NJA 1986 s. 829

Målsägande har ansetts kunna föra särskild talan om förverkande av egendom som påståtts ha frambragts genom förfalskning, trots att hans talan inte grundats på förfalskningsbrottet utan på påstående att egendomen kan befaras komma till brottslig användning (36 kap 3 § BrB).

Göteborgs TR

Allmän åklagare yrkade efter stämning å G.L. och T.K. vid Göteborgs TR, att 20 pastellmålningar som tagits i beslag - 15 hos G.L. och 5 hos T.K. - måtte förklaras förverkade, alternativt att TR:n beträffande pastellerna måtte föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. 36 kap 3 §, alternativt 36 kap 5 § BrB åberopades.

Som grund för sin talan anförde åklagaren, att pastellerna var försedda med falsk signatur varigenom någon givit sken av att göteborgskonstnären W.S., som avled 1979, bestyrkt sig vara upphovsman till verken och att det kunde befaras att pastellerna skulle komma till brottslig användning.

G.L. och T.K. bestred yrkandena. Skulle TR:n finna att pastellerna var falska, medgav de att dessa förklarades förverkade.

TR:n ogillade i dom d 23 mars 1984 på anförda skäl yrkandena om förverkande och förordnade att beslagen omedelbart skulle hävas.

A.K., son till W.S., vädjade mot domen. Han hemställde därvid om interimistiskt förordnande om beslag.

Åklagaren beslöt d 12 april 1984 att ej fullfölja talan mot domen.

HovR:n (hovrättsrådet Björnberg, hovrättsassessorn Östberg och adj led Baumann, referent) yttrade i beslut d 18 maj 1984: Enligt 17 § lagen om införande av nya RB skall då fråga om egendoms förverkande till det allmänna angår någon som inte är tilltalad, talan därom föras mot honom. Om sådan talan gäller i tillämpliga delar vad i nya RB är föreskrivet angående åtal för brott varå inte kan följa svårare straff än böter. Enligt 20 kap 8 § 2 st RB äger målsägande, när åklagare väckt talan, i högre rätt fullfölja talan. I 13 § 2 st samma kapitel anges att närstående till avliden målsägande under vissa förutsättningar äger samma rätt. Skälen till denna s k subsidiära åtalsrätt för målsäganden är främst att den som har blivit utsatt för ett brott kan anses ha ett berättigat intresse av att få upprättelse. Han bör också ha möjlighet att få till stånd en kontroll av att åklagarens åtgärd att inte åtala eller att inte fullfölja talan mot en dom bygger på en riktig bedömning.

Förverkande av egendom till det allmänna sker för att hindra ett ekonomiskt utbyte av brott eller för att förebygga att viss egendom kommer till brottslig användning. Fråga om förverkande är en offentligrättslig prövning som domstolen självmant skall göra. Förverkandeprövningen har ett annat syfte än prövningen av ett åtal. De skäl som ligger till grund för målsägandens subsidiära åtalsrätt kan inte anses utgöra något stöd för att målsäganden även skall äga rätt att föra talan om förverkande. I avsaknad av bestämmelser som uttryckligen ger en sådan befogenhet kan därför målsäganden eller hans efterkommande inte anses vara berättigade att föra talan om förverkande. A.K:s talan skall därför avvisas.

HovR:n avvisar A.K:s vadetalan.

Hovrättsrådet Lindskog var skiljaktig och anförde: A.K. intar ställning som målsägande. Vid en strikt tolkning av 20 kap 8 § RB äger målsäganden ej talerätt i mål som enbart rör förverkande (jfr L Heuman, Målsägande s 61). Enligt min uppfattning bör lagstadgandet dock inte tolkas så snävt. Avgörande för talerätten bör vara det intresse som målsäganden har av att få saken prövad. I detta fall förefaller A.K. ha stort intresse av att saken prövas. Jag anser således att A.K. äger föra talan mot TR:ns dom.

Vad A.K. anfört i vadeinlagan är enligt min mening ej av beskaffenhet att kunna medföra bifall till hans yrkande om interimistiskt beslag. Jag lämnar därför beslagsyrkandet utan bifall.

A.K. (ombud advokaten H.H.) anförde besvär och yrkade, att HD med undanröjande av HovR:ns beslut måtte förklara honom berättigad att föra talan i målet samt visa målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

G.L. och T.K. lät sig ej avhöra.

Riksåklagaren anförde i ett av HD infordrat yttrande:

Målsägandens åtalsrätt är en urgammal institution, djupt förankrad i vår hävdvunna rättsåskådning (K Olivecrona, Rättegång i brottmål, 3 uppl, s 68). Före RB:s ikraftträdande var också det offentliga åtalet och det enskilda jämställda. I och med införandet av RB blev dock det enskilda åtalet subsidiärt i fråga om de flesta typer av brott. Jag har inte funnit några belägg för att den nya lagstiftningen skulle innebära någon förändrad syn på målsägandens grundläggande rätt att i olika sammanhang tå föra talan. Syftet med den nya regleringen var endast att få en ordning där primärt åklagaren skall åtala för brott som hör under allmänt åtal, eftersom denne har störst möjligheter att sörja för utredningens fullständighet och att föra talan i domstolarna.

I avsaknad av en uttrycklig reglering av målsägandens rätt att föra talan om enbart förverkande anser jag att man får falla tillbaka på de allmänna och säkerligen fortfarande i den allmänna rättsuppfattningen djupt rotade skäl som bär upp vår rättsordnings syn på målsäganderätten. Avgörande för frågan blir då enligt min mening i vilken utsträckning en målsägande kan ha ett befogat intresse av att tå en ren förverkandetalan prövad. Det torde i praktiken finnas flera tänkbara exempel på situationer där ett sådant intresse finns. När det gäller det aktuella målet är jag närmast av den meningen att A.K:s intresse av att få förverkandefrågan prövad är så stort att det med fog kan hävdas att han inte bör vara betagen rätten att i åklagarens ställe fullfölja talan i målet.

Jag vill i det här sammanhanget peka på en praktisk konsekvens av HovR:ns beslut. Det innebär att en målsägande måste föra talan om ansvar för brott för att få en fråga om förverkande prövad av domstol. Detta kan te sig stötande i de fall målsäganden - och åklagaren - inte har något egentligt intresse av att ansvarsfrågan prövas. Inte minst mot bakgrund av de nyligen införda möjligheterna för åklagare att i ökad utsträckning underlåta åtal kan en sådan ordning vara otillfredsställande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Beteckningen förverkande används i BrB som gemensam beteckning för två sinsemellan skilda rättsverkningar, nämligen å ena sidan sak- eller värdeförverkande enligt 36 kap 1, 2 och 3 a §§ BrB till följd av brott hos gärningsman eller den som på sätt i 36 kap 4 § BrB sägs jämställs med denne, å andra sidan sakförverkande enligt 36 kap 3 § BrB hos den som - utan att brott konstateras - innehar föremål som på grund av sin beskaffenhet kan befaras komma till brottslig användning. - Fråga om förverkande till följd av brott prövas i allt övervägande flertalet fall i samband med åtal men kan även komma under bedömande på grund av särskilt väckt talan t ex i fall då väl brott föreligger men ansvarstalan är utesluten. För sådan särskild talan liksom för talan om förverkande av föremål till förebyggande av brott regleras förfarandet genom 17 § lagen (1946:804) om införande av nya RB.

Enligt 20 kap 8 § RB äger målsägande subsidiärt rätt att - under i lagrummet närmare angivna förutsättningar - såväl väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal som biträda och i högre rätt fullfölja av åklagare väckt åtal. Med stöd av 20 kap 13 § 2 st RB äger nära anhörig rätt att i avliden målsägandes ställe utöva dennes talerätt. Sedan åtal väckts äger målsägande som själv för eller biträder av åklagaren väckt åtal mot tilltalad även framställa yrkanden om personella och reella säkerhetsåtgärder samt om förverkande. - Målsägandes rätt att föra ansvarstalan motiveras ytterst med tanken att den som blivit kränkt genom ett brott skall kunna vinna upprättelse genom att få gärningsmannen dömd för brottet. I avsaknad av uttryckligt stöd för motsatsen måste härav anses följa den begränsningen att målsägande äger - i samband med åtal eller genom särskild talan - framställa endast mot gärningsman riktat yrkande om förverkande till följd av brott enligt 36 kap 1, 2 och 3 a §§.

A.K. har därför inte ägt rätt att i sin egenskap av närstående till W.S. fullfölja talan mot TR:ns dom.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Welamson, Erik Nyman, Persson, Gregow och Lars Å Beckman, referent) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Fråga om förverkande till det allmänna rör vanligen en tilltalad och prövas då i samband med åtalet. Angår fråga om förverkande någon som inte är tilltalad skall jämlikt 17 § lagen om införande av RB talan därom föras mot honom. Om sådan talan gäller i tillämpliga delar vad i RB är föreskrivet angående åtal för brott varå inte kan följa svårare straff än böter.

Enligt 20 kap 8 § RB äger målsägande subsidiärt rätt att väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Har åklagare väckt talan äger målsäganden biträda åtalet och i högre rätt fullfölja åklagarens talan. Avlider målsägande har enligt 13 § 2 st samma kapitel vissa närstående, bl a bröstarvinge, samma rätt som målsäganden att tala å brottet.

Även om ordalydelsen av 17 § lagen om införande av RB inte utan vidare ger vid handen att målsäganden har rätt att föra särskild talan om förverkande, får sådan rätt anses följa av målsägandens befogenhet att väcka åtal. Denna ståndpunkt vinner också stöd i litteraturen (se Beckman, Bergendal, Strahl, Brott mot staten och allmänheten, 2 uppl 1957, s 84, och Strahl, Om påföljder för brott, 2 uppl 1955, s 291; jfr dock Heuman, Målsägande, s 61).

Vad som nu sagts åsyftar förverkande på grund av brott. Förverkande kan emellertid ske även för att förebygga brottslig användning av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till sådan användning (36 kap 3 § BrB). Vid sistnämnda slag av förverkande torde oftast inte finnas någon målsägande. Undantagsvis kan emellertid så vara förhållandet. I förevarande fall avser förverkandeyrkandet 20 pastellmålningar, signerade W.S.. Yrkandet grundas på påstående att målningarna är förfalskade och kan komma till brottslig användning. A.K., som är son till avlidne konstnären W.S., skulle i och för sig ha ägt föra talan såsom målsägande avseende de påstådda förfalskningsbrotten. Han bör då också äga föra talan om förverkande hos G.L. och T.K. av den egendom som sålunda påstås ha frambragts genom brott, trots att hans talan inte grundas på brott utan på påstående att egendomen kan befaras komma till brottslig användning.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.