NJA 2001 s. 309

Matab överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade i första hand att HovR:n skulle ogilla Tågåkeriets talan. I andra hand yrkades att talan skulle ogillas i vad den innefattade ersättningsanspråk utöver värdet på levererad olja, 81 018 kr exklusive mervärdesskatt.

Tågåkeriet bestred ändring.

Sedan Matab trätt i likvidation övertogs bolagets talan av dess moderbolag Svensk Bildelsdistribution AB.

Bildelsdistribution frånföll invändningarna avseende skadeståndsbeloppens storlek. I övrigt intog parterna samma ståndpunkter som vid TR:n.

HovRn (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsråden Sundqvist, referent, och Jönsson samt tf. hovrättsassessorn Ångman Mlinaric) anförde i dom d. 2 dec. 1998: Domskäl. HovR:n finner i likhet med TR:n att den i målet aktuella olja som levererats till tågbolaget inte hade den kvalitet som avtalats mellan parterna. Den levererade varan har således varit behäftad med sådant fel som enligt köplagens regler gett tågbolaget rätt att häva köpet och begära skadestånd. HovR:n finner också att hävning har skett på det sätt som tågbolaget påstått. Huvudfrågan i målet är om tågbolaget har rätt till ersättning också för sådan förlust som uppkommit på grund av att den felaktiga varan skadat annan egendom, s.k. produktansvar. Ersättning för sådan skada faller utanför den köprättsliga regleringen och förutsätter att säljaren antingen varit försumlig eller att han garanterat en egenskap som den sålda varan saknar.

Av utredningen i målet framgår att man från Matabs sida övervägde två alternativ för samarbetet med tågbolaget. Enligt det första skulle man låta Castrol svara direkt för leveranserna till tågbolaget och för egen del nöja sig med en anvisningsprovision. Det andra alternativet innebar att Matab anlitade Castrol som underleverantör och själv uppträdde som avtalspart i förhållande till tågbolaget. Samarbetet lades upp enligt detta senare alternativ, eftersom det skulle vara mera lönande för Matab. Dessutom kom Matab härigenom att etablera sig inom ett nytt område, vilket kunde ge ökade vinstmöjligheter på sikt.

Tågbolaget, som hade köpt lokomotiven begagnade, hade från den förre ägaren fått uppgifter om vilka oljor m.m. som kunde användas i driften. Det var då fråga om varor som såldes av oljeföretaget BP. Tågbolaget upprättade en förteckning över de produkter i BP:s sortiment som passade för olika användningsområden i tågbolagets verksamhet. Förteckningen överlämnades till Matab, som i sin tur vidarebefordrade den till Castrol. Där skulle BP:s produktbeteckningar "översättas" till motsvarande varor inom Castrols eget sortiment. Vid denna översättning begicks ett misstag beträffande den zinkfria olja som skulle användas i lokomotiven, med påföljd att en felaktig olja kom att levereras till tågbolaget.

Det misstag som sålunda begåtts inom Castrol måste enligt HovR:ns mening - särskilt med beaktande av att Matab till Castrol synes ha vidarebefordrat vad tågbolaget framhållit om vikten av att den aktuella oljan inte fick innehålla zink- anses innefatta en sådan försummelse som har angetts ovan. Frågan är då om Matab som säljare haft ansvar för denna försummelse. Huvudregeln är att varje tillverknings- och försäljningsled svarar för försummelser endast i det egna ledet, men det finns i rättspraxis också exempel på att en tillverkare blivit skadeståndsskyldig för en underleverantörs oaktsamhet (NJA 1986 s. 712) och att en svensk importör fått svara för en utländsk tillverkares försummelse (NJA 1977 s. 538). 1 dessa fall var det emellertid fråga om produkter som på grund av felaktigheter i sin konstruktion medförde risk för personskador, vilket även i andra sammanhang har ansetts motivera en skärpning av skadeståndsansvaret (jfr t.ex. NJA 1989 s. 389). HovR:n anser inte att det i detta mål finns skäl att utsträcka säljarens ansvar till underleverantören Castrol. Med hänsyn härtill och till att det inte påvisats att Matab för egen del gjort sig skyldig till försummelse kan produktansvar inte komma i fråga på den nu berörda grunden.

Införandet av den nya köplagen och produktansvarslagen har av en del juridiska författare ansetts medföra en begränsning av möjligheterna att döma ut produktansvar på grund av garantifiktioner, dvs. i fall där det saknas en uttrycklig garanti men där säljaren likväl kan anses ha utfäst vissa egenskaper hos en vara (jfr t.ex. Bengtsson-Ullman, Det nya produktansvaret, 2 uppl. s. 57 f., Ramberg, Köplagen s. 438 f., Håstad, Den nya köprätten s. 212, Dufwa i JT 1989-90 s. 334 och Agell i Festskrift till Bertil Bengtsson s. 24 f.; annan uppfattning Hellner, Skadeståndsrätt 5 uppl. s. 324 f., varmed kan jämföras Hellner-Ramberg, Speciell avtalsrätt I, 2 uppl. s. 124 f.). Visserligen torde det stå klart att den nya köplagen uppställer strängare krav på en utfästelse än de som fanns tidigare. I motiven till köplagen framhålls emellertid också att de köprättsliga reglerna skall tillämpas endast på skador på den sålda varan. Om en vara orsakar skador på annan egendom, får rätten till ersättning för den skadan i stället bedömas enligt de allmänna skadeståndrättsliga regler som gäller för produktansvar, såvida fråga inte är om garanti eller utfästelse (prop. 1988/89:76 s. 54). Det förefaller i någon mån oklart vilken räckvidd dessa uttalanden och köplagsmotiven i övrigt kan anses ha när det gäller garantier inom den allmänna skadeståndsrätten. Men även om man håller sig till de strängare krav som har införts i köplagen kan konstateras att det alltjämt finns visst utrymme för att beakta även annat än uttryckliga utfästelser. Som exempel på detta nämns i motiven att en säljare vid avtalsförhandlingar särskilt understryker en egenskap hos varan eller annars använder ett uttryckssätt som är ägnat att hos köparen skapa en särskild tillit till att den uppgift som har lämnats är riktig. En särskild utfästelse kan också föreligga om köparen uttryckligen har meddelat säljaren att han köper varan under förutsättning att varan har en viss närmare angiven egenskap och säljaren ingår köpeavtalet med denna vetskap (prop. s. 140).

I förevarande fall har företrädarna för Matab varit fullt införstådda med att tågbolaget ville köpa en Castrolprodukt endast under förutsättning att den hade samma egenskaper som motsvarande produkt inom BP-sortimentet. Det har också stått klart för Matab att en olja som innehöll zink inte kunde användas för det avsedda ändamålet utan risk för allvarliga skador på lokomotiven. Vid nu angivna förhållanden finner HovR:n att situationen kan jämställas med att Matab gjort en särskild utfästelse att oljan hade de egenskaper som tågbolaget efterfrågat. Leveransen av felaktig olja medför därför rätt för tågbolaget att av Bildelsdistribution få ersättning för de skador som uppkommit på lokomotiven.

Det råder inte längre tvist om den inträffade skadans storlek. Anledning att jämka skadeståndet på grund av medvållande från tågbolagets sida har inte visats föreligga.

Bildelsdistribution (ombud försäkringsjuristen M.F.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Tågåkeriets talan i vad den innefattade ersättningsanspråk utöver värdet på levererad olja, 81 018 kr exklusive mervärdesskatt.

Tågåkeriet (ombud advokaten L.N.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thomefors, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Tågåkeriet är ett relativt litet företag som sysslar med transporter på järnväg. Matabs verksamhet utgjordes i första hand av försäljning av reservdelar. Sedan Tågåkeriet kommit i kontakt med Matab vid en mässa i oktober 1993 träffade Tågåkeriet avtal med Matab om köp av olja till motorerna i Tågåkeriets lokomotiv. Leverans av oljan skedde direkt från Matabs underleverantör Castrol till Tågåkeriet med början i februari 1994. Emellertid kom Castrol att leverera fel sorts olja. Felet bestod i att oljan innehöll zink. Till följd av förekomsten av zink i oljan inträffade under hösten 1994 tre vevhusexplosioner i lokomotivens motorer.

Tågåkeriet har till grund för sitt krav på skadestånd från Bildelsdistribution, som övertagit Matabs talan, gjort gällande - såvitt nu är i fråga - i första hand att Bildelsdistribution måste anses ansvarigt för att fel olja levererats, även om det var Castrol som levererade oljan till Tågåkeriet och tog fram den felaktiga produkten. I andra hand har Tågåkeriet hävdat att Bildelsdistribution, även om Matab inte anses vårdslöst i egentlig mening, ändock är ersättningsskyldigt gentemot Tågåkeriet då Matab får anses ha lämnat en underförstådd garanti att oljan kunde användas för det av Tågåkeriet uppgivna ändamålet.

Bildelsdistribution har i HD inskränkt sitt bestridande till att avse Tågåkeriets krav på ersättning för annat än den sålda oljan. Till grund för detta har Bildelsdistribution anfört, att Matab varken har handlat culpåst eller kan anses ha garanterat att oljan var lämplig för sitt ändamål.

Tågåkeriet har således inte rätt till ersättning för den nu aktuella skadan enligt köprättsliga regler. Kravet skall i stället i första hand prövas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, dvs. med tillämpning av 2 kap. 1 § skadeståndslagen.

I frågan om oaktsamhet har förekommit vid köpet är följande utrett. Hos Matab fanns inte någon kunskap om vilken olja som skulle levereras till Tågåkeriet. Vid de diskussioner mellan Tågåkeriet och Matab som föregick beställningen deltog Castrol som expert på området. Flera tjänstemän inom Castrol var engagerade i saken. Därvid gjordes klart för företrädarna för Castrol att oljan måste vara zinkfri eftersom lagren i lokomotivens motorer var legerade med silver. Hos Tågåkeriet kände man till beteckningen på den olja från BP som SJ använde till motsvarande motorer, nämligen Energol IC RG 40, och framförde till såväl Matab som Castrol att man önskade köpa motsvarande olja ur Castrols sortiment. Beteckningen på BP:s olja vidarebefordrades från Matab till Castrol. Avsikten var att Castrols produktspecialist därefter skulle identifiera motsvarande olja hos Castrol. Emellertid kom beteckningen felaktigt att anges till Castrols olja CRI 40, vilket var den olja som Castrol levererade till Tågåkeriet.

Det är således klarlagt att fel olja levererades till Tågåkeriet, helt till följd av misstag begångna hos Castrol. Misstagen är bl.a. med hänsyn till de skador som har uppkommit så allvarliga att de utgör grund för skadestånd. Det är en allmän regel i svensk rätt att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot dennes direkte medkontrahent, inte gentemot medkontrahentens medkontrahent (jfr NJA 1997 s. 44). Tågåkeriet har därför saknat möjlighet att kräva Castrol på skadestånd utan har varit hänvisat att vända sig till Matab. I en sådan situation måste det anses som logiskt att Matab svarar för den oaktsamhet som kan läggas Castrol till last i egenskap av underleverantör.

Bildelsdistribution är således skyldigt att ersätta Tågåkeriet för den uppkomna skadan. Tvist råder inte om yrkade belopp. Något skäl att jämka skadeståndet på grund av medvållande från Tågåkeriets sida finns inte.

Till följd av det anförda skall Bildelsdistributions överklagande lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Magnusson, LarsK Beckman, Svensson, Westlanderoch Piipp, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen framgår att den olja som levererades till Tågåkeriet hade ett innehåll som avvek från den beställning som Tågåkeriet gjorde och som Matab (vars ställning som part i målet övertagits av Bildelsdistribution) hade åtagit sig att leverera. Som HovR:n funnit är det således fråga om fel i den levererade varan.

Frågan i HD är om Bildelsdistribution är skyldigt att till Tågåkeriet betala skadestånd utöver värdet på den levererade oljan. Det är ostridigt att oljan förorsakade skada på tre av Tågåkeriets dieselmotorer. Tågåkeriets skadeståndsyrkande avser ersättning för denna skada, dvs. tvisten rör ersättning för en produktskada.

I 1990 års köplag sägs uttryckligen att en säljares skadeståndsskyldighet enligt köplagen inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan (67 § 1 st. andra meningen). Med denna reglering lagfästes en sedan länge etablerad princip i svensk rätt att en säljare inte ansvarar enligt köprättsliga regler för produktskador (se NJA 1918 s. 156).

Fram till ikraftträdandet av produktansvarslagen (1992:18) saknades i Sverige särskild lagstiftning om ersättningsskyldighet för produktskador. Vid tiden för utarbetandet av 1990 års köplag pågick emellertid ett lagstiftningsarbete på produktansvarsområdet, där inriktningen var att de nya lagreglerna skulle ges en utformning som stämde överens med EG-direktivet om produktansvar (83/374/EEG). Produktansvarslagen är, såvitt gäller sakskada, begränsad till ersättning för skada på konsumentegendom. Frågan om skadeståndsansvar näringsidkare emellan lämnades utanför regleringen.

Under utarbetandet av 1990 års köplag övervägdes om produktansvaret skulle regleras i den lagen, men lagstiftaren stannade för att låta lagens skadeståndsbestämmelser tillämpas endast på skador på den sålda varan (prop. 1988/89:76 s. 51 ff.). Så som uttalats i propositionen (s. 54) får därför, om en såld varas skadebringande egenskaper orsakar skador på annan egendom, rätten till ersättning för den skadan i stället bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga regler som gäller för produktskador, såvida inte fråga är om garanti eller utfästelse. Propositionsuttalandet ger stöd för att ledning kan hämtas också från de allmänna skadeståndsrättsliga principer på området som utvecklats i rättstillämpningen och som inte förändrats genom ny lagstiftning efter 1990 års lag.

En skadeståndsrättslig princip som är av intresse är att varje tillverknings- och försäljningsled som regel svarar för försummelse endast i det egna ledet (NJA 1945 s. 189 "bilmotorkolvarna"; jfr dock NJA 1986 s. 712 "hamnkranen", där fråga var om en produkt behäftad med en brist från säkerhetssynpunkt).

Om någon överenskommelse inte träffats men säljaren har tillhandahållit en vara under former som kan anses jämförliga med att han har utfäst att en vara har vissa egenskaper, har i rättspraxis säljaren ansetts kunna ha ett skadeståndsansvar. Praxis från tiden före 1990 års köplag ger sålunda exempel på att en avtalspart fått bära ett strikt ansvar på grund av att han genom sitt uppträdande ingett motparten föreställningen att produkten var lämpad för visst ändamål. Hans uppträdande har då tolkats som ett slags tyst garanti för att varan inte skulle ha skadebringande egenskaper (se Blomstrand m.fl., Produktansvarslagen, 1993 s. 14 samt NJA 1945 s. 676 "alunpulvret", 1968 s. 285 "dillodlingen" och 1985 s. 641 "bensinen"). Rättspraxis ger också exempel på strikt ansvar under andra förhållanden, se NJA 1977 s. 538 "hårcurlerfallet" och NJA 1989 s. 389 "den salmonellasmittade skolmaten". I rättsfallet NJA 1982 s. 380 ansåg sig HD däremot inte kunna bifalla ett yrkande om strikt ansvar för en produktskada i ett näringsidkarförhållande, eftersom frågan om lagstiftning om strikt produktansvar då övervägdes och domstolen inte ville föregripa vad en lagstiftning om ersättning på detta sakskadeområde kunde anses böra innehålla ("hönsfodret", se också NJA 1983 s. 118 "hästfodret").

Att produktansvarslagen såvitt gäller sakskada kom att begränsas till skada på konsumentegendom torde i vart fall till viss del vara att tillskriva det förhållandet att lagen innefattar en implementering av EGdirektivet om produktansvar. Ansvaret för sakskada på konsumentegendom är enligt lagen strikt. I förarbetena uttalas bl.a. (prop. 1990/91:197 s. 38) att det inte syntes föreligga något mer uttalat behov av bestämmelser om strikt produktansvar för skador på egendom som används i näringsverksamhet. Det ansågs opåkallat att lagstiftaren ingrep med tvingande skadeståndsrättslig lagstiftning i förhållandet mellan näringsidkare, där det ofta på båda sidor finns jämnstarka parter som önskar få till stånd ett avtal som är individuellt avpassat efter förhållandena i det enskilda fallet. Man framhöll också att näringsidkare normalt försäkrar sig mot risken för skador av det aktuella slaget.

Även om man i förarbetena till produktansvarslagen av dessa skäl tog avstånd från att låta lagens tvingande regler om strikt ansvar omfatta även produktskador på egendom i näringsverksamhet, hindrar detta inte att ett ansvar för sådana skador ändå kan komma i fråga i näringsverksamhet, åtminstone inte när frånvaron av skadebringande egenskaper har "särskilt utfästs" (jfr 40 § 3 st. köplagen). En sådan tillämpning är i överensstämmelse med EG-direktivet om produktansvar (art. 13), i vilket sägs att direktivet inte skall "affect any rights which an injured person may have according to the rules of the law of contractual or non contractual liability or a special liability system existing at the moment when this Directive is notified". (Se vidare Hellner Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000 s. 322 f., Bengtsson- Ullman, Det nya produktansvaret, 1992 s. 55 och Ramberg, Köplagen, 1995 s. 663 f.; jfr dock också Agell i Festskrift till Bertil Bengtsson, 1993 s. 24 ff.).

Den rättspraxis som utvecklats före 1990 års köplag och produktansvarslagen om ansvar för produktskador bör således kunna beaktas, i den utsträckning inte nytillkommande lagstiftning ändrat förutsättningarna därför. Utrymme bör finnas också för en fortsatt utveckling av produktansvaret genom rättspraxis.

Tågåkeriet har i HD vidhållit i första hand att Castrol varit försumligt och att Bildelsdistribution har ett ansvar för denna försummelse, och i andra hand att Matab får anses ha lämnat en underförstådd garanti vad avser den levererade oljan.

Av utredningen framgår att det måste ha stått klart för Matab att Tågåkeriet ville ha en olja som inte innehöll zink, eftersom en sådan tillsats skulle skada motorernas silverlegering, och att Matab åtog sig att leverera just en sådan olja. Härigenom har Matab ådragit sig ett ansvar för skada på motorerna som kunde uppstå för den händelse zinkhaltig olja levererades. Bildelsdistribution är således skyldigt att ersätta Tågåkeriet för den uppkomna skadan. Någon tvist råder inte om yrkat belopp.

Som HovR:n funnit föreligger det inte någon anledning att jämka skadeståndet på grund av medvållande från Tågåkeriets sida.