NJA 2015 s. 763

Frågan i målet är om medel på ett bankkonto som gäldenären har gemensamt med annan kan presumeras tillhöra dem med lika andelar, när medlen på bankkontot blir föremål för utmätning med stöd av 4 kap. 17 § UB.

Enligt 4 kap. 17 § UB får lös egendom utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § ska anses vara ägare. Bestämmelsen omfattar även lös egendom av sådan beskaffenhet att den inte kan vara föremål för besittning (se prop. 1980/81:8 s. 421).

Ett banktillgodohavande är sådan lös egendom som inte kan vara föremål för besittning i den mening som avses i 4 kap. 18 och 19 §§ UB. Presumtionerna som uppställs i de bestämmelserna är därför inte tillämpliga vid utmätning av ett banktillgodohavande. Det innebär att ett banktillgodohavande får utmätas med stöd av 4 kap. 17 § UB endast om det framgår att egendomen tillhör gäldenären (se NJA 1984 s. 656, NJA 1998 s. 275 och NJA 2009 s. 500).

En utgångspunkt är att det åvilar sökanden i utmätningsmålet att styrka gäldenärens rätt till lös egendom för att utmätning ska få ske (jfr NJA 1983 s. 436). Kronofogdemyndigheten ska emellertid i behövlig utsträckning undersöka om gäldenären har utmätningsbar egendom (4 kap. 9 § UB). Denna skyldighet omfattar i princip även frågan om viss egendom tillhör gäldenären eller tredje man, vilket innebär att skyldigheten att klarlägga äganderättsfrågan i praktiken åvilar Kronofogdemyndigheten (jfr Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 56 f.).

Kronofogdemyndighetens undersökningsskyldighet kompletteras av bestämmelser om upplysningsplikt för dels gäldenären, som är skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som behövs i målet (4 kap. 14 § UB), dels tredje man, som är skyldig att uppge om gäldenären har fordran hos eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom (4 kap. 15 § UB).

För att uppfylla beviskravet i 4 kap. 17 § UB kan det vara tillräckligt med de faktiska förhållandena, t.ex. att ett banktillgodohavande står på konto i gäldenärens namn (se t.ex. Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 254 samt NJA 1998 s. 275 och NJA 2009 s. 500). Detta gäller i vart fall när gäldenären är ensam kontohavare.

Av rättsfallet NJA 1988 s. 112 framgår att medel på ett bankkonto som makar har gemensamt presumeras - parterna emellan - i enlighet med den princip som kommit till uttryck i 1 § andra meningen lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, tillhöra makarna med hälften var, om annat inte visas.

Det är ostridigt att makarna L. har det aktuella bankkontot gemensamt och att den totala behållningen på kontot har minskat sedan den föregående utmätningen på kontot. I målet finns emellertid ingen utredning t.ex. i fråga om det har gällt någon begränsning i dispositionsrätten till kontot eller om hur kontot rent faktiskt har använts och vilka transaktioner som har skett.

Det förhållandet att C.L. står som en av kontohavarna utgör ett så starkt stöd för hennes rätt till behållningen på kontot att det, i avsaknad av utredning som talar däremot, framgår att tillgodohavandet på kontot delvis tillhör henne. För att utmätning ska få äga rum med stöd av 4 kap. 17 § UB måste det dock också klarläggas hur stor hennes andel är.

I praktiken torde det vara mycket svårt för en utmätningssökande att utan stöd av en hjälpregel förmå styrka vilken preciserad andel av ett tillgodohavande på ett gemensamt bankkonto som tillhör gäldenären. Även med beaktande av de förutsättningar för att klarlägga äganderätten som initialt står till buds genom regleringen av Kronofogdemyndighetens undersökningsskyldighet och gäldenärens respektive tredje mans upplysningsplikt, måste det anses vara kontohavarna som av parterna har den bästa möjligheten att säkra och föra bevisning om hur ett konto har disponerats och vilka transaktioner som förekommit, till närmare utvisande av ägarfördelningen mellan kontohavarna.

Några sakliga skäl för att av hänsyn till tredje man låta utmätning av ett banktillgodohavande som gäldenären har gemensamt med annan vara förenat med sådana bevissvårigheter för utmätningssökanden gör sig således inte gällande. Det är istället befogat att låta den presumtion som HD har lagt fast i rättsfallet NJA 1988 s. 112, med hänvisning till den princip som kommit till uttryck i 1 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, få genomslag även vid utmätning med stöd av 4 kap. 17 § UB av tillgodohavande på bankkonto som gäldenären har gemensamt med annan. Det innebär att om det framgår att ett tillgodohavande på bankkonto delvis tillhör gäldenären, ska tillgodohavandet - om annat inte visas - anses tillhöra kontohavarna med lika andelar.

En tidigare utmätning på ett gemensamt konto utgör inte i sig ett hinder mot en förnyad utmätning på samma konto, oavsett vilken tidsperiod som har förflutit sedan den tidigare utmätningen. Kontobehållningens storlek vid tidpunkten för den förnyade utmätningen saknar typiskt sett, även ställd i relation till kontobehållningens storlek efter den föregående utmätningen, självständig bevisbetydelse för frågan om vilken kontohavare som medlen tillhör. Det sagda utesluter dock inte att sådana omständigheter tillsammans med övrig utredning i målet kan få betydelse för bedömningen av vad som är visat i varje enskilt fall.

Den tidsperiod om drygt sex månader som har förflutit sedan den föregående utmätningen på makarna L:s konto utgör således inte i sig och inte heller sammantagen med det förhållandet att den totala behållningen på kontot sedan dess har minskat, tillräckligt underlag för någon slutsats i fråga om hur äganderätten till medlen på kontot numera fördelar sig mellan makarna L. Makarna L. har inte lagt fram någon ytterligare utredning till stöd för sitt påstående att medlen på kontot tillhör J.L. ensam.

Tillgodohavandet på makarna L:s gemensamma bankkonto ska, eftersom de inte har visat annat, anses tillhöra dem med hälften vardera. Överklagandet ska därmed avslås.