NJA 1986 s. 712

Domskäl

TR:n (rådmännen Grahn och Ström samt tingsfiskalen Gladh) anförde i dom d 2 mars 1982: I april 1977 levererade Åkerbergs Maskin Aktiebolag (Åkerbergs), Sävsjö, till Fredericia Havn en mobil hamnkran av modell Jones 971 HLB. Priset var ungefär 1,5 milj danska kr. Kranen var utrustad med en överlastindikator tillverkad av svarandebolaget. Indikatorn betingar för närvarande ett pris av ungefär 25 000 svenska kr. Kranen, som var av fackverkskonstruktion, hade en 8,5 m lång mast och en bom om 27 m. Den övre hytt från vilken lastning och lossning manövrerades var placerad ca 10 m ovan marken. - Med angiven mast- och bomlängd skulle kranen vid en arbetsradie av 12,2 m och bomvinkel av 68 grader ha kunnat lyfta 10,4 ton; vid en radie av 15,2 m och en bomvinkel av 61 grader hade kranen kunnat lyfta 7,7 ton. - Den 12 maj 1977 välte kranen i Fredericia hamn under pågående lossningsarbeten av järnplattor varvid kranen skadades. För överlastindikatorns konstruktion och funktion hänvisas till kopia av informationshäfte från bolaget (bilaga till TR:ns dom; här utelämnad). Indikatorn var ej försedd med i häftet omnämnd överlastbrytare. Med uttrycket linpart förstås det antal linor som vid varje lastningstillfälle användes: en linpart motsvarar en enkel lina, vid användning av block erhålles ytterligare linor och motsvarande antal linparter. Instrumentenhetens indikator för last i krok visar vikt för varje 200 kg.

Efter ansökan om stämning å bolaget har hamnen anfört: Avtal om förvärv av kranen träffades mellan Åkerbergs och hamnen i dec 1976. Enligt offerten var kranen utrustad med överlastindikator av bolagets modell. Vid leveransen monterades kranen upp av personal från Åkerbergs och från hamnen deltog bl a kranföraren G.B. i arbetet. Personal från bolaget deltog även samt kopplade in och trimmade indikatorn. Det akustiska larmet förstärktes med ett särskilt signalhorn fäst på förarhyttens utsida. Den 19 april 1977 godkändes kranen av Arbejdstilsynet efter överlastprov, varvid kranen lyfte 29 ton motsvarande 125 procent överlast. Kranen sattes sedan i drift. Två kranförare, däribland G.B., betjänade kranen. G.B. var då sedan ungefär ett halvår anställd i hamnen som kranförare; i febr 1977 hade han tagit ett numera obligatoriskt kranförarcertifikat. G.B. hade även vid monteringen av kranen instruerats av Åkerbergs personal. Vid lossning d 11 maj 1977 utlöstes överlastlarmet vid två tillfällen. Lossningen fortsatte d 12 maj 1977 med början kl 07.00 med G.B. som kranförare. Vid 08-tiden skulle kranen lyfta ett tyngre parti järnplattor. G.B. kände att lasten vägde mer än vanligt och iakttog instrumentenhetens utslag med skärpt uppmärksamhet. Han noterade utslag för 8-8,2 tons last och 14-14,5 m radie. Av den man som vid lastluckans kant dirigerade lossningen fick han tecken att resa bommen då lasten kommit upp ur lastrummet. Enligt vittnen lyfte sig kranens bakre stödben ca 1 m från marken, sjönk sedan tillbaka något, höjdes ånyo varefter kranen välte in över fartygsrelingen. Ingen larmsignal ljöd, ej heller avgavs annat larm. Den last som fick kranen att välta konstaterades senare väga 11 kg inklusive lastkrok. Denna vikt i förening med radien och bomvinkeln innebar att rekommenderad högsta vikt överskreds med ca 40 procent. Efter olyckan tillkallades företrädare för Arbejdstilsynet, som avgav rapport över händelsen. Bolaget sände ingenjör A.K. som konstaterade felvisning på 4 procent i instrumentenheten men inte kunde påvisa vad som orsakat vältningen. Kranen reparerades därefter av Åkerbergs. I mitten av aug 1977 blev kranen åter godkänd för drift. Man lyfte härefter endast last med i förväg känd vikt. I slutet av samma månad inträffade ett nytt missöde med G.B. som kranförare. Vid ett tillfälle låstes kranen på grund av överlast i sina rörelser under lossning. Lasten skulle egentligen ha fallit tillbaka och larmet ha utlösts men inget av detta inträffade. Åkerbergs reparerade kranen ånyo men G.B. vägrade därefter att syssla vidare med kranen. Vid övningskörning i slutet av sept 1977 visade instrumentenheten åter fel värden. Den 27 sept noterades således 1,8 ton i stället för 0,2 ton och dagen därpå gavs utslag för 1,0 ton när ingen vikt alls skulle registreras. Företrädare för Arbejdstilsynet, Åkerbergs och bolaget tillkallades för undersökning. Den 29 sept 1977 påträffade A.K. i linpartsomkopplaren en 10 mm lång metallbit som han visade för inspektör G.A. vid Arbejdstilsynet. A.K. uppgav att metallbiten orsakat kortslutning i linpartsomkopplaren. Sedan metallbiten avlägsnats inträffade ej fler missöden med kranen. I jan 1981 såldes den tillbaka till Åkerbergs.

Under åberopande av olyckan d 12 maj 1977 har hamnen yrkat förpliktande för bolaget att utge 186 064 kr 86 öre i danskt mynt eller motvärdet därtill i svensk valuta efter högsta på betalningsdagen gällande valutakurs enligt valutabankernas officiella marknadsnoteringar. Å beloppet har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen fr o m d 8 dec 1979 tills betalning sker. Det yrkade beloppet har framräknats på följande sätt: 203 744 kr 3 öre utgör kostnad för av Åkerbergs utfört reparationsarbete på kranen, 4 157 kr 86 öre kostnad för av bolaget utförd kontroll av överlastindikatorn och 43 162 kr 97 öre demurragekrav framställt av B.O.N.J.- og stålagentur A/S. Sedan Åkerbergs till hamnen utbetalt 65 000 kr kvarstår 186 064 kr 86 öre som utgör hamnens krav mot bolaget.

Hamnen har som grund för sin talan anfört: Kranen välte på grund av överlast utan att larmsystemet utlöstes. Orsaken till att larmsystemet ej fungerade var att en metallbit låg lös i linpartsomkopplaren. I första hand hävdas att bolaget varit försumligt. Den av bolaget levererade överlastindikatorn med larmanordning är väsentlig ur säkerhetssynpunkt och utgör det enda hjälpmedel kranföraren har för kontroll av att kranen inte överlastas. Stränga krav måste därför ställas på bolagets kontroll av säkerhetsutrustningen och dennas tillförlitlighet. Utrustningen har varit defekt eftersom ett främmande föremål påverkat dess funktion. Bolaget har försummat att kontrollera att sådana föremål ej funnits i utrustningen. För de ekonomiska följderna av denna brist i leveranskontrollen är bolaget ersättningsskyldigt. I andra hand hävdas att bolaget är strikt ansvarigt för att säkerhetsutrustningen ej fungerade tillfredsställande. - Till bemötande av bolagets påstående att det ej tillverkat själva omkopplaren har hamnen anfört att bolaget självständigt infogat detta föremål i instrumentenheten och att bolaget marknadsfört överlastskyddet under egen firma.

Bolaget har bestritt käromålet. Yrkat belopp jämte ränta har vitsordats.

Bolaget har till grund för sitt bestridande anfört: I första hand hävdas att bolaget ej är rätt svarande i målet. För uppkomsten av produktansvar fordras att annat än köpeobjektet skadats. I förevarande fall föreligger endast skada på vad som förvärvats från Åkerbergs. Hamnen har därför att med tillämpning av kontraktsrättsliga regler rikta alla anspråk mot sistnämnda företag. Bolaget åberopar i detta sammanhang även att linpartsomkopplaren är en produkt som bolaget ej tillverkat utan förvärvat av ett företag i Spånga. I andra hand påstås att överlastindikatorn vid olyckstillfället var felfri. Indikatorn testades av bolaget under en vecka före leveransen till Åkerbergs. Även efter installationen av indikatorn i Fredericia hamn utförde bolaget tester. Inte vid något tillfälle framkom att indikatorn var behäftad med fel. Indikatorn fungerade dagen före och dagen efter olyckan. Den metallbit som påträffades i linpartsomkopplaren kan ha kommit in i instrumentenheten efter olyckan eftersom det hela tiden varit möjligt att öppna denna och "plocka med" omkopplaren eller andra detaljer. Metallbiten, som påträffades först lång tid efter olyckan, kan ha lossnat från omkopplaren när kranen välte. Det är således ej visat att åberopat fel förelåg vid leveransen. Även om indikatorn varit behäftad med fel så är det ej visat att olyckan inträffade som följd härav. Olyckan framstår som svårförklarlig. En förklaring kan dock vara kranförarens – G.B:s - ringa erfarenhet av kranen. Omedelbart före olyckan började lasten och kranen att gunga. G.B. skulle då ha höjt bommen och därigenom hävt gungningarna. G.B. kan även ha nonchalerat utlöst larmsignal eller felställt någon omkopplare. Indikatorsystemet är ett varnande skydd och ej ett brytande. Det bör också framhållas att kranen har 60 procent överkapacitet varför ifrågavarande överlast inte kan ha varit enda orsaken till tippningen. I sista hand åberopar bolaget att det ej varit försumligt. Bolaget har omfattande kontroll av sina produkter vid hopsättning och leverans. Vid hopsättningen av indikatorn har linpartsomkopplaren fungerat och anledning till ytterligare kontroll har ej funnits. Det har då ej varit motiverat att ta isär omkopplaren. Svensk lag känner ej till strikt ansvar i förevarande situation. - Det vitsordas att kranen vid olyckstillfället hade 40 procent överlast.

Domskäl. På bolagets begäran har dess verkställande direktör P-O.S. hörts under sanningsförsäkran. På hamnens begäran har som vittnen hörts kranföraren G.B., hamnmästaren P.T., hamnassistenten E.E., inspektören G.A. och chefsmontören J.E. Bolaget har åberopat vittnesförhör med, förutom G.B. och E.E., även ingenjören Ants K. De hörda personerna har uppgivit. - - -

TR:n gör följande bedömning.

I målet yrkar hamnen ersättning för skada orsakad av påstått fel i levererat gods. Gentemot hamnens skadeståndsyrkande har bolaget invänt att det ej är rätt svarande. Bolaget har därvid framhållit att det levererat överlastindikatorn till Åkerbergs och inte till hamnen samt att det varit Åkerbergs som i sin tur levererat kranen med överlastindikatorn som ingående beståndsdel till hamnen. Eftersom - bortsett från demurragekravet - endast själva kranen skadats vid tillfället skulle hamnen enligt bolagets uppfattning ha att rikta sina skadeståndsanspråk allenast mot Åkerbergs. I frågan om vem som är rätt svarande beaktar TR:n följande. Bolaget har för ifrågavarande krantyp av inköpta delar specialtillverkat och marknadsfört överlastindikatorn. Efter fullgjord leverans till Åkerbergs har bolaget under sin egen firma och med egen personal självständigt inkopplat och trimmat överlastindikatorn vid leveransen av kranen i Fredericia samt har även härefter fortsatt att framträda som ansvarig för överlastindikatorn. Bolaget har kommit att framför Åkerbergs framstå som det företag som hade det egentliga säljaransvaret för överlastindikatorn medan Åkerbergs mera har framstått som förmedlare av denna. Ett fel på överlastindikatorn måste därför vid nu aktuell bedömning anses ha orsakat skada på annat än köpeobjektet, nämligen kranen, som hamnen förvärvat från Åkerbergs. På grund av vad som anförts finner TR:n att hamnen kan vända sig mot bolaget.

Ostridigt är att kranen vid olyckstillfället hade en last, som uppgick till något över 11 ton, vilket innebar, att den rekommenderade högsta vikten överskreds med 40 procent. Enligt TR:ns mening ger utredningen inte stöd för att Bak manövrerat kranen felaktigt utan tilltro måste sättas till hans uppgift om den vikt som indikatorn utvisade under lyftet liksom till hans uppgift om att någon larmsignal ej utlöstes. Även om det kan antagas att lasten under något skede av lyftet kommit i en viss gungning, vilket i och för sig i någon mån kan ha påverkat kranens stabilitet, finner TR:n att orsaken till att kranen välte huvudsakligen var övervikten och den omständigheten att G.B. ej gjordes uppmärksam härpå.

Med hänsyn till vad A.K. och G.A. uppgivit om den påträffade metallbitens möjligheter att orsaka kortslutning, direkt eller indirekt sådan, i linpartsomkopplaren framstår hamnens förklaring till överlastindikatorns bristande funktion som den enda rimliga. Enligt TR:ns mening ger utredningen inte stöd för annat än att metallbiten vid leveransen fanns i instrumentenheten. Bolaget hade med noggrann kontroll kunnat upptäcka metallbiten. För de ekonomiska följderna av denna brist i leveranskontrollen av överlastindikatorn, vilken var av väsentlig betydelse i säkerhetshänseende, är bolaget ersättningsskyldigt. Tvist råder ej om skäligheten i och för sig av det yrkade beloppet. Käromålet skall alltså bifallas.

Domslut

Domslut. SNP El.-produkter Aktiebolag skall till Fredericia Havn utge 186 064 kr 86 öre i danskt mynt eller motvärdet därtill i svensk valuta efter högsta på betalningsdagen gällande valutakurs enligt valutabankernas officiella marknadsnoteringar. Å beloppet skall bolaget även utge ränta enligt 6 § räntelagen fr o m d 8 dec 1979 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har P-O.S., A.K., E.E., G.B. och G.A. hörts ånyo, varjämte P.T:s och J.E:s berättelser återgivits såsom de antecknats i TR:ns dom.

I målet är ostridigt att en hamnen tillhörig och från Åkerbergs förvärvad kran - under lyftning d 12 maj 1977 av en last om 11,6 ton, innebärande under förhandenvarande förhållanden en överlast om 40 procent, ur lastrummet på ett fartyg - vält över fartyget, därvid kranen skadats och fartygets avgång försenats samt att kranen vid leveransen från Åkerbergs var utrustad med en av SNP-bolaget (i fortsättningen kallat endast bolaget) tillverkad överlastindikator, vars i kranens förarhytt monterade manöverenhet skulle visa lastens vikt i siffror och varna för överlast genom starka ljudsignaler.

Parterna i målet är ense om att de inte står eller kan anses stå i ett kontrakträttsligt förhållande till varandra. I frågan om vilket orsakssamband som kan ha förelegat mellan de hamnen åsamkade reparationskostnaderna och demurragekraven samt någon bolagets försummelse är parternas inställning följande.

Hamnen har påstått att kranen vält på grund av överlasten, som kranföraren B vid lyftet inte uppmärksammade därför att indikatorn i stället för överlasten visade en tillåten last på 8,2 ton och överlastlarmet inte utlöstes, samt att dessa funktionsfel hos överlastindikatorn orsakats av att ett främmande metallföremål, som funnits i manöverenheten alltsedan dennas tillverkning i bolaget, kortslutit motstånd i manöverenhetens linpartsomkopplare.

Bolaget har häremot invänt dels att kranen, som tålde en överlast på 60 procent, måste ha vält på grund av att den hanterats oskickligt av G.B., dels att G.B. antingen inte hört överlastlarmet och felavläst vikten eller fått oriktiga mätvärden genom en felinställning av linpartsomkopplaren, dels att en kortslutning av angivet slag inte med hänsyn till omkopplarens konstruktion, som innebär att en ström leds beroende på omkopplarens läge över ett eller flera lika stora motstånd, kunnat medföra det av G.B. avlästa resultatet, då detta om hans uppgift om linpartsomkopplarens inställning på två linparter godtas borde ha varit halva vikten av den aktuella överlasten eller ingen vikt alls och dels att det främmande metallföremålet inte funnits vid bolagets tillverkning av manöverenheten utan kommit in i denna vid Åkerbergs montering av enheten eller vid de upprepade demonteringar och remonteringar, som förekommit i samband med olyckan och därefter.

I fråga om det sålunda omstridda händelseförloppet har - utöver vad som finns antecknat i TR:ns dom - vid omförhören i HovR:n lämnats följande tillägg, förtydliganden och ändringar.

- - -

Vad gäller orsakerna till kranolyckan gör HovR:n följande bedömning.

Trots att kranen inte vält förrän lasten lyfts över lastrumskanten ger utredningen i målet inte stöd för annat än att kranen vält på grund av överlasten och sålunda inte till följd av att G.B. manövrerat kranen felaktigt. Inte heller har framkommit någon omständighet som ger anledning betvivla kranförarens uppgifter om att linpartsomkopplaren stod i rätt läge (två linparter), att instrumentet vid tillfället visade drygt åtta ton och att ljudsignalerna för överlast inte utlöstes. Redan dessa förhållanden tyder starkt på att överlasten kommit att lyftas på grund av att överlastindikatorn inte fungerade som den skulle. E.E. har omvittnat att lastindikatorn visat felaktiga värden även då kranen under sommaren 1977 manövrerats av annan kranförare än G.B.. Det är också ostridigt att missvisningar i form av oriktig lastangivelse inträffade i slutet av sept 1977 och kvarstod när företrädare för bolaget kort därefter undersökte överlastindikatorn. Vid denna undersökning anträffade A.K. en metallbit som kortslöt ett motstånd i linpartsomkopplaren och som därför orsakade att indikatorn gav felaktiga värden vid undersökningstillfället. Bolaget har aldrig sökt ge någon annan förklaring till de upprepade missvisningarna än kortslutning i manöverenheten. Det måste mot denna bakgrund i tillräcklig grad anses klarlagt att även missvisningen vid olyckan och missvisningen under sommaren 1977 berott på att manöverenheten kortslutits genom den av A.K. funna metallbiten. Såväl den omständigheten att de avlästa missvisningarna inte stått i det förväntade förhållandet till kranens belastning som den omständigheten att lastindikatorn mellan de nämnda tillfällena fungerat oklanderligt låter sig nämligen förklaras av att metallbiten stått i varierande kontakt med omkopplaren och att metallbiten mestadels inte kortslutit denna utan befunnit sig i ett läge, där indikatorfunktionen inte alls påverkats.

Det får anses mycket osannolikt att metallbiten kommit in i manöverenheten först då denna levererats till Åkerbergs eller då detta företag fast anbringade enheten i förarhytten. Härtill kommer att A.K., vilken av de hörda synes bäst skickad att avgöra var metallbiten härrör från, i TR:n sagt metallbiten likna en stansgrad som tillkommit vid tillverkningen av omkopplaren och i HovR:n sagt att metallbiten kan ha varit en bit av en kopplingstråd. Det har inte påståtts att någon annan än bolaget utfört kopplingar i manöverenheten. HovR:n finner därför att det kan hållas för visst att metallbiten fanns någonstans i manöverenheten redan vid leveransen av överlastindikatorn till Åkerbergs.

Hamnen har hävdat att skadeståndsansvar uppkommit för bolaget främst därför att förekomsten av det främmande metallföremålet i lastindikatorns manöverenhet är att tillskriva oaktsamhet från bolagets sida vid dess tillverkningskontroll. I målet har inte kunnat utredas vad metallbiten bestått av och hur den hamnat i manöverenheten. HovR:n gör emellertid bedömningen att bolaget utan större svårigheter skulle ha kunnat upptäcka metallbiten vid en rätt utförd besiktning. På grund härav och då kontrollen i fråga om en säkerhetsutrustning av förevarande slag måste ske med utomordentlig noggrannhet och omsorg finner HovR:n att bolaget måste ha förfarit oaktsamt i påstått hänseende och därmed i princip ådragit sig skyldighet att ersätta av denna försummelse betingad skada.

Bolaget har - ehuru det i HovR:n synes vilja lämna öppet om metallbiten härrör från den av bolagets underleverantör tillverkade omkopplaren eller kommer från annat håll - vidblivit sin i TR:n framställda invändning att bolaget inte kan stå något produktansvar för en komponent vilken såsom omkopplaren tillverkats av en bolagets underleverantör. HovR:n finner emellertid att bolaget inte kan freda sig med denna invändning då bolaget infogat denna omkopplare av standard typ såsom en väsentlig del i en av bolaget konstruerad säkerhetsutrustning och det lätt kunnat kontrolleras om komponenten varit behäftad med det av bolaget ursprungligen antydda felet.

Bolaget har slutligen invänt att skadan på kranen till skillnad från demurrageskadan inte är ersättningsgill därför att produktansvaret omfattar endast skador som drabbat annat än det köpta, vilket enligt bolagets uppfattning är kranen och den på kranen anbringade lastindikatorn. Den angivna gränslinjen har främst betydelse för att markera de skillnader i säljares ansvar som kan föreligga beträffande skador som kan inrymmas under ett köprättsligt förhållande och beträffande sådana skador som är att hänföra till ett utomkontraktuellt förhållande. HovR:n kan inte finna att en dylik begränsning av skadeståndsskyldigheten skulle vara motiverad i förevarande fall av tillverkares ansvar, där lastindikatorn är en specialtillverkad säkerhetsanordning, som inte utgör någon nödvändig del av kranen, och där den uppkomna skadan på kranen är en typisk och för tillverkaren lätt förutsebar följd av att en indikator inte fungerar vid överlast.

På grund av det anförda kan bolaget inte undgå det påstådda skadeståndsansvaret. Om skadeståndets storlek och hamnens ränteanspråk råder ej tvist.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Bengtsson tillade: Bolagets invändning, att hamnen köpt kranen jämte den inmonterade indikatorn av Åkerbergs och därför kan framställa skadeståndsanspråk endast mot detta företag, tycks bygga på synpunkter som särskilt K framfört (Produktionsansvaret s 180 ff). Vad först angår bolagets ansvar för egen och anställdas oaktsamhet enligt skadeståndslagen finns det dock knappast något stöd i svensk rätt för att man vid produktskador som den aktuella skulle göra undantag från lagens regler om ersättningsskyldighet för sakskada av den anledningen, att skadeståndskrav eventuellt skulle kunna göras gällande på kontraktsrättslig grund mot någon annan svarande. Jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl 1985 s 255 med hänsvisningar; se också om en i viss mån liknande fråga 33 § 3 st konsumenttjänstlagen och härom NJA II 1985 s 461 f.) Det är också svårt att finna några vägande skäl för ett sådant undantag; här liksom i andra produktskadefall framstår det som en både naturlig och lämplig lösning att talan kan föras direkt mot tillverkaren av en defekt produkt. - För min del skulle jag nog inte anse ett ansvar av detta slag för tillverkaren uteslutet ens när det tillverkade senare kommer att ingå som ingrediens i en vara som skadas i sin helhet (jfr NJA 1960 s 441), kanske inte heller när en olyckshändelse av den aktuella typen drabbat själva produkten på grund av ett fel i denna (jfr Dufwa, Produktansvar s 62 f och Børge Dahl, Produktansvar s 459 ff); de argument som framförts mot en sådan utomobligatorisk skadeståndsskyldighet emot den slutlige ägaren synes inte ha större tyngd, frånsett att skador av denna typ för närvarande brukar hållas utanför tillverkarens försäkring. - Dessa senare frågor behöver jag emellertid inte ta ställning till i detta mål.

I målet aktualiseras också ett ansvar för bolaget för försummelse av dess underleverantör, grundat inte på skadeståndslagen utan närmast på vissa allmänna principer om skadeståndsskyldighet utanför kontraktsförhållanden för självständig företagares vållande. Detta ansvar skiljer sig emellertid inte i sak så mycket från ansvaret enligt skadeståndslagen att det motiverar ett annat synsätt, när det gäller hamnens möjlighet att rikta skadeståndsanspråk mot tillverkaren.