NJA 1987 s. 3

En travtränare överlät en andel i en av honom ägd häst. Förvärvaren har ansetts inte vinna skydd mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet om överlåtelsen.

(Jfr 1916 s 656)

F.W. drev från slutet av 1970-talet rörelse som travtränare på Jägersro i Malmö. Verksamheten bestod i att hästägare lämnade sina hästar till honom för träning. I F.W:s stall fanns även hästar som tillhörde honom själv. F.W:s son, X.X., var anställd i rörelsen. Efter ansökan av staten d 19 juli 1982 försattes F.W. i konkurs vid Malmö TR d 6 dec 1982.

Hästen Kelly Sig är uppfödd av F.W.. X.X. hävdade att han förvärvat Kelly Sig före konkursen. Hästen, som det oaktat omhändertagits av konkursförvaltningen, ropades sedermera in av X.X. för 37 000 kr på en av konkursboet anordnad auktion d 12 febr 1983. Köpeskillingen har hållits avskild och deponerats hos I.R. AB.

Malmö TR

F.W:s konkursbo yrkade efter stämning å X.X. vid Malmö TR att TR:n måtte förklara att konkursboet hade bättre rätt än X.X. till beloppet 37 000 kr jämte ränta.

X.X. bestred käromålet och vidhöll att han hade separationsrätt till köpeskillingen.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Lennbo, rådmannen Orton Åqvist och hovrättsfiskalen Leif Persson) anförde i dom d 18 maj 1984: Parternas talan.

Konkursboet har anfört: Enligt konkursboets förmenande har Kelly Sig ägts av F.W. och varit i dennes besittning ända fram till konkursutbrottet. Konkursboet bestrider därför i första hand att X.X. ens obligationsrättsligt förvärvat äganderätt till Kelly Sig före köpet på konkursboets auktion. För det fall det skulle anses att X.X. förvärvat äganderätt till hästen dessförinnan gör konkurs boet i andra hand gällande att hans förvärv inte blivit sakrättsligt gällande gentemot konkursboet. Om slutligen förvärvet skulle befinnas sakrättsligt gällande på grund av tradition strax före konkursen hävdar konkursboet i sista hand att denna rättshandling skall gå åter enligt 30 § KL. Den rättshandling som här avses är att Kelly Sig d 2 dec 1982 tagits ur F.W:s stall för att placeras i ett tredje man tillhörigt stall. X.X. kände d 2 dec 1982 till att F.W. var på obestånd. Genom att taga hästen ur stallet har antingen X.X. på otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer eller har konkursgäldenärens egendom undandragits borgenärerna.

Konkursboet har vidare anfört: Kelly Sig, född 1977, är fallen efter Kelly North Star. F.W. medförde sistnämnda häst till Jägersro från stuteriet i Sigtuna. Kelly Sig är uppfödd av F.W. och ägdes av honom ända fram till konkursen. Vid konkursutbrottet d 6 dec 1982 fanns ett tjugotal hästar i F.W:s stall. En kort tid före konkursen genomförde LSt:ns revisionsenhet en taxeringsrevision hos F.W., varvid framkom att ägandeförhållandena beträffande vissa hästar var oklara. Såsom ägare till hästar i F.W:s stall uppgav sig bland andra X.X., I.W., A.K. och T.K.. De tre sistnämnda har under hand medgett att konkursboet ägde bättre rätt till de omtvistade hästarna. Konkursboets hästar såldes på auktionen d 12 febr 1983. Vid tiden för auktionen kvarstod tvist endast beträffande Kelly Sig. Mellan konkursboet och X.X. träffades då den överenskommelsen att Kelly Sig skulle försäljas, varvid influtna medel skulle innestå i avvaktan på att äganderättsfrågan blev klarlagd.

X.X. har genmält: Svenska travsportens centralförbund (STC) registrerar ägare till svenska travhästar. Om en travtränare äger en häst som deltar i en tävling skall tränaren enligt gällande regler i första hand köra sin egen häst i tävlingen. För att "matcha" hästarna i ett stall på bästa sätt är det allmänt förekommande att någon annan person som bulvan registrerar sig som ägare till hästar som faktiskt ägs av tränaren. Härigenom öppnas en möjlighet för tränaren att fritt välja häst till ett visst lopp. Med anledning härav registrerades A.K., som är brorsdotter till F.W., i början av 1980 som ägare till Kelly Sig. Den verklige ägaren var då alltjämt F.W.. Den 1 okt 1980 köpte emellertid X.X. in sig till hälften i Kelly Sig av F.W. för 18 000 kr. Av köpeskillingen betalade X.X. 5 000 kr genom avdrag på lönen de följande månaderna samt lät en tidigare uppkommen lönefordran mot F.W. om 13 000 kr gå i avräkning. Ungefär vid samma tidpunkt förvärvade K.G. och Å.L. den andra hälften i Kelly Sig. Hästen kvarblev i F.W:s stall och registrerades på stall Granette. Träningen av Kelly Sig fortsatte som förut och hästen deltog i några tävlingar. Under våren 1981 visade det sig att Kelly Sig var överansträngd och i behov av vila. Hästen transporterades därför till L.J. i Vellinge där Kelly Sig fick gå på bete under sommaren 1981. X.X. betalade mot kvitto 178 kr till L.J. för betet på Vellinge ängar. Hästen återbördades till F.W:s stall på hösten 1981, varvid träningen fortsatte. Kelly Sig deltog i en del tävlingar under våren 1982 och sprang in ungefär 30 000 kr. Prispengarna delades lika mellan X.X. och K.G./Å.L.. Den 1 dec 1982 blev X.X. ensam ägare till Kelly Sig genom att byta till sig K.G:s och Å.L:s hälftendel i hästen mot sin fjärdedel i en annan häst, Garcon Sig. Påföljande dag fördes Kelly Sig från F.W:s stall till ett annat stall. Anledningen var att hästen skadats under en tävling och därför var i behov av vila och omvårdnad. Hästen återfördes emellertid till stallet i slutet av samma månad.

Sammanfattningsvis grundar X.X. sin talan på följande förhållanden. X.X:s förvärv av Kelly Sig har blivit sakrättsligt gällande trots att hästen kvarblivit i F.W:s stall. Inom travbranschen är det mycket vanligt att tränare, som säljer en häst, även därefter omhänderhar hästen i sitt stall för träning och skötsel. I dylika fall är det nödvändigt att efterge kravet på tradition, som annars fordras för att förvärv av lös egendom skall bli sakrättsligt gällande mot säljarens borgenärer. Man måste därför hålla i sär F.W:s roll som ägare och uppfödare av hästar och hans roll som tränare. X.X. hävdar att förvärvet blivit sakrättsligt gällande i och med att F.W. övergått från att vara ägare till att endast vara tränare för hästen. Under alla förhållanden har sakrättsligt skydd uppkommit genom att Kelly Sig kommit ur F.W:s besittning dels under betesgången sommaren 1981, dels i dec 1982.

Konkursboet har avslutningsvis anfört: Det görs gällande att de påstådda köpen av Kelly Sig är skentransaktioner. F.W. har sedan lång tid dragits med ekonomiska problem och har därför haft anledning att försöka undanskaffa sin egendom. Även om X.X:s förvärv skulle tillerkännas obligationsrättslig giltighet, har hans äganderätt aldrig erhållit sakrättsligt skydd. Hästen har stått kvar i F.W:s stall ända fram till konkursen. Vid de åberopade besittningsändringarna sommaren 1981 och i dec 1982 har det aldrig för utomstående framgått att F.W. ej längre ägde förfoga över hästen.

Domskäl. Utöver skriftliga bevis har åberopats F.W:s och X.X:s uppgifter samt vittnesmål av L.J. och K.G..

K.G:s berättelse ger vid handen att han och Å.L. hösten 1980 köpt en hälftendel i Kelly Sig. X.X:s förvärv av den andra hälftendelen i hästen enligt det d 1 okt 1980 dagtecknade kvittot godtas av TR:n med viss tvekan. Klart är att X.X. d 1 dec 1982 förvärvat K.G:s och Å.L:s hälftendel. X.X. får således anses ha ägt hästen vid konkursutbrottet.

Frågan är då huruvida han vunnit sakrättsligt skydd för sitt förvärv gentemot F.W:s borgenärer så att han skall tillerkännas separationsrätt i konkursen - och därmed bättre rätt till den köpeskilling för hästen som tvisten nu gäller. För en eftergift av kravet på tradition vid köp av lös egendom enbart därför att säljaren - F.W. - även efter en försäljning av hästen skulle träna och tävla med denna finns enligt TR:ns mening inget rättsligt stöd. De förändringar i besittningsläget som förekommit genom den av X.X. påvisade betesgången 1981 eller tillfälliga vården av hästen i dec 1982 kan ej anses ha innefattat ett sådant signifikant avbrott i F.W:s besittning till hästen att traditionskravet blivit uppfyllt. Det framgår nämligen att F.W. ständigt kunnat förfoga över hästen. Vid nu angivna förhållanden har X.X. inte blivit skyddad mot F.W:s borgenärer. Käromålet skall fördenskull vinna bifall.

Domslut

Domslut. TR:n förklarar att F.W:s konkursbo har bättre rätt än X.X. till det belopp om 37000 kr jämte upplupen ränta som innestår hos I.R. AB och som utgör köpeskilling vid försäljning av hästen Kelly Sig på konkursboets auktion d 12 febr 1983.

HovR:n över Skåne och Blekinge

X.X. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n måtte ogilla konkursboets vid TR:n förda talan.

Konkurs boet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, rådmännen Sjövall och Lindell, referent, samt adj led Tallinger) anförde i dom d 2 april 1985:

Domskäl

Domskäl. Parterna har vid utveckling av sin talan i HovR:n åberopat i huvudsak samma omständigheter som antecknats i TR:ns dom, dock med följande ändringar och tillägg.

Konkursboet: Konkursboet vitsordar numera från obligationsrättslig synpunkt att K.G. och Å.L. 1980 blivit ägare till en hälftendel av Kelly Sig och att X.X. i dec 1982 från dem förvärvat samma andel. Vad gäller den andra hälften - den som X.X. påstår sig ha köpt hösten 1980 - gör konkursboet liksom vid TR:n gällande att det inte ens föreligger ett obligationsrättsligt förvärv. Av utdrag ur skattelängden för taxeringsåren 1981 och 1982 framgår att X.X. saknat beskattningsbar inkomst 1980 och 1981. I sin deklaration för inkomståret 1981 har F.W. avdragit 5 000 kr avseende periodiskt understöd till X.X.. Av granskningsrapport upprättad av lokala skattemyndigheten framgår att X.X. inte varit anställd hos F.W. kalenderåret 1981. Mot bakgrund av det anförda framstår det inte som sannolikt att X.X. 1980 haft ekonomisk möjlighet att köpa någon andel i Kelly Sig eller att han haft möjlighet att bidraga till underhållet av hästen.

X.X.: Förhållandena inom travbranschen är speciella. Det är mycket vanligt att en tränare som säljer en häst även därefter har kvar hästen i sitt stall för träning och skötsel. Kravet på tradition måste därför efterges och ersättas med den registrering av äganderätten som sker hos Svenska travsportens centralförbund (STC) och med en ökad undersökningsplikt. Hos STC registreras ägare till hästen. De prispengar som hästen springer in redovisas av STC till den registrerade ägaren. - Det är riktigt att han inte deklarerat någon inkomst för 1980 och 1981 och att hans namn saknas i lokala skattemyndighetens granskningsrapport. Uppgifterna i de nu aktuella handlingarna är emellertid felaktiga. Han var anställd men hans lön utbetalades "svart".

I HovR:n har fritt partsförhör ägt rum med X.X. och F.W.. Vittnesförhör har på nytt ägt rum med K.G. och det vittnesförhör som hölls med L.J. vid TR:n har spelats upp.

F.W. har uppgivit: - - -

X.X. haruppgivit:- - -.

K.G. har uppgivit: Han och Å.L., som numera är avliden, var mycket goda vänner. Å.L. var mycket intresserad av travsport och försökte få K.G. att dela hans intresse. Å.L. föreslog därför att han skulle köpa en häst eller en andel i en sådan. K.G. skulle därefter få ett år på sig för att bestämma om han ville gå in som delägare i hästen. Under dessa förutsättningar köptes halvdelen i Kelly Sig i K.G:s namn. Köpet ägde rum hösten 1980. Det var Å.L. som skötte köpeförhandlingarna. Han tror att dessa fördes med F.W.. Ett köpebrev upprättades som angav att halva hästen tillföll K.G. och att likviden var erlagd. Han tror att Å.L. betalade 25 000 kr. I samband med köpet lärde han känna F.W., A.W. och X.X.. Han betraktade stall F.W. och familjen W. som en enhet. Han "funderade inte över annat än att det var A.W. ingående i W.-familjen som ägde den andra delen av Kelly Sig". Efter köpet var hästen kvar hos F.W. för träning. Kostnaden för K.G:s andel i hästen uppgick till en början till 1 200 kr i månaden och steg därefter till ca 1 500 kr. Till detta kom utgifter för medicin etc. Hästen tävlade för stall Granette. Namnet hade bildats av hans och A.W:s namn. Han var hos STC registrerad som ägare. Detta medförde att de prispengar som hästen sprang in redovisades till honom. Han gjorde varje månad en uppställning över inkomster och utgifter för hästen. Uppställningen företeddes för F.W. och låg till grund för de utbetalningar som varje månad gjordes till denne. Hälften av prispengarna redovisades således till F.W.. Han minns inte om han erlade träningsavgift även under sommaren 1981 då Kelly Sig befann sig på bete i Vellinge. Han greps inte av något större intresse för travsport och han ville därför inte stå kvar som ägare. I dec 1982 undertecknade han ett köpeavtal varigenom hans del av Kelly Sig såldes till X.X.. Det var även nu Å.L. som skötte köpeförhandlingarna. Han tror att det var en bytesaffär.

När det gäller X.X:s förvärv av en andel i Kelly Sig hösten 1980 gör HovR:n följande bedömning.

- - -

HovR:n finner vid övervägande av det anförda att X.X. inte har styrkt att han hösten 1980 förvärvat en hälftendel av Kelly Sig.

I målet är ostridigt att X.X. i dec 1982 bytt till sig en hälftendel av Kelly Sig från K.G./Å.L. Det är också ostridigt mellan parterna att K.G./Å.L:s förvärv 1980 var giltigt från obligationsrättslig synpunkt. Frågan är om detta förvärv vann sakrättsligt skydd mot F.W:s borgenärer. Vid försäljningstillfället 1980 ägde F.W. ensam Kelly Sig. Efter försäljningen ägde han en hälftendel och K.G./Å.L. en hälftendel av hästen. Av intresse för bedömningen är rättsfallet NJA 1916 s 656. I detta rättsfall ansågs lösöreköpsförordningen inte vara tillämplig då köpet avsett säljarens andel i vissa av honom och andra personer under samäganderätt innehavda lösören. Innebörden av rättsfallet är att överlåtelse av andel i lösöre vinner sakrättsligt skydd redan från avtalet. Inom den juridiska litteraturen råder emellertid delade meningar om rättsfallet fortfarande kan anses vägledande eller om det vid överlåtelse av andel i lösöre skall fordras tradition eller annan ändring av besittningsläget. Ingen författare synes dock när det gäller den situation som föreligger I målet - dvs att en person som ensam är ägare överlåter viss andel till en annan person - kräva mer än att den nye ägaren inträder i sambesittning med den tidigare ägaren. (Undén, Svensk sakrätt I, Lös egendom, 1974, s 38 f och s 125; Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s 247; SOU 1974:55 s 73 och 244; Walin, Separationsrätt, 1975, s 39 f; Håstad, Sakrätt, 1984, s 176; Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse, 1958, s 220; Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, 1983, s 452.) F.W. har i sin egenskap av tränare haft det dominerande inflytandet i frågor som gällt skötsel och träning av hästen och hästens deltagande i tävlingar. Hästen har även efter K.G./Å.L:s förvärv ingått i det stall av travhästar - egna och andras - som F.W. hade hand om. F.W. har emellertid inte ensam haft förfoganderätt till Kelly Sig utan sådan rätt måste även anses ha tillkommit K.G./Å.L., vilka kunnat utöva det inflytande över hästen som tillkommit en ägare. Deras ställning som delägare har vidare kommit till uttryck i att K.G. hos STC var registrerad som ägare och att prispengar utbetalades till honom. HovR:n finner på grund av det anförda att F.W. och K.G./Å.L. får anses ha haft sambesittning till Kelly Sig. Även om man lämnar öppen frågan om sakrättsligt skydd uppkommit redan genom köpekontraktet har i varje fall genom denna sambesittning K.G./Å.L:s förvärv 1980 vunnit sådant skydd.

Konkursboets på 30 § KL grundade invändning förtjänar inte avseende.

HovR:n finner sammanfattningsvis att X.X:s talan skall bifallas såvitt avser ett belopp om 18 500 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n förklarar att F.W:s konkursbo har bättre rätt än X.X. till ett belopp om 18 500 kr jämte upplupen ränta därå.

HD

Konkursboet (ombud advokaten M.P.) sökte revision och yrkade att konkursboet måtte förklaras äga bättre rätt än X.X. till beloppet 37 000 kr i dess helhet jämte upplupen ränta.

X.X. (ombud advokaten C.S.) bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fröding, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Lika med HovR:n finner HD att X.X. icke styrkt att han under hösten 1980 förvärvat hälften av Kelly Sig.

Vad gäller den andra hälften är ostridigt att K.G. och Å.L. under hösten 1980 av F.W. förvärvat denna andel och att X.X. i dec 1982 av dessa bytt till sig densamma.

När det gäller att avgöra om K.G:s och Å.L:s förvärv vunnit skydd mot F.W:s borgenärer finns i rättspraxis, såsom HovR:n anfört, ett enda avgörande av betydelse i sammanhanget, nämligen NJA 1916 s 656, enligt vilket den dåvarande lösöreköpsförordningen, nuvarande lösöreköpslagen, ej befunnits tillämplig vid överlåtelse av andel i lösöre. Sådant förvärv har därför ansetts vinna sakrättsligt skydd redan i och med avtalet. Det kan även anmärkas att efter HovR:ns dom till kritikerna av rättsfallet i fråga sällat sig Rodhe (Handbok i sakrätt s 207 not 26 och s 212) samt Göranson (Traditionsprincipen s 571).

När det gäller frågan om den princip som kommit till uttryck i rättsfallet alltjämt bör tillämpas eller om den utveckling som efter 1916 års fall ägt rum såvitt avser borgenärsskydd vid överlåtelse av lös egendom i allmänhet bör medföra en ändrad bedömning är följande att anföra. Ifrågavarande rättsfall tillkom innan HD år 1925 fastslog att lösöreköpsförordningen är tillämplig jämväl beträffande omsättningsköp (NJA 1925 s 130). Efter tillkomsten av lagen (1936:81) om skuldebrev har de i 31 § nämnda lag upptagna reglerna angående denuntiation vid överlåtelse av enkelt skuldebrev fått vidsträckt tillämpning även utanför lagens område. Sålunda har denuntiation ansetts nödvändig för borgenärsskydd vid överlåtelse av bostadsrätt (NJA 1971 s 66) och vid överlåtelse av andel i dödsbo (NJA 1972 s 512). Anmärkas kan att HD dock i rättsfallet NJA 1979 s 541, såvitt gäller överlåtelse av nyttjanderätt till fast egendom, i brist på lagstiftning av annat innehåll, ansett redan avtalet om överlåtelsen medföra skydd mot överlåtarens borgenärer.

När det gäller överlåtelse av lösöre har dock i rättstillämpningen, om lösöreköpslagens bestämmelser icke iakttagits, i princip alltjämt fordrats tradition eller i vart fall att säljaren avskärs från rätt att förfoga över det överlåtna godset (se t ex NJA 1975 s 639 samt RH 1982:96 och 1983:89). Det kan i detta sammanhang också nämnas att HD i rättsfallet NJA 1985 s 159 funnit avsteg kunna göras från denna allmänna princip såvitt avser förvärv av lös sak på exekutiv auktion. Traditionskravet har ansetts där kunna efterges på grund av förfarandets offentliga karaktär.

Inom doktrinen har, vid den kritik som riktats mot 1916 års rättsfall, för sakrättsligt skydd förespråkats tradition eller denuntiation i de situationer där sådan åtgärd är möjlig att genomföra.

Överlåtelse av andel i lösöre innebär förvärv av äganderätt till en ideell andel. Det kan icke anses förenligt med lydelsen av 1 § lösöreköpslagen att tillämpa lagen på andelsöverlåtelse.

Fråga uppkommer då om man, mot bakgrund av den utveckling som skett i rättspraxis och de uttalanden som gjorts inom doktrinen, bör för skydd mot överlåtarens borgenärer kräva något ytterligare kriterium utöver själva överlåtelseavtalet. Frågan torde ha ett icke ringa intresse enär överlåtelse av andelar i dyrbarare lösöre såsom fritidsbåtar, motorfordon eller, som i förevarande fall, travhästar synes vara tämligen ofta förekommande. En avvägning av olika ändamålssynpunkter måste därvid göras. Å ena sidan bör beaktas den svenska rättens krav på publicitetsskapande åtgärder, såsom tradition, denuntiation eller registrering (se t ex betr skepp och skeppsbygge sjölagen §§ 13, 14 och 19) till förhindrande av skentransaktioner. Risken för sådana är uppenbarligen stor om man godtar att redan överlåtelseavtalet skulle medföra sakrättsligt skydd. Å andra sidan kan knappast skäl anses föreligga att försvåra andelsöverlåtelser i fall som det förevarande, där det ej finns fog för annat antagande än att det varit fråga om ett lojalt omsättningsköp.

I förevarande fall, där överlåtaren behåller en del av saken och överlåter resten till annan person kan någon denuntiation icke ske. Den registrering som sker hos STC kan i detta sammanhang lämnas utan avseende. Det ligger då nära till hands att, såsom HovR:n gjort, kräva någon form av gemensam besittning. HovR:ns bedömning härvidlag synes grunda sig på lagberedningens betänkande SOU 1974:55 (Utsökningsrätt XIII) med förslag till, såvitt nu är av intresse, lag med vissa bestämmelser om överlåtelse och pantsättning av lösöre. I förslagets § 4 stadgas beträffande överlåtelse av andel i lösöre att lika med att förvärvaren ensam fått besittning räknas att han har fått gemensam besittning med annan delägare. Det är härvid att märka att lagberedningen ej gör den distinktion mellan gemensam besittning och sambesittning som skett inom doktrinen. Enligt denna avses med sambesittning rätt för varje ägare att oberoende av andra ägare ha fri tillgång till saken i fråga medan gemensam besittning innebär tillgång till saken endast tillsammans med annan. Det bör påpekas att lagberedningens betänkande ännu ej lett till lagstiftning i nu förevarande hänseende. Oaktat detta bör hinder ej anses möta att i rättspraxis tillämpa de i betänkandet föreslagna principerna, såvida detta befinns ändamålsenligt.

Den svenska rättens besittningsbegrepp är, som redan framgått av det ovan sagda, inte enhetligt. Frågan om besittning såsom presumtion för äganderätt enligt bestämmelserna i 4 kap UB har sedan dennas tillkomst varit föremål för HD:s prövning i ett flertal fall. Av intresse härvidlag är särskilt rättsfallen NJA 1984 s 132 och 456, vilka båda avser häst som var uppstallad hos travtränare. I dessa fall har ägaren ansetts ha s k medelbar besittning till hästen.

Det måste bedömas som lämpligt att samma besittningsbegrepp som i de båda nyssnämnda utsökningsmålen även tillämpas i en överlåtelsesituation där de rent faktiska förhållandena är likartade. K:G:s och Å.L:s besittning till den av dem förvärvade andelen av Kelly Sig är därför att anse som endast medelbar sådan. De omständigheter som HovR:n anfört beträffande deras besittning ändrar icke denna bedömning. Nu ifrågavarande förvärv har därför ej medfört sakrättsligt skydd.

Ostridigt är att X.X. i dec 1982 förvärvat K.G:s och Å.L:s hälftendel av Kelly Sig och därigenom tillsammans med F.W. blivit ägare till hästen. X.X. har genom sin anställning och bostad hos F.W. haft obehindrad tillgång till Kelly Sig. Genom denna sambesittning har X.X:s nu ifrågavarande förvärv vunnit skydd mot F.W:s borgenärer.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Persson, Rydin, Gregow, Solerud, referent, och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. I målet är ostridigt att F.W. på hösten 1980 till K.G. och Å.L. överlät en andel uppgående till hälften, i den av honom ägda hästen Kelly Sig samt att X.X. d 1 dec 1982 förvärvade denna andel av K.G. och Å.L.. Beträffande återstående andel av hästen är genom HovR:ns i detta hänseende lagakraftvunna dom avgjort att X.X. inte gjort något förvärv.

Frågan i målet gäller huruvida X.X:s sålunda gjorda andelsförvärv blivit skyddat mot F.W:s borgenärer. Av det nyss sagda följer att prövningen härav skall ske med utgångspunkt från att F.W. vid andelsöverlåtelsen till K.G. och Å.L. ägde hästen i dess helhet och därefter behöll äganderätten till återstående andel.

Konkursboet har till stöd för sin talan åberopat att det, för att X.X:s förvärv av andel i hästen skall vara skyddat mot F.W:s borgenärer, krävs ändring av besittningen till hästen och att någon sådan ändring inte kommit till stånd.

X.X. å sin sida har i första hand gjort gällande att förvärvet blivit skyddat mot F.W:s borgenärer utan att någon ändring av besittningsförhållandet krävts; han har i samband härmed hävdat att avgörande betydelse i stället bör tillmätas den anmälan för registrering av äganderätten som skett hos Svenska Travsportens Centralförbund. Om ändring av besittningsförhållandet skulle krävas, har enligt X.X. detta krav uppfyllts dels genom att besittningsövergång ägt rum på sommaren 1981 och i dec 1982 dels genom att sambesittning kommit till stånd mellan F.W. samt först K.G. och Å.L. och sedan X.X..

För att förvärv av lösöre skall vara skyddat mot överlåtarens borgenärer gäller ett principiellt krav på att förvärvaren fått egendomen i sin besittning eller att, om egendomen innehas av tredje man, denne underrättats om överlåtelsen. Härvid bortses från fall då lösöreköpslagen tillämpats. I målet är fråga huruvida nämnda krav bör gälla i fall då överlåtelsen avser endast ideell andel i lösöre.

I rättsfallet NJA 1916 s 656, som avsåg överlåtelse av andelsägares andel i lösören, fann HD att förvärvet blivit gällande mot överlåtarens borgenärer utan hinder av att lösörena inte överlämnats till förvärvarna. Även bortsett från det förhållandet att rättsfallet gällde överlåtelse från andelsägare av hela hans andel, medan förevarande mål avser överlåtelse av andel från den som äger egendomen i dess helhet, kan - med hänsyn till den rättsutveckling på det sakrättsliga området som i såväl lagstiftning som praxis i anslutning till denna ägt rum under den långa tid som förflutit sedan tillkomsten av rättsfallet - utgången i rättsfallet inte anses avgörande vid prövningen av förevarande mål.

Till stöd för att överlåtelse av andel i lösöre från den som äger egendomen i dess helhet bör bli gällande mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet kan åberopas, att en annan ordning i många fall skulle försvåra eller rent av förhindra andelsöverlåtelser. Sådana svårigheter eller hinder uppkommer framför allt då överlåtelsen förutsätter att egendomen även i fortsättningen skall omhänderhas av överlåtaren; så är uppenbarligen förhållandet då, såsom i förevarande fall, en travtränare efter överlåtelse av andel i en av honom ägd travhäst avses skola även fortsättningsvis sköta och träna hästen. Det saknas anledning anta annat än att andelsöverlåtelser i allmänhet tillgodoser ett behov eller i vart fall har ett legitimt syfte. Mot bakgrund av det sagda måste en ordning, som innebär att förvärv av andel i lösöre blir gällande mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet, anses främja intresset av en behörig omsättning.

Å andra sidan kan anföras starka skäl för att det för andelsförvärvs giltighet mot överlåtarens borgenärer i fall då överlåtaren äger egendomen i dess helhet bör krävas besittningsändring (eller motsvarande åtgärd). Det främsta skälet är det syfte som krav i andra fall på s k sakrättsliga moment för erhållande av skydd mot borgenärerna i första hand anses ha, nämligen att motverka skenöverlåtelser och därigenom förhindra att egendom undandras borgenärerna. Om det vid andelsöverlåtelse inte krävs besittningsändring, skulle det vid utmätning och konkurs möta mycket stora svårigheter att tillvarata borgenärernas rätt. Kravet på besittningsändring vid överlåtelse av lösöre i dess helhet skulle också kunna kringgås genom överlåtelse av en betydande andel av egendomen; det torde inte vara möjligt att uppställa olika regler beroende på storleken av den överlåtna andelen.

Vid en samlad bedömning av vad nu sagts måste intresset av att skenöverlåtelser motverkas anses ha en sådan tyngd, att en andelsöverlåtelse från den som äger egendomen i dess helhet inte bör vara skyddad mot överlåtarens borgenärer utan att besittningsändring kommit till stånd.

Av det anförda följer att K.G:s och Å.L:s förvärv av andel i Kelly Sig inte blivit skyddat mot F.W:s borgenärer redan i och med det avtal varigenom F.W. överlät andelen till dem.

Den registrering av äganderätten till hästen som ägt rum hos Svenska Travsportens Centralförbund kan inte tillmätas någon betydelse för frågan om skydd mot F.W:s borgenärer.

När det gäller det krav rörande besittningsändring som enligt det tidigare anförda gäller för att X.X:s andelsförvärv skall vara skyddat mot F.W:s borgenärer är att beakta att överlåtelse skett i två led. Härav följer att nämnda krav skulle kunna ha uppfyllts antingen i samband med att K.G. och Å.L. förvärvade andelen från F.W. eller i vart fall medan de ägde andelen eller ock därefter i samband med X.X:s förvärv från K.G. och Å.L..

I fråga om besittningen till Kelly Sig framgår av utredningen i målet följande. Hästen är uppfödd av F.W.. Efter andelsöverlåtelsen till K.G. och Å.L. på hösten 1980 kvarblev den i F.W:s stall och tränades som tidigare. Under sommaren 1981 gick Kelly Sig på bete på L.J:s ägor i Vellinge, dit hästen förts på grund av överansträngning och behov av vila. På hösten samma år återfördes den till F.W:s stall, varvid träningen återupptogs. Den 2 dec 1982, dvs dagen efter X.X:s förvärv av K.G:s och Å.L:s andel, fördes Kelly Sig, till följd av att den skadats och därför var i behov av vila och omvårdnad, till ett annat stall. Den återfördes till F.W:s stall i slutet av samma månad och alltså efter det att F.W. försatts i konkurs. - Alltsedan hösten 1979 deltog X.X. såsom lärling eller på annat liknande sätt i det arbete som utfördes i F.W:s stall, bl a i fråga om skötseln av Kelly Sig.

Av utredningen framgår att Kelly Sig var i F.W:s besittning vid tiden för andelsöverlåtelsen till K.G. och Å.L.. X.X. kan på grund av sin underordnade ställning inte anses ha haft del i besittningen. Varken det förhållandet att hästen i samband med betesgång under sommaren 1981 faktiskt omhänderhades av annan person - vilket får anses ha skett för F.W:s räkning - eller det förhållandet att hästen överförts från F.W:s stall till ett annat stall d 2 dec 1982 kan anses uppfylla kravet på besittningsändring.

Oavsett huruvida andelsförvärv i fall som det förevarande kan vinna skydd mot överlåtarens borgenärer genom att förvärvaren erhåller sambesittning med överlåtaren/meddelägaren, kan de omständigheter som HovR:n anfört inte innebära att sambesittning kommit till stånd mellan F.W. samt K.G. och Å.L.. Eftersom såvitt framgår av utredningen någon ändring inte har skett i fråga om F.W:s och X.X:s befattning med hästen, kan inte heller anses ha uppkommit sambesittning mellan F.W. och X.X..

Med hänsyn till det anförda har X.X:s andelsförvärv inte blivit skyddat mot F.W:s borgenärer. Konkursboets revisionstalan skall alltså bifallas.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att F.W:s konkursbo förklaras ha bättre rätt än X.X. till - utöver det av HovR:n bestämda beloppet - ytterligare 18 500 kr jämte upplupen ränta därå.

Litteratur: I HovR:ns dom antecknad litteratur samt Göranson, Traditionsprincipen, 1985, särskilt s 406 f och 571; Håstad, Sakrätt, 1986, s 183 ff och 199 f; Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 209 och 212.