NJA 1987 s. 815

Domskäl

TR:n (hovrättsfiskalen Olsson) anförde i dom d 4 jan 1985: Yrkanden m m. P.T. och A.M. ingick äktenskap d 27 juli 1968. Inför äktenskapet upprättade parterna d 26 juli 1968 ett äktenskapsförord (ektepakt). Genom dom d 22 juni 1982 dömde TR:n till äktenskapsskillnad mellan parterna. Tvist har härefter uppkommit om den rätta tolkningen av äktenskapsförordet vad beträffar frågan huruvida avkastningen skall vara enskild egendom eller giftorättsgods. Under åberopande av att ovisshet råder om nämnda rättsförhållande och med påstående att denna ovisshet länder henne till förfång har A.M. efter stämning å P.T. yrkat att TR:n måtte fastställa att det mellan parterna ingångna äktenskapsförordet ej innefattar avkastningen av enskild egendom. P.T. har bestritt bifall till käromålet. Parterna har förklarat sig vara ense om att svensk rätt skall tillämpas i målet.

Grunder. A.M. har som grund för sin talan gjort gällande att avkastningen av enskild egendom i äktenskapet är giftorättsgods då ej annat särskilt föreskrivits genom äktenskapsförordet.

P.T. har som grund för sitt bestridande av käromålet gjort gällande att det av ordalydelsen i äktenskapförordet klart framgår att det överhuvudtaget icke skulle förekomma någon egendomsgemenskap.

P.T. har anfört: Efter giftermålet år 1968 flyttade makarna till Schweiz, där P.T. skulle studera under ett år. P.T. var emellertid under denna tid skriven i Norge och hade en mindre lägenhet där. När P.T. avslutat sina studier i Schweiz flyttade parterna till Sverige. - Innan giftermålet hade parterna överenskommit att egendomsgemenskap inte skulle förekomma och att äktenskapsförord skulle upprättas. Med anledning härav tog P.T. kontakt med en i Norge verksam advokat och bad denne ombesörja att ett äktenskapsförord med angivet innehåll upprättades. Eftersom parterna vid den tiden uppehöll sig i Danmark tog den norske advokaten kontakt med en dansk kollega. Denne upprättade förordet, vilket undertecknades d 26 juli 1968. Förordet har intagits i rättens protokoll såväl i Norge som i Sverige.

P.T. har åberopat ett av professorn P.L. avgivet utlåtande angående tolkningen av äktenskapsförordet.

Parterna har i målet blivit ense om att svensk rätt skall tillämpas på den tvist som föreligger om tolkningen av äktenskapsförordet. Med hänsyn härtill och då tvisten avser fråga varom parterna enligt svensk intern rätt kan träffa avtal bör svensk lag tillämpas (jfr NJA 1978 s 590)

I 6 kap 8 § sista stycket GB ges en tolkningsregel av innehåll att avkastning inte är enskild såvida det ej särskilt föreskrivits. I motsats till testamente tolkas äktenskapsförord restriktivt (jfr NJA 1959 s 161), dvs så litet avsteg som möjligt från den legala ordningen.

Det omtvistade äktenskapförordet innehåller den föreskriften:... "ikke skal medføre formuesfellesskap mellom oss. Hver av oss skal som særeie beholde det vi nå eier og senere erverver. Härigenom har enligt TR:ns uppfattning inte på det sätt som anges i förenämnda lagrum kommit till uttryck att även avkastningen skulle vara enskild. Käromålet skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att det mellan parterna d 26 juli 1968 ingångna äktenskapsförordet inte innefattar avkastning av enskild egendom.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n utöver vad som antecknats i TR:ns dom anfört bl a följande.

P.T.: Vid tiden för äktenskapets ingående hade Karsholms gods överlåtits på P.T. av hans farfar, vars önskemål var att godset i framtiden skulle stanna inom släkten. Mot bl a denna bakgrund ansågs det vara nödvändigt att någon egendomsgemenskap icke skulle få förekomma, när P.T. skulle ingå äktenskap. Därmed åsyftades även avkastningen av enskild egendom. I äktenskapsförordet, som är avfattat på norska, är ej angivet olika typer av förvärv utan föreskrivs att "ekteskapet ikke skall medføre formuesfellesskap mellom oss". Tydligare kan det icke skrivas, när man avser att överhuvudtaget icke vilja ha något giftorättsgods inkluderande även avkastning av enskild egendom.

A.M.: Det var först någon dag före bröllopet, som P.T. förde frågan om äktenskapsförord på tal. Han förklarade då att de skulle uppsöka en dansk advokat för att skriva på ett äktenskapsförord. Vid fråga vad som skulle bli följden om hon inte ville gå med på detta förklarade P.T. att det då inte blev något bröllop. Det är sålunda inte riktigt att parterna var ense om att upprätta ett äktenskapsförord Hon vill framhålla att förordet förts på tal vid flera tillfällen under äktenskapet och att P.T. därvid förklarat att vid en eventuell separation skulle han se till att hon på allt sätt tillfördes egendom ur boet, som om äktenskapsförordet egentligen inte var i kraft. Förordet var en eftergift gentemot farfadern, men parterna emellan har man sålunda haft en annan syn på förordet för det fall att en separation skulle bli ett faktum.

P.T. har vidare uppgett: Frågan om äktenskapsförord mellan parterna togs upp minst 14 dagar före bröllopet. P.T. hade förklarat för A.M. vad anledningen var till nödvändigheten av äktenskapsförordet. Han kan icke erinra sig någon större protest från hennes sida. P.T. bestrider att äktenskapsförordet förts på tal vid flera tillfällen under äktenskapet men medger att det vid något tillfälle diskuterats rent teoretiskt. Han hade aldrig någon tanke på att det skulle kunna bli någon skilsmässa mellan parterna. För att belysa att parterna själva under äktenskapet inte haft någon tanke på att avkastningen skulle vara giftorättsgods kan nämnas, att varken P.T. eller A.M. hållit avkastning av enskild egendom avskild eller behandlat avkastningen på annat sätt än övrig enskild egendom.

P.T. har även i HovR:n åberopat P.L:s utlåtande angående tolkningen av äktenskapsförordet samt utdrag ur den norska ektefelleloven d 20 maj 1927 nr 1. I 24 § ektefelleloven sägs "att avkastning av særeie blir felleseie, såfremt ikke annet gyldig er bestemt". P.L. har i sitt utlåtande uttalat, att när det i äktenskapsförordet sägs att äktenskapet inte skall medföra "formuesfellesskap mellom oss" innebär äktenskapsförordet "fullstendig særeie" samt att kravet i 24 § ektefelleloven om uttrycklig bestämmelse beträffande avkastningen otvivelaktigt är uppfyllt.

HovR:n gör följande bedömning.

I likhet med TR:n finner HovR:n att svensk lag skall tillämpas.

Frågan är alltså om ifrågavarande äktenskapsförord i enlighet med bestämmelsen i 6 kap 8 § 2 st GB kan anses innefatta "en särskild föreskrift" att även avkastning av enskild egendom skall vara enskild.

I motiven till nämnda bestämmelse uttalas bl a: Avkastningen kommer i regel att användas till familjens underhåll och, om besparingar uppkommer, bör dessa skäligen ingå i den kommande bodelningen. En sådan med billigheten överensstämmande ordning får antagas vara i allmänhet avsedd, och i de fall, då annan ordning anses önskvärd, må bestämmelse därom meddelas i rättshandlingen.

Det bör vidare beaktas att svensk rättspraxis - såsom TR:n framhållit - intar en restriktiv hållning vid tolkning av äktenskapsförord.

Med utgångspunkt i det nu anförda gör HovR:n den bedömningen att ordalydelsen i det omtvistade äktenskapsförordet inte ger uttryck för att avkastningen skall vara enskild. Inte heller framgår av utredningen, att parterna vid upprättandet av äktenskapsförordet närmare diskuterat dess innebörd och att de varit överens om att äktenskapsförordet skulle reglera även frågan om avkastningen av enskild egendom. Anledningen till att äktenskapsförordet tillkommit har - såsom P.T. uppgett - varit att Karsholms gods i framtiden skulle stanna inom hans släkt. Härav följer emellertid inte att även avkastningen av enskild egendom skulle vara enskild.

Vad gäller P.L:s tolkning av äktenskapsförordet bör framhållas att denna utgår från den norska lagbestämmelsen, som har en annan ordalydelse än den svenska och tillåter en extensiv tolkning av äktenskapsförord (se Ot. prpnr 58/1926 Om ektefellers formuesforhold s 16 och därvid fogat Utkast till lov om ektefaellers formuesforhold s 94).

På grund av det anförda finner HovR:n att äktenskapsförordet inte innefattar särskild föreskrift om avkastning av enskild egendom. P.T:s vadetalan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

P.T. (ombud till en början advokaten S.W. och senare advokaten B.S.) sökte revision och yrkade, såsom yrkandet slutligt bestämdes, att HD, med ändring av HovR:ns dom, måtte ogilla A.M:s talan.

A.M. (ombud advokaten G.W.) bestred ändring.

P.T. ingav och åberopade i HD rörande tolkningen av äktenskapsförordet rättsvetenskapliga utlåtanden av professorn P.L. med utgångspunkt i norsk rätt, professorn F.T-J. rörande dansk rätt och professorn A.A. angående svensk rätt.

A.A. anförde i utlåtande d 6 nov 1985 i huvudsak:

Den till mig ställda frågan gäller om, vid en tolkning enligt svensk rätt, avkastning på egendom blivit enskild genom det äktenskapsförord som A.M. och P.T. ingick d 26 juli 1968, dvs dagen före deras giftermål. I förordet stadgas att undertecknarna "som akter å inngå ekteskap med hverandre, bestemmer herved at ekteskapet ikke skal medføre formuesfellesskap mellem oss. Hver av oss skal som særeje beholde det vi nå eier og senere erverver

I första stycket av GB 6:8 stadgas att egendom kan bli enskild genom äktenskapsförord (p 1) eller genom villkor av tredje man vid gåva eller i testamente (p 2). Vidare föreskrivs med tanke på s k surrogat (p 3) att enskild egendom skall vara "vad som trätt istället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild". I lagrummets andra stycke ges emellertid motsatt tolkningsregel för avkastning: "Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf sägs, enskild, såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen." Ordalagen i GB 6:8 skiljer sig något från avfattningen av motsvarande bestämmelser i dansk och norsk rätt. I 21 § av den danska lov om ægteskabets retsvirkninger stadgas att surrogat blir enskild egendom "medmindre andet gyldigt er bestemt" men också (om avkastning) att "indtægt af særeje er fælleseje, medmindre andet gyldigt er bestemt". På motsvarande sätt stadgas i 24 § av den norska ektefelleloven att surrogat för enskild egendom också skall vara enskild men att avkastning blir "fælleseje" (dvs giftorättsgods), dock inte om i något av de båda hänseendena "annet gyldig er bestemt"

Av P.L:s och F.T-J:s utlåtanden framgår att äktenskapsförord om att all egendom skall vara enskild, i norsk resp dansk rätt tolkas som gällande även avkastning, och att följaktligen genom ett sådant förord "annet gyldig er bestemt". Frågan är nu om rättsläget är ett annat i Sverige. I det aktuella målet har domstolarna funnit att det genom ifrågavarande äktenskapsförord inte särskilt föreskrivits att avkastning skall bli makes enskilda egendom. I HovR:ns domskäl har hänvisats till lagberedningens motivuttalande till stöd för tolkningsregeln om avkastning, nämligen att avkastning i regel används till familjens underhåll och att, om besparingar uppkommer dessa skäligen bör ingå i en kommande bodelning. Det borde vidare enligt HovR:n "beaktas att svensk rättspraxis - såsom TR:n framhållit - intar en restriktiv hållning vid tolkning av äktenskapsförord" Mot denna bakgrund har HovR:n funnit, att ordalydelsen i det omtvistade äktenskapsförordet inte ger uttryck för att avkastningen skulle vara enskild. Enligt vad HovR:n närmare utvecklat, kunde en sådan tolkning inte heller stödjas på utredningen om hur äktenskapsförordet tillkommit. Slutligen har HovR:n framhållit att P.L:s tolkning av äktenskapförordet utgått från den norska lagbestämmelsen, som har en annan ordalydelse än den svenska och därför skulle tillåta en extensiv tolkning av äktenskapsförord.

Man kan fråga sig vad den närmare innebörden är av domstolarnas uttalanden i målet, att äktenskapsförord skall tolkas restriktivt. HovR:n har hänvisat till TR:ns dom. TR:n hade uttalat, att "i motsats till testamente tolkas äktenskapsförord restriktivt (jfr NjA 1959 s 161), dvs så litet avsteg som möjligt (skall göras, min anm.) från den legala ordningen". Omdömet torde vara hämtat från framställningen i Beckman & Höglund, Svensk familjerättspraxis (se 1984 års upplaga s A 111:17).

Såtillvida är den antagna motsatsen mellan tolkning av testamente och av äktenskapsförord otvivelaktigt riktig, att man vid tolkning av testamente inte har anledning att vara restriktiv i den meningen, att den legala arvsordningen i tveksamma fall borde ges försteg framför den avlidnes vilja. Tvärtom kan det vid testamentstolkning vara rimligt att t o m på ett svagt tolkningsunderlag stanna inför endera av två tolkningar, som gör testamentet tillämpligt i en situation, som testator inte förutsatt, om det nämligen varit klart att testator velat sätta den legala arvsordningen åsido. Skulle man på grund av ovissheten om testators vilja anse att testamentet inte kan verkställas, skulle konsekvensen av en restriktiv tolkning kunna bli, att den legala arvsordningen får tillämpas trots att det är klart att testator velat utesluta densamma. Vid äktenskapsförord torde motsvarande resonemang inte bli aktuellt.

Den allmänna tolkningsproblematiken vid äktenskapsförord och testamente rymmer emellertid åtminstone två olika frågor. Dels möter frågan vilka tolkningsregler som skall uppställas som utfyllnad (presumtioner) om en rättshandling i och för sig inte kan ges någon säker tolkning i det enskilda fallet. Dels kan det vara ett problem hur tolkningen i det enskilda fallet skall genomföras, när man tar ställning till en rättshandlings innebörd i och för sig, innan man faller tillbaka på en presumtion enligt lag eller rättspraxis.

På nyss angivna grunder kan det finnas en beaktansvärd skillnad mellan testamente och äktenskapsförord, när man tar ställning till vilken tolkningsregel (presumtion) som bör uppställas vid ovisshet om tolkningen av ett enskilt testamente resp ett äktenskapsförord. Denna olikhet mellan rättshandlingarna beträffande uppställandet av presumtionsregler kan emellertid inte utan vidare överföras till den andra frågan, dvs tolkningsförfarandet för att fastställa rättshandlingens innebörd i ett enskilt fall. Tolkningsproblemen är alltför komplicerade för att man generellt skall kunna hävda, att äktenskapsförord men inte testamenten bör tolkas restriktivt. - En skillnad är visserligen, att testamente som en ensidig, benefik rättshandling ger utrymme för en rent subjektiv tolkning, medan äktenskapsförord om egendomsordningen i de flesta fall är ett avtal med verkningar för båda makarna på ett sätt som gör en sådan tolkning omöjlig. Det finns emellertid också den likheten mellan tolkningsproblemen i de två fallen, att formkravet för rättshandlingens giltighet sätter en principiell gräns för omtolkningar. Även vid testamente måste man f ö utgå från ordalagen.

I det aktuella målet har domstolarna inte närmare diskuterat i vad mån tanken på restriktiv tolkning av äktenskapsförord är motiverad eller vad den närmare betyder. HovR:ns domskäl innebär dock att den antagna utgångspunkten om en restriktiv tolkning av äktenskapsförord i allmänhet i kombination med avfattningen av GB 6:8 och stadgandets motiv lätt påverka den individuella tolkningen av äktenskapsförordet i målet. Det är emellertid inte godtagbart att till stöd för en slutsats i detta speciella fall åberopa tanken, att äktenskapsförord generellt borde tolkas restriktivt. En annan sak är att den individuella tolkningen inte alltid låter sig genomföras och att man då måste falla tillbaka på en tolkningspresumtion, uppställd i lag eller genom rättspraxis. Hänvisningen till en allmän tolkningsprincip förutsätter på ett omotiverat sätt svaret på den konkreta tolkningsfråga som föreligger, nämligen hur skall man uppfatta innebörden av GB 6:8 st 2. Den frågan bör besvaras efter en analys av lagrummet i och för sig och inte med stöd av någon mera allmän tolkningsprincip, vars lämplighet i detta fall ännu inte övervägts. Avgörande bör vara enbart vilken innebörd som lagrummet kan anses ha med hänsyn till sin lydelse och till förarbeten, rättspraxis och ändamålsskäl.

GB 6:8 st 2 fick sin utformning redan genom lagberedningens förslag år 1918 till Giftermålsbalk m m Lagtextens krav på "särskild föreskrift" för att avkastning skall bli enskild egendom berördes inte särskilt av beredningen, vars motivering lyder sålunda (bet s 200): "Även beträffande avkastning av egendom, som är enskild på grund av förord eller förbehåll vid gåva eller testamente, gäller, att dess natur ytterst är beroende av vad därom kan anses stadgat genom rättshandlingen. En motsatt presumtion torde dock böra uppställas mot den, som föreslagits beträffande surrogat för sådan egendom. Avkastningen kommer i regel att användas till familjens underhåll och, om besparingar uppkomma, böra dessa skäligen ingå i en kommande bodelning. En sådan med billigheten överensstämmande ordning lär antagas vara i allmänhet avsedd, och i de fall, då annan ordning anses önskvärd, må bestämmelse därom meddelas i rättshandlingen."

HovR:n har i domskälen citerat enbart den senare delen av beredningens uttalande, dvs skäligheten av att besparing på avkastning blir giftorättsgods. Det bör emellertid noteras att beredningen talar om en presumtionsregel beträffande avkastning på samma sätt som för surrogat, låt vara att presumtionerna lär olika innebörd i vartdera fallet. Denna tanke talar närmast för att hänvisningen i lagtexten till vad som särskilt föreskrivits i fråga om avkastning inte avsiktligt valts av beredningen för att ange ett skärpt beviskrav i fråga om möjligheten att genom individuell avtalstolkning ge äktenskapsförordet den innebörden, att avkastning skall bli enskild egendom. Att beredningen tycks ha räknat med att en "vanlig" tolkning av äktenskapsförord kan sätta presumtionsregeln om avkastning ur spel framgår också av beredningens motiv till GB 8:1 om den allmänna möjligheten att genom äktenskapsförord modifiera egendomsordningen. Beredningen uttalade (bet s 295 f): "Nupturienterna kunna sålunda inskränka den giftorätt, som enligt lag skall tillkomma vardera maken i den andres egendom, till att avse allenast vad som under äktenskapet förvärvas, de kunna göra undantag för viss egendom eller för egendom av visst slag. Det står dem även fritt att bestämma, att all egendom skall vara enskild, och sålunda helt sätta lagens viktiga stadganden om giftorätt ur kraft." - Den sista meningen tyder på att även avkastning omfattats av lagberedningens uppfattning om innebörden av ett förord om helt uteslutande av giftorätt. Eljest har beredningen uttryckt sig på ett mycket ogenomtänkt sätt, som inte kunde väntas från detta kvalificerade lagstiftningsorgan.

Beredningens motivering ger sålunda näppeligen stöd för att valet av orden "vad som särskilt föreskrivits" skulle ha åsyftat strängare krav än vanligt för att man genom individuell tolkning av ett äktenskapsförord skulle kunna frångå den uppställda tolkningspresumtionen. Ordalydelsen kan mycket väl uppfattas som bara ett språkligt annorlunda sätt att uttrycka samma tanke som i de danska och norska stadgandena kommit till uttryck i kravet på att "andet gyldigt er bestemt" för att även avkastning skall bli enskild egendom och inte giftorättsgods. Oavsett ordalydelsen är det i så fall fråga om samma presumtionsregel om avkastningens karaktär för den händelse individuell tolkning av äktenskapsförordet inte ger ledning.

En tillämpning av GB 6:8 st 2 på nyss angivet sätt förefaller också väl förenlig med beredningens hänvisning till skäligheten av att behållen avkastning blir giftorättsgods. En sak för sig är att denna hänvisning i och för sig inte ger någon särskilt stark motivering för presumtionsregeln, eftersom frågan om makes underhållsskyldighet gäller oavsett om han äger giftorättsgods eller enskild egendom. Hänvisningen utgör en förklaring till presumtionsregelns införande, men den motiverar inte att man vid prövning av omständigheterna i ett enskilt fall skulle skärpa eljest tillämpade krav för fastställande av individuell partsvilja, som sätter presumtionen åsido. (Samma motivering för tolkningsregeln om avkastning, dvs sambandet med underhållsreglerna, förekom ju också i de norska och danska förarbetena på sätt som framgår av professor P.L:s och antyds i professor F.T-J:s utlåtande.)

Även i senare lagstiftningsärenden, där presumtionsreglerna angående surrogat och avkastning varit på tal, tycks man ha utgått från att tolkningsregeln även i fråga om avkastning vore en sedvanlig presumtion, som kan frångås i det enskilda fallet utan särskilt hinder av ordalagen i GB 6:8 om vad som särskilt föreskrivits. Frågan om presumtionsregeln beträffande avkastning diskuterades sålunda på sin tid av familjerättskommittén, som efter vissa överväganden valde att föreslå ett bibehållande av den nuvarande regleringen. (Se SOU 1964:35 s 139 f.) Kommittén hänvisade till lagberedningens uttalande om det lämpliga i att besparingar borde komma båda makarna till godo liksom till sitt eget förslag (dock aldrig genomfört i svensk rätt), att make skulle kunna ges rätt till förkovran även i andra makens enskilda egendom. Av särskilt intresse för det aktuella problemet är emellertid, att de sakkunniga om den nuvarande regelns innebörd uttalade, att "förevarande bestämmelse grundar en presumtion som faller, om det av rättshandlingen i fråga framgår att annat blivit bestämt. Ett förordnande i äktenskapsförord av innehåll, att all egendom som vardera maken äger eller förvärvar skall vara enskild eller att giftorätt skall vara utesluten i äktenskapet, synes kunna tolkas så att även avkastningen förklarats skola vara enskild egendom." (i en not tillade kommittén: "Att sådan tolkning måste ske med försiktighet framgår dock av NJA 1959 s 161.")

Även familjelagssakkunniga har i förslaget till Äktenskapsbalk (SOU 1981:85 s 367 f) diskuterat presumtionsreglerna för avkastning och för surrogat. De nuvarande reglerna i GB 6:8 återges utan någon särskild kommentar till kravet om särskild föreskrift i 2 st. För egen del har de sakkunniga betonat, att tolkningsreglerna i lagen är utfyllande bestämmelser, som lär betydelse först om man inte kan tolka den grundläggande rättshandlingen. Ingenting i de sakkunnigas framställning tyder på att man fäst särskild vikt vid orden om särskild föreskrift i den nuvarande lagtexen.

Anmärkas kan att de sakkunnigas eget förslag till tolkningsregel begränsats till fall då egendom gjorts enskild genom gåva eller testamente av tredje man. Enligt de sakkunniga skulle någon tolkningsregel däremot inte behövas i fråga om egendom som blivit enskild på grund av äktenskapsförord, eftersom parterna då oftare torde ha tagit uttrycklig ställning eller dock kan höras i en tvist. I det framlagda regelförslaget (ÄktB 10:6 st 2) föreskrevs att undantag från bodelning genom villkor av tredje man dock inte skulle gälla (surrogat eller) avkastning, "om det inte med hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter lär anse följa av rättshandlingen."

I febr 1985 har regeringen till lagrådet för granskning överlämnat förslag till Äktenskapshalk m m I ÄktB 7:2 har upptagits en reglering motsvarande den i GB 6:8 och i princip innebärande ett bibehållande av nuvarande ordning. Tredje stycket av förslaget lyder: "Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i andra stycket. "I specialmotiveringen (förslaget s 95) är kommentaren lakonisk: "Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § andra stycket GB." Orden om vad som "särskilt föreskrivits" har försvunnit enligt lagförslaget utan att någon saklig ändring åsyftats. Tydligen har det inte heller föresvävat författarna av lagrådsremissen, att ordalagen i det nuvarande lagrummet bort medföra särskilda krav på ett äktenskapsförord för en individuell tolkning att avkastning skall vara enskild egendom.

Varken förarbetena till GB 6:8 eller uttalanden om lagrummet i senare lagstiftningsärenden pekar sålunda på att man fäst särskild vikt vid ordalagen om vad som "särskilt föreskrivits". Bestämmelsens avfattning kan mycket väl förklaras av tanken, att avkastning inte utan vidare blir enskild därför att viss egendom lätt denna karaktär. Det krävs i denna mening en särskild föreskrift. Det är emellertid svårt att se något skäl mot att denna särskilda föreskrift skulle kunna vara innefattad i huvudförordnandet, om det enligt vanliga tolkningsprinciper finnes ha en sådan innebörd. En sådan avvisande inställning förefaller kunna leda till sakligt otillfredsställande resultat, om det enligt vanliga tolkningsprinciper är klart att äktenskapsförordet verkligen gått ut på att helt utesluta giftorättsanpråk mellan makarna. Ett skärpt krav för god tagande av individuell tolkning av ett äktenskapsförord med tanke just på avkastning skulle f ö kunna medföra en egendomlig, haltande effekt i förhållande till andra fall av individuell tolkning av äktenskapsförord.

I Sverige tycks rättsfallet NJA 1959 s 161 vara det enda publicerade avgörandet angående tolkningen av ett äktenskapsförord med tanke på avkastning av enskild egendom. I förordet hade makar bestämt, att all egendom, som vardera maken under äktenskapet erhölle genom arv, gåva, testamente eller eget förvärv, jämte substitut därför, skulle vara den förvärvande makens enskilda egendom. HD anslöt sig (i tvist mellan en make och hans borgenärer om giltigheten av bodelning) till den mening som HovR:n uttryckt, nämligen att äktenskapsförordet inte kunde tolkas så att jämväl avkastning av egendom, som däri förklarats skola vara enskild egendom, blivit enskild egendom. Om man emellertid utgår från den uppfattning som utvecklats ovan, dvs att GB 6:8 st 2 bör uppfattas som en sedvanlig presumtionsregel, som tillämpas enbart om individuell tolkning av ett äktenskapsförord inte ger besked, kan 1959 års rättsfall inte anses avgörande för tolkningen av det nu aktuella förordet. (Jfr härvidlag också vad professor P.L. anfört i sitt utlåtande.) Även om man godtar, att en särskild föreskrift om avkastning kan intolkas i huvudförordnandet kan det naturligtvis uppkomma tolkningsproblem med tanke på möjliga varianter i avfattningen av äktenskapsförord.

Den språkliga tolkningen av äktenskapsförordet kan visserligen få vika på grund av hänsynstagande till parternas subjektiva vilja. I varje fall om det skulle vara klarlagt, att makarnas gemensamma partsvilja vid tillkomsten av äktenskapsförordet varit att avkastning av enskild egendom faktiskt skulle bli giftorättsgods, är det klart att den gemensamma partsviljan blir avgörande. Vad som upptagits i HovR:ns dom om bakgrunden till det aktuella äktenskapsförordet pekar emellertid inte på någon medveten gemensam partsvilja, som kan sätta åsido den tolkning som äktenskapsförordets lydelse ger vid handen. Inte heller har i domen redovisats sådana oriktiga förutsättningar på A.M:s sida, att tolkningsresultatet skulle kunna kullkastas med ledning av den allmänna förutsättningsläran.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Som antecknats i TR:ns dom har parterna varit ense om att svensk rätt skulle tillämpas på föreliggande tolkningstvist. P.T. har emellertid i HD återkallat sitt medgivande i lagvalsfrågan och anfört att i stället norsk rätt skall tillämpas.

Det har i målet inte gjorts gällande att parternas överenskommelse om lagvalet syftat längre än till att reglera frågan i och för själva processen. Medan P.T. hävdat att tillämplig lag nu skall bestämmas utan att avseende fästs vid parternas överenskommelse, har A.M. gjort gällande att P.T. haft rätt att fritt återkalla sitt medgivande endast om återkallelsen skett i TR:n. En återkallelse först i HD är däremot, enligt A.M., att bedöma på samma sätt som sådant åberopande av ny omständighet som avses i 55 kap 13 § RB.

Tvisten rör en fråga om vilken parterna enligt svensk intern rätt kan träffa avtal, närmare bestämt en fråga om makars förmögenhetsförhållanden. Båda parter har klar anknytning till Sverige. Under sådana omständigheter bör en överenskommelse mellan parterna om tillämpning av svensk lag läggas till grund för prövning av tvisten. Förhållandena är inte sådana att ena parten i högre rätt fritt bör lä återkalla sitt medgivande i fråga om lagvalet.

Som skäl för återkallelsen av medgivandet i lagvalsfrågan har P.T. i huvudsak åberopat att det vilade på förutsättningen att rättsverkningarna av ektepakten skulle vara desamma, oavsett vilken av de ifrågakomna ländernas lagar som tillämpades. Enligt P.T. grundades denna förutsättning på ett råd, vars berättigande, att döma av underdomstolarnas domar i målet, visat sig kunna ifrågasättas.

Vad P.T. sålunda har åberopat kan inte anses utgöra tillräckliga skäl för att han först i HD skall få återkalla medgivandet om tillämplig lag. Svensk lag skall alltså tillämpas på tvisten mellan parterna.

Enligt 6 kap 8 § GB är avkastning av egendom som är enskild på grund av äktenskapsförord ej enskild, så vida det inte "särskilt föreskrivits" genom äktenskapsförordet.

Det är givetvis i klarhetens intresse att, när så är åsyftat, genom en uttrycklig klausul i ett äktenskapsförord ange att också avkastning av enskild egendom är enskild. Detta torde också iakttas i det praktiska rättslivet i Sverige. Varken lagtext eller förarbeten ger emellertid tillräckligt stöd för att det skulle vara ett oeftergivligt krav att ordalagen i äktenskapsförordet uttryckligen hänför sig till avkastningen, om det ändå genom äktenskapsförordets utformning och övriga omständigheter otvetydigt framgår att avkastningen skall ha karaktär av enskild egendom.

Förordnandet i ektepakten innehåller två meningar. Ordalydelsen av den första ger vid handen att äktenskapet inte skulle medföra "formuesfellesskap" mellan parterna. Denna mening ger otvetydigt vid handen att - med användande av svensk rätts terminologi - giftorättsgemenskap inte skulle föreligga mellan parterna, dvs att giftorättsgods inte skulle förekomma. Den mening i ektepakten som följer därefter kan visserligen förefalla överflödig men synes i vart fall inte kunna läsas som en inskränkning i vad som förordnats enligt den första meningen. Det framgår inte av utredningen att det har varit parternas avsikt att äktenskapsförordet skulle ha annan innebörd än som följer av dess text.

På grund av det anförda skall A.M:s talan om fastställelse att ektepakten ej innefattar avkastningen av enskild egendom ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD A.M:s talan i målet.