NJA 2004 s. 786

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Nils Pålbrant) anförde i dom den 25 april 2003 bl.a.:

Yrkanden m.m.

- - -

H.M. har förnekat att han gjort sig skyldig till brott. Han har medgivit att han skjutit mot vargen, men han bestrider att han har dödat densamma. Han bestrider även att brottet skall anses som grovt. Om tingsrätten skulle finna att han skjutit på, eller dödat vargen, skall han gå fri från ansvar, i första hand enligt reglerna om skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen (1987:905), i andra hand i enlighet med BrB:s regler om nöd.

- - -

Domskäl

H.M. har hörts över åtalet. På åklagarens begäran ha hållits vittnesförhör med statsveterinären T.M. På H.M:s begäran har hållits vittnesförhör med J.-E.J. och M.W. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat kartskisser och fotografier. Även H.M. har åberopat skriftlig bevisning i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens protokoll. Han har även låtit uppspela två videosekvenser rörande vargars beteende.

De som har hörts har berättat i huvudsak följande:

H.M: Dagarna innan den nu aktuella händelsen hade han vid flera tillfällen fått uppgifter om att vargen angripit tamdjur i närheten. Den 24 augusti fick han höra att en varg rivit får hos en granne vid namn M.J. På kvällen den 25 augusti vid 22.00-tiden, fick han ett nytt samtal från M.J. som berättade att vargen varit där igen och rivit en av M.J:s tackor. Han fick uppfattningen att detta skett precis innan M.J. ringde. Han gick då ut för att titta till sina djur och han tog även med sig sitt vapen för att kunna försvara sina djur om vargen kom. Han ställde sig i trädgården bredvid hagen i vilken det fanns cirka 20 kor och kalvar. En kort stund efter det att han kommit ut kom vargen österifrån längs vägen. Den gick på vägens bortre halva, korsade därefter vägen och gick in i hagen, mot hans tamdjur. Han stod cirka en meter från en stolpe och åstadkom en viss rörelse för att få ett bra skottillfälle. Det var ganska ljust ute så han hade inga problem att se målet. Han tog stöd mot stolpen när han sköt. Vargen var på väg i riktning mot hans djur när han sköt. Den var dock inte i rörelse vid skottögonblicket, utan den hade stannat upp. Han sköt mot vargens vänstra sida. Skottet kändes bra och han hade god sikt och han trodde att han träffade. Vargen reagerade dock inte som om den blivit träffad utan rusade ut ur hagen. Han kan därför inte säkert säga om hans skott träffade. - Han hade hört att lagen om skyddsjakt ändrats så att man nu fick skjuta djur vid upprepade angrepp. Detta hade han fått kännedom om via media. Han var även medveten om att angrepp skett tidigare i hans närmaste omgivning.

T.M.: Han arbetar på Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) sedan 1977 och han är chefsveterinär på viltavdelningen sedan 1982. Avdelningen undersöker vilda djur, obducerar dem och har således hand om de rättsfall de blir tilldelade. SVA har genomfört en obduktion av vargen och avgivit ett utlåtande i målet. Vid obduktionen har kunnat konstateras att vargen var en ung hanne som skjutits till döds med ett skott. Skottet har gått igenom bröstkorgen, träffat hjärtat och gått igenom lungorna, varefter vargen förblött. Det är SVA:s bedömning att kulan har gått in på höger sida och ut på vänster sida. Kulhålen i huden är likartade varför detta försvårar bedömningen. Detta är därför inget klart fall. I hudhålet på höger sida pekar pälshåren in mot kroppen och genom kulhålet på vänstersidan hängde en lungbit ut. Detta är de tecken som de baserar sin bedömning på. Han kan inte garantera eller vara hundraprocentigt säker på den uppgiften. Det finns även jämnt med metallfragment utspritt i kroppen, varför det även på grund av denna omständighet är svårt att uttala sig säkert om in- och utgångshålen. Han har dock inte tidigare varit med om att ett djur blivit skjutet på annat sätt, när det uppvisar förhållanden enligt ovan; att pälshåren pekar in mot kroppen och att en lungbit hänger ut. Det är rimligt att anta att djuret har hunnit förflytta sig under 20-30 sekunder från det att det blivit skjutet. Av maginnehållet att döma hade vargen ätit får i ganska nära anslutning till skjutningen; i vart fall under det senaste dygnet.

J.-E.J.: Han har sysslat med jakt och jaktvård under hela sitt liv. Efter att ha tittat på foton av den döda vargen kan han med hundraprocentig säkerhet säga att vargen skjutits från vänster sida. Där kulan passerar in i kroppen blir det inte mycket blodutgjutning. Det blir det dock vid utgångshålet där det även sitter en blodkaka. Detta framgår också av fotografierna. En lös lungbit kan komma ut genom vilket som helst av hålen. Detta kan även ske under frakten av djuret. Blod kan även dras in genom kulhålet vid frakt.

M.W.: Han har arbetat med genetisk populationsdynamik vid Ultuna lantbruksuniversitet i Uppsala sedan 1966. Han är statsagronom och sysslar med inavelsfrågor. Han bedömer att en enskild varg som den i målet aktuella inte har någon som helst betydelse för tillväxten av vargstammen och att den därför inte kan anses ha något värde.

Tingsrättens bedömning:

Den första fråga som tingsrätten har att ta ställning till är om det kan anses utrett att H.M. med sitt skott har dödat vargen eller om han inte har träffat den. H.M. själv har inte kunnat bidra med information i denna del och han vet inte om han träffade. Han blev bländad i skottögonblicket. Vargen har efter skottet sprungit i väg över vägen. Det har varit blod på vägen. Den har därefter fallit ned i diket. H.M. har omedelbart efter skjutningen kunnat konstatera att vargen var död.

Det har inte framkommit några uppgifter om att någon annan skulle ha skjutit mot vargen. Det förefaller enligt tingsrättens mening också helt osannolikt att så skulle vara fallet. Det måste därför anses utrett att det är H.M. som dödat vargen med sitt skott.

Varg är en av de djurarter som får jagas endast om Naturvårdsverket gett tillstånd till sådan jakt - det är ostridigt att något sådant tillstånd inte fanns vid tidpunkten för skjutningen - eller om skjutningen ägt rum genom s.k. skyddsjakt utan att tillstånd lämnats. När detta får ske föreskrivs i 28 § jaktförordningen (1987:905). För tydlighetens skull redogörs här för lydelsen:

Har björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.

Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde.

Det är ostridigt att det är den nu aktuella vargen som tidigare har dödat tamdjur. Fråga är om H.M. har haft skälig anledning att befara ett nytt angrepp.

H.M. har berättat att han sett hur vargen varit på väg mot hans djur, men att den i skottögonblicket stod stilla. Åklagaren har påstått att man med ledning av de uppgifter statsveterinär T.M. lämnat om ingångs- respektive utgångshålet i vargens kropp kan hålla för visst att vargen var på väg bort från hagen. T.M. har dock inte gett uttryck för någon helt bestämd uppfattning i frågan, utan medger att bedömningen inte är hundraprocentig.

Mot T.M:s uppfattning står vittnet J.-E.J:s uppgifter om att vargen skjutits från vänster sida. Denne har dock inte, vilket T.M. gjort, medverkat vid obduktionen, utan gör sin bedömning utifrån de fotografier som framtagits.

Åklagaren måste anses ha bevisbördan för sitt påstående att vargen var på väg bort och att något angrepp inte skäligen kunde befaras. Av utredningen kan inte utsägas att så varit fallet. H.M:s uppgifter i denna del får därför tas för goda. H.M. får således anses ha haft skälig anledning befara ett nytt angrepp från vargen. Denna förutsättning för tillämpning av 28 § jaktförordningen föreligger således.

Av avgörande betydelse blir då frågan om vargen skjutits i omedelbar anslutning till angreppet.

Det finns inga direkta förarbeten eller någon praxis som ger vägledning om hur paragrafen skall tolkas i denna del. Dessa tolkningsproblem uppstår såväl vad gäller frågan om dödandet skett i omedelbar anslutning till angreppet som frågan om vilket angrepp, det tidigare eller det som nu pågår, som lagstiftaren avsett.

När 28 § jaktförordningen senast ändrades år 2001, genom att varg lades till de djur som fick skjutas, föranleddes ändringen av ett betänkande från den s.k. Rovdjursutredningen, Sammanhållen Rovdjurspolitik (SOU 1999:146). I betänkandet föreslogs bl.a. att 28 § jaktförordningen skulle ändras på så sätt att ägaren av ett tamdjur skulle få döda en björn, varg, lo eller järv, som var under direkt angrepp på tamdjuret.

Rovdjursutredningens motivering till förslaget var bl.a. att utredningen funnit att många ren- och tamdjursägare hade en oklar uppfattning om möjligheterna att ingripa utan myndighets tillstånd. Även innebörden av uttrycket ”omedelbar anslutning” möttes av vitt skilda uppfattningar. Därför ville utredningen ha en bestämmelse som var så enkelt utformad så att var och en hade rimliga möjligheter att i förväg bedöma när han eller hon fick ingripa (se a.a s. 250-251).

Rovdjursutredningens förslag genomfördes inte eftersom flera remissinstanser, däribland Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen, uttryckt farhågor för att utredningens förslag skulle komma att medföra stora svårigheter att bevisa om ett jaktbrott begåtts eller om det varit fråga om tillåten skyddsjakt.

Regeringen ansåg att farhågorna var berättigade och fann att det, i varje fall inte för närvarande, var lämpligt att genomföra ändringen av 28 § jaktförordningen på sätt utredningen förordat (se prop. 2000/01:57 s. 57).

Såvitt tingsrätten kan bedöma, består således alltjämt den oklarhet som Rovdjursutredningen påtalat. Även tingsrätten anser att regeln i 28 § jaktförordningen är svårtolkad för den enskilde.

Den tolkning som H.M. gjort av stadgandet, att han skulle ha rätt att avliva vargen i omedelbart samband med det förnyade angrepp som var för handen, kan enligt tingsrättens mening, i avsaknad av praxis och doktrin, inte anses uppenbart felaktig eller i vart fall inte mindre rimlig än den åklagaren gjort gällande. En motsatt tolkning, att H.M. skulle ha att vänta på att vargen rivit ett av hans djur innan han hade rätt att döda den, kan på goda grunder ses som svårbegriplig för den enskilde.

Tingsrätten finner därför att paragrafen bör tolkas på det sätt H.M. gjort gällande och att denne därför skall anses ha skjutit vargen i omedelbar anslutning till angreppet. H.M. har således haft rätt att döda vargen i enlighet med reglerna om enskild skyddsjakt i 28 § jaktförordningen. Åtalet för jaktbrott skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Owe Hultin och Staffan Lind, tf. hovrättsassessorn Magnus Corell, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 15 december 2003:

Hovrättens domskäl

H.M. har hörts på nytt och har i allt väsentligt berättat på sätt framgår av tingsrättens dom.

Åklagaren och H.M. är numera ense om de faktiska förhållandena. Vid prövningen av åtalet har hovrätten därför att utgå från följande. H.M. kände till att flera får dödats av varg på Gräsö dagarna före den aktuella händelsen. Han blev uppringd av en granne som berättade att en av dennes tackor just rivits av en varg. H.M. tog då med sig sitt gevär och gick ut till hagen där han hade sina kor och kalvar. Han sköt sedan ihjäl vargen då denna kommit in i hagen och var på väg i riktning mot hans tamdjur.

Åklagaren har gjort gällande att H.M. genom att döda vargen gjort sig skyldig till grovt jaktbrott. H.M. har däremot hävdat att han, med stöd av bestämmelsen om skyddsjakt i 28 § jaktförordningen (1987:905), haft rätt att döda vargen, eller i vart fall att gärningen inte skall anses brottslig då han handlat i nöd och handlandet inte varit oförsvarligt.

Skyddsjaktsbestämmelsen i 28 § jaktförordningen lyder:

- - - (se citatet i tingsrättens domskäl; red:s anm.)

Som framgår av paragrafen är en första förutsättning för skyddsjakt att rovdjuret angripit och skadat eller dödat ett tamdjur. Dessutom förutsätts att det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp från rovdjuret. Lokutionen ”skälig anledning att befara” innebär att beviskravet för ett nytt angrepp satts förhållandevis lågt. För att detta rekvisit skall anses uppfyllt får det anses tillräckligt att det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att ett nytt angrepp är förestående.

Med hänsyn till att vargen dödat ett flertal tamdjur på Gräsö samt att vargen alldeles innan den tog sig in i hagen där H.M:s djur fanns hade rivit ett får, anser hovrätten att H.M. hade skälig anledning att befara att vargen skulle gå till angrepp mot hans tamdjur.

Utöver vad som sagts i det föregående krävs, för att skyddsjakt skall anses tillåten, att dödandet av rovdjuret sker i omedelbar anslutning till angreppet.

Som författningstexten språkligt utformats finns det utrymme för olika tolkningar av bestämmelsen.

I målet är inte annat utrett än att vargen kom direkt från ett avslutat angrepp på ett tamdjur och var på väg i riktning mot djuren i hagen när H.M. avlossade skottet. Mot bakgrund av den aktuella bestämmelsens syfte - att ge en djurägare rätt att skydda sina djur mot ytterligare angrepp från ett och samma rovdjur - kan H.M:s handlande inte, i den situation som han då befann sig, sägas stå i direkt strid med bestämmelserna i 28 § jaktförordningen.

Redan på grund av det anförda skall åtalet för jaktbrott ogillas.

Hovrättens domslut

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Victor, Dahllöf, Lindeblad, referent, Calissendorff och Widebeck) meddelade den 21 december 2004 följande dom:

Domskäl

Av utredningen i målet framgår att H.M. kände till att flera får dödats av varg på Gräsö dagarna före den aktuella händelsen, att han blev uppringd av en granne som berättade att en av dennes tackor just hade rivits av en varg, att H.M. då tog med sig sitt gevär och gick ut till hagen där han hade sina kor och kalvar, samt att han sköt ihjäl vargen då denna kommit in i hagen och var på väg i riktning mot hans tamdjur.

Enligt 3 § jaktlagen (1987:259) är vilt fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av jaktlagen. Den som bryter mot bestämmelsen döms för jaktbrott enligt 43 § 2 jaktlagen till böter eller fängelse högst ett år. Är brottet att anse som grovt döms enligt 44 § samma lag till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

H.M. har mot åklagarens påstående om att han gjort sig skyldig till grovt jaktbrott invänt att han hade rätt att döda vargen med stöd av bestämmelsen om skyddsjakt i 28 § jaktförordningen (1987:905) eller att han i vart fall handlat i nöd och att han därför, då hans handlande inte har varit oförsvarligt, skall vara fri från ansvar enligt bestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB. Om gärningen skulle anses oförsvarlig har han gjort gällande att situationen varit sådan att han svårligen kunde besinna sig, varför han skall vara fri från ansvar på grund av bestämmelsen om nödexcess i 6 § samma kapitel.

Ansvarsfrihet på grund av rätt till skyddsjakt?

Sverige är bundet av EU:s s.k. art- och habitatdirektiv (Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter) enligt vilket medlemsstaterna har åtagit sig att ge vissa djurarter, bl.a. varg, ett starkt skydd i sina naturliga utbredningsområden. Huvudregeln är att det skall vara förbjudet att avsiktligt fånga och döda varg oavsett hur detta görs (artikel 12 med bilaga 4 a). Enligt artikel 16.1 får medlemsstaterna för vissa ändamål göra undantag från förbudet under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna. Som ett av de tillåtna ändamålen anges att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom (artikel 16.1 b). Av artikel 16.2 framgår att medlemsstaterna vartannat år skall sända en rapport till kommissionen om de undantag som gjorts i enlighet med punkten 1 och av artikel 16.3 att rapporten skall innehålla upplysningar om bl.a. när och var undantag tillåts.

I 23 a-29 §§jaktförordningen finns vissa föreskrifter om undantag från jaktförbudet i 3 § jaktlagen för att förebygga skador av vilt, s.k. skyddsjakt. I 23 a § anges vissa allmänna förutsättningar för skyddsjakt som motsvarar artikel 16.1 i art- och habitatdirektivet. Paragrafen är dock enligt sin lydelse inte direkt tillämplig i förhållande till sådan skyddsjakt som enligt 28 § är tillåten på enskilds initiativ utan föregående myndighetsbeslut. Sistnämnda bestämmelse har följande lydelse.

Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.

Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde.

För att ett tamdjurs ägare eller vårdare skall ha rätt till skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen krävs således att rovdjuret har angripit och skadat eller dödat tamdjuret, att det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp och att dödandet av rovdjuret sker i omedelbar anslutning till angreppet. Några begränsningar i övrigt av rätten till skyddsjakt föreligger inte vilket gör att det i och för sig kan ifrågasättas om bestämmelsen är förenlig med art- och habitatdirektivet. Som framgår av fortsättningen får detta emellertid inte betydelse i målet.

Bestämmelsen om skyddsjakt i 28 § jaktförordningen har sitt ursprung i 1938 års jaktstadga där det år 1943 (SFS 1943:517) infördes en bestämmelse om rätt för ägare till eller vårdare av tamdjur som dödats eller skadats genom angrepp av björn eller lo, att förfölja och döda det angripande djuret under förutsättning att han ägde rätt till jakt på området och det fanns skälig anledning att anta att angreppet skulle upprepas. Bestämmelsen motiverades i prop. 1943 nr 93 s. 33 med att det fanns behov av en viss komplettering av den rätt som följde av allmänna rättsgrundsatser om nöd. Dessa innebar enligt propositionen att ägaren eller vårdaren av ett tamdjur fick döda ett vilt djur om det skedde till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående angrepp på tamdjuret medan någon sådan rätt däremot inte förelåg när angreppet var avslutat. Rätten att i sådana fall förfölja och döda det angripande djuret tillkom främst för att tillgodose samernas intresse av att skydda sina renhjordar från björnar men den kom även att omfatta andra djurägare. Varg infördes i bestämmelsen år 1967, togs bort år 1990 och återinfördes år 2001.

Ändringar har skett också när det gäller förutsättningarna för denna typ av skyddsjakt. År 1967 begränsades rätten att förfölja och döda det angripande djuret till att gälla endast i omedelbar anslutning till angreppet (se SFS 1967:769 och prop. 1967 nr 136 s. 43). För att stärka skyddet för de arter som omfattades av paragrafen avskaffades den särskilda förföljelserätten helt år 1994 (se SFS 1994:108; jfr SOU 1999:50 s. 24).

Den nu gällande bestämmelsen om skyddsjakt i 28 § jaktförordningen bygger således på de tidigare föreskrifterna och utgör alltså en i förhållande till den allmänna nödrätten kompletterande reglering som ger rätt att i vissa fall döda ett angripande rovdjur i omedelbar anslutning till ett fullbordat angrepp.

I förevarande fall hade vargen, strax innan den tog sig in i hagen till H.M:s djur, angripit och dödat ett av grannens tamdjur och det fanns skälig anledning att befara att vargen skulle gå till nytt angrepp. När H.M. dödade vargen hade emellertid cirka 10 minuter förflutit från angreppet på grannens tamdjur och vargen hade förflyttat sig cirka 500 meter från platsen för detta. Dödandet av vargen kan under sådana förhållanden inte anses ha skett ”i omedelbar anslutning till angreppet”.

Förutsättningarna för rätt till skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen har således inte varit uppfyllda och H.M. kan inte vara fri från ansvar på denna grund.

Tilläggas kan att Riksåklagaren har gjort gällande att rätt att döda rovdjur med stöd av 28 § jaktförordningen endast tillkommer ägaren eller vårdaren av det angripna tamdjuret. Att paragrafen begränsats på detta sätt torde emellertid inte i sig utesluta att ansvarsfriheten också kan gälla för annan (jfr 24 kap. 5 § BrB). I detta mål saknar dock frågan betydelse.

Ansvarsfrihet på grund av nöd?

Frågan är då om H.M. skall vara fri från ansvar på grund av bestämmelserna om nöd eller nödexcess i 24 kap. BrB. Utgångspunkten är att dessa straffrihetsregler tar sikte på undantagssituationer och skall tillämpas restriktivt (se prop. 1993/94:130 s. 35).

Det finns inte anledning att ifrågasätta H.M:s uppgift att han sköt vargen för att skydda sina tamdjur och han får, även om vargen befann sig cirka 50 meter från djuren när han sköt, i och för sig anses ha befunnit sig i en nödsituation på grund av den fara som hotade djuren. För att H.M. skall vara fri från ansvar på grund av nöd krävs emellertid att hans åtgärd att döda vargen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt inte var oförsvarlig. H.M. har därvid anfört att vargen inte hade något ekonomiskt värde, att han enligt djurskyddslagen är skyldig att behandla sina djur väl och skydda dem mot onödigt lidande samt att han, om han utsätter dem för otillbörligt lidande, kan dömas för djurplågeri.

I kravet att nödhandlingen inte skall vara oförsvarlig ligger att den skall vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som offras genom handlingen. Det ligger i sakens natur att bedömningen av olika intressen kan växla över tiden. Som framgått ovan utgick man, när föregångaren till 28 § jaktförordningen infördes år 1943, från att nödrätten i princip alltid medgav rätt att döda vilt djur som angrep tamdjur. Det torde också vara förklaringen till att det i bestämmelsen inte infördes något försvarlighetskrav eller annan liknande begränsning. Uppenbart är att detta är ett synsätt som inte längre kan anses ha giltighet. Det kan här anmärkas att medlemsstaternas möjlighet enligt art- och habitatdirektivet att göra undantag från förbudet att döda varg för att undvika allvarlig skada på boskap inte tar sikte på enstaka angrepp utan på risk för mer omfattande skador (jfr 27 § jaktförordningen). Den vikt som det allmänna numera fäster vid skydd av bl.a. varg har också kommit till uttryck i jaktlagens bestämmelser om jaktbrott enligt vilka det vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt särskilt skall beaktas om det avsett ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt. Mot denna bakgrund får det antas att utrymmet för att med stöd av nödreglerna döda en varg som angriper ett tamdjur numera är förhållandevis begränsat. Vad H.M. anfört om att vargen skulle sakna ekonomiskt värde förändrar inte den bedömningen och inte heller de skyldigheter han har som djurhållare enligt djurskyddslagen.

Även om det hotade intresset skulle anses vara av betydligt större vikt än det som offras krävs dessutom att nödhandlingen varit behövlig för att avvärja det förestående angreppet för att den inte skall anses ha varit oförsvarlig. H.M. har uppgett att han iakttog vargen när den närmade sig hagen men att han inte gjorde något försök att, på annat sätt än att döda vargen, avvärja angreppet. I den uppkomna situationen kunde det krävas av honom att han först försökte göra detta, t.ex. genom att skjuta ett varningsskott. H.M. har förklarat att han inte övervägde någon sådan åtgärd, då han med hänsyn till vargars beteende befarade att vargen skulle komma tillbaka. Nödbestämmelsen förutsätter emellertid en akut nödsituation och kan inte åberopas för att avvärja framtida angrepp.

På grund av det anförda får H.M:s handlande anses oförsvarligt.

H.M. har uppgett att han - under de cirka tio minuter som det tog från det att hans granne informerat om att vargen var på väg mot hans fastighet till det att han såg vargen närma sig - inväntade vargen, förberedd på att skjuta den. Omständigheterna har därför inte varit sådana att H.M. svårligen kunde besinna sig. Han kan således inte heller på grund av nödexcess gå fri från ansvar.

Ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse?

Bestämmelsen om skyddsjakt i 28 § jaktförordningen har på olika håll uppfattats som svårtolkad, vilket inte minst underrätternas domar ger uttryck för. Det är också lätt att förstå att det för allmänheten kan framstå som svårbegripligt att en ägare av tamdjur inte skulle ha rätt att döda ett angripande rovdjur innan hans djur skadats eller dödats om han därefter har en ovillkorlig rätt därtill under de i 28 § jaktförordningen stadgade villkoren.

H.M:s uppgift att han genom media fått uppfattningen att det var tillåtet att skjuta rovdjur som vid upprepade tillfällen gått till angrepp på tamdjur får godtas. Hans villfarelse kan emellertid inte anses uppenbart ursäktlig i den mening som avses i 24 kap. 9 § BrB. Han kan alltså inte heller på denna grund gå fri från ansvar.

Rubricering och påföljd

H.M. skall således dömas till ansvar för jaktbrott. Med hänsyn till att varg är ett hotat, sällsynt och särskilt skyddsvärt vilt skall jaktbrottet bedömas som grovt brott.

Vid straffvärdebedömningen skall beaktas att det föreligger förmildrande omständigheter. H.M. sköt vargen för att skydda sina djur. Även om han inte kan gå fri från ansvar på grund av nöd eller nödexcess har en nödsituation förelegat. H.M. har också svävat i villfarelse om hans åtgärd att döda vargen utgjorde tillåten skyddsjakt, även om hans villfarelse inte har varit uppenbart ursäktlig. Detta är omständigheter som enligt 29 kap. 3 § första stycket 5 BrB särskilt skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet. HD finner med hänsyn härtill att straffvärdet av det jaktbrott H.M. gjort sig skyldig till, trots den föreskrivna straffskalan, inte motsvarar mer än fyra månaders fängelse och att förutsättningar därför föreligger att döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet (29 kap. 3 § andra stycket BrB).

De omständigheter som anförts till stöd för bedömningen av straffvärdet bör i förevarande fall också medföra att hinder inte kan anses föreligga att, trots brottets art, utdöma en icke frihetsberövande påföljd. Förutsättningar för att bestämma påföljden till villkorlig dom föreligger i och för sig. Om denna förenas med en skyldighet att utföra samhällstjänst får påföljden med hänsyn till omständigheterna anses tillräckligt ingripande. H.M. har befunnits lämplig att utföra samhällstjänst och han har samtyckt till detta. Påföljden bör mot bakgrund av det anförda bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst 120 timmar.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom dömer HD H.M. enligt 43 § 2 och 44 §jaktlagen (1987:259) för jaktbrott, grovt brott, till villkorlig dom med samhällstjänst 120 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle straffets längd ha bestämts till 4 månader.

Samhällstjänsten skall anordnas av Kriminalvårdsmyndigheten Uppsala.