NJA 1988 s. 396

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att T.S. gjort sig skyldig till oaktsamhet. Den omständigheten att en bilförare till följd därav, i samband med att han hastigt stannade sitt fordon, kunde komma att rulla bakåt eller rent av backa något framstår inte som en helt oberäknelig följd av vårdslösheten. Skadeståndsskyldighet är därför inte utesluten på grund av bristande adekvat kausalitet.

I äldre hovrättsavgöranden (se Försäkringsjuridiska Föreningens Rättsfallssamling 1961 s 353 och 1972 s 213) har bonusförlust i anledning av kollision där båda förarna varit vårdslösa ej ansetts föranledd av motpartens vållande. Bedömningen torde grundas på att bonusförlusten är en följd av att försäkringsbolaget funnit försäkringstagaren oaktsam och att försäkringstagaren ansetts vara närmast till att svara för skada som är en direkt följd därav. De nämnda rättsfallen härrör från tiden före ikraftträdandet av skadeståndslagen och trafikskadelagen. Enligt HovR:ns mening återspeglar de ett betraktelsesätt som nu får anses föråldrat (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s 85) och principiellt hinder mot att tillerkänna någon rätt till ersättning för bonusförlust i situationer sådana som i rättsfallen bör numera inte föreligga.

Enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen är kommunen ersättningsskyldig för den av T.S. orsakade skadan. Skadan har inte orsakats genom brott och inte heller i samband med myndighetsutövning. N.K. kan därför få ersättning endast om fråga inte är om ren förmögenhetsskada.

Termen ren förmögenhetsskada infördes i svensk rätt genom skadeståndslagen och därmed förstås enligt 1 kap 2 § skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Vid utvecklingen av 3 kap 8 § skadeståndslagen förde departementschefen i förarbetena (NJA II 1972 s 705) - i och för sig kring en speciell fråga - ett resonemang med utgångspunkt från att bonusförlust som drabbar en fordonsägare utan att denne samtidigt lider person- eller sakskada är att bedöma som ren förmögenhetsskada. Andra uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen leder emellertid i annan riktning. I anslutning till behandlingen av 1 kap 2 § skadeståndslagen anförde sålunda departementschefen att med uttrycket ren förmögenhetsskada i lagen skall förstås sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada. Departementschefen framhöll särskilt att avsikten med formuleringen var att framhäva att förmögenhetsförlust som någon lider till följd av att annan drabbats av person- eller sakskada inte går in under definitionen (NJA II 1972 s 581). Denna beskrivning av begreppet har förankring i lagtexten. Lagrådet uttalade för sin del att också med den använda terminologin skulle begreppet allmän förmögenhetsskada finna användning i sin traditionella betydelse (NJA II 1972 s 582). Uttalandet torde få ses mot bakgrund av att möjligheten för den som inte själv lidit person- eller sakskada att få ersättning också begränsas genom att s k tredjemansskada normalt inte medför rätt till skadestånd (jfr dock NJA 1966 s 210).

I förevarande mål har inte påståtts att N.K. lidit annan skada än bonusförlust. Av utredningen framgår vidare att sakskada uppkom på den Volkswagenbil som fördes bakom N.K:s släpvagn samt att hans bonusförlust är en följd av detta. HovR:n finner det mest förenligt med ordalydelsen i 1 kap 2 § skadeståndslagen att inte betrakta den bonusförlust N.K. lidit som en ren förmögenhetsskada. Inte heller kan det anses vara fråga om en tredjemansskada. N.K. har därför rätt till ersättning för bonusförlusten. T.S. får också anses till så övervägande del vållande att skäl till jämkning inte heller föreligger. N.K:s talan skall således, då tvist om beloppets storlek och ränta därå inte föreligger, bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i huvudsaken förpliktar HovR:n Jönköpings kommun att genast till N.K. utge 2 500 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (i dess lydelse före d 1 juli 1984) från d 31 okt 1983 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Den sammanstötning målet gäller föranleddes av att T.S. i samband med trafikmätning kastade ut en slang framför N.K:s bil, med påföljd att denna hastigt bromsades in och i anslutning härtill backade eller rullade bakåt ett kort stycke; härvid stötte dess släpvagn mot Volkswagenbilen. Dödsboet har medgett att N.K. i detta senare skede varit i viss mån oaktsam.

Anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning att T.S. varit vållande till sammanstötningen mellan fordonen. Kommunen är ansvarig för hans handlande.

Som HovR:n funnit har N.K. inte på sådant sätt medverkat till sammanstötningen att skadeståndsskyldighet för kommunen är utesluten på grund av bristande adekvat kausalitet.

Den skada dödsboet yrkat ersättning för består i att N.K. förlorat bonus på trafikförsäkringen till följd av att försäkringen tagits i anspråk för skadan på Volkswagenbilen. Orsaken till hans ekonomiska förlust är på detta sätt skada på egendom som tillhört annan. Skadan utgör alltså inte någon ren förmögenhetsskada enligt definitionen i 1 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) utan en s k tredjemansskada.

Enligt en huvudregel i svensk rätt, som inte framgår av skadeståndslagen men som uttalas i dess motiv (se bl a NJA II 1972 s 558), är en tredjemansskada inte ersättningsgill. (Jfr senast HD:s dom d 7 mars 1988, nr DT 3.) (* NJA 1988 s 62 *) En bonusförlust vid trafikförsäkring utgör visserligen en skada av så särpräglad art att den knappast kan jämföras med de typiska tredjemansskador - ofta av omfattande och svåröverskådligt slag - som närmast varit aktuella när huvudregeln utformats. Emellertid får frågan om ansvar för sådan bonusförlust bedömas också med hänsyn till det särskilda ersättningssystem som gäller vid trafikskador. En huvudtanke i detta system är att de ekonomiska följderna av skadefall i trafiken i väsentlig utsträckning skall slutligen bäras av fordonsägarna. (Se prop 1975/76:15 bl a s 82 ff, 85 ff.) I enlighet härmed har i 20 § trafikskadelagen (1975:1410) trafikförsäkringsanstaltens regressrätt för utgiven trafikskadeersättning begränsats i betydande mån, och detsamma gäller enligt 25 § samma lag försäkringstagares rätt att återkräva självriskbelopp som han fått utge med stöd av 21 § - ett fall som uppvisar likheter med situationen då han lidit bonusförlust. Att en bilägare, vilkens bil varit inblandad i en trafikolycka, skulle skadeståndsvägen kunna kräva ut kompensation för förlorad bonus av t ex en medansvarig cyklist, fotgängare eller väghållare skulle stämma mindre väl med dessa tankegångar. Över huvud taget skulle en rätt till ersättning för bonusförlust vid kollisioner och andra trafikolyckor avsevärt komplicera ersättningssystemet.

Med hänsyn till det anförda bör - oavsett vad som kan anses gälla vid andra försäkringar - rätt till skadestånd för förlorad bonus på trafikförsäkring inte föreligga i fall som det aktuella.

På grund härav kan dödsboets skadeståndstalan inte bifallas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom - - - fastställer HD TR:ns domslut.

Referenten, JustR Bengtsson, tillade: Bonus lämnas enligt trafikförsäkringsvillkoren för skadefria år, varvid dock en skada inte inverkar om försäkringstagaren kan bevisa att varken han eller föraren på något sätt har vållat skadan och han kan bevisa att annan vållat denna. Man skulle kunna sätta i fråga om bonusförlust över huvud taget utgör en adekvat följd av en skada (jfr bl a Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1972 s 213); försäkringstagaren kan ju ofta välja om han skall utnyttja sin försäkring. I varje fall på trafikskadelagens område, där den skadelidande direkt kan kräva ersättning av den obligatoriska trafikförsäkringen, får det dock anses naturligt att i första hand försäkringen tas i anspråk för att täcka skadan (jfr NJA II 1976 s 116 ff). Hur man bör bedöma ersättningskrav för mistad bonus vid andra försäkringar kan här lämnas öppet. Delvis sammanhänger detta med det allmänna problemet, i vad mån en föreliggande försäkring skall påverka skadeståndsskyldigheten; denna lagstiftningsfråga torde bli aktuell i samband med det pågående reformarbetet på försäkringsrättens område.

Som framhålls i domen finns det på trafikförsäkringens område särskilda skäl att inte ålägga skadeståndsskyldighet för bonusförlust. Eventuellt bör emellertid ett undantag göras för en kontraktsrättsligt präglad situation, som inte är aktuell i målet: när bilägaren kräver ersättning för förlorad bonus av en oaktsam förare, som han har anförtrott bilen. Även om möjligheten att återkräva ersättning av föraren för utgiven självrisk är begränsad (jfr 26 § trafikskadelagen och NJA II 1976 s 139), behöver detsamma inte gälla bonusförlust - en typ av skada som ligger utanför trafikskadelagens område. (Jfr från Finland rättsfallet HD 1982 II 8, där ersättning för mistad bonus på trafikförsäkring, och för övrigt också på vagnskadeförsäkring, utdömts i en sådan situation.)

Litteratur: I fråga om bonusförlust se Nordenson, Trafikskadeersättning, 2 uppl, 1985, s 328 ff och 376 ff; Ugeskrift for retsvæsen 1957, s 20 med kommentar i Tidsskrift for rettsvitenskap 1957, s 315 ff samt Saxén i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1969, s 167 f. Beträffande frågan om adekvat kausalitet se Bengtsson, Om jämkning av skadestånd 1982, kap 14, s 168 ff med hänvisningar samt Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl 1985, s 168.