NJA 1985 s. 608

Domskäl

TR:n (rådmannen Heino) anförde i beslut d 9 nov 1984: Den rätt till lägenheten J.B. må ha på grund av kontraktet d 25 febr 1983 synes så oviss att denna inte kan läggas till grund för bifall till hennes nu aktuella yrkande.

Vad beträffar den i andra hand åberopade grunden saknas närmare utredning om den tid andrahandsuthyrningen skulle gälla. Tiden härför kan således ha upphört att gälla vid den tid då M.C. vidtog den besittningsrubbande åtgärden. Under sådana omständigheter finner domstolen icke heller denna grund kunna leda till bifall av yrkandet om interimistiskt beslut.

J.B. anförde besvär i Svea HovR och yrkade bifall till sitt yrkande om interimistiskt förpliktande för M.C. att genast återställa besittningen av lägenheten till henne.

HovR:n (hovrättsråden Edwall och Genell, referent) anförde i beslut d 4 jan 1985: J.B. gör till grund för talan vid TR:n gällande, att nyttjanderätten till lägenheten tillkommer henne på grund av överlåtelse i dec 1982 från M.C., och det är ostridigt att M.C. i nov 1983 utan hennes lov skilde henne från besittningen till lägenheten. På J.B:s yrkande skall därför enligt 15 kap 4 § RB hennes besittning återställas.

Med ändring av TR:ns beslut förordnar HovR:n - för tiden till dess annorlunda förordnas - att besittningen till bostadslägenheten om tre rum, kök, hall och duschrum, belägen tre trappor upp i huset (adress uteslutet här) (på fastigheten Pandora 5), Stockholm, genast skall återställas till J.B..

Hovrättsrådet Bolte var skiljaktig och anförde: Jag kan inte - vid den intresseavvägning jag enligt ordalydelsen i 15 kap 4 § RB har att göra - finna att någon omständighet blivit förebragt att böra föranleda ändring av TR:ns beslut. Jag prövar därför lagligt lämna besvären utan bifall.

M.C. anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte lämna J.B:s yrkande utan bifall. Som grund för sin talan angav han, att något hyresförhållande mellan honom och J.B. aldrig kommit till stånd och att hon därför saknade all rätt till lägenheten.

J.B. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Almbladh, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. J.B. gjorde hos TR:n en ansökan om handräckning och yrkade att M.C. måtte förpliktas att omedelbart genom avflyttning återställa besittningen till en viss närmare angiven bostadslägenhet. I utslag d 4 april 1984 lämnade TR:n J.B:s yrkande utan bifall. J.B. ansökte därefter om återvinning. TR:n har ännu inte avgjort återvinningsmålet.

J.B. har i det mål som nu är föremål för HD:s prövning yrkat att M.C. utan hinder av att TR:n ännu ej meddelat dom i återvinningsmålet måtte åläggas att genast återställa besittningen till lägenheten eftersom M.C. olovligen rubbat hennes besittning. Hon har därvid åberopat 15 kap 4 § RB. Hon har alternativt yrkat att M.C. måtte åläggas att genast återställa besittningen till lägenheten eftersom hon visat sannolika skäl för att hon har rätt att återfå besittningen. I denna del har hon åberopat 15 kap 3 § RB.

Enligt 15 kap 4 § RB får domstol i en rättegång om bättre rätt till viss egendom där ena parten olovligen rubbat motpartens besittning förordna att besittningen genast skall återställas.

Förfarandet enligt handräckningslagen anges i lagens 1 § vara begränsat till fullgörelsetalan. Den som vill anhängiggöra fastställelsetalan om bättre rätt till viss egendom är följaktligen hänvisad att väcka talan i den för tvistemål stadgade ordningen. Sökande i handräckningsmål, vars talan i ett utslag har lämnats utan bifall, kan antingen enligt 13 § handräckningslagen väcka sådan talan eller enligt 12 § 2 st samma lag söka återvinning.

J.B. har anhängiggjort sin talan vid TR:n genom ansökan om handräckning. Efter att hennes ansökan lämnats utan bifall har hon ansökt om återvinning. Hennes yrkande såsom det angetts i hennes ansökan om handräckning och i hennes återvinningsansökan innefattar endast att rubbad besittning skall återställas, dvs att rätten skall meddela beslut om handräckning. Återvinningsmålet är således inte - oberoende av vad J.B. kan anses ha åberopat som grund för sitt yrkande i den delen - sådan rättegång som avses i 15 kap 4 § RB. J.B:s yrkande om handräckning enligt nämnda bestämmelse hade därför inte bort upptagas till prövning. HovR:ns beslut samt TR:ns beslut till den del det innefattar en prövning av detta yrkande skall följaktligen undanröjas och J.B:s yrkande om sådan handräckning avvisas.

Enligt 15 kap 3 § RB får domstol förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa ett anspråk som är eller kan bli föremål för rättegång. Bestämmelsen medger inte endast att verkställigheten av en blivande dom säkerställs utan också att sökanden genast skall komma i åtnjutande av sin rätt (se prop 1980/81:84 s 230). Det föreligger således inte hinder att uppta J.B:s yrkande om åtgärd enligt denna bestämmelse till prövning. HovR:n, vars beslut enligt det ovan sagda skall undanröjas, har emellertid inte prövat detta yrkande. Målet i denna del skall därför återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut samt TR:ns beslut till den del det innefattar en prövning av J.B:s yrkande om handräckning enligt 15 kap 4 § RB, avvisar HD yrkandet om sådan handräckning. HD återförvisar målet i övrigt till HovR:n för erforderlig behandling.

Domskäl

Skäl. J.B:s talan i målet vid TR:n och hennes yrkande om förordnande under rättegången enligt 15 kap 4 §, alternativ 3 §, RB innefattar påstående om bl a att M.C. - under åberopande av att han har hyresrätt - olovligen har fråntagit henne besittningen till en hyreslägenhet, till vilken hon har bättre rätt, och går ut på att M.C. skall återställa den rubbade besittningen.

Enligt 15 kap 4 § RB kan domstolen interimistiskt förordna om återställande av rubbad besittning i en rättegång "om bättre rätt till viss egendom". En fråga som måste ställas är då, om den talan om skyldighet att flytta från hyreslägenheten som efter återvinning mot handräckningsutslaget förs i målet faller under nämnda lagrum.

Före ikraftträdandet d 1 jan 1982 av handräckningslagen (1981:847) kunde handräckning för återställande av olovligen rubbad besittning utverkas hos överexekutor. Enligt 191 § i den då gällande utsökningslagen (UL) ägde överexekutor återställa rubbad besittning, när någon "egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest själv tagit sig rätt". I praxis tolkades dock detta lagrum mer vidsträckt än dess ordalydelse gav stöd för. Handräckning enligt 191 § UL brukade sålunda meddelas bl a för återtagande av utlånade eller uthyrda saker, beredande av tillträde till mark och meddelande av förbud av olika slag. Enligt 192 § UL kunde överexekutor meddela handräckning för avhysning av bl a arrendator och hyresgäst när nyttjanderätten hade upphört.

Förfarandet hos överexekutor enligt 191 och 192 §§ UL var skriftligt och beslut fattades på grundval av en summarisk prövning av tvisten. I ärenden som rörde återställande av rubbad besittning begränsades prövningen i princip tillfrågan huruvida en olovlig besittningsrubbning hade skett. Det materiella rättsförhållandet lämnades i huvudsak utanför prövningen, med den reservationen att handräckning ansågs inte böra meddelas när det var uppenbart att svaranden materiellt var berättigad att få vad han själv tagit sig (se t ex Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl s 401;jfr Olivecrona, Utsökning, 9 uppl s 200). Begärdes handräckning enligt 191 § UL utan att besittning eller annat förhållande hade rubbats, förutsattes däremot att överexekutor prövade det materiella rättsläget, om än bara i den utsträckning som det skriftliga förfarandet medgav. Vare sig överexekutor biföll en ansökan om handräckning eller förklarade att saken inte var av beskaffenhet att kunna avgöras handräckningsvis, var parterna oförhindrade att väcka talan vid domstol rörande samma fråga; argöranden i handräckningsprocessen tillmättes inte rättskraft. Mot överexekutors avgöranden kunde talan fullföljas genom besvär i HovR:n och fullföljd kunde därifrån ske till HD.

Handräckningsförfarandet enligt 191 § UL hade en motsvarighet i den utan ändringar i sak ännu gällande 15 kap 4 § RB, för fall där rättegång har inletts om bättre rätt till viss egendom (se prop 1980/81:84 s 231). Framgår det i en sådan rättegång att ena parten olovligen har rubbat motpartens besittning eller vidtagit någon annan olovlig åtgärd beträffande egendomen, får domstolen, som redan berörts, förordna att besittningen genast skall återställas eller annan rättelse genast ske. Även vid tillämpningen av detta lagrum har förutsatts att prövningen skall begränsas tillfrågan om besittningsrubbningen, med reservation dock för fall där den som utsatts för besittningsrubbningen inte har någon rätt att åberopa (se Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 159).

Handräckningslagens tillkomst har sin omedelbara bakgrund i att överexekutorsinstitutionen avskaffades som ett led i reformarbetet på utsökningsrättens område och att därför även uppgiften att pröva ansökningar enligt 191 och 192 §§ UL måste överföras till annan myndighet, enligt handräckningslagen tingsrätterna. I en departementspromemoria (Ds Ju 1977:5, Summarisk process) hade föreslagits att instituten lagsökning och betalningsföreläggande skulle föras samman med handräckning enligt 191 och 192 §§ UL till ett gemensamt förfarande, benämnt lagsökning, varvid dock lagsökning för handräckning skulle följa delvis andra regler än lagsökning för fordran. I propositionen med förslaget till handräckningslag m m förklarade emellertid föredraganden att ett slutligt ställningstagande till den summariska processens utformning borde få anstå i avvaktan på det utredningsarbete som bedrevs av rättegångsutredningen på den allmänna civilprocessens område, särskilt som möjligheterna till samordning med det vanliga rättegångsförfarandet enligt RB därmed skulle kunna tillvaratas (prop 1980/81:88 s 26 ff). En reformering av den summariska betalningsprocessen sköts därför upp och lagstiftningsärendet begränsades till mål motsvarande 191 och 192 §§ UL. Det tillades att förslaget till handräckningslag mot den angivna bakgrunden borde betraktas i viss mån som ett provisorium och att andra lösningar kunde komma att väljas senare.

Genom handräckningslagen har likväl gjorts vissa ändringar av både principiell och praktisk betydelse. Tillämpningsområdet bestäms så att handräckning får begäras för utkrävande av varje förpliktelse som inte avser betalningsskyldighet, om förlikning om saken är tillåten (1 §). I likhet med vad som gäller för lagsökning enligt lagsökningslagen knyts handräckningsprocessen till den allmänna rättegångsordningen. Rättsmedlet mot TR:ns utslag i handräckningsmål är inte besvär i HovR:n utan återvinning hos TR:n (12 §), och bifallande utslag tillerkänns i konsekvens härmed rättskraft (prop s 38 ff).

Innebörden av 191 § UL har uppfattats så att lagrummet innehöll både en materiell regel om återställande av besittning under angivna förutsättningar och en processuell regel om att beslut härom ankom på överexekutor (jfr Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 83 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 2 uppl 1984, s 43). Stadgandet i 15 kap 4 § RB är uppbyggt på samma sätt. I handräckningslagen finns däremot inte någon motsvarande materiell bestämmelse om återställande av rubbad besittning. Likväl har som framgått i det föregående avsikten varit att förordnanden därom skall kunna meddelas i handräckningsförfarande enligt lagen. I motiven anges att prövningen i handräckningsmål av framställningar om återställande av rubbad besittning har avsetts ske på samma sätt som tidigare. När sökanden begränsar sin talan till att avse ingripande mot en egenmäktig besittningsrubbning, skall parternas materiella rätt i princip lämnas utanför prövningen, dock med det undantaget att ansökningen inte skall bifallas om det är uppenbart att svaranden har den materiella rätten på sin sida (prop s 55).

I övrigt uppehåller sig motiven inte närmare vid betydelsen av de principiella ändringarna i handräckningsprocessen såvitt gäller just handräckning för återställande av rubbad besittning. Att ett bifallande beslut i ett sådant fall dock synes kunna vinna rättskraft bara i begränsad mening, eftersom den materiella rätten i princip skall lämnas utanför prövningen, nämns i departementspromemorian (s 86) men har inte berörts i propositionen. Där behandlas inte heller verkningarna just för denna målkategori av att återvinning väljs som rättsmedel i stället för besvär i HovR.

Såvitt gäller själva handräckningsprocessen enligt handräckningslagen får med hänsyn till motivuttalandena godtas att rättsläget i fråga om återställande av rubbad besittning är såtillvida oförändrat att processen, om sökanden för sin talan på det sättet, skall begränsas till att gälla besittningsrubbningen, med uteslutande åtminstone i huvudsak av det materiella rättsförhållandet mellan parterna. Frågan är emellertid om detsamma gäller för processen efter återvinning mot ett utslag enligt handräckningslagen.

Något uttryckligt stadgande om en på det angivna sättet beskaffad process, med en ofta brukad term en "possessorisk" process, finns lika litet i RB som i handräckningslagen. Det bortses då från 15 kap 4 § som enligt ordalag och förarbeten (SOU 1938:44 s 203) tar sikte bara på förordnande om återställande av besittning inom ramen för en rättegång om bättre rätt till viss egendom. I motiven till handräckningslagen görs inte heller något uttalande i frågan eller någon antydan om att återvinningen skulle ha annat ändamål eller rättegången efter återvinning utformas på något särskilt sätt, när handräckningsmålet har gällt återställande av rubbad besittning. Allmänt är tanken med återvinning enligt handräckningslagen, liksom för övrigt med samma rättsmedel i den summariska betalningsprocessen, att man från den första summariska prövningen skall gå över till en fullständig prövning i rättegång enligt RB eller enligt den sk småmålslagen med bl a fulla möjligheter att förebringa bevisning (prop s 40 f).

En begränsning av prövningen till att i princip gälla enbart besittningsfrågan låter sig väl genomföra inom ramen för en summarisk process, sådan som det tidigare förfarandet inför överexekutor enligt 191 § UL eller som den i handräckningslagen föreskrivna. När trots allt ett visst utrymme lämnas åt frågan om parternas materiella rätt, synes det däremot svårt, om inte omöjligt, att iaktta samma begränsning i ett ordinärt civilprocessuellt förfarande. Några hållpunkter för att begränsa parts argumentation och bevisning i frågan om bättre rätt till egendomen finns inte. En ordning enligt vilken prövningen begränsades på det angivna sättet inom ramen för en ordinär rättegång vore från praktisk och processekonomisk synpunkt inte heller eftersträvansvärd, med tanke på risken för en mer eller mindre fullständig dubblering av rättegångsförfarandet till följd av att parterna måste lämnas fria att efter stämning väcka ny talan i frågan om bättre rätt till egendomen.

Slutsatsen blir att prövningen i själva handräckningsmålet visserligen kan på föranledande av sökanden begränsas på det sätt som anges i motiven men att detsamma inte gäller i rättegången efter återvinning.

J.B:s talan vid TR:n får, som HovR:n också har funnit, uppfattas så att hon yrkar att M.C. måtte förpliktas flytta från den omtvistade lägenheten på den grunden, åtminstone i första hand, att hyresrätten tillkommer J.B. efter överlåtelse från M.C. i dec 1982. En talan av denna innebörd får anses utgöra en sådan talan om bättre rätt till viss egendom som åsyftas i 15 kap 4 § RB.

Som HovR:n har angett är det ostridigt att M.C. i nov 1983 skilde J.B. från besittningen av lägenheten utan hennes lov. Det är inte uppenbart att hon har saknat rättsligt stöd för sin besittning till lägenheten. Då inte heller andra särskilda omständigheter talar emot det, skall därför hennes besittning återställas med stöd av 15 kap 4 § RB. Det avgörande som HovR:n har träffat skall alltså stå fast.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.