NJA 1987 s. 719
När tredje man, som anfört besvär över kronofogdemyndighets beslut om utmätning, inte vunnit bifall till sitt förstahandsyrkande att utmätningen skulle upphävas men förelagts att väcka talan enligt 4 kap 20 § UB, har det ansetts att med tillämpning av 18 kap 4 § RB vardera parten skall bära sin kostnad i besvärsprocessen.
HD
För uttagande av fordringar tillkommande staten och televerket på J.O. utmätte kronofogdemyndigheten i Värnamo distrikt d 5 dec 1984 en präglingsmaskin Cicrespi som fanns i en av J.O. disponerad lokal.
Zetatrade AB anförde besvär i Göta HovR och yrkade att utmätningen skulle hävas eller att bolaget skulle föreläggas att väcka talan om bättre rätt till den utmätta egendomen. Bolaget gjorde därvid gällande att maskinen tillhörde bolaget och hyrts ut till J.O..
Televerket och J.O. medgav bolagets talan, medan riksskatteverket bestred ändring.
Bolaget yrkade ersättning för rättegångskostnader.
HovR:n (hovrättslagmannen Persson samt hovrättsråden Ström, referent, och Ericsson) meddelade beslut i målet d 5 maj 1986.
På grund av televerkets medgivande hävde HovR:n utmätningen såvitt avsåg televerkets fordran.
Beträffande statens fordran fann HovR:n att bolaget inte kunde anses ha styrkt äganderätt till präglingsmaskinen och att bolagets yrkande gentemot staten om hävande av utmätningen inte kunde bifallas men att det fanns skäl att förelägga bolaget att väcka talan om bättre rätt till maskinen. I enlighet härmed föreskrevs i beslutet: Vad gäller statens fordran ändrar HovR:n kronofogdemyndighetens beslut endast på så sätt att bolaget med tillämpning av 4 kap 20 § UB föreläggs att, inom en månad från det att HovR:ns beslut delges bolaget, vid Värnamo TR väcka talan i saken mot staten och J.O.. Efterkoms inte föreläggandet har bolaget förlorat sin rätt mot staten om inte staten inom den angivna tiden väckt talan i saken mot bolaget. Den utmätta egendomen får inte säljas utan bolagets samtycke förrän tvisten blivit slutligt avgjord eller tiden för talans väckande utgått.
I fråga om rättegångskostnaderna anförde HovR:n: Televerkets inställning i målet har inte föranlett några kostnader för motparten. Televerket skall därför ej åläggas ersättningsskyldighet för bolagets rättegångskostnader. - Bolaget kan inte anses som vinnande part gentemot staten/riksskatteverket. På grund härav bör bolaget självt svara för sina rättegångskostnader.
Bolaget (ställföreträdare advokaten Å.V.) anförde besvär och yrkade att HD skulle antingen förordna, att Värnamo TR vid det slutliga avgörandet angående äganderätten till maskinen hade att uttala sig i frågan om rättegångskostnadsersättningen i besvärsprocessen, eller tillerkänna bolaget den ersättning för kostnader som bolaget i processen framställt yrkande om.
Riksskatteverket bestred bifall till besvären.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Engström, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. I målet är upplyst - - - se HD:s beslut - - - i ämnet tillämpas.
Enligt 18 kap 14 § 2 st RB skall rätten när målet avgörs, besluta i fråga om rättegångskostnaderna. Detsamma gäller i högre rätt beträffande fråga som fullföljts särskilt (18 kap 15 § 2 st). Ett undantag från nyssnämnda regel återfinns i 18 kap 15 § 3 st där det stadgas att, när mål återförvisas, kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Sistnämnda bestämmelse får anses uttömmande reglera de fall när högre rätt kan underlåta att pröva kostnadsfrågan. Någon analog tillämpning beträffande fall av nu aktuellt slag kan därför inte komma i fråga.
Fråga uppkommer då om en klagande, som fått hänvisning att väcka talan enligt 4 kap 20 § UB, är att anse som vinnande i besvärsprocessen.
Om en klagande, som yrkar att utmätningen skall upphävas, vinner bifall till sitt yrkande står klart att han vunnit. Han återfår ju den utmätta egendomen och förhållandena återgår, om det låter sig göra, till de som var rådande före utmätningen. Om klaganden med samma yrkande hänvisas att väcka talan enligt 4 kap 20 § UB är frågan mer svårbedömd. I denna situation är inte slutligt avgjort huruvida utmätningen kommer att hävas eller inte.
Hänvisningen att väcka talan kan i sig knappast anses utgöra någon egentlig framgång. Möjlighet att föra talan om bättre rätt till utmätt egendom föreligger även utan hänvisning därtill i en besvärsprocess (se NJA 1984 s 217 II). Emellertid medför hänvisning att väcka talan att vidare verkställighet av utmätningen inte får äga rum (se 8 kap 5 § UB). Detta innebär, om det utmätta godset inte redan sålts, att det inte kan försäljas och att klaganden således har möjlighet att, om han anses ha bättre rätt till egendomen, återfå den. Även i de fall då godset sålts men köpeskillingen inte fördelats innebär ett beslut om hänvisning att klagandens framtida rätt till ersättning säkerställs. Det torde endast vara genom att anföra besvär över utmätningen som ett sådant resultat kan åstadkommas. Klaganden får i sådana fall anses ha vunnit bifall till en del av sin talan.
Däremot kan en klagande när hela verkställigheten har ägt rum inte anses ha vunnit någon framgång om han hänvisas att väcka talan om bättre rätt. Han har ju möjlighet att väcka sådan talan utan hänvisning härtill i besvärsprocessen.
I de fall då klaganden således kan anses ha vunnit delvis bifall till sin talan i besvärsprocessen skall 18 kap 4 § RB tillämpas. Enligt HD:s mening bör därvid klaganden i allmänhet själv bära sin rättegångskostnad.
I målet har bolaget uppnått att den utmätta egendomen inte får säljas innan den pågående tvisten om bättre rätt till egendomen avgjorts. Bolaget skall därför anses ha vunnit bifall till sin talan i sådan mån att vad i föregående stycke sagts skall äga tillämpning. HovR:ns beslut i fråga om rättegångskostnaden skall således fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut såvitt nu är i fråga.
HD (JustR:n Welamson, Palm, Broomé, Sterzel och Solerud, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I målet är upplyst att bolaget efterkommit HovR:ns föreläggande att väcka talan mot staten och J.O. vid Värnamo TR.
Bolaget har som grund för sin talan i HD i första hand anfört att frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna i besvärsprocessen skall med analog tillämpning av 18 kap 15 § 3 st RB ankomma på Värnamo TR. I andra hand har bolaget gjort gällande att det skall anses som vinnande part i HovR:n och därför tillerkännas ersättning enligt 18 kap 1 § samma balk.
I UB saknas regler om vem som skall svara för rättegångskostnad när talan fullföljs mot kronofogdemyndighets beslut. Till följd av den i 18 kap 1 § 2 st i balken intagna hänvisningen skall RB:s regler i ämnet tillämpas.
Enligt 18 kap 14 § 2 st RB skall rätten samtidigt med att ett mål avgörs meddela beslut angående rättegångskostnaden. När mål återförvisas skall dock enligt 18 kap 15 § 3 st RB frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. För en analog tillämpning av denna undantagsbestämmelse i fall som det förevarande saknas stöd i lag eller förarbeten. Det synes inte heller i övrigt vara möjligt att med stöd i tillämplig lagstiftning förordna att frågan om kostnadsfördelningen i ett mål av detta slag skall slutligt prövas i mål som väcks efter föreläggande enligt 4 kap 20 § UB.
Bolaget har visserligen fått bifall till sitt andrahandsyrkande om föreläggande enligt nyssnämnda lagrum. Härigenom har bolaget vunnit främst fördelen av ett uppskov i utmätningsförfarandet (se 8 kap 5 § UB). Bolagets förstahandsyrkande om upphävande av utmätningen har emellertid lämnats utan bifall. Föreligger en sådan situation bör i princip, med tillämpning av 18 kap 4 § RB, förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Någon omständighet som föranleder avsteg från denna princip föreligger inte i detta fall. Bolaget skall alltså, som HovR:n har funnit, stå sina egna kostnader i HovR:n.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer, såvitt nu är i fråga, det slut vartill HovR:n kommit.
JustR Solerud anförde till utvecklande av sin mening: När högre rätt avgör ett fullföljt mål skall samtidigt rättegångskostnaderna för fullföljden prövas och fördelas med hänsyn till utgången i målet. Detta gäller också när viss till rättegång i underrätt hörande fråga prövas av högre rätt dit den fullföljts särskilt (18 kap 15 § 2 st RB). I ett sådant fall torde fördelningen av parternas kostnader i första instans för den särskilt fullföljda frågan komma att prövas och fördelas i samband med att hela målet avgörs och på grundval av utgången då. Med hänsyn härtill synes det naturligt att den lägre instansen vid avgörandet av hela målet slutligen fördelar också kostnaderna i fullföljdsinstansen efter samma grund. Stöd för ett sådant förfarande finns i litteraturen (Gärde m fl, Nya RB s 219 f; jfr även beträffande rättegångskostnadsfrågor då talan fullföljts mot mellandom Welamson, SvJT 1969 s 944 och 1982 s 123 angående rättsfallet NJA 1965 s 171).
Det skulle ligga i linje med det sagda att låta parternas kostnader för den besvärsprocess vid vilken tredje man föreläggs att väcka talan enligt 4 kap 20 § UB bli slutligen fördelade i det mål som anhängiggjorts till efterkommande av föreläggandet. Frågan om fördelningen av besvärsprocesskostnaderna skulle emellertid med detta vara löst endast för vissa situationer och inte för alla.
Således måste det t ex antas förekomma fall där en tredje man som i besvärsprocessen blivit förelagd att väcka talan, inte efterkommer föreläggandet. För att hans motpart inte skall komma att ändå få bära sina egna kostnader för besvärsprocessen fordras att tredje man betraktas som tappande part i denna. Vilken part som skall anses som vinnande resp tappande i processen synes emellertid innefatta en vansklig bedömning. Inte minst gäller detta när, såsom i förevarande mål, tredje man yrkat i första hand att utmätningen upphävs och i andra hand att han föreläggs att väcka talan. (Från synpunkter som här är av intresse bör med angivet fall likställas det då domstolen ogillar yrkandet om utmätningens upphävande men meddelar föreläggande att väcka talan utan att yrkande härom framställts.)
Om tredje man vinner bifall till sitt yrkande att utmätningen skall upphävas får han självfallet anses vara såsom vinnande part i besvärsprocessen berättigad till ersättning för sina kostnader enligt 18 kap 1 § RB. Lika klart är att han får anses vara tappande part enligt nämnda bestämmelse om hans besvär ogillas och föreläggande att väcka talan enligt 4 kap 20 § UB inte meddelas. När yrkandet om utmätningens upphävande ogillas men föreläggande att väcka talan meddelas, kan tredje man i så måtto anses vara tappande att han genom föreläggandet inte uppnår vad han i främsta rummet eftersträvade. Utmätningen består. Å andra sidan vinner tredje man obestridligen normalt en fördel på så sätt att det exekutiva förfarandet vilar. Viss betydelse som en fördel för tredje man kan måhända tillmätas även den omständigheten att fullföljdsinstansen ansett det anspråk som åberopats till stöd för yrkandet om utmätningens upphävande vara sådant att det borde bli föremål för en grundligare prövning i särskild rättegång. Vad tredje man vunnit är emellertid inte helt lätt att väga mot det han tappat. Det senare avser en slutlig prövning av saken, nämligen utmätningens bestånd, medan det förra har avseende på förfarandet och endast är temporärt. Att tredje man i denna situation inte kan anses ha vunnit helt står klart, men argument synes kunna anföras till stöd för både den ståndpunkten att han varit delvis vinnande och den att han tappat helt.
Till ytterligare belysning av frågan om vem som är tappande och vinnande part i besvärsprocessen finns det skäl att se på det fallet att tredje man inte yrkat utmätningens hävande utan begränsat sin talan till ett yrkande om föreläggande med vilket han vinner framgång. I ett sådant fall är det svårt att komma ifrån att betrakta tredje man som den vinnande parten. En jämförelse kan här göras med det förhållande som uppkommer när ett föreläggande enligt 4 kap 20 § UB meddelats av kronofogdemyndighet och ett sådant beslut fastställs av högre instans efter fullföljd av utmätningssökanden. Tredje man måste då betraktas som vinnande part, berättigad till ersättning för sina kostnader i fullföljdsinstansen.
Intar man den ståndpunkten att tredje man, som i besvärsprocessen vinner framgång med sitt enda yrkande att han föreläggs att väcka talan, skall vara berättigad till ersättning för sina kostnader i denna process, uppkommer frågan om det rimliga i att hans motpart får bära inte bara sina egna utan även tredje mans kostnader, trots att tredje man kanske förlorar den talan han senare väcker. Vid sidan av den tidigare berörda möjligheten att slutligen fördela kostnaderna i målet som följer på föreläggandet, blir den av bolaget åberopade bestämmelsen i 18 kap 15 § 3 st RB, som reglerar återförvisningsfall, av intresse. I förarbetena till denna bestämmelse anfördes det nämligen att, om part på vilkens talan ett mål återförvisats blev tappande part i målet efter dess återupptagande, det i allmänhet inte var rimligt att parten erhöll ersättning för sina kostnader i den högre rätten därför att han där kunde anses ha vunnit i fråga om återförvisningen (NJA 111943 s 242). Den sålunda berörda situationen bär drag gemensamma med den som beträffande besvärsprocessen behandlats i det närmast föregående.
Som redan antytts föreligger det dock en väsentlig skillnad mellan återförvisningsfallet och det fall som diskuteras här. I det förra - liksom för övrigt även i det speciella fall där grunderna för 18 kap 15 § 3 st RB tillämpats (NJA 1976 s 711 i fråga om hänvisning enligt 10 kap 20 § 2 st RB; jfr också t ex NJA 1984 s 692 och Welamson, SvJT 1982 s 123 ang mellandomsfall i vilka part haft rättshjälp; jfr emellertid tillämpningen av 58 kap 8 § RB då ansökan om återställande av försutten tid enligt 12 § samma kap bifalles) - föreligger det ett mål i vilket kostnadsfrågorna kan slutligen avgöras. I föreläggandefallet är situationen en annan. Där ankommer det på tredje man (eller möjligen hans motpart) att bestämma huruvida någon vidare rättegång skall komma till stånd. En bestämmelse för föreläggandefallen liknande den som gäller vid återförvisning skulle visserligen kunna innebära en lösning av frågan om tredje mans kostnader en om han ansågs som vinnande part i besvärsprocessen skulle han få ersättning för kostnaderna först om han väcker den talan han förelagts att väcka och vinner framgång därmed. En lösning beträffande problemet med motpartens egna kostnader i besvärsprocessen tillhandahålls emellertid inte för det fall föreläggandet inte efterkoms.
Om tredje man anses som vinnande när han begränsat sin talan till ett yrkande om föreläggande och vunnit bifall till detta måste konsekvensen rimligen bli att den som yrkat utmätningens upphävande men i stället blivit förelagd att väcka talan anses ha vunnit delvis. Då föreligger emellertid de nyss berörda problemen. Endast om tredje man som i besvärsprocessen uppnått föreläggande, oavsett vilka yrkanden han framställt, i strid mot det förut anförda betraktas som tappande part skulle - med antagande att kostnaderna omfördelas i målet efter föreläggandet - ett rimligare resultat uppnås.
Av det anförda torde framgå att problemet med behandlingen av rättegångskostnaderna i utsökningsmål inte kan genom rättstillämpningen ges en i allo tillfredsställande lösning. Det synes angeläget att problemet uppmärksammas av lagstiftaren.