NJA 1987 s. 825

Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Stockholm hemställde i verbalnoter d 13 juli och d 1 okt 1987 att I.O., född 1956 i Tripolis, Libanon, måtte utlämnas till Förbundsrepubliken. Av åberopade handligar framgick, att Amtsgericht Tiergarten i Västberlin d 19 dec 1985 förklarat I.O. häktad som misstänkt för innehav d 26 och 27 nov 1985 av 63 gram heroinblandning, att Amtsgericht d 18 sept 1987 hävt sitt beslut samt att Amtsgericht d 24 sept 1987 på nytt förklarat I.O. häktad som misstänkt för samma gärning. Vidare framgick att I.O. till följd av ett d 2 april 1980 av Landgericht Berlin ådömt fängelsestraff på 5 år 6 mån för narkotikabrott m m, vilket straff han till fullo avtjänat d 18 april 1985, fram till d 17 april 1990 står under övervakning ("Führungsaufsicht") med föreskrifter enligt beslut av Landgericht d 18 sept 1985. Utlämningen begärdes dels för att I.O. skulle kunna ställas inför domstol för det brott som avsågs med häktningsbeslutet d 24 sept 1987, dels för att övervakningen skulle kunna verkställas.

Sedan regeringen enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnat ärendet till riksåklagaren och denne verkställt föreskriven utredning, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § nämnda lag jämte eget yttrande ärendet till HD.

I.O. bestred bifall till framställningen.

HD (JustR:n Persson, Rydin, referent, Gregow, Nyström och Svensson) beslöt, sedan förhandling hållits d 18 nov 1987, att avge följande yttrande: I.O. har förnekat att han begått det brott som avses med Amtsgerichts häktningsbeslut d 24 sept 1987. Av den i utlämningsärendet förebragta utredningen framgår ej att beslutet är uppenbart oriktigt. På grund härav och då Förbundsrepubliken Tyskland i likhet med Sverige har anslutit sig till den i Paris d 13 dec 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonventionen skall enligt 9 § 3 st utlämningslagen beslutet godtas.

Som hinder mot utlämning har I.O. i första hand, med åberopande av 8 § utlämningslagen, gjort gällande att det med hänsyn till hans personliga förhållanden skulle vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav att han utlämnas. Han har härvid uppgett i huvudsak: Han är palestinier. Den 28 nov 1985 reste han in till Sverige från Förbundsrepubliken och han har alltså vistats här i två år. Dessförinnan hade han sedan år 1977 levt som asylsökande i Förbundsrepubliken, dit han anlänt från Syrien. Han levde i Västberlin under mycket svåra förhållanden. Något arbete fick han aldrig och acklimatiseringen blev svår för honom. Han drevs in i kretsar där personer i samma situation som han försökte förbättra sin tillvaro genom narkotikahandel. Då han efter avtjänandet av fängelsestraffet inte hade några anhöriga kvar i Förbundsrepubliken, tog han sig till Sverige för att återförenas med sina närmaste. Här finns nu hans moder och farmoder samt sju syskon, av vilka sex med egna familjer. De är, med undantag av två syskon, alla svenska medborgare. Han är för sin livsföring starkt beroende av att få vara tillsammans med sin släkt. - I.O. har vidare upplyst att han i ett av statens invandrarverk till regeringen överlämnat men ännu ej avgjort asylärende i första hand åberopat humanitära skäl för att få rätt att stanna kvar i Sverige.

Varken vad I.O. sålunda har anfört eller vad som i övrigt har framkommit om hans personliga förhållanden är av sådan art att det kan anses uppenbart oförenligt med humanitetens krav att han utlämnas. Hinder mot utlämning möter därför inte enligt 8 § utlämningslagen.

I.O. har i andra hand hävdat att hinder mot utlämning föreligger enligt 7 § utlämningslagen. I detta hänseende har han framhållit följande. Han lämnade Libanon, där han haft sin huvudsakliga vistelse, för att undgå att tvingas medverka i kriget och det meningslösa våldet. Om han utlämnas till Förbundsrepubliken, åtnjuter han inte trygghet mot att senare bli sänd därifrån till Libanon. Där skulle han såsom palestinier löpa stor risk att utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv. - I.O. har tillagt att han i det hos regeringen anhängiga asylärendet även åberopat politiska skäl till stöd för sin önskan att få bosätta sig i Sverige.

Vad I.O. sålunda har anfört kan ej anses utgöra hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt finns det, såvitt gäller den gärning som anges i Amtsgerichts berörda häktningbeslut, något hinder mot att I.O. utlämnas.

I.O. har som framgått avtjänat fängelsetraffet enligt Landgerichts dom d 2 april 1980. Han står emellertid fortfarande under övervakning på grund av domen. Landgericht har i beslutet d 18 sept 1985 föreskrivit att I.O. under övervakningstiden skall dels anmäla sig hos övervakningsbyrån ("Führungsaufsichtsstelle") och övervakaren vid de tidpunkter som denne bestämmer, dels utan dröjsmål meddela varje ändring av bostad eller arbetsplats till övervakningsbyrån. Enligt vad som anges i beslutet kan I.O. enligt lag bestraffas med frihetsstraff upp till ett år eller med böter, om han överträder de givna föreskrifterna och därigenom äventyrar åtgärdens syfte.

Enligt 4 § 1 st utlämningslagen lär inte någon utlämnas, om inte den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Har personen i den främmande staten dömts för gärningen, får han utlämnas endast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Enligt motiveringen till det sist nämnda stadgandet (NJA II 1958 s 17) borde, om utlämning begärdes för verkställighet av straff eller frihetsberövande skyddsåtgärd som delvis verkställts, regeln tillämpas så att den kvarstående delen skulle vara av den föreskrivna tidslängden. Vidare framhölls att, om villkorligt frihetsstraff ådömts, utlämning kunde krävas först om den villkorliga domen hade förklarats förverkad. Vad angår I.O. har det honom genom domen d 2 april 1980 ådömda fängelsestraffet helt verkställts. Utlämning för verkställighet av den på domen grundade övervakningen kan därför inte - oavsett att anordningen med övervakning ger utrymme för utdömande av frihetsstraff upp till ett år - ske med tillämpning av 1 st i 4 §.

Emellertid gäller sedan år 1975 även ett 2 st i 4 § av innehåll att, om utlämning skall ske för gärning som avses i 1 st, utlämning får samtidigt medges även för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. Den egentliga avsikten med denna bestämmelse synes ha varit att göra det möjligt att utlämna en person även för lindrigare brott än som sägs i 1 st, förutsatt att utlämning samtidigt sker för åtminstone ett brott av den där angivna svårhetsgraden (se prop 1975:35 s 27 f, 52 och 59). Lagtexten ger dock inte någon antydan om att tillämpningen är begränsad till fall då det rör sig om sådana lindrigare brott. Under förarbetena (nämnda prop s 27) hänvisades bl a till den närbesläktade regleringen i 3 § i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Följande uttalande i motiveringen till det stadgandet (NJA II 1959 s 87 f) har i detta sammanhang sitt intresse: "Oaktat påföljden ej utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt bör utlämning kunna ske också i det fall att utlämningsframställningen tillika avser annat brott, för vilket utlämning enligt lagen kan äga rum. En person som i den främmande staten dömts till böter eller erhållit villkorlig dom skall sålunda under angiven förutsättning kunna utlämnas dit. Stadgandet torde främst få betydelse, då vederbörande i den främmande staten dömts villkorligt i det att domen då kan förklaras förverkad i anslutning till att den utlämnade dömes för det andra brottet.

I samband härmed kan nämnas att HD tidigare i ett liknande utlämningsärende, där bl a fråga hade uppkommit om verkställighet av ett villkorligt ådömt frihetsstraff på sju månader för förskingring, i det hänseendet tillämpat 4 § 2 st utlämningslagen (beslut i protokoll d 9 aug 1978 i ärende nr Ö 801/78).

På grund av det anförda kan, eftersom utlämning av I.O. befunnits kunna ske för den gärning som avses i häktningsbeslutet d 24 sept 1987, utlämning av honom för de brott som lett till domen d 2 april 1980 och den därpå grundade övervakningen äga rum enligt 4 § 2 st.

HD finner alltså sammanfattningsvis att hinder mot den begärda utlämningen inte möter enligt 1-10 §§ utlämningslagen.