NJA 1987 s. 243
Preskriptionstid för beställares fordran på grund av fel i entreprenad har - enligt 1862 års preskriptionsförordning - ansetts löpa från den dag slutbesiktning slutförts. Tillika spörsmål om tillämpning av 55 kap 13 § RB.
Genom köpekontrakt d 4 april 1970 förvärvade K.A. fastigheten Räng 6:168 i Vellinge kommun av Å.R:s Byggnads AB, numera Fastighets AB Falsterbovång. Fastigheten bestod av tomt med en villa, som bolaget höll på att uppföra. Enligt köpevillkoren såldes fastigheten i fullt färdigställt skick, enligt bilagda ritningar och beskrivningar, med reservation för de ändringar och tillägg som säljaren funnit lämpliga under byggnadstiden. Mellan parterna i det här refererade målet var emellertid ostridigt att vid köpeavtalets ingående i vart fall de delar av villan inte var färdiga, som K.A. i målet påstod varit behäftade med fel. Slutbesiktning ägde rum d 12 juni 1970, och d 14 juni tillträdde K.A. fastigheten. - Genom brev d 6 juni 1980 till bolaget gjorde K.A. bolaget ansvarigt för skador på fastigheten, vilka orsakats av bristfällig ventilation och avsaknad av ångspärr.
K.A. yrkade vid Trelleborgs TR förpliktande för bolaget att till K.A. utge 208 255 kr jämte ränta, utgörande ersättning för mögel och rötskador, som orsakats av att diffusionsspärr saknats i störtrum i gavelväggar och i snedtak samt av att isoleringen i anslutning till nocken monterats så att ventilationsspalt satts igen och inte fungerat. Felen hade upptäckts först efter det att en ny ägare hade till trätt fastigheten d 15 juli 1979. K.A. gjorde gällande att avtalet mellan K.A. och bolaget i princip varit ett entreprenadkontrakt samt att bolaget vid uppförande av villan visat grov vårdslöshet och därför enligt entreprenad rättsliga regler var skyldigt att ersätta K.A. för skadan.
Bolaget bestred käromålet. I första hand åberopade bolaget att K.A:s fordran var preskriberad enligt 1862 års preskriptionsförordning, enär den tioåriga preskriptionstiden börjat löpa vid avtalets ingående d 4 april 1970 och K.A. först genom brevet d 6 juni 1980, således mer än tio år efter avtalets ingående, gjort gällande sin fordran. Bolaget vitsordade att entreprenad rättsliga regler skulle tillämpas, eftersom de delar av byggnaden, där de påstådda felen funnits, inte var uppförda när avtalet undertecknades.
K.A. bestred bolagets preskriptionsinvändning och gjorde gällande, att utgångspunkt för preskriptionstiden borde vara antingen slutbesiktningen d 12 juni 1970 eller tillträdet d 14 juni samma år varför preskriptionen avbrutits genom brevet d 6 juni 1980.
På parternas begäran upptog TR:n till avgörande genom mellandom frågan huruvida K.A:s fordran var preskriberad eller ej.
TR:n (rådmannen Bo Ericson) anförde i mellandom d 31 okt 1983:
Domskäl. Parterna är ense om att tvistefrågorna i målet skall prövas enligt entreprenadrättsliga regler, sådana de kommit till uttryck i Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader AB 65. K.A:s talan grundar sig på entreprenörens ansvar för dolda fel i entreprenaden. AB 65 kap 5 § 7 stadgar härom: "Entreprenören ansvarar för brist och fel, som icke märkts och ej heller rimligen bort märkas före garantitidens utgång, i den mån bristen eller felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören. För nu angivna ansvar gäller i lag föreskriven allmän preskriptionstid."
Enligt 1862 års preskriptionsförordning, som skall tillämpas i målet, var den allmänna preskriptionstiden tio år från det "... handling, varå fordran grundad är, gavs, eller fordringen annorledes tillkom". Vid tillkomsten av AB 65 rådde, i brist på vägledande rättsfall, osäkerhet om från vilken utgångspunkt preskriptionstiden för entreprenörens ifrågavarande ansvar skulle räknas. Det ansågs inte möjligt att skapa en klarläggande regel i AB 65, varför kap 5 § 7 endast hänvisar till vad som gäller enligt lag. I Motiv AB 65 redovisas (under kap 5 § 7 och kap 7 § 20) att det inom doktrinen hade hävdats olika tolkningar: såväl tiden för kontraktets tecknande som slutbesiktningen och t o m garantitidens slut hade ansetts utgöra utgångspunkten för preskriptionstiden. Arbetsutskottet inom Svenska Teknologföreningens kontraktskommitté, som utarbetade AB 65, rekommenderade att dagen för slutbesiktningen användes som utgångspunkt för preskriptionstiden. I motiven sägs att det vore rationellt att godkännandet efter slutbesiktningen fick utgöra utgångspunkt inte endast för garanti tiden utan även för beräkning av den allmänna preskriptionstiden.
AB 65 har efterträtts av AB 72, som innehåller i sak samma bestämmelser som ovan berörts. I Motiv AB 72 konstateras att det beträffande utgångspunkten för den allmänna preskriptionstiden i entreprenadförhållanden alltjämt saknas klarläggande rättsfall, att doktrinen är oenig och att det alltså är oklart vad gällande lag innebär.
Under det lagstiftningsarbete, som föregått den nu gällande preskriptionslagen (1981:130), har inte förekommit något uttalande, som direkt syftar på preskription av entreprenörens ansvar. I lagens förarbeten (NJA II 1981 s 11-12) sägs att frågan när en fordran skall anses tillkommen bedöms i princip på samma sätt enligt den nya lagen som tidigare. Som exempel nämns att om fordringen grundas på avtal, räknas preskriptionstiden från tidpunkten för avtalet. Det tilläggs bl a att det inte har någon betydelse för beräkningen av preskriptionstiden att en fordran är beroende av ett villkor e d samt att preskriptionstiden för en fordran på ersättning enligt en garantiutfästelse räknas från tidpunkten för utfästelsen, oavsett när den omständighet som aktualiserar garantin inträffar.
Något rättsfall, som innefattar ett direkt avgörande av den aktuella rättsfrågan, är inte känt av TR:n. Frågan berörs emellertid i rättsfallet NJA 1982 s 573. I detta har preskriptionstid för fastighetsköpares fordran p g a dolt fel i fastigheten enligt 1862 års preskriptionsförordning ansetts löpa från tiden för köpeavtalet. I målet gjorde fastighetsköparen i första hand gällande att reglerna i AB 65 om entreprenörens ansvar för dolt fel var tillämpliga samt att preskriptionstiden tio år skulle räknas från slutbesiktningsdagen. Domstolarna - TR:ns dom fastställdes blankt av HovR:n och HD - fann att fastighetsförvärvet varit ett typiskt köp av fast egendom, varå reglerna om byggnadsentreprenad ej var direkt tillämpliga; den av säljaren uppförda byggnaden hade varit färdig då köpeavtalet träffades. Med hänsyn till att säljaren såsom byggmästare uppfört byggnaden och sålt fastigheten till en enskild person prövades i domen frågan huruvida entreprenadreglernas ansvarssystem borde tillämpas analogiskt. Frågan besvarades nekande med hänvisning till att nämnda system är uppbyggt med tanke på att beställaren har möjlighet att under entreprenadtiden kontrollera arbetet och att systemet efter garantitidens utgång innebär en begränsning av entreprenörens ansvar; vid köp saknades också motsvarighet till sådana väsentliga entreprenadrättsliga begrepp som garantitid och slutbesiktning. Därför avvisades köparens förstahandspåstående att slutbesiktning skulle utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden. Domstolarna fann sedan att preskriptionstiden - enligt köprättsliga regler - skulle räknas från köpekontraktets dag, vilket säljaren hade gjort gällande.
Det relativt utförliga resonemanget i domen om entreprenad reglernas eventuella tillämplighet i fallet bygger uppenbarligen på att domstolarna haft uppfattningen att preskriptionstiden för en entreprenörs ansvar för dolt fel skall räknas från en annan tidpunkt än preskriptions tiden för en fastighetsförsäljares motsvarande ansvar.
Av intresse är även vad professorn i civilrätt J.R. anför i ett i rättsfallet åberopat utlåtande. Denne uttalar i sin i NJA återgivna sammanfattning att preskriptionstiden, såvitt avser fastighetssäljarens huvudförpliktelse att tillhandahålla egendomen i kontraktsgillt skick, "enligt vid tillfället för köpet gällande rätt" bör räknas från tidpunkten för avtalets ingående. Det citerade syftar på att reglerna i 4 kap JB inte var tillämpliga på köpeavtalet, eftersom avtalet hade ingåtts före ikraftträdandet av nya JB. Beträffande rättsläget efter ikraftträdandet uttalar J.R. följande (ej återgivet i NJA): JB 4:11-12 föreskriver att den särskilda preskriptionstiden för hävning skall räknas "från det tillträdet skedde". Eftersom - till skillnad från vad som gällde vid tidpunkten för det aktuella köpet - fastighetssäljaren numera enligt JB 4:11 står faran för fastigheten före tillträdet, är det naturligt att räkna preskriptionstiden för samtliga kontraktsbrottspåföljder för ursprungliga fel från tidpunkten för tillträdet (jfr i sistnämnda hänseende 44 § köplagen). Detta framgår visserligen inte direkt av lagbestämmelserna som endast behandlar preskription av hävningsrätten. Men det kan inte gärna antas vara lagstiftarens mening att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid för anspråk på grund av ursprungliga fel i fastighet skulle variera alltefter påföljdens beskaffenhet.
I princip samma skäl, som enligt J.R. talar för att preskriptionstiden vid fastighetsköp - enligt nu gällande rätt - bör räknas från tillträdet, motiverar att preskriptionstiden vid entreprenad räknas från slutbesiktningen: entreprenören står faran för entreprenaden tills den godkänts efter slutbesiktning och därefter börjar garantitiden löpa. Men även om preskriptionstiden vid fastighetsköp räknas från köpeavtalet, framstår slutbesiktningen som en mer rationell utgångspunkt i entreprenadförhållanden än entreprenadavtalet, när det gäller ansvaret för dolt fel. Medan fastighetsköpet avser en befintlig fastighet, som köparen haft skyldighet att undersöka före köpet, avser entreprenadavtalet en byggnad, som bara finns på papperet och vars utformning och konstruktion kan bli föremål för ändringar och tillägg under byggnads tiden. Ett dolt fel är vid fastighetsköp ett fel, som inte märkts eller bort märkas vid undersökningen före köpeavtalet; vid en entreprenad är ett fel dolt om det inte märkts eller bort märkas vid slutbesiktningen - eller eljest före garantitidens utgång.
Det är, som Motiv AB 72 påpekar, oklart vad gällande lag innebär. Ovan har anförts skäl för att inte entreprenadavtalet utan slutbesiktningen bör vara utgångspunkt för preskriptionstiden. Viktiga skäl är enligt TR:ns mening vidare, att företrädare för entreprenadbranschen rekommenderat denna lösning samt att den är till fördel för beställaren, som ofta är en enskild person. När det nu gäller att med en dom skapa klarhet i den aktuella rättsfrågan finner TR:n därför, att den tioåriga preskriptionstiden för beställarens fordran på grund av dolt fel i entreprenaden bör räknas från slutbesiktning, då entreprenaden godkänts.
I målet är ostridigt att slutbesiktning ägt rum d 12 juni 1970 samt att K.A. inom tio år därefter bevakat sin fordran genom brevet d 6 juni 1980. Den fordran som K.A. gör gällande i målet är därför inte preskriberad enligt 1862 års preskriptionsförordning. Bolagets preskriptionsinvändning skall ogillas.
Domslut
Domslut. Bolagets invändning om preskription ogillas.
HovR:n över Skåne och Blekinge
Bolaget fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin invändning om preskription.
K.A. bestred ändring.
HovR:n (hovrättspresidenten Landahl samt hovrättsråden Åhberg och Ekstedt, referent) anförde i dom d 3 dec 1984:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HovR:n till stöd för sin talan åberopat samma omständigheter som angetts i TR:ns dom med bl a följande ändringar och tillägg.
Bolaget har anfört bl a: Bolaget har vid TR:n endast vitsordat att allmänna entreprenadrättsliga regler är tillämpliga utan att hänvisa till AB 65 eller annat dylikt regelsystem. Kontraktet parterna emellan innehåller inte någon hänvisning till AB 65 och inte heller någon föreskrift om slutbesiktning eller uppgift om en bestämd tillträdesdag. Av NJA 1982 s 573 kan inte utläsas annat än att entreprenadrättsliga regler inte ansågs tillämpliga i det målet. Det rationella i att utgå från slutbesiktning vid beräkning av preskriptionstiden kan ifrågasättas av flera skäl. Det är en fördel att ha en och samma utgångspunkt när ett fastighetsköp och ett entreprenadavtal såsom i förevarande fall har kombinerats och avtalsdagen är avgörande för köpet. Vid större entreprenader är det vanligt med olika slutbesiktningar för olika byggnadsdelar. Kravet på slutbesiktning upprätthålls inte heller alltid, inte ens om avtalet följer de allmänna bestämmelserna på området. Att besiktning skall ske förutsätter att det träffas avtal därom vilket inte alltid sker. En enhetlig utgångspunkt för alla frister i ett avtalsförhållande gäller inte alltid. Enligt köplagen preskriberas köparens talan i vissa fall inom tio år från avtalsdagen medan det i andra fall gäller en ettårsfrist räknad från det godset avlämnades. Entreprenader med en färdigställandetid av tio år eller mer torde vara synnerligen sällsynta. Vid entreprenader av större omfattning har beställaren en sådan ställning att han kan påverka avtalet, t ex genom att få en uppdelning av arbetet i olika etapper eller genom att förändra preskriptionstiden i enlighet med de dispositiva reglerna för den.
K.A. har anfört i huvudsak följande. Vid TR:n var parterna överens om att entreprenadrättsliga regler skulle tillämpas och båda parter hänvisade härvid till allmänna bestämmelser på entreprenadområdet som stöd för sin talan. K.A. delar till alla delar TR:ns bedömning i målet. Hänsynen till den enskilde konsumenten kan anföras som grund för att tillträdesdagen/slutbesiktningsdagen skall utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden. Slutbesiktningsdagen är en praktisk och enkel utgångspunkt för preskriptionstiden på grund av det dokument som utfärdas över besiktningen. Använder man avtalsdagen som utgångspunkt får man problem i fall då tilläggsavtal träffas. Avtal med en mer än tioårig arbetstid kan teoretiskt förekomma. Det är inte ovanligt att arbetstiden kan uppgå till fyra-fem år vilket ger en starkt förkortad preskriptionstid om man väljer avtalsdagen som utgångspunkt. När ett fastighetsköp kombinerats med ett entreprenadavtal får man en enkel utgångspunkt för preskriptionstiden beträffande båda delarna av avtalet om man väljer tillträdet respektive slutbesiktningen som utgångspunkt.
Bolaget har i HovR:n åberopat ett yttrande från Svenska Byggnadsentreprenörföreningen av d 8 mars 1984. Yttrandet avser i huvudsak förhållandena då ett entreprenadavtal följer sådana allmänna bestämmelser av olika slag som har utarbetats på entreprenadområdet och tar upp synpunkter som parterna har berört genom sina uppgifter i målet. Föreningen förklarar avslutningsvis att preskriptionstiden skall räknas från tidpunkten för upprättandet av entreprenadavtalet och att det finns tunga och praktiska sakskäl att inte låta slutbesiktning/delslutbesiktning utgöra utgångspunkt för beräkning av preskriptionstid.
Målet gäller frågan om utgångspunkten för den allmänna tioåriga preskriptionen vid entreprenadavtal när fråga är om beställarens anspråk mot entreprenören på grund av dolda fel i det utförda arbetet. K.A. - beställaren - har gjort gällande att utgångspunkten bör vara slutbesiktnings- eller tillträdesdag mellan bolaget - entreprenören - hävdat att avtalsdagen är rätt utgångspunkt för preskriptionstiden.
Den allmänna preskriptionen av fordringar grundas på lag, f n preskriptionslagen (1981:130) som ersatt preskriptionsförordningen (1862 nr 10 s 1). I förevarande fall skall dock preskriptionsförordningen tillämpas i enlighet med övergångsbestämmelserna till preskriptionslagen.
Parternas avtal har formen av ett fastighetsköp och innefattar ostridigt ett avtal om entreprenad beträffande den del av huset som inte var färdig när avtalet ingicks. Avtalet har inte någon bestämmelse i preskriptionsfrågan. Det anger inte heller att avtalet skall följa sådana allmänna bestämmelser på entreprenadrättens område som har tillkommit i samarbete mellan organisationer inom entreprenadbranschen. De allmänna bestämmelserna hänvisar f ö såvitt gäller sådant anspråk som avses i målet till lagreglerna om den allmänna tioårspreskriptionen, varför dessa i allt fall skall tillämpas på parternas mellanhavande.
Enligt preskriptionsförordningen skall den tioåriga preskriptionen räknas från det skuldebrev eller annan handling, varå fordran grundad är, gavs, eller fordringen annorledes tillkom. Reglerna har i rättstillämpningen fått den tolkningen att avtalsdagen är utgångspunkten för preskriptionstiden när en fordran grundas på avtal.
Huvudregeln från preskriptionsförordningen har bibehållits i preskriptionslagen, där det i 2 § anges att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten. I förarbetena till lagen ges det bl a i anslutning till redogörelsen för rättsutvecklingen under tillämpningen av preskriptionsförordningen vissa exempel på vad regeln innebär. Det framhålls därvid (se prop 1979/80:119 s 89) att preskriptionstiden räknas från tidpunkten för avtalet, om fordringen grundas på avtal. Det sägs vidare att det inte har någon betydelse för tidsberäkningen om en fordran är beroende av villkor och att avtalstidpunkten gäller även om en borgenär inte kan göra sin fordran gällande förrän han själv har fullgjort en viss prestation. Huvudregeln sägs också gälla för en garantiutfästelse, oavsett när den händelse som aktualiserar garantin inträffar. Ytterligare nämns att preskriptionstiden för fordran på grund av enkel borgen räknas från tidpunkten för borgensåtagandet, trots att borgensmannen inte kan krävas förrän det har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala.
Regelbildningen beträffande utgångspunkten för preskriptionstiden karaktäriseras av att utgångspunkten för tidsberäkningen skall vara klar och tillämpbar vid fordringsförhållanden av olika slag.
En beställares fordran på ersättning av entreprenören på grund av dolt fel grundas på det förhållandet att den av entreprenören utförda prestationen avviker från vad som avtalats. Fordringen får således anses ha sin grund i avtalet och vara tillkommen i och med att avtalet ingicks. Att fordringen inte aktualiseras förrän på ett senare stadium då felet blivit känt medför att den närmast kan jämföras med villkorade fordringar i allmänhet. Såsom ovan anmärkts anses i rättstillämpningen ett dylikt villkor inte ändra bedömningen i förevarande avseende. Vad gäller betydelsen av förfarandet med besiktning i ett entreprenadförhållande bör särskilt märkas att det blir tillämpligt endast om parterna har kommit överens om det. Detta förfarande kan sålunda inte vara avgörande i fråga om beräkningen av preskriptionstiden vid entreprenadavtal i allmänhet.
I enlighet med det sagda finner HovR:n att preskriptionstiden för K.A:s fordran i målet skall räknas från dagen då avtalet ingicks mellan honom och bolaget eller d 4 april 1970. Eftersom preskriptionsavbrott inte har skett inom tio år från den dagen är K.A:s fordran preskriberad. Bolagets invändning skall således bifallas.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns domslut bifaller HovR:n bolagets invändning att K.A:s fordran är preskriberad.
HD
K.A. (ombud advokaten L.R.) sökte revision. Han yrkade - under åberopande i HD även av att slutbesiktningen haft preskriptionsavbrytande verkan - att HD med ändring av HovR:ns dom måtte fastställa det slut TR:ns dom innehöll.
Bolaget (ombud advokaten J.Ö.) bestred ändring och yrkade att vad K.A. först i HD anfört om att slutbesiktningen medfört preskriptionsavbrott måtte avvisas.
Målet avgjordes efter föredraning.
Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Den av K.A. nu påstådda verkan av slutbesiktningen utgör en i förhållande till utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden fristående omständighet. Av handlingarna i målet framgår inte att K.A. tidigare åberopat denna omständighet. Vad underinstanserna i sina domar anfört rörande slutbesiktningens betydelse talar inte heller för att omständigheten åberopats tidigare i målet. K.A. har inte gjort sannolikt att han inte tidigare kunnat åberopa omständigheten eller att han eljest haft giltig ursäkt att inte göra detta. På grund härav kan vad K.A. i denna del gjort gällande inte mot stadgandet i 55 kap 13 § RB komma under HD:s bedömande.
Vidkommande själva saken gör HD följande överväganden. Avtal sådana som det förevarande varigenom samtidigt mellan samma parter slutes avtal om överlåtelse av fastighet samt entreprenadavtal avseende färdigställande av byggnad på fastigheten är vanligt förekommande, särskilt med avseende på småhusbebyggelse. Beroende på omständigheterna i det särskilda fallet är byggnaden på fastigheten vid tidpunkten för avtalet nära nog färdigställd eller endast påbörjad. Det måste to m antagas kunna inte sällan förekomma att parternas avtal inte ger klara upplysningar om till vilken del av avtalet viss del av byggnaden är att hänföra. Mot denna bakgrund är det bäst förenligt med preskriptionsreglernas syfte att tjäna säkerhet, trygghet och ekonomi i rättslivet att antaga en för avtalets olika delar enhetlig reglering av preskriptionstidens beräkning. HD har i rättsfallet NJA 1982 s 573 som, under i övrigt väsentligen motsvarande förutsättningar som i förevarande mål, rörde preskriptionstidens beräkning vid köp av fast egendom, fastslagit att preskriptionstiden var att beräkna med utgångspunkt i tiden för köpeavtalets ingående. Skäl föreligger inte att då fråga är om beräkning av en preskriptionstid så lång som tio år göra annan bedömning då fråga är om även ett samtidigt med köpeavtalet slutet entreprenadavtal. Därför och på i övrigt de av HovR:n anförda skälen skall HovR:ns dom fastställas.
Domslut
Domslut. HD - som inte upptar till prövning den av K.A. först i HD åberopade omständigheten att slutbesiktningen haft preskriptionsavbrytande verkan - fastställer HovR:ns dom.
HD (JustR:n Welamson, Gregow, Magnusson, Lind och Solerud, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Till stöd för sin ståndpunkt att preskriptionsavbrott hade skett genom brevet till bolaget d 6 juni 1980 åberopade K.A. i TR:n och HovR:n - såvitt är av intresse för bolagets avvisningsyrkande - att mindre än tio år hade förflutit från dagen för slutbesiktningen. I HD har K.A. åberopat samma omständigheter. När han här tillagt att slutbesiktningen haft preskriptionsavbrytande verkan kan det inte ges annan innebörd än att han på det förhållandet att mindre än tio år förflutit från dagen för besiktningen anlagt en ny rättslig synpunkt. Mot att part i HD ger uttryck åt nya rättsliga synpunkter på redan tidigare åberopade faktiska sakförhållanden föreligger inte något hinder. Bolagets avvisningsyrkande skall således inte bifallas.
Som domstolarna funnit skall 1862 års preskriptionsförordning tillämpas. Enligt denna skulle preskriptionstiden om tio år räknas från den dag då fordringen tillkom.
Frågan om vid vilken tidpunkt en fordran skall anses vara tillkommen har belysts i praxis och i litteraturen. Som huvudprincip Herr antagits att avtalsdagen är utgångspunkt för preskriptionstiden när en fordran grundas på avtal. Det har ansetts att preskriptionstiden för en på avtal grundad fordran, som är beroende av ett villkor, räknas från avtalsdagen, trots att borgenären inte kan göra sin fordran gällande förrän villkoret uppfyllts. Praxis uppvisar emellertid exempel på situationer när det ansetts att annan utgångspunkt än avtalsdagen bör väljas beträffande en villkorlig fordran. Vad gäller anspråk på grund av kontraktsbrott synes en övervägande mening inom doktrinen vara att sådant anspråk i preskriptionshänseende skall behandlas enligt den nyss angivna huvudprincipen. Denna ståndpunkt har också visst stöd i praxis. Något avgörande i HD avseende tioårspreskription av anspråk på grund av felaktigt utfört entreprenadarbete finns emellertid inte. Om flertalet av de situationer i vilka en villkorlig fordran ansetts böra preskriberas redan från avtalstidpunkten synes kunna sägas att det i förhållandet mellan borgenär och gäldenär inte ingått något moment utöver själva avtalet som gett gäldenären anledning att hålla fordringen i minnet eller gett borgenären intryck av att gäldenären varit på det klara med sin skuld. Situationen i nu förevarande fall bär emellertid drag som i betydelsefulla hänseenden avviker från vad som nu sagts.
Bolagets huvudförpliktelse enligt parternas avtal - såvitt här är av intresse - har varit att genom att låta utföra arbeten på fastigheten tillhandahålla K.A. denna i avtalsenligt skick. Att K.A:s anspråk på att överhuvud få entreprenaden utförd får anses från preskriptionssynpunkt tillkommet vid tiden för köpekontraket torde i och för sig vara klart. Emellertid måste åtminstone något arbete ha utförts av bolaget efter avtalets träffande innan den av K.A. påstådda fordringen på ersättning för fel (vari här inbegripes också brist) skulle kunna bli aktuell ens som latent fordran. För uppkomsten av det av K.A. konkretiserade anspråket har därutöver krävts att bolaget gjort sig skyldigt till en handling eller underlåtenhet under entreprenadarbetet som fått till resultat att felet uppkommit.
Med den ståndpunkt bolaget intagit i målet skulle åtminstone teoretiskt sett en beställares fordran kunna preskriberas under pågående entreprenadarbete, trots att beställaren genom entreprenörens verksamhet haft fog för antagandet att fordringen överhuvud inte skulle behöva uppkomma. En ordning, som i sig har inbyggd en sådan möjlig följd och som under alla förhållanden medför att den tid inom vilken beställaren måste vidta åtgärder för att komma till sin rätt förkortas medan den andra parten är i färd med att fullgöra sin huvudförpliktelse, av vilken ifrågavarande fordran beror, ter sig knappast rimlig om inte mycket starka skäl grundade på de ändamål som uppbär preskriptionsinstitutet talar för den.
I ett entreprenadförhållande har entreprenören under den tid han fullgör sin huvudförpliktelse anledning beakta beställarens latenta fordran i anledning av fel i entreprenaden och genom bevarande av bevis m m inrätta sig efter eventualiteten att fordringen kan komma att aktualiseras. Att under dessa förhållanden lägga ett aktivitetskrav på beställaren till förhindrande av att preskriptionstid börjar löpa synes knappast påkallat för tillgodoseendet av preskriptionsreglernas ändamål att trygga gäldenärens ställning och undvika rättegångar med otillförlitliga bevismedel. Värdet av att genom preskriptionsreglerna dels förhindra att beställaren dröjer alltför länge med att kräva in sin fordran, dels åstadkomma en snabb avveckling av fordringsförhållandet kan inte anses uppväga de nackdelar för beställaren som är förenade med en ordning där preskriptionstiden för den här aktuella typen av fordran räknas från avtalsdagen. Ändamålet med preskriptionsreglerna, att de skall bidra till att fordringens tillvaro och storlek konstateras, kan inte tillmätas någon självständig betydelse i detta sammanhang. Sammanfattningsvis är den slutsatsen berättigad att det inte föreligger några på preskriptionsinstitutets ändamål grundade skäl som med erforderlig styrka talar för att en fordran av det slag varom här är fråga skall anses preskriberad, därför att tio år förflutit från avtalsdagen.
Vad härefter gäller frågan, från vilken tidpunkt preskriptionstiden skall räknas i ett fall som det här föreliggande, kan konstateras att det skulle vara opraktiskt att låta tidpunkten vara den då entreprenören vidtog just den speciella åtgärd som orsakade felet. I sammanhanget må erinras om att begreppet fel, såsom det använts här, innefattar såväl fel som brist i den betydelse begreppen vanligen har i entreprenadsammanhang. I praktiken torde gränsen mellan dessa vara svår att dra. Medan fel kan sägas bero på att en åtgärd vidtas av entreprenören, kan brist i stället närmast anses bero på en underlåtenhet. Preskriptionstiden för anspråk grundat på underlåtenhet torde räknas från den tidpunkt då åtgärd senast borde ha vidtagits. Preskriptionstiden för fel och brist bör räknas från en och samma tidpunkt.
Med hänsyn till vad som nu sagts bör som utgångspunkt för preskriptionstiden i princip väljas en tidpunkt som anknyter till att entreprenören givit uttryck för att han anser sig ha fullgjort sin huvudförpliktelse. Av praktiska skäl kan tidpunkten inte närmare bestämmas enhetligt för skilda typer av fall. I ett fall som det förevarande, när det hållits slutbesiktning som lett till godkännande, bör dagen för avslutande av besiktningen utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden för anspråk på grund av fel i det som besiktigats.
På grund av det anförda finner HD att K.A:s fordran inte preskriberats.
Domslut
Domslut. HD lämnar av bolaget framställt avvisningsyrkande utan bifall.
Med ändring av HovR:ns dom i själva saken fastställer HD TR:ns domslut.