NJA 1987 s. 730

Domslut

Fastighetsdomstolens avgörande. Besvären lämnas utan bifall.

I-B.A. och medparter anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland och yrkade undanröjande av beslutet om fastighetsreglering.

B.S. och M.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Meurling och Sjöblom, fastighetsrådet Hultdin samt hovrättsassessorn Aurell, referent) anförde i utslag d 28 sept 1984:

Domskäl

Skäl. Parterna har var på sin sida fört i huvudsak samma talan i HD som i HovR:n. I-B.A. och medparter har dock frånfallit påståendet, att fastighetsregleringen inte uppfyller båtnadsvillkoret enligt 5 kap 4 § 1 st FBL.

Frågan i målet gäller närmast huruvida fastighetsreglering sökts av någon som varit behörig därtill, så att ansökningen kunnat läggas till grund för den fastighetsreglering som genomförts i samband med avstyckningen.

Av handlingarna i målet framgår att, sedan M.S. och B.S. förvärvat ett område av den L.N. tillhöriga fastigheten Sörbyn 37:2 i Bodens kommun samt L.N. och B.S. ansökt om avstyckning av området, B.S. gjort ansökan om fastighetsreglering, bestående i att till det förvärvade området läggs ett område av den I-B.A. och med parter tillhöriga fastigheten Sörbyn 2:3 i samma kommun. I-B.A. och medparter har bestritt att fastighetsregleringen får komma till stånd, eftersom M.S. och B.S. inte är ägare till en fastighet utan endast ägare till ett område av en fastighet och därför inte behöriga att påkalla fastighetsregleringen.

För att fråga om fastighetsbildning skall få tas upp till prövning krävs enligt 2 kap 2 § 1 st FBL ansökan. Undantag från kravet på ansökan görs i vissa i lagen särskilt angivna fall då fastighetsbildningsmyndigheten äger företa fastighetsbildningsåtgärd av eget initiativ. Om sådant fall är nu inte fråga. När det gäller fastighetsreglering får fastighetsbildningsmyndigheten enligt 5 kap 6 § FBL inte gå utöver vad som kan anses omfattat av ansökningen.

Enligt 5 kap 3 § 1 st FBL tillkommer rätten att påkalla fastighetsreglering ägare av fastighet som berörs av regleringen. §:n innehåller vidare bestämmelser om rätt för förvärvare vid expropriation eller liknande tvångsförvärv att begära fastighetsreglering liksom rätt för byggnadsnämnd eller LSt att i vissa fall begära sådan reglering. Om dessa bestämmelser är emellertid ej fråga i målet.

Varken i 5 kap 3 § FBL eller i någon annan § i lagen finns angivet vad som menas med fastighet. Fastighetsbegreppet diskuterades dock under förarbetena till FBL. I det förslag som låg till grund för lagen tog 1954 års fastighetsbildningskommitté upp en bestämmelse av innehåll att med fastighet avsågs sådan enhet som var redovisad i fastighetsregister som särskild fastighet. I anledning härav anförde departementschefen (prop 1969:128 s B 79; NJA II 1970 s 158) att han var tveksam till detta förslag främst därför att man vid fastighetsbildning eller fastighetsbestämning med hänsyn till bestående förhållanden i vissa fall hade behov av att behandla egendom som fastighet fastän registrering inte skett men förhållandena var sådana att egendomen enligt registreringsbestämmelserna skulle registreras som särskild fastighet. Enligt departementschefens mening borde fastighetsbegreppet vid tillämpningen av FBL ha den vidare innebörden att det skulle innefatta, förutom vad som införts i registret, egendom som enligt registreringsbestämmelserna skulle införas i registret. Han hänvisade i sammanhanget till att då föreliggande förslag till JB byggde på denna innebörd av fastighetsbegreppet.

Det avstyckade området av fastigheten Sörbyn 37:2 utgör inte någon fastighet i den mening detta begrepp används i FBL. Enligt ordalydelsen i 5 kap 3 § 1 st FBL har således M.S. och B.S. inte varit behöriga att ansöka om fastighetsreglering.

Frågan vem som har rätt att ta initiativ till de olika typer av fastighetsbildningsåtgärder som kan förekomma enligt FBL är särskilt reglerad beträffande varje institut för sig. Av särskilt intresse i detta mål är, utom bestämmelsen i 5 kap 3 § 1 st om rätt att påkalla fastighetsreglering, stadgandena i 10 kap 6 § om att avstyckning kan ske dels på ansökan av fastighetens ägare dels - när det som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genom köp eller annat förvärv - på ansökan av såväl förvärvaren som fångesmannen. Denna senare föreskrift om rätt för ägare av styckningslott att söka avstyckning saknar motsvarighet när det gäller fastighetsreglering.

Nu angivna skillnad stöder den slutsats som kan dras redan av ordalydelsen av 5 kap 3 § 1 st, nämligen att M.S. och B.S. såsom ägare av styckningslotten inte varit behöriga att påkalla den fastighetsreglering som är en förutsättning för att någon fastighet skall kunna bildas.

Det i målet aktuella fastighetsbildningsbeslutet har emellertid omfattat inte endast en fastighetsreglering utan också en avstyckning. Fråga uppkommer därmed huruvida den omständigheten att en kombinerad förrättning ägt rum medför att M.S. och B.S. likväl bör anses behöriga att påkalla förrättningen, närmast då på den grunden att det område som uppkommer genom den kombinerade förrättningen kan utgöra en självständig fastighet.

Som framgår av 2 kap 2 § 2 st FBL får flera fastighetsbildningsåtgärder handläggas gemensamt vid en förrättning eller, om de börjat handläggas gemensamt, delas upp på skilda förrättningar. I anslutning till denna bestämmelse anförde departementschefen (a prop s B 85; NJA II 1970 s 166) att både gemensam handläggning av olika fastighetsbildningsåtgärder och dess motsats - uppdelning på olika förrättningar - var viktiga medel för att åstadkomma ett rationellt förrättningsförfarande. Eftersom det knappast kunde medföra några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt, borde det enligt departementschefens mening vara möjligt för fastighetsbildningsmyndigheten att i dessa hänseenden förfara helt efter vad myndigheten fann mest ändamålsenligt i det enskilda fallet.

Detta uttalande tar sikte på de praktiska fördelar som är förenade med en kombination av fastighetsbildningsåtgärder. Det kan däremot inte tilläggas den innebörden att frågan vem som skall ha rätt att ta initiativ till en viss fastighetsbildningsåtgärd i sådana fall skall bedömas inte med hänsyn tagen till den särskilda åtgärd det är fråga om utan med beaktande av vad som kan bli resultatet av ett kombinerat fastighetsbildningsbeslut.

I anslutning till 5 kap 1 § FBL diskuterade departementschefen kombinationen avstyckning och fastighetsreglering. Han anförde därvid först att överföring av mark, som är den mest betydelsefulla åtgärd som kan företas vid fastighetsreglering, i flertalet fall skulle komma att äga rum mellan enheter som utgjorde självständiga fastigheter. Med fastighet förstods därvid enligt departementschefen sådan enhet som i fastighetsregistret var redovisad som särskild fastighet. Vid förrättning kunde emellertid uppkomma behov av att kombinera avstyckning med fastighetsreglering. Den omständigheten att styckningslott inte formellt utgjorde självständig fastighet innan den registrerats skulle emellertid enligt departementschefen inte hindra att styckningslotten vid en kombinerad förrättning behandlades som sådan enhet som avsågs i §:n. Till styckningslotten kunde sålunda vid den kombinerade förrättningen överföras sådan andel i samfällighet som hörde till annan fastighet än stamfastigheten. Departementschefen menade att det också var möjligt att till förmån för styckningslott lägga servitut på annan fastighet än sådan som berördes av delningen (a prop s B 334-335; NJA II 1970 s 255-256).

Av departementschefens uttalande synes kunna utläsas att departementschefen även i detta sammanhang höll fast vid principen, att med fastighet i första hand förstås sådan enhet som är redovisad som särskild fastighet i fastighetsregistret. I belysning av vad som enligt det förut anförda avses med fastighet i FBL måste antas att departementschefen inte avsett att vid kombination av avstyckning och fastighetsreglering ägaren av styckningslotten skulle ha en självständig rätt att påkalla fastighetsregleringen.

Av lantmäteriverkets yttrande framgår att bestämmelsen i 5 kap 3 § 1 st FBL i praxis har kommit att ges en vidare innebörd. Lantmäteriverket har sålunda bl a uttalat att det har ansetts möjligt att tillägga en styckningslott ett servitut på en grannfastighet genom fastighetsreglering både i det fallet då ett sådant servitut är en nödvändig förutsättning för genomförandet av avstyckningen och i det fallet då servitutet inte är en absolut förutsättning för avstyckningen.

En tillämpning enligt det anförda kan i många fall framstå som praktisk och överensstämmande med att FBL utformats så att den vid tillämpningen skall ge utrymme för en avsevärd rörelsefrihet. Emellertid måste också beaktas att fastighetsreglering kan innebära att enskild markägare tvingas avstå mark till annan. En vidsträckt tillämpning av reglerna om initiativrätt medför en motsvarande utvidgning av möjligheterna till tvångsförvärv av mark enskilda emellan. Detta utvisas också med all tydlighet av situationen i det nu aktuella målet, där förvärvare av en styckningslott med den av lantmäteriverket förfäktade tolkningen av FBL skulle kunna tvångsvis erhålla en del av en angränsande bestående fastighet, trots att ägarna av denna senare fastighet enligt vad de uppgivit i målet skulle själva vilja utnyttja området för bebyggelse. I detta sammanhang kan också uppmärksammas att den initiativrätt till fastighetsreglering som enligt 5 kap 3 § 2 st FBL tillkommer förvärvare vid expropriation eller liknande tvångsförvärv är begränsad. I förarbetena har uttalats (a prop s B 346; NJA II 1970 s 259) att den rätt att påkalla fastighetsreglering som tillerkänts expropriant och liknande företagare strängt begränsas genom det syfte som regleringen måste ha, nämligen att undanröja eller minska olägenhet av expropriationen eller åtgärden. Exproprianten får enligt motiven inte befatta sig med andra fastighetsbildningsfrågor än sådana som har ett direkt samband med expropriationsföretaget.

Av det anförda framgår att övervägande skäl talar för att, i överensstämmelse med ordalagen i 5 kap 3 § FBL, rätt att påkalla fastighetsreglering i ett fall som det förevarande tillkommer endast ägare av fastighet. Till följd härav har M.S. och B.S. såsom ägare av enbart ett område inte ägt påkalla den omtvistade fastighetsregleringen. Denna skall därför undanröjas. Som följd härav skall också avstyckningen undanröjas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns utslag undanröjer HD fastighetsbildningsmyndighetens beslut om avstyckning av ett område från Sörbyn 37:2 i Bodens kommun och fastighetsreglering rörande styckningslotten och Sörbyn 2:3 i samma kommun.

JustR Vängby, med vilken JustR Knutsson förenade sig, var av skiljaktig mening och anförde: FBL har av lagstiftaren avsiktligen utformats så att den vid tillämpningen ger utrymme för en avsevärd rörelsefrihet, både vid förändringar i den jord- och planpolitiska målsättningen (se SOU 1963:68 s 113) och vid handläggningen av fastighetsbildningsfrågor (se SOU 1963:68 s 122 f och prop 1969:128 s B 190 samt NJA II 1970 s 204). Ett exempel på den anpassning till skilda förhållanden som lagen medger är möjligheten att vid en fastighetsbildningsförrättning handlägga flera fastighetsbildningsåtgärder gemensamt (se 2 kap 2 § 2 st och a prop s B 85 f samt NJA II 1970 s 166). En sådan kumulation av åtgärder kan avse även olika fastighetsbildningsinstitut. Beträffande sammanläggning och klyvning eller avstyckning framgår detta uttryckligen av lagtexten. Av FBL:s nyss antydda grunder följer emellertid att även andra institut kan förenas vid en och samma förrättning.

Vad särskilt angår samtidig tillämpning av fastighetsreglering och avstyckning har sådan uttryckligen förutsatts i förarbetena till FBL. Departementschefen anförde att vid förrättning kunde uppkomma behov av att kombinera avstyckning med fastighetsreglering och att den omständigheten att styckningslott inte formellt utgjorde självständig fastighet innan den registrerats inte hindrade att styckningslotten vid den kombinerade förrättningen behandlades som sådan enhet som avsågs i bestämmelsen i 5 kap 1 § om de olika åtgärder som kan företas vid fastighetsreglering (a prop s 334 f samt NJA II 1970 s 256). Som exempel på åtgärder till förmån för styckningslotten nämndes därvid överförande av sådan andel i samfällighet som hör till annan fastighet än stamfastigheten samt bildande av servitut som belastar annan fastighet än sådan som berörs av delningen.

För att servitut skall få bildas genom fastighetsreglering krävs att det är av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning (7 kap 1 §). Tanken kan därför uppenbarligen inte ha varit att fastighetsreglering för bildande av servitut skulle få kombineras med avstyckning endast för det fall att styckningslotten även utan servitutet skulle kunna bilda en fastighet. Enligt vad lantmäteriverket upplyst i sitt yttrande torde det i praxis anses som helt klart att det är möjligt att tillägga en styckningslott ett servitut på en grannfastighet såväl i fall då ett sådant servitut är en nödvändig förutsättning för genomförandet av avstyckningen som i fall då servitutet inte är en absolut förutsättning för avstyckningen. Det kan inte komma i fråga att på denna punkt nu underkänna förarbetsuttalandena och den praxis som sålunda utbildat sig.

När det gäller förening vid samma förrättning av sammanläggning med avstyckning eller klyvning är i lagen direkt angivet att vad som sägs om fastighet som sammanläggs med annan även gäller del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning utbryts för sammanläggning (12 kap 1 § 2 st). Motsvarande bestämmelse saknas när det gäller förening av avstyckning och fastighetsreglering i samma förrättning. För att en sådan kombinerad förrättning skall vara möjlig är emellertid en motsvarande tillämpning av begreppet fastighet i bestämmelserna om fastighetsreglering nödvändig, något som även är förutsatt i förarbetena. En sådan analogi framstår som inte bara tillåten utan också tämligen självklar.

I det förut åberopade uttalandet i förarbetena nämns inte kombinationen avstyckning och fastighetsreglering i form av marköverföring. Tyngdpunkten i uttalandet får emellertid anses ligga på vad som sägs om behovet av att kunna förena avstyckning med fastighetsreglering och om att styckningslotten i så fall får behandlas som sådan enhet som avses i 5 kap 1 §. Vad därutöver sägs får fattas som exempel som inte kan hindra att lagtexten ges en enhetlig tillämpning. Enligt lantmäteriverkets yttrande torde det vara fast praxis att en styckningslott kan behandlas som fastighet vid en fastighetsreglering även om denna avser marköverföring. Det finns inte heller saklig grund för att tillämpa bestämmelserna olika, beroende på om fastighetsregleringen avser bildande av servitut eller marköverföring. Ett vid fastighetsreglering bildat servitut som avser exempelvis rätt till väg över en grannfastighet kan vara väl så betungande för denna som en mindre marköverföring.

Vad som i förevarande fall främst synes väcka betänkligheter är att den åsyftade fastighetsregleringen ter sig som enbart en tvångsvis genomförd storleksförbättring av styckningslotten. Fastighetsbildningskommittén ville med vissa förbehåll förbjuda en fastighetsreglering som företogs enbart i syfte att åstadkomma förändring av fastighets storlek (SOU 1963:68 s 309). Kommitténs förslag på denna punkt godtogs emellertid inte av departementschefen, som framhöll att det endast sällan torde förhålla sig så att regleringens syfte uteslutande är att vinna en storleksförbättring utan att i allmänhet andra faktorer kommer med i bilden (a prop s B 357, NJA II 1970 s 262). I förevarande fall torde det stå klart att den tilltänkta fastighetsregleringen skulle medföra en avsevärd förbättring av fastighetsförhållandena på platsen, sedda i stort. Det får därför antagas att, om ägaren till stamfastigheten begärt den tilltänkta fastighetsregleringen, denna skulle ha kunnat genomföras i förening med avstyckning av den bostadstomt som avsetts skola bildas genom den överklagade förrättningen. Någon skillnad i sak skulle detta inte innebära.

Det finns inte heller skäl att till skydd för andra sakägare hålla fast vid en formell tillämpning av begreppet fastighet när det gäller rätten att söka fastighetsreglering, en tillämpning som dessutom enligt vad förut påvisats strider mot vad som i förarbetena förutsatts kunna ske i likartade fall. Det sagda gäller även en begränsning av rätten för ägaren av en styckningslott att göra sådan ansökan till fall då styckningslotten i och för sig kan bilda en egen fastighet. Skyddet för sakägarna står i stället att finna i de materiellrättsliga bestämmelserna om förutsättningar för fastighetsreglering, något som också påpekats av departementschefen när han avstyrkte den av kommittén föreslagna spärren mot storleksförändringar. Detta innebär bl a att enligt 5 kap 8 § fastighets graderingsvärde inte får minskas väsentligt. Härtill kommer att fastighetsägare alltid skall erhålla ersättning för förlust som han lider genom att fastighetens värde minskas.

På grund av det anförda har M.S. och B.S. varit behöriga att ansöka om den fastighetsreglering som målet rör.

Såsom HovR:n funnit kan ej heller i övrigt hinder anses föreligga för den begärda fastighetsbildningen.

Jag fastställer det slut vartill HovR:n kommit.