NJA 2007 s. 758

If väckte talan mot Zurich vid Stockholms tingsrätt och yrkade förpliktande för Zurich att till If betala 250 000 kr jämte ränta.

Zurich bestred käromålet men vitsordade skäligheten av det yrkade beloppet och yrkad ränta.

I en sammanfattning enligt 42 kap. 16 § RB antecknade tingsrätten som ostridigt att skadorna för bostadsrättsföreningen hade orsakats av IVAB genom vårdslöshet bestående i att kopplingen monterats felaktigt men att vårdslösheten inte var att anse som grov samt att Zurich hade accepterat att ta det ansvar som IVAB kunde ha.

I sammanfattningen anfördes vidare:

Tvisten

Tvisten i målet gäller huruvida IVAB i egenskap av underentreprenör till NCC har ett skadeståndsrättsligt ansvar gentemot Brf Alriksgårdarna eller om IVAB ansvarar endast gentemot sin avtalspart, NCC.

Rättslig argumentation

If

En entreprenör som träffar avtal om att utföra en underentreprenad kan ådra sig såväl ett kontraktuellt som ett utomkontraktuellt ansvar. Det kontraktuella ansvaret kan utkrävas av kontraktsparten när entreprenören åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet medan det utomkontraktuella ansvaret kan göras gällande av den som åsamkats skada på grund av att entreprenören åsidosatt de aktsamhetskrav som åvilat honom gentemot den skadelidande. I det förra fallet grundas kravet på innehållet i avtalet. I det senare fallet åberopar den skadelidande de allmänna skadeståndsrättsliga regler som är tillämpliga i den aktuella situationen. Skadeståndslagens grundregler är allmänt användbara när inte speciell lagstiftning såsom produktansvarslagen eller MB kan åberopas. En skadelidande som inte står i avtalsförhållande med en skadevållare saknar möjlighet att åberopa innehållet i ett avtal som den senare kan ha ingått med den skadelidandes medkontrahent. Denna enkla princip har HD bekräftat i NJA 1997 s. 44. I stället har den skadelidande att styrka att den förmente skadevållaren genom vårdslöshet förorsakat den ifrågavarande skadan. Skadeståndslagen eller skadeståndsrätten i övrigt innehåller inga begränsningar av innebörden att en skadelidande som ingått avtalet med skadevållarens medkontrahent är betagen rätten att kräva skadestånd för skada som uppstår i samband med att skadevållaren fullgör avtalet. Såsom framhållits i Bertil Bengtssons särskilda yttrande i rättsfallet NJA 1986 s. 712 måste en dylik begränsning föreligga för att ett skadeståndskrav inte skall tillåtas.

I 2 kap. 1 § skadeståndslagen anges som huvudregel vid utomkontraktuella förhållanden att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan. Detta borde innebära att en underentreprenör som orsakar skada på sin kontraktparts - generalentreprenören - kontraktparts - beställaren - egendom blir skadeståndsskyldig. Relationen mellan underentreprenören och beställaren är ju utomkontraktuell.

Göta hovrätt har i dom den 20 december 2001, mål T 229-01 (Bravidadomen), ansett att en beställare inte har rätt att utfå skadestånd från en underentreprenör. Zurich har åberopat domen.

I sina domskäl har hovrätten framhållit att enligt svensk rätt är part i ett kontraktsförhållande ansvarig endast mot sin direkte medkontrahent och inte mot sin medkontrahents medkontrahent. Till stöd för en sådan princip har hovrätten åberopat vad Jan Hellner anfört i Speciell avtalsrätt II. Hovrätten har emellertid förbisett att Hellner i samma bok (andra upplagan, s. 127) understrukit följande: ”Den princip som nu nämnts gäller ren förmögenhetsskada. Det är däremot vanligt i alla rättssystem att ett skadeståndsanspråk kan rikta sig mot tredje man för person- och sakskada, enligt principerna för produktansvar.” Den aktuella frågeställningen gäller sakskada och Hellners uttalanden om ren förmögenhetsskada har därför ingen relevans i detta mål. Hellner har velat förklara att de särskilda möjligheter till ersättning som ett kontraktsförhållande ger, exempelvis rätt till skadestånd för ren förmögenhetsskada, inte erbjuds någon annan än de som har rätt att åberopa kontraktet. Med undantag för speciella fall, såsom i NJA 1987 s. 692, är det förbehållet kontraktsparten att åberopa kontraktets exklusiva skadeståndsregler.

Hovrätten synes för övrigt även ha utgått från att det ifrågavarande entreprenöravtalet AB 72 saknade utrymme för skadeståndskrav mot underentreprenören på utomkontraktuell grund. Att detta är felaktigt framgår vid en jämförelse med AB 92, dvs. det avtal som Brf Alriksgårdarna ingått med NCC. I AB 92 5 kap. 16 § första stycket stadgas att entreprenören i förhållande till beställaren är ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden. Man har således reglerat tredjemansproblematiken i visst avseende. Att man inte reglerat densamma vad avser tredje mans ansvar gentemot beställaren kan inte tolkas på annat sätt än att man inte avsett att reglera den i AB 92. Bestämmelsen i AB 92 5 kap. 16 § andra stycket föreskriver också att beställaren är ansvarig för den skadeståndsskyldighet som entreprenören enligt miljöskadelagen har gentemot tredje man. Tydligt är att bestämmelsen siktar in sig på entreprenörens strikta ansvar. Inget sägs här om det ordinära culpaansvaret. Huruvida det är skillnad mellan en tredje man som är beställarens avtalspart eller en tredje man som inte medverkar i byggnadsprojektet ifråga, t.ex. en hyresgäst, kan inte utläsas ur denna bestämmelse. Enligt If måste därför 5 kap. 16 § uppfattas så att den avser det utomkontraktuella ansvaret allmänt sett, dvs. oavsett vilken slags tredje man som utkräver ansvaret. För denna ståndpunkt talar även att regresskrav från försäkringsgivare till fastighetsägare mot vårdslösa underentreprenörer förekommit frekvent under lång tid, i vart fall sedan AB 54 tillkom. Om författarna till AB 92 med förmodad kännedom om dessa vanliga regresskrav önskat åstadkomma en inskränkning av underentreprenörens utomkontraktuella ansvar hade alla möjligheter funnits att komplettera 5 kap. 16 § eller på annat sätt införa en uttrycklig ansvarsbegränsning. En sådan finns i Norge i avtalen mellan beställare och entreprenör, NS 3430, ett avtal som motsvarar NL 92. I punkt 38 anges att byggherren endast har rätt att framställa krav direkt mot underentreprenören om kravet inte kan genomföras mot entreprenören eller om detta är i hög grad ”vanskliggjort” på grund av konkurs eller annan klar insolvens. Då sådant kontrakt inte finns kräver beställarens försäkringsgivare regelmässigt underentreprenören på skadestånd. I Danmark godtar man hopp i kontraktskedjan om culpa föreligger. Det godtas att beställaren, vid culpa, framställer krav mot underentreprenören, jfr Hans Henrik Wagner o.a., Enterpriseret, s. 199 f.

Den omständigheten att avtalen mellan beställare och entreprenör i Sverige saknar en avståendeklausul samtidigt som AB 92 saknar en bestämmelse om begränsning av underentreprenörs ansvar gentemot beställaren talar för att man inte eftersträvat en begränsning i underentreprenörers ansvar mot beställare i Sverige. Författarna till AB 92 torde inte ha varit okunniga om innehållet i NS 3430, dansk praxis och inte heller om att underentreprenörer regelmässigt krävts på ersättning av beställare. Att AB 92 trots detta saknar en regel som hindrar eller begränsar en beställare att kräva underentreprenören måste tolkas som att man inte velat införa ett sådant hinder eller en sådan begränsning. Om man jämför AB 92 med andra viktiga allmänna bestämmelser i olika branscher, såsom verkstadsindustrins NL 92 och NLM 94, finns en avgörande skillnad. I de sistnämnda bestämmelserna finns en s.k. hold harmless-klausul, punkt 36 respektive punkt 67, innebärande att beställaren skall hålla leverantören skadelös i den utsträckning leverantören åläggs ansvar gentemot tredje man för sådan skada eller förlust, som leverantören inte ansvarar för gentemot beställaren enligt andra och tredje styckena i samma punkter. Nämnda punkter reglerar således parternas ansvarsförhållande gentemot tredje man. I AB 92 finns inte motsvarande regel, vilket tyder på att AB 92 inte avsett att reglera förhållandet mot tredje man.

HD har i rättsfallet NJA 1986 s. 712 prövat ett ”hopp i kontraktskedjan”. En hamnkran hade vält på grund av ett fel i en säkerhetsanordning till en överlastindikator. I domen fastställdes att tillverkaren av säkerhetsanordningen var skadeståndsskyldig. Svarandebolaget hävdade att det var en köprättslig skada och att kärandens avtalspart var rätt part. HD ansåg svarandebolaget ansvarigt. Bertil Bengtsson anförde i ett särskilt yttrande följande: ”Vad angår bolagets ansvar för egen eller anställdas oaktsamhet enligt skadeståndslagen finns det dock knappast något stöd i svensk rätt för att man vid produktskador skulle göra undantag från lagens regler om ersättningsskyldighet för sakskada av den anledningen att skadeståndskrav eventuellt skulle kunna göras gällande på kontraktsrättslig grund mot någon annan svarande.” Enligt If speglade vad Bertil Bengtsson anförde en allmän skadeståndsrättslig princip snarare än en princip som enbart gäller produktansvar.

Bravidadomen har väckt stor uppmärksamhet inom försäkringsbranschen eftersom försäkringsbolagen dessförinnan regelmässigt begärde ersättning för beställarens räkning mot vårdslösa underentreprenörer. Några invändningar gjordes då inte från underentreprenörernas försäkringsgivare. Numera åberopar underentreprenörernas försäkringsgivare ofta Bravidadomen som en ansvarsbefrielse. Detta system innebär att rättssystemet betungas. En process mellan beställaren och entreprenören inleder rättsprövningen, varefter en process mellan entreprenören och underentreprenören följer. Det är inte självklart att domen i det första målet blir ledande för det andra målet. Underentreprenören kan åberopa omständigheter som inte åberopats i första målet. Systemet innebär också att tvisten mellan skadelidanden och skadevållaren inte prövas, vilket torde vara en avvikelse från vad som är normalt i svensk rätt. Även ur preventiv synpunkt är det angeläget att underentreprenörerna står ansvar för sin vårdslöshet, härigenom förbättras kvalitetskontrollen på deras arbete. Det finns många skäl till att motsätta sig ordningen med ett förbud mot talan mot en utomkontraktuell part. Slutligen kan man fråga sig varför den försumlige underentreprenören skall dra fördel av att det finns ett kontrakt som han inte är delaktig i, någon rimlig nackdel för underentreprenören att han är ansvarig gentemot beställaren i stället för gentemot sin avtalspart torde inte finnas. Avtalsparten kan ha gått i konkurs, preskription kan ha inträtt i avtalsrelationen, parterna kan ha avtalat ansvarsfriskrivningar eller så kan en beloppsbegränsning föreligga i avtalsförhållandet. En berättigad fråga är alltså varför den vårdslöse underentreprenören skall komma i ett bättre läge för att ett avtal träffats mellan hans avtalspart och beställaren.

I det tidigare nämnda rättsfallet, NJA 1997 s. 44, anges att kontraktsförhållanden binder part endast mot sin direkte medkontrahent, inte gentemot medkontrahentens medkontrahent. Genom Bravidadomen får man uppfattningen att beställaren genom sitt kontrakt med generalentreprenören avstått från sin rätt till skadestånd från underentreprenören, dvs. att kontraktet har verkan utanför kontraktsförhållandet. Härigenom har man i Bravidadomen således uttalat att kontraktsförhållandet kan ha en bindande verkan mot medkontrahentens medkontrahent. If menar att uttalandet strider mot nämnda rättsfall.

Zurich

Krav på obligationsrättslig grund

Huvudregeln enligt svensk obligationsrätt är att en part i en kontraktuell kedja saknar rätt att rikta kontraktuella anspråk mot annan än sin medkontrahent (se t.ex. Zackariasson, Direktkrav - om rätt att rikta anspråk mot gäldenärs gäldenär, 1999, s. 121). Regeln följer av principen om avtals subjektiva utsträckning; rättigheter och skyldigheter berör endast avtalsparterna. Inom lagstiftningen återfinns regeln i 56 § kommissionslagen som stadgar att en tredje man som ingår avtal med en kommissionär endast förvärvar fordringsrätt mot kommissionären och inte, i vidare mån än som följer av vissa regler för konsumentförhållanden, mot kommittenten. En köpare kan således inte rikta sin talan mot kommittenten utan endast mot sin egen medkontrahent, kommissionären. Trots att en kommissionär rättshandlar för kommittentens räkning är tredje man förhindrad från att rikta en talan direkt mot kommittenten. 56 § kommissionslagen kan säga ge uttryck för en allmän princip inom svensk förmögenhetsrätt.

Principen är vidare fastslagen i rättspraxis. I NJA 1997 s. 44 uttryckte HD principen enligt följande (s. 57): ”Den allmänna regeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent.” Det fallet, liksom föreliggande mål, gällde en beställare som riktade krav mot en generalentreprenörs underentreprenör, beställaren ansågs hindrad från att åberopa avtal mellan generalentreprenören och underentreprenören.

Det torde alltså inte råda något tvivel om att anspråk mot medkontrahents medkontrahent inte får ställas utan uttryckligt stöd därför. Undantag från bestämmelsen finns emellertid. I 46 § konsumentköplagen föreskrivs att om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, köparen har rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidare försäljning. Att märka är att konsumentköplagen gäller köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en konsument. Bestämmelsen skulle alltså inte kunna tillämpas i ett fall som det föreliggande, dels då det inte är fråga om ett konsumentförhållande, dels då det inte är fråga om köp av lös sak. Inte heller är det fråga om en obeståndssituation eller motsvarande förhållande enligt 46 § konsumentköplagen. Bestämmelsen tillkom genom införandet av en ny konsumentköplag år 1991. I lagens förarbeten angavs den föreslagna rätten till direktkrav mot tidigare säljled som en principiell nyhet i svensk rätt (se prop. 1989/90:89, s. 53). 1990 års köplag saknar motsvarande bestämmelse. Detta kan ses som ett ytterligare belägg för att huvudregeln alltjämt är att en köpare inte kan rikta anspråk direkt mot säljarens säljare. Utöver bestämmelsen i konsumentköplagen förekommer i lagstiftningen vissa ytterligare undantag från huvudregeln. Sålunda finns i 4 kap. 22 § JB en möjlighet för en köpare av en fastighet att under vissa förutsättningar rikta anspråk p.g.a. rättsliga fel inte bara mot säljaren utan även mot tidigare ägare av fastigheten. Vidare finns inom transporträttslig lagstiftning (t.ex. 13 kap. 6 § och 15 kap. 25 § 2 stycketsjölagen, 9 kap. 32 § 2 luftfartslagen samt 43 § vägtransportlagen) bestämmelser med innebörden att en transportkund får rikta anspråk direkt mot den underentreprenör som slutligt ansvarar för ett kontraktsbrott.

Vad gäller entreprenader finns ingen speciallagstiftning för kommersiella förhållanden. Entreprenaders rättsliga reglering står i stället att finna dels inom den allmänna avtalsrätten, dels i byggbranschens standardavtal. I förevarande mål är AB 92 tillämpligt, såväl mellan Alriksgårdarna och NCC som mellan NCC och underentreprenören IVAB. AB 92 innehåller inte någon bestämmelse som gör det möjligt för en beställare att rikta anspråk mot annan än dennes kontraktspart, dvs. entreprenören. Det hade kunnat tänkas en avtalskonstruktion med innebörd att en generalentreprenör genom avtalet överlåter sina fordringar mot en underentreprenör till beställaren. Detta har emellertid inte ansetts önskvärt och har inte införts i AB. Vad som i stället regleras i AB 92 är dels bestämmelsen i 5 kap. 15 § AB 92 som innebär att NCC gentemot Alriksgårdarna är ansvarigt för IVAB:s åtgärder i anledning av entreprenaden, dels bestämmelsen i 5 kap. 16 § AB 92. Av den sistnämnda regeln följer att en entreprenör i förhållande till beställaren är ansvarig för beställarens skadeståndsskyldighet mot tredje man till följd av entreprenaden. Entreprenören är dock fri från skadeståndsskyldighet om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan. I tredje stycket finns vissa bestämmelser om ansvar enligt miljöskadelagen.

If gör gällande att 5 kap. 16 § inte gör skillnad på situationen när en ”tredje man” är beställarens avtalspart eller någon som inte medverkat i byggprojektet. Zurich motsätter sig en sådan tolkning. 5 kap. 16 § tar enligt Zurichs mening sikte på helt utomstående tredje män. I ett entreprenadförhållande med en beställare, en generalentreprenör och en underentreprenör är beställaren i förhållande till underentreprenören tekniskt sett tredje man. Enligt Zurich kan bestämmelsen emellertid inte åberopas av generalentreprenören mot underentreprenören för generalentreprenörens skadeståndsskyldighet gentemot beställaren. Bestämmelsen avser reglera situationen där den skadelidande inte har något avtal med någon av parterna utan har lidit skada som t.ex. granne, som ej ingår i kontraktskedjan avseende entreprenadarbetena. Med Ifs tolkning av 5 kap. 16 § sätts 5 kap. 15 § helt ur spel. Om beställaren skulle anses vara tredje man i paragrafens betydelse gäller inte det strikta ansvaret i 15 § eftersom 16 § andra stycket fritar underentreprenören från ansvar gentemot generalentreprenören om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.

Sammanfattningsvis finns i svensk obligationsrätt en tydlig huvudregel som hindrar kontraktuella anspråk mot medkontrahents medkontrahent. De ovan beskrivna undantagen är inte tillämpliga på Ifs krav, varken direkt eller analogivis. Inte heller finns bestämmelser i det tillämpliga avtalet, AB 92, som tillåter sådana krav.

Krav på utomobligatorisk grund

Att produktansvarslagen inte är tillämplig i föreliggande fall beror dels på att det inte är fråga om en produkt, dvs. lös sak, som orsakat skada, dels då den skadade egendomen inte är sådan egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål. Enligt förarbetena till produktansvarslagen får man, om lagen inte är tillämplig, i stället gå till de särskilda skadeståndsregler om gäller för avtalstypen i fråga. Som exempel på särskilda skadeståndsregler anges skadeståndsreglerna i konsumenttjänstlagen (se prop. 1990/91:197 s. 95). För kommersiella entreprenader finns ingen särskild lagstiftning. Vägledning får därför sökas i branschpraxis, som den formulerats av bl.a. staten i det allmänt tillämpade standardavtalet, AB 92.

Eftersom det är ostridigt i målet att skada orsakats av IVAB genom oaktsamhet blir den avgörande frågan huruvida If har rätt att rikta skadeståndsanspråk direkt mot IVAB eller om Alriksgårdarna genom avtalet med NCC frånsagt sig möjligheten att driva en sådan talan.

I NJA 1986 s. 712 har en dylik direkttalan tillåtits i ett köprättsligt sammanhang. I målet förde köparen av en hamnkran en skadeståndstalan inte mot säljaren och tillverkaren av kranen utan mot tillverkaren av en säkerhetsanordning, en s.k. överlastindikator, som monterats in i kranen. HD biföll skadeståndstalan. Avgörande vid bedömningen av tillverkarens ansvar var att den felaktiga indikatorn utgjort en väsentlig säkerhetsanordning i kranen, och att fel i dess funktion innebar en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada.

Betoningen av säkerhetsaspekterna och risken för omfattande person- och sakskada gör enligt Zurichs mening att det inte går att dra några paralleller till förevarande mål. En rörkoppling kan inte anses utgöra en väsentlig säkerhetsanordning och inte heller typiskt sett innebära risk för omfattande person- eller sakskada. En omständighet i målet som inte refererades och som kan förklara varför köparen valde att inte rikta ett köprättsligt anspråk mot säljaren av kranen uppges vara att det i köpeavtalet fanns en ansvarsbegränsning som begränsade säljarens ansvar till 50 000 kr, ett belopp som låg långt under yrkat belopp (se Ullman, Försäkring och ansvarsfördelning, 1999, s. 65). Även på detta sätt skiljer sig avtalssituationen från föreliggande mål.

Det är ostridigt mellan parterna att det inte fanns något avtal mellan Alriksgårdarna och IVAB. I stället kopplades bolagen ihop av en avtalskedja som utgjordes av Alriksgårdarna och NCC respektive mellan NCC och IVAB. AB 92 utgjorde en betydande del av avtalsinnehållet i båda avtalen. Båda avtalen i avtalskedjan var således till stor del identiska.

Systemet med avtalskedjor med till stora delar identiska avtal har enligt Zurich betydelse för frågan om If har rätt att på utomobligatorisk grund föra talan mot Zurich. Inom byggbranschen används i mycket stor utsträckning dylika avtalskedjor och systemet kan sägas bilda ett sammanhängande system av regler som är allmänt tillämpliga. Hovrätten anför på s. 4 i Bravidadomen ”Med hänsyn till bestämmelsernas syfte och innehåll finns det dock anledning att utgå ifrån att byggherren, när han ingår avtal om generalentreprenad, är införstådd med att han inte har en alternativ rätt till skadestånd av underentreprenören annat än möjligen när denne orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.” Enligt Zurichs mening ligger en sådan tillämpning av regelsystemet väl i linje med det ovan beskrivna sammanhängande regelsystemet. Zurich delar uppfattningen att en beställare som med tillämpning av AB 92 avtalar med en entreprenör med vetskap om att entreprenören i sin tur kommer att avtala med flera andra underentreprenörer enligt samma standardavtal, har frånfallit möjligheten att rikta en utomobligatorisk talan direkt mot underentreprenören. Vid en generalentreprenad kan en beställare endast rikta krav mot en entreprenör och beställaren riskerar inte på motsvarande sätt att krav ställs mot honom för ersättning för utfört arbete från fler än en entreprenör.

Entreprenader får i hög utsträckning sin rättsliga reglering genom standardavtal, främst AB 92. I brist på särskilda lagregler på området är standardavtalen av stor vikt för att förebygga rättsosäkerhet och tvister. Inom bygg-, anläggnings- och installationsbranschen har avtalen omfattning och uppläggning som påminner om lagtexter (jfr Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. 2003 s. 19). AB 92 utgör ett sammanhängande avtalskomplex, som reglerar och kanaliserar skadekostnader. Det är enligt Zurichs mening av stor vikt att rättsregler avseende t.ex. fel och påföljder så långt möjligt härleds från dessa allmänt tillämpade standardavtal. Att frångå systemet vore olyckligt då förutsebarheten vad avser ansvar och påföljder i sådana fall skulle minska avsevärt. I förordet till AB 92:s efterföljare AB 04 är denna tankegång tydlig. ”AB 04 bygger på en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter som syftar till en optimal riskfördelning mellan parterna. Ändringar i dessa bestämmelser skall därför undvikas.” I sak har AB 04 samma lydelse och innebörd som AB 92 vad gäller regleringar relevanta för detta mål.

Av bestämmelserna i AB 92 har 5 kap. 15 § redan nämnts. Bestämmelsen stadgar att en part gentemot motparten är ansvarig för åtgärder, som med avseende på entreprenaden vidtas eller underlåts av hans anställda samt av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och övriga personer. En entreprenör, NCC, har sålunda ett fullt ansvar i förhållande till en beställare, Alriksgårdarna, för åtgärder vidtagna av underentreprenör, IVAB.

Ansvarsutvidgningar i standardavtal är allmänt förekommande inom just byggnadsbranschen men är sällsynta inom andra branscher (se Ullman, a.a. s. 283). I normalfallet har en skadelidande beställare således ingen anledning att föra en utomobligatorisk skadeståndstalan mot en underentreprenör, när beställaren enligt avtalet skall utverka ansvar av en generalentreprenör enligt 5 kap. 15 § AB 92. Zurich gör gällande att en beställare inte har någon ersättningsbar skada i förhållande till en underentreprenör när beställaren får ersättning för skadan av generalentreprenören enligt 5 kap. 15 § AB 92. Bestämmelsen skall ses i ljuset dels av entreprenörens skyldighet att hålla ansvarsförsäkring för skador på entreprenaden (5 kap. 22 § AB 92), dels att skydd för skada på befintlig egendom (som inte är en del av entreprenaden) är integrerat i vissa försäkringsbolags ordinarie allriskförsäkringar för entreprenadverksamhet och även i övrigt är vanligt förekommande inom byggbranschen (se Ullman, a.a. s. 249 f.).

Vidare skall nämnas att en entreprenör (eller entreprenörens försäkringsbolag som enligt praxis och avtal mellan försäkringsbolagen i Sverige, den s.k. regressöverenskommelsen) kan föra en regresstalan mot den vållande underentreprenören. Skadevållande part kan därför alltid, enligt allmänna bestämmelser för byggbranschen, hållas ansvarig för vållad skada, även om skadan drabbat en medkontrahents medkontrahent.

Entreprenören har också enligt 6 kap. 15 § 4 stycket alltid rätt att innehålla belopp motsvarande sådana skadeståndskrav mot underentreprenören.

Även andra avtalsförutsättningar i AB-systemet gör att en direkttalan mot en underentreprenör innebär orimliga följder för en underliggande kontraktspart. En underentreprenör ingår entreprenadavtalet under förutsättning att han däri svarar för vissa bestämda risker enligt AB 92. Detta kan illustreras med ett exempel.

Enligt 5 kap. 14 § 1 st. AB 92 är en vårdslös underentreprenör som inte har täckande försäkring skyldig att ersätta motparten, dvs. generalentreprenören, för skador han orsakat. Ersättningsskyldigheten är begränsad till 15 % av kontraktssumman om inte underentreprenören har försäkringsskydd till ett högre belopp. Enligt 5 kap. 14 § andra stycket AB 92 föreligger heller ingen ersättningsskyldighet för avbrott eller störning i industriell produktion. Detta avtalade ansvar och friskrivningen vad gäller avbrotts- och störningskostnader har underentreprenören kalkylerat med och parterna har överenskommit ett pris utifrån dessa förutsättningar. Låt säga att en underentreprenör har utfört ett begränsat plåtarbete på ett tak till en bilfabrik. Kontraktssumman bestäms till 50 000 kr. Plåtentreprenören är vårdslös när plåttaket skall fogas samman och taket blir inte tätt. Vatten tränger in genom taket och medför att datasystemet som styr industrin går sönder. Produktionen blir stillastående i en vecka till en kostnad av 10 000 000 kr. Med Ifs synsätt skulle beställaren, bilindustrin, med framgång kunna rikta en talan mot plåtentreprenören och enligt skadeståndslagens regler ha rätt till full ersättning för avbrott i produktionen. Detta trots att plåtentreprenören i avtalet med sin part avtalat om ansvarsbegränsning.

Zurich menar att exemplifierad princip är helt orimlig och inte kan skyddas av rättsordningen. Detta vore att helt avfärda den riskfördelning som samtliga avtalsparter i avtalskedjan bedömt som mest ekonomiskt optimal och utgått ifrån. I exemplet har bilindustrin, på sedvanligt sätt, angett att AB 92 skall gälla. AB 92 avtalas därför även mellan bilindustrins kontraktspart och plåtentreprenören. I det pris bilindustrin erlägger för hela projektet ingår plåtentreprenörens avtalade ansvarsbegränsningar.

Sammanfattningsvis anser Zurich att den princip Göta hovrätt slog fast i Bravidamålet är riktig. Att en beställare inte har rätt att utkräva utomobligatoriskt ansvar när han kan göra gällande ett kontraktsrättsligt ansvar enligt AB 92 stämmer väl med AB-systemets systematik. Enhetlighet och förutsebarhet tillförsäkras bäst om krav framställs enligt den systematik som sedan länge är accepterad och tillämpad av byggbranschens parter snarare är att utomkontraktuella anspråk tillåts. En beställare får genom att avtala enligt AB 92 ha avsagt sig rätten att stämma en underentreprenör enligt utomkontraktuella regler. Beställaren lider heller ingen skada i förhållande till underentreprenören enär beställaren på avtalsrättslig grund hålles skadelös av sin medkontrahent, generalentreprenören. Att beställaren, Alriksgårdarna och dess försäkringsbolag If, i detta fall valt att avstå från den ersättning som NCC utfäst sig svara för innebär en självförvållad skada som IVAB inte svarar för.

Hänskjutande av prejudikatfråga till HD

If

Bravidadomen har skapat stor osäkerhet i såväl entreprenadbranschen som försäkringsbranschen angående möjligheterna för en skadelidande fastighetsägare att utkräva ersättning av en skadevållande underentreprenör som utfört arbete åt fastighetsägarens medkontrahent. Domen, som vilar på felaktiga grunder, har fört med sig att fastighetsägares försäkringsgivare inte kunnat genom regresskrav återfå utbetald skadeersättning. Detta har lett till en klart ökad belastning av fastighetsförsäkringarna med höjda premier som följd. Domen har även fått till följd att den preventiva effekten av regresskrav mot vårdslösa underentreprenörer, särskilt de som orsakar de frekventa vattenskadorna, har gått förlorad. Dessa underentreprenörer och deras försäkringsgivare undgår numera i många fall att svara för konsekvenserna av vårdslösa montage. Det är därför av synnerlig vikt för rättstillämpningen att HD klargör rättsläget.

Zurich

Det är riktigt att Ifs ifrågasättande av Bravidadomen föranlett osäkerhet inom försäkringsbranschen och att ett snabbt, klargörande och auktoritativt avgörande vore önskvärt. Zurich bestrider dock att en skadelidande fastighetsägare drabbats av olägenheter. Den entreprenör fastighetsägaren anlitar svarar, med de begränsningar som avtalats, fullt ut för skador vållade av underentreprenör som entreprenören anlitat. Fastighetsägarens försäkringsgivare kan alltid, om talan väcks i rätt tid och begränsningar ej finns i avtalet mellan fastighetsägaren och entreprenören, regressa mot entreprenören. Detta är fullt tillräckligt av preventiva skäl och entreprenören tvingas härigenom under ansvar styra och övervaka sina underentreprenörer. Om detta ansvar inte aktualiseras av fastighetsägaren, urholkas entreprenörens motivation att styra entreprenaden. Bravidadomen har varken lett till några ökade belastningar av fastighetsförsäkringarna eller höjda premier.

Tingsrätten (rådmannen Lars Borg) meddelade den 1 mars 2006 följande beslut:

Tingsrätten hänskjuter till HD frågan om möjligheterna för en skadelidande fastighetsägare att utkräva ersättning av en skadevållande underentreprenör som utfört arbete åt fastighetsägarens medkontrahent, i enlighet med vad som framgår av sammanfattningen.

Målet skall vila i avvaktan på HD:s prövning.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande följande fråga:

Är Försäkringsbolaget Zürich, som har accepterat att ta det ansvar som Infjärdens Värme AB (IVAB) kan ha, skyldigt - med beaktande av att AB 92 är tillämpliga i förhållande mellan dels Bostadsrättsföreningen Alriksgårdarna och dess medkontrahent NCC, dels NCC och IVAB i egenskap av underentreprenör till NCC - att svara direkt mot If Skadeförsäkring AB, som har övertagit bostadsrättsföreningens rätt, för krav på ersättning för skada som IVAB genom vårdslöshet förorsakat föreningen i samband med stamrenovering i föreningens fastighet?

Föreningen Byggandets Kontraktskommittén avgav yttrande i målet.

Betänkande