NJA 1987 s. 680

Domskäl

Domskäl. I domskälen antecknade HovR:n att J.M. hörts på nytt i HovR:n och därvid berättat i allt väsentligt i överensstämmelse med de uppgifter som antecknats i TR:ns dom dock med följande tillägg: H.D. svarade för de närmare detaljerna kring hämtandet av narkotikapartiet och lämnade uppgift om priset. Varken denne eller C.S. kunde resa till Istanbul. Alla visste att han själv gillade att resa. Han tyckte om äventyr och spänning och den vinst som förväntades av resan var därför inte det viktigaste för honom. Han kände efter ett tag tveksamhet inför vad som planerades, men han vågade inte hoppa av. Han kan inte närmare förklara vad han var rädd för. Såsom han uppfattade det, bestod hela affären av tre faser: H. skulle svara för kontakterna, han själv skulle hämta heroinet och C. skulle sälja partiet i Sverige. H. följde med honom för att se till att han verkligen köpte en flygbiljett. Denna, liksom samtliga utlägg under vistelsen i Istanbul, betalades av hans egna medel. Det var H. som bestämde hans avresa till d 11 dec. Han kände själv en viss olust inför resan och lyckades uppskjuta avresedagen till d 13 dec. Väl på Arlanda tog han undan 5 000 kr för sina omkostnader och lät sedan A.J. växla resten av pengarna. Det var uppgjort att C. och H:s insatser skulle sättas in i en bank i Istanbul i hans namn. Den turkiske leverantören, vars namn och adress han inte kände till, skulle kontakta honom på det hotell han bodde under vistelsen i Istanbul och sedan överlämna narkotikan på flygplatsen samma dag han skulle fara hem till Sverige. Leverantören skulle också säga hur mycket pengar han ville ha för leveransen. Det var aldrig meningen att han själv skulle kontrollera narkotikapartiet. Eftersom han vantrivdes i Istanbul och var rädd, ville han tämligen omgående avbryta vistelsen och åka hem. Han vågade dock inte göra så, eftersom C. och H. skulle betala in sina insatser till någon bank. Han vet inte varför han ringde ett antal samtal till H. i stället för till C. som var överenskommet. Under hela vistelsen i Istanbul var han berusad. Han frågade aldrig under sina telefonsamtal till Sverige om de övrigas insatser och när dessa skulle finnas tillgängliga. Anledningen härtill var att han instinktivt hoppades att hela affären skulle gå om intet. Han fick aldrig några alarmerande rapporter från Sverige.

HovR:n anförde vidare i domskälen: I likhet med TR:n finner HovR:n utrett att J.M. tillsammans med H.D. och C.S. beslutat förvärva 0,5-1 kg heroin, vilket parti skulle smugglas in i Sverige och överlåtas här. Det är vidare utrett att J.M. vid utresan till Turkiet medfört ca 50 000 kr i svensk och utländsk valuta och att syftet med resan varit att J.M. i Istanbul skulle sammanträffa med leverantören eller med företrädare för denne för att mot vederlaget i pengar utfå narkotikapartiet och sedan föra det hem till Sverige.

J.M:s handlande framstår som ett led i en organiserad illegal narkotikahantering. I likhet med TR:n finner HovR:n att J.M. genom att resa till Turkiet och befordra de medel som avskilts för heroinaffären vidtagit åtgärd som varit ägnat att främja narkotikahandel. Han har därigenom gjort sig skyldig till sådant narkotikabrott som avses i 1 § punkt 5 narkotikastrafflagen. Som TR:n funnit är brottet att anse som fullbordat, trots att överlåtelsen inte kom till stånd. Vad J.M. anfört beträffande ett frivilligt tillbakaträdande saknar vid denna prövning betydelse för bedömningen. I likhet med TR:n finner HovR:n vidare att narkotikabrottet skall bedömas som grovt och att J.M. härutöver är övertygad om ansvar för stämpling till grov varusmuggling samt för narkotikabrott. I fråga om påföljden godtar HovR:n TR:ns bedömning.

Vid planerade och tilltänkta förvärv av narkotika utgör ersättningen ett direkt hjälpmedel för att genomföra den brottsliga gärningen. HovR:n delar TR:ns uppfattning att de pengar som beslagtagits hos J.M. varit avsedda för narkotikaförvärvet och därigenom utgjort hjälpmedel till det narkotikabrott som J.M. nu döms för. Särskilda skäl föreligger att förverka pengarna. TR:ns beslut i denna del skall alltså stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

J.M. (offentlig försvarare advokaten G.B.) sökte revision med samma yrkanden som i HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Jan Danielsson).

Domskäl

Domskäl. Genom J.M:s egna uppgifter, som vinner stöd av övriga omständigheter, är bl a följande utrett. J.M., H.D. och C.S. beslutade gemensamt och i samråd att olovligen förvärva 0,5-1 kg heroin i Turkiet, smuggla narkotikan till Sverige och överlåta det här. Enligt deras överenskommelse skulle J.M. ombesörja förvärvet i Istanbul och sedan föra narkotikan till Sverige. I detta syfte reste J.M. till Istanbul med omkring 50 000 kr i kontanter, som enligt överenskommelsen skulle utgöra J.M:s insats. De ytterligare medel som behövdes för genomförandet av uppdraget skulle H.D. och C.S. ställa till J.M:s förfogande genom insättning på bank i Istanbul. J.M. återvände emellertid till Sverige med oförrättat ärende.

Av utredningen framgår vidare att J.M. avstod från att i Istanbul invänta avtalad narkotikaleverans eftersom han dels fått anledning misstänka att polisen i Stockholm upptäckt vad som var på gång, dels funnit uppdraget vara förenat med oförutsedda svårigheter.

Genom de ändringar i narkotikastrafflagen som trädde i kraft d 1 juli 1983 skedde bl a en precisering i 1 § av de förfaranden som är straffbelagda som narkotikabrott. Förutom sådan hantering av narkotika som redan enligt dessförinnan gällande lagstiftning utgjorde narkotikabrott - i huvudsak överlåtelse, framställning och innehav av narkotika - upptogs sålunda under skilda punkter i §:n dels förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte (p 3), dels viss praktisk befattning med narkotika (p 4) dels ock vissa förfaranden som inte behöver innebära någon fysisk befattning med narkotika men som typiskt sett är ägnade att främja narkotikahandel (p 5). Vid försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott skall, om gärningen avser annat än innehav, dömas till ansvar enligt BrB:s regler.

Överlämnande av betalningsmedel för narkotika kan enligt 1 § 3 och 4 §narkotikastrafflagen bestraffas som förberedelse till förvärv av narkotika, om förvärvet syftar till vidareöverlåtelse. Mottagande av betalningsmedel för narkotika kan likaledes utgöra förberedelse till narkotikabrott, som då består av överlåtelse av narkotika. När någon påträffas med pengar eller annat som uppenbarligen har anknytning till den illegala narkotikahanteringen, har det dock i praktiken visat sig svårt att fastställa, om fråga är om betalningsmedel avsedda för framtida förvärv liksom om de har mottagits på ett sådant sätt som förutsätts för förberedelseansvar eller om de härrör från genomförda överlåtelser.

I 1 § 5 stadgas straff bl a för den som förvarar eller befordrar vederlag för narkotika eller som företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. Bestämmelsen gäller främst i fråga om vederlag för redan fullbordade narkotikabrott. Men straffansvar enligt bestämmelsen avses kunna följa oberoende av om befattningen rör något som är avsett som vederlag eller som redan har överlämnats som vederlag. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att den har tillkommit mot bakgrund av de speciella problem som uppstår genom att den grova narkotikabrottsligheten i en helt annan utsträckning än annan grövre brottslighet förekommer i organiserade och systematiska former. Olika slag av straffvärda förfarandet utgör därför ofta led i sådan verksamhet utan att kunna knytas till konkreta brott. Sådana förfaranden har i bestämmelsen preciserats som särskilt avgränsade brott. Förarbetena ger vidare vid handen att bestämmelsen tar sikte på de gärningsmän som utan att vara huvudmän ändock genom sina åtgärder utgör en förutsättning för narkotikahandeln, de s k mellanmännen och kurirerna. Det har framstått som naturligt och från kriminalpolitisk synpunkt önskvärt att genom lagstiftning skapa möjligheter att straffrättsligt beivra deras handlande. (Prop 1982/83:141 s 21 ff.)

J.M. gav sig ut med egna medel och tillhörde själv dem för vilkas räkning han i Turkiet skulle ombesörja förvärvet av narkotikan. Hans förfarande ingick som ett led i en större brottsplan som han själv varit med om att besluta. J.M. kan sålunda inte anses ha intagit ställning som kurir i förhållande till H.D. eller C.S.. Av vad som här har anförts om innebörden av straffbestämmelsen i 1 § 5 narkotikastrafflagen följer att J.M:s åtgärder inte skall bedömas som brott enligt denna bestämmelse. De är däremot att uppfatta som försök till grovt narkotikabrott.

Av det föregående framgår att J.M. inte tillbakaträdde frivilligt från försöket på sådant sätt att han enligt 23 kap 3 § BrB kan undgå straffansvar.

På grund av det anförda skall J.M. dömas för försök till grovt narkotikabrott. J.M. är härutöver övertygad om stämpling till grov varusmuggling samt narkotikabrott. I fråga om påföljden föreligger ej skäl att frångå HovR:ns bedömning.

J.M. har tagit befattning med de i beslag tagna pengarna på ett sätt som utgör brott enligt narkotikastrafflagen. På grund härav och då det föreligger särskilda skäl skall pengarna förverkas enligt 6 § 2 st andra meningen samma lag.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att J.M. döms enligt 1, 3 och 4 §§narkotikastrafflagen, 1, 3 och 8 §§varusmugglingslagen samt 23 kap 1 och 2 §§ BrB för försök till grovt narkotikabrott, narkotikabrott samt stämpling till grov varusmuggling till den av HovR:n bestämda påföljden.

JustR Nyström anförde till utveckling av sin mening: Beträffande sådana förfaranden som i 1 § 5 narkotikastrafflagen preciserats som särskilt avgränsade brott är att märka, att departementschefen uttalat som sin mening (prop 1982/83:141 s 21), att straffansvar bör inskränkas till åtgärder som typiskt sett är ägnade att främja den mer organiserade eller eljest grövre narkotikabrottsligheten. Denna begränsning har i lagtexten kommit till uttryck genom att där föreskrivits att förfarandet skall ha varit ägnat att främja narkotikahandel. Med sådan får enligt departementschefen förstås en mer vanemässig eller yrkesmässig överlåtelseverksamhet liksom också sådana större förvärv eller överlåtelser som uppenbarligen förutsätter en organiserad eller eljest mer omfattande avyttringsverksamhet i missbrukarledet. Däremot bör dit inte räknas tillfälliga överlåtelser av mindre mängder narkotika eller förvärv för eget bruk även om sådana sker vanemässigt.

Bestämmelsen tar således sikte på de s k mellanmännen och kurirerna. Om emellertid 1 § 5 narkotikastrafflagen är tillämplig enbart på vissa gärningsmän - vilket kan sägas vara en från legalitetssynpunkt tveksam avgränsning - uppkommer i praktiken situationer, där samma gärning kan komma att bedömas olika beroende på gärningsmannens ställning i förhållande till brottsligheten i dess helhet. Om t ex en kurir av någon mottar en summa pengar för att förvara den eller befordra den till annan person är brottet fullbordat i och med mottagandet. I vart fall är utrymmet för ett tillbakaträdande ytterst litet liksom även för en bedömning av hans brottslighet som förberedelse. Om däremot den person som avser att förvärva narkotika och senare överlåta den av annan erhåller en summa pengar torde närmast bli fråga om en förberedelse till det planerade brottet. Ett frivilligt tillbakaträdande kan väl tänkas under en inte obetydlig tid. Samma resonemang kan även föras då ett brott för kuriren är att anse som fullbordat men för huvudmannen blir att bedöma som försök. Departementschefen synes ha uppmärksammat problemet och har därvidlag - efter att ha anmärkt att den i 1 § 5 narkotikastrafflagen upptagna gärningsformen i princip är subsidiär till föregående gärningsformer i §:n, såsom överlåtelse, framställning och förvärv - uttalat (samma prop s 24), att i fråga om försök, förberedelse och stämpling till förvärv eller överlåtelse situationen ställer sig något annorlunda. Straffskalorna för dessa fall är lägre än för fullbordade brott och med hänsyn härtill lär, enligt departementschefen, vid konkurrens mellan å ena sidan försök, förberedelse och stämpling och å den andra främjande av narkotikahandel den sistnämnda brottstypen vara att tillämpa.

Det sist angivna uttalandet kan möjligen sägas ge vid handen, att vid konkurrens det fullbordade brottet skall äga företräde för att möjliggöra en strängare straffmätning. Att ur ett mer omfattande brottsligt sammanhang bryta ut ett led som i sig men i annat sammanhang är straffbart som ett fullbordat brott kan emellertid inte anses stå i överensstämmelse med ett naturligt straffrättsligt betraktelsesätt. Övervägande skäl får i stället anses tala för en restriktiv tolkning av den ifrågavarande straffbestämmelsen.

Av lagförarbetena får sammanfattningsvis sägas framgå, att bestämmelsen i 1 § 5 narkotikastrafflagen inte har tillkommit med tanke på den situationen att någon ger sig ut med egna medel för att köpa narkotika. Medför han å andra sidan inte bara egna utan också andras medel till betalning för narkotika, kan han emellertid anses som kurir och hans förfarande innefatta brott enligt 1 § 5 narkotikastrafflagen. Den som med egna och andras pengar reser för att hämta ett beställt parti narkotika får vidare anses företa en åtgärd som i så hög grad påminner om befordran av vederlag för narkotika att den är straffbar enligt samma lagrum. Fråga är då hur den situationen skall bedömas att medgärningsmännens tillskott skall överlämnas till eller eljest göras tillgängliga för "kuriren" efter det att resan påbörjats men innan han skall fullgöra betalningen eller den situation som är föremål för prövning i detta mål.

Vad som i denna del lagts J.M. till last är endast att han viss dag med flyg avrest till Istanbul i Turkiet och att han befordrat vederlaget - 50 000 kr - avsett för förvärvet av heroinet. Gärningsbeskrivningen överensstämmer sålunda med 1 § 5 narkotikastrafflagen.

Det är utrett i målet, att J.M. inte någon gång, i Sverige eller i Istanbul, kom i besittning av de medel, som enligt överenskommelse H.D. och C.S. skulle tillskjuta för förvärvet av heroin. Av utredningen framgår emellertid även att de pengar - med bortseende från något belopp för bestridande av reskostnader - som J.M. medförde och som han själv satsat i den planerade affären var avsedda som betalning för det beställda partiet och att detta belopp var känt för de båda andra. De pengar J.M. medförde är att betrakta som vederlag för narkotika. Med hänsyn till att J.M:s resa endast var en del av en detaljerad plan att förvärva och överlåta narkotika är det utan betydelse att de pengar han medförde utgjordes av hans eget tillskott till affären. J.M. får anses ha befordrat vederlag för narkotika.

Även om genom den förebragta bevisningen i målet - främst de av riksåklagaren åberopade inspelningarna av telefonsamtal - J.M. knappast synes ha kunnat självständigt påverka händelseutvecklingen i Istanbul har annat inte gjorts gällande än att J.M:s förfaranden ingick som led i den större brottsplanen. J.M. har sålunda ej intagit ställningen av kurir till de övriga gärningsmännen. Med den restriktiva tolkning som enligt vad ovan anförts bör tillämpas när det gäller 1 § 5 narkotikastrafflagen skall därför J.M:s åtgärder bedömas inte som fullbordat brott enligt sagda bestämmelse utan som försök till grovt narkotikabrott.

Av utredningen framgår att J.M. inte tillbakaträtt frivilligt från försöket på sådant sätt att han enligt 23 kap 3 § BrB kan undgå straffansvar.