NJA 1988 s. 62

Domskäl

TR:n (lagmannen Odhammar och tingsfiskalen Ranch) anförde i dom d 8 maj 1985:

Flygmotor har till utveckling av sin talan anfört: Flygmotor drabbades av dels en s k sakskada på 18 000 kr på grund av att material fick kasseras, dels en s k allmän förmögenhetsskada på grund av driftstoppet. I regel ersätts inte enligt svensk rätt den som lider s k tredjemansskada. I det här fallet förelåg emellertid speciella omständigheter som motiverar ett frångående av huvud regeln. Omständigheterna var följande. K.G. handlade helt i strid mot givna föreskrifter att inte köra med grävmaskinen utanför angivet arbetsområde. Den nedgrävda kabeln, som gick direkt från kraftverket till Flygmotor, användes enbart för att leverera elkraft till Flygmotor. Skadan var till sin art och omfattning lätt förutsebar till följd av elavbrottet. Skadan inträffade endast några hundra meter från fabriksområdet. Det var väsentligt för Flygmotor att elleveransen inte bröts. Flygmotor hade ett konkret och närliggande intresse av kabeln, eftersom Flygmotor var den enda abonnenten som fick ström genom denna. I kontrakt med Statens vattenfallsverk hade detta friskrivit sig från ansvar för sådan skada som inträffat. – K.G. vållade av vårdslöshet skadan genom att framföra grävmaskinen i strid dels mot givna instruktioner, dels mot vad som är vedertaget. Han hade av vägverkets arbetsledning fått uttryckliga anvisningar inom vilket område han fick köra med grävmaskinen och klara order att inte köra under bron. K.G. valde trots detta och trots att det fanns en anvisad väg över bron en färdväg helt i strid mot instruktionerna. Skadan inträffade långt väster om det arbetsområde till vilket K.G. hade anvisats. Kring olycksplatsen var marken sank. K.G. lade inte ut stockar eller annat hjälpmedel för att komma över bäcken. Även hans förfarande att försöka gräva loss maskinen har varit vårdslöst, eftersom jordkablarna var utmärkta med skyltar och det tydligt syntes på ömse sidor av bron att jordkablarna kom upp ur marken. - Både Grävmaskiner och vägverket har arbetsgivareansvar; Grävmaskiner eftersom K.G. var anställd hos detta och vägverket eftersom det utövade den direkta arbetsledningen över K.G. I andra hand gör Flygmotor gällande att Grävmaskiner har ett självständigt culpaansvar genom att inte ställa en tillräckligt skicklig grävmaskinist till förfogande eller i varje fall underlåta att upplysa att grävmaskinisten inte var tillräckligt kvalificerad för uppdraget. Om grävmaskinisten inte skulle anses ha förfarit vårdslöst måste vägverket anses ha ett självständigt culpaansvar genom att det inte har gett tillräckligt tydliga instruktioner eller i varje fall inte sett till att grävmaskinisten följt anvisningarna.

Grävmaskiner har anfört: Det föreligger inte sådana omständigheter att avsteg från huvudregeln att en tredjemansskada inte är ersättningsgill kan göras. Förmögenhetsskadan är inte adekvat. Det vitsordas dock att Flygmotor drabbades av en sakskada på 18 900 kr. K.G. kände inte till att det fanns en jordkabel på platsen. Även om han bort se att där fanns kablar, kunde han inte förutse att den skadade kabeln försåg endast Flygmotor med el kraft och att ett brott på denna skulle kunna orsaka en så stor förlust. K.G. fullgjorde sina arbetsuppgifter enligt de instruktioner han fått av vägverkets arbetsledning. Han hade inte förbjudits att köra under bron och det hade inte sagts något om begränsning av arbetsområdet. K.G. hade dock varnats för att det fanns kablar under bron intill brofästet, där han senare skulle lägga makadam. K.G. började att plana ut den norra slänten från öster till väster. På lunchrasten behövde han fylla på bränsle och han valde väg under bron för att tanka i stället för att köra över den mark, vilken han hade iordninggjort under förmiddagen. När han skulle passera diket, brast dikeskanten och grävskopan slog i marken. K.G. försökte alltså inte gräva upp sig från diket. Kabeln var inte utmärkt med varningsskyltar. Efter olyckan uppmärksammades dock en liggande varningsskylt söder om bron. – K.G. var vid tillfället anställd hos Grävmaskiner som genom ett muntligt avtal hyrt ut grävmaskinen jämte förare till vägverket. K.G. stod helt och hållet under vägverkets arbetsledning. Han skall därför betraktas som arbetstagare hos vägverket som har visat försumlighet i sin arbetsledning. K.G. är en mycket erfaren och kunnig grävmaskinist.

Vägverket har anfört: Den skada som drabbat Flygmotor är en tredjemansskada som inte är ersättningsgill. Det vitsordas dock att det skett en sakskada på 18 000 kr. Övrig påstådd skada var ren förmögenhetsskada. K.G. hade fått noggranna anvisningar om begränsningarna av arbetsområdet. Senast vid 11-tiden samma dag elavbrottet skedde instruerades han av vägverkets arbetsledning att han inte fick bege sig utanför arbetsområdet och att han var förbjuden att färdas med grävmaskinen under bron. Vägverket hade iordningställt en särskild väg uppför den norra slänten till bränsletanken för att inte grävmaskinen skulle köras under bron. Jordkabeln gick av, när K.G. med hjälp av grävskopan försökte komma upp ur diket. Grävmaskinen befann sig då omkring 50 m utanför anvisat arbetsområde. K.G. har på grund härav varit vårdslös. Vägverket anser inte att det har arbetsgivareansvar i det här fallet, eftersom K.G. i strid mot givna instruktioner och under lunchrast betett sig vårdslöst. K.G. var tydligen inte tillräckligt kvalificerad för uppdraget.

Flygmotor har som skriftlig bevisning åberopat dels en egen skiss, dels vägverkets skiss om förhållandena på platsen samt en intern promemoria upprättad d 11 mars 1981 av anläggningschefen H.S. Flygmotor, och en skrivelse d 14 febr 1983 från vägverkets västra byggnadsdistrikt.

Grävmaskiner har åberopat förhör under sanningsförsäkran med G.F. Flygmotor och vägverket har åberopat vittnesförhör med vägverkets platschef S.S. Flygmotor har vidare åberopat vittnesförhör med hos vägverket anställde ingenjören A.E. Svahn och driftverkmästaren hos Statens vattenfallsverk I.L. Grävmaskiner har åberopat vittnesförhör med K.G.

Domskäl. TR:n tar först upp frågan om de skador Flygmotor har drabbats av är ersättningsgilla.

Huvudregeln i svensk rätt är, att den som vållat en person- eller sakskada inte är skyldig att ersätta den förmögenhetsförlust som tredje man kan lida till följd av skadan, utan bara de förluster som drabbat den person vilken lidit den primära skadan. I detta fall var det Statens vattenfallsverk som drabbades av den omedelbara skadan: den avgrävda kabeln. Vissa undantag har emellertid gjorts från huvudregeln i såväl den juridiska litteraturen som i rättspraxis. I ett par avgöranden har således HD ålagt den som varit ansvarig för skada på en kraftledning att utge ersättning också för de förluster som drabbat avnämare av elektrisk kraft genom det driftsavbrott som kabelskadan hade medfört.

Flygmotors ersättningstalan avser förlust som uppkommit i driften på fabriken på grund av att dels material fick kasseras, en sakskada, dels fabrikationen fick ställas in, en allmän förmögenhetsskada.

Rätten till ersättning för en sådan skada som det nu är fråga om har i rättspraxis ansetts avhängig av vissa närmare angivna omständigheter. För det första har krävts att den skadelidande haft ett konkret och näraliggande intresse av det skadade föremålet. Den avgrävda kabeln användes uteslutande för att överföra elektrisk kraft till Flygmotor och var den enda kabeln för ändamålet. Det måste därför ha varit av väsentlig betydelse för Flygmotor att inte kraftleveransen stördes. För det andra har uttalats att skadan skall vara lätt att förutse. Kabelbrottet skedde endast några hundra meter från fabriksområdet. Det kan inte ha varit möjligt för K.G. att undvika att se de kraftledningar från vilka kabeln gick ned i jorden. Även i övrigt har utmärkande varningstecken förekommit. För det tredje skall förlusten som drabbar den skadelidande inte vara till sin art och omfattning avvikande från vad som typiskt sett kan inträffa på grund av skadan. Både sak- och förmögenhetsskadan som drabbat Flygmotor får anses typiska i förhållande till vad som i industriell rörelse kan inträffa om krafttillförseln bryts. Nu nämnda omständigheter får anses vara av sådan beskaffenhet att dels den sakskada om uppstått får anses vara en följd av en Flygmotor själv åsamkad sakskada och dels föranleda avsteg från huvudregeln att allmän förmögenhetsskada inte är ersättningsgill om den inte är en följd av sak- eller personskada som drabbat samma rättsobjekt.

Närmast aktualiseras nu frågan om arbetsgivareansvaret skall anses åvila Grävmaskiner och vägverket solidariskt eller endast endera av dem.

I målet är ostridigt att ledningsbrottet orsakats av K.G. Denne var enligt muntlig avtal i samband med uthyrningen av grävmaskinen tillfälligt utlånad av Grävmaskiner till vägverket under tio dagar. K.G. var i arbetsrättsligt hänseende alltjämt att anse som anställd i Grävmaskiners tjänst, samtidigt som han rent faktiskt inlemmats i vägverkets verksamhet.

Frågan om vem som skall bära arbetsgivareansvaret i en situation som den föreliggande har behandlats i propositionen med förslag till skadeståndslag (prop 1972:5 s 479). Enligt departementschefen får frågan om arbetsgivareansvar i vissa fall av utlåning av arbetstagare från ett företag till ett annat "i första hand avgöras med utgångspunkt i en bedömning av vilket av de båda företagen som närmast utövar kontroll över arbetstagaren och svarar för arbetsledning i fråga om de aktuella arbetsuppgifterna. I fall då skadan kan sägas ha uppkommit i verksamhet som bedrivs uteslutande för det 'mottagande' företagets räkning ligger det nära till hands att detta företag ensamt får bära principalansvaret. - - - Det kan emellertid också tänkas att det är fråga om en verksamhet som bedrivs i nära samverkan mellan de båda företagen utan att det kan påstås att den ifrågavarande arbetstagaren är fastare knuten till det ena företaget än till det andra eller att han utför sitt arbete mer för det ena företagets räkning än för det andras. I ett sådant fall bör det inte vara uteslutet att anse båda företagen som arbetsgivare och ålägga dem att solidariskt svara för skada som arbetstagaren vållar i sin tjänst."

Det är utrett att vägverket faktiskt ledde och övervakade K.G:s arbete som utfördes helt för vägverkets räkning. K.G. har av Grävmaskiner ställts till vägverkets förfogande för en inte obetydlig tidsperiod. Det ligger därför enligt TR:ns mening närmast till hands att vägverket ensamt får bära arbetsgivareansvaret för K.G:s handlande och alltså blir skadeståndsskyldigt om K.G. orsakat skadan genom fel eller försummelse.

I fråga om K.G:s handlingssätt har följande utretts i målet. K.G. hade vid tillfället varit grävmaskinist i omkring sju år. Han använde en maskin av fabrikat Åkerman H 12 B, en medelstor maskin som vägde ca 20 ton. När han började arbeta på morgonen d 3 febr, fick han av den hos vägverket anställde arbetsledaren A.E. instruktioner vad han skulle göra och var arbetet skulle utföras. K.G. skulle plana ut vägsträckan norr om det östra brofästet. Arbetsområdet begränsades västerut av en tänkt linje norrut från konerna till brofästet. Grävmaskinen fick inte framföras väster om denna linje och absolut inte under bron på grund av att där var inte brobyggarna klara med sitt arbete. Det var inte tal om att arbete skulle utföras söder och väster om brofästet denna dag. Samma dag vid 11-tiden besökte vägverkets platschef S.S. arbetsplatsen och talade personligen om för K.G. att denne inte fick gå utanför angivet arbetsområde med grävmaskinen och att det fanns en transportväg till bränsletanken från den östra delen av arbetsområdet. Sedan K.G. utfört en del av planingsarbetet från östra till västra delen av arbetsområdet, behövde han fylla bränsle i grävmaskinen. För att inte förstöra det arbete han hade utfört, valde han att köra grävmaskinen rakt västerut mot den närliggande Flygfältsvägen, varvid grävmaskinen fastnade i diket med olyckan som följd.

TR:n finner av vad sålunda har upptagits att K.G. genom att köra med grävmaskinen väster om anvisat arbetsområde handlat i strid mot givna förhållningsorder. Fastän K.G:s åtgärd skett under lunchrast, hade den sådant samband med hans arbete att den måste anses ha skett i tjänsten. Han har alltså genom sitt förfarande varit försumlig i tjänsten. På grund härav finner TR:n att vägverket är skadeståndsskyldigt mot Flygmotor för de uppkomna skadorna.

Flygmotor har i andra hand gentemot Grävmaskiner gjort gällande att Grävmaskiner skulle ha ett självständigt ansvar för vållande genom att det inte ställt en tillräckligt skicklig grävmaskinist till förfogande eller, i vart fall, underlåtit att upplysa att grävmaskinisten inte var tillräckligt kvalificerad för uppdraget. Utredningen i denna del, främst Fs uppgifter, ger emellertid inte stöd för annat än att K.G. var en erfaren och kunnig grävmaskinist som var kvalificerad för det uppdrag han fått vid tillfället. Att K.G. brutit mot de instruktioner han fått av arbetsledningen kan inte läggas Grävmaskiner till last som oaktsamhet när det ställde K.G. till vägverkets förfogande.

Om storleken av yrkat belopp råder inte tvist.

Vägverket har yrkat jämkning på grund av medvållande. Yrkandet har, såsom det får förstås, inte riktats mot Flygmotor utan mot Grävmaskiner. Eftersom vägverket i målet inte för talan mot Grävmaskiner, kan yrkandet inte komma under TR:ns bedömning.

Käromålet skall alltså bifallas mot vägverket och ogillas mot Grävmaskiner.

Domslut. 1. Statens vägverk skall utge skadestånd till Volvo Flygmotor AB med 400 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 26 okt 1983 tills betalning sker.

Rådmannen Hallgren var skiljaktig beträffande frågan om vem som skall bära arbetsgivareansvaret och anförde: Ledningsbrottet har orsakats av K.G. Denne var enligt muntligt avtal i samband med uthyrningen av grävmaskinen tillfälligt utlånad av Grävmaskiner till vägverket under tio dagar. K.G. var i arbetsrättsligt hänseende alltjämt att anse som anställd i Grävmaskiners tjänst, samtidigt som han rent faktiskt inlemmats i vägverkets verksamhet.

Frågan om vem som skall bära arbetsgivareansvaret - - - se TR:ns dom - - - i sin tjänst.

Avtalet mellan Grävmaskiner och vägverket har inneburit, att ledningen för grävningsarbetet skulle ligga på vägverket. Denna omständighet talar för att arbetsgivareansvaret bör anses åvila vägverket och inte Grävmaskiner. Denna ståndpunkt syns också bäst förenlig med nyss citerade uttalanden i propositionen med förslag till skadeståndslag. Uttalandena hänför sig emellertid inte till samtliga fall av utlåning av arbetstagare utan endast fall, där "arbetstagaren rent faktiskt inlemmats i det andra företagets verksamhet på ett sätt som gör att han utåt framstår som helt jämställd med detta företags egna arbetstagare" (prop s 478). Det sist citerade talar för, att arbetsgivareansvaret vid utlåning av arbetskraft inte avsetts övergå bl a ifall, där utlåningen eller uthyrningen är av tämligen obetydlig varaktighet. Med hänsyn härtill och till att det låg närmare till hands att Grävmaskiner, som i arbetsrättsligt hänseende var arbetsgivare för K.G. och som yrkesmässigt ägnade sig åt uthyrning av maskiner och arbetskraft, tecknade ansvarsförsäkring och drog in premiekostnaderna i sin kostnadskalkyl anser jag att arbetet bedrivits i så nära samband mellan Grävmaskiner och vägverket att det inte kan påstås att K.G. varit fastare knuten till vägverket än till Grävmaskiner eller att han utfört arbetet mer för vägverket än för Grävmaskiner. Både Grävmaskiner och vägverket skall därför enligt min mening anses som arbetsgivare för K.G. Grävmaskiner och vägverket skall därför solidariskt svara för skadan, om olyckan har orsakats på grund av försummelse från K.G:s sida.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för talan och bestridande av talan som i sak prövats av TR:n.

F, S, E, L och K.G. har hörts på nytt.

HovR:n finner i likhet med TR:n att K.G. genom försumlighet vållat brottet på elkabeln och att vägverket men ej grävmaskinsbolaget står arbetsgivaransvar för ersättningsgill skada i anledning av kabelbrottet. Som TR:n funnit kan det inte läggas bolaget till last som oaktsamhet att ha ställt K.G. till vägverkets förfogande. Flygmotors talan mot Grävmaskiner skall således ogillas.

Vad angår Flygmotors talan mot vägverket gör HovR:n i övrigt följande bedömning.

Flygmotors ersättningstalan avser förlust som uppkommit i driften på fabriken på grund av att dels fabrikationen fått ställas in, en allmän förmögenhetsskada, dels material fått kasseras, en sakskada. Skadorna utgör i sin helhet en s k tredjemansskada.

En allmän förmögenhetsskada är enligt en i svensk rätt upprätthållen princip - även om avsteg därifrån, under stark dissidens, gjorts av HD i ett avgörande där omständigheterna var mycket speciella (NJA 1966 s 210) - ej ersättningsgill med mindre den är en följd av en sak- eller personskada som tillskyndats samma rättssubjekt. Den omedelbara sakskadan har i förevarande fall drabbat Vattenfall medan den allmänna förmögenhetsskadan drabbat Flygmotor. Den omständigheten att av det fordrade skadeståndet ett mindre belopp - 18 000 kr - angetts avse förlust av material som gått till spillo för Flygmotor genom kraftavbrottet, får - vid det förhållandet att Flygmotors allmänna förmögenhetsskada inte utgör en följd av den sakskada som sålunda må föreligga - anses sakna betydelse för bedömningen av frågan om ersättningsgill tredjemansskada föreligger.

Till stöd för påståendet att det föreligger en ersättningsgill tredjemansskada har Flygmotor gjort gällande i huvudsak att elkabeln, som går direkt från Vattenfall till Flygmotor, användes uteslutande för att leda ström till detta företag samt att skadan varit lätt förutsebar och är typisk för vad som händer när elkraften bryts. Dessa omständigheter är enligt HovR:ns mening vid en samlad bedömning inte av beskaffenhet att medföra rätt för Flygmotor till skadestånd för förluster vare sig dessa hänför sig till inställd produktion eller kasserat material. Då den skada som drabbat Flygmotor alltså i sin helhet utgör icke ersättningsgill tredjemansskada skall vägverkets vadetalan i huvudsaken bifallas och Flygmotors talan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom såvitt nu är i fråga på så sätt att HovR:n befriar vägverket från skyldighet att till Volvo Flygmotor AB utge skadestånd.

Domskäl

Domskäl. Anledning saknas att frångå TR:ns och HovR:ns bedömning att K.G. genom försummelse i tjänsten har vållat skadan på elkabeln, att vägverket såsom arbetsgivare ensamt skall ansvara för ersättningsgill skada och att Grävmaskiner inte har handlat oaktsamt genom att ställa K.G. till vägverkets förfogande.

Flygmotors talan om ersättning med 400 000 kr i anledning av kabelbrottet avser ostridigt dels en förmögenhetsförlust om 382 000 kr orsakad av att fabrikation fick ställas in under viss tid, dels en sakskada om 18 kr uppkommen genom att material måste kasseras.

Förmögenhetsförlusten utgör inte följdskada till den sakskada som Flygmotor har yrkat ersättning för. Vattenfall ägde kabeln. Omständigheterna kan inte anses vara sådana att skadan på kabeln ändå skall betraktas som en Flygmotor åsamkad sakskada. Förmögenhetsförlusten är därför en följdskada av sådant slag att den i enlighet med den i TR:ns och HovR:ns domar berörda huvudprincipen inte är ersättningsgill. Skäl föreligger ej att i detta fall göra undantag från huvudprincipen. Flygmotors yrkande om ersättning för förmögenhetsförlusten skall följaktligen lämnas utan bifall.

Den sakskada som har drabbat Flygmotor genom att material i viss utsträckning förstörts måste anses vara adekvat orsakad av K.G:s vållande. På grund härav är vägverket enligt 2 kap 1 § och 3 kap 1 § 1 stskadeståndslagen (1972:207) skyldigt att ersätta skadan (jfr Bengtsson i SvJT 1978 s 516). Fråga om jämkning till följd av vållande på Flygmotors sida eller av annan anledning är inte aktuell. Vägverket skall därför ersätta sakskadan med yrkat belopp.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD vägverket att utge skadestånd till Volvo Flygmotor AB med 18 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 26 okt 1983 till dess betalning sker.

JustR:n Persson och Svensson var av skiljaktig mening och anförde:

JustR Persson: Lika med majoriteten anser jag att K.G. genom försumlighet vållat brottet på kabeln, att vägverket ensamt står arbetsgivaransvaret och att Grävmaskiner inte kan läggas oaktsamhet till last.

Det driftsavbrott i Flygmotors anläggning som orsakades av kabelbrottet medförde att visst material förstördes och att företaget drabbades av produktionsförlust. Enligt skadeståndslagens systematik var det fråga om dels en sakskada dels en allmän förmögenhetsskada.

I den skadeståndsrättsliga litteraturen har förekommit en omfattande debatt om tredjemansskador i anledning av kabelbrott och liknande avbrott i leveranser och kommunikationer. För svensk rätts vidkommande bildar vanligen rättsfallet NJA 1966 s 210 utgångspunkt för debatten. I det rättsfallet var - till skillnad från det föreliggande - bedömningen begränsad till frågan om förmögenhetsförlust; någon sakskada hade inte uppkommit. Avgörandet i 1966 års rättsfall innebar en viss uppmjukning av den i svensk rätt upprätthållna principen att allmän förmögenhetsskada ej var ersättningsgill med mindre den var en följd av sak- eller personskada som tillskyndats samma rättssubjekt. HD införde i sitt avgörande den undantagsregeln att ersättning skulle kunna tillerkännas tredjeman som hade "konkreta och närliggande intressen" knutna till den skadade ledningen. Det vill synas som om denna försiktiga uppmjukning av rådande skadeståndsprinciper stod i överensstämmelse med tendenser som hade gjort sig gällande i fråga om avgränsningen av kretsen av ersättningsberättigade i vattenmål (se NJA 1958 s 215 och 1965 s 182; jfr också NJA 1971 s 8, lokutionen: - - - någon särskild rätt till detta område, av "annan liknande anledning" eller på grannelagsrättslig grund - - - samt Just R Conradis skiljaktiga mening).

I det andra refererade rättsfall som finns rörande skador av kabelbrott, NJA 1972 s 598, var det däremot fråga om både sakskada - dödade och skadade höns - och förmögenhetsskada. Detta förhållande avspeglas emellertid inte i HD:s avgörande. Skadorna behandlas som en enhet under beteckningen "förlust, som uppkommit vid driften" av hönseriet. Som jag uppfattat avgörandet har HD, med hänsyn till de speciella ägande- och nyttjandeförhållandena (bl a hade den skadade ledningen samma ägare som den byggnad där hönseriet drevs), jämställt hönseriägarens anknytning till ledningen med en ägares; den förlust som drabbat hönseriägaren har ansetts "som följd av en [honom] själv åsamkad sakskada." Med detta synsätt blev skadan i hönseriet och driftsförlusten för hönseriägaren inte en tredjemansskada.

Avgörandet i 1966 års rättsfall låg i tiden före skadeståndslagen. Även 1972 års rättsfall gällde en skada som inträffat före skadeståndslagen. Den i rättsfallen berörda principen rörande ersättning för tredjeman orsakad förmögenhetsförlust har inte ändrats genom skadeståndslagens tillkomst. Alltjämt är alltså huvudregeln den att allmän förmögenhetsskada är ersättningsgill bara om den är en följd av en sak- eller personskada som drabbar samma rättssubjekt. I det nu aktuella målet är därför, såvitt gäller förmögenhetsförlusten, att bedöma huruvida omständigheterna är sådana att ett avsteg från nämnda princip bör göras.

Vad gäller den till 18 kr värderade sakskadan för Flygmotor är utgångspunkten för bedömningen en annan. Utifrån skadeståndslagens systematik skall i princip ersättning utgå för sådan skada, om den, såsom här är fallet, vållats genom vårdslöshet (2 kap 1 § skadeståndslagen). Skadeståndsskyldigheten begränsas dock genom kravet på adekvat kausalitet. (Se till det anförda bl a Bengtsson i SvJT 1978 s 516). Ytterligare begränsningar, som emellertid inte är aktuella i detta mål, följer av bestämmelserna om skadelidandes medvållande och om jämkning av oskäligt betungande skadestånd.

I diskussionen om tredjemansskadorna är det särskilt konsekvenserna av brott på elledningar och liknande (t ex vatten-, gas- och oljeledningar) som ägnats uppmärksamhet. Anledningen härtill är att avbrott av detta slag kan skapa en mångfald olika skadesituationer. Det rör sig här om en skala av skiftande skadeeffekter, från det ena ytterlighetsfallet, där ett brott på en huvudkabel eller en skada i en fördelningsstation kan slå ut hela samhällen med bostäder, industrier, kommunikationsanläggningar m m, till den andra ytterligheten, där brottet sker på en ledning med en enda ansluten abonnent. I förstnämnda och liknande fall kan skadekonsekvenserna bli oöverskådliga, kanske som följd av en tämligen harmlös vårdslöshet. En begränsning av ansvarigheten följer i och för sig av kravet på adekvat kausalitet. Denna begränsning är emellertid inte tillräcklig för att man skall undgå svåröverskådliga skadekonsekvenser. Adekvansbegreppet är också förhållandevis vagt (jfr t ex de motstridiga adekvansbedömningarna i 1972 års rättsfall). Att ett strömavbrott, som drabbar stora områden, allmänt sett kan medföra ekonomiska förluster av olika slag - förutom besvär och olägenheter som inte är av ekonomisk art - är ett förhållande som synes väl förutsebart. Däremot uppstår svårigheter när det gäller att närmare konkretisera vilka förluster som borde ha varit beräkneliga. Det är sannolikt lättare att, vid mycket vidsträckt skadegörelse, finna kravet på adekvans uppfyllt beträffande förmögenhetsförluster än i fråga om sakskador, där det krävs ett större mått av konkretion. Kabel- och ledningsbrott är samtidigt en så enhetlig och typisk skadekategori att det är förklarligt att man i debatten sökt nå fram till begränsningsregler avpassade just för dessa skadesituationer. Att i rättstillämpningen åstadkomma ett enhetligt regelsystem som är tillämpligt på alla skadetyper - sakskada, personskada (också personskada kan tänkas uppkomma som en indirekt följd av ett strömavbrott) och allmän förmögenhetsskada - låter sig emellertid knappast göra med hänsyn till att, som redan berörts, utgångspunkterna för bedömningen av de skilda skadetyperna är så olika.

I det aktuella fallet var fråga om en starkströmskabel som tillhörde vattenfallsverket och som gick från en transformatorstation, inrättad för det industriområde där Flygmotors fabrik låg, direkt till denna fabrik. Kabeln utgjordes av en luftledning som med anledning av det i vägverkets regi bedrivna väg- och brobygget hade grävts ned i marken på sträckan förbi arbetsplatsen. Kabeln försåg enbart fabriken med ström och den var fabrikens enda ledning för strömtillförsel. Flygmotor var alltså för fabrikens drift helt beroende av att ledningen var intakt och skadegörelsen på ledningen kom följaktligen att riktas direkt mot Flygmotor. Vattenfallsverket hade friskrivit sig från ansvar för skador på kabeln. Nu anförda omständigheter innebar enligt min mening att Flygmotor hade - för att begagna HD:s uttryckssätt i 1966 års rättsfall - konkreta och närliggande intressen knutna till kabeln. Förhållandet kan också uttryckas så att Flygmotor använde kabeln i sådan utsträckning och på sådant sätt att brukandet kunde jämställas med en nyttjanderätt (jfr Hellner i SvJT 1969 s 359 och Saxén, Adekvans och skada, 1962 s 178 f). Jag ser ingen principiell skillnad mellan dessa båda sätt att beskriva vissa typfall beträffande vilka en uppmjukning av huvudregeln rörande tredjemansskador ter sig motiverad (jfr också den tidigare citerade lokutionen i NJA 1971 s 8). Att beakta i målet är vidare att vägverket måste antas ha känt till de intressen som Flygmotor sålunda hade med avseende på kabeln.

En ytterligare synpunkt i sammanhanget är att det kan te sig godtyckligt att ersättning för indirekta skador utgår om den skadelidande själv äger kabeln men annars inte. Särskilt iögonfallande är detta i en situation som den föreliggande där det rör sig om en direktledning mellan leverantör och avnämare. Enligt min mening är det också värt att beakta att kabelbrottet inträffade nära fabriksområdet. Om brottet på kabeln i stället hade skett inom fabriksområdet är det svårt att tänka sig att den indirekta skadan härav icke skulle anses ersättningsgill (här skulle kanske samma synsätt som i 1972 års rättsfall kunna komma till användning).

Någon tvekan om att kravet på adekvat kausalitet var uppfyllt i detta fall finns inte enligt min mening. Ett driftstopp med de ekonomiska konsekvenser ett sådant innebar måste ha framstått som en väl förutsebar följd av kabelbrottet.

Vad nu anförts gäller den förmögenhetsförlust som Flygmotor lidit. Beträffande den sakskada som inträffade i fabriken skall som nämnts bedömningen göras utifrån den allmänna culparegeln. Oavsett hur man vill se på adekvansfrågan i de mer spektakulära fallen med utslagning av samhällen eller grupper av industrier måste i förevarande fall den uppkomna sakskadan anses ha varit av sådan art och omfattning att den låg i linje med vad som kunnat tas i beräkning vid skadandet av kabeln.

På grund av det anförda förpliktar jag, med ändring av HovR:ns dom, vägverket att utge skadestånd till Flygmotor med yrkat belopp, 400 000 kr jämte ränta.

JustR Svensson: Anledning saknas att frångå TR:ns och HovR:ns bedömning att K.G. genom försummelse i tjänsten har vållat skadan på elkabeln, att vägverket såsom arbetsgivare ensam skall ansvara för ersättningsgill skada och att Grävmaskiner inte har handlat oaktsamt genom att ställa K.G. till vägverkets förfogande.

Flygmotors talan om ersättning med 400 000 kr i anledning av kabelbrottet avser ostridigt dels en förmögenhetsförlust om 382 000 kr orsakad av att fabrikation fick ställas in under viss tid, dels en sakskada om 18 000 kr uppkommen genom att material måst kasseras.

En grundläggande regel i svensk skadeståndsrätt är att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan (2 kap 1 § skadeståndslagen 1972:207). I kraftförhållanden är tillämpningen av denna regel enkel när det gäller skador som drabbat kraftleverantören/kabelägaren. Den som av vårdslöshet t ex gräver av en kabel är skyldig att ersätta kabelns värde eller reparationskostnad och värdeminskning. Förorsakar kabelbrottet skador på elektriska installationer och annan egendom som tillhör kabelägaren, är skadevållaren skyldig att ersätta också dessa kostnader till följd av kabelskadan. Innebär sakskadorna att kabelägaren inte kan fullgöra sina leveransåtaganden gentemot sina elabonnenter, är skadegöraren skyldig att ersätta kabelägaren hans inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet (allmän förmögenhetsskada).

Ett kabelbrott drabbar emellertid inte bara kraftleverantören utan också kraftabonnenterna som blir utan ström. När det gäller deras rätt till ersättning är rättsläget oklart. Det sammanhänger med hur man skall se på de skador som drabbar dem genom strömavbrott. Enligt ett sätt att se är ett strömavbrott i sig en sakskada för elabonnenten (se t ex JustR Hedfeldts skiljaktiga mening i rättsfallet NJA 1972 s 598). Med denna uppfattning skall elabonnenten ha ersättning för sina kostnader och den allmänna förmögenhetsskada som drabbat honom i den mån hans skador är en adekvat följd av den åtgärd som förorsakat strömavbrottet.

Ett annat sätt att se är att strömavbrottet i sig inte är en sakskada men kan ge sakskador på egendom som tillhör elabonnenten. Inom industrin kan t ex ett elektriskt drivet löpande band stanna varvid material på bandet blir liggande så länge i ett galvaniseringsbad att materialet förstörs. Sådana sakskador ersätts då enligt skadeståndslagen.

Enligt ett tredje betraktelsesätt gäller särskilda oskrivna regler vid kabelbrott av det slag som är aktuellt i målet och ersättning till abonnenterna på grund av strömavbrottet utgår endast under mycket särpräglade omständigheter.

Som skäl för den sistnämnda ståndpunkten kan anföras att de skador som kan drabba elabonnenterna vid ett elavbrott är så omfattande att det vore orimligt att ålägga skadevållaren ersättningsskyldighet. Som ett extremt exempel kan nämnas att ett fel i ställverket i Hamra d 27 dec 1983 ledde till att kraftleveranserna avbröts till södra hälften av landet. De rent ekonomiska konsekvenserna av elavbrottet, som varade i mellan en och sju timmar, har uppskattats till ca 100 milj kr för industrin och 100-200 milj kr för övriga elanvändare samt ca 20 milj kr för kraftindustrins merkostnad (SOU 1984:69 s 32).

Det är lätt att föreställa sig vilka problem som omfattande och långvariga avbrott i elförsörjningen skapar för konsumenter och näringsidkare. Och det går knappast att hävda att t ex industrins driftstoppsskador inte är en adekvat följd av strömavbrottet. Tvärtom framstår det som en självklarhet att elektriska apparater och anläggningar stannar när strömmen bryts och att maskinpark och personal drar kostnader utan motsvarande nytta för företaget så länge strömavbrottet varar. I själva verket är de inkomstförluster och andra allmänna förmögenhetsskador som kan drabba elabonnenterna som en adekvat följd av kabelbrott så omfattande att det knappast skulle gå för ett företag i entreprenadbranschen att till rimliga kostnader försäkra sig mot skadefall, om ersättning skulle ges också för allmän förmögenhetsskada som har drabbat tredje man.

Det är mot denna bakgrund man skall se en oskriven, grundläggande princip i svensk skadeståndsrätt, nämligen att allmän förmögenhetsskada ej är ersättningsgill med mindre den är en följd av sak- eller personskada som tillskyndats samma rättssubjekt. I kraftförhållanden innebär det att elabonnenterna inte kan räkna med ersättning av skadevållaren för produktionsbortfall på grund av elavbrott.

Om detta är en rimlig ordning och om den angivna principen är utan undantag har diskuterats ivrigt i den skadeståndsrättsliga litteraturen under senare decennier. Utgångspunkt för diskussionen bildar ofta rättsfallet NJA 1966 s 210. I det rättsfallet yrkade tre industribolag - ett moderbolag och två helägda dotterbolag - ersättning för driftstoppsförluster som uppstått på grund av ett linjebrott på en kabel som gick mellan ett kraft bolag - helägt dotterbolag till ett av de nyssnämnda dotterbolagen - och industribolagen. HD:s majoritet konstaterade att industribolagen hade konkreta och närliggande intressen knutna till kraftledningen och hänvisade i sammanhanget till att kabeln - som ägdes av kraftbolaget - användes uteslutande för att överföra elektrisk kraft till industribolagen och ytterligare ett företag i samma koncern. Vidare framhölls att det för industribolagen var av väsentlig betydelse att kraftleveransen inte stördes och att bolagen på grund av koncernförhållandena kunde bestämma över kraftledningens handhavande. De anförda omständigheterna ansågs vara av en sådan beskaffenhet att i detta fall föranleda avsteg från principen, att allmän förmögenhetsskada inte är ersättningsgill för tredje man.

Rättsfallet tas vanligen till intäkt för påståendet att HD skulle vara beredd att tillerkänna skadelidande tredje man ersättning för allmän förmögenhetsskada i högre utsträckning än som tidigare antagits. För egen del är jag emellertid tveksam på denna punkt. Som jag ser det har HD framför allt tagit fasta på realiteterna i koncernförhållandet och sett industribolagen och kabelbolaget som en enda juridisk person som har på en gång drabbats av en sakskada på kabeln och en av sakskadan förorsakad allmän förmögenhetsskada. Det skulle således röra sig om ett mycket begränsat undantag från principen att allmän förmögenhetsskada hos tredje man inte är ersättningsgill.

För denna tolkning av rättsfallet kan anföras rättspolitiska skäl. En nära nog undantagslös tillämpning av icke-ersättningsprincipen uppmuntrar elabonnenten, som bäst vet vilka risker han löper vid strömavbrott, att vidta skadeförebyggande åtgärder. Elabonnenten är också den som kan göra en realistisk bedömning av sitt försäkringsbehov, medan t ex den som i egenskap av entreprenör i byggbranschen försöker beräkna vilka skador han riskerar att förorsaka genom kabelbrott uppenbarligen står inför en svår för att inte säga omöjlig uppgift.

De sakskador som drabbar elabonnenterna vid strömavbrott är minst lika svåra att förutse och kostnadsberäkna som de allmänna förmögenhetsskadorna. Och sakskadorna framstår oftast också som adekvata följder av t ex ett kabelbrott. Det talar för att också elabonnenternas sakskador på grund av strömavbrott bör falla utanför vad som är ersättningsgillt. För egen del vill jag ifrågasätta om inte detta just är svensk rätts ståndpunkt.

Jag gör det mot bakgrund av rättsfallet NJA 1972 s 598. Här var det fråga om ersättning för bl a höns som hade frusit ihjäl under ett strömavbrott vintertid, alltså en sakskada (jfr hovrättsrådet Böhmes skiljaktiga mening och Bengtsson i SvJT 1978 s 515). HD tog emellertid inte fasta på detta utan behandlade den förlust som drabbat hönseriägaren som en allmän förmögenhetsskada. Avgörande för utgången i målet blev att fastigheten på vilken hönseriet var beläget och den ifrågavarande elledningen hade samma ägare samt att ledningen nästan enbart betjänade hönserifastigheten, omständigheter som nära anknyter till domskälen i 1966 års rättsfall. Hönseriägaren tillerkändes ersättning eftersom den förlust som drabbat honom genom ledningsskadan ansågs vara en följd av en honom själv åsamkad skada. Hönseriägaren ansågs med andra ord vara i ledningsägarens ställe ungefär så som industribolagen ansågs vara i kraftbolagets ställe i 1966 års rättsfall.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att HD känt sig bunden av det sätt på vilket parterna lagt upp sin talan och ansett sig förhindrad att behandla de ihjälfrusna hönsen som en sakskada. En närmare till hands liggande tolkning är emellertid att i svensk rättspraxis anses en direkt skada föreligga endast beträffande själva elledningen medan verkan på strömmen och på anordningar som strömmen betjänar anses vara indirekt och medelbar (jfr JustR Hedfeldts skiljaktiga mening) och ge rätt till ersättning endast under samma förutsättningar som allmän förmögenhetsskada. Jag tolkar rättsfallet på detta sätt.

Avgörandet i 1972 års rättsfall meddelades sedan skadeståndslagen trätt i kraft men innebar en tillämpning av äldre rätt. Ingenting finns emellertid i förarbetena som ger stöd för uppfattningen att lagstiftaren med bestämmelserna i 2 kap 1 § skadeståndslagen velat göra någon ändring i fråga om skyldigheten för skadevållare att utge ersättning till tredje man för sakskada på grund av strömavbrott.

Sammanfattningsvis menar jag att svensk rätt intar den ståndpunkten att allmän förmögenhetsskada och sakskada som drabbat elabonnent på grund av strömavbrott inte är ersättningsgill annat än under mycket särpräglade omständigheter. Några sådana omständigheter föreligger - som majoriteten funnit beträffande den allmänna förmögenhetsskada som tillskyndats Flygmotor - inte i målet. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

JustR Solerud tillade: Kännetecknande för det slag av skadesituationer som är aktuellt i detta mål är att en kabel blir utsatt för fysisk skada och att någon, som inte äger kabeln men genom den försörjts med elektricitet, drabbas av skada/förlust som en följd av det genom skadan på kabeln uppkomna strömavbrottet. Skadan/förlusten kan utgöras av fysisk skada på egendom (här kallad sakskada) men också av en skada som drabbar personens i fråga allmänna ekonomiska ställning (jfr NJA II 1972 s 581). Förlust av sistberört slag kan uppkomma som en direkt följd av strömavbrottet eller som en följd av vad som här kallats sakskada. (I det följande betecknas den förra förlusten allmän förmögenhetsförlust och den senare följdförlust.)

I diskussionen kring dessa skadesituationer har det huvudsakliga intresset knutits till frågan, om den allmänna förmögenhetsförlusten skall ersättas. Ett spörsmål som därvid inställt sig är huruvida någon betydelse skall tillmätas det förhållandet att förlusten är en följd av skadan på kabeln.

I 1 kap 2 § skadeståndslagen definieras ren förmögenhetsskada som sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Möjligheterna att få ersättning för dylik skada är begränsade (se 2 kap 4 § samma lag och den praxis som utbildats i anslutning därtill). Om den allmänna förmögenhetsförlusten utgjorde ren förmögenhetsskada i nu angiven mening ligger det nära till hands att anta att den inte skulle anses ersättningsgill. En sådan situation skulle kunna anses föreligga när någon genom vårdslöshet åstadkommer strömavbrott utan att samtidigt fysiskt skada kabeln eller annan därtill hörande anordning (jfr dock JustR Hedfeldts yttrande i rättsfallet NJA 1972 s 598).

När i stället skadan på kabeln såsom primärskada tas som utgångspunkt för bedömningen av huruvida den allmänna förmögenhetsförlusten är ersättningsgill, framstår förlusten inte längre definitionsmässigt som ren förmögenhetsskada utan snarare som en följdskada till skadan på kabeln liknande den som kan vara ersättningsgill enligt reglerna för sakskada (5 kap 7 § skadeståndslagen). Det är för detta fall som den i målet berörda huvudprincipen att förlusten är ersättningsgill endast om den utgör följdskada för den som också drabbas av den primära skadan får betydelse.

Med de hittills anlagda synpunkterna skulle bedömningen av den allmänna förmögenhetsförlusten leda till i huvudsak samma resultat oavsett om denna orsakats av fysisk skada på kabeln eller inte. Detta synes också följdriktigt om man antar att skadeståndslagen ursprungligen inriktats i främsta rummet på att reglera person- och sakskador och att bakom såväl den särskilda regleringen av ren förmögenhetsskada som den berörda huvudprincipen för behandlingen av s k tredjemansskador ligger tanken att en snävare gräns för skadeståndsansvaret skall sättas beträffande svåröverskådliga och omfattande följder än den som skulle följa redan av krav på adekvat kausalitet. Om emellertid förutsättningarna ändras därhän att den som drabbas av förlusten är ägare av kabeln (eller jämställs med ägare) skulle ett väsentligt annorlunda resultat kunna uppkomma. Den allmänna förmögenhetsförlusten blir nämligen i ett dylikt fall närmast följdskada till egen sakskada. Den skulle då kunna bli ersatt såsom sakskadan enligt bestämmelserna i 5 kap 7 § skadeståndslagen. Skadeståndsskyldigheten kan dock även i ett fall som det nu angivna bli väl så omfattande och svåröverskådlig, i all synnerhet om kabeln i fråga ägs av flera skadelidande. För att begränsa vållarens ansvar i detta fall skulle dock inte andra medel stå till buds än kravet på adekvans och skadeståndslagens regler om jämkning. (Vad nu sagts synes äga giltighet även om strömavbrottet som sådant skulle betraktas som en sakskada; jfr tidigare angivet yttrande av JustR Hedfeldt).

Varken skadeståndslagen eller dess förarbeten ger något stöd för att sakskador skall behandlas på skilda sätt beroende på huruvida de blivit orsakade blott medelbart till annans sakskada - så som kan anses vara fallet i föreliggande mål - eller omedelbart. En följd härav blir att skilda regler tillämpas på sakskadan och på den allmänna förmögenhetsförlusten när de orsakats av ett och samma kabelbrott. Det kan nog ifrågasättas om inte i skadesituationer som här är av intresse även sakskadorna kan bli betydande när en mångfald elabonnenter (t ex i ett industriområde eller i ett helt samhälle) drabbas. Oftast torde dessa skador enligt gängse bedömningsgrunder betraktas som en adekvat följd av den åtgärd som ledde till avbrottet i elförsörjningen och därför, till skillnad från allmänna förmögenhetsförluster, komma att ersättas. Det rimliga i ett sådant resultat framstår inte som alldeles självklart, om man inte fäster avseende endast vid det förhållandet att de senare oftare än de förra rör större belopp. Möjligen kan det anses att det för adekvansbedömningen eller förutsättningarna att jämka skadeståndet för sakskador bör tillmätas betydelse att de skadelidande haft anledning räkna med möjligheten av strömavbrott och att de bäst överblickar konsekvenserna för dem och deras verksamhet av ett sådant avbrott och därför också lättast kan vidta åtgärder som förhindrar att följderna blir särskild betydande. Detsamma torde emellertid kunna sägas även beträffande den allmänna förmögenhetsförlusten, men detta synes inte tillräckligt för att regeln om ren förmögenhetsskada skall kunna frångås eller den tidigare nämnda huvudprincipen överges.

En annan följd av den upprätthållna skillnaden mellan sakskador och förluster av annat slag i de här diskuterade skadesituationerna är den olikartade behandlingen följdförlusten kan få i jämförelse med den allmänna förmögenhetsförlusten. Om man antar att elavbrottet skadar en utrustning på sådant sätt att därav följer förlust av intäkter skulle nämligen sådan följdförlust till sakskadan kunna vara ersättningsgill, trots att den ytterst är orsakad av strömavbrott och till omfattning kan vara betydande och mycket likartad den allmänna förmögenhetsförlust som med tillämpning av huvudprincipen inte är ersättningsgill.

Det sagda låter antyda att behandlingen av skadesituationer av det slag som är aktuellt i målet inte är helt tillfredsställande. Beträffande de angivna konsekvenserna kan möjligen anföras att de i huvudsak följer av skadeståndslagens systematik och har sin motsvarighet också i andra skadesituationer. Å andra sidan kan hävdas att skador till följd av kabelbrott (här avses i första hand elkablar, men situationen torde vara likartad beträffande brott på andra distributionsnät) utgör förhållandevis avgränsbara fall som skulle kunna följa ett eget regelsystem (jfr Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987, bl a s 194 f). Delade meningar kan emellertid råda om hur ett sådant skall utformas. Det kan vidare antas att tillämpningen av nämnda huvudprincip och iakttagandet av skadeståndslagens systematik även i här avsedda situationer har sådant fäste i svensk rätt att en övergång till ett annat betraktelsesätt skulle kunna skapa påtaglig osäkerhet i det praktiska rättslivet, inte minst vad gäller försäkringsförhållanden. Att genom rättstillämpningen genomföra något sådant synes därför bjuda på vanskligheter och framstå som mindre lämpligt (jfr uttalandena om särskild lagreglering av s k tredjemansskador i NJA II 1972 s 559 f).