NJA 1986 s. 652

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Lundgren) anförde i dom d 4 febr 1986:

Domskäl. Genom I.A:s erkännande och övrig utredning är det klarlagt att hon sedan början av år 1978 till sommaren 1985 bedrivit handel med kreatur utan att vare sig bokföra någon affärshändelse eller bevara några kvitton eller andra verifikationer.

I.A. har uppgett att hon inte skulle klara av att själv svara för bokföringen. Hon har emellertid också berättat att hon bränt kvitton och andra verifikationer så snart hon fått dem i sin hand och att kreaturshandeln inte skulle ha varit lönsam om inkomsterna från denna hade tagits upp till beskattning. Av utredningen framgår vidare att I.A. på fråga av taxeringsnämnden skriftligen förnekat att hon bedrev någon kreaturshandel och samtidigt påstått att hon inte hade annan inkomst än pensionen.

I.A:s handlande har tydligen främst dikterats av en önskan att undgå beskattning. På grund härav bedömer TR:n båda gärningarna som uppsåtliga brott. I.A. har således gjort sig skyldig till försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott i enlighet med åtalet.

Förste byråsekreteraren Gunilla L, som gjort taxeringsrevision hos I.A., har med ledning av kontrolluppgifter som inhämtats vid revision hos uppköpare beräknat att I.A. haft en omsättning i rörelsen som uppgått till minst följande belopp för de år som åtalet gäller, nämligen 1979: 165 410 kr, 1980: 167 060 kr, 1981: 149 020 kr, 1982: 180 924 kr, 1983: 347 022 kr, 1984: 279 758 kr och 1985: 364 712 kr. Med hänsyn härtill kan brotten inte bedömas som ringa.

Domslut

Domslut. TR:n dömde I.A. enligt 10 § skattebrottslagen för försvårande av skattekontroll och enligt 11 kap 5 § BrB för bokföringsbrott till fängelse 2 mån.

Domskäl

Domskäl. Såsom TR:n funnit har I.A. gjort sig skyldig till försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott som inte är ringa.

I.A. har uppgivit: Hennes make B.A., som varit kreaturshandlare, avled 1976. Hon hade då tre hemmavarande barn; 6, 10 och 12 år gamla. I.A. hade i viss utsträckning biträtt maken i hans rörelse. Den pension, som hon erhöll vid makens frånfälle, var helt otillräcklig för familjens försörjning. Då hon, som saknar yrkesutbildning, inte kunde få något arbete, började hon handla med smågrisar, som hon själv transporterade i en Volkswagen-buss. Verksamheten gav högst obetydlig förtjänst. Att hon inte förde några böcker berodde på "att det, bara blev så".

Åklagaren har upplyst att B.A. var i konkurs strax före sin död men att konkursen nedlades, då boet visade ett överskott på ca 6 000 kr, och att I.A.:s inkomst av pension åren 1978-1984 uppgått till 13 000 kr för 1978 och med härefter stigande belopp till 22 000 kr för 1984.

När en näringsidkare, som i förevarande fall, helt åsidosatt sin bokföringsskyldighet, talar hänsyn till allmän laglydnad för fängelsepåföljd. Rörelsen har emellertid haft en blygsam omfattning och några anställda har inte funnits. I.A:s underlåtenhet att föra böcker synes mera ha berott på oföretagsamhet och oförmåga än haft till syfte att undandra skatt eller annars utgjort led i planerad ekonomisk brottslighet. Hon är tidigare ostraffad och lever under ordnade förhållanden. Med hänsyn till det anförda bör påföljden för I.A. bestämmas till villkorlig dom.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n bestämmer påföljden till villkorlig dom. 11 kap 5 § BrB har tillämpats i dess lydelse före d 1 april 1986.

Referenten, adj led Jacobsson, med vilken hovrättsrådet Nelander instämde, var beträffande påföljden av skiljaktig mening och fastställde TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. I HD har I.A., utöver och med någon ändring av vad som antecknats i HovR:ns och TR:ns domar, anfört bl a: Hon hade inte biträtt sin man i hans rörelse som kreaturshandlare utan i stället skött hemmet och makarnas åtta barn. Då mannen avled gjorde hon ansträngningar att erhålla arbete utanför hemmet men kunde på grund av sin ålder och brist på skolutbildning inte få något. Hon hade inte sökt annat bidrag av det allmänna för sin egen och de tre hemmavarande barnens del än bostadsbidrag. Genom arbetsförmedlingen erhöll hon endast säsongarbete med plockning av potatis eller jordgubbar. Hennes strävan var att hålla ihop hemmet och för att försörja sig och barnen började hon handla med smågrisar. Hon ringde själv upp några närboende lantbrukare och köpte sedan av dem hela griskullar som hon omgående transporterade och sålde vidare till uppköpare. Kännedom om hennes verksamhet spred sig i trakten och hon köpte och sålde ca 50 smågrisar i månaden. De siffror som kommit fram genom revisioner och på annat sätt rörande omsättningen av hennes handel är säkert riktiga. Skillnaden mellan inköps- och försäljningspris var till att börja med ungefär sex kr per gris och mot slutet av hennes verksamhet tio kr. Hennes förtjänst efter avdrag enbart av inköpskostnaden blev därigenom mellan 300 och 500 kr i månaden. Hon har emellertid aldrig sparat några kvitton och inte heller reflekterat över förtjänstens storlek, eftersom pengarna gått direkt till familjens löpande utgifter. Hon protesterade inte mot skönstaxeringarna och har inte heller överklagat LSt:ns förslag till eftertaxeringar, eftersom hon inte ansåg sig ha någon möjlighet att få rätsida på förhållandena eller att någonsin kunna betala de påförda skatterna. Sedan i somras får hon tillfälliga vikariat som hemsamarit i kommunens åldringsvård med en bruttointäkt av ca 2 000 kr i månaden.

Såsom TR:n och HovR:n funnit har I.A. gjort sig skyldig till försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott, vilka inte är ringa.

I ett fall då en näringsidkare helt åsidosatt sin bokföringsskyldighet talar hänsyn till allmän laglydnad med styrka för en fängelsepåföljd (jfr NJA 1983 s 205 och 1984 s 710). Av utredningen i målet framgår emellertid att omfattningen av I.A:s rörelse varit blygsam. Annat är ej heller i målet visat än att I.A:s egen förtjänst uppgått till ca 300 kr och mot slutet av hennes verksamhet ca 500 kr i månaden. I.A:s underlåtenhet att bevara kvitton och att föra böcker synes visserligen ha haft sin grund i att hon ansett sig inte kunna avstå från någon del av förtjänsten och syftet får därför anses ha varit att undandra den ifrågavarande inkomsten från skatt. Hennes förfarande har emellertid uppenbarligen haft sin grund i hennes svåra försörjningssituation och hennes föresats att efter mannens frånfälle hålla samman familjen. Sammantaget bör de särskilda omständigheterna väga tyngre än kravet på hänsyn till allmän laglydnad och leda till en icke frihetsberövande påföljd. Denna bör bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till I.A:s ekonomiska situation bör den villkorliga domen ej förenas med bötesstraff.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.