och vara styrkt av vittnen. Härmed menas, att samtycket skall vara egenhändigt undertecknat. Vid bevittningen bör iakttagas vad som stadgas i lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

3 5. I denna & stadgas rätt och plikt för centralbyrån att föranstalta om full- ständigande av utredningen.

Enligt gällande praxis inhämtar centralbyrån upplysningar i åtskilliga ärenden. Så är alltid fallet, då styvfaders namn eller frånskild moders nanm som ogift sökes för inomäktenskapligt barn, vars fader lever, om denne ej i förväg förklarat sig icke ha något emot en sådan åtgärd.

Med hänsyn till den variationsrikedom NL erbjuder och det krav som i 2 5 första stycket namnkungörelsen uppställes därom, att åberopade skäl skola angivas i ansökan, kunde man tänka sig att låta sökanden själv om- besörja all utredning. Emellertid har det synts kommittén lämpligt att understryka, att gällande praxis bör följas även i fortsättningen. Oftast torde utredningen kunna fullständigas genom att sökanden anmodas att i vissa avseenden komplettera den. Efterkommes icke en sådan anmaning äger byrån om bristfälligheten är relevant avslå ansökan. Det kan vara lämpligt att erinran härom göres i samband med anmodan.

I en typ av fall fordras särskild utredning nämligen då det gäller ett minderårigt barns ansökan om annat släktnamn än det, som tillkommer något av dess föräldrar, alltså de i 8 och 9 åå NL angivna fallen. Så är fallet redan enligt nuvarande praxis. Därvid bör dock observeras, att fader till barn utom äktenskap knappast kan anses ha intresse i saken, med mindre han är eller varit dess vårdnadshavare.

Inom kommittén har ifrågasatts, att det skulle föreskrivas, att byrån all— tid skulle skriftligen underrätta sökanden om framkomna anmärkningar med föreläggande för denne att yttra sig inom viss angiven tid samt att ansökningen vid denna tids utgång skulle avskrivas utan vidare prövning, om sökanden icke inkommit med svar. Ett sådant system gäller för patent- ärenden och skall enligt föreliggande förslag införas för varumärkesärenden. Kommittén har emellertid ansett sig icke ha anledning att närmare ingå på

frågan om en sådan uppläggning av förfarandet i nuvarande läge, bl. a. med hänsyn till ovissheten om den framtida namnmyndigheten.

4 5.

Denna 5 innehåller föreskrifter angående centralbyråns åtgärder, sedan beslut i namnärende fattats. I första stycket regleras de åtgärder som avse sökanden, medan de i andra stycket intagna bestämmelserna beröra övriga, som kunna ha intresse av beslutet.

Sedan en möjlighet att överklaga centralbyråns beslut i namnfrågor före- slagits, måste man lämna föreskrifter om det sätt, på vilket den som äger föra talan skall få kännedom om beslutet; en sådan bestämmelse är nöd— vändig ej blott för att bereda honom möjlighet att f01a talan utan också för att erhålla en tidpunkt från vilken klagotiden skall räknas. 1 335 ' 2 mom. NL föreskrives, att fullföljdstiden skall räknas från den dag då lil aganden fått del av beslutet eller detta kungjorts.

Delgivning bör ske genom en vanlig underrättelse, tillställd sökanden per post. Ett mera formellt delgivningsförfarande skulle normalt te sig alltför kostsamt och omständligt. Kungörelsen införes i allmänna tidningarna.

5 5. Denna & innehåller regler om centralbyråns åtgärder sedan beslut om nanm vunnit laga kraft.

Enligt vad sagts i motiven till NL avser kommittén att namnmyndighetens beslut om nytt namn skall vara konstituerande. Det måste alltså ankomma på centralbyrån att, sedan bifall till ansökan om nanm vunnit laga kraft, därom underrätta kyrkobokföraren. Har ansökan om släktnamn avseende å flera personer, vilka äro kyrkoskrivna på olika håll (t. ex. vuxna syskon), skall centralbyrån givetvis underrätta var och en av kyrkobokförarna. Be- stämmelsen, att centralbyrån dessutom skall utfärda namnbevis, har två funktioner. Dels skall sökanden personligen få veta att det beslut, varom han enligt 4 5 underrättats, blir ståndande, dels kan en sökande ha anled- ning att i olika sammanhang förete bevis 0111 att han lagligen bytt namn.

För närvarande löses namnbevis med 20 kronor i stämpel. Om namnmyn— dighetens lagakraftägande beslut i enlighet med förslaget blir konstituerande för namnbytet, har en sökande ej längre personlig anledning att utlösa namnbevis. Hans allmänna skyldighet enligt 5 10 expeditionslösenförord- ningen att lösa namnbeviset kvarstår emellertid. Det synes ej vara anled- ning att närmare ingå på frågan, huruvida stämpelkostnaden vid ett genom- förande av en namnlag i enlighet med kommitténs förslag bör vara oför- ändrad. Det kan också tänkas, att man i stället inför en ansökningsavgift. Om man överväger att låta namnärenden handläggas av patentverket upp- komma särskilda problem. För patentverket gäller nämligen, att kostna- derna för dess verksamhet anses böra täckas av erlagda avgifter. Det före-

faller visserligen knappast lämpligt att låta namnmyndigheten vara på mot— svarande sätt »självförsörjande», men frågan om avgiften måste i ett sådant läge upptagas till förnyad prövning.

Förfarandet vid anmälan

I detta avsnitt ha upptagits de bestämmelser, som gälla anmälan hos kyrko- bokförare, dennes åtgärder i anledning av anmälan samt förfarandet hos namnmyndigheten vid fullföljd av talan mot pastors beslut. I 6 & givas reg- ler för anmälans form medan 7 och 8 åå innehålla särskilda föreskrifter rörande medgivande och samtycke. I 9 & regleras anmälan av förnamn och i 10 & upptagas vissa bestämmelser, som reglera pastors förfarande. För— farandet hos namnmyndigheten regleras i 11 5.

6 5.

Denna &, som föreskriver hur den anmälande skall förfara och vilka krav pastor skall ställa på anmälans form, överensstämmer i huvudsak med 15 5 första stycket folkbokföringsförordningen.1

7 5. I denna & lämnas föreskrifter 0111 de formella krav som böra ställas på ett medgivande av fader till utomäktenskapligt barn, att det må antaga hans namn (3 5 andra stycket andra punkten NL).

Medgivande av detta slag kan förekomma även nu, men det synes ej finnas några regler för hur det skall lämnas. En undersökning har givit vid handen, att sådant medgivande ibland lämnas i samband med erkännande av faderskap inför barnavårdsman och stundom muntligen inför pastor. I vissa fall har skriftligt medgivande godtagits.

Det har synts kommittén lämpligt att först och främst anknyta medgi- vandet till erkännande av faderskap. I 3: 4 FB finnas föreskrifter för hur sådant erkännande skall lämnas. Det är uppenbart, att den garanti som ligger i dessa föreskrifter är tillfyllest då det gäller frågan om namnet. Där— till kommer, att det framstår som synnerligen praktiskt att upptaga namn— frågan i samband med alla övriga spörsmål, som röra faderskapet. Kom- mittén förutsätter därför, att den som har att mottaga erkännande om fa- derskap hädanefter regelmässigt upptager även namnfrågan till behand- ling. Rör det sig om skriftligt erkännande, skall i den använda blanketten finnas särskilt utrymme för namnet. Enligt KK den 2 november 1928 ang. skyldighet för landsfiskal, notarius publicus och barnavårdsnämnd att lämna vissa uppgifter till vederbörande kyrkobokförare skall, när faderskap fastställts genom erkännande eller avtal, anmälan därom göras till kyrko-

1 De hänvisningar som finnas i 7 5 andra stycket och 9 5 andra stycket normera icke något namnärende utan äro av rent upplysande karaktär.

bokföraren. Denna anmälan leder till anteckning i kyrkobok. Med det av kommittén föreslagna systemet skall anmälan innehålla jämväl uppgift om medgivande till namnet, varefter anteckningen i kyrkobok kommer att om- fatta jämväl medgivandet. På så sätt följer medgivandet barnet genom livets skiften liksom själva faderskapserkännandet.

Skulle medgivande ej finnas antecknat i kyrkobok, då barnet vill antaga faderns nanm — det kan bero på att medgivande ej lämnats tidigare eller på att gjort medgivande ej antecknats —— skall fadern även senare kunna lämna sådant. Att ett sådant medgivande skall kunna lämnas muntligen inför pastor synes självklart och överensstämmer med reglerna för erkän— nande. I övriga fall finner kommittén det tillräckligt om man låter fadern lämna medgivandet i en skriftlig av honom undertecknad av vittnen styrkt handling. Givetvis skola vittnena ha kännedom om handlingens innehåll (jfr ovan 2 5 andra stycket). Man har i själva verket därmed från fa— derns sida åstadkommit en handling, som motsvarar den, vilken onmämnes i 3: 4 FB. De i sistnämnda lagrum ytterligare angivna åtgärderna — god— kännande av barnavårdsman och vitsordande från moderns sida salma däremot relevans, eftersom faderskapet redan är fastslaget och antagandet av namnet därefter regelmässigt ankommer på modern såsom vårdnads- havare för barnet.

Trolovningsbarn och barn till vars förmån fadern avgivit arvsrättsförkla- ring äro utan vidare berättigade till faderns namn (3 5 andra stycket första punkten NL). Begreppen trolovningsbarn och arvsrättsförklaring äro be— handlade i annat sammanhang (I: 4 FB respektive 4: 4 ÄB) och de form- föreskrifter, som erfordras, böra därför ingå i den lagstiftning, som reg- lerar själva begreppen. Den hänvisning som i andra stycket av förevarande & gjorts syftar därför på 3: 4 FB och 4: 5 ÄB.

& 5. De formkrav, som här ställas på styvfaderns samtycke (3 & tredje stycket NL), överensstämma med vad i 7 5 sagts angående faders medgivande.

9 &. Anmälan om förnamn som göres inom tiden för födelseanmälan eller inom fristen av ett är efter födelsen (26 5 första stycket NL) behöver icke åtföljas av något bevis om vilket nanm som givits. Garantin för att »rätt» nanm an— mäles _ d. v. s. det nanm varom föräldrarna blivit ense —— ligger i formkra- vet i 32 & NL, enligt vilken båda föräldrarna såsom vårdnadshavare skola verkställa anmälan.

Då det gäller de på särskilda grunder stadgade kompletteringarna till den första förnamnsgivningen, måste man åter ställa vissa formella krav på bevisning om att rätt förnamn anmäles. För de fall som avse dop inom svenska kyrkan gälla Specialregler upptagna i 37 5 3 mom. KK den 30 de-

cember 1946 ang. kyrkobokföringen i riket; en hänvisning till detta stad- gande torde vara tillfyllest (se andra stycket). Vid religiös namngivning inom annat trossamfund måste man i namnkungörelsen uppställa krav, vilka giva motsvarande garanti för att anmälan endast kommer att avse det namn som verkligen givits eller antagits. Det bevis som fordras kan dock ej till sin form normeras här. Det får bli pastors sak att från fall till fall av- göra huruvida företett bevis om namngivningen kan godtagas.

10 5. Enligt 29 & tredje stycket NL skall beslut rörande anmälan meddelas så snart ske kan. I regel kommer beslutet att meddelas på så sätt att pastor vid muntlig anmälan omedelbart förklarar, att han konnner att verkställa den begärda anteckningen, eller också att anteckningen ej kommer att ske. I båda dessa fall börjar fullföljdstiden att omedelbart löpa. I det senare fallet bör pastor härom underrätta sökanden. Är pastor tveksam eller har anmälan gjorts skriftligen vilket ju enligt 6 & må kunna förekomma — kan omedelbart beslut ej meddelas. Han måste då om beslutet underrätta den som beslutet gäller. Detta kan väl ske an- tingen muntligen å pastorsexpeditionen eller skriftligen men i båda fallen skall pastor lämna fullföljdshänvisning.

11 5. Denna % innehåller föreskrifter angående centralbyråns åtgärder i besvärs- ärende. Första stycket reglerar förfarandet, sedan beslut i ärendet fattats, medan den i andra stycket intagna bestämmelsen innehåller föreskrift om byråns åtgärd, sedan beslut vunnit laga kraft.

Envar vars rätt därav beröres äger föra talan mot namnmyndighetens beslut i ärende som dragits under dess prövning (33 5 2 mom. NL). Sådan rätt tillkommer i första hand klaganden samt, om talan fullföljts av annan än den som verkställt anmälan hos pastor, den som avses med beslutet. De skola därför erhålla del av beslutet. Då någon kungörelse ej sker och såle- des någon fast utgångspunkt för besvärstiden ej erhålles, bör delgivningen ske på sådant sätt, att centralbyrån får bevis för när den ägt rum. Under— rättelsen skall innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad den som är missnöjd har att iakttaga vid fullföljd mot detta.

Besvärstiden är tre veckor. Sedan beslutet vunnit laga kraft mot dem som erhållit underrättelse därom enligt vad nyss sagts, skall centralbyrån un- derrätta pastor. Innefattar beslutet att viss anteckning skall ske i kyrkobok, åligger det pastor att efter mottagandet av underrättelsen genast ex officio verkställa aneckningen. Innebär beslutet åter, att anmälan om anteckning icke borde ha mottagits av pastor, skall denne stryka anteckning, som han i anledning av anmälan kan ha verkställt.

12 5.

Denna & innehåller bestämmelser om hur hustru, som vill under äktenska- pet behålla släktnamn vilket tidigare tillkommit henne (6 5 första stycket NL), skall avgiva förklaring.

Kommittén föreslår, att denna förklaring skall kunna ske antingen inför pastor i den församling, där lysning sökes, eller inför vigselförrättaren. Avsikten med bestämmelsen är, att förklaring före vigseln alltid skall ske hos pastor i lysningsförsamlingen; med vigselförrättaren menas alltså en- dast den, som verkligen förrättar vigseln. Det skall icke vara tillåtet för henne att i förväg hos en för vigsel vidtalad präst eller i samband med an- mälan om vigsel hos magistrat eller landsfiskal avgiva förklaringen. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit olika förfaranden i de båda fallen. Kvinnan har intresse av att hos pastor i lysningsförsamlingen kunna avgiva förklaringen antingen muntligen eller skriftligen. Inför vigselförrättaren är skriftlig förklaring knappast lämplig och hon synes ej heller ha behov av en sådan möjlighet. Någon särskild form för den skriftliga förklaringen inför pastor synes ej påkallad.

De i andra stycket angivna formföreskrifterna ha till ändamål att å ena sidan göra vigselförrättaren underkunnig om att förklaring föreligger och å andra sidan låta vid vigseln avgiven förklaring komma till kyrkobokförarens kännedom för anteckning i kyrkobok. I andra stycket givna regler fylla dessutom det behovet, att hustru får ett bevis för att förklaringen avgivits.

Övergångsbestämmelse

13 5.

Det har i motiven till 12 NL påpekats, att det hos namnmyndigheten förda släktnamnsregistret i vissa hänseenden är ofullständigt. En av orsakerna härtill är, att släktnamn, vilket anmäles enligt bestämmelsen i 5 1 punkt 3. SlF patronymikon eller gårdsnamn —- ej kommer till namnmyndighetens kännedom. Kommittén har föreslagit, att möjligheten att sålunda anmäla patronymikon eller gårdsnamn såsom släktnamn skall bibehållas under en övergångsperiod om två år (39 ä 2 mom. NL). För att förhindra att anmä- lan, som sker under övergångsperioden, leder till ofullständighet i namn- myndighetens register föreslås i förevarande g, att pastor i dylika fall skall om namnet underrätta centralbyrån.

De familjerättsliga reglerna om hur barn, adoptivbarn och hustru förvärva (och i vissa fall förlora) släktnamn finnas för närvarande i föräldrabalken av 1949 och giftermålsbalken av 1920. De förutsättningar, under vilka ett nytt släktnamn må antecknas i kyrkobok, äro angivna i släktnamnsförord- ningen av 1901. Med nytt släktnamn menas dels släktnamn som antagits av person, vilken tidigare saknat sådant namn, dels släktnamn, vilket barn eller hustru enligt familjerättsliga bestämmelser antagit i stället för släktnamn, som barnet eller hustrun tidigare haft, och dels släktnamn som av myndighet godkännes för antagande. Även regler om sådant godkännande av nytt släktnamn äro intagna i släktnanmsförordningen. Dessa innefatta tillika ett administrativt skydd för redan existerande släktnamn.

I den mån frågor rörande förvärv eller ändring av förnamn äro lagligt reglerade, återfinnas bestämmelserna därom i folkbokföringsförordningen av 19146. Bestämmelser om förnamn som givas vid dop inom svenska kyrkan, finnas upptagna i lag den 20 december 1946 0111 tillägg till 3 kap. kyrko— lagen.

Ehuru reglerna i föräldrabalken formellt äro av sent datum, härröra de från den genomgripande revisionen av lagstiftningen om barn och adoptiv— barn under åren 1917—1920. Den lagstiftning, som reglerar rätten till släkt- namn, har således, med undantag för mindre justeringar, i sak tillkommit mellan åren 1901 och 1920. Ännu under denna period var namnet föremål för endast begränsat rättsligt intresse. Under de bortåt fyrtio år, som därefter förflutit, har samhällsutvecklingen, framför allt på det sociala planet, ak- tualiserat gamla och skapat nya problem inom namnrätten. Även den 1110- derna utvecklingen av känneteckensrätten har verkat i samma riktning. En revision av hithörande rättsregler har därför länge framstått som ett behov och kommitténs uppdrag har varit att förutsättningslöst utreda namnrätten och därmed sammanhängande frågor. Utredningsarbetet har bedrivits i samverkan med delegerade från Danmark och Norge.

Kommitténs förslag innebär, att alla regler om släktnamn och förnamn sammanföras till en gemensam namnlag. Det gränsområde till namnrätten som omfattar rätten till pseudonym, signatur, artistnamn och likartade nanm föreslås av kommittén bliva föremål för särskild utredning.

Det sammanförande av reglerna om namn i en enda lag, som sålunda före- slås, har i Norge förelegat sedan 1923. Det nu samtidigt framlagda danska förslaget är uppbyggt på enahanda sätt, och därigenom har en viss systema-

tisk likhet uppnåtts mellan de tre ländernas namnlagstiftning. Namntraditio- nerna inom länderna och den därav föranledda lagstiftningen ha emellertid varit av för olika struktur för att sådan likhet skulle kunna nås även i de- taljutformningen. I åtskilliga hänseenden har man kunnat uppnå sakligt lik- artade bestämmelser, men på en del punkter ha från början förelegat så djupgående skillnader i betraktelsesätt, att det ej ansetts möjligt att sam— manjämka förslagen.

Förslaget till namnlag bygger på den uppfattningen, att namnet dels så- som individualiseringsmedel är en offentligrättslig angelägenhet och dels såsom den enskildes kännetecken privaträttsligt tillkommer honom. Dessa synpunkter leda till förslag om en allmän namnplikt samt om administrativt och privaträttsligt skydd för släktnamn.

Namnplikten har i förslaget utformats såsom en allmän plikt för envar att bära honom tillkommande namn (1 5 andra stycket). Denna plikt har i första hand avseende å släktnamnet men den omfattar i princip även för- namn, i den män och i den omfattning förnamn normalt brukas såsom identifieringsmedel. Undantag från en sådan generell namnplikt stadgas i lag dels i tryckfrihetsförordningen, dels i namnlagen — och kommittén förutsätter, att även sedvänja kan föranleda avsteg från namnplikten.

Till namnplikten är också att hänföra skyldighet att hava släktnamn och förnamn. Denna skyldighet är undantagslös, när det gäller förnamn: det ålägges i förslaget föräldrar eller annan vårdnadshavare att inom tiden för födelseanmälan giva barnet förnamn. Plikten att hava släktnamn följer av de regler enligt vilka barn vid födelsen automatiskt förvärva sådant nanm. Det svenska namnskicket har emellertid ännu ej nått därhän, att alla medborgare enligt hittills gällande eller av kommittén föreslagna regler kunna automatiskt förvärva släktnamn. Dessa släktnamnslösa finnas i regel i kyrkoböckerna upptagna under tillnamn. I dylika fall har konnnittén ansett namnplikten kunna i så måtto avse tillnamnen, att dessa efter en viss övergångsperiod behandlas såsom släktnamn (39 5 2 mom. och 40 å). Kommittén har dock ej ansett sig kunna föreslå en så långt gående nanm- plikt, att den som helt saknar >>efternamn>> ålägges att förvärva släktnamn.

Det har icke ansetts lämpligt att i namnlagen stadga ett allmänt straff— ansvar för den som bryter mot namnplikten. För brott mot plikten att bära rätt nanm äro i vissa sammanhang redan nu utsatta påföljder, vilka av kom— mittén bedömts såsom praktiskt tillräckliga.

Rätten till släktnamn omfattar rätt att förvärva släktnamn, rätt att be- hålla ett en gång förvärvat släktnamn samt rätt att utesluta annan från att förvärva eller bära samma släktnamn. Rätten att förvärva släktnamn är i princip oinskränkt. Den vars hörd vid födelsen är känd förvärvar automa— tiskt visst släktnamn; i denna del sammanfalla namnrätt och namnplikt. Vi- dare har den som saknar släktnamn i förslaget tillerkänts en ovillkorlig rätt att efter ansökan erhålla sådant. Såsom en form av denna rätt kan man

betrakta den namnbytesrätt, som i förslaget tillerkännes den, vilkens släkt- namn icke utgör ett tillfredsställande identifieringsmedel.

Rätten att förvärva släktnamn omfattar rätt att förvärva visst bestämt namn, som bäres i förvärvarens släkt, främst namn som bäres av föräld- rarna eller någon av dem. Efter denna princip äro de nuvarande reglerna i föräldrabalken utformade. Kommittén har byggt vidare på sålunda redan lagfästa tankegångar. Därvid föreslår dock kommittén en utvidgad möjlig- het för den enskilde att välja mellan olika nanm. Rätten till visst släkt— namn göres i huvudsak beroende av familjeanknytningen mellan nanmför— värvaren och den, vars nanm han berättigas förvärva.

I princip föreslås att den som förvärvat ett släktnamn därefter äger rätt att behålla namnet. Denna regel måste emellertid förses med undantag. Endast om det ursprungliga namnförvärvet byggt på riktiga och sanna förut- sättningar, bör namnrätten bestå. Om det visar sig, att den familjerättsliga situation, vilken vid namnförvärvet förutsattes vara för handen, icke före- låg, torde redan nu rätten till släktnamnet upphöra. Enligt gällande rätt kan också hävande av adoptivförhållande och återgång i äktenskap föranleda förlust av släktnamn. Kommittén föreslår, att denna del av namnrätten blir föremål för uttrycklig lagstiftning och ett särskilt avsnitt om förlust av släktnamn har därför upptagits i lagförslaget (19—22 55). Genom att reg- lera dessa frågor får man även tillfälle att verkställa en avvägning mellan de olika intressen som kunna beröras. Sådan möjlighet har man i stort sett ej för närvarande.

Den privata namnrättens kärnpunkt ligger i nanmhavarens ensamrätt till släktnamnet. För närvarande tillgodoses denna i lagstiftningen endast på det sättet, att ett redan existerande släktnamn ej får godkännas för annan. Detta administrativa skydd föreslås oförändrat och kommittén upptager i lagtexten den nu endast i praxis antagna principen, att detta skydd skall omfatta alla släktnamn oavsett deras form eller frekvens (12 5 första styc- ket 1.). Skulle namnmyndigheten för någon godkänna ett sålunda för annan skyddat släktnamn, kan denne enligt gällande rätt ej överklaga beslutet. Däremot kan han föra talan vid domstol. Sådan talan har veterligen icke någon gång förts upp till högsta instans, och ett bestämt uttalande kan därför ej göras om den äldre namnhavarens möjlighet att få den senare från— känd namnet. Kommittén föreslår, att dessa frågor nu bli föremål för full- ständig reglering. Namnhavare, som finner sin namnrätt kränkt genom namnmyndighetens beslut, skall kunna överklaga detta (33 5 2 mom.). För- sitter han besvärstiden eller önskar han ej begagna denna väg, kan han hos domstol yrka, att den senare namnförvärvaren skall förklaras namnet för— lustig (21 5 1 mom.). Med hänsyn till att namnhavaren äger besvärsrätt, anser kommittén hans möjlighet att föra talan vid domstol böra begränsas till det fall, att han lider men av den andres namnförvärv. Domstolen skall ha möjlighet att taga hänsyn även till svarandens positiva intressen: enligt

förslaget kan domstolen, om svarandens yrkesutövning, familjeförhållan- den eller eljest synnerliga skäl föranleda, tillåta honom att behålla namnet. Såsom spärr mot chikanösa rättegångar föreslår kommittén slutligen en preskriptionstid på fem år räknat från det namnmyndighetens beslut vunnit laga kraft (34 å andra stycket).

En vidare utveckling av den privata namnrätten leder till en rätt för namnhavare att hindra annan att överhuvudtaget bära och bruka hans nanm. Det är här fråga om en materiell namnrätt. Kommittén har dock ej funnit sig kunna tillerkänna alla släktnamn ett så fullständigt skydd. Emel— lertid bör materiellt skydd tillerkännas namn i den omfattning som är praktiskt möjligt. Kommittén föreslår, att den som har egenartat släktnamn skall äga hindra annan att bära eller bruka namnet (23 5). Som egenartat släktnamn anses »namn som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt». Därmed avses släktnamn, som väcker föreställning om viss släkttillhörig- het. I allmänhet kan blott komma i fråga namn som bäres endast inom någon eller högst några få släkter, men det är ej uteslutet, att ett vanligare nanm kan — i viss situation eller på viss ort bedömas såsom egenartat. En väsentlig nyhet är härvidlag att någon principiell skillnad ej längre göres mellan sonnamn och andra släktnamn. Oftast men ej alltid blir nam- nets frekvens avgörande för om det skall anses som egenartat eller icke.

Den ensamrätt som sålunda tillerkännes namnhavare lider inskränkning av den namnrätt, som enligt förslaget tillkommer annan. Var och en som rättmätigt förvärvat ett namn har naturligtvis sin namnrätt. Kommittén föreslår, att hänsyn dessutom skall tagas till vissa lokala sedvänjor; den som av ålder enligt ortens sed burit namnet som tillnamn föreslås vara be- rättigad att bära detta. Kollisioner mellan namn och annat kännetecken har kommittén föreslagit lösta på ett något annat sätt; endast om kollisionen leder till men för namnhavaren, kan denne hävda en ensamrätt mot inne- havaren av kännetecknet.

Kommittén har som ovan sagts ej föreslagit straffansvar för överträdelse av den generella namnplikten. Ej heller för intrång i annans namnrätt har kommittén föreslagit sådan sanktion. Namnhavaren ges i stället möjlighet att föra talan mot den oberättigade med yrkande om förbud för denne att bära eller eljest bruka namnet. Därtill ger kommitténs förslag namnhavaren rätt till skadestånd (24 å). Förutsättningen härför är, att intrånget har länt namnhavaren till men, att den som gjort intrånget förklaras oberätti- gad att bära eller eljest bruka namnet samt att denne därtill insett eller bort inse, att hans förfarande länder namnhavaren till men. Ersättning skall utgå för såväl ekonomisk som ideell skada.

De familjerättsliga förvärven av släktnamn äro som ovan antytts byggda på den nuvarande lagstiftningen. En del ändringar föreslås dock, av vilka några ha principiell betydelse.

Barn i äktenskap föreslås liksom nu förvärva faderns släktnamn (2 5).

Sådant barn skall dock äga rätt att antaga moders släktnamn såsom ogift. Denna nyhet har kommittén grundat bl. a. på den uppfattningen, att barn i äktenskap äger samma anknytning till moderns som till faderns släkt och att det när det önskar byta släktnamn därför bör äga välja mellan fäderne- släktens och mödernesläktens. Denna tankegång påverkar emellertid ej hu— vudregeln, att barnet vid födelsen alltid automatiskt förvärvar faderns namn —- en sådan för alla gällande regel är av praktiska skäl nödvändig.

Barn i äktenskap, vars moder trätt i nytt äktenskap, skall efter ansökan hos namnmyndigheten äga erhålla styvfaderns släktnamn om samhörig- heten med denne är starkare än med fadern och det i övrigt finnes vara till barnets bästa (8 5 första stycket). För bifall till sådan ansökning fordras styvfaderns samtycke. I huvudsak överensstämmer regeln med rådande praxis.

Kommittén föreslår som gemensam huvudregel för barn utom äktenskap, att de förvärva moderns släktnamn såsom ogift (3 5 första stycket). Detta innebär, till skillnad från nu, att änkas utomäktenskapliga barn förvärvar hennes släktnamn såsom ogift. I de fall då änka eller frånskild hustru bär sin tidigare makes nanm, kommer alltså moder och barn att ha olika släkt- namn. Namngemenskap mellan dem kan enligt förslaget dock normalt upp— nås därigenom att modern antager sitt släktnamn såsom ogift (7 5). Ibland kan en sådan åtgärd vara oläglig för henne. För att skapa möjlighet för namngemenskap i vissa sådana fall föreslår kommittén, att namnmyndig- heten skall, om särskilda skäl visas föreligga, kunna tillåta att barnet erhåller det namn modern förvärvat genom det upplösta äktenskapet (8 5 andra stycket).

Är barn utom äktenskap trolovningsbarn äger det för närvarande rätt att antaga faderns släktnamn. Sådan rätt tillkommer barnet jämväl om fadern särskilt givit sitt medgivande till att barnet antager hans namn. Kommittén har i sitt förslag upptagit dessa regler (3 5 andra stycket). Därtill har kom- mittén föreslagit, att barn till vars förmån. fadern avgivit förklaring, att det skall äga samma rätt till arv efter honom som barn i äktenskap, arvsrätts— förklaring, skall ha samma rätt till faderns släktnamn som trolovningsbarn (3 5 andra stycket).

Slutligen äger barn utom äktenskap enligt gällande regler rätt att antaga styvfaders släktnamn med dennes samtycke. Kommittén har bibehållit denna bestämmelse (3 & tredje stycket).

En nyhet utgör reglerna om släktnamn för bara, vars föräldrar äro okända (4 5). Dessa s. k. hittebarn skola, om de påträffas här i riket, betraktas så- som svenska medborgare. Förslaget innebär på denna punkt endast, att barnet skall erhålla namn genom namnmyndighetens försorg. Om barnets börd sedermera utredes skall det äga antaga släktnamn, vartill dess börd gör det berättigat.

Genom bestämmelserna i ärvdabalken har adoptivbarn i arvshänseende

kommit att jämställas med barn i äktenskap. Eftersom adoptivbarn i övriga rättsliga hänseenden redan tidigare stod barn i äktenskap nära, har kommit- tén funnit lämpligt att nu föreslå namnregler, som i möjligaste mån ansluta sig till dem, som föreslås för barn i äktenskap. Såsom huvudregel föreslås att den som antages till adoptivbarn därigenom förvärvar adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn (5 g). Därjämte fin— ner kommittén, att adoptivbarn bör äga rätt till adoptivmoders släktnamn såsom ogift. I förslaget har kommittén slutligen låtit inflyta den nu gäl- lande regeln, att adoptivbarn av rätten kan tillåtas behålla sitt tidigare släktnamn. Med hänsyn till att adoptivbarnet kan ha ett visst intresse av att visa namnmässig samhörighet med såväl adoptivföräldrar som verkliga för- äldrar, föreslår kommittén, att adoptivbarnet, oavsett vilket av namnen som är dess släktnamn, äger jämte släktnamnet bära det andra såsom tilläggs- nanm.

Ett speciellt intresse att förvärva det släktnamn som bäres av vårdnads- havare eller vårdare har även fosterbarn. I praxis har namnmyndigheten sökt tillgodose detta intresse. Kommittén föreslår, att fosterbarn efter an- sökan hos namnmyndigheten skall äga förvärva fosterföräldrars namn, om samhörigheten med dessa är starkare än med föräldrarna och det i övrigt finnes vara till barnets bästa (9 5).

Enligt nuvarande regler förvärvar hustru med vigseln mannens släkt- namn; dock må hon bära sitt eget och mannens släktnamn i förening, om hon gör anmälan därom hos kyrkobokföraren. Kommittén föreslår, att hu— vudregeln även i fortsättningen skall vara, att hustrun genom vigseln auto— matiskt förvärvar mannens namn (6 5). Emellertid kan hustrun enligt för- slaget före vigseln avgiva förklaring, att hon ämnar behålla det släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Det namn hon sålunda äger rätt att behålla under äktenskapet kan vara antingen hennes släktnamn såsom ogift eller ock släktnamn som hon förvärvat i ett tidigare äktenskap. Förutsätt- ningen för att hon skall få behålla sistnämnda namn är dock, att hon allt— jämt bär det, då hon avger förklaringen. Genom dessa regler har kommittén velat tillgodose gift kvinnas intresse att, oavsett äktenskapet, framträda med det nanm, under vilket hon dittills blivit känd vare sig i större sammanhang eller i en trängre krets.

Frånskild hustru äger enligt gällande bestämmelser rätt att återtaga sitt släktnamn såsom ogift, under det att änka ej äger denna rätt. Kommittén har ej funnit bärande skäl föreligga för en sådan skillnad och föreslår därför, att såväl frånskild hustru som änka skall äga återgå till sin tidigare namnsituation (7 5).

Förvärv av släktnamn efter ansökan sker nu i den ordning släktnamns- förordningen föreskriver. Dess förhållandevis knapphändiga regler ha under årens lopp i praxis givits skiftande tolkningar. I många hänseenden har kom- mittén ansett sig kunna bygga vidare på släktnamnsförordningens regler

och namnmyndighetens praxis. Emellertid erfordras nu ett fullständigande av lagstiftningen och en ny systematisering av hithörande problem.

Kommittén uppdelar ansökningsärendena i två huvudgrupper. I den första rör det sig om fall, då sökanden har en i lagen bestämd objektiv anknytning till namnet. Någon prövning av om sökanden skall äga rätt att byta bort sitt nuvarande namn eller om det sökta namnet är tillfredsställande såsom svenskt släktnamn bör då ej förekomma. Namnmyndighetens uppgift bör bli att pröva, om till den nämnda objektiva anknytningen jämväl kommer ett så starkt subjektivt intresse, att ansökningen bör bifallas. Denna grupp har i förslaget behandlats i 8 och 9 åå. Den omfattar tre familjerättsbeto- nade fall, vilka redan behandlats, nämligen inomäktenskapligt barns för- värv av styvfaderns släktnamn (8 5 första stycket), utomäktenskapligt barns förvärv av moderns namn som gift (8 5 andra stycket) och fosterbarns för- värv av fosterföräldrars släktnamn (9 5).

Den andra gruppen ansökningsärenden omfattar de fall, då sökanden vill byta bort sitt namn, därför att detta mindre tillfredsställande fyller sin funktion som identifieringsmedel eller därför att det av annat skäl är för namnhavaren olämpligt. Kommittén föreslår, att man reglerar dessa fall i tre hänseenden: t) namnbyte tillåtes endast under vissa villkor; 2) det sökta namnet skall vara antagbart som svenskt språktecken; 3) det sökta namnet får ej konnna i kollision med annans känneteckensrätt.

Huvudregeln är, att den vars släktnamn finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt äger erhålla annat släktnamn (10 5). Att namnet är icke särskiljande innebär framförallt, att namnet är så vanligt, att dess karaktär av individualiseringsmedel i viss utsträckning gått förlorad. Med namn som eljest är otjänligt menas framförallt sådant, som till sin form starkt avviker från. svenskt språkbruk och sådant som kan väcka anstöt eller av liknande skäl icke tillfredsställande tjänar sin uppgift som identi- fieringsmedel för namnhavaren. Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer enligt förslaget också den som saknar släktnamn.

Kommittén föreslår vidare en reglering av de språkliga krav som skola ställas på det nya namnet: detta skall till bildning, uttal och stavning över- ensstämma med svenskt språkbruk (11 5). För den som redan har ett ut— ländskt namn anser kommittén dock, att man i överensstämmelse med gäl- lande praxis bör kunna godkänna släktnamn, som innebär en anpassning av det gamla namnet till svenskt språk.

Namn som kan väcka anslöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren må ej heller godkännas (11 5). Är det sökta namnet i bruk som förnamn bör det endast undantagsvis godkännas som släktnamn (11 5).

En av de viktigaste nyheterna i denna del av förslaget ligger i bestäm— melsen om vilka namn och andra kännetecken, som skola utgöra hinder för det sökta namnets godkännande. Kommittén uppställer en hinderkatalog i fem punkter (12 5). Enligt denna må släktnamn ej godkännas om det är lätt

förväxlingsbart med 1) annans släktnamn, 2) allmänt känt utdött släkt- namn eller här i riket allmänt känt utländskt släktnamn, 3) konstnärsnamn eller likartat nanm som är känt här i riket, 4) beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning, eller 5) annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke. Förväxlings- risken skall bedömas med hänsyn till både stavning och uttal.

Uppfyller ansökningen angivna krav, är sökanden i princip berättigad att erhålla det sökta namnet. Emellertid anser kommittén utrymme böra läm— nas namnmyndigheten att på vissa punkter skönsmässigt pröva namnets lämplighet. Kommittén föreslår därför, att namnmyndigheten må avslå an- sökan, om det sökta namnet lätt kan uppfattas som beteckning för utbild- ning eller befattning, om det ger sken av tillhörighet till visst stånd eller om det kan uppfattas såsom benämning på järnvägsstation, poststation eller liknande beteckning som användes i förvaltningen.

Som ovan påpekats ha fall, då en sökande har viss objektiv anknytning till ett existerande släktnamn behandlats som en grupp för sig. Det finnes emel- lertid tillfällen då det föreligger anknytning till konstnärsnamn, pseudony- mer, signaturer och likartade namn. Även i dessa fall har konnnittén ansett sig böra göra undantag från villkoren för rätt att byta bort nanm; däremot kan man ej göra undantag från formreglerna och kollisionsreglerna. Kom- mittén föreslår, att om särskilda skäl förebringas det skall vara tillåtet att godkänna sådant konstnärsnamn såsom släktnamn (14 5).

Som en tredje grupp av ansökningsårenden upptager kommittén slutligen de fall, då någon efter födelsen förvärvat nytt släktnamn _ vare sig genom familjerättsligt förvärv eller efter ansökan —— men därefter sådana förhål- landen inträtt, att han kan ha intresse av att återförvärva sitt tidigare släkt- namn (15 5).

I medvetande om att åtskilliga fall finnas, då namnbyte bör tillåtas men vilka ej kunna inrymmas under några bestämda regler, har kommittén före- slagit, att namnmyndigheten skall äga möjlighet att om synnerliga skäl föreligga dispensera från de uppställda allmänna kraven för namnbytesrätt (16 å)-

Såsom inledningsvis framhölls anser kommittén, att frågor om f