NJA 1986 s. 262

(Jfr 1984 s 903)

Turkiets ambassad i Stockholm begärde genom en framställning d 7 juli 1983 till utrikesdepartementet, att turkiske medborgaren S.K. måtte utlämnas till Turkiet. Till stöd för framställningen åberopades en dom meddelad d 14 nov 1977 av en domstol i Konya i Turkiet, varigenom S.K. dömts för mord till fängelse 20 år. I ärendet hänvisades även till ett avgörande av högsta domstolen i Turkiet rörande samma brott.

Sedan framställningen överlämnats till riksåklagaren för utredning enligt 16 § lagen (1957:668) om utlämning för brott begärde riksåklagaren i en skrivelse d 21 sept 1983 till utrikesdepartementet att framställningen skulle kompletteras med bl a det i framställningen omnämnda avgörandet av högsta domstolen i Turkiet. Utrikesdepartementet anmodade i en note d 10 okt 1983 ambassaden att senast d 1 dec 1983 komplettera framställningen enligt vad riksåklagaren hade begärt. Ambassaden kom inte in med kompletteringen.

Regeringen - som fann att framställningen inte uppfyllde de föreskrifter beträffande innehållet som stadgas i utlämningslagen och i den europeiska utlämningskonventionen och att den därför var så bristfällig att den inte kunde ligga till grund för prövning huruvida utlämning kunde ske - avslog genom beslut d 8 mars 1984 framställningen om utlämning av S.K..

Efter avslagsbeslutet inkom kompletteringar. Med en note d 11 juni 1984 översändes en utlämningsbegäran från åklagarmyndigheten i Konya d 22 mars 1984 med redogörelse för omständigheterna i brottmålet, lagtext och en dödsattest över offret för den gärning för vilken S.K. fällts till ansvar samt vidare en häktningsorder beträffande denne utfärdad d 15 nov 1976 avseende väpnat rån och mord med hjälp av eldvapen och en häktningsorder beträffande S.K. utfärdad d 14 sept 1979 avseende rymning från fängelse.

Vidare översändes med note d 13 dec 1984 den förutnämnda domen av Turkiets högsta domstol, meddelad d 14 febr 1978, och med note d 16 april 1985 en tidigare överlämnad utlämningsbegäran d 29 april 1983 från åklagarmyndigheten i Konya.

Sedan ärendet d 6 juni 1985 ånyo överlämnats till riksåklagaren för föreskriven utredning och sådan verkställts överlämnade riksåklagaren jämlikt 17 § utlämningslagen jämte eget yttrande ärendet till HD.

S.K. bestred bifall till framställningen samt begärde förhandling i ärendet.

Efter föredragning av ärendet d 23 april 1986 hölls samma dag förhandling inför HD (offentlig försvarare advokaten H.H. och riksåklagaren genom byråchefen J.D.).

HD (JustR:n Stark, Heuman, referent, Freyschuss och Lind) beslöt avge följande yttrande: Riksåklagaren har i yttrande d 30 aug 1985 anfört bl a följande. Underrättsdomen har avkunnats efter, enligt S.K., ett stort antal förhandlingar. Även om det inte kan uteslutas att några av dessa närmast utgjorts av förberedande förhandlingar eller något slag av förundersökning synes ändock därvid ha framlagts det material som sedan lagts till grund för domstolens bedömning. Vid dessa förhandlingar har S.K. även biträtts av försvarare. Mot denna bakgrund torde underrättens domslut inte - oaktat vad S.K. anfört i själva sakfrågan - kunna bedömas som uppenbart oriktigt. - I fråga om dom in absentia dvs dom som meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandlingen inför domstol har Sverige i förhållande till vissa länder, dock ännu inte Turkiet, överenskommit att sådan dom skall godtagas om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller garantier lämnas för att sådant rättsskydd kommer att tillförsäkras honom efter utlämningen. (Andra tilläggsprotokollet, SÖ 1979:13, till den europeiska utlämningskonventionen.) Högsta domstolens dom har meddelats utan att S.K. vare sig personligen eller genom ombud varit närvarande; målet har företagits på handlingarna. Det har visserligen underställts domstolens prövning av S.K. genom hans försvarare. Av formuleringarna i domen framgår även att S.K. dels under lagföringen lämnat uppgifter till sitt försvar, dels i högsta domstolen gjort invändningar bl a beträffande utredningen. Högsta domstolen har emellertid dels företagit målet till avgörande utan huvudförhandling dels meddelat en dom, som utgör en materiell prövning av materialet i brottmålet och därmed av ansvarsfrågan. Detta har skett utan att domstolen genom hörande av S.K. eller försvararen eller på annat sätt närmare utrett S.K:s invändningar mot underrättens bedömning. Ett förfarande av detta slag i ett mål om ansvar för ett utomordentligt grovt brott framstår som oförenligt med grundläggande principer för vår rättsordning och även med Sveriges åtaganden enligt de europeiska och internationella frihets- och rättighetskonventionerna. S.K:s rättighet att i sin egenskap av tilltalad försvara sig kan inte anses ha blivit tillgodosedd. Det kan inte heller antas att S.K. - sedan målet avgjorts i högsta instans - får sin sak prövad på nytt i domstol. I denna del vill jag inta den ståndpunkten att, till dess annat framkommer, hinder föreligger mot utlämning av det skälet att utlämning skulle vara oförenlig med främst grunderna för rättsordningen i vårt land. - Utlämning har även begärts för lagföring av S.K. för hans flykt från sådan arbetsplats som enligt turkisk lag är jämställd med fängelse. Flykt från fängelse eller anstalt är ej straffbelagd gärning enligt svensk lag. Hinder torde därför föreligga för utlämning i denna del.

S.K. har som grund för sitt bestridande av framställningen om utlämning anfört att hinder mot utlämningen föreligger enligt 8 och 9 §§ utlämningslagen såvitt avser domen för mord och enligt 4 § samma lag såvitt avser häktningsbeslutet för rymning. Som grund för sitt bestridande har S.K. anfört. Han har ej fått del av något förundersökningsprotokoll angående åtalet för mord. Vid underrätten förekom inga egentliga förhandlingar. S.K. inställdes ett flertal gånger inför domstolen men inte vid något tillfälle under längre tid än 20 min. S.K. fick inte yttra sig personligen utan det var endast försvararen som tilläts föra hans talan. Domslutet är uppenbart oriktigt eftersom det bygger på en osann bekännelse som avtvingats S.K. efter långvarig misshandel och tortyr. Han delar riksåklagarens bedömning om förfarandet inför högsta domstolen i Turkiet. Inte heller dess dom kan därför godtas. S.K. har stark anknytning till Sverige och hans personliga förhållanden är sådana att en utlämning vore uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Det är riktigt att han gjort sig skyldig till rymning men för detta brott får på skäl riksåklagaren anfört utlämning inte medges.

På S.K:s begäran har d 23 april 1986 förhandling hållits inför HD. Härvid har S.K. bl a uppgett följande. Den version av händelseförloppet som underinstansen byggt sin dom på är felaktig. Det är orimligt att tro att S.K., som var välbärgad och ägde en buss, skulle såsom anges i domen stjäla ett par getter till ringa värde. Vad som har inträffat är att S.K. och några kamrater till honom råkat i delo med politiska meningsmotståndare. Bråket ägde rum på torget i S.K:s hemby. Alla var beväpnade. S.K. hade ett hagelgevär. Skottlossning förekom från båda sidor. Också S.K. sköt men han vet ej om han träffade någon. Efter uppgörelsen flydde S.K. och hans kamrater från platsen. Kort därefter överlämnade de sig självmant till gendarmeriet och blev då arresterade. Under de följande tre månaderna utsattes S.K. för misshandel och tortyr. Han blev sparkad och slagen och fick elchocker. Han har fortfarande skador efter vad han fick utstå. Av fruktan för sitt liv skrev han slutligen på en bekännelse som gendarmeriet förelade honom. Han läste ej igenom bekännelsen. S.K. berättade för sin försvarare att bekännelsen var oriktig och försvararen framförde detta i rätten. Domstolen godtog likväl bekännelsen. Två nära släktingar till den döde var anställda vid domstolen. S.K:s försvarare ansåg det utmätta straffet för högt och på hans inrådan beslöt S.K. överklaga domen hos Turkiets högsta domstol. S.K. lämnade fullmakt härför till försvararen. En broder till S.K. betalade försvararens arvode för arbetet med överklagandet. S.K. kan inte erinra sig huruvida det var tal om att högsta domstolen skulle hålla förhandling i målet. Försvararen underrättade S.K. om utgången av målet i högsta domstolen. Hösten 1979 lyckades S.K. rymma. Han begav sig till Sverige, där han sedan dess varit bosatt. Hans hustru kom till Sverige sommaren 1985. Makarnas två barn tilläts emellertid ej att lämna landet och är alltjämt kvar i Turkiet. Hustrun väntar nu barn. Under sin tid i Sverige har S.K. lärt känna en svensk kvinna med vilken han har två barn. S.K. umgås dagligen med dessa barn.

HD gör följande övervägande.

Den gärning för vilken S.K. dömts av de turkiska domstolarna kan enligt såväl svensk som turkisk lag leda till så högt straff som artikel 2 av 1957 års europeiska utlämningskonvention förutsätter för sin tillämpning. Nämnda konvention, som ratificerats av såväl Sverige som Turkiet, är således tillämplig i förevarande fall. Enligt konventionen skall, om förbehåll ej gjorts, i medlemsstat avkunnad, omedelbart verkställbar dom godtas av annan medlemsstat. Sverige har vid depositionen av ratifikationsinstrumentet gjort det förbehållet att Sverige skall ha rätt att vägra utlämning om domslutet är uppenbart oriktigt. Konventionen utgör sådan överenskommelse som åsyftas i 9 § 3 st första meningen utlämningslagen.

Till följd av ett d 17 mars 1978 dagtecknat andra tilläggsprotokoll till 1957 års europeiska utlämningskonvention har genom lagen (1979:98) om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott, vilken trätt i kraft d 5 juni 1983, införts ett tillägg till 9 § 3 st utlämningslagen såvitt avser s k utevarodomar. Enligt den nya bestämmelsen kan i överenskommelse med främmande stat föreskrivas att dom, som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Turkiet har emellertid ännu inte ratificerat tilläggsprotokollet. Bestämmelsen i 9 § 3 st utlämningslagen om utevarodomar är därför inte tillämplig i förhållande till Turkiet. På skäl som närmare utvecklats av HD i ett yttrande i ett utlämningsärende (NJA 1984 s 903) kan dock - i förhållande till en stat som ej ratificerat tilläggsprotokollet - en utevarodom underkännas, om domen tillkommit under förhållanden som är oförenliga med grundläggande principer för rättsordningen här i riket.

Vid bedömningen först av frågan huruvida det domslut som meddelats av den turkiska underinstansen - och sedermera fastställts av Turkiets högsta domstol - är uppenbart oriktigt bör följande omständigheter uppmärksammas. Underinstansens dom bygger på en prövning av åtal inte bara mot S.K. utan också mot två av hans kamrater. Mot dem har åtalet ogillats. I domen anges beträffande S.K. att denne bestritt ansvar. I domskälen har domstolen värderat och analyserat berättelser som avgetts inför en förhörsdomstol. I domen har också invändningar från S.K:s sida tagits upp. Som framgår av det anförda bygger domen enligt sin lydelse på vad som kommit fram under rättegången och domslutet är alltså inte grundat på erkännande av S.K.. Dennes egen berättelse om rättegångsförfarandet vid underinstansen ger heller inte stöd för att domstolen i sin prövning utgått från att S.K. erkänt vad som lagts honom till last. S.K:s uppgift att en framtvingad bekännelse av honom legat till grund för domen vinner alltså inte stöd av utredningen i ärendet. Inte heller eljest är det visat att domslutet är uppenbart oriktigt.

HD tar härefter upp spörsmålet vilken betydelse det har att domen d 14 febr 1978 är en utevarodom. Enligt domen överklagade S.K. ensam underrättens dom och begärde därvid ny förhandling. Målet avgjordes emellertid efter skriftligt förfarande. Som skäl för att förhandling inte kom till stånd anges i domen att S.K. inte sände försvarare till förhandlingen. Högsta domstolen synes alltså ha avsett att pröva S.K:s talan efter en förhandling där S.K. visserligen ej skulle ha varit personligen närvarande men där han skulle ha företrätts av sin försvarare. Ett sådant förfarande i högsta instans kan inte anses oförenligt med grundläggande principer för vår rättsordning. Inte heller att domstolen när försvararen uteblev avgjorde målet på handlingarna kan i och för sig anses oförenligt med dessa principer. Det är för övrigt ej ovanligt att processuella regler föreskriver att talan är förfallen, om klaganden uteblir.

Om skälet till att någon förhandling inte kom till stånd var att S.K. saknade ekonomiska möjligheter att ställa försvarare för sig är förfarandet inte i överensstämmelse med allmänt vedertagna rättsprinciper. Enligt såväl den europeiska konventionen år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europarådskonventionen) som den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FN-konventionen) har nämligen en tilltalad rätt att om rättvisans intresse så kräver kostnadsfritt få sig anvisat rättegångsbiträde, ifall han saknar erforderliga medel att betala biträdet (europarådskonventionen artikel 6:3 c och FN-konventionen artikel 14:3 d). Att S.K:s ekonomiska förhållanden utgjorde anledning till att hans försvarare uteblev har emellertid inte uppgivits som skäl för att ej godta domstolens dom i utlämningsärendet. Att så skulle ha varit förhållandet vinner heller inte stöd av S.K:s berättelse vid förhandlingen inför HD.

Med hänsyn till det anförda föreligger ej skäl att på grund av förfarandet vid de turkiska domstolarna vägra utlämning enligt 9 § utlämningslagen.

Vad angår invändningen om hinder mot utlämning på grund av S.K:s personliga förhållanden, är vad S.K. åberopat om sin anknytning till Sverige inte så tungt vägande att utlämning, med beaktande jämväl av gärningens art och Turkiets intresse, kan anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder mot utlämning föreligger således ej heller enligt 8 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot utlämning av S.K. för den gärning som avses med Turkiets högsta domstols dom d 14 febr 1978.

Framställningen från ambassaden avser jämväl utlämning på grund av häktningsbeslut d 14 sept 1979 avseende rymning från fängelse. Sådan gärning motsvaras inte av brott enligt svensk lag. Hinder mot utlämning för denna gärning möter därför enligt 4 § 2 st utlämningslagen.

JustR Persson var av skiljaktig mening och anförde: Målet mot S.K. i Turkiets högsta domstol har avgjorts utan att någon förhandling inför domstolen ägt rum. S.K. har alltså inte haft möjlighet att muntligen föra sin talan, vare sig personligen eller genom ombud. Anledningen till att förhandling inte hållits är väl inte närmare utredd. S.K. har emellertid enligt ett i utlämningsärendet ingivet protokoll över polisförhör med honom d 2 juli 1985 uppgett bl a: S.K. lät sin försvarare överklaga, vilket denne gjorde om pengar betalades i förskott. Överklagandet gick till på så sätt att försvararen skickade en skrivelse till högsta domstolen i Ankara. Domstolen kallar sedan försvararen, men för att resa till förhandlingen begär denne ytterligare pengar. S.K. hade inte råd att skicka dit sin försvarare.

Vid förhandlingen i utlämningsärendet har S.K. vidare gjort vissa uttalanden som är att uppfatta så att en broder till honom betalade ersättningen till försvararen för fullföljdsinlagans upprättande.

Också vad S.K. anfört vid polisförhöret ingår i det material som HD har att beakta i utlämningsärendet.

Med hänsyn till vad S.K. sålunda anfört kan den möjligheten inte lämnas obeaktad att S.K. av ekonomiska skäl var förhindrad att låta sig representeras inför domstolen. Om detta var anledningen till S.K:s utevaro måste domstolsförfarandet - särskilt med beaktande av att det rörde sig om ett mycket allvarligt brott och ett strängt straff - anses ha varit oförenligt med såväl grunderna för vår rättsordning som europaråds- och FN-konventionerna.

På grundval av det material som finns att tillgå i utlämningsärendet anser jag att hinder mot utlämning möter av nu angivna skäl.

I övrigt ansluter jag mig till majoritetens mening.