NJA 1988 s. 396

I samband med trafikmätning kastade en kommunanställd en slang framför en bil, som då hastigt bromsades in och i anslutning härtill backade eller rullade bakåt, med skada på en bakomvarande bil som följd. Trafikförsäkringen för den förra bilen togs i anspråk för skadan, och bilens ägare förlorade därför bonus på försäkringen. Fråga om skyldighet för kommunen att ersätta bonusförlusten.

(Jfr 1986 s 253 och 1988 s 62)

Jönköpings TR

N.K, född 1922, förde efter stämning å Jönköpings kommun vid Jönköpings TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (lagmannen Wibling), som handlade målet enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, anförde i dom d 19 jan 1984: Yrkanden m m. Omkring kl 10 fm d 28 maj 1979 förde N.K. västerut på länsväg 197 genom Jönköping en personbil med släpvagn. Den aktuella vägsträckan är huvudled och hastigheten är begränsad till 50 km/tim. Vädret var vid tillfället torrt och klart. - I höjd med Talavidskolan pågick arbeten för trafikmätning. N.K. bromsade kraftigt och stannade. I samband därmed sammanstötte en bakomvarande Volkswagen pickup med N.K:s släpkärra. Skador uppkom på fordonen. På platsen för sammanstötningen går vägen i en svag vänsterkurva och lutar något uppåt i bilarnas färdriktning. Sikten på platsen är god.

N.K. har yrkat att Jönköpings kommun förpliktas att till honom utge skadestånd med 2 500 kr, avseende bonusförlust, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan d 31 okt 1983.

Kommunen har bestritt käromålet men vitsordat beloppet såsom i och för sig skäligt.

Domskäl. N.K. har anfört: För skadorna på Volkswagenbilen har N.K:s försäkringsbolag utbetalt ersättning. På grund därav har N.K. fått vidkännas en bonusförlust. Kommunen är primärt ansvarig för olyckan genom att den personal från gatukontoret som handhade trafikmätningen inte iakttog de bestämmelser som statens trafiksäkerhetsverk föreskrivit för olika former av vägarbete.

N.K. har under sanningsförsäkran uppgivit: Han färdades med en hastighet av 30 à 35 km/tim. Det var ganska mycket trafik. Han följde trafikrytmen och hade en annan bil ca 20-25 m framför sig. Vid Talavidskolan fick N.K. syn på en pojke vid högra trottoarkanten. Denne hade en härva med slang i ena handen. Helt oväntat kastade pojken ut slangen framför bilen mot gatans andra sida. Slanghärvan kastades högt och över hela gatan. För att undvika att slangen skulle hamna på bilen bromsade N.K. kraftigt. Han körde dock över slangen med båda hjulparen och hörde ett ljud som om slangen fastnat i släpkärran. Han blev mycket orolig för att pojken, som hållit i slangen, dragits omkull. Han bromsade därför ytterligare tills bilen stannade. Han tittade i backspegeln och vände sig därefter om men såg inte pojken. I samma ögonblick kände han en lätt stöt i släpkärran och såg en Volkswagen pickup bakom denna. Släpkärran är ungefär lika hög som bilen. Då bilen stannat höll N.K. ner både kopplingen och bromsen, men det är möjligt att bilen rullade ca 0,5 m bakåt. N.K. drog åt handbromsen och steg ur bilen. Volkswagenbilen hade fått vissa plåtskador. N.K. tror att den slang som kastats ut över gatan låg alldeles bakom släpkärran. Han såg en massa slang ligga i en vanlig stationsvagn, som stod uppställd till hälften uppe på trottoaren i höjd med Volkswagenbilen. Först då förstod N.K. att det var en kommunal trafikräknare som kastat ut en mätslang över gatan. Några tecken på att mätningsarbeten pågick på platsen fanns ej. Sålunda var personalen inte utrustad med särskilda varningskläder eller med något annat som utmärkte verksamheten. Det fanns inte någon trafikskylt som varnade för gatuarbeten. Stationsvagnen, en Volvo 145, hade ingen lykta med roterande ljus på taket. Inte heller hade den, såvitt N.K. kunde se, varningsblinkers påslagna. Pojken stod, då han kastade ut slangen, en à två meter bakom kombivagnens vänstra baklykta och kan ha dolt blinkersljuset. Stationsvagnen var uppställd i N.K:s färdriktning. Polis som kom till platsen ansåg att trafiken borde ha stoppats innan man kastade ut slangen över gatan.

På kommunens begäran har T.S. född 1955, hörts som vittne. Han har berättat: Han hade 1979 sedan sju år tillbaka arbetat vid kommunen som trafikräknare. Den aktuella dagen skulle han och en praktikant byta ut en trasig mätslang vid Talavidskolan. Trafiken var normal för tidpunkten, en vardagsförmiddag. Man räknar då med att det är lågtrafik. T.S. parkerade sin kombibil till hälften uppe på gångbanan och satte på bilens varningsblinkers, på bakändan två blinkers med gult sken. Praktikanten gick över till den andra sidan av gatan. Ungefär 150 m framför N.K:s bil och 25 till 30 cm över gatunivån kastade T.S. ut den nya mätslangen över gatan. Den trasiga slangen låg då kvar. N.K. passerade efter ett par sekunder, varvid ett ljud uppstod. N.K. stannade, lade i backen och backade 1,5-2 m. T.S. och praktikanten var civilklädda. Några anordningar för att uppmärksamma vägtrafikanter på att vägarbete pågick fanns inte utöver bilens varningsblinkers. Några direkta instruktioner hur det skulle gå till vid byte av mätslangar hade inte givits. Först 1982 fick T.S. anvisningar från trafiksäkerhetsverket om att särskilda orangefärgade overaller skall bäras och att det skall finnas lykta med roterande gult sken på biltaket.

N.K. har som skriftlig bevisning åberopat vissa av de bestämmelser som återfinns i trafiksäkerhetsverkets skrift "Trafikanordningar vid vägarbete" av d 15 jan 1971. Reglerna innebär, enligt N.K:s förmenande, att T.S. och praktikanten skulle ha burit orangefärgade overaller samt att T.S. skulle ha använt en lykta med blinkande gult sken.

TR:n uttalar följande.

Det är ostridigt att särskilda vägmärken inte var utsatta och att varken T.S. eller praktikanten bar orangefärgade plagg eller - frånsett slangen - något annat som utmärkte deras verksamhet. T.S:s uppgift att han slagit på varningsblinkers får godtagas; det kan dock inte uteslutas att han, då kan stod snett bakom kombibilen, delvis avskärmade ljuset. Det har inte ens påståtts att något armtecken givits.

T.S:s uppgift att han kastade slanghärvan redan då N.K:s bil befann sig på ett avstånd av ungefär 150 m är osannolik. Skäl saknas att på denna punkt ifrågasätta N.K:s berättelse, enligt vilken mätslangen utkastades strax framför hans bil. Då slangen kastats praktiskt taget utan förvarning, är N.K:s reaktion med en kraftig inbromsning mycket naturlig.

Trafiken på vägsträckan en måndagsförmiddag är - enligt vad som är för TR:n bekant - normalt tämligen ringa och ej särskilt snabb. Hur det förhöll sig vid ifrågavarande tidpunkt, undandrager sig TR:ns bedömning. Enligt trafiksäkerhetsverkets föreskrifter (6.4.1.8) torde det vid ringa trafik i allmänhet - särskilt om sikten är god - vara tillräckligt med försiktighet och vaksamhet hos personalen och att erforderlig varning ges med armtecken.

Enligt TR:ns mening har gatukontorets personal inte ens uppfyllt nyssnämnda minimiregler. Såsom N.K. framhållit är dock här fråga om en huvudled, varför - även om trafiken är ringa - högre krav på säkerheten bör kunna ställas än de som följer av minimireglerna. Genom denna ovarsamhet har kommunen föranlett N.K. att onödigt snabbt bromsa sin bil. I så måtto har kommunen orsakat den uppkomna trafiksituationen. Den omedelbara anledningen till sammanstötningen mellan N.K:s släpkärra och Volkswagenbilen är dock, att N.K:s ekipage backats eller glidit ett stycke bakåt, enligt N.K:s egen uppgift kanske 0,5 m. Härigenom har N.K. gjort sig skyldig till en ovarsamhet, för vilken kommunen inte kan göras ansvarig. Käromålet kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Göta HovR

N.K. fullföljde talan i Göta HovR, som i beslut d 11 april 1984 ej fann skäl att meddela prövningstillstånd.

Efter besvär av N.K. meddelade emellertid HD genom beslut d 15 maj 1986 tillstånd till målets prövning i HovR:n (se NJA 1986 s 253).

Då målet därefter företogs till prövning i HovR:n yrkade N.K. bifall till sin talan i TR:n.

Kommunen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Olsson och hovrättsassessorn Wingqvist-Ekholm, referent) anförde i dom d 18 juni 1987:

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att T.S. gjort sig skyldig till oaktsamhet. Den omständigheten att en bilförare till följd därav, i samband med att han hastigt stannade sitt fordon, kunde komma att rulla bakåt eller rent av backa något framstår inte som en helt oberäknelig följd av vårdslösheten. Skadeståndsskyldighet är därför inte utesluten på grund av bristande adekvat kausalitet.

I äldre hovrättsavgöranden (se Försäkringsjuridiska Föreningens Rättsfallssamling 1961 s 353 och 1972 s 213) har bonusförlust i anledning av kollision där båda förarna varit vårdslösa ej ansetts föranledd av motpartens vållande. Bedömningen torde grundas på att bonusförlusten är en följd av att försäkringsbolaget funnit försäkringstagaren oaktsam och att försäkringstagaren ansetts vara närmast till att svara för skada som är en direkt följd därav. De nämnda rättsfallen härrör från tiden före ikraftträdandet av skadeståndslagen och trafikskadelagen. Enligt HovR:ns mening återspeglar de ett betraktelsesätt som nu får anses föråldrat (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s 85) och principiellt hinder mot att tillerkänna någon rätt till ersättning för bonusförlust i situationer sådana som i rättsfallen bör numera inte föreligga.

Enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen är kommunen ersättningsskyldig för den av T.S. orsakade skadan. Skadan har inte orsakats genom brott och inte heller i samband med myndighetsutövning. N.K. kan därför få ersättning endast om fråga inte är om ren förmögenhetsskada.

Termen ren förmögenhetsskada infördes i svensk rätt genom skadeståndslagen och därmed förstås enligt 1 kap 2 § skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Vid utvecklingen av 3 kap 8 § skadeståndslagen förde departementschefen i förarbetena (NJA II 1972 s 705) - i och för sig kring en speciell fråga - ett resonemang med utgångspunkt från att bonusförlust som drabbar en fordonsägare utan att denne samtidigt lider person- eller sakskada är att bedöma som ren förmögenhetsskada. Andra uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen leder emellertid i annan riktning. I anslutning till behandlingen av 1 kap 2 § skadeståndslagen anförde sålunda departementschefen att med uttrycket ren förmögenhetsskada i lagen skall förstås sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada. Departementschefen framhöll särskilt att avsikten med formuleringen var att framhäva att förmögenhetsförlust som någon lider till följd av att annan drabbats av person- eller sakskada inte går in under definitionen (NJA II 1972 s 581). Denna beskrivning av begreppet har förankring i lagtexten. Lagrådet uttalade för sin del att också med den använda terminologin skulle begreppet allmän förmögenhetsskada finna användning i sin traditionella betydelse (NJA II 1972 s 582). Uttalandet torde få ses mot bakgrund av att möjligheten för den som inte själv lidit person- eller sakskada att få ersättning också begränsas genom att s k tredjemansskada normalt inte medför rätt till skadestånd (jfr dock NJA 1966 s 210).

I förevarande mål har inte påståtts att N.K. lidit annan skada än bonusförlust. Av utredningen framgår vidare att sakskada uppkom på den Volkswagenbil som fördes bakom N.K:s släpvagn samt att hans bonusförlust är en följd av detta. HovR:n finner det mest förenligt med ordalydelsen i 1 kap 2 § skadeståndslagen att inte betrakta den bonusförlust N.K. lidit som en ren förmögenhetsskada. Inte heller kan det anses vara fråga om en tredjemansskada. N.K. har därför rätt till ersättning för bonusförlusten. T.S. får också anses till så övervägande del vållande att skäl till jämkning inte heller föreligger. N.K:s talan skall således, då tvist om beloppets storlek och ränta därå inte föreligger, bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i huvudsaken förpliktar HovR:n Jönköpings kommun att genast till N.K. utge 2 500 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (i dess lydelse före d 1 juli 1984) från d 31 okt 1983 till dess betalning sker.

HD

Kommunen (ombud stadsjuristen Lars-Olof Uebel) sökte revision och yrkade att N.K:s talan måtte ogillas.

Dödsboet efter N.K. som avled d 16 jan 1988, (ombud advokaten B.W.) bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ingrid Olsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Skadan på Volkswagenbilen uppkom vid sammanstötning med N.K:s fordon. Den omedelbara orsaken till olyckan var att N.K. - i samband med att han hastigt bromsade in till dess att hans bil med släpkärra stannade - kom att backa sitt ekipage något eller att låta det rulla ett stycke bakåt. Dödsboet har vidgått att N.K. i detta senare skede varit i viss mån oaktsam.

N.K:s inbromsning föranleddes av att T.S. kastade ut slangen över vägen. Såsom TR:n och HovR:n funnit har T.S. därvid förfarit oaktsamt. Till de förutsebara riskerna med T.S:s handlande hörde såväl att en överraskad bilist skulle göra en häftig inbromsning som att bilisten i något moment under eller i anslutning till inbromsningen skulle brista i fullständig kontroll över bilen och därför köra på en annan bil. Således är även T.S. vållande till den vid sammanstötningen uppkomna skadan på Volkswagenbilen.

Ägaren till Volkswagenbilen fick trafikskadeersättning för skadan från trafikförsäkringen för N.K:s bil. För den bonusförlust som blev följden för N.K. har denne fordrat skadestånd av kommunen såsom ansvarig för skada som T.S. vållat i tjänsten. N.K. och sedan hans dödsbo har anfört att kommunen är primärt ansvarig för olyckan och att N.K:s egen oaktsamhet har orsakats av T.S:s helt dominerande vållande.

Kommunen har invänt att bonusförlusten inte berättigar till ersättning och har därvid anfört att N.K. själv varit oaktsam och att förlusten utgör ren förmögenhetsskada.

Av handlingarna i TR:ns akt framgår att kommunen var ägare till Volkswagenbilen. Ingen av parterna har emellertid åberopat detta förhållande.

Bonusförlusten är inte en följd av bilskadan som sådan utan av att bilägaren har lätt ersättning för skadan. Förlusten har emellertid sådant samband med sakskadan att den inte kan betraktas som ren förmögenhetsskada.

En förmögenhetsförlust som inte utgör ren förmögenhetsskada är enligt gällande huvudprincip i utomobligatoriska förhållanden ersättningsgill endast om den är en följd av sak- eller personskada som tillfogats samma rättssubjekt. I det aktuella fallet har bonusförlusten och bilskadan tillfogats olika rättssubjekt.

Den nämnda huvudprincipen tar emellertid inte sikte på fall där förmögenhetsförlusten beror på att en sakskada har ersatts. I sådant fall inställer sig speciella frågor, bl a om förmögenhetsförlusten skall ses som en i förhållande till den ersatta sakskadan självständig skada eller om ett anspråk på ersättning för förmögenhetsförlusten skall betraktas som eller likställas med ett från den gottgjorde härlett anspråk på ersättning för dennes sakskada.

Bonusförluster av olika slag utgör en speciell kategori av förmögenhetsförlust. För den som åsamkas en bonusförlust kan denna vara jämförbar med självrisk.

En bonusförlust har emellertid sin bakgrund i en annan försäkringskonstruktion, som i princip innebär att förlusten beräknas vid sidan av och inte inom ramen för den skada för vilken försäkringsersättning utgår. Frågan huruvida en bonusförlust är ersättningsgill kan inte besvaras allmängiltigt utan får bedömas med hänsyn till de sakförhållanden och den reglering som föranlett förlusten i det enskilda fallet.

N.K:s bonusförlust skall ses mot bakgrund av trafikskadelagstiftningen, som bygger på tanken att kostnaderna för ersättning åt de trafikskadelidande så långt möjligt skall slutligen bäras av motorfordonsägarna via premier för den obligatoriska trafikförsäkringen.

Ägaren till Volkswagenbilen har av N.K:s försäkringsgivare fått ut trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för dennes bil med stöd av 10 § 2 st traflkskadelagen (1975:1410). Det innebär att N.K. bedömts vara åtminstone medvållande till skadan. Rätten till trafikskadeersättning har gällt oberoende av om ägaren till Volkswagenbilen i stället hade kunnat kräva N.K. personligen eller någon med honom solidariskt ansvarig på skadestånd (18 § trafikskadelagen). Om någon hade utgett skadestånd skulle denne enligt 19 § trafikskadelagen intill det utgivna beloppet ha inträtt i den rätt till trafikskadeersättning som tillkommit ägaren av Volkswagenbilen.

Enligt 21 § traflkskadelagen får i avtal om trafikförsäkring göras förbehåll om rätt för försäkringsanstalten att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig att stå självrisk. En försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp har enligt 25 § 2 st och 26 §trafikskadelagen en mycket begränsad rätt att återkräva beloppet av den som vållat skadan.

N.K. och T.S. har visserligen båda vållat skadan på Volkswagenbilen. Oavsett kommunens ansvar för T.S:s medvållande har emellertid N.K:s trafikförsäkring haft att svara för trafikskadeersättning för skadan. Den härigenom uppkomna bonusförlusten för N.K. kan därför inte föranleda ersättningsskyldighet för kommunen.

I enlighet med det anförda skall käromålet ogillas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Brundin, Bengtsson, referent, Rydin, Nyström och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Den sammanstötning målet gäller föranleddes av att T.S. i samband med trafikmätning kastade ut en slang framför N.K:s bil, med påföljd att denna hastigt bromsades in och i anslutning härtill backade eller rullade bakåt ett kort stycke; härvid stötte dess släpvagn mot Volkswagenbilen. Dödsboet har medgett att N.K. i detta senare skede varit i viss mån oaktsam.

Anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning att T.S. varit vållande till sammanstötningen mellan fordonen. Kommunen är ansvarig för hans handlande.

Som HovR:n funnit har N.K. inte på sådant sätt medverkat till sammanstötningen att skadeståndsskyldighet för kommunen är utesluten på grund av bristande adekvat kausalitet.

Den skada dödsboet yrkat ersättning för består i att N.K. förlorat bonus på trafikförsäkringen till följd av att försäkringen tagits i anspråk för skadan på Volkswagenbilen. Orsaken till hans ekonomiska förlust är på detta sätt skada på egendom som tillhört annan. Skadan utgör alltså inte någon ren förmögenhetsskada enligt definitionen i 1 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) utan en s k tredjemansskada.

Enligt en huvudregel i svensk rätt, som inte framgår av skadeståndslagen men som uttalas i dess motiv (se bl a NJA II 1972 s 558), är en tredjemansskada inte ersättningsgill. (Jfr senast HD:s dom d 7 mars 1988, nr DT 3.) (* NJA 1988 s 62 *) En bonusförlust vid trafikförsäkring utgör visserligen en skada av så särpräglad art att den knappast kan jämföras med de typiska tredjemansskador - ofta av omfattande och svåröverskådligt slag - som närmast varit aktuella när huvudregeln utformats. Emellertid får frågan om ansvar för sådan bonusförlust bedömas också med hänsyn till det särskilda ersättningssystem som gäller vid trafikskador. En huvudtanke i detta system är att de ekonomiska följderna av skadefall i trafiken i väsentlig utsträckning skall slutligen bäras av fordonsägarna. (Se prop 1975/76:15 bl a s 82 ff, 85 ff.) I enlighet härmed har i 20 § trafikskadelagen (1975:1410) trafikförsäkringsanstaltens regressrätt för utgiven trafikskadeersättning begränsats i betydande mån, och detsamma gäller enligt 25 § samma lag försäkringstagares rätt att återkräva självriskbelopp som han fått utge med stöd av 21 § - ett fall som uppvisar likheter med situationen då han lidit bonusförlust. Att en bilägare, vilkens bil varit inblandad i en trafikolycka, skulle skadeståndsvägen kunna kräva ut kompensation för förlorad bonus av t ex en medansvarig cyklist, fotgängare eller väghållare skulle stämma mindre väl med dessa tankegångar. Över huvud taget skulle en rätt till ersättning för bonusförlust vid kollisioner och andra trafikolyckor avsevärt komplicera ersättningssystemet.

Med hänsyn till det anförda bör - oavsett vad som kan anses gälla vid andra försäkringar - rätt till skadestånd för förlorad bonus på trafikförsäkring inte föreligga i fall som det aktuella.

På grund härav kan dödsboets skadeståndstalan inte bifallas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom - - - fastställer HD TR:ns domslut.

Referenten, JustR Bengtsson, tillade: Bonus lämnas enligt trafikförsäkringsvillkoren för skadefria år, varvid dock en skada inte inverkar om försäkringstagaren kan bevisa att varken han eller föraren på något sätt har vållat skadan och han kan bevisa att annan vållat denna. Man skulle kunna sätta i fråga om bonusförlust över huvud taget utgör en adekvat följd av en skada (jfr bl a Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1972 s 213); försäkringstagaren kan ju ofta välja om han skall utnyttja sin försäkring. I varje fall på trafikskadelagens område, där den skadelidande direkt kan kräva ersättning av den obligatoriska trafikförsäkringen, får det dock anses naturligt att i första hand försäkringen tas i anspråk för att täcka skadan (jfr NJA II 1976 s 116 ff). Hur man bör bedöma ersättningskrav för mistad bonus vid andra försäkringar kan här lämnas öppet. Delvis sammanhänger detta med det allmänna problemet, i vad mån en föreliggande försäkring skall påverka skadeståndsskyldigheten; denna lagstiftningsfråga torde bli aktuell i samband med det pågående reformarbetet på försäkringsrättens område.

Som framhålls i domen finns det på trafikförsäkringens område särskilda skäl att inte ålägga skadeståndsskyldighet för bonusförlust. Eventuellt bör emellertid ett undantag göras för en kontraktsrättsligt präglad situation, som inte är aktuell i målet: när bilägaren kräver ersättning för förlorad bonus av en oaktsam förare, som han har anförtrott bilen. Även om möjligheten att återkräva ersättning av föraren för utgiven självrisk är begränsad (jfr 26 § trafikskadelagen och NJA II 1976 s 139), behöver detsamma inte gälla bonusförlust - en typ av skada som ligger utanför trafikskadelagens område. (Jfr från Finland rättsfallet HD 1982 II 8, där ersättning för mistad bonus på trafikförsäkring, och för övrigt också på vagnskadeförsäkring, utdömts i en sådan situation.)

Litteratur: I fråga om bonusförlust se Nordenson, Trafikskadeersättning, 2 uppl, 1985, s 328 ff och 376 ff; Ugeskrift for retsvæsen 1957, s 20 med kommentar i Tidsskrift for rettsvitenskap 1957, s 315 ff samt Saxén i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1969, s 167 f. Beträffande frågan om adekvat kausalitet se Bengtsson, Om jämkning av skadestånd 1982, kap 14, s 168 ff med hänvisningar samt Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl 1985, s 168.