NJA 2001 s. 309

En näringsidkare har ålagts skadeståndsskyldighet för produktskada som vållats genom att levererad olja varit zinkhaltig trots att zinkfri olja beställts.

Tågåkeriet i Bergslagen AB är ett privatägt, från SJ fristående, bolag vars verksamhet huvudsakligen består av kortare godstransporter på järnväg, s.k. matartrafik. Tågåkeriet äger ett flertal dieseldrivna lokomotiv försedda med motorer av fabrikat General Motors, typ EMD.

Tågåkeriet beställde smörjolja till sina diesellok av Matab i Karlstad AB. Detta bolag, som tillhörde en landsomfattande kedja, sålde reservdelar till verkstäder, smörjoljor m.m. och var bl.a. lokal representant för oljebolaget Castrol.

Under kontakterna mellan parterna klargjordes att Tågåkeriets lokmotorer hade silverlegerade lager och att smörjoljan därför inte fick innehålla zink samt att den skulle motsvara en av oljebolaget BP saluförd zinkfri olja med beteckningen ICRG 40. Trots detta levererade Matab genom Castrol smörjolja som innehöll zink. Oljan orsakade skador på tre av Tågåkeriets lokmotorer på grund av att zinken i oljan slet bort de försilvrade lagren i motorerna.

Tågåkeriet väckte talan mot Matab vid Karlstads TR och yrkade skadestånd med 905 914 kr. Det yrkade beloppet inkluderade mervärdesskatt med 181 183 kr.

Matab bestred Tågåkeriets talan men vitsordade som i och för sig skäligt skadestånd 430 266 kr. Matab bestred under alla förhållanden att utge ersättning för mervärdesskatt.

Till grund för sin talan anförde Tågåkeriet följande. Tågåkeriet, som saknar särskild sakkunskap om smörjoljor, har beställt sådan olja av Matab. Oljan var avsedd för dieselmotorerna med försilvrade lager. Matab är i relationen till Tågåkeriet att anse som expert i aktuellt hänseende. Den olja som levererades var inte avsedd för dieselmotorer med silverlegerade lager, vilket ledde till omfattande skador på tre av Tågåkeriets motorer. Den levererade oljan överensstämde inte med avtalet och var i vart fall inte ämnad för det särskilda ändamål som den var avsedd för. Härigenom är den levererade oljan att anse som felaktig. Matab måste anses ansvarig för detta även om det var Castrol, som levererade oljan till Tågåkeriet och tagit fram den felaktiga produkten. I vart fall överensstämde oljan inte med de uppgifter om användningsområde som Matab och/eller Castrol, det bakomliggande säljledet, lämnat. Reklamation och hävning har skett inom skälig tid. Tågåkeriet har rätt till ersättning motsvarande kostnaden för oljan jämte skadestånd inkluderande stilleståndsersättning och kostnader för avhjälpande av skadorna på motorerna. Matab har vidare gjort sig skyldigt till vårdslöshet genom att inte leverera olja avsedd för uppgivet ändamål även i det fall Castrol rekommenderat den produkt som levererades. Även om Matab inte anses vårdslös i egentlig mening är bolaget ändock ersättningsskyldigt gentemot Tågåkeriet, enär Matab får anses ha lämnat en underförstådd garanti att oljan kunde användas för det av Tågåkeriet uppgivna ändamålet.

Matab åberopade följande grunder för sitt bestridande. Något fel i köplagens bemärkelse föreligger inte eftersom Matab har levererat den produkt som Tågåkeriet har beställt. För det fall TR:n skulle finna att Matab inte har levererat den vara som Tågåkeriet har beställt omfattar i vart fall skadestånd på grund av avtalsbrott inte ersättning för förlust som köparen tillfogats genom skada på annat än den sålda varan. Matab åberopar härvid 67 § köplagen. I förevarande fall har Tågåkeriet yrkat ersättning för skada på annat än den levererade oljan. Matab bestrider därför skadeståndsskyldighet för belopp överstigande kostnaden för byte av den levererade oljan, 81 018 kr exklusive moms. Det bestrids vidare att Matab handlat culpöst genom att leverera olja som inte har samma egenskaper som den uppgivna BP-oljan alternativt olja som varit lämplig för motorer med silverlegerade lager. Det bestrids även att Matab skall anses ha garanterat att produkten är lämplig för sitt ändamål och på grund härav ett strikt ansvar skulle föreligga. Matab har tvärtom förklarat sig sakna sakkunskap om produktens egenskaper. Om skadestånd döms ut skall det inte omfatta mervärdesskatt då skatten inte utgör någon kostnad för Tågåkeriet.

Matab gjorde vidare gällande att eventuell skadeståndsskyldighet skulle jämkas på grund av medvållande från Tågåkeriets sida.

Till utveckling av sin talan anförde Tågåkeriet bl.a. Bolaget startade sin verksamhet d. 1 febr. 1994. Inom Tågåkeriet finns en bred sakkunskap när det gäller reparationer och underhåll av aktuella dieselmotorer. Däremot har man inte någon expert på oljeprodukter. Inför verksamhetsstarten sökte Tågåkeriet en leverantör av smörjoljor till sina dieselmotorer. Bolagets loktjänstansvarige, U.G. hade under tidigare tjänst vid SJ haft långvariga affärskontakter med Matab. Detta var ett skäl för att detta bolag valdes som oljeleverantör. Ett annat skäl var att Matab representerade Castrol som är ett världsledande företag för bl.a. smörjoljor. Under sensommaren/hösten 1993 sammanträffade U.G. med Matabs försäljare M.F. på en mässa i Karlstad. Då diskuterades för första gången om Matab kunde leverera smörjolja till Tågåkeriets diesellok. Med på mässan var även Castrols lokale representant R.N. som Forsell introducerade. För att få rätt smörjolja till loken hade Tågåkeriet rådfrågat andra järnvägsbolag bl.a. SJ som uppgivit sig använda oljebolaget BP:s olja ICRG 40 till sina lok av motsvarande typ. Detta är en zinkfri olja avsedd för motorer som liksom Tågåkeriets är försedda med silverlegerade lager. Tågåkeriet upplyste i sina kontakter med Matab att det önskade en smörjolja som motsvarade BP:s nämnda produkt samt att motorerna hade silverlegerade lager. För att få rätt produkt inkopplades via Matab även Castrols smörjoljeexpert A.J. som gjorde ett besök på Tågåkeriet. Även denne fick klart för sig att motorerna var försedda med silverlegerade lager. Den första beställningen gjordes per telefon d. 19 jan. 1994 och den första oljeleveransen skedde i februari samma år. Drygt ett halvår efter det att oljan hällts i motorerna första gången inträffade d. 23 sept. 1994 en vevhusexplosion i ett av loken. Relativt snart fattade Tågåkeriet misstankar mot oljan. Ett prov togs på den använda oljan som skickades till Castrol för laboratorieundersökning. Analysen, som ägde rum d. 27 sept. 1994, uteslöt dock oljan som felkälla. Kort tid därefter, d. 5 okt. 1994, inträffade vevhusexplosion nr två i samma lok. Det var det lok som använts mest och som dessutom hade fått störst påfyllning av Castrololja. På grund av svaret från laboratoriet misstänktes inte oljan efter den andra explosionen. Den 14 okt. 1994 inträffade en tredje vevhusexplosion. Tågåkeriet gjorde då mycket omfattande undersökningar för att få fram orsaken till vevhusexplosionen. Ännu ett oljeprov skickades till laboratorium för analys, denna gång till ett SJ-ägt sådant. Resultatet, dagtecknat d. 8 nov. 1994, visade att den testade oljan hade en mycket hög zinkhalt i förhållande till vad som rekommenderas för motorer med försilvrade lager. Zinket sliter så småningom bort silvret, något som orsakat explosionerna. Motorerna har efter översyn och byte till annan olja fungerat problemfritt. Tågåkeriet har till följd av den felaktigt levererade oljan haft de kostnader som omfattas av yrkandet i målet.

Matab anförde bl.a. Matab saknade speciell kompetens beträffande oljor, vilket även klargjordes för Tågåkeriets representanter. Därför förmedlades kontakt mellan Tågåkeriet och Castrols lokale representant R.N. som deltog i de diskussioner som föregick oljeaffärerna mellan parterna. Både han och Castrols smörjexpert A.J. kände till att Tågåkeriets motorer var försedda med silverlager. R.N. vidarebefordrade d. 28 sept. 1993 Tågåkeriets önskemål beträffande oljan till Castrols centralkontor i Stockholm, där den översattes av en produktexpert, B.W. Matab erhöll d. 1 okt. samma år prislista från Castrol beträffande aktuella oljeprodukter. Tågåkeriet gjorde sin första beställning d. 19 jan. 1994 och beställde då den olja som Castrols expert angett skulle motsvara nämnda BP-olja. Denna typ av olja levererades också till Tågåkeriet, varför bolaget erhållit precis den olja som beställts.

TR:n (rådmännen Ström och Ehn samt tingsfiskalen Eyi)ing) anförde i dom d. 13 okt. 1997: Domskäl. Parterna är överens om att det vid kontakterna mellan Tågåkeriet och Matab klargjordes att Tågåkeriets lok var utrustade med motorer med silverlegerade lager och att smörjoljan därför inte fick innehålla zink och skulle motsvara en zinkfri oljeprodukt med beteckningen ICRG 40 som salufördes av oljebolaget BP. Av förhören med såväl Tågåkeriets företrädare som Matabs representanter samt R.N. har vidare framkommit att R.N. vidarebefordrade uppgifterna till Castrols produktexpert B.W. som anvisade en produkt ur Castrols sortiment med beteckningen CRI 40. 1 målet är ostridigt att denna oljeprodukt innehållit zink, vilket lett till angivna skador på motorerna i Tågåkeriets lok. Eftersom Tågåkeriets beställningar skett efter att man fått uppgift om vilken Castrololja som motsvarar den angivna zinkfria BP-oljan, har Tågåkeriet uppenbart haft fog för att förutsätta att det var en motsvarande zinkfri olja som det beställde och som senare levererades. Matab kan därför inte, såsom bolaget hävdat, anses ha levererat den produkt som Tågåkeriet har beställt.

Inget har framkommit i målet som tyder på att någon representant för Matab gjort något fel eller i övrigt förfarit culpöst i samband med oljeaffärerna. I stället tyder allt på att den zinkhaltiga oljan kommit att levereras på grund av att man valt fel olja hos Castrol. De kontakter som föregått Tågåkeriets beställningar hos Matab, och de köpeavtal som till följd därav sedan kommit till stånd, måste emellertid anses innebära att Matab åtagit sig att svara för att Tågåkeriet skulle få en för deras lokmotorer lämplig olja som inte skulle skada motorerna. Matab är därmed, oberoende av om culpa visats ligga bolaget självt eller Castrol till last, skadeståndsskyldigt gentemot Tågåkeriet för de skador som den zinkhaltiga oljan orsakat på Tågåkeriets motorer.

TR:n fann på anförda skäl att något medvållande inte låg Tågåkeriet till last. TR:n fann vidare, efter en genomgång av de olika ersättningsposterna, att Tågåkeriet var berättigat till ersättning med yrkade belopp, dock att ersättningen inte skulle omfatta mervärdesskatt.

Domslut

Domslut. Matab förpliktades att till Tågåkeriet betala 724 731 kr.

HovR:n för Västra Sverige

Matab överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade i första hand att HovR:n skulle ogilla Tågåkeriets talan. I andra hand yrkades att talan skulle ogillas i vad den innefattade ersättningsanspråk utöver värdet på levererad olja, 81 018 kr exklusive mervärdesskatt.

Tågåkeriet bestred ändring.

Sedan Matab trätt i likvidation övertogs bolagets talan av dess moderbolag Svensk Bildelsdistribution AB.

Bildelsdistribution frånföll invändningarna avseende skadeståndsbeloppens storlek. I övrigt intog parterna samma ståndpunkter som vid TR:n.

HovRn (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsråden Sundqvist, referent, och Jönsson samt tf. hovrättsassessorn Ångman Mlinaric) anförde i dom d. 2 dec. 1998: Domskäl. HovR:n finner i likhet med TR:n att den i målet aktuella olja som levererats till tågbolaget inte hade den kvalitet som avtalats mellan parterna. Den levererade varan har således varit behäftad med sådant fel som enligt köplagens regler gett tågbolaget rätt att häva köpet och begära skadestånd. HovR:n finner också att hävning har skett på det sätt som tågbolaget påstått. Huvudfrågan i målet är om tågbolaget har rätt till ersättning också för sådan förlust som uppkommit på grund av att den felaktiga varan skadat annan egendom, s.k. produktansvar. Ersättning för sådan skada faller utanför den köprättsliga regleringen och förutsätter att säljaren antingen varit försumlig eller att han garanterat en egenskap som den sålda varan saknar.

Av utredningen i målet framgår att man från Matabs sida övervägde två alternativ för samarbetet med tågbolaget. Enligt det första skulle man låta Castrol svara direkt för leveranserna till tågbolaget och för egen del nöja sig med en anvisningsprovision. Det andra alternativet innebar att Matab anlitade Castrol som underleverantör och själv uppträdde som avtalspart i förhållande till tågbolaget. Samarbetet lades upp enligt detta senare alternativ, eftersom det skulle vara mera lönande för Matab. Dessutom kom Matab härigenom att etablera sig inom ett nytt område, vilket kunde ge ökade vinstmöjligheter på sikt.

Tågbolaget, som hade köpt lokomotiven begagnade, hade från den förre ägaren fått uppgifter om vilka oljor m.m. som kunde användas i driften. Det var då fråga om varor som såldes av oljeföretaget BP. Tågbolaget upprättade en förteckning över de produkter i BP:s sortiment som passade för olika användningsområden i tågbolagets verksamhet. Förteckningen överlämnades till Matab, som i sin tur vidarebefordrade den till Castrol. Där skulle BP:s produktbeteckningar "översättas" till motsvarande varor inom Castrols eget sortiment. Vid denna översättning begicks ett misstag beträffande den zinkfria olja som skulle användas i lokomotiven, med påföljd att en felaktig olja kom att levereras till tågbolaget.

Det misstag som sålunda begåtts inom Castrol måste enligt HovR:ns mening - särskilt med beaktande av att Matab till Castrol synes ha vidarebefordrat vad tågbolaget framhållit om vikten av att den aktuella oljan inte fick innehålla zink- anses innefatta en sådan försummelse som har angetts ovan. Frågan är då om Matab som säljare haft ansvar för denna försummelse. Huvudregeln är att varje tillverknings- och försäljningsled svarar för försummelser endast i det egna ledet, men det finns i rättspraxis också exempel på att en tillverkare blivit skadeståndsskyldig för en underleverantörs oaktsamhet (NJA 1986 s. 712) och att en svensk importör fått svara för en utländsk tillverkares försummelse (NJA 1977 s. 538). 1 dessa fall var det emellertid fråga om produkter som på grund av felaktigheter i sin konstruktion medförde risk för personskador, vilket även i andra sammanhang har ansetts motivera en skärpning av skadeståndsansvaret (jfr t.ex. NJA 1989 s. 389). HovR:n anser inte att det i detta mål finns skäl att utsträcka säljarens ansvar till underleverantören Castrol. Med hänsyn härtill och till att det inte påvisats att Matab för egen del gjort sig skyldig till försummelse kan produktansvar inte komma i fråga på den nu berörda grunden.

Införandet av den nya köplagen och produktansvarslagen har av en del juridiska författare ansetts medföra en begränsning av möjligheterna att döma ut produktansvar på grund av garantifiktioner, dvs. i fall där det saknas en uttrycklig garanti men där säljaren likväl kan anses ha utfäst vissa egenskaper hos en vara (jfr t.ex. Bengtsson-Ullman, Det nya produktansvaret, 2 uppl. s. 57 f., Ramberg, Köplagen s. 438 f., Håstad, Den nya köprätten s. 212, Dufwa i JT 1989-90 s. 334 och Agell i Festskrift till Bertil Bengtsson s. 24 f.; annan uppfattning Hellner, Skadeståndsrätt 5 uppl. s. 324 f., varmed kan jämföras Hellner-Ramberg, Speciell avtalsrätt I, 2 uppl. s. 124 f.). Visserligen torde det stå klart att den nya köplagen uppställer strängare krav på en utfästelse än de som fanns tidigare. I motiven till köplagen framhålls emellertid också att de köprättsliga reglerna skall tillämpas endast på skador på den sålda varan. Om en vara orsakar skador på annan egendom, får rätten till ersättning för den skadan i stället bedömas enligt de allmänna skadeståndrättsliga regler som gäller för produktansvar, såvida fråga inte är om garanti eller utfästelse (prop. 1988/89:76 s. 54). Det förefaller i någon mån oklart vilken räckvidd dessa uttalanden och köplagsmotiven i övrigt kan anses ha när det gäller garantier inom den allmänna skadeståndsrätten. Men även om man håller sig till de strängare krav som har införts i köplagen kan konstateras att det alltjämt finns visst utrymme för att beakta även annat än uttryckliga utfästelser. Som exempel på detta nämns i motiven att en säljare vid avtalsförhandlingar särskilt understryker en egenskap hos varan eller annars använder ett uttryckssätt som är ägnat att hos köparen skapa en särskild tillit till att den uppgift som har lämnats är riktig. En särskild utfästelse kan också föreligga om köparen uttryckligen har meddelat säljaren att han köper varan under förutsättning att varan har en viss närmare angiven egenskap och säljaren ingår köpeavtalet med denna vetskap (prop. s. 140).

I förevarande fall har företrädarna för Matab varit fullt införstådda med att tågbolaget ville köpa en Castrolprodukt endast under förutsättning att den hade samma egenskaper som motsvarande produkt inom BP-sortimentet. Det har också stått klart för Matab att en olja som innehöll zink inte kunde användas för det avsedda ändamålet utan risk för allvarliga skador på lokomotiven. Vid nu angivna förhållanden finner HovR:n att situationen kan jämställas med att Matab gjort en särskild utfästelse att oljan hade de egenskaper som tågbolaget efterfrågat. Leveransen av felaktig olja medför därför rätt för tågbolaget att av Bildelsdistribution få ersättning för de skador som uppkommit på lokomotiven.

Det råder inte längre tvist om den inträffade skadans storlek. Anledning att jämka skadeståndet på grund av medvållande från tågbolagets sida har inte visats föreligga.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut med endast den ändringen att Bildelsdistribution i stället för Matab skulle betala skadestånd till Tågåkeriet.

HD

Bildelsdistribution (ombud försäkringsjuristen M.F.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Tågåkeriets talan i vad den innefattade ersättningsanspråk utöver värdet på levererad olja, 81 018 kr exklusive mervärdesskatt.

Tågåkeriet (ombud advokaten L.N.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thomefors, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Tågåkeriet är ett relativt litet företag som sysslar med transporter på järnväg. Matabs verksamhet utgjordes i första hand av försäljning av reservdelar. Sedan Tågåkeriet kommit i kontakt med Matab vid en mässa i oktober 1993 träffade Tågåkeriet avtal med Matab om köp av olja till motorerna i Tågåkeriets lokomotiv. Leverans av oljan skedde direkt från Matabs underleverantör Castrol till Tågåkeriet med början i februari 1994. Emellertid kom Castrol att leverera fel sorts olja. Felet bestod i att oljan innehöll zink. Till följd av förekomsten av zink i oljan inträffade under hösten 1994 tre vevhusexplosioner i lokomotivens motorer.

Tågåkeriet har till grund för sitt krav på skadestånd från Bildelsdistribution, som övertagit Matabs talan, gjort gällande - såvitt nu är i fråga - i första hand att Bildelsdistribution måste anses ansvarigt för att fel olja levererats, även om det var Castrol som levererade oljan till Tågåkeriet och tog fram den felaktiga produkten. I andra hand har Tågåkeriet hävdat att Bildelsdistribution, även om Matab inte anses vårdslöst i egentlig mening, ändock är ersättningsskyldigt gentemot Tågåkeriet då Matab får anses ha lämnat en underförstådd garanti att oljan kunde användas för det av Tågåkeriet uppgivna ändamålet.

Bildelsdistribution har i HD inskränkt sitt bestridande till att avse Tågåkeriets krav på ersättning för annat än den sålda oljan. Till grund för detta har Bildelsdistribution anfört, att Matab varken har handlat culpåst eller kan anses ha garanterat att oljan var lämplig för sitt ändamål.

1905 års köplag innehöll inte någon reglering av ansvaret för produktskador. I rättsfallet NJA 1918 s. 156 slog HD fast att köplagens regler inte var tillämpliga på produktskador samt att säljaren hade ett ansvar mot köparen för skadebringande egenskaper om säljaren har garanterat frånvaron av sådana egenskaper eller varit försumlig. Dessa principer gäller alltjämt i näringsrättsliga tvister. Enligt 67 § i den nu gällande köplagen (SFS 1990:931) omfattar skadestånd inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

Tågåkeriet har således inte rätt till ersättning för den nu aktuella skadan enligt köprättsliga regler. Kravet skall i stället i första hand prövas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, dvs. med tillämpning av 2 kap. 1 § skadeståndslagen.

I frågan om oaktsamhet har förekommit vid köpet är följande utrett. Hos Matab fanns inte någon kunskap om vilken olja som skulle levereras till Tågåkeriet. Vid de diskussioner mellan Tågåkeriet och Matab som föregick beställningen deltog Castrol som expert på området. Flera tjänstemän inom Castrol var engagerade i saken. Därvid gjordes klart för företrädarna för Castrol att oljan måste vara zinkfri eftersom lagren i lokomotivens motorer var legerade med silver. Hos Tågåkeriet kände man till beteckningen på den olja från BP som SJ använde till motsvarande motorer, nämligen Energol IC RG 40, och framförde till såväl Matab som Castrol att man önskade köpa motsvarande olja ur Castrols sortiment. Beteckningen på BP:s olja vidarebefordrades från Matab till Castrol. Avsikten var att Castrols produktspecialist därefter skulle identifiera motsvarande olja hos Castrol. Emellertid kom beteckningen felaktigt att anges till Castrols olja CRI 40, vilket var den olja som Castrol levererade till Tågåkeriet.

Det är således klarlagt att fel olja levererades till Tågåkeriet, helt till följd av misstag begångna hos Castrol. Misstagen är bl.a. med hänsyn till de skador som har uppkommit så allvarliga att de utgör grund för skadestånd. Det är en allmän regel i svensk rätt att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot dennes direkte medkontrahent, inte gentemot medkontrahentens medkontrahent (jfr NJA 1997 s. 44). Tågåkeriet har därför saknat möjlighet att kräva Castrol på skadestånd utan har varit hänvisat att vända sig till Matab. I en sådan situation måste det anses som logiskt att Matab svarar för den oaktsamhet som kan läggas Castrol till last i egenskap av underleverantör.

Bildelsdistribution är således skyldigt att ersätta Tågåkeriet för den uppkomna skadan. Tvist råder inte om yrkade belopp. Något skäl att jämka skadeståndet på grund av medvållande från Tågåkeriets sida finns inte.

Till följd av det anförda skall Bildelsdistributions överklagande lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Magnusson, LarsK Beckman, Svensson, Westlanderoch Piipp, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen framgår att den olja som levererades till Tågåkeriet hade ett innehåll som avvek från den beställning som Tågåkeriet gjorde och som Matab (vars ställning som part i målet övertagits av Bildelsdistribution) hade åtagit sig att leverera. Som HovR:n funnit är det således fråga om fel i den levererade varan.

Frågan i HD är om Bildelsdistribution är skyldigt att till Tågåkeriet betala skadestånd utöver värdet på den levererade oljan. Det är ostridigt att oljan förorsakade skada på tre av Tågåkeriets dieselmotorer. Tågåkeriets skadeståndsyrkande avser ersättning för denna skada, dvs. tvisten rör ersättning för en produktskada.

I 1990 års köplag sägs uttryckligen att en säljares skadeståndsskyldighet enligt köplagen inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan (67 § 1 st. andra meningen). Med denna reglering lagfästes en sedan länge etablerad princip i svensk rätt att en säljare inte ansvarar enligt köprättsliga regler för produktskador (se NJA 1918 s. 156).

Fram till ikraftträdandet av produktansvarslagen (1992:18) saknades i Sverige särskild lagstiftning om ersättningsskyldighet för produktskador. Vid tiden för utarbetandet av 1990 års köplag pågick emellertid ett lagstiftningsarbete på produktansvarsområdet, där inriktningen var att de nya lagreglerna skulle ges en utformning som stämde överens med EG-direktivet om produktansvar (83/374/EEG). Produktansvarslagen är, såvitt gäller sakskada, begränsad till ersättning för skada på konsumentegendom. Frågan om skadeståndsansvar näringsidkare emellan lämnades utanför regleringen.

Under utarbetandet av 1990 års köplag övervägdes om produktansvaret skulle regleras i den lagen, men lagstiftaren stannade för att låta lagens skadeståndsbestämmelser tillämpas endast på skador på den sålda varan (prop. 1988/89:76 s. 51 ff.). Så som uttalats i propositionen (s. 54) får därför, om en såld varas skadebringande egenskaper orsakar skador på annan egendom, rätten till ersättning för den skadan i stället bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga regler som gäller för produktskador, såvida inte fråga är om garanti eller utfästelse. Propositionsuttalandet ger stöd för att ledning kan hämtas också från de allmänna skadeståndsrättsliga principer på området som utvecklats i rättstillämpningen och som inte förändrats genom ny lagstiftning efter 1990 års lag.

En skadeståndsrättslig princip som är av intresse är att varje tillverknings- och försäljningsled som regel svarar för försummelse endast i det egna ledet (NJA 1945 s. 189 "bilmotorkolvarna"; jfr dock NJA 1986 s. 712 "hamnkranen", där fråga var om en produkt behäftad med en brist från säkerhetssynpunkt).

Om någon överenskommelse inte träffats men säljaren har tillhandahållit en vara under former som kan anses jämförliga med att han har utfäst att en vara har vissa egenskaper, har i rättspraxis säljaren ansetts kunna ha ett skadeståndsansvar. Praxis från tiden före 1990 års köplag ger sålunda exempel på att en avtalspart fått bära ett strikt ansvar på grund av att han genom sitt uppträdande ingett motparten föreställningen att produkten var lämpad för visst ändamål. Hans uppträdande har då tolkats som ett slags tyst garanti för att varan inte skulle ha skadebringande egenskaper (se Blomstrand m.fl., Produktansvarslagen, 1993 s. 14 samt NJA 1945 s. 676 "alunpulvret", 1968 s. 285 "dillodlingen" och 1985 s. 641 "bensinen"). Rättspraxis ger också exempel på strikt ansvar under andra förhållanden, se NJA 1977 s. 538 "hårcurlerfallet" och NJA 1989 s. 389 "den salmonellasmittade skolmaten". I rättsfallet NJA 1982 s. 380 ansåg sig HD däremot inte kunna bifalla ett yrkande om strikt ansvar för en produktskada i ett näringsidkarförhållande, eftersom frågan om lagstiftning om strikt produktansvar då övervägdes och domstolen inte ville föregripa vad en lagstiftning om ersättning på detta sakskadeområde kunde anses böra innehålla ("hönsfodret", se också NJA 1983 s. 118 "hästfodret").

Att produktansvarslagen såvitt gäller sakskada kom att begränsas till skada på konsumentegendom torde i vart fall till viss del vara att tillskriva det förhållandet att lagen innefattar en implementering av EGdirektivet om produktansvar. Ansvaret för sakskada på konsumentegendom är enligt lagen strikt. I förarbetena uttalas bl.a. (prop. 1990/91:197 s. 38) att det inte syntes föreligga något mer uttalat behov av bestämmelser om strikt produktansvar för skador på egendom som används i näringsverksamhet. Det ansågs opåkallat att lagstiftaren ingrep med tvingande skadeståndsrättslig lagstiftning i förhållandet mellan näringsidkare, där det ofta på båda sidor finns jämnstarka parter som önskar få till stånd ett avtal som är individuellt avpassat efter förhållandena i det enskilda fallet. Man framhöll också att näringsidkare normalt försäkrar sig mot risken för skador av det aktuella slaget.

Även om man i förarbetena till produktansvarslagen av dessa skäl tog avstånd från att låta lagens tvingande regler om strikt ansvar omfatta även produktskador på egendom i näringsverksamhet, hindrar detta inte att ett ansvar för sådana skador ändå kan komma i fråga i näringsverksamhet, åtminstone inte när frånvaron av skadebringande egenskaper har "särskilt utfästs" (jfr 40 § 3 st. köplagen). En sådan tillämpning är i överensstämmelse med EG-direktivet om produktansvar (art. 13), i vilket sägs att direktivet inte skall "affect any rights which an injured person may have according to the rules of the law of contractual or non contractual liability or a special liability system existing at the moment when this Directive is notified". (Se vidare Hellner Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000 s. 322 f., Bengtsson- Ullman, Det nya produktansvaret, 1992 s. 55 och Ramberg, Köplagen, 1995 s. 663 f.; jfr dock också Agell i Festskrift till Bertil Bengtsson, 1993 s. 24 ff.).

Den rättspraxis som utvecklats före 1990 års köplag och produktansvarslagen om ansvar för produktskador bör således kunna beaktas, i den utsträckning inte nytillkommande lagstiftning ändrat förutsättningarna därför. Utrymme bör finnas också för en fortsatt utveckling av produktansvaret genom rättspraxis.

Tågåkeriet har i HD vidhållit i första hand att Castrol varit försumligt och att Bildelsdistribution har ett ansvar för denna försummelse, och i andra hand att Matab får anses ha lämnat en underförstådd garanti vad avser den levererade oljan.

Av utredningen framgår att det måste ha stått klart för Matab att Tågåkeriet ville ha en olja som inte innehöll zink, eftersom en sådan tillsats skulle skada motorernas silverlegering, och att Matab åtog sig att leverera just en sådan olja. Härigenom har Matab ådragit sig ett ansvar för skada på motorerna som kunde uppstå för den händelse zinkhaltig olja levererades. Bildelsdistribution är således skyldigt att ersätta Tågåkeriet för den uppkomna skadan. Någon tvist råder inte om yrkat belopp.

Som HovR:n funnit föreligger det inte någon anledning att jämka skadeståndet på grund av medvållande från Tågåkeriets sida.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 14 maj 2001 (mål nr T 28-99).