NJA 1987 s. 500

Domskäl

TR:n (rådmännen Nelfelt och Norr samt tingsfiskalen Johansson) anförde i dom d 2 mars 1984: Yrkanden m m. För uttagande av statsverkets fordran på grund av oguldna skatter hos K.B. utmätte kronofogdemyndigheten i Varbergs distrikt d 5 april 1982 i makarna K. och L.B:s gemensamma hem följande egendom:

- En tavla av O.L., i olja, "Utsikt över Marseille", värderad till 500 kr.

- En tavla av W von Gegerfelt, i olja. "Hamn, strand och solnedgång", värderad till 12 000 kr.

- En färg-TV Telefunken, PAL-Color, Digital oclock.

- En tavla av O.L., i olja, "Båthamn", värderad till 600 kr.

- En tavla sign. Amelin -50, i olja, "Blommor i vas", värderad till 22 000 kr.

- En äkta matta i blått och rött, värderad till 3 000 kr.

- En tavla av O.L., i olja, "Fiskafänge", värderad till 600 kr.

- En tavla av P.Å., i olja, "Rökande dam", värderad till 8 000 kr.

- En kamera Canon A-1 med 1:2 objektiv och Winder och Canon Zoom Lens FD 70-210 mm 1:4.

- En tavla av L.J., i olja, "I trädgården", värderad till 40 000 kr.

- En tavla sign. Amelin -63, i olja, "Blommor i vas", värderad till 25 000 kr.

- Två äkta mattor, i blått på ljus botten samt i vitt, blått och rosa på ljus botten, värderade till 9 000 kr resp 4 000 kr.

- En tavla av O.L. i olja, "Träd", värderad till 300 kr.

Efter ansökan om stämning å såväl K.B. som staten har L.B. yrkat, att TR:n måtte förklara L.B. äga bättre rätt till ovan angivna föremål, upptagna under 1-13, än K.B. och staten.

Som grund för yrkandena har L.B. åberopat, att hon är ägare till angivna föremål. Föremålen upptagna under 1-11 och 13 har hon köpt med egna medel för egen räkning och övriga föremål upptagna under 12 har hon erhållit i gåva av sin mor.

K.B. har medgivit L.B:s yrkande.

Staten har bestritt käromålet och som grund härför åberopat att de ovan under 1-13 upptagna föremålen tillhör K.B.; de fanns i hans besittning och han har haft ekonomiska möjligheter att förvärva dem. Staten har emellertid vitsordat, att L.B. i och för sig haft ekonomisk förmåga att förvärva föremålen i fråga.

L.B. har till utveckling av käromålet anfört: Hon och K.B. ingick äktenskap med varandra i början av 1960-talet. Mellan dem gäller äktenskapsförord, i vilket stadgas att vardera maken äger sin egendom enskilt. Hon kommer från en förmögen familj och har sedan slutet av 1960-talet erhållit arv i olika omgångar om sammanlagt minst 200 000 kr. De medel hon sålunda erhållit har hon använt för inköp av bland annat de under 1-13 upptagna föremålen, vilka kronofogdemyndigheten utmätte d 5 april 1982. Hon har antingen själv företagit köpen eller lämnat K.B. pengar för att denne skulle köpa för hennes räkning. K.B. är den av makarna B., som under 1970-talet förvärvsarbetat och haft inkomst av tjänst. Makarna har överenskommit, att K.B. skall svara för de löpande utgifterna medan L.B:s ärvda medel skall användas för inköp av värdebeständiga kapitalvaror.

Angående de olika föremålen har L.B. anfört följande:

Punkterna 1, 4 och 7. Dessa tavlor av O.L. köpte hon 1970 av Västerås Konst Förmedling, företrädd av H.R., som d 17 aug 1982 utfärdat ett intyg därom.

Punkterna 2 och 5. De två tavlorna av von Gegerfelt och Amelin köpte hon d 2 mars 1977 av E.M. för sammanlagt 30 000 kr. E.M. utfärdade ett kvitto därå samma dag. Tavlan av Amelin har vid ett tidigare tillfälle varit föremål för utmätning. För att då styrka sin äganderätt letade L.B. efter sitt kvitto men kunde ej finna det. Hon bad därför E.M. att skriftligen bekräfta överlåtelsen och fick då ett kvitto, daterat d 15 aug 1978. När utmätningen av d 5 april 1982 företagits, sökte hon efter handlingar som kunde styrka att hon ägde vissa av de utmätta föremålen. Hon återfann då det av E.M. vid förvärvet d 2 mars 1977 utfärdade kvittot.

Punkt 3. Färg-TV:n har hon köpt av en TV-reparatör 1977 eller 1978. Hon saknar handling som styrker förvärvet.

Punkt 6. Denna matta har hon köpt 1963 av Danagent AB företrädd av B.J., för 2 000 kr. Denne har utfärdat intyg därom d 12 maj 1982.

Punkt 8. Denna tavla av P.Å. har hon köpt 1978 för 3 000 kr genom maken K.B. såsom ombud. Överlåtelsen förmedlades av konsthandlaren F.C. för säljaren P.G. seniors räkning. F.C. har utfärdat intyg därom d 1 aug 1982.

Punkt 9. Kameran jämte tillbehör har hon köpt d 22 nov 1980 hos Fischer Foto AB, Avenyn 5, Göteborg, för sammanlagt 3 995 kr. Kvitto har utfärdats samma dag.

Punkt 10. Tavlan av L.J. har hon köpt i april 1977 av L.J. för 15 000 kr. Denne har utfärdat intyg därom d 8 april 1982.

Punkt 11. Denna Amelin-tavla har hon köpt 1970 av H.F. som utfärdat intyg därom d 6 maj 1982.

Punkt 12. Dessa mattor har hon vid två olika tillfällen under 1960-talet erhållit i gåva av sin moder.

Punkt 13. Denna tavla av O.L. har hon köpt 1970 av konsthandlaren S.L. för ca 300 kr. Hon har ej kunnat återfinna kvittot och då S.L. är avliden kan ej heller intyg därom företes.

K.B. har vitsordat de av L.B. åberopade sakförhållandena.

Staten har till utveckling av sin talan anfört: Staten vitsordar alltså, att L.B. i och för sig haft förmåga att förvärva den utmätta egendomen. Det är emellertid härmed ej på något sätt visat, att L.B. i varje särskilt fall är den som rent faktiskt tillskjutit medel till förvärven. K.B. har haft en vidare förmåga än hon att inköpa egendomen. Den omständigheten att L.B. påstås äga i huvudsak all makarnas såväl lösa som fasta egendom ställer hennes uppgifter i en dubiös dager, i all synnerhet som hon i vart fall under de senaste tio åren ej haft några löpande inkomster. För i vart fall inkomståren 1977-1981 har K.B. ej avlämnat några självdeklarationer. Han har under hela 1970-talet drivit verksamheten i bolagsform. Flertalet av de bolag han varit inblandad i har försatts i konkurs. På grund härav och med beaktande av den risk för skenavtal m m som alltid kan föreligga mellan makar måste höga krav ställas på den bevisning L.B. har att förebringa. Detta då det är vanligt förekommande att i en familj där ena maken har eller löper stor risk att få skulder den andra maken står för samtliga tillgångar i hemmet för att på så sätt hindra borgenärerna från att få betalt för sina fordringar. Väl kan vissa av de omtvistade föremålen vara inköpta av L.B.. De har emellertid i sådant fall förvärvats för K.B:s medel och ägs därför av honom. Angående vart och ett av förvärven har staten anfört:

Punkterna 1, 4 och 7. Vid utmätningsförrättningen d 5 april 1982 uppgavs, att tavlorna var köpta hos konsthandlaren R.W.. Det åberopade intyget vitsordas i och för sig.

Punkterna 2 och 5. Staten kan vitsorda varken kvitto eller förvärv. Vid den tidigare utmätningen av Amelin-tavlan åberopades ju annat kvitto, daterat d 15 aug 1978, och det omfattade ej tavlan av von Gegerfelt.

Punkt 3. Förvärvet av TV-apparaten är helt obestyrkt.

Punkt 6. Vid utmätningsförrättningen d 5 april 1982 uppgavs mattan vara arvegods efter L.B:s moder. Därför kan varken intyg eller förvärv vitsordas.

Punkt 8. Av intyget avseende denna tavla framgår, att det är K.B. som erlagt betalning för tavlan.

Punkt 9. Kameran jämte tillbehör torde ej vara identisk med vad som förvärvades d 22 nov 1980. Den utmätta och omhändertagna egendomen har uppvisats i en fotoaffär och därvid åsatts ett nypris av 9 000-10 000 kr. Det är orimligt att man för 3 995 kr förvärvar egendom värd mer än det dubbla.

Punkt 10. Intyget av L.J. vitsordas, men det är ej styrkt att tavlan är köpt med L.B:s egna medel.

Punkt 11. Det är ej styrkt att tavlan förvärvats med L.B:s egna medel. Intyget kan ej vitsordas.

Punkt 12. Påståendet om L.B:s förvärv av dessa mattor är obestyrkt. Vid utmätningsförrättningen uppgavs den ena mattan vara köpt av en C.L. och den andra vara arvegods efter modern.

Punkt 13. Förvärvet av denna tavla av O.L. är helt obestyrkt.

Domskäl. Som muntlig bevisning har L.B. åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och K.B. samt vittnesförhör med H.F., född 1907, och E.M., född 1956.

L.B. har bekräftat vad hon ovan sakframställningsvis anfört samt i övrigt uppgivit bland annat: Hon har en mycket diffus bild av vad som hände vid utmätningsförrättningen d 5 april 1982. Hon vet dock att kronofogdesekreteraren H. och ytterligare en tjänsteman utförde förrättningen och att den gick lugnt och stilla till väga. Även K.B. var närvarande. Det var då tal om vem av makarna som var ägare till föremålen och vid ett tillfälle vet hon att hon tillfrågades huruvida hon bekommit vissa av föremålen genom arv eller gåva. Hon minns ej vad hon då svarade. Hon är den av makarna som haft ett intresse av att inreda och smycka makarnas hem med vackra saker, ett intresse, som hon medfört från sin familj. K.B. har inte alls delat detta intresse med henne. Han har använt sina pengar till daglig konsumtion, medan hon däremot funnit det vara både ett intressant och värdebevarande sätt att för sina pengar införskaffa olika konstföremål till hemmet. Då hon förvärvat föremålen, har hon antingen tagit ut pengar från bank eller haft kontanter hemma. Hon tycker ej om att gå på bank eller postkontor och hon brukade därför förvara stora kontantbelopp i bostaden. Beloppen kunde tidvis uppgå till 40 000-50 000 kr utan att det fanns någon särskild anledning därtill. Därför har hon utan nämnvärd planering kunnat företaga beloppsmässigt stora inköp. Det var de pengar hon fått ut i arv. Hon har även tagit upp ett lån å sin fastighet, uppgående till 200 000 kr. Till de dagliga löpande utgifterna fick hon hushållspengar av K.B.. Hon höll dessa medel avskilda från sina egna genom att hon förvarade de egna medlen på bank och i bostadens kassaskåp. Inte vid något tillfälle använde hon K.B:s pengar till bestridandet av annat än löpande utgifter. Angående de olika förvärven har L.B. uppgivit:

Punkterna 1, 4 och 7. Dessa tavlor har hon köpt av konsthandlaren H.R. en gång då denne var hemma hos makarna B. och visade dem tavlorna. Även K.B. var närvarande. Detta är den enda affär hon gjort med H.R.. Hon betalade honom kontant med egna medel.

Punkterna 2 och 5. E.M. var en makarna B:s gemensamma bekant. Hon kom hem till makarnas bostad med dessa båda tavlor. Hon sade sig vara villig att sälja dem, då hon skulle flytta till en mindre lägenhet och ej längre hade plats för dem. Då L.B. hade kontanter hemma i bostaden, betalade hon det begärda priset 30 000 kr kontant för de båda tavlorna. Hon minns ej om hon hade diskuterat affären dessförinnan med E.M.. Med anledning av den utmätning som kronofogdemyndigheten företog i dec 1981 sökte hon förgäves efter det kvitto E.M. utfärdat i samband med köpet. Hon kunde ej finna det och för att styrka sin rätt till Amelin-tavlan bad hon E.M. att utfärda ett nytt kvitto. Varken hon eller E.M. kunde minnas dagen för förvärvet och de fick därför göra en gissning då det nya kvittot utfärdades.

Punkt 3. Familjen brukade anlita en TV-reparatör som hette O.. Hon vet ej var han finns nu. Hon köpte denna TV-apparat av honom. Han hade den med sig hem till henne. Hon kan ej minnas vad hon betalade för den. Hon vet att hon köpte den för egna pengar.

Punkt 6. Denna matta har hon köpt av B.J. 1963, nästan innan hon och K.B. var gifta. Hon betalade 2 000 kr kontant med egna medel. X. kom hem till dem i deras bostad och affären skedde då X. var en god vän till dem båda.

Punkt 8. F.C., som hade sitt kontor bredvid K.B:s, uppsökte denne där och hade då tavlan med sig. K.B. ringde hem till henne och frågade om hon var intresserad av att förvärva tavlan. Då hon var intresserad, tog K.B. den med sig hem för påseende. Hon tyckte om den och gav K.B. pengar för att betala F.C. för tavlan.

Punkt 9. Makarna besökte affären tillsammans. Hon minns ej om de gjorde det i syfte att köpa en kamera. I affären blev hon föreslagen av försäljaren, en god vän till dem, att köpa kameran. Det var hon som var familjens fotograf och hon hade endast en enkel kamera. Priset var fördelaktigt, ty det var en begagnad kamera. Hon förlitade sig på försäljaren och även K.B. hade synpunkter på köpet. Hon hade dessförinnan tagit ut pengar, dock ej enkom för detta förvärv, och hon betalade kontant. Det var en avancerad kamera och hon lärde sig aldrig behärska den. Om det fanns olika objektiv med, så använde hon aldrig mer än ett. Hon vet ej vad en winder är för något.

Punkt 10. Hon visste, att L.J. hade en del utställningar. Genom en bekant fick hon hem en katalog - vad för slags kom hon ej ihåg - och hon tyckte om en där återgiven tavla. Hon ville gärna köpa den och gav pengar till K.B., som genom en bekant, som kände L.J., köpte tavlan till henne. Pengarna tog hon i bostadens kassaskåp.

Punkt 11. Denna tavla förvärvade hon av H.F. någon gång 1970. Hon och K.B. var "väldigt bra" bekanta med hennes son och de besökte henne i hennes våning i Göteborg, där också affären gjordes upp. Hon betalade 10 000 kr. Hon tror ej att H.F. då handlade med konst, men hon hade mycket fin konst i sitt hem. Vid detta tillfälle köpte hon ytterligare två tavlor, men hon kan varken minnas vad hon betalade för dem eller om hon fick något kvitto.

Punkt 12. Dessa mattor har hon fått i gåva av sin mor, troligtvis då denna flyttade till Spanien. Det fanns mycket fina föremål i moderns bostad och hon delade ut olika saker till sina barn, då hon skulle flytta. L.B. kan ej minnas att hon vid utmätningstillfället skulle ha påstått att mattorna var köpta av L.. Det kan vara K.B., som nämnt L:s namn. Tydligen har hon sagt, att hon ärvt en av dem men det kan ha varit i nervositeten.

K.B. har uppgivit: Han och hans hustru har haft en överenskommelse, som inneburit, att han svarar för de löpande utgifterna. Han har aldrig haft något intresse av att förvärva konstföremål och prydnadssaker till hemmet. Detta intresse har L.B. svarat för. De har haft ett kassaskåp i bostadens pannrum, i vilket L.B. förvarat sina medel. För de löpande utgifterna har han givit L.B. hushållspengar. Viss del av dessa utgifter har han annars betalat direkt. Räkningarna har de allteftersom fäst i en klädnypa i köket och vid månadens slut har han betalat dem. Merparten av maten inhandlades på kredit. Den rörelseverksamhet han bedrivit har tidvis ej gått lysande. Han har upptagit privata lån, bl a ett 1976 å 276 000 kr, och använt pengarna i rörelsen. Av de konkurser han varit inblandad i kan man säga att endast två av dem varit egentliga konkurser. De övriga har drabbat vilande bolag. Dessa bolag har försatts i konkurs genom sin anknytning till de två egentliga konkursbolagen. Han har tillsammans med L.B. varit bolagsman i ett bolag, i vilket även E.M. varit bolagsman. Detta bolag försattes sedermera i konkurs. Han har överlåtit inventarierna i sitt företag Motor Car AB till E.M. d 22 dec 1982. Han minns ej när de olika sakerna förvärvades och ej heller hur det gick till i detalj. Vissa av föremålen har ju köpts för mer än 10 år sedan. Han vill minnas, att han var närvarande vid en del av förvärven och han vet att L.B. köpte dem för egna medel. De två äkta mattorna (upptagna under 12) har L.B. fått i gåva av modern. Han känner ej till om L.B:s syskon i samband därmed även erhöll gåvor. Han har föredragit att hålla sig utanför deras interna familjeangelägenheter. Han har inte alls varit intresserad av dessa. Kameran jämte tillbehör (upptagen under 9) inköptes med en kvalificerad utrustning, bl a med en Winder, för att de skulle kunna fotografera en dotter under de hästkapplöpningar hon deltog i. Han känner Fischer "lite grann". Inköpet av P.Å.-tavlan (punkt 8) gick till så som L.B. berättat. Hon hade pengarna hemma. Beträffande L.J.-tavlan (punkt 10) så hade han en bekant, som kände L.J. mycket väl. Priset för denna tavla skulle bli ovanligt billigt och K.B. fick pengarna till köpet av L.B.. Då de ej kunde återfinna kvittot på köpet av Amelin-tavlan (punkt 2), bad de E.M. att utfärda en kopia av kvittot. De hade glömt, att kronofogdemyndigheten vid utmätningstillfället hade lagt beslag på alla handlingar, däribland originalkvittot. De återfick detta sedermera.

H.F., som hörts med anledning av förvärvet av tavlan sign. Amelin -63, (upptagen under 11), har berättat följande: Hon har sysslat med konst i hela sitt vuxna liv. De senaste 25 åren före pensioneringen var hon verksam hos Svenska Mässans Konstsalong i Göteborg. Försäljningen av Amelin-tavlan skedde dock ur hennes privata konstsamling. Hon sålde samtidigt med den ytterligare tre-fyra tavlor. Försäljningen skedde 1970 eller 1971. Troligtvis var det både herr och fru B., som besökte henne. Hon kommer ej ihåg köpesumman. Hennes minne sviker henne nu alltsom oftast men hon vill minnas att de fick tavlorna för billigt, under 20 000 kr. Hon vet emellertid med bestämdhet, att det var L.B. som köpte tavlorna någon hade sagt att hon ärvt pengar. Hon minns ej om hon fick köpeskillingen i kontanter. Det intyg hon sedermera utfärdat med anledning av köpet har hon själv endast undertecknat. Texten var redan utskriven. Hon vet ej av vem. Kanske hennes dotter hade gjort det.

E.M., som hörts med anledning av förvärvet av tavlorna upptagna under 2 och 5, har berättat: Det är riktigt att hon har sålt två tavlor till L.B., en sign. Amelin -50 och en som hon ej längre minns. Affären skedde 1977. Hon har genom arv från sina föräldrar fått en större konstsamling, som förvaras hemma hos hennes gudföräldrar. Före affären med L.B. hade hon för K.B. berättat att hon ämnade köpa hästar och att hon behövde pengar till detta. De diskuterade olika finansieringslösningar och K.B. föreslog henne att sälja av en del av konsten. Hon valde då ut de två värdefullaste tavlorna i samlingen. K. och L.B. var intresserade av att förvärva dem. Hon visade dem tavlorna i deras hem och de fick hänga kvar under en vecka för påseende. Tavlorna hade ett par år tidigare värderats av en konsthandlare med anledning av tecknandet av en försäkring. De hade värderats till 30 000 kr, vilket hon föreslog makarna B. som pris för överlåtelsen. De bestämde sig för att köpa tavlorna och priset diskuterades aldrig. L.B. gav henne pengarna kontant och hon utfärdade ett kvitto. E.M. uppfattade båda makarna som konstintresserade. Hon kom sedan att skriva ut ett nytt kvitto som ersättning för det tidigare utfärdade. Det var K.B. som kontaktade henne i denna angelägenhet. Hon utformade ej själv texten till detta kvitto utan undertecknade det endast. Kvittot hade K.B. skrivit. E.M. har haft bolag tillsammans med K.B.. Hon har ej köpt något av honom eller hans bolag.

Som skriftlig bevisning har L.B. åberopat bl a ovan av henne angivna intyg och kvitto. Staten har åberopat bl a utdrag ur inkomstlängd, utmätningsprotokoll jämte bilagor och avtal av d 22 dec 1982, enligt vilket Motor-Car AB genom K.B. till E.M. överlåtit samtliga inventarier m m. Vidare har staten åberopat ett avtal av d 13 mars 1981 mellan Motor-Car AB och en Å.H., varav framgår, att K.B. handlat även med tavlor, ävensom utdrag ur Motor-Car AB:s noteringshäfte till checkkonto, varav framgår, att en tavla förvärvats d 25 juli 1978 för 12 000 kr, vilket belopp senare bokförts på K.B:s avräkningskonto med bolaget.

K.B. har i anledning av de två senast angivna bevisen anfört: Affären enligt avtalet d 13 mars 1981 blev på revisorns inrådan aldrig av. Det var endast ett förslag. Firman kunde ej taga in tavlor i lagret. Anteckningen i noteringshäftet är gjord av hans broder och ej heller denne förstår varför ordet "tavla" angivits. Summan utgör K.B:s lön och är utbetalad till honom kontant.

TR:n gör följande överväganden.

Det är ostridigt att makarna B. var för sig haft ekonomisk förmåga att förvärva de ifrågavarande föremålen, L.B. med hjälp av ärvda medel och K.B. genom egen inkomst.

Då utmätning sker i makarnas bo för ena makens gäld, har den icke gäldbundne maken för att freda sin egendom att styrka sin rätt till denna. Den egendom som i dessa fall blir föremål för utmätning har som regel införskaffats under en följd av år och det vore därför naturligt om makarna glömt vem som köpt vad av egendomen och för vems medel. Kvitton till styrkande av köpen saknas som regel och möjligheten att som ersättning för dessa införskaffa intyg saknas ofta på grund av den tidsrymd som förflutit sedan köpen. De kvitton och intyg som kan företes till styrkande av äganderätt utvisar dessutom endast det yttre förhållandet eller partsförhållandet och säger ingenting om det interna förhållandet makarna emellan eller vems medel som använts till förvärvet. Saknar den icke gäldbundne maken möjlighet att härleda ett visst föremåls inköp till motsvarande minskning av de egna medlen - det senare förutsätter även att maken kan visa att skilda ekonomier förelegat - återstår som regel endast de uppgifter makarna själva kan lämna om respektive förvärv. Frågan om den tilltro som kan tillmätas sådana uppgifter blir då av betydelse.

Till en början må helt allmänt sägas, att makarnas påstående om att K.B. ej alls varit intresserad av konst och därmed likvärdiga ting förefaller mindre sannolikt. Han har varit närvarande vid åtskilliga av inköpen och dessutom förmedlat några av dessa. Av E.M:s vittnesmål framgår, att hon uppfattat honom lika intresserad som hustrun. Ett annat förhållande vars riktighet starkt kan ifrågasättas är uppgiften, att L.B. brukade förvara stora penningsummor hemma i kassaskåpet och om anledningen därtill.

Vid bedömningen av makarna B:s trovärdighet må även upptagas deras uppgift angående förvärvet av kameran med tillbehör. L.B. har på frågan vem som var fotograf i familjen svarat, att det var hon. Då det gällde en dyrbar systemkamera med Winder förefaller det mycket märkligt om ej ägaren intresserar sig mera för en sådan kameras möjligheter än vad L.B. gjort.

Med utgångspunkt från vad ovan anförts övergår TR:n så till att behandla förvärven av de olika föremålen.

Beträffande åtkomsten av televisionsapparaten (punkt 3), mattorna under punkt 12 samt tavlan under punkt 13 stöds makarnas uppgifter ej av annan bevisning, vilket efter vad som framkommit varit fullt möjligt i vart fall vad gäller mattorna. Det kan därför ej anses tillförlitligen styrkt att det är L.B. som är ägare till dessa föremål.

Vad angår de under punkterna 1, 4 och 7 upptagna tavlorna av O.L., P.Å.-tavlan (punkt 8) och L.J.-tavlan (punkt 10) stöds makarnas uppgifter av intyg, vilka, såvitt gäller punkterna 1, 4, 7 och 10 vitsordats av staten. Av skäl som tidigare anförts kan detta emellertid ej anses tillfyllest för styrkan de av äganderätten till vissa föremål. Vid förvärvet av L.J.- och P.Å.-tavlorna framstår K.B. som mellanman och förmedlare av affären. Intygen om att L.B. var köpare har således byggts på uppgifter K.B. lämnat säljaren. Vid förvärvet av de tre O.L.-tavlorna var K.B. närvarande och affären gjordes upp i makarnas hem. Intyg därom har utfärdats 12 år senare. Vid dessa förhållanden kan L.B. ej anses ha styrkt sin äganderätt till ifrågavarande tavlor.

Det intyg L.B. åberopat till stöd för förvärvet av mattan under punkt 6, vilket intyg för övrigt ej vitsordats av staten, är utfärdat nära 20 år efter det transaktionerna ägt rum och omständigheterna i övrigt kring köpet - detta skedde i de blivande makarnas gemensamma hem och K.B. var närvarande - är sådana att det ej med säkerhet kan sägas att L.B. var den verkliga köparen av mattan.

Som ovan upptagits förefaller L.B:s uppgifter angående förvärvet av kameran med tillbehör (punkt 9) ej trovärdiga. Ej heller här är således L.B:s påstående om äganderätt styrkt.

Vad så gäller Amelin-tavlan (punkt 11) synes vittnet H.F. uppgift om att det var L.B. som köpte tavlan grunda sig på att H.F. av någon hört, att L.B. ärvt pengar. Någon säker slutsats om hur det verkligen förhöll sig med vem av makarna som förvärvat tavlan kan alltså ej dragas. L.B:s äganderätt är förty ej styrkt.

Vad slutligen angår tavlorna under punkterna 2 och 5 avviker L.B:s version av hur köpet gått till från vad E.M. berättat. Av dennas utsaga framgår att det var K.B., som tagit initiativet till köpet av tavlorna, och att hennes besök hos makarna B. ej skedde så slumpmässigt som L.B. velat minnas. E.M. har även uppfattat K.B. såsom konstintresserad. Att E.M. erhöll pengarna av L.B. utgör ej något säkert stöd för påståendet att det var L.B:s egna pengar. Ej heller beträffande dessa tavlor kan således L.B. sägas tillförlitligen ha styrkt sin äganderätt.

Käromålet kan alltså ej till någon del vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har till en början att ta ställning till frågan huruvida dom kan meddelas mot K.B. i enlighet med hans medgivande eller om saken, som TR:n synes ha funnit, är sådan att endast en dom kan ges mot honom och staten.

En process efter hänvisning enligt 4 kap 20 § UB måste nödvändigtvis röra frågan vem av gäldenären och tredje mannen som är rätt ägare till den utmätta egendomen. Enligt förarbetena till bestämmelsen syftar gäldenärens medverkan i processen till att skapa förutsättningar för en allsidig prövning av ägarfrågan och därmed för ett i sak riktigt avgörande (prop 1980/81:8 s 1212). Saken är emellertid sådan att förlikning därom är tillåten. I ett mål av det slaget skall i princip ett medgivande läggas till grund för bifall till käromålet. Den omständigheten att utmätningsgäldenären medger tredje mannens talan medför dock endast att tredje mannens talan mot honom bifalles på formell grund och får inte någon rättsföljd i processen mellan tredje mannen och den utmätningssökande som bestrider käromålet. Medgivandet utesluter alltså inte, att tredje mannens talan vid en materiell prövning i processen mellan honom och sökanden ogillas på den grund att han inte har styrkt sin äganderätt till den omtvistade egendomen. Det föreligger därför inte s k nödvändig processgemenskap mellan gäldenären och sökanden.

På grund av det anförda finner HovR:n att det inte möter hinder att på grund av K.B:s medgivande bifalla L.B:s talan mot honom.

Vid utmätning i sammanboende makars hem anses gäldenären vara ägare till all den egendom som finns där om det inte framgår, att egendomen tillhör den andre maken. För att freda sin egendom måste den icke gäldbundne maken styrka sin äganderätt.

I HovR:n har L.B. och K.B. samt vittnena H.F. och E.M. hörts på nytt. Det har därvid lämnat uppgifter, som i allt väsentligt stämmer överens med dem som antecknats i TR:ns dom.

Av utredningen framgår, att både L.B. och, åtminstone under senare år, även K.B. haft ekonomisk förmåga att anskaffa den omtvistade egendomen. Denna har förvärvats under en lång följd av år och det är därför naturligt om de närmare omständigheterna kring varje förvärv har fallit i glömska. Likaså är det förklarligt om kvitton, fakturor och andra handlingar som tillkommit i samband med förvärven saknas. Men även i de fall då skriftliga handlingar föreligger kan tveksamhet råda eftersom det kan bero av en slump på vilken av makarna exempelvis kvittot på betalning för ett inköpt föremål är ställt. Kvittot kan sålunda vara utställt på den av makarna som verkställt betalningen fastän betalningen skett med den andre makens medel. Av samma skäl kan bevisvärdet av sådana i efterhand upprättade intyg som företetts i målet och av vittnesutsagor vara begränsat. Frågan om den tilltro som kan tillmätas makarnas uppgifter blir därför av särskild betydelse. Det måste beaktas, att de tidigare berörda svårigheterna att fastställa äganderätten allmänt sett kan göra att makar finner det frestande att, när det är fråga om utmätning för den enes skuld, påstå att egendomen tillhör den andre i större utsträckning än i verkligheten är fallet, för att freda egendomen från utmätning.

Utöver det anförda är bl a följande att beakta vid bedömandet av trovärdigheten av de uppgifter makarna B. lämnat. De har berättat att K.B. varit närvarande då tavlorna under 1, 2, 4, 5, 7 och 11 i TR:ns dom förvärvades. Utredningen visar vidare, att han tagit aktiv del i de diskussioner som ledde till köpet av tavlorna under 2 och 5 samt att han i vart fall förmedlat köpen av tavlorna under 8 och 10. Mot bakgrund härav är deras påstående att K.B. inte intresserade sig för konst och överlät på L.B. att ensam köpa konst och prydnadsföremål till hemmet mindre sannolikt. Av intresse i detta sammanhang är också att staten har kunnat visa, att K.B. inte varit främmande för tanken att låta tavlor ingå som dellikvid vid bilaffärer samt att, såvitt framgår av ett utdrag ur ett noteringshäfte avseende checkkonto för hans företag, medel från företaget använts för inköp av konst. Slutligen framstår L.B:s påstående att hon brukade förvara större penningsummor i hemmet och hennes uppgifter om anledningen till detta som föga övertygande.

Vad angår de under 1, 4, 7, 8, 10 och 11 upptagna tavlorna har företetts långt i efterhand upprättade intyg i vilka angivits att tavlorna sålts till L.B., och H.F. har i sitt vittnesmål bekräftat att hon sålt tavlan under 11 till henne. Beträffande tavlorna under 2 och 5 har företetts ett kvitto, enligt vilket E.M. som likvid för tavlorna fått 30 000 kr av L.B.. E.M. har dessutom omvittnat, att hon sålde de båda tavlorna till L.B. men att det var K.B. som formulerade kvittot. Den nu redovisade utredningen kan inte anses ge vid handen att tavlorna köpts för L.B:s egna medel. Andra omständigheter som stöder hennes påstående om äganderätt har inte förebragts.

I fråga om kameran under 9 har företetts ett på L.B. utställt kvitto, vilket får anses avse denna kamera. Enbart genom kvittot kan det emellertid inte anses klarlagt att L.B. köpt kameran för egna medel och annan tillförlitlig utredning till stöd för hennes påstående att hon gjort det föreligger inte.

I fråga om TV-apparaten under 3 och tavlan under 13 saknas verifikationer. Enbart makarna B:s uppgifter kan inte anses utgöra tillräckligt stöd för L.B:s påstående om äganderätt.

I enlighet med det anförda finner HovR:n att L.B. inte styrkt sitt påstående om äganderätt till den nu behandlade egendomen.

Utredningen ger anledning antaga att L.B., när hon och K.B. flyttade samman, hade större tillgångar än denne. Detta ger stöd åt makarnas uppgifter att det verkligen var hon som köpte mattan under punkt 6. Även L.B:s påstående att hon har fått mattorna under punkten 12 av sin mor bär sannolikhetens prägel. HovR:n anser styrkt att dessa tre mattor tillhör L.B..

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom, såvitt avser L.B:s talan mot K.B., att HovR:n förklarar att L.B. framför K.B. är ägare till den egendom som är förtecknad i bilaga 1.

HovR:n gör ej annan ändring i TR:ns dom, såvitt avser L.B:s talan mot staten, än att HovR:n förklarar L.B. ha bättre rätt till de mattor som är angivna under punkterna 6 och 12 i bilaga 1.

(Bilaga 1 till HovR:ns dom motsvarade helt den i TR:ns dom intagna förteckningen över de utmätta föremålen; red:s anm.)

L.B. (ombud advokaten Y.Y.) sökte revision med angivande av såväl staten som K.B. som revisionssvarande och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom måtte bifalla hennes i HovR:n förda talan i dess helhet.

Riksskatteverket bestred i första hand ändring och hävdade i andra hand att L.B. i allt fall inte förmått styrka mer än samäganderätt med K.B. till den av hennes revisionstalan omfattade egendomen.

L.B. förklarade att hon inte i andra hand gjorde gällande samäganderätt till egendomen i fråga.

K.B. medgav bifall till L.B:s revisionstalan.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksskatteverket genom avdelningsdirektören Håkan Åkerlind).

HD beslöt följande dom, som beträffande domslutet omfattades av JustR:n Höglund, Ehrner, referent, och Rydin och som beträffande domskälen avfattades i enlighet med JustR Ehrners mening, till vilken JustR Rydin anslöt sig:

Domskäl

Domskäl. Vad först gäller partsställningen i HD har L.B. fört sin revisionstalan mot såväl staten som K.B.. Eftersom HovR:n på grund av K.B:s medgivande bifallit hennes talan mot K.B., uppkommer fråga, om hon ägt föra talan mot HovR:ns dom i denna del. Härtill är att anföra följande.

L.B. har väckt sin talan om bättre rätt till egendom, som utmätts för K.B:s skulder, efter föreläggande av kronofogdemyndigheten enligt 4 kap 20 § UB. En sådan talan måste enligt lagrummet väckas mot såväl utmätningssökanden som gäldenären. Bestämmelsen överensstämmer härvidlag med 69 § i 1877 års utsökningslag.

Under förarbetena till UB riktade lagrådet kritik mot att det remitterade förslaget bibehöll kravet i 69 § utsökningslagen på att tredje man skulle föreläggas att väcka talan mot inte bara utmätningssökanden utan även gäldenären. Lagrådet pekade därvid på att det ej syntes påkallat eller ens lämpligt att tvinga tredje man att öppna en rättegång även mot gäldenären bl a med hänsyn till de komplikationer som med nuvarande rättegångsordning kunde inträda i en sådan rättegång, "t ex om gäldenären - som ofta nog inte står i någon motsatsställning till tredje man - men inte sökanden medger tredje mans talan". Lagrådet föreslog att föreläggandet för tredje man fick avse endast en skyldighet att väcka talan mot sökanden rörande frågan huruvida tredje mans anspråk utgjorde hinder mot utmätning (prop 1980/81:8 s 1113 f). Departementschefen godtog inte den av lagrådet föreslagna begränsningen utan påpekade att rättegången under alla förhållanden skulle komma att röra frågan vem av gäldenären och tredje mannen som var rätt ägare till egendomen. Det ansågs därför naturligt att gäldenären inte skulle stå utanför rättegången. Departementschefen framhöll också att, om tredje mannen inte skulle väcka talan mot gäldenären, det knappast kunde komma i fråga att låta tredje mannen till följd av ett föreläggande förlora sin eventuella rätt mot den som förvärvade egendomen vid exekutiv försäljning, eftersom exekutivköparen härledde sin rätt närmast från gäldenären. Departementschefen vidhöll således i propositionen förslaget att principen i 69 § utsökningslagen med föreläggande för tredje man att väcka talan mot såväl utmätningssökanden som gäldenären skulle bibehållas (nämnda props 1212(ff).

Av principen har i praxis ansetts följa att tredje mannen, om hans talan ogillas och han vill överklaga avgörandet, måste fullfölja talan i högre instans mot båda de instämda parterna (NJA 1889 s 532). Detta får anses gälla även sedan 69 § utsökningslagen avlösts av 4 kap 20 § UB (se Walin m fl, Utsökningsbalken 1982, s 149 med not 2).

Den i 4 kap 20 § UB bibehållna konstruktionen - som syftar till att få till stånd ett avgörande av frågan, om tredje man åtnjuter sakrättsligt skydd för egendomen gentemot gäldenärens borgenärer - leder således till att endast en dom kan ges för alla som har del i saken. Statens bestridande av L.B:s talan skulle därför av HovR:n ha beaktats även vid prövningen av hennes talan mot K.B. (jfr Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl 1985, s 183). Det av HovR:n meddelade domslutet mot K.B. hade således bort ha samma innehåll som domslutet mot staten. Härav följer att L.B. ägt fullfölja talan mot HovR:ns dom även i den del den avser K.B.. HD upptar således L.B:s revisionstalan även mot K.B. till prövning.

Enligt 4 kap 19 § 1 st UB anses i fråga om sammanboende makar vid utmätning gäldenären vara ägare till lös egendom som de har i sin gemensamma besittning om inte, såvitt nu är i fråga, det framgår att egendomen tillhör den andre maken. Det förhållandevis höga beviskrav som sålunda gäller för att make i utmätningsmålet skall kunna freda lös egendom i makarnas gemensamma besittning från utmätning för andre makens gäld synes vara föranlett av en strävan att underlätta det exekutiva förfarandet. En mer ingående och nyanserad prövning bör emellertid ske i rättegång om bättre rätt till viss egendom och detta oavsett om rättegången anhängiggjorts efter föreläggande enligt 4 kap 20 § UB eller inte (jfr NJA 1976 s 523).

Enligt förarbetena till UB (prop 1980/81:8 s 444) bör föreläggande enligt 4 kap 20 § kunna underlåtas i sådana fall då rättegång redan pågår om bättre rätt till utmätt egendom. Uttalandet visar att bevisprövningen i rättegång efter föreläggande skall ske efter samma principer som i en rättegång om bättre rätt vilken anhängiggjorts utan samband med utmätning. Utgångspunkten vid bevisprövningen i en rättegång om bättre rätt bör således inte vara den presumtion som i utmätningsmålet är förknippad med den ene makens ställning såsom gäldenär. Make som påstår att visst lösöre i makarnas gemensamma besittning tillhör honom eller henne ensam har visserligen bevisbördan för detta sitt påstående. Men med hänsyn till de svårigheter som föreligger för make att efter kanske åtskilliga år förebringa bevisning om sin äganderätt framstår det i en rättegång om bättre rätt till lös egendom i makars gemensamma besittning som motiverat att uppställa ett lägre beviskrav än det som i utsökningsmål förutsätts för kullkastande av presumtionen enligt 4 kap 19 § 1 st UB.

HovR:n synes vid sin värdering av den i målet av L.B. åberopade bevisningen ha utgått från det beviskrav som enligt det anförda gäller vid utmätning. Med det lägre beviskrav som enligt vad som utvecklats i det föregående bör tillämpas i förevarande mål utgör bestämmelserna i 55 kap 14 § RB ej hinder för omprövning av HovR:ns bevisvärdering (jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl 1978, s 95 f).

I målet är ostridigt att L.B. haft tillgångar av sådan omfattning att hon med egna medel har kunnat förvärva de tavlor och andra lösa saker som hon påstår äganderätt till. Vidare saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av hennes påstående, att hon redan genom inflytande från sin uppväxtmiljö utvecklat ett intresse för konst. Av utredningen får emellertid anses framgå att även K.B., i varje fall under den senare delen av den tidsperiod som är i fråga i målet, kunnat finansiera inköpen i fråga.

En genomgång beträffande de olika föremålen punkt för punkt i den till HovR:ns dom fogade bilagan, betecknad bilaga 1 och överensstämmande med den förteckning som upptagits i TR:ns dom under rubriken "Yrkanden m m", leder till följande bedömning.

Angående de under punkterna 2 och 5 antecknade, från E.M. förvärvade tavlorna av W von Gegerfelt och Amelin har i målet företetts ett på L.B. utställt kvitto på 30 000 kr, dagtecknat d 2 mars 1977 och undertecknat av E.M.. Visserligen får det anses framgå av utredningen att även K.B. år 1977 kan ha haft ekonomiska möjligheter att av egna medel betala 30 000 kr. Kvittot, som utfärdats i samband med köpet, bör emellertid mot bakgrunden av vad förut anförts om L.B:s möjligheter att för egen del göra inköp tillerkännas sådan betydelse att det därigenom och genom E.M.:s vittnesmål får anses styrkt att de båda från E.M. inköpta tavlorna förvärvats av L.B. för hennes egna medel och för hennes egen räkning.

De under punkterna 1, 4 och 7 antecknade tavlorna har L.B. enligt ett av konsthandlaren H.R. d 17 aug 1982 utfärdat intyg köpt under år 1970. Intyget är upprättat först tolv år efter det att förvärvet ägt rum. Med hänsyn härtill kan in tyget ej anses utgöra tillräckligt stöd för påståendet att L.B. förvärvat de tre tavlorna för egen räkning.

Den under punkt 8 antecknade tavlan av P.Å. har enligt ett av F.C. undertecknat, d 15 aug 1982 dagtecknat intyg betalats med 3 000 kr av K.B. på uppdrag av L.B. och tydligen inköpts under år 1978. Av utredningen framgår att K.B. varit den som slutfört affären och lämnat köpeskillingen till F.C.. Dennes uppgift i intyget, att K.B. erlagt betalning på uppdrag av L.B., kan med hänsyn härtill inte tillmätas större betydelse än K.B:s egen uppgift härom. Det åberopade intyget, som är utfärdat omkring fyra år efter förvärvet, kan inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att tavlan tillhör L.B..

I fråga om den kamera med tillbehör som antecknats under punkt 9 har L.B. åberopat ett d 22 nov 1980 på henne utställt, av Fischer Foto AB utfärdat kvitto. Ehuru K.B. varit med vid inköpet får kvittot i förening med vad som upplysts om L.B:s betalningsförmåga anses utgöra tillräckligt stöd för L.B:s påstående, att hon inhandlat kameran och utrustningen för egna medel och för egen räkning.

Beträffande den under punkt 10 antecknade tavlan av L.J. föreligger ett av L.J. undertecknat, d 8 april 1982 dagtecknat intyg, enligt vilket han i april 1977 sålt tavlan för 15000 kr till L.B.. Av utredningen framgår att L.J. erhållit betalning genom en mellanhand som mottagit betalning från K.B.. Med hänsyn härtill och då L.J:s intyg tillkommit först fem år efter hans försäljning av tavlan kan tillräckligt stöd inte anses föreligga för L.B:s påstående att hon köpt tavlan för egna medel och för egen räkning.

Den under punkt 11 upptagna Amelin - tavlan har enligt vad utredningen visat förvärvats från konsthandlaren H.F. ur hennes privata konstsamling. H.F. har som vittne sagt sig bestämt minnas att L.B. köpt en Amelin-tavla av henne, ehuru hon inte kunde minnas tidpunkten och omständigheterna kring köpet. H.F:s utsaga är så vag att den inte kan anses utgöra tillräckligt stöd för L.B:s påstående att L.B. för egna medel och för egen räkning inköpt tavlan.

Vad slutligen angår TV-apparaten under punkt 3 och tavlan av O.L. under punkt 13 finns ej någon särskild utredning vid sidan om L.B:s och K.B:s utsagor. Anledning saknas till annan bedömning än den HovR:n gjort i dessa delar.

På grund av det anförda skall L.B. anses äga bättre rätt än såväl staten som K.B., förutom till de mattor som är angivna under punkterna 6 och 12 i bilaga 1 till HovR:ns dom och beträffande vilka hon vunnit helt bifall till sin talan i HovR:n, till de i punkterna 2, 5 och 9 i samma bilaga upptagna föremålen.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom i själva saken att HD förklarar L.B. ha bättre rätt än staten och K.B. - förutom till de mattor som är angivna under punkterna 6 och 12 i bilaga 1 till HovR:ns dom - till följande i samma bilaga upptagna föremål, nämligen under punkt 2 tavla av W von Gegerfelt, punkt 5 tavla sign Amelin -50 och punkt 9 en kamera Canon A-1 med tillbehör.

JustR Lars K Beckman, med vilken JustR Heuman instämde, var av skiljaktig mening beträffande själva saken och anförde: Jag ansluter mig till vad referenten anfört om partsställningen, om att endast en dom skall ges i saken samt om principerna för beviskravet i ett mål av förevarande slag. Även med den nu antagna principiella utgångspunkten för bevisprövningen och oaktat tilltrosregeln alltså ej reser hinder mot ändring av HovR:ns dom föranleder emellertid vad som förekommit inför HD inte beträffande någon egendom till frångående av HovR:ns bedömning, att L.B. ej visat att hon är ägare till den egendom varom nu är fråga.

HovR:ns domslut skall därför fastställas såvitt angår den av L.B. förda talan mot staten och ändras i fråga om L.B:s talan mot K.B. så att det i denna del överensstämmer med domslutet i förhållande till staten.

JustR Höglund var av skiljaktig mening beträffande motiveringen så tillvida att han menade, att av domskälen 6, 7 och 8 st angående skilda beviskrav bort utgå och att dessa jämte 9 st bort ersättas med följande:

Beträffande själva saken är till en början ostridigt att L.B. haft tillgångar av sådan omfattning att hon med egna medel har kunnat förvärva de tavlor och andra lösa saker som hon påstår äganderätt till. Vidare saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av hennes påstående, att hon redan genom inflytande från sin uppväxtmiljö utvecklat ett intresse för konst. Till stöd för sin talan har hon åberopat både muntlig och skriftlig bevisning. Vid prövningen härav blir till stor del den tilltro som kan tillmätas den muntliga bevisningen, och då särskilt makarna B:s egna uppgifter under sanningsförsäkran, av betydelse. I den mån så är fallet kan emellertid enligt 55 kap 14 § RB ändring i HovR:ns dom inte ske med mindre synnerliga skäl föreligger att det bevisvärde som ligger i den muntliga bevisningen är annat än HovR:n antagit. Till den del däremot som den skriftliga bevisningen är sådan att den bör tillerkännas avgörande betydelse utan hänsyn till den tilltro som kan tillmätas den muntliga bevisningen, utgör nyssnämnda lagrum inte hinder mot en annan bedömning än den HovR:n gjort.

Till utveckling av sin mening rörande beviskravet anförde JustR Höglund: Vad som anförts i 6, 7 och 8 st av domskälen angående olika beviskrav vilar på uppfattningen att, när make i egenskap av tredjeman vill freda lös egendom i makarnas gemensamma besittning från utmätning för andra makens gäld, ett högre beviskrav ställs på maken i utsökningsmålet än i mål om bättre rätt till egendomen. Utgångspunkten för denna uppfattning är att presumtionsregeln i 4 kap 19 § UB - enligt vilken gäldenären anses som ägare till lös egendom som makarna har i sin gemensamma besittning, om det ej, såvitt nu är i fråga, framgår att egendomen tillhör den andre - gäller endast i utsökningsmål men inte i mål om bättre rätt till egendomen. Större krav skulle därmed ställas på makens bevisskyldighet i det förra än i det senare målet.

Enligt min mening är beviskravet detsamma i de båda slagen av mål. Maken har i båda att, kort och gott, styrka sitt påstående om bättre rätt. (Däremot gäller redan i utsökningsmålet en uppmjukning av beviskravet när maken påstår endast samäganderätt. Då räcker det med att maken "gör sannolikt" att de är samägare.) Det åligger honom sålunda inte att styrka sin rätt mera i det ena målet än i det andra. Den skillnad som kan föreligga är skenbar och sammanhänger med att möjligheterna att prestera bevisning är olika i det ena och det andra slaget av mål. Om t ex ett kvitto på eller intyg om inköpt egendom ensamt anses tillräckligt som bevis i mål om bättre rätt till egendomen, är kvittot eller intyget också tillräckligt som bevis i utsökningsmålet. Det krävs t ex inte ytterligare ett intyg i utsökningsmålet. Och ingalunda är det så att det räcker med sannolika skäl i målet om bättre rätt till egendomen, under det att det i utsökningsmålet krävs att maken styrker sin rätt. Inte heller måste han i utsökningsmålet prestera sådan bevisning att det befinnes uppenbart att egendomen är hans, under det att det i målet om bättre rätt räcker att det är styrkt.

Maken skall i båda slagen av mål styrka sin rätt. Detta är också iakttaget i UB, i det att kronofogdemyndigheten i utsökningsmålet skall enligt 4 kap 20 § UB förelägga make som påstår bättre rätt till egendomen att väcka talan i saken "om skäl föreligger". Det krävs alltså ingalunda att maken styrkt sin rätt (jfr prop 1980/81:8 t ex s 443 f och Walin m fl, Utsökningsbalken 1982, s 148). Ty om han gjort det, är saken klar och egendomen fri från utmätning. När det gäller kravet på de skäl som måste presteras för att hänvisning skall erhållas kan nämnas att en viss uppmjukning skett i UB i förhållande till tidigare rätt (69 § utsökningslagen), i det att "sannolika skäl" ersatts med "skäl" (jfr dock NJA 1983 s 410 I och II). Om maken i utsökningsmålet presterar sådan bevisning att den måste anses räcka i ett mål om bättre rätt till egendomen, bör bevisningen godtas även i utsökningsmålet. Maken skall således inte hänvisas till rättegång enbart för att få tillfälle att förebringa sin bevisning i rättegång om bättre rätt, när han redan gjort det i utsökningsmålet. Det vore en onödig omgång och skulle ge upphov till en rad alldeles onödiga rättegångar. En annan sak är om bevisningen befinnes osäker men likväl tillräcklig för att motivera en hänvisning. Den här förut nämnda presumtionsregeln i 4 kap 19 § UB har karaktär av bevisbörderegel och torde, utöver vad som direkt följer därav i fråga om bevis bördan, ha sitt främsta värde däri att, när ingen annan omständighet till stöd för makens rätt föreligger än den gemensamma besittningen, egendomen kan utan vidare tas i mät i sin helhet. Däremot torde presumtionsregeln inte ha den verkan att den medför ett strängare beviskrav för maken i utsökningsmålet än i ett mål om bättre rätt. Den torde, liksom den i överensstämmelse med allmänna civilrättsliga grundsatser upptagna presumtionsregeln i 4 kap 18 § om gäldenärens äganderätt till egendom som gäldenären har i sin besittning, gälla i det ena som det andra slaget av mål.

Slutligen kan anmärkas att ett jämförelsevis strängt synsätt tillämpas i fråga om påståenden från make som vill freda egendom från utmätning för andra makens gäld (se t ex de förut nämnda fallen NJA 1983 s 410 I och II). Men det gäller i såväl utsökningsmålet som målet om bättre rätt till egendomen och är utslag av en allmän princip när fråga är om makes förhållande till den andra makens borgenärer. Jfr t ex 8 kap 4 § GB angående överlåtelse av egendom makar emellan. För övrigt kan också erinras om 32 § KL och övriga återvinningsregler i fråga om gäldenären närstående. Å andra sidan gäller också att vid prövningen av den bevisning som maken förebringar beakta de svårigheter som här ofta möter en make (jfr LU 1980/81:23 s 30 och Walin m fl, a a s 145).

Litteratur ang beviskravet: Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 3 uppl 1986, s 108 f och Gregow, SvJT 1984 s 274.