NJA 1993 s. 18

(Jfr 1986 s 262 och 1989 s 263)

Italiens ambassad begärde i verbalnote d 1 juni 1988 till utrikesdepartementet att I.U. skulle utlämnas till Italien. Till stöd för framställningen åberopades en av domstol i Cuneo d 9 juni 1987 meddelad dom, varigenom I.U. dömts för uppsåtligt dödande ("omicidio volontario") och rån till fängelse 19 år och böter. I verbalnote d 1 jan 1990 förklarade ambassaden sig vidhålla sin begäran om utlämning, varvid åberopades en dom som meddelats av appellationsdomstolen i Turin d 13 mars 1989. Genom denna dom, som meddelats utan att I.U. varit personligen närvarande vid sakens behandling, nedsattes straffet till fängelse 18 år och ett lägre bötesstraff men fastställdes nyssnämnda dom i övrigt.

Sedan ärendet överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt i 16 § lagen (1957:668) om utlämning för brott föreskriven utredning, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD, dels i juli 1988 efter den första framställningen om utlämning dels i juni 1991 efter den senare framställningen. I anledning av begäran från I.U:s sida införskaffades viss kompletterande utredning från Italien.

I.U. bestred bifall till framställningen.

I.U. dömdes d 15 febr 1990 av Svea HovR för försök till mord m m till fängelse 8 år, varjämte förordnande meddelades om utvisning av honom. Han avtjänar nu fängelsestraffet.

HD höll d 29 jan 1993 förhandling i ärendet.

HD (JustR:n Vängby, Gregow, referent, Freyschuss, Danelius och Lambe) beslöt följande yttrande: De gärningar för vilka I.U. fällts till ansvar av appellationsdomstolen består i att han natten mellan d 8 och d 9 okt 1984 i Beinette i Italien tillsammans med andra uppsåtligen dödat en person och med våld fråntagit denne vissa föremål. Gärningarna motsvaras enligt svensk lag av mord eller dråp och rån. Något hinder mot utlämning på grund av vad som enligt 4 § utlämningslagen krävs i fråga om brottets svårhetsgrad föreligger följaktligen inte.

Enligt 9 § 3 st första meningen utlämningslagen kan genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att i förhållande till den staten bl a fällande dom skall godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Sådan överenskommelse föreligger mellan Sverige och Italien. Det finns inte skäl att anse att den av appellationsdomstolen meddelade domen är uppenbart oriktig.

Till stöd för sitt bestridande av utlämningsframställningen har I.U. i första hand åberopat att hans rätt att försvara sig vid appellationsdomstolen inte har blivit nöjaktigt tillgodosedd. Han har i detta hänseende framhållit följande. Rätten att vara personligen närvarande vid förhandling och försvara sig gör sig särskilt starkt gällande vid brott som föranleder så långt fängelsestraff som det här är fråga om. Han har betagits denna rätt till följd av att appellationsdomstolen underlåtit att kalla honom till förhandlingen i domstolen. Appellationsdomstolen har inte iakttagit de regler som gäller beträffande kallelse och delgivning. Någon kallelse har således inte tillställts I.U. på någon av hans dåvarande adresser. Kallelse sändes varken till hans adress vid kriminalvårdsanstalten Hall eller till hans mantalsskrivnings- och bostadsadress i Helsingborg, på vilken hans flickvän bodde. Inte heller tillställdes hans dåvarande försvarare i utlämningsärendet, advokaten E.v.P., någon kallelse. Under den aktuella tiden stod I.U. i kontakt med såväl flickvännen som advokaten E.v.P.. Han fick inte heller på annat sätt vetskap om när förhandling skulle äga rum. Sådana efterforskningar som skall ske innan det kan konstateras att en tilltalad är oanträffbar har inte vidtagits. I.U. bereddes inte tillfälle att förbereda sitt försvar genom att samråda med den advokat som företrädde honom vid förhandlingen.

Enligt 9 § 3 st andra meningen utlämningslagen gäller att i överenskommelse med främmande stat kan föreskrivas att dom, som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Mellan Sverige och Italien gäller numera sådan överenskommelse som nu sagts. Någon försäkran som avses i nämnda bestämmelse har inte lämnats i förevarande ärende. Till bedömande föreligger därför frågan om I.U:s rätt att försvara sig har blivit nöjaktigt tillgodosedd i målet.

Av handlingarna i ärendet framgår följande. Den dom som meddelades av domstolen i Cuneo föregicks av förhandling, vid vilken I.U. var personligen närvarande och biträddes av en advokat som försvarare. För rättegången hade han, som då undergick frihetsstraff i Sverige, utlämnats med stöd av 11 § 2 st utlämningslagen. Sedan han överklagat domen, sattes förhandling vid appellationsdomstolen ut till d 23 maj 1988. Efter framställning därom av Italiens ambassad beslöt regeringen d 19 maj 1988 att I.U. skulle utlämnas enligt nämnda bestämmelse för denna rättegång. Innan beslutet hann verkställas avvek han emellertid från den kriminalvårdsanstalt där han var intagen. Förhandlingen, som även avsåg en medtilltalad, inställdes därför såvitt avsåg I.U.. Han greps och återfördes till kriminalvårdsanstalt efter en kortare tid. I anledning av den begäran om utlämning som gjordes i verbalnoten d 1 juni 1988 satte HD ut förhandling i ärendet att äga rum d 7 sept 1988, samma dag som I.U. skulle villkorligt friges från sitt fängelsestraff. Han avvek emellertid d 6 sept. Han var därefter på fri fot ända till d 17 okt 1989, då han greps. Appellationsdomstolen höll d 13 mars 1989 förhandling i det överklagade målet i I.U:s utevaro, varvid det konstaterades att han var oanträffbar. I.U:s talan fördes av en advokat som förordnats som försvarare för honom. Enligt anteckning på domen har utdrag därav delgetts med I.U. d 12 april 1989 och har domen vunnit laga kraft d 16 april samma år. Delgivningen har dock uppenbarligen inte skett med I.U. personligen.

I.U. har vid förhandlingen inför HD uppgett bl a följande. Han är oskyldig till de brott för vilka han har fällts till ansvar av de italienska domstolarna. Tre olika försvarare har varit förordnade för honom, en under förundersökningen, en vid domstolen i Cuneo och en vid appellationsdomstolen. De två senare var inte insatta i saken. Han har inte getts möjlighet att ta del av förundersökningsprotokollet förrän han själv låtit rekvirera det under 1992. Det har inte framkommit i målet att den medåtalade I.C. flera gånger ändrat sina uppgifter. Under förhandlingen vid domstolen i Cuneo fick I.U. inte yttra sig själv utan endast genom försvararen. Denne vägrade att biträda med att överklaga till appellationsdomstolen om han inte fick ersättning för arbetet, vilket I.U. saknade möjlighet att betala. Han tvingades då att själv skriva en fullföljdsinlaga. Förhandlingen i appellationsdomstolen pågick endast en halv timme. I.C. hördes inte inför domstolen. Enligt advokaten V., som företrädde I.U. vid förhandlingen, uppgav åklagaren att denne hade genom ambassaden i Stockholm blivit kallad till förhandlingen.

I målet vid underdomstolen i Cuneo hölls förhandling, vid vilken I.U. var personligen närvarande och biträddes av försvarare. Även appellationsdomstolen avsåg att hålla förhandling, vid vilken I.U. skulle vara personligen närvarande. Att så inte blev fallet beträffande den till d 23 maj 1988 utsatta förhandlingen berodde på att han omedelbart innan utlämning skulle ske för denna rättegång avvek från pågående straffverkställighet. Då han ånyo avvek d 6 sept samma år, sedan ny framställning gjorts om utlämning, återstod endast en dag av straffverkställigheten. När han därefter var på fri fot under mer än ett år, hade hans undanhållande alltså främst avseende på en eventuell utlämning till Italien i anledning av rättegången där.

Att appellationsdomstolen företog målet till handläggning under den tid då I.U. var på fri fot kan inte föranleda någon invändning. Av handlingarna i ärendet kan inte med säkerhet utläsas huruvida appellationsdomstolen gjorde något försök att delge honom kallelse till förhandlingen eller vidtog någon annan särskild åtgärd innan det konstaterades att han var oanträffbar. Det måste emellertid beaktas att det var I.U. som hade överklagat underdomstolens dom till appellationsdomstolen och att han vid tiden för förhandlingen höll sig undan och uppenbarligen var efterlyst. Även om inte någon särskild åtgärd vidtagits för att eftersöka honom, får det därför anses ha varit försvarligt att behandla honom som oanträffbar. Det förhållandet, att översändande av kallelse under någon av de adresser i Helsingborg som I.U. pekat på i detta ärende måhända skulle ha medfört att han fått del av kallelsen, kan inte föranleda annat bedömande. Det kan tilläggas att I.U., medan han var på fri fot, hade möjlighet att hänvända sig till appellationsdomstolen för att efterhöra när målet skulle företas till handläggning.

Av det anförda följer att det förhållandet att appellationsdomstolen - som prövade målet i sak och något mildrade underdomstolens bedömning - handlade målet i I.U:s utevaro utan att han erhållit kallelse till förhandlingen och utan att han haft tillfälle att på förhand samråda med försvararen haft sin grund i de åtgärder som han själv vidtagit i syfte att undandra sig eventuell straffverkställighet i Italien. Skäl för erinran mot handläggningen i nämnda hänseende föreligger därför inte. Ej heller i övrigt har handläggningen av målet varit sådan, att hans rätt att försvara sig inte kan anses ha blivit tillgodosedd på ett nöjaktigt sätt.

I.U. har som skäl för sitt bestridande av utlämningsframställningen också åberopat det förordnande om utvisning av honom, som meddelats i Svea HovR:s dom d 15 febr 1990. Han har gjort gällande att detta, med analog tillämpning av 11 § 1 st utlämningslagen, utgör hinder mot utlämning. Något hinder mot utlämning av I.U. på grund av förordnandet att han skall utvisas ur riket föreligger emellertid inte.

Ej heller i övrigt föreligger hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot utlämning av I.U. till Italien för de gärningar som avses med utlämningsframställningen.

Det erinras om att hinder mot utlämning av I.U. föreligger enligt 11 § 1 st utlämningslagen så länge han undergår fängelsestraff på grund av Svea HovR:s dom d 15 febr 1990.