NJA 1998 s. 300
Fråga om påföljd för bokföringsbrott. 11 kap 5 § BrB.
TR:n
(Jmf 1983 s 205, 1984 s 710, 1986 s 652 och 1987 s 130)
Allmän åklagare väckte vid Örebro TR åtal mot E.A., född 1960, enligt 11 kap 5 § BrB för bokföringsbrott enligt följande gärningsbeskrivning: E.A. har sedan 1991 i Örebro drivit enligt bokföringslagen bokföringspliktig restaurangverksamhet i form av en enskild firma under namnet Pizzeria Miami. E.A., som varit ansvarig för bokföringen, har från och med d 1 jan 1993 till och med d 31 dec 1994 uppsåtligen eller av oaktsamhet dels underlåtit att kronologiskt och systematiskt bokföra inträffade affärshändelser, dels underlåtit att bevara räkenskapsmaterial i form av verifikationer. E.A. har härigenom åsidosatt honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen.
Domskäl
TR:n (nämndemännen Edlund och Åberg) anförde i dom d 17 april 1997:
Domskäl.
Ansvar. E.A. har förnekat att han gjort sig skyldig till bokföringsbrott.
E.A. har hörts. På åklagarens begäran har hållits vittnesförhör med C.S., skattemyndigheten i Örebro. Åklagaren har vidare som skriftlig bevisning åberopat delar av revisionspromemoria från skattemyndigheten.
I målet är följande utrett.
E.A. tog över rörelsen 1990. Han hade inga kunskaper om drivande av rörelse men han kände till att han var ansvarig för bokföringen. Bokföringen skötte han på samma sätt som den tidigare ägaren. Detta innebar att han hade en manuell kassabok. I denna fanns ett intäktskonto och ett kostnadskonto men inga konton för tillgångar eller skulder. De kontanta intäkterna, främst dagskassorna, som flöt in i rörelsen noterade han inte löpande per dag utan som en samlad intäkt i slutet av varje månad. Månadsintäkten fick han genom att se på saldot i kassaapparaten varje månad. Kassaapparaten har inte haft någon s k Z-rapport som noterat de inslag m m som gjordes på kassaapparaten. Det har överhuvudtaget inte funnits några verifikationer som utvisar dagskassornas storlek. Normalt skall en kassaapparat ha två "kvittorullar", ett kvitto till kunden och en s k Z1-rapport som visar hur försäljningen fördelar sig på olika varuslag. Därutöver skall finnas en kontrollremsa som visar alla inslag och öppningar av kassaapparaten s k Z2-rapport. Bankgirot som användes i rörelsen redovisades inte särskilt i kassaboken. Redovisningen skedde enbart genom att betalningarna noterades i kassabokens skuldkonto. Bankgirot användes även för E.A:s privata betalningar. E.A. sparade kopiorna på de betalningsanmaningar han upprättade när han betalade räkningar via bankgirot. Han sparade emellertid inte de utdrag från kontot som han erhöll från banken eller de kvitton som han fick vid insättningar på kontot. Rörelsens fakturor har bokförts och samlats i pärmar efter betalningsdag. - Omsättningen i rörelsen har inte överstigit 300 000 kr per år. - De ovan angivna bristerna konstaterades i samband med en skatterevision som beslutades d 2 juni 1995 och där första kontakten med E.A. skedde d 8 juni 1995.
De hörda har därutöver uppgivit i huvudsak följande.
E.A.: Han kände inte till att kassaapparaten var felaktig. Efter att skattemyndigheten påpekade bristerna för honom rättade han till dem. Under 1993 lämnade han bokföringsmaterialet till en revisor. Denne hade inget att erinra mot det sätt på vilket han skötte bokföringen. Från 1994 valde han att själv sköta bokföringen då han tyckte att det blev för dyrt med hjälp av en revisor. Det har inte förekommit några fakturor som inte satts in i pärmar.
C.S.: Till henne och hennes kollega har E.A. i samband med skatterevisionen uppgivit att han tagit ut Z2-rapport på månadsintäkten. Han har vidare uppgivit att han, efter att han noterat intäkten från Z2-rapporten, slängt denna. E.A. har uppgivit att han i samband med att han städade lokalen hittat fakturor som inte bokförts. Detta är hon helt säker på. Hon är emellertid inte säker på om E.A. visade upp någon av dessa fakturor. De brister som funnits i bokföringen har varit sådana att det utifrån den inte gått att fastställa eller följa rörelsens ställning eller resultat.
TR:ns bedömning.
TR:n finner inte att åklagaren, mot E.A:s bestridande, visat att det verkligen funnits några fakturor som han skall ha påträffat efter det att skatterevisionen genomförts eller att han vid något tillfälle haft några s k Z2-rapporter som han sedan skall ha slängt. De brister som i övrigt konstaterats i bokföringen är emellertid sådana att det inte, med hjälp av bokföringen, går att i huvudsak bedöma rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning. Det är vidare styrkt att dessa brister uppstått genom att E.A. uppsåtligen åsidosatt den honom åliggande bokföringsskyldigheten. På grund härav och då inget av vad E.A. i övrigt uppgivit är av sådan beskaffenhet att det kan frita honom från ansvar är åtalet således styrkt och skall bifallas. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren anvisat.
Påföljd. E.A:s rörelse har varit av begränsad omfattning och inte avsett andra anställda än E.A.. Det bokföringsbrott som E.A. gjort sig skyldig till kan med beaktande av bl a dessa förhållanden inte anses vara av så allvarlig art att det oundgängligen är påkallat med fängelse. E.A. är tidigare ostraffad och lever under ordnade förhållanden. Han driver inte heller någon rörelse längre. Det saknas anledning anta att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. På grund härav finner TR:n att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom. Därjämte skall han ådömas ett väl tilltaget bötesstraff.
Domslut
Domslut. E.A. dömdes enligt 11 kap 5 § BrB för bokföringsbrott till villkorlig dom och 120 dagsböter å 30 kr.
TR:ns ordf, tingsfiskalen Naucler och nämndemannen Krantz var skiljaktiga i fråga om påföljden och anförde: På grund av arten av den brottslighet E.A. övertygats om skall påföljden normalt bestämmas till fängelse om inte starka skäl talar däremot. Även om E.A. drivit rörelsen utan anställda och rörelsens omsättning inte kan anses ha varit omfattande finner vi att de brister som konstaterats i bokföringen är så allvarliga att det inte finns skäl att frångå normalpåföljden. På grund härav och då inte heller E.A:s personliga förhållanden är sådana att de talar för annan påföljd bör E.A. ådömas fängelse.
Överröstade härom är vi i övrigt eniga med majoriteten.
Göta HovR
Åklagaren överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till fängelse.
E.A. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Akesson, hovrättsrådet Ström, tf hovrättsassessorn Andersson, referent, samt nämndemännen Jonsson och Löthgren) anförde i dom d 5 nov 1997: HovR:ns domskäl. E.A. skall dömas för bokföringsbrott i enlighet med TR:ns dom.
E.A:s rörelse har haft blygsam omsättning. Han och hans familj har arbetat i rörelsen och han har inte haft några anställda. Det kan inte antas att E.A:s underlåtenhet att kronologiskt och systematiskt bokföra inträffade affärshändelser och att bevara räkenskapsmaterial syftat till att undandra skatt eller annars utgjort led i en planerad ekonomisk brottslighet. E.A. förekommer inte i kriminalregistret och lever under ordnade förhållanden. Mot bakgrund härav finner HovR:n, i likhet med TR:n, att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
HD
Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.
E.A. (offentlig försvarare advokaten J.E.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom tf byråchefen Barbro Jönsson).
HD (JustR:n Magnusson, Lind, Danelius, referent, Lambe och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Såsom HovR:n och TR:n funnit har E.A. gjort sig skyldig till bokföringsbrott genom att under åren 1993 och 1994 i sin rörelse som innehavare av en pizzeria åsidosätta föreskriven bokföringsskyldighet.
HD har i rättsfallen NJA 1983 s 205, 1984 s 710, 1986 s 652 och 1987 s 130 haft anledning att ta ställning till påföljder för bokföringsbrott och bl a uttalat att, när en näringsidkare helt åsidosatt sin bokföringsskyldighet, hänsyn till allmän laglydnad med styrka talar för fängelsepåföljd. I tre av de nämnda fallen fann HD emellertid omständigheterna vara sådana att påföljden borde bestämmas till villkorlig dom, i ett av fallen i förening med böter.
Riksåklagaren har gjort gällande att bedömningen av vilka påföljder som bör följa på detta slag av brott bör ske med ledning av de förändringar av påföljdssystemet som trädde i kraft d 1 jan 1989. Av 30 kap 4 § 2 st BrB i dess numera gällande lydelse framgår sålunda att brottslighetens art kan utgöra ett skäl för att döma till fängelse, och enligt Riksåklagarens uppfattning är denna bestämmelse tillämplig på bokföringsbrott, bl a eftersom sådana brott försvårar kontrollen av ekonomisk verksamhet och därmed ofta är förbundna med skattebrott och annan ekonomisk brottslighet. Enligt Riksåklagarens mening bör bokföringsbrott föranleda fängelse, såvida det inte föreligger särskilda skäl för en icke frihetsberövande påföljd.
HD:s ovannämnda rättspraxis, som härrör från tiden före de av Riksåklagaren åberopade lagändringarna, innebär att bokföringsbrott skall anses vara av sådan art att fängelse i många fall bör följa på dessa brott. Det saknas däremot anledning att tolka ändringarna i BrB på sådant sätt att fängelsestraff numera bör utgöra påföljd för bokföringsbrott i större utsträckning än som följer av nämnda rättspraxis. De principer som HD utformat bör därför alltjämt vara vägledande vid rättstillämpningen.
De särskilda omständigheter som i de åberopade rättsfallen befanns böra motivera att påföljden blev av icke frihetsberövande slag föreligger i det väsentliga även i det nu aktuella fallet. Det har sålunda inte visats annat än att den rörelse som E.A. drev var av blygsam omfattning, att han inte hade några anställda, att hans ekonomiska ställning var svag, att han saknade förmåga att själv organisera och sköta bokföringen på ett acceptabelt sätt och att han till följd av sin svaga ekonomi också hade svårt att bekosta sådan yrkesmässig hjälp som han hade behövt för att lägga upp ett system för bokföringen. Han är tidigare ostraffad och lever under ordnade förhållanden.
De nu angivna omständigheterna är sådana att de vid en samlad bedömning bör leda till att E.A. döms till villkorlig dom, vilken skall förenas med ett bötesstraff.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d 20 maj 1998 (mål nr B 4808/97).