NJA 1987 s. 61

Genom ansökan om stämning, som inkom till Mjölby TR d 10 april 1985, yrkade allmän åklagare ansvar å R.v.D. för misshandel under påstående att han på kvällen d 5 mars 1985 och under påföljande natt i sin lägenhet misshandlat V.J. genom att upprepade gånger slå honom i ansiktet. TR:n dömde d 19 april 1985 R.v.D. för bl a ifrågavarande misshandel. Domen vann laga kraft.

I stämningsansökan till TR:n d 6 aug 1985 yrkade åklagaren ansvar å R.v.D. för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: I samband med bråk i R.v.D:s dåvarande lägenhet i Mjölby natten till d 6 mars 1985 fattade denne tag i den liggande V.J:s högra fot och vred denna så att brott uppstod på skenbenet och vad benet. Med hänsyn till skadans allvarliga art och den råhet R.v.D. visade bör brottet bedömas vara grovt.

R.v.D. yrkade att det nya åtalet skulle avvisas, eftersom gärningen prövats genom den tidigare domen.

TR:n (rådmannen Swan) lämnade i beslut d 10 sept 1985 yrkandet utan bifall och anförde därvid att den gärning R.v.D. senast åtalats för ej omfattades av den tidigare domens rättskraft.

R.v.D. anförde besvär i Göta HovR och yrkade att HovR:n måtte avvisa åtalet.

Åklagaren bestred bifall till yrkandet.

HovR:n (hovrättsråden Löwendahl och Åkesson) anförde i slutligt beslut d 19 dec 1985:

Skäl. Enligt 30 kap 9 § RB må, sedan tid för talan mot dom utgått, fråga om ansvar å den tilltalade för gärning som genom domen prövats ej upptagas ånyo. Vid bedömande av frågan om den tidigare domen mot R.v.D. och det nya åtalet mot honom avser samma gärning har HovR:n att jämföra gärningsbeskrivningarna. Båda avser misshandel mot samma person under samma tidrymd och på samma plats. Skillnaderna i beskrivningen av den brottsliga handlingen och brottsresultatet är emellertid så stora, att det likväl ej kan anses vara fråga om samma gärning. På grund härav omfattas den gärning R.v.D. nu åtalats för ej av den tidigare domens rättskraft. TR:ns beslut skall således fastställas.

HovR:ns beslut. HovR:n fastställer TR:ns beslut.

Referenten, hovrättsrådet Ericsson, var av skiljaktig mening och anförde bl a: Enär båda gärningsbeskrivningarna måste anses avse misshandel begången mot samma person under samma tidsrymd, finner jag att den nu åtalade gärningen har prövats genom TR:ns lagakraftvunna dom. Åtalet skall därför avvisas.

R.v.D. (offentlig försvarare advokaten C.K.) anförde besvär och yrkade att åtalet mot honom för grov misshandel måtte avvisas.

Riksåklagaren medgav bifall till R.v.D:s yrkande.

I sitt genmäle anförde riksåklagaren bl a: Frågan om vad som utgör kriterium på en gärnings identitet är omstridd inom doktrinen och det uppstår ibland tillämpningssvårigheter när det gäller att bestämma en brottmålsdoms rättskraft. Inom doktrinen har frågan behandlats bl a av Gärde, Nya rättegångsbalken (1949) s 400 ff och s 409 ff, Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft (1949), Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB (1968) s 147 ff samt Ekelöf Rättegång II (1985) s 118 ff och Rättegång III (1980) s 118 ff. Frågan har också vid skilda tillfällen varit föremål för HD:s bedömning, bl a i NJA 1974 s 11, 1975 s 260 och 1980 s 686.

Vid bedömningen av vad som omfattas av en brottmålsdoms rättskraft enligt 30 kap 9 § RB måste enligt min mening också beaktas vad som gäller beträffande ändring eller justering av åtal enligt 45 kap 5 § RB och om resning i 58 kap RB.

Enligt 45 kap 5 § 1 st RB äger åklagaren utvidga ett åtal mot en tilltalad till att avse annan gärning. Den regeln är dock fakultativ eftersom rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter skall finna utvidgningen lämplig. Enligt 45 kap 5 § 3 st RB äger åklagaren beträffande en åtalad gärning bl a åberopa en ny omständighet till stöd för åtalet så länge omständigheten rör samma gärning. Den regeln är obligatorisk. Om ett nytt åtal väcks mot en tidigare dömd person utgör den tidigare domen hinder endast om åklagaren hade varit hänvisad till bestämmelsen om utvidgning av åtal i 45 kap 5 § 1 st RB om frågan hade aktualiserats vid den första lagföringen. Om det nya åtalet däremot endast innefattar en omständighet som åklagaren enligt det tredje stycket i paragrafen alltid hade kunnat åberopa till stöd för åtalet i det första målet rör det nya åtalet samma gärning som den tidigare varför fråga om ansvar inte lär upptas enligt 30 kap 9 § RB. (Jfr Ekelöf Rättegång II s 134 ff).

Den angivna rättstillämpningen skulle kunna leda till stötande resultat om det beträffande en dömd person skulle komma fram omständigheter rörande brottet som visar att brottet rätteligen vore att anse som väsentligt allvarligare än det han dömts för. Den omvända situationen kan självfallet också uppstå. För dessa situationer finns dock resningsinstitutet som remedium. I processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning SOU 1925:32 s 236 anförs som motivering för institutet resning till men för tilltalad följande: "Det måste vara för rättskänslan stötande, om en person, som genom lagakraftvunnen dom dömts till böter för vållande till annans död ej skulle kunna ånyo åtalas, därest bevis kommer i dagen, som otvivelaktigt angiva, att hans brott varit mord." Detta synsätt har kommit till uttryck i bestämmelsen i 58 kap 3 § 2 RB som alltså kan bli tillämplig om möjligheten att väcka nytt åtal är utesluten på grund av en tidigare doms rättskraft.

Frågan om gärningsidentitet i det aktuella målet bör ses mot bakgrund av det nu anförda. Det första åtalet mot R.v.D. innefattade ett påstående om att han på visst sätt deltagit i misshandel av V.J. under kvällen och natten mot d 6 mars 1985. Det senare väckta åtalet avser också misshandel mot V.J. under samma tidrymd och på samma plats. Enligt min mening utgör den omständigheten att R.v.D. också skulle ha brutit V.J:s ben ett, visserligen väsentligt, men dock endast nytt moment i den tidigare åberopade gärningen. Det torde inte råda någon tvekan om att åklagaren - om förhållandet vid den första lagföringen varit känt för honom - hade ägt att jämlikt 45 kap 5 § 3 st RB justera åtalet mot R.v.D. så att det skulle ha kommit att omfatta även tillfogandet av benbrottet. Jag anser därför att det senare väckta åtalet avser samma gärning - i den betydelse detta begrepp har enligt 30 kap 9 § och 45 kap 5 § RB - som den R.v.D. dömts för. Denna min uppfattning finner jag mig ha stöd för såväl i doktrinen som i HD:s bedömningar av rättskraftsfrågor, särskilt NJA 1974 s 11.

Betänkande

HD (JustR:n Brundin, Palm, Bengtsson, Jermsten, referent, och Freyschuss) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Litteratur: Se hänvisningar intagna i riksåklagarens här ovan återgivna genmäle.