NJA 1988 s. 355

Sollefteå TR meddelade d 18 sept 1984 dom i mål mellan allmän åklagare och E.L. Genom domen dömdes E.L. till böter 600 kr för brott mot vägtrafikkungörelsen och lokal trafikföreskrift för att han d 6 april 1984 fört personbil ut på Järnvägsgatan i Sollefteå utan att iaktta föreskriven stopplikt. Domen vann laga kraft.

E.L. ansökte i skrift som inkom till HD d 14 maj 1987 om resning och yrkade att HD måtte frikänna honom från ansvar för gärningen. Han yrkade vidare ersättning för rättegångskostnader vid TR:n med 374 kr jämte ränta enligt räntelagen från dagen för huvudförhandlingen.

Riksåklagaren tillstyrkte att HD beviljade resning i målet och med undanröjande av TR:ns dom ogillade åtalet.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindvall, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Som grund för resningsansökningen har E.L. åberopat att stopplikt inte förelåg på platsen.

Riksåklagaren har i förklaring medgett att någon föreskrift om stopplikt på platsen inte fanns vid det med åtalet avsedda tillfället.

På grund av det anförda beviljar HD med stöd av 58 kap 2 § 4 RB den sökta resningen och prövar lagligt att, med undanröjande av TR:ns dom, ogilla åtalet mot E.L.

Yrkande om rättegångskostnad skall framställas i den instans där kostnaden uppkommit. Då E.L. inte framställt sådant yrkande vid TR:n äger HD inte till prövning uppta hans yrkande i denna del och avvisar därför hans talan såvitt avser rättegångskostnader jämte ränta vid TR:n.

HD (JustR:n Nyman, Bengtsson, referent, Rydin och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut: Som grund för resningsansökningen har E.L. åberopat att stopplikt inte förelåg på platsen. Detta förhållande har vitsordats av riksåklagaren. Enligt 58 kap 2 § 4 RB (i lydelse enligt SFS 1987:1345) bör därför den sökta resningen beviljas.

Eftersom saken får anses uppenbar, skall TR:ns dom omedelbart ändras och åtalet mot E.L. ogillas.

Vad angår E.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n har sådant yrkande inte före handläggningens slut framställts där. Vid fullföljd i ordinär väg skulle enligt 31 kap 9 § RB kostnadsyrkandet inte ha fått framställas under den fortsatta processen. Såvitt gäller fall då domstolens avgörande undanröjts genom särskilt rättsmedel har motsvarande fråga inte reglerats i RB, men övervägande skäl talar för att i varje fall efter resning tillämpa samma regel, vare sig domen omedelbart ändras eller målet återförvisas. E.L:s talan rörande vid TR:n uppkomna kostnader bör alltså lämnas utan bifall.

Med bifall till E.L:s resningsansökan undanröjer HD TR:ns dom och ogillar åtalet mot E.L.

E.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n lämnas utan bifall.

JustR Lars K Beckman var skiljaktig i fråga om yrkandet om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n och anförde: Yrkande om rättegångskostnad skall enligt 31 kap 9 § RB framställas före handläggningens slut i den rätt där kostnaden uppkommit. E.L. har inte framställt något sådant yrkande vid TR:n. Ett beslut om resning innebär emellertid i princip att handläggningen skall återupptagas (jfr NJA 1983 s 167 beträffande återvinning efter tredskodom). Nämnda bestämmelse i RB utgör därför inte i och för sig hinder mot bifall till hans nu framställda yrkande. Ränta kan emellertid inte lagligen utgå.

På grund av det anförda tillerkänns E.L. ersättning av allmänna medel med 374 kr för sin inställelse vid TR:n.

JustR Bengtsson tillade för egen del: För att tillämpa regeln i 31 kap 9 § RB också sedan domstolens avgörande undanröjts genom resning talar framför allt, att en part som försummat att framställa ett kostnadsyrkande inte bör komma i bättre läge, om avgörandet får vinna laga kraft och han sedan angriper det genom extraordinärt rättsmedel. En sådan regel kan visserligen leda till otillfredsställande resultat när resningsansökan grundas på en omständighet som saknat varje aktualitet i brottmålet, t ex när som i detta ärende det senare kommer fram att den föreskrift som den tilltalade överträtt var ogiltig av formella skäl. Det kan då ha varit naturligt för den tilltalade att inte tänka på att begära ersättning för rättegångskostnad i brottmålet. Att särbehandla resningsfall av denna typ kan emellertid medföra praktiska svårigheter. I åtskilliga situationer där kostnadsersättning kan synas rimlig torde det vidare ha förekommit fel från det allmännas sida som ger den tilltalade möjlighet att skadeståndsvägen kräva sådan ersättning med stöd av 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207). Jag har funnit de starkaste skälen tala för att tillämpa RB:s princip i fall som det aktuella.