NJA 1988 s. 112

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Westlander samt rådmännen Westerlund och Björkegren) anförde i dom d 17 sept 1985: Yrkanden m m. Dödsboet har yrkat förpliktande för E.S. att till dödsboet utge 600591 kr 35 öre jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 22 febr 1983 tills betalning sker och därvid anfört: Mot bakgrund av M.S:s uttag från de tyska bankkontona om sammanlagt 330 232:27 DEM, vilket belopp nära nog motsvarar en miljon kr, hävdas att delar av dessa pengar förts in till Sverige och satts in på kontona 483 och 284, varför de av E.S. uttagna medlen i sin helhet tillhört hustrun. Att så är fallet bestyrks av att E.S. vid bouppteckningen efter hustrun uppgav att på dödsdagen uppgående behållning på dessa båda kon ton ingick i hustruns tillgångar. E.S. har inte fått någon del av de pengar som modern tog ut från bank i Dortmund. Det är också mycket osannolikt att modern velat ge dottern några pengar, eftersom det rådde osämja mellan dem. - Eftersom de av E.S. uttagna beloppen å tillhopa 611 854 kr 10 öre tillkom hans hustru är han skyldig att redovisa för dem men detta har han vägrat. Vid sådant förhållande är han skyldig att utbetala hela beloppet till dödsboet. Emellertid skall avgå 11 262 kr 75 öre utgörande en E.S:s fordran hos dödsboet, varför det belopp han skall utge uppgår till yrkade 600 591 kr 35 öre.

E.S. har bestritt dödsboets talan och anfört: De pengar han tog ut d 22 febr 1983 tillhörde honom. Han är ägare till två hyresfastigheter i Stockholm samt till en fritidsfastighet i Sorunda. Fastigheterna inbringar honom hyresinkomster uppgående till mellan 100 000 kr och drygt 150 000 kr/år. Vidare har han allt sedan 1944 investerat i obligationer, vilka han till stor del ej deklarerat. Han har även haft en livränta som dock numera upphört. Han lever mycket sparsamt. Insättningar på kontona i Första Sparbanken härrör från hyresintäkterna och likvider från en fortlöpande avyttring av obligationer. Hustrun hade inkomster från hyresfastigheter belägna en i Dortmund och en i Stockholm. Såvitt avsåg deras levnadsomkostnader hade de gemensam ekonomi. När det däremot gällde ekonomin i övrigt var den delad och de hade ej någon insyn i varandras ekonomiska förhållanden. Han vet således inte till vad hustrun använde de av henne i Dortmund uttagna pengarna men håller för sannolikt att det var E.S. som fick dem. Trots att motsättningar rådde mellan mor och dotter skulle M.S:s pengar till sist ändock tillfalla dottern såsom enda arvinge. Dotterns vanor och ekonomiska situation var sådana att hon behövde bistånd av modern. M.S. hade i samband med de tre aktuella uttagstillfällena möjlighet att ensam träffa sin dotter, vilket även skedde. Vid tidigare tillfällen hade hon överlämnat stora summor till dottern. Till saken hör att det mellan honom själv och E.S. rått ett motsatsförhållande, som accentuerats under åren. - Det var hans dåvarande ombud som tog upp de båda sparbankskontona bland hustruns tillgångar och E.S. skrev under bouppteckningen utan att närmare reflektera över detta.

Domskäl. Vad gäller de medel som E.S. uttagit på kontot 284 har M.S. stått såsom ensam innehavare av detta konto och E.S. enbart haft dispositionsrätt till kontot. Med hänsyn härtill måste det anses föreligga en sådan presumtion för att på kontot insatta medel tillhört M.S. att det ankommer på E.S. att visa att han varit ägare till de av honom uttagna medlen. Beträffande kontot 483 har däremot såväl M.S. som E.S. stått som innehavare. I detta fall kan inte genom innehavet presumeras något beträffande äganderätten till insatta medel utan det måste ankomma på dödsboet såsom kärande att styrka att de av E.S. ut tagna medlen tillhört M.S.

E.S. har under sanningsförsäkran bekräftat sin under sakframställningen lämnade uppgift om att han var ägare till de av honom från kontona uttagna medlen.

Därutöver finns för tvistefrågans bedömning viss utredning om makarnas ekonomiska förhållanden. Vad gäller E.S. är ostridigt att han äger två hyresfastigheter i Stockholm och ett fritidshus i Sorunda och genom dessa fastigheter har hyresinkomster om 100 000-150 000 kr om året. E.S. har dessutom uppgivit att han under den aktuella tiden haft inkomster genom försäljning av icke deklarerade obligationer. Denna uppgift har dock inte på något sätt verifierats. Vad angår M.S:s ekonomiska förhållanden är ostridigt att hennes huvudsakliga inkomstkälla utgjordes av hyresfastigheten i Dortmund av vilken hon erhöll betydande hyresinkomster, över 70 000 DEM om året. Vidare är ostridigt att hon ägde en mindre hyresfastighet i Stockholm och att bruttointäkten från denna sista året hon levde uppgick till ca 114 000 kr. Det är emellertid oklart hur stor nettointäkten av denna fastighet var. E.S. har gjort gällande att reparationsbehovet var stort i fastigheten. Utredning om hur M.S. disponerat över avkastningen av Dortmund-fastigheten och i vilken omfattning överföringar till Sverige brukat ske av medel innestående på hennes tyska konton saknas. Även beträffande de av henne på kontona uttagna beloppen om sammanlagt ca 330 000 DEM saknas utredning vart de tagit vägen. Vad som föreligger är en av E.S. under sanningsförsäkran lämnad uppgift att han var med vid uttagstillfällena och såg hustrun lägga ned pengarna i en portfölj men att han därefter inte vet vad hon gjorde med pengarna och inte heller talade med henne därom.

Vad gäller de båda sparbankskontona föreligger beträffande 483 ett kontoutdrag som utvisar de insättningar som ingår i det av E.S. uttagna beloppet. Däremot saknas uppgift om insättaren vid de olika tillfällena insättning skett. (Red:s anm. Kontoutdraget var bilagt domen men har här uteslutits.)

Mot bakgrund av det nu anförda gör TR:n följande bedömning.

Beträffande de på kontot 284 uttagna medlen föreligger inte något annat stöd för att de av E.S. uttagna medlen tillhört honom än vad han uppgivit under sanningsförsäkran. Han har inte lämnat någon förklaring till att han insatt honom tillhöriga medel på detta kon to trots att han förfogade över såväl - enligt egen uppgift - ett konto i eget namn som kontot 483. Med beaktande härav kan E.S. inte enbart genom sin sanningsförsäkran anses ha fullgjort sin bevisskyldighet beträffande medlen på detta kon to. Dödsboets talan skall därför bifallas i denna del.

Vad därefter gäller kontot 483 är det märkligt om på kontot insatts medel tillhöriga endast E.S. trots att kontot var gemensamt för makarna. Dödsboets talan vinner också visst stod av att M.S. under den tid, d 3 aug-d 10 dec 1982, insättningar om tillhopa ca 356 000 kr gjordes på kontot tog ut ca 215 000 DEM på sina konton i Tyskland. Även om dessa pengar måste överföras illegalt till Sverige måste man räkna med att så kan ha skett. Å andra sidan saknas utredning som visar hur M.S. brukade disponera över sina tyska tillgodohavanden och det har inte framkommit sådana omständigheter att möjligheten av att M.S. överfört de uttagna beloppen på dottern, som var hennes enda arvinge, helt kan uteslutas. Utredning som visar att M.S. d 9 juni 1982 då kontot öppnades hade tillgångar i Sverige som räckt till det då insatta beloppet ca 175 000 kr saknas. Vad gäller E.S. har hans hyresinkomster inte förslagit till de insättningar som gjordes på kontot under 1982. Hans uppgift om att insättningarna även utgjordes av likvider vid försäljning av icke deklarerade obligationer är dåligt underbyggd. Han har haft anmärkningsvärt svårt att redogöra för förhållandena kring kontot. Icke ens det på öppningsdagen insatta beloppet om ca 175 000 kr har han kunnat erinra sig vad det avsåg. I vad mån hans ålder kan ha medverkat härtill undandrar sig TR:ns bedömning. Sammanfattningsvis anser sig emellertid TR:n inte kunna bortse från E.S:s uppgift att insättningarna till en del härrör från försålda obligationer. Möjligheten av att E.S. av egna medel kunnat göra insättningarna kan därför inte uteslutas. - Med beaktande av E.S:s förklaring att kontot kommit att upptagas som en tillgång för hustrun i bouppteckningen efter henne är att tillskriva hans tidigare ombud finner TR:n denna omständighet förtjäna enbart ringa bevisvärde. - Vid övervägande av det anförda anser TR:n att den förebragta utredningen inte är av den beskaffenheten att det med tillräcklig grad av säkerhet framgår av den att de insatta medlen tillhört M.S. Dödsboet har därför inte fullgjort sin bevisskyldighet och dess talan i denna del av målet skall därför ogillas.

TR:ns prövning innebär att E.S. är betalningsskyldig till dödsboet med 57 321 kr 30 öre. Därifrån skall emellertid avgå den fordran å 11 262 kr 75 öre som E.S. ostridigt har hos dödsboet. E.S. är följaktligen skyldig att till dödsboet betala 46 058 kr 55 öre jämte yrkad och till skäligheten vitsordad ränta.

Domslut. 1. E.S. skall till dödsboet betala 46 058 kr 55 öre jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av två procentenheter från d 22 febr 1983 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Dödsboet har grundat sin talan i HovR:n på samma förhållanden som redovisats i TR:ns dom. Dödsboet har i anslutning därtill gjort gällande, att det med hänsyn till omständigheterna i målet måste anses motiverat med en omkastad bevisbörda såtillvida att det bör ankomma på E.S. att styrka att de på det gemensamma kontot innestående medlen tillhört honom. Till närmare utveckling av denna sin ståndpunkt har boet anfört i huvudsak följande. Den enda person som har någon kännedom om varifrån medlen på det gemensamma kontot kommer är E.S. Hans uppgifter därom framstår som osannolika. Det är inte troligt att han, som haft ett eget bankkonto, satt in egna medel på det gemensamma kontot, i all synnerhet som makarna inte haft egendomsgemenskap och inte heller, enligt vad E.S. uppgivit, någon gemensam ekonomi. Han har vidare haft svårt att redogöra för förhållandena kring kontot. Uppgiften att medlen delvis kommer från obligationer som han sålt är föga trovärdig. Av betydelse är även att de medel om drygt 8 000 kr, som utgjorde upplupen ränta på kontot, i bouppteckningen tagits upp som en dödsboets tillgång. Det måste slutligen beaktas att E.S. endast några dagar efter det att M.S. insjuknat i hjärnblödning och förts till sjukhus, tömt kontot på hela det innestående beloppet. E.S. var med vid uttagningstillfällena i den tyska banken, och det var han som förde ordet och tog hand om medlen. Hans handlande måste ses mot bakgrund av uttalanden av honom om att han skulle se till att E.S. inte skulle få något arv efter sin mor. E.S. har inte fullgjort sin bevisskyldighet. Dödsboets talan skall därför i sin helhet bifallas.

I HovR:n har E.S. liksom vid TR:n, hörts under sanningsförsäkran utan att något nytt av betydelse därvid kommit fram. Vidare har vittnesförhör hållits, på begäran av dödsboet, med förutvarande filialföreståndaren hos Stadtkasse D.K.K. och, på hemställan av E.S. med bankkamreraren R.A. anställd vid Första Sparbanken i Stockholm. K har berättat om vad som förekommit i samband med bankuttagen i Tyskland. A har lämnat uppgifter om att E.S. genom sparbankens förmedling gjort inköp av obligationer. Han har emellertid inte kunnat uttala sig, huruvida E.S. under 1982 avyttrat några obligationer.

HovR:n finner i likhet med TR:n, att det i princip måste anses ankomma på dödsboet såsom kärande att styrka att de av E.S. från det gemensamma kontot uttagna medlen tillhört M.S. Dödsboets talan vinner stöd främst av det förhållandet att M.S. tagit ut betydande belopp från sina banktillgodohavanden i Tyskland utan att det kunnat klarläggas hur hon förfogat över dessa medel. Att en del av dem kan ha kommit att sättas in på det gemensamma kontot hos Första Sparbanken ligger sålunda inom möjligheternas ram. E.S. har å sin sida inte förmått visa att de medel som fanns på det gemensamma kontot varit hans egna. HovR:n finner i detta läge, i likhet med TR:n, att dödsboet inte fullgjort sin bevisskyldighet. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Dödsboet, vars talan fördes av boutredningsmannen, sökte revision och yrkade i första hand helt bifall till sin vid TR:n förda talan. I andra hand yrkade dödsboet förpliktande för E.S. att till dödsboet utge - utöver vad som utdömts av TR:n - 277 266 kr 40 öre jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 22 febr 1983 tills betalning skedde.

E.S. (ombud förvaltningsjuristen Henning Robertsson) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Den typ av bankkonto som är aktuell i målet - joint account - utgörs av ett konto som är gemensamt för två personer. Enligt vad som gäller för sådant konto äger envar av kontohavarna göra uttag på kontot, såvida det inte har särskilt förordnats att dispositionsrätten skall vara gemensam.

Det nu förevarande kontot 018 965 483 i Första Sparbanken innehades gemensamt av E.S. och M.S. Motbok för kontot var inte utfärdad. Någon begränsning gällde inte i fråga om envar kontohavares dispositionsrätt till kontot. Kontot öppnades i juni 1982, varvid ca 175 000 kr insattes. Frånsett ett mindre belopp, som insattes senare samma månad, skedde insättningar på kontot med varierande belopp under tiden d 3 aug-d 10 dec 1982. Behållningen på kontot, däri inräknat ränta, uppgick efter årsskiftet 1982/83 till 554 532 kr 80 öre. Den 22 febr 1983 tog E.S. ut den på kontot innestående behållningen i dess helhet.

Dödsboet har som grund för sitt anspråk avseende de medel som E.S. tagit ut från kontot påstått att, när uttaget gjordes, samtliga på kontot innestående medel tillkom M.S. I andra hand har dödsboet gjort gällande att M.S. såsom kontoinnehavare skall på grund av presumtion anses ha varit ägare till hälften av de innestående medlen. E.S. har mot dödsboets anspråk invänt att hela behållningen på kontot, när uttaget gjordes, tillhörde honom. Från vardera partens sida har hävdats att insättningarna på kontot skett med medel som tillhörde den kontohavaren.

Såsom parterna har bestämt sin talan i målet föreligger till bedömande frågan huruvida de på kontot d 22 febr 1983 innestående medlen, såvitt avser förhållandet mellan makarna S, helt eller delvis tillhörde M.S.

Den omständigheten att M.S. var - jämte E.S. - innehavare av det gemensamma bankkontot utgör ett så starkt stöd för att tillgodohavandet på kontot delvis tillhörde henne, att det vid prövning av föreliggande tvist är motiverat att utgå från detta, såvida inte annat visas. Den andel som därvid skall antas ha tillhört M.S. bör i enlighet med den princip som har kommit till uttryck i 1 § andra meningen lagen (1904:48 s 1) om samäganderätt - om annat inte visas - bestämmas till hälften av tillgodohavandet.

Den muntliga bevisning som upptogs i HovR:n - förhör under sanningsförsäkran med E.S. samt vittnesförhör med K.K. och R.A. - har i HD förebragts genom uppläsning av fonogramutskrifter. Genom den sålunda och i övrigt förebragta utredningen kan dödsboet inte anses ha styrkt att vare sig behållningen på kontot i dess helhet eller någon bestämd del av den tillhörde M.S. Å andra sidan har inte heller E.S. visat att hela behållningen eller någon del av den tillkom honom.

Av det sagda följer att hälften av tillgodohavandet på kontot om 554 532 kr 80 öre skall anses ha tillhört M.S. Dödsboets andrahandsyrkande skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD E.S. att till dödsboet utge - utöver vad som ålagts honom av TR:n - 277 266 kr 40 öre jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från d 22 febr 1983 tills betalning sker.