NJA 2007 s. 758

Beställare vid en generalentreprenad, på vilken AB 92 varit tillämpliga, har ansetts inte kunna få ersättning från en underentreprenör på utomobligatorisk grund, när beställarens egendom skadats genom underentreprenörens vårdslöshet.

Vid renovering av stammar för vatten i Bostadsrättsföreningen Alriksgårdarnas fastighet anlitade föreningen NCC som generalentreprenör. Mellan föreningen och NCC gällde standardkontraktet AB 92. NCC anlitade i sin tur Infjärdens Värme AB, IVAB, som underentreprenör för VVS-arbeten. Även mellan NCC och IVAB gällde AB 92. En av IVAB nyinstallerad koppling mot en ballofixventil släppte i ett badrum. Stora mängder vatten strömmade ut och orsakade skador i fastigheten, alltså huvudsakligen på annan egendom än den som utgjorde entreprenaden.

Föreningen hade en fastighetsförsäkring hos If Skadeförsäkring AB, som ersatte föreningen för uppkomna skador och övertog föreningens rätt att kräva ersättning av den som orsakat skadorna. IVAB hade vid det aktuella tillfället en försäkring hos Försäkringsbolaget Zürich, numera Zurich Insurance Ireland Ltd Filial Sverige.

Stockholms tingsrätt

If väckte talan mot Zurich vid Stockholms tingsrätt och yrkade förpliktande för Zurich att till If betala 250 000 kr jämte ränta.

Zurich bestred käromålet men vitsordade skäligheten av det yrkade beloppet och yrkad ränta.

I en sammanfattning enligt 42 kap. 16 § RB antecknade tingsrätten som ostridigt att skadorna för bostadsrättsföreningen hade orsakats av IVAB genom vårdslöshet bestående i att kopplingen monterats felaktigt men att vårdslösheten inte var att anse som grov samt att Zurich hade accepterat att ta det ansvar som IVAB kunde ha.

I sammanfattningen anfördes vidare:

Tvisten

Tvisten i målet gäller huruvida IVAB i egenskap av underentreprenör till NCC har ett skadeståndsrättsligt ansvar gentemot Brf Alriksgårdarna eller om IVAB ansvarar endast gentemot sin avtalspart, NCC.

Rättslig argumentation

If

En entreprenör som träffar avtal om att utföra en underentreprenad kan ådra sig såväl ett kontraktuellt som ett utomkontraktuellt ansvar. Det kontraktuella ansvaret kan utkrävas av kontraktsparten när entreprenören åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet medan det utomkontraktuella ansvaret kan göras gällande av den som åsamkats skada på grund av att entreprenören åsidosatt de aktsamhetskrav som åvilat honom gentemot den skadelidande. I det förra fallet grundas kravet på innehållet i avtalet. I det senare fallet åberopar den skadelidande de allmänna skadeståndsrättsliga regler som är tillämpliga i den aktuella situationen. Skadeståndslagens grundregler är allmänt användbara när inte speciell lagstiftning såsom produktansvarslagen eller MB kan åberopas. En skadelidande som inte står i avtalsförhållande med en skadevållare saknar möjlighet att åberopa innehållet i ett avtal som den senare kan ha ingått med den skadelidandes medkontrahent. Denna enkla princip har HD bekräftat i NJA 1997 s. 44. I stället har den skadelidande att styrka att den förmente skadevållaren genom vårdslöshet förorsakat den ifrågavarande skadan. Skadeståndslagen eller skadeståndsrätten i övrigt innehåller inga begränsningar av innebörden att en skadelidande som ingått avtalet med skadevållarens medkontrahent är betagen rätten att kräva skadestånd för skada som uppstår i samband med att skadevållaren fullgör avtalet. Såsom framhållits i Bertil Bengtssons särskilda yttrande i rättsfallet NJA 1986 s. 712 måste en dylik begränsning föreligga för att ett skadeståndskrav inte skall tillåtas.

I 2 kap. 1 § skadeståndslagen anges som huvudregel vid utomkontraktuella förhållanden att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan. Detta borde innebära att en underentreprenör som orsakar skada på sin kontraktparts - generalentreprenören - kontraktparts - beställaren - egendom blir skadeståndsskyldig. Relationen mellan underentreprenören och beställaren är ju utomkontraktuell.

Göta hovrätt har i dom den 20 december 2001, mål T 229-01 (Bravidadomen), ansett att en beställare inte har rätt att utfå skadestånd från en underentreprenör. Zurich har åberopat domen.

I sina domskäl har hovrätten framhållit att enligt svensk rätt är part i ett kontraktsförhållande ansvarig endast mot sin direkte medkontrahent och inte mot sin medkontrahents medkontrahent. Till stöd för en sådan princip har hovrätten åberopat vad Jan Hellner anfört i Speciell avtalsrätt II. Hovrätten har emellertid förbisett att Hellner i samma bok (andra upplagan, s. 127) understrukit följande: ”Den princip som nu nämnts gäller ren förmögenhetsskada. Det är däremot vanligt i alla rättssystem att ett skadeståndsanspråk kan rikta sig mot tredje man för person- och sakskada, enligt principerna för produktansvar.” Den aktuella frågeställningen gäller sakskada och Hellners uttalanden om ren förmögenhetsskada har därför ingen relevans i detta mål. Hellner har velat förklara att de särskilda möjligheter till ersättning som ett kontraktsförhållande ger, exempelvis rätt till skadestånd för ren förmögenhetsskada, inte erbjuds någon annan än de som har rätt att åberopa kontraktet. Med undantag för speciella fall, såsom i NJA 1987 s. 692, är det förbehållet kontraktsparten att åberopa kontraktets exklusiva skadeståndsregler.

Hovrätten synes för övrigt även ha utgått från att det ifrågavarande entreprenöravtalet AB 72 saknade utrymme för skadeståndskrav mot underentreprenören på utomkontraktuell grund. Att detta är felaktigt framgår vid en jämförelse med AB 92, dvs. det avtal som Brf Alriksgårdarna ingått med NCC. I AB 92 5 kap. 16 § första stycket stadgas att entreprenören i förhållande till beställaren är ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden. Man har således reglerat tredjemansproblematiken i visst avseende. Att man inte reglerat densamma vad avser tredje mans ansvar gentemot beställaren kan inte tolkas på annat sätt än att man inte avsett att reglera den i AB 92. Bestämmelsen i AB 92 5 kap. 16 § andra stycket föreskriver också att beställaren är ansvarig för den skadeståndsskyldighet som entreprenören enligt miljöskadelagen har gentemot tredje man. Tydligt är att bestämmelsen siktar in sig på entreprenörens strikta ansvar. Inget sägs här om det ordinära culpaansvaret. Huruvida det är skillnad mellan en tredje man som är beställarens avtalspart eller en tredje man som inte medverkar i byggnadsprojektet ifråga, t.ex. en hyresgäst, kan inte utläsas ur denna bestämmelse. Enligt If måste därför 5 kap. 16 § uppfattas så att den avser det utomkontraktuella ansvaret allmänt sett, dvs. oavsett vilken slags tredje man som utkräver ansvaret. För denna ståndpunkt talar även att regresskrav från försäkringsgivare till fastighetsägare mot vårdslösa underentreprenörer förekommit frekvent under lång tid, i vart fall sedan AB 54 tillkom. Om författarna till AB 92 med förmodad kännedom om dessa vanliga regresskrav önskat åstadkomma en inskränkning av underentreprenörens utomkontraktuella ansvar hade alla möjligheter funnits att komplettera 5 kap. 16 § eller på annat sätt införa en uttrycklig ansvarsbegränsning. En sådan finns i Norge i avtalen mellan beställare och entreprenör, NS 3430, ett avtal som motsvarar NL 92. I punkt 38 anges att byggherren endast har rätt att framställa krav direkt mot underentreprenören om kravet inte kan genomföras mot entreprenören eller om detta är i hög grad ”vanskliggjort” på grund av konkurs eller annan klar insolvens. Då sådant kontrakt inte finns kräver beställarens försäkringsgivare regelmässigt underentreprenören på skadestånd. I Danmark godtar man hopp i kontraktskedjan om culpa föreligger. Det godtas att beställaren, vid culpa, framställer krav mot underentreprenören, jfr Hans Henrik Wagner o.a., Enterpriseret, s. 199 f.

Den omständigheten att avtalen mellan beställare och entreprenör i Sverige saknar en avståendeklausul samtidigt som AB 92 saknar en bestämmelse om begränsning av underentreprenörs ansvar gentemot beställaren talar för att man inte eftersträvat en begränsning i underentreprenörers ansvar mot beställare i Sverige. Författarna till AB 92 torde inte ha varit okunniga om innehållet i NS 3430, dansk praxis och inte heller om att underentreprenörer regelmässigt krävts på ersättning av beställare. Att AB 92 trots detta saknar en regel som hindrar eller begränsar en beställare att kräva underentreprenören måste tolkas som att man inte velat införa ett sådant hinder eller en sådan begränsning. Om man jämför AB 92 med andra viktiga allmänna bestämmelser i olika branscher, såsom verkstadsindustrins NL 92 och NLM 94, finns en avgörande skillnad. I de sistnämnda bestämmelserna finns en s.k. hold harmless-klausul, punkt 36 respektive punkt 67, innebärande att beställaren skall hålla leverantören skadelös i den utsträckning leverantören åläggs ansvar gentemot tredje man för sådan skada eller förlust, som leverantören inte ansvarar för gentemot beställaren enligt andra och tredje styckena i samma punkter. Nämnda punkter reglerar således parternas ansvarsförhållande gentemot tredje man. I AB 92 finns inte motsvarande regel, vilket tyder på att AB 92 inte avsett att reglera förhållandet mot tredje man.

HD har i rättsfallet NJA 1986 s. 712 prövat ett ”hopp i kontraktskedjan”. En hamnkran hade vält på grund av ett fel i en säkerhetsanordning till en överlastindikator. I domen fastställdes att tillverkaren av säkerhetsanordningen var skadeståndsskyldig. Svarandebolaget hävdade att det var en köprättslig skada och att kärandens avtalspart var rätt part. HD ansåg svarandebolaget ansvarigt. Bertil Bengtsson anförde i ett särskilt yttrande följande: ”Vad angår bolagets ansvar för egen eller anställdas oaktsamhet enligt skadeståndslagen finns det dock knappast något stöd i svensk rätt för att man vid produktskador skulle göra undantag från lagens regler om ersättningsskyldighet för sakskada av den anledningen att skadeståndskrav eventuellt skulle kunna göras gällande på kontraktsrättslig grund mot någon annan svarande.” Enligt If speglade vad Bertil Bengtsson anförde en allmän skadeståndsrättslig princip snarare än en princip som enbart gäller produktansvar.

Bravidadomen har väckt stor uppmärksamhet inom försäkringsbranschen eftersom försäkringsbolagen dessförinnan regelmässigt begärde ersättning för beställarens räkning mot vårdslösa underentreprenörer. Några invändningar gjordes då inte från underentreprenörernas försäkringsgivare. Numera åberopar underentreprenörernas försäkringsgivare ofta Bravidadomen som en ansvarsbefrielse. Detta system innebär att rättssystemet betungas. En process mellan beställaren och entreprenören inleder rättsprövningen, varefter en process mellan entreprenören och underentreprenören följer. Det är inte självklart att domen i det första målet blir ledande för det andra målet. Underentreprenören kan åberopa omständigheter som inte åberopats i första målet. Systemet innebär också att tvisten mellan skadelidanden och skadevållaren inte prövas, vilket torde vara en avvikelse från vad som är normalt i svensk rätt. Även ur preventiv synpunkt är det angeläget att underentreprenörerna står ansvar för sin vårdslöshet, härigenom förbättras kvalitetskontrollen på deras arbete. Det finns många skäl till att motsätta sig ordningen med ett förbud mot talan mot en utomkontraktuell part. Slutligen kan man fråga sig varför den försumlige underentreprenören skall dra fördel av att det finns ett kontrakt som han inte är delaktig i, någon rimlig nackdel för underentreprenören att han är ansvarig gentemot beställaren i stället för gentemot sin avtalspart torde inte finnas. Avtalsparten kan ha gått i konkurs, preskription kan ha inträtt i avtalsrelationen, parterna kan ha avtalat ansvarsfriskrivningar eller så kan en beloppsbegränsning föreligga i avtalsförhållandet. En berättigad fråga är alltså varför den vårdslöse underentreprenören skall komma i ett bättre läge för att ett avtal träffats mellan hans avtalspart och beställaren.

I det tidigare nämnda rättsfallet, NJA 1997 s. 44, anges att kontraktsförhållanden binder part endast mot sin direkte medkontrahent, inte gentemot medkontrahentens medkontrahent. Genom Bravidadomen får man uppfattningen att beställaren genom sitt kontrakt med generalentreprenören avstått från sin rätt till skadestånd från underentreprenören, dvs. att kontraktet har verkan utanför kontraktsförhållandet. Härigenom har man i Bravidadomen således uttalat att kontraktsförhållandet kan ha en bindande verkan mot medkontrahentens medkontrahent. If menar att uttalandet strider mot nämnda rättsfall.

Zurich

Krav på obligationsrättslig grund

Huvudregeln enligt svensk obligationsrätt är att en part i en kontraktuell kedja saknar rätt att rikta kontraktuella anspråk mot annan än sin medkontrahent (se t.ex. Zackariasson, Direktkrav - om rätt att rikta anspråk mot gäldenärs gäldenär, 1999, s. 121). Regeln följer av principen om avtals subjektiva utsträckning; rättigheter och skyldigheter berör endast avtalsparterna. Inom lagstiftningen återfinns regeln i 56 § kommissionslagen som stadgar att en tredje man som ingår avtal med en kommissionär endast förvärvar fordringsrätt mot kommissionären och inte, i vidare mån än som följer av vissa regler för konsumentförhållanden, mot kommittenten. En köpare kan således inte rikta sin talan mot kommittenten utan endast mot sin egen medkontrahent, kommissionären. Trots att en kommissionär rättshandlar för kommittentens räkning är tredje man förhindrad från att rikta en talan direkt mot kommittenten. 56 § kommissionslagen kan säga ge uttryck för en allmän princip inom svensk förmögenhetsrätt.

Principen är vidare fastslagen i rättspraxis. I NJA 1997 s. 44 uttryckte HD principen enligt följande (s. 57): ”Den allmänna regeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent.” Det fallet, liksom föreliggande mål, gällde en beställare som riktade krav mot en generalentreprenörs underentreprenör, beställaren ansågs hindrad från att åberopa avtal mellan generalentreprenören och underentreprenören.

Det torde alltså inte råda något tvivel om att anspråk mot medkontrahents medkontrahent inte får ställas utan uttryckligt stöd därför. Undantag från bestämmelsen finns emellertid. I 46 § konsumentköplagen föreskrivs att om säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, köparen har rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidare försäljning. Att märka är att konsumentköplagen gäller köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en konsument. Bestämmelsen skulle alltså inte kunna tillämpas i ett fall som det föreliggande, dels då det inte är fråga om ett konsumentförhållande, dels då det inte är fråga om köp av lös sak. Inte heller är det fråga om en obeståndssituation eller motsvarande förhållande enligt 46 § konsumentköplagen. Bestämmelsen tillkom genom införandet av en ny konsumentköplag år 1991. I lagens förarbeten angavs den föreslagna rätten till direktkrav mot tidigare säljled som en principiell nyhet i svensk rätt (se prop. 1989/90:89, s. 53). 1990 års köplag saknar motsvarande bestämmelse. Detta kan ses som ett ytterligare belägg för att huvudregeln alltjämt är att en köpare inte kan rikta anspråk direkt mot säljarens säljare. Utöver bestämmelsen i konsumentköplagen förekommer i lagstiftningen vissa ytterligare undantag från huvudregeln. Sålunda finns i 4 kap. 22 § JB en möjlighet för en köpare av en fastighet att under vissa förutsättningar rikta anspråk p.g.a. rättsliga fel inte bara mot säljaren utan även mot tidigare ägare av fastigheten. Vidare finns inom transporträttslig lagstiftning (t.ex. 13 kap. 6 § och 15 kap. 25 § 2 stycketsjölagen, 9 kap. 32 § 2 luftfartslagen samt 43 § vägtransportlagen) bestämmelser med innebörden att en transportkund får rikta anspråk direkt mot den underentreprenör som slutligt ansvarar för ett kontraktsbrott.

Vad gäller entreprenader finns ingen speciallagstiftning för kommersiella förhållanden. Entreprenaders rättsliga reglering står i stället att finna dels inom den allmänna avtalsrätten, dels i byggbranschens standardavtal. I förevarande mål är AB 92 tillämpligt, såväl mellan Alriksgårdarna och NCC som mellan NCC och underentreprenören IVAB. AB 92 innehåller inte någon bestämmelse som gör det möjligt för en beställare att rikta anspråk mot annan än dennes kontraktspart, dvs. entreprenören. Det hade kunnat tänkas en avtalskonstruktion med innebörd att en generalentreprenör genom avtalet överlåter sina fordringar mot en underentreprenör till beställaren. Detta har emellertid inte ansetts önskvärt och har inte införts i AB. Vad som i stället regleras i AB 92 är dels bestämmelsen i 5 kap. 15 § AB 92 som innebär att NCC gentemot Alriksgårdarna är ansvarigt för IVAB:s åtgärder i anledning av entreprenaden, dels bestämmelsen i 5 kap. 16 § AB 92. Av den sistnämnda regeln följer att en entreprenör i förhållande till beställaren är ansvarig för beställarens skadeståndsskyldighet mot tredje man till följd av entreprenaden. Entreprenören är dock fri från skadeståndsskyldighet om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan. I tredje stycket finns vissa bestämmelser om ansvar enligt miljöskadelagen.

If gör gällande att 5 kap. 16 § inte gör skillnad på situationen när en ”tredje man” är beställarens avtalspart eller någon som inte medverkat i byggprojektet. Zurich motsätter sig en sådan tolkning. 5 kap. 16 § tar enligt Zurichs mening sikte på helt utomstående tredje män. I ett entreprenadförhållande med en beställare, en generalentreprenör och en underentreprenör är beställaren i förhållande till underentreprenören tekniskt sett tredje man. Enligt Zurich kan bestämmelsen emellertid inte åberopas av generalentreprenören mot underentreprenören för generalentreprenörens skadeståndsskyldighet gentemot beställaren. Bestämmelsen avser reglera situationen där den skadelidande inte har något avtal med någon av parterna utan har lidit skada som t.ex. granne, som ej ingår i kontraktskedjan avseende entreprenadarbetena. Med Ifs tolkning av 5 kap. 16 § sätts 5 kap. 15 § helt ur spel. Om beställaren skulle anses vara tredje man i paragrafens betydelse gäller inte det strikta ansvaret i 15 § eftersom 16 § andra stycket fritar underentreprenören från ansvar gentemot generalentreprenören om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.

Sammanfattningsvis finns i svensk obligationsrätt en tydlig huvudregel som hindrar kontraktuella anspråk mot medkontrahents medkontrahent. De ovan beskrivna undantagen är inte tillämpliga på Ifs krav, varken direkt eller analogivis. Inte heller finns bestämmelser i det tillämpliga avtalet, AB 92, som tillåter sådana krav.

Krav på utomobligatorisk grund

Att produktansvarslagen inte är tillämplig i föreliggande fall beror dels på att det inte är fråga om en produkt, dvs. lös sak, som orsakat skada, dels då den skadade egendomen inte är sådan egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål. Enligt förarbetena till produktansvarslagen får man, om lagen inte är tillämplig, i stället gå till de särskilda skadeståndsregler om gäller för avtalstypen i fråga. Som exempel på särskilda skadeståndsregler anges skadeståndsreglerna i konsumenttjänstlagen (se prop. 1990/91:197 s. 95). För kommersiella entreprenader finns ingen särskild lagstiftning. Vägledning får därför sökas i branschpraxis, som den formulerats av bl.a. staten i det allmänt tillämpade standardavtalet, AB 92.

Eftersom det är ostridigt i målet att skada orsakats av IVAB genom oaktsamhet blir den avgörande frågan huruvida If har rätt att rikta skadeståndsanspråk direkt mot IVAB eller om Alriksgårdarna genom avtalet med NCC frånsagt sig möjligheten att driva en sådan talan.

I NJA 1986 s. 712 har en dylik direkttalan tillåtits i ett köprättsligt sammanhang. I målet förde köparen av en hamnkran en skadeståndstalan inte mot säljaren och tillverkaren av kranen utan mot tillverkaren av en säkerhetsanordning, en s.k. överlastindikator, som monterats in i kranen. HD biföll skadeståndstalan. Avgörande vid bedömningen av tillverkarens ansvar var att den felaktiga indikatorn utgjort en väsentlig säkerhetsanordning i kranen, och att fel i dess funktion innebar en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada.

Betoningen av säkerhetsaspekterna och risken för omfattande person- och sakskada gör enligt Zurichs mening att det inte går att dra några paralleller till förevarande mål. En rörkoppling kan inte anses utgöra en väsentlig säkerhetsanordning och inte heller typiskt sett innebära risk för omfattande person- eller sakskada. En omständighet i målet som inte refererades och som kan förklara varför köparen valde att inte rikta ett köprättsligt anspråk mot säljaren av kranen uppges vara att det i köpeavtalet fanns en ansvarsbegränsning som begränsade säljarens ansvar till 50 000 kr, ett belopp som låg långt under yrkat belopp (se Ullman, Försäkring och ansvarsfördelning, 1999, s. 65). Även på detta sätt skiljer sig avtalssituationen från föreliggande mål.

Det är ostridigt mellan parterna att det inte fanns något avtal mellan Alriksgårdarna och IVAB. I stället kopplades bolagen ihop av en avtalskedja som utgjordes av Alriksgårdarna och NCC respektive mellan NCC och IVAB. AB 92 utgjorde en betydande del av avtalsinnehållet i båda avtalen. Båda avtalen i avtalskedjan var således till stor del identiska.

Systemet med avtalskedjor med till stora delar identiska avtal har enligt Zurich betydelse för frågan om If har rätt att på utomobligatorisk grund föra talan mot Zurich. Inom byggbranschen används i mycket stor utsträckning dylika avtalskedjor och systemet kan sägas bilda ett sammanhängande system av regler som är allmänt tillämpliga. Hovrätten anför på s. 4 i Bravidadomen ”Med hänsyn till bestämmelsernas syfte och innehåll finns det dock anledning att utgå ifrån att byggherren, när han ingår avtal om generalentreprenad, är införstådd med att han inte har en alternativ rätt till skadestånd av underentreprenören annat än möjligen när denne orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.” Enligt Zurichs mening ligger en sådan tillämpning av regelsystemet väl i linje med det ovan beskrivna sammanhängande regelsystemet. Zurich delar uppfattningen att en beställare som med tillämpning av AB 92 avtalar med en entreprenör med vetskap om att entreprenören i sin tur kommer att avtala med flera andra underentreprenörer enligt samma standardavtal, har frånfallit möjligheten att rikta en utomobligatorisk talan direkt mot underentreprenören. Vid en generalentreprenad kan en beställare endast rikta krav mot en entreprenör och beställaren riskerar inte på motsvarande sätt att krav ställs mot honom för ersättning för utfört arbete från fler än en entreprenör.

Entreprenader får i hög utsträckning sin rättsliga reglering genom standardavtal, främst AB 92. I brist på särskilda lagregler på området är standardavtalen av stor vikt för att förebygga rättsosäkerhet och tvister. Inom bygg-, anläggnings- och installationsbranschen har avtalen omfattning och uppläggning som påminner om lagtexter (jfr Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl. 2003 s. 19). AB 92 utgör ett sammanhängande avtalskomplex, som reglerar och kanaliserar skadekostnader. Det är enligt Zurichs mening av stor vikt att rättsregler avseende t.ex. fel och påföljder så långt möjligt härleds från dessa allmänt tillämpade standardavtal. Att frångå systemet vore olyckligt då förutsebarheten vad avser ansvar och påföljder i sådana fall skulle minska avsevärt. I förordet till AB 92:s efterföljare AB 04 är denna tankegång tydlig. ”AB 04 bygger på en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter som syftar till en optimal riskfördelning mellan parterna. Ändringar i dessa bestämmelser skall därför undvikas.” I sak har AB 04 samma lydelse och innebörd som AB 92 vad gäller regleringar relevanta för detta mål.

Av bestämmelserna i AB 92 har 5 kap. 15 § redan nämnts. Bestämmelsen stadgar att en part gentemot motparten är ansvarig för åtgärder, som med avseende på entreprenaden vidtas eller underlåts av hans anställda samt av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och övriga personer. En entreprenör, NCC, har sålunda ett fullt ansvar i förhållande till en beställare, Alriksgårdarna, för åtgärder vidtagna av underentreprenör, IVAB.

Ansvarsutvidgningar i standardavtal är allmänt förekommande inom just byggnadsbranschen men är sällsynta inom andra branscher (se Ullman, a.a. s. 283). I normalfallet har en skadelidande beställare således ingen anledning att föra en utomobligatorisk skadeståndstalan mot en underentreprenör, när beställaren enligt avtalet skall utverka ansvar av en generalentreprenör enligt 5 kap. 15 § AB 92. Zurich gör gällande att en beställare inte har någon ersättningsbar skada i förhållande till en underentreprenör när beställaren får ersättning för skadan av generalentreprenören enligt 5 kap. 15 § AB 92. Bestämmelsen skall ses i ljuset dels av entreprenörens skyldighet att hålla ansvarsförsäkring för skador på entreprenaden (5 kap. 22 § AB 92), dels att skydd för skada på befintlig egendom (som inte är en del av entreprenaden) är integrerat i vissa försäkringsbolags ordinarie allriskförsäkringar för entreprenadverksamhet och även i övrigt är vanligt förekommande inom byggbranschen (se Ullman, a.a. s. 249 f.).

Vidare skall nämnas att en entreprenör (eller entreprenörens försäkringsbolag som enligt praxis och avtal mellan försäkringsbolagen i Sverige, den s.k. regressöverenskommelsen) kan föra en regresstalan mot den vållande underentreprenören. Skadevållande part kan därför alltid, enligt allmänna bestämmelser för byggbranschen, hållas ansvarig för vållad skada, även om skadan drabbat en medkontrahents medkontrahent.

Entreprenören har också enligt 6 kap. 15 § 4 stycket alltid rätt att innehålla belopp motsvarande sådana skadeståndskrav mot underentreprenören.

Även andra avtalsförutsättningar i AB-systemet gör att en direkttalan mot en underentreprenör innebär orimliga följder för en underliggande kontraktspart. En underentreprenör ingår entreprenadavtalet under förutsättning att han däri svarar för vissa bestämda risker enligt AB 92. Detta kan illustreras med ett exempel.

Enligt 5 kap. 14 § 1 st. AB 92 är en vårdslös underentreprenör som inte har täckande försäkring skyldig att ersätta motparten, dvs. generalentreprenören, för skador han orsakat. Ersättningsskyldigheten är begränsad till 15 % av kontraktssumman om inte underentreprenören har försäkringsskydd till ett högre belopp. Enligt 5 kap. 14 § andra stycket AB 92 föreligger heller ingen ersättningsskyldighet för avbrott eller störning i industriell produktion. Detta avtalade ansvar och friskrivningen vad gäller avbrotts- och störningskostnader har underentreprenören kalkylerat med och parterna har överenskommit ett pris utifrån dessa förutsättningar. Låt säga att en underentreprenör har utfört ett begränsat plåtarbete på ett tak till en bilfabrik. Kontraktssumman bestäms till 50 000 kr. Plåtentreprenören är vårdslös när plåttaket skall fogas samman och taket blir inte tätt. Vatten tränger in genom taket och medför att datasystemet som styr industrin går sönder. Produktionen blir stillastående i en vecka till en kostnad av 10 000 000 kr. Med Ifs synsätt skulle beställaren, bilindustrin, med framgång kunna rikta en talan mot plåtentreprenören och enligt skadeståndslagens regler ha rätt till full ersättning för avbrott i produktionen. Detta trots att plåtentreprenören i avtalet med sin part avtalat om ansvarsbegränsning.

Zurich menar att exemplifierad princip är helt orimlig och inte kan skyddas av rättsordningen. Detta vore att helt avfärda den riskfördelning som samtliga avtalsparter i avtalskedjan bedömt som mest ekonomiskt optimal och utgått ifrån. I exemplet har bilindustrin, på sedvanligt sätt, angett att AB 92 skall gälla. AB 92 avtalas därför även mellan bilindustrins kontraktspart och plåtentreprenören. I det pris bilindustrin erlägger för hela projektet ingår plåtentreprenörens avtalade ansvarsbegränsningar.

Sammanfattningsvis anser Zurich att den princip Göta hovrätt slog fast i Bravidamålet är riktig. Att en beställare inte har rätt att utkräva utomobligatoriskt ansvar när han kan göra gällande ett kontraktsrättsligt ansvar enligt AB 92 stämmer väl med AB-systemets systematik. Enhetlighet och förutsebarhet tillförsäkras bäst om krav framställs enligt den systematik som sedan länge är accepterad och tillämpad av byggbranschens parter snarare är att utomkontraktuella anspråk tillåts. En beställare får genom att avtala enligt AB 92 ha avsagt sig rätten att stämma en underentreprenör enligt utomkontraktuella regler. Beställaren lider heller ingen skada i förhållande till underentreprenören enär beställaren på avtalsrättslig grund hålles skadelös av sin medkontrahent, generalentreprenören. Att beställaren, Alriksgårdarna och dess försäkringsbolag If, i detta fall valt att avstå från den ersättning som NCC utfäst sig svara för innebär en självförvållad skada som IVAB inte svarar för.

Hänskjutande av prejudikatfråga till HD

If

Bravidadomen har skapat stor osäkerhet i såväl entreprenadbranschen som försäkringsbranschen angående möjligheterna för en skadelidande fastighetsägare att utkräva ersättning av en skadevållande underentreprenör som utfört arbete åt fastighetsägarens medkontrahent. Domen, som vilar på felaktiga grunder, har fört med sig att fastighetsägares försäkringsgivare inte kunnat genom regresskrav återfå utbetald skadeersättning. Detta har lett till en klart ökad belastning av fastighetsförsäkringarna med höjda premier som följd. Domen har även fått till följd att den preventiva effekten av regresskrav mot vårdslösa underentreprenörer, särskilt de som orsakar de frekventa vattenskadorna, har gått förlorad. Dessa underentreprenörer och deras försäkringsgivare undgår numera i många fall att svara för konsekvenserna av vårdslösa montage. Det är därför av synnerlig vikt för rättstillämpningen att HD klargör rättsläget.

Zurich

Det är riktigt att Ifs ifrågasättande av Bravidadomen föranlett osäkerhet inom försäkringsbranschen och att ett snabbt, klargörande och auktoritativt avgörande vore önskvärt. Zurich bestrider dock att en skadelidande fastighetsägare drabbats av olägenheter. Den entreprenör fastighetsägaren anlitar svarar, med de begränsningar som avtalats, fullt ut för skador vållade av underentreprenör som entreprenören anlitat. Fastighetsägarens försäkringsgivare kan alltid, om talan väcks i rätt tid och begränsningar ej finns i avtalet mellan fastighetsägaren och entreprenören, regressa mot entreprenören. Detta är fullt tillräckligt av preventiva skäl och entreprenören tvingas härigenom under ansvar styra och övervaka sina underentreprenörer. Om detta ansvar inte aktualiseras av fastighetsägaren, urholkas entreprenörens motivation att styra entreprenaden. Bravidadomen har varken lett till några ökade belastningar av fastighetsförsäkringarna eller höjda premier.

Tingsrätten (rådmannen Lars Borg) meddelade den 1 mars 2006 följande beslut:

Tingsrätten hänskjuter till HD frågan om möjligheterna för en skadelidande fastighetsägare att utkräva ersättning av en skadevållande underentreprenör som utfört arbete åt fastighetsägarens medkontrahent, i enlighet med vad som framgår av sammanfattningen.

Målet skall vila i avvaktan på HD:s prövning.

Högsta domstolen

HD meddelade prövningstillstånd beträffande följande fråga:

Är Försäkringsbolaget Zürich, som har accepterat att ta det ansvar som Infjärdens Värme AB (IVAB) kan ha, skyldigt - med beaktande av att AB 92 är tillämpliga i förhållande mellan dels Bostadsrättsföreningen Alriksgårdarna och dess medkontrahent NCC, dels NCC och IVAB i egenskap av underentreprenör till NCC - att svara direkt mot If Skadeförsäkring AB, som har övertagit bostadsrättsföreningens rätt, för krav på ersättning för skada som IVAB genom vårdslöshet förorsakat föreningen i samband med stamrenovering i föreningens fastighet?

Föreningen Byggandets Kontraktskommittén avgav yttrande i målet.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande ett beslut vari efter en inledande redogörelse för tvistens bakgrund och den tidigare handläggningen anfördes följande:

Domskäl

Skäl

Frågan i målet är således, som parterna har fört sin talan och temat för prövningstillståndet har utformats, huruvida If har rätt att på inom- eller utomkontraktuell grund kräva Zurich på ersättning för den i fastigheten uppkomna skadan, s.k. direktkrav, eller om If endast är berättigat att, i enlighet med det ansvar som kan utkrävas på avtalsrättslig grund, vända sig mot NCC. Frågeställningen är av betydelse inte minst pga. de skillnader som finns i olika avseenden mellan de principer som gäller för inom- och utomkontraktuellt skadestånd.

Vad först gäller frågan huruvida Zurich kan svara på rent avtalsrättslig grund har HD i rättsfallet NJA 1997 s. 44 slagit fast en sedan länge på svensk avtalsrätts område gällande princip. Enligt denna binder ett kontraktsförhållande part endast gentemot den direkte medkontrahenten, inte gentemot medkontrahents medkontrahent. Innebörden av principen är att ansvar kan göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande.

Argumentet för den nyss nämnda principen är att det har ansetts befordra klarheten i rättsförhållanden att vardera parten är hänvisad till sin medkontrahent. Principen torde ha sin grund i bestämmelserna i 56 § kommissionslagen och 4 kap. 5 § lagen om handelsbolag och enkla bolag (se Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II, 2 häftet, 4:e uppl. 2006 s. 128). Enligt dessa blir kommissionär respektive bolagsman i handelsbolag vid avtal med tredje man berättigade eller förpliktade endast i förhållande till den de ingått avtal med. I kommissionsfallet förvärvar alltså tredje man inte någon rätt gentemot kommittenten utan har att vända sig till kommissionären med eventuella krav.

Av NJA 1997 s. 44 följer således att If saknar möjlighet att med åberopande av inomkontraktuella grunder kräva Zurich på skadestånd. Rättsfallet ger dock inte svar på frågan huruvida en avtalspart har rätt att med tilllämpning av analogier eller på inomkontraktuell skadeståndsrättslig grund väcka talan mot en medkontrahents medkontrahent.

Från den angivna grundprincipen finns i svensk rätt vissa genom lagstiftning införda undantag. Dessa gäller sedan gammalt på transporträttens område enligt 13 kap. 36 § och 15 kap. 25 § andra stycketsjölagen, 9 kap. 32 § 2 p. luftfartslagen och 43 § vägtransportlagen. Vidare får en köpare enligt 4 kap. 22 § JB, om säljaren inte kan erlägga vad som åligger honom enligt 4 kap. 21 § samma balk, kräva säljarens fångesmän i tur och ordning om de inte är fria från sådant ansvar. Denna bestämmelse ses emellertid som en singularitet inom svensk förmögenhetsrätt (se Rodhe, Handbok i sakrätt s. 322).

Genom senare tids lagstiftning har principen om direktkrav införts i produktansvarslagen och i 46 § konsumentköplagen. Vid tillkomsten av konsumentköplagen uttalade departementschefen angående lagrummet bl.a. att det inte var fråga om att öppna en generell möjlighet för en konsument att vända sig mot någon i ett bakre led utan att denna möjlighet bör vara förbehållen rena undantagssituationer samt att den avgränsning som utredaren föreslagit, nämligen att köparens direkttalan skall förutsätta att säljaren antingen är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas, är väl avvägd (prop. 1989/90:89 s. 53). I sammanhanget kan noteras att någon motsvarande möjlighet till direkttalan inte finns enligt köplagen.

I rättsfallet NJA 1986 s. 712, som gällde en skadeståndstalan efter en olycka med en hamnkran, befanns tillverkaren av en överlastindikator som leverantören av kranen monterat in i denna, skadeståndsskyldig mot hamnbolaget. Säkerhetsrisken som felet medförde ansågs ha stor betydelse för utgången. Den princip som HD tillämpade kodifierades senare i produktansvarslagen. Bertil Bengtssons uttalanden i ett eget tillägg, vilka If hänvisat till, behandlar i grunden problematiken kring direktkrav vid produktskador och kan inte läggas till grund för en säker bedömning av hans uppfattning i den i detta mål aktuella frågeställningen. Avgörandet torde inte kunna ses som ett belägg för att talan generellt kan föras mot bakre led enligt samma förutsättningar som skulle ha gällt för en talan direkt mot avtalspart (se Ramberg-Ramberg, Allmän avtalsrätt, 7:e uppl., 2007 s. 252).

Enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen skall bestämmelserna i lagen tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. I 2 kap. 1 § samma lag stadgas att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan.

Den omtvistade skadan är en sakskada som ostridigt har uppkommit genom vårdslöshet. IVAB är därför i och för sig skadeståndsskyldigt enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen om inte annat följer av avtal. Det är emellertid en huvudregel i svensk skadeståndsrätt att en skadelidande inte har rätt att åberopa utomobligatoriska regler i stället för kontraktsrättsliga därför att detta är fördelaktigare för honom (se Hellner-Radetzki, Skadeståndsrätt, 7:e uppl., 2007 s. 96).

Den från bostadsrättsföreningen via NCC till IVAB löpande avtalskedjan består av AB 92. Enligt 5 kap. 15 § i AB 92 är part ansvarig gentemot motparten för åtgärder, som med avseende på entreprenaden vidtas eller underlåts av hans anställda samt av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och övriga personer. Bestämmelsen reglerar således ansvarssituationen mellan beställaren och entreprenören för anlitade underentreprenörers oaktsamhet. I regelverket nämns inte en eventuell möjlighet för beställaren att väcka talan mot en underentreprenör. Någon sådan väg torde således inte ha föresvävat dem som utformat regelverket.

Genom avtalen som reglerar de i en entreprenad inblandade parternas rättsförhållanden bestäms det ansvar som åvilar varje part. Inskränkningar i ansvarsskyldigheten kan finnas i olika avseenden, t.ex. i fråga om belopp och tid. Sammantaget finns en balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter. För en beställare borde det när avtalet träffas stå klart att han vid tvist har att vända sig mot entreprenören och att möjligheten att, inom det system som AB 92 reglerar, väcka en talan på utomobligatorisk grund torde vara begränsad till fall som ligger utanför ett handlande som kan betecknas som oaktsamt (se Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II, 2 häftet, 4:e uppl. 2006 s. 142). Mot den bakgrunden kan det anses mindre lämpligt att en part i en kontraktskedja skall ha möjlighet att sätta de avtalsrättsliga reglerna ur spel genom att i stället åberopa allmänna skadeståndsrättsliga regler till grund för talan.

If har hänvisat till att det i bl.a. norsk och dansk entreprenadrätt finns möjlighet för beställaren att använda direktkrav. Rätten till direktkrav behandlas olika i skilda rättssystem. Någon sådan möjlighet finns inte i tysk eller amerikansk och numera inte heller i engelsk rätt (jfr dock rättsfallet Junior Books vs Veitchi, berört av Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987 s. 361 ff. och Zackariasson, Direktkrav, 1999 s. 116 ff.). Däremot finns i fransk rätt möjligheter för tredje man att vid kontraktsbrott rikta anspråk direkt mot medkontrahentens medkontrahent. Rättsläget i Danmark och Norge synes inte vara helt klart (se t.ex. Hans Henrik Wagner och Torsten Ivarsen, Enterpriseret s. 199, Erik Horlyck, Enterprise og licitation § 5 och Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2003 s. 800). Det mesta tyder dock på att möjligheten till direktkrav i dessa länder är något större än i Sverige.

If har som argument för att beställaren skall kunna föra talan direkt mot underentreprenören anfört bl.a. att en ordning där möjligheten till direktkrav saknas dels betungar rättssystemet i onödan dels innebär att tvisten mellan den skadelidande och skadevållaren inte prövas, vilket är en avvikelse från vad som är normalt i svensk rätt, dels i ansvarshänseende kan sätta underentreprenören i en bättre situation än han annars skulle ha. Det anförda saknar inte betydelse.

Det kan således anföras vissa skäl för att Zurich bör svara direkt på Ifs krav. Dessa skäl kan emellertid inte tillmätas en sådan tyngd att det finns anledning att ändra den nu gällande ordningen, som grundas på sammanhängande principiella överväganden.

Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att Zurich Insurance Ireland Ltd. inte är skyldigt att svara direkt mot If Skadeförsäkring AB för krav på ersättning för skada som IVAB genom vårdslöshet förorsakat Bostadsrättsföreningen Alriksgårdarna i samband med stamrenovering i föreningens fastighet.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, Severin Blomstrand, Torgny Håstad, referent, och Kerstin Calissendorff) meddelade slutligt beslut den 30 oktober 2007.

Beslutet innehåller inledningsvis en redogörelse för bakgrunden till tvisten motsvarande de två första styckena i detta referat. Härefter anges parternas ståndpunkter enligt följande.

If har i ansökan om stämning på Zurich yrkat att Zurich förpliktas att till If betala 250 000 kr jämte ränta. Till grund för käromålet har If anfört att skadorna orsakats av IVAB genom vårdslöshet bestående i att kopplingen monterats felaktigt; vårdslösheten skall dock inte anses som grov.

Zurich har bestritt käromålet och som grunder åberopat att IVAB inte har något kontraktuellt ansvar mot föreningen samt att föreningen, genom att införa AB 92 i avtalet, har avsagt sig rätten att kräva IVAB enligt utomkontraktuella regler. Enligt Zurich har föreningen inte heller lidit någon skada, eftersom föreningen kunnat få ersättning av sin medkontrahent NCC.

Parterna har förklarat att de är ense om att IVAB förfarit oaktsamt vid utförandet av entreprenaden.

Efter en redogörelse för tingsrättens beslut om hänskjutande och HD:s beslut om prövningstillstånd anförs vidare i beslutet:

If har i HD framhållit att bolaget inte åberopar sin kontraktuella rätt mot NCC och NCC:s rätt till regress mot IVAB (s.k. hoppande regress) utan endast ett utomkontraktuellt ansvar grundat på att IVAB vårdslöst orsakat skada på föreningens fastighet.

Skäl

Huvudregeln i svensk rätt är att en skadelidande, som har en kontraktuell rätt till ersättning från en medkontrahent (det främre ledet), vilken i sin tur har en kontraktuell täckningsfordran eller regressrätt mot en annan part (det bakre ledet), inte kan hoppa över det främre ledet och rikta ett kontraktuellt krav direkt mot det bakre ledet, inte ens inom ramen för båda de kontraktuella kraven (se t.ex. Zackariasson, Direktkrav, 1999). Det blir därför betydelsefullt om den som i en kontraktskedja råkat ut för en person- eller sakskada kan på utomobligatorisk grund vända sig direkt mot ett bakre led som vårdslöst orsakat skadan.

Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ersätta skadan. Bestämmelsen är som en utgångspunkt alltid tillämplig, alltså även i kontraktsförhållanden, på nämnda slags skador. Undantag görs dock, om annat är föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (se 1 kap. 1 § skadeståndslagen samt prop. 1972:5 s. 157 f. och 236 f.).

En utomkontraktuell direktkravsrätt finns vid s.k. produktskador, när ett bakre led överlåtit en vara som är behäftad med en säkerhetsbrist till ett främre led och varan därefter överlåts till någon som själv eller vars egendom, dock annan än den köpta varan, blir skadad på grund av säkerhetsbristen. I sådana fall ansvarar det främre ledet inte enligt utfyllande kontraktuella regler, t.ex. köplagen, utan ansvar kan bara grundas på skadeståndslagen eller på en garanti (se 67 § första stycket köplagen, 1990:931). Kravet kan då riktas mot den som varit vårdslös eller lämnat garantin, även om denne är ett bakre led. Om en person eller sådan egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt bruk skadas på grund av en säkerhetsbrist i en vara, tillämpas inte konsumentköplagen (1990:923) utan produktansvarslagen (1992:218). Enligt dess 1 och 6 §§ kan den skadelidande rikta sitt krav mot den som i viss ordning anses ansvarig för säkerhetsbristen, även om denne skulle vara ett bakre led, t.ex. tillverkaren eller importören. När skadeståndslagen är tillämplig, och inte den tvingande produktansvarslagen, kan skadeståndslagens regler sättas åt sidan genom avtal mellan den skadelidande och skadevållaren eller något mellanled som avtalar till förmån för skadevållaren.

I rättsfallet NJA 1986 s. 712 har ett utomobligatoriskt krav på grund av uppkommen sakskada ansetts kunna riktas mot ett vårdslöst bakre led, till och med när sakskadan hade drabbat bara den vara som den skadelidande köpt från det främre ledet. Det bakre ledet hade sålt en överlastindikator, som på grund av bristfällig kontroll inte var tillförlitlig. Överlastindikatorn monterades av det främre ledet in i en hamnkran. Kranen välte hos köparen av kranen därför att överlastindikatorn inte fungerade, varvid kranen skadades. I ett sådant fall finns det i allmänhet ansvarsbegränsningar mellan köparen och det främre ledet. HD framhöll att indikatorn utgjort en väsentlig säkerhetsanordning i kranen och att fel i dess funktion inneburit en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada. Med hänsyn härtill fick det bakre ledet som tillverkare av indikatorn anses ansvarigt för försummelser i kontrollen. Det tillades att det, i vart fall på produktansvarets område, inte kunde tillmätas någon betydelse att den eftersatta säkerhetsförpliktelsen inte fanns konkretiserad i någon författningsbestämmelse. - Domen, som är omdiskuterad, bl.a. därför att skador på den köpta varan inte brukar behandlas som produktskador, talar för att även den som lider en skada på en annan sak än den köpta varan borde kunna rikta ett krav mot ett bakre led som vållat skadan, men samtidigt förefaller rätten till ersättning från det bakre ledet kunna vara begränsad till situationer med kvalificerade säkerhetsrisker.

Både före och efter 1986 års rättsfall finns emellertid rättsfall, där den som lidit en sakskada inte fått ersättning på utomobligatorisk grund från ett bakre led, när det förelegat ett kontraktsförhållande till det främre ledet.

I rättsfallet NJA 1949 s. 289 hade paket inlämnats till postverket för befordran, och postverket hade för transporten anlitat ett rederi. En del av innehållet i paketen förkom, troligen på grund av stöld, och det var möjligt att rederiets personal varit vårdslös. Ägaren fick begränsad ersättning från postverket, som kunde åberopa ansvarsbegränsningar. Han krävde därför ersättning för sin överskjutande skada från rederiet. HD ogillade talan, eftersom skadan uppkommit medan paketen omhänderhades av postverket och i fråga om ersättning för sådan skada gällde vad om postverkets ansvarighet var stadgat samt det inte visats något förhållande som medförde att ytterligare ersättning kunde tillerkännas ägaren.

I rättsfallet NJA 2001 s. 711 hade egendom tillgripits ur bankfack i ett bankvalv. Tillgreppet hade möjliggjorts genom att det av banken anlitade bevakningsföretaget varit grovt vårdslöst. De bestulna fick ersättning ur en försäkring som banken hade och som även omfattade egendom tillhörig tredje man. När försäkringsbolaget förde regresstalan mot bevakningsföretaget uppkom bl.a. frågan om bankfackskunderna hade med framgång kunnat kräva ersättning från bevakningsföretaget för sin förlust på utomobligatorisk grund. HD fastslog - sedan den konstaterat att kunderna inte hade kunnat föra direkttalan (hoppande regress) på kontraktuell grund - att omständigheterna inte heller var sådana att bankfackskunderna skulle ha kunnat göra gällande ett utomkontraktuellt skadeståndsanspråk mot bevakningsföretaget.

Vad gäller frågan, huruvida avtalen mellan föreningen och NCC och mellan NCC och IVAB föranleder att 2 kap. 1 § skadeståndslagen inte skall tillämpas mellan föreningen och IVAB, kan följande antecknas.

I kap. 5 i AB 92 om ansvar regleras inledningsvis ett antal skadesituationer. Därefter finns två bestämmelser av intresse i det nu aktuella målet. Enligt 5:15 är part, bl.a. entreprenören, gentemot motparten (beställaren) ansvarig för åtgärder som med avseende på entreprenaden vidtas eller underlåts av entreprenörer som anlitas av honom. Enligt 5:14 AB 92 är part, bl.a. entreprenören, skyldig att ersätta motparten för skada som inte skall ersättas enligt de tidigare bestämmelserna i kap. 5, om han varit vårdslös eller om skadan beror på fel för vilket entreprenören är ansvarig (även på grund av 5:15). Härunder faller skador på annan beställarens egendom än entreprenaden, ifall egendomen inte tillhandahållits entreprenören. Ansvaret är begränsat till 15 % av kontraktssumman eller det högre försäkringsbelopp för vilket den ansvarige har försäkringsskydd. För skador på grund av avbrott i industriell produktion eller i betydande kommersiell verksamhet avseende upplåtelse av lokaler föreligger ingen ersättningsskyldighet. Vid grov vårdslöshet gäller inte ansvarsbegränsningarna.

Om en underentreprenör vårdslöst orsakar en skada på annan (slut-) beställarens egendom än entreprenaden, kan beställaren således inte alltid få full ersättning för sakskadan och därav följande allmän förmögenhetsskada från entreprenören. Inte heller kan entreprenören vid en regress mot underentreprenören alltid få full ersättning för vad han utgett till beställaren. En kontraktuellt grundad direkttalan (hoppande regress) förd av beställaren mot underentreprenören - alltså en talan som i princip inte kan få bifall enligt svensk rätt - skulle medföra att underentreprenören hade kunnat utnyttja båda ledens ansvarsbegränsningar och kanske också alla andra invändningar som han hade kunnat åberopa mot entreprenören. Frågan är om beställaren, genom att kräva underentreprenören med stöd av 2 kap. 1 § skadeståndslagen, skall kunna komma förbi ansvarsbegränsningarna i 5:14.

När det som i målet är fråga om en generalentreprenad, hade entreprenören kunnat utföra allt arbete själv. Om han hade valt att göra det, hade beställaren varit bunden av ansvarsbegränsningarna i 5:14 vid inträffade sakskador. Ansvarsbegränsningarna gäller till förmån för entreprenören också när denne ansvarar för en underentreprenörs vårdslöshet. Beställaren kan därmed sägas ha accepterat ansvarsbegränsningarna, oavsett om entreprenören utför arbetet själv eller om han gör det genom en underentreprenör. Det ligger dessutom i entreprenörens intresse att hans ansvarsbegränsningar gäller också till förmån för underentreprenörer, eftersom detta typiskt sett sänker det pris som underentreprenörerna begär.

Underentreprenörens ansvarsbegränsningar i förhållande till entreprenören är däremot något som principiellt inte binder beställaren.

En rätt för beställaren att kräva underentreprenören har betydelse främst om entreprenören är insolvent (och tillräckligt försäkringsskydd saknas). Måste beställaren hålla sig till entreprenören, riskerar han att få endast en mindre del av sitt krav tillgodosett vid entreprenörens konkurs, medan det bakre ledet gör en vinst om dess ansvar omfattar bara vad det främre ledet utgett; det främre ledet har här knappast någon täckningsfordran som kan göras gällande redan när det främre ledet fått en skuld mot beställaren (jfr däremot 30 och 56 §§kommissionslagen samt NJA II 1914 s. 221 och 279), och möjligheten för beställaren att få ersättning för det bakre ledets vinst på beställarens bekostnad är synnerligen oviss i svensk rätt. Vidare kan det betraktas som en nackdel att en avsaknad av en direktkravsrätt ofta leder till två processer, en mellan beställaren och entreprenören och en annan mellan den senare och underentreprenören. Processerna kan dock kumuleras, och skulle det bakre ledet vid ett direktkrav få framföra också invändningar som tillkommer det främre ledet, blir den processuella förenklingen obetydlig eller obefintlig.

I Göta hovrätts dom den 20 december 2001 i mål T 229-01 (Bravida), som åberopats av Zurich, har det, med hänsyn till bestämmelsernas syfte och innehåll i AB 92, ansetts att beställaren även vid sakskador på annat än entreprenaden inte har en alternativ rätt till skadestånd av underentreprenören annat än möjligen när denne orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Denna uppfattning, vari Byggandets Kontraktskommitté har instämt, har också visst stöd i litteraturen (se Hellner, Speciell avtalsrätt II, 2 häftet, 3 uppl. 1996 s. 138, densamme, Linked contracts, i Essays in honour of Roy Goode, Oxford 1997 s. 167 ff., särskilt s. 184 f., Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl. 2007 s. 96 samt Karlgren, Produktansvaret, 1971 s. 180 ff.; jfr justitierådet Bengtssons tillägg i NJA 1986 s. 712 och densamme i Svensk Juristtidning 2004 s. 840 f.).

Med reservation för fallet att underentreprenören åsidosatt en särskild säkerhetsförpliktelse, med beställaren som skyddsobjekt, och fallen att underentreprenören handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst, varvid ansvarsbegränsningarna i 5:14 AB 92 inte gäller, leder en sammanvägning av det anförda till slutsatsen, att en hänvisning till AB 92 i ett avtal mellan en beställare och en entreprenör medför att beställaren inte har rätt till ersättning från en underentreprenör på utomobligatorisk grund.

Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att Zurich Insurance Ireland Ltd. - med beaktande av att AB 92 gällde mellan beställaren Bostadsrättsföreningen Alriksgårdarna och generalentreprenören NCC - inte är skyldig att enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) ersätta If Skadeförsäkring AB för skada som underentreprenören Infjärdens Värme AB genom vårdslöshet orsakat på föreningens fastighet i samband med stamrenovering i fastigheten.

HD:s beslut meddelat: den 30 oktober 2007.

Mål nr: Ö 918-06.

Lagrum: 1 kap. 1 § och 2 kap. 1 §skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1949 s. 289, NJA 1986 s. 712 och NJA 2001 s. 711.